Motion
1984/85:3141
Gunnar Biörck i Värmdö
Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården, m. m. (prop. 1984/
85:181)
Vid läsningen av proposition 1984/85:181 finner man att det 167 sidor långa
aktstycket (jämte ytterligare 189 sidor referat av diverse utredningar och
remissyttranden, alltså tillhopa 356 sidor) utmynnar i två konkreta förslag,
nämligen dels en obetydlig omformulering av en paragraf i hälso- och
sjukvårdslagen, dels en ettårig förlängning av lagen om förtroendenämnder.
I övrigt kan man konstatera i hur ringa mån riksdagen numera tycks kunna
påverka utformningen av svenska medborgares sjukvård (annat än i
försämrande riktning såsom genom det famösa ”Dagmar”-beslutet). Om
man någonsin haft skäl att tala om berget som födde en råtta så är det här. För
vad finner man att det arma statsrådet har för sig? Jo, hon
redovisar underlag för hälsopolitiska program mot bl. a. hjärt-kärlsjukdomar,
cancer och skador samt mål och insatser vad avser alkoholpolitiken,
liksom den pågående och önskvärda utvecklingen av förstärkt primärvård
och en delvis förändrad roll för länssjukvården,
bedömer som angelägen forskning om arbetslöshetens hälsomässiga
konsekvenser och som önskvärt att landstingen fördjupar sitt engagemang i
forskningsfrågor,
betonar betydelsen av en samlad folkhälsopolitik, hälsoupplysningens roll
för förbättrade kostvanor och minskat tobaksbruk samt förstärkt lokal
samverkan,
förordar ett starkare samarbete mellan de många samhällssektorer som
kan motverka ohälsa, samt intensifierad informationsverksamhet om tobakens
skadeverkningar,
föreslår en ' ättre skadestatistik som grund för intensifierade skadeförebyggande
åtgärder samt
avser att knyta en rådgivande (”tvärsektoriell”) hälsopolitisk expertgrupp
(som avstyrkts av de medicinska fakulteterna och UHÄ) till hälso- och
sjukvårdsberedningen inom socialdepartementet.
Samtidigt ställer hon i utsikt att ”länssjukvården” - dvs. den verksamhet
som bedrivits vid svenska sjukhus alltsedan Serafimerlasarettet öppnades år
1752 - skall minskas och dess patienter, dvs. de verkligt sjuka, överföras till
”andra vårdformer”. I detta stycke ber jag att få hänvisa till vad jag yttrade i
kammaren vid remitteringen av denna proposition den 9 april i år.
(Snabbprotokoll 1984/85:112 s. 22-24.)
Låt mig därutöver fastslå, dels att god hälsa visserligen ger personlig
1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 3141-3147
Mot. 1984/85
3141-3147
Mot. 1984/85:3141
2
tillfredsställelse, ökar levnadens behag och minskar mängden obehag och
lidande samt ovälkomna avbrott i arbetslivet, men icke nödvändigtvis
försämrar personlighetsutvecklingen, ”självförverkligandet” eller framgången
i livet. En tillbakablick på framstående personligheter: politiker,
författare och konstnärer ur gången tid och nutiden kan ge mängder av
exempel på hur i många fall medfödda eller förvärvade svagheter i stället
varit en drivkraft för vederbörande att på ett annat område i stället nå
mästerskap. Nationer kan inte enbart utgöras av joggare.
God hälsa bygger mestadels på följande förutsättningar:
1. goda arvsanlag,
2. sunda levnadsvanor,
3. bra normer och levnadsregler,
4. sunt förnuft,
5. bra familjeliv och
6. ett arbete som passar ens förutsättningar och ”läggning”.
Detta vet i grunden alla människor. Svag eller dålig ”karaktär”, dåliga
vanor, dåliga kamrater, ett trassligt familjeliv och svårigheter att finna - eller
att finna sig i - ett arbete, som passar ens förutsättningar, kan i längden
föröda även en från början god hälsa. Motsatt, kan gynnsamma faktorer i
dessa hänseenden ge även den som på ett eller annat sätt föds med, eller
drabbas av, handikapp eller kronisk sjukdom en hygglig, innehållsrik eller
t. o. m. spännande tillvaro. Att underlätta detta senare är endast delvis en
medicinsk uppgift, men väl så mycket en uppgift för uppfostrare, författare,
skådespelare, religionsförkunnare, idealister, rättsvårdare och vanliga
medborgare, däribland s. k. politiker. Det är däremot ingenting, som en
canceröst växande skara av utredare, ”sakkunniga”, expertgrupper och
delegationer visat sig kunna göra något praktiskt användbart åt.
Däremot slår sjukdom (och död) ofta blint. Mot möjligheten att drabbas
kan man endast i ekonomisk mening försäkra sig. Av väsentlig betydelse för
återvinnandet av hälsa eller arbetsförmåga är tillräcklig kapacitet, effektivitet,
kvalitet och beredskap inom akutsjukvården. Ledmotivet i HS 90 och
proposition 1984/85:181 är nedrustning av sådan sjukvård. Som jag nämnde i
mitt anförande i riksdagen den 9 april 1985 har de statliga åtgärderna inom
sjukvårdens område på senare år också väsentligen medfört försämrad
kontinuitet i vården, vilket motverkar en strävan till bättre information och
större säkerhet. Detta bekräftas också i HS 90.
Mycket mera vore att andraga. Låt mig till slut endast hänvisa till
sammanfattningen av det remissyttrande över HS 90, som avgivits av
Mot. 1984/85:3141
3
medicinska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet i oktober 1984, vilket
här bifogas och i vilket jag till alla delar instämmer.
Mitt förslag: Att proposition 1984/85:181 läggs till handlingarna och att
regeringen uppdrar åt UHÄ att efter hörande av de medicinska
fakulteterna i riket framlägga ett nytt och bättre program för hälso- och
sjukvården under rimligt hänsynstagande till dennas verkliga uppgifter
och behov.
Med begagnande av den teknik, som numera utvecklats inom regeringskansliet,
vill jag därför hemställa
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:181,
2. att riksdagen hos regeringen anhåller om nytt förslag till
utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 16 april 1985
GUNNAR BIÖRCK (m)
i Värmdö
1* Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 3141-3147
Mot. 1984/85:3141
4
Bilaga till motion 1984/85:3141
Medicinska fakultetsnämndens vid Uppsala Universitet yttrande över HS90.
Efter sin granskning av HS-90-projektets huvudrapport ”Hälso- och
sjukvård inför 90-talet” vill fakultetsnämnden sammanfattningsvis anföra att
fakultetsnämnden betraktar HS-90-projektets huvudrapport som ett viktigt
dokument för planering av framtidens hälso- och sjukvård. Den kan å andra
sidan inte mot bakgrund av den samlade erfarenhet, som finns inom den
medicinska fakulteten i frågor som rör hälso- och sjukvård, forskning och
undervisning, instämma i de slutsatser som dragits av det omfattande
utredningsmaterialet rörande vissa av de kärnfrågor som aktualiserats i
utredningen.
Fakultetsnämnden anser sålunda, när det gäller möjligheterna att minska
behovet av akutsjukvård genom hälsobefrämjande åtgärder:
att dylika åtgärder kan uppskjuta men ej förhindra sjukdomsdebut och
död,
att en möjlig men relativt osannolik väsentlig ökning av medellivslängden
genom hälsobefrämjande åtgärder skulle ytterligare öka befolkningens
sjukvårdsbehov under planeringsperioden,
att i vårt land liksom i många industriellt utvecklade länder en mycket stor
del av möjliga hälsobefrämjande åtgärder redan genomförts, och
att effekterna av ytterligare åtgärder av denna art ej i någon högre grad kan
förväntas minska behovet av akutsjukvård.
Fakultetsnämnden anser vidare, när det gäller omstruktureringen av
sjukvårdsorganisationen och möjligheterna att drastiskt minska akutsjukvårdens
resurser, i första hand vad avser de stora grundspecialiteterna
internmedicin och allmän kirurgi:
att utredningen vid beräkning av framtida sjukvårdsbehov ej tagit hänsyn till
förväntade demografiska förändringar i samhället,
att utredningen bortsett från de sjukvårdsbehov som kan uppstå av de
berättigade krav medborgarna kommer att ställa på att få ta del av
terapeutiska landvinningar inom akutsjukvården,
att utredningen som ovan framhållits ger uttryck för en orealistisk uppfattning
när det gäller den förväntade minskningen av behovet av
akutsjukvård på grund av ökade insatser inom den förebyggande
hälsovården,
att utredningen i synnerligen hög grad överskattat primärvårdens möjligheter
att med krav på bibehållen vårdkvalitet bestrida en lång rad nya och
krävande specialistfunktioner inom den framtida sjukvårdsorganisationen.
Mot. 1984/85:3141
5
Fakultetsnämnden anser slutligen såväl när det gäller det framtida
forsknings- och utvecklingsarbetet som bör ligga till grund för framtida
förändringar i sjukvårdsorganisationen som när det gäller grundutbildningen
av den personal som skall verka i den framtida organisationen:
att den medicinska grundforskningen och den tillämpade kliniska forskningen
som bedrivs inom högskolans ram även fortsättningsvis bör tillskrivas
en central roll i den framtida utvecklingen inom hälso- och sjukvårdssektorn,
och
att högskolan är väl skickad och redan i stor utsträckning är i färd med att
successivt genomföra de förändringar i grundutbildningen av läkarna och
annan sjukvårdspersonal som kan komma att erfordras i den framtida
sjukvårdsorganisationen.
Harry Boström
Birgit Lannering