6

Motion

1984/85:3127

Hans Petersson i Röstånga m. fl.

Domstolarna och eko-brotten m. m. (prop. 1984/85:178)

De centrala förslagen i ekokommissionens betänkande om domstolar och
ekobrott har avstyrkts av en mycket stor majoritet av remissinstanserna. Den
lagrådsremiss som regeringen därefter presenterade och som trots remisskritiken
i allt väsentligt byggde på ekokommissionens arbete har av lagrådet
ansetts innebära sådana brister att den inte har kunnat tillstyrkas. Regeringen
har valt att nonchalera såväl remissinstanserna som lagrådet.

Vi kommer i denna motion att yrka avslag på dessa förslag. Vi har tidigare
med anledning av ett antal regeringspropositioner kritiserat regeringen för
att vilja bekämpa den ekonomiska brottsligheten genom att införa en särskild
rättsordning för denna typ av brott. Det nu föreliggande förslaget om
domstolar och ekobrott är ytterligare ett exempel på detta.

Enligt propositionen skall vidlyftiga eller komplicerade brottmål med
ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden av väsentlig betydelse för
bedömningen handläggas av vissa tingsrätter som särskilt utsetts av
regeringen. Dessa tingsrätter skall också få möjligheter att låta experter på
ekonomiska och skatterättsliga frågor ingå i rätten som särskilda ledamöter.

Våra invändningar mot förslaget att koncentrera vissa typer av ekonomiska
brott till särskilt utvalda tingsrätter överensstämmer i huvudsak med
den kritik som har framförts från remissinstanserna och lagrådet.

Vår kritik mot förslaget kan sålunda sammanfattas enligt följande:

1. Förslaget innebär ett ingrepp i vår rättsordning och av betydande
principiell räckvidd. Det kommer inte längre att vara måltypen som avgör
huruvida ett mål skall behandlas vid en särskild domstol eller ej. I stället
kommer samma typ av mål att behandlas vid olika domstolar med högre eller
lägre kompetens beroende på hur komplicerat det aktuella målet enligt
åklagarens bedömning är.

2. Både allmänheten och inom rättsväsendet verksamma personer kommer
att uppfatta uppdelningen i olika domstolar som en uppdelning i
A-domstolar och B-domstolar.

3. Balansen mellan den tilltalade och åklagaren rubbas genom att enbart
åklagaren får möjlighet att påverka huruvida ett mål skall kunna hänskjutas
till den kvalificerade gruppen av tingsrätter.

4. Domare måste kunna handlägga många typer av mål med en
juridisk-ekonomisk sida, t. ex. affärstvister, byggnadstvister, fastighetsöverlåtelser,
konkurser och många typer av brottmål. Målen kräver att domaren
besitter eller inhämtar erforderliga kunskaper inom resp. område samt att

Mot. 1984/85:3127

7

att han har i vart fall grundläggande kunskaper i ekonomiska frågor. Genom
att fördjupa sig i de skilda måltyperna får domaren så småningom en god
överblick över problemställningarna. Han kan göra adekvata jämförelser
och kvalificerade bedömningar. Domarens juridiska allmänbildning är en
sorts garanti för en enhetlig rättstillämpning och därigenom ett enhetligt
rättssystem. Undandrar man en målkategori, t. ex. särskilt komplicerade
mål om ekonomisk brottslighet, försämras domarens förmåga att handlägga
och bedöma andra mål med en juridisk-ekonomisk sida.

När regeringen nu föreslår att vissa typer av skattebrottsmål skall
behandlas vid särskilt utvalda domstolar och att domstolarna skall kompletteras
med experter så är detta åter ett bevis på att framför allt vår
skattelagstiftning har blivit orimligt komplicerad. Regeringen anser inte
längre att man kan garantera att mer komplicerade ekonomiska brott blir
korrekt bedömda vid ”vanliga” domstolar eller enbart med ordinarie
domare. I stället för att på allvar försöka komma till rätta med det
grundläggande problemet - en för alla utom särskilda experter obegriplig
lagstiftning - föreslår regeringen särbestämmelser som skall möjliggöra att
vissa särskilda lagbestämmelser över huvud taget skall kunna tillämpas.

I propositionen gör föredraganden en direkt koppling mellan koncentrationen
av ekomål till vissa domstolar och medverkan av experter vid målens
bedömning. Av propositionen framgår (s. 26) att regeringen anser det
olämpligt att låta experter medverka vid andra tingsrätter än de särskilt
utvalda. Att förstärka domstolens ordinarie ledamöter med personer som
besitter särskilda kunskaper är en ur principiell synpunkt mindre långtgående
åtgärd än att koncentrera särskilt utvalda mål till ett antal tingsrätter.
Regeringsförslaget innebär dock att experter för första gången kommer att
medverka i brottsmålsprocessen. Öppnas en sådan möjlighet för en typ av
mål (ekobrott) måste man överväga om motsvarande skall ske vid andra
typer av särskilt komplicerade mål. Frågan om expertmedverkan bör därför
föranleda en mer ingående utredning än vad som har förevarit inför den nu
aktuella propositionen. I likhet med vad ett antal remissinstanser anfört
anser vi därför att frågan om expertmedverkan bör övervägas i ett större
perspektiv av rättegångsutredningen. I avvaktan på att ett mer samlat
ställningstagande kan göras till frågan om expertmedverkan vid domstolarna
är det angeläget att domstolarna utnyttjar möjligheten att inhämta s. k.
sakkunnig bevisning. Denna möjlighet torde många gånger vara tillräcklig
för att komplettera den sakkunskap domstolens ledamöter i vissa typer av
mål kan sakna.

I propositionen föreslås vidare en uttrycklig skyldighet för domstolen att
vid handläggning av skattebrottmål samråda med en allmän förvaltningsdomstol
eller en förvaltningsmyndighet där en fråga om skatt eller avgift som
har samband med skattemålet är anhängiggjord. Även beträffande detta
förslag är det av intresse att studera synpunkterna från remissinstanserna. Av
dessa framgår att bl. a. kammarrätterna och länsrätterna över huvud taget

Mot. 1984/85:3127

8

inte anser att det behövs några särskilda föreskrifter rörande samråd. En
annan grupp av remissinstanser, däribland hovrätterna och åklagarmyndigheterna
är negativa till ett samrådsförfarande av det aktuella slaget. Man
påpekar risken att processmaterial förs in i målet över huvudet på parterna
och att någon av domarna genom samrådet kan bli obehörigt påverkad
rörande målets utgång eller i vart fall att parterna kan misstänka detta.
Eftersom såväl kammarrätter som hovrätter, länsrätter och åklagarmyndigheterna
anser att någon typ av samrådsförfarande inte behövs eller att en
sådan i vissa sammanhang t. o. m. kan vara olämplig menar vi att inte heller
detta förslag borde ha framlagts av regeringen. Vi yrkar därför avslag på
propositionen även i denna del.

Slutligen föreslås i propositionen att justitiekanslern (JK) skall ha rätt att
överklaga beslut som rör avvisande av svararen. Vi finner detta förslag
välmotiverat och biträder därför propositionen i denna del.

Med anledning av vad vi i motionen anfört hemställer vi

att riksdagen avslår propositionens hemställan 1, 2 och 3.

Stockholm den 12 april 1985

HANS PETERSSON (fp)
i Röstånga

KJELL JOHANSSON (fp) KERSTIN ANÉR (fp)