9

Motion

1984/85:3119

Ingemar Eliasson och Rosa Östh

Avtal med Apoteksbolaget AB m. m. (prop. 1984/85:170)

Efter utredningar 1969 (läkemedelsförsörjningsutredningen) och riksdagsbeslut
1970 har staten fr. o. m. den 1 januari 1971 ensamrätt att driva
detaljhandel med läkemedel. Denna rätt är genom avtal överlåten på det
huvudsakligen statliga Apoteksbolaget och av detta ägda apotek.

Däremot är partihandeln med läkemedel (den s. k. droghandeln) ej
genom lag monopoliserad. Apoteksbolaget har emellertid alltsedan starten
1971 genom dotterbolag handhaft en del av droghandeln. I början av
1970-talet ombesörjde två dotterbolag, Vitrum och Ada, ca 40 % av
droghandeln. Därefter har genom successiva uppköp av konkurrenter och
koncentration till Ada som enda statliga droghandelsföretag dettas marknadsandel
ökat till 77 % år 1984.

Senast uppköptes i början av 1984 droghandelsföretaget LD. Därvid
uttalade NO stor oro för effekterna av en utveckling mot monopol men
avstod från att ingripa under hänvisning till att det återstående privatägda
partihandelsföretaget Kronans Droghandel (KD) utgör ett slagkraftigt och
effektivitetsbefrämjande alternativ.

Partihandeln med läkemedel sker sedan omkring år 1970 genom s. k.
enkanaldistribution. Det innebär att varje läkemedelsproducents produkter
exklusivt distribueras genom ett droghandelsföretag. Konkurrensen mellan
dessa sker när producenterna tar in anbud på distribution för viss period,
vanligen ett år, och finns dessutom latent även mellan avtalstillfällena.
Systemet med enkanaldistribution har genomförts med statlig tillskyndan.

1983 års läkemedelsutredning, som bl. a. haft till uppgift att utvärdera
gällande avtal mellan staten och Apoteksbolaget, har i ett delbetänkande
Apoteksbolaget mot år 2000 i kapitel 8 (s. 113-118) också behandlat
organisationen av partihandeln. Dess överväganden utmynnar i följande
uttalande:

Det ankommer på Apoteksbolagets ledning att bedöma om det är
rationellt att Kronans särdistribuerande roll fortsätter. Det vore troligen
naturligast om Apoteksbolaget övergick till att köpa in de av Kronan
saluförda läkemedlen i större poster för att med egna resurser ombesörja att
de enskilda apoteken erhåller sitt behov etc.

Utredningens uttalande har på denna punkt kritiserats av en rad
remissinstanser, bl. a. NO, SPK, RRV, RFV, statskontoret, Läkemedelsindustriernas
branschorganisationer. Farmaceutförbundet och Läkarförbundet.
Utredningens skrivning har genomgående uppfattats som en rekommendation
till en monopolisering av droghandeln, vilket remissinstanserna

Mot. 1984/85:3119

10

befarar skulle leda till sänkt effektivitet. Flera av remissinstanserna betonar
att utredningen inte anfört några argument för sitt förslag (Se t. ex.
statskontoret: ”Utan att redovisa ev fördelar eller nackdelar med ett totalt
droghandelsmonopol”, NO: ”Ekonomiska eller andra sakargument saknas

dock helt”, RRV: ” redovisar utredningen inte tillräckligt underlag”,

Läkemedelsindustrin: ”Betänkandet uppfyller inte de krav statsrådsberedningen
ställt upp för en offentlig utredning. Kostnader och konsekvenser
behandlas summariskt eller saknas helt. Det senare gäller kap. 8 när det
gäller droghandeln.”) Däremot anför flera remissinstanser själva en rad skäl
mot partihandelsmonopol. Förutom allmänna resonemang om konkurrensens
utvecklingsfrämjande och effektiviserande verkningar påpekar flera
instanser (särskilt NO och Läkemedelsindustrin) en rad konkreta fakta och
argument, bl. a. följande:

Den svenska droghandelns marginal är internationellt mycket låg och
sjunker år efter år. Detta är enligt NO ”ett resultat av konkurrensen mellan
droghandelsföretagen”.

Läkemedelsindustrin, som har allt intresse av att den av dem anlitade
partihandeln är effektiv, har låtit professor Claes Wahlbin i Linköping utreda
läkemedelsdistributionens utveckling från 1976. Han konstaterar sammanfattningsvis:

Analysen av vad som hänt i den studerade tidsperioden ger starkt stöd för
tanken att den anbudskonkurrens som förekommit varit av godo och att den
är en väsentlig förklaring till att Sverige hållit och utvecklat sin position som
ett land med världens kanske lägsta marginaler i distributionsledet.

Vidare:

I den hittillsvarande utvecklingen finns inget som ur ekonomisk synvinkel
understödjer tanken på ett av samhället understött monopol.

Däremot konstaterar Wahlbin att om Ada köper KD kan detta ge mycket
stora monopolvinster. En höjning av genomsnittsmarginalen med 1 procentenhet
skulle ge en inkomstökning för Ada med 35 milj. kr. eller kapitaliserat
350 milj. kr.

Räkneexemplet visar karaktären av de starka rent affärsmässiga drivkrafter
som finns för en monopolisering av distributörsledet. Om samhället inte
intresserar sig för ett monopols konkurrensbegränsade effekter förefaller det
inte osannolikt att ett monopol etableras, förr eller senare. En sådan
etablering kan ske genom direkt uppköp, men också genom att det
resursstarkare företaget använder sina resurser till att priskriga tills det
resurssvagare drivs bort från marknaden genom ackumulerade förluster.

SPK påpekar att om Kronans ”särdistribuerande roll” upphör skulle det
huvudsakliga underlaget för dess verksamhet försvinna och dess existens
äventyras.

Propositionen synes ha tagit visst intryck av remissvaren beträffande

Mot. 1984/85:3119

11

droghandeln. Statsrådet säger om droghandelsfrågan avslutningsvis att hon
ser ”ingen anledning att göra några uttalanden i frågan”. Dessförinnan
hänvisar hon till dåvarande föredragande statsrådets anförande i proposition
74 år 1970 (s. 96) och citerar bl. a. hans uttalanden om effektivisering av
läkemedelsdistributionen genom integration mellan partihandels- och detaljhandelsleden.
Hon förbigår dock hans omedelbart efterföljande uttalande
att ”rationaliseringsvinster kan uppnås redan genom en begränsad egen
partihandelsverksamhet”.

Statsrådet Sigurdsen och regeringen synes alltså inte ta avstånd från
läkemedelsutredningens lätt beslöjade förord för monopolisering av droghandeln
men instämmer ej heller tydligt med utredningen.

Viktigare för tolkningen av propositionens dunkla framställning är kanske
att den uttryckligen hänvisar till ”den bedömning som gjordes vid
Apoteksbolagets tillkomst” (alltså i prop. 1970). Hela den nyordning av
apoteksväsendet som beslöts 1970 bygger för droghandelns del på att
konkurrens skall råda i partihandelsledet genom ett enkanalsystem med mer
än en droghandel.

Utskottet underströk särskilt att ”åtskillnad inte skulle göras mellan olika
grossistföretag”.

De som av olika skäl eftersträvar monopol i partihandelsledet har såvitt vi
kunnat förstå redan i läkemedelsutredningen tvingats till en viss reträtt i
kompromissens tecken. Propositionen synes innebära en fortsatt reträtt. Ett
bifall till propositionens uttalande på denna punkt skulle likväl skapa ett
något oklart läge beträffande Apoteksbolagets möjlighet att framtvinga ett
monopol för dotterbolaget Ada. Konkurrens kan enligt vår mening bidra till
att hålla hela droghandeln alert och effektiv. Riksdagen bör därför klart
understryka värdet av fortsatt konkurrens.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om värdet av fortsatt konkurrens i partihandeln
med läkemedel.

Stockholm den 15 april 1985

INGEMAR ELIASSON (fp)

ROSA ÖSTH (c)

minab/gotab Stockholm 1985