Motion

1984/85:3106

Ivar Franzén

Livsmedelspolitiken (prop. 1984/85:166)

I proposition 1984/85:166 aviseras en översyn av konsumentdelegationens
sammansättning och arbetsformer. I sin motivering säger jordbruksministern
att konsumentdelegationen sedan 1970-talets början ”i praktiken varit en
med lantbrukarnas förhandlingsdelegation likvärdig överläggande part”.
Det finns enligt jordbruksministern skäl ”att ytterligare understryka
delegationens roll som företrädare för konsumentintressena”. Dessa uttalanden
synes överensstämma med vad livsmedelskommittén framhöll i sitt
huvudbetänkande på denna punkt, nämligen att konsumentdelegationen bör
ges ”sådana resurser att den kan fylla sin roll som en med lantbrukarnas
förhandlingsdelegation jämställd part”. Instruktionen för jordbruksnämnden
bör enligt LMK ändras ”så att den bättre avspeglar rådande praxis
beträffande delegationens roll vid överläggningarna”.

Det är givetvis angeläget att viktiga konsumentsynpunkter kan komma till
uttryck och få inflytande vid utformningen av jordbruksprisregleringen och
jordbrukspolitiken i övrigt. Då vi som konsumenter inte har någon
omfattande och representativ intresseorganisation är det naturligt att
regeringen utser en ”konsumentdelegation” med uppgift att bistå med råd
och upplysningar. Nuvarande ordning har, såsom LMK också intygat,
fungerat i stort sett tillfredsställande. Konsumentdelegationen har varit av
stor betydelse för utformningen av jordbruksprisregleringen. Väsentligt är
härvid att delegationen samtidigt kunnat verka som kanal för synpunkter
från livsmedelshandeln och livsmedelsindustrin.

När beslutet om konsumentdelegationen fattades 1962 var det enighet om
att delegationen inte skulle kunna uppträda som förhandlingspart gentemot
jordbrukets förhandlingsdelegation. Detta var en självklar utgångspunkt till
följd av att staten måste vara jordbrukets motpart.

Nu synes emellertid enligt propositionen och LMK en huvudavsikt vara att
konsumentdelegationen skall förlänas en roll som självständig förhandlingspart
gentemot jordbruket. Som skäl anförs att konsumentdelegationen i
praktiken redan varit ”en med lantbrukarnas förhandlingsdelegation likvärdig
överläggande part”.

Det är naturligt och viktigt att konsumentdelegationen och lantbrukets
förhandlingsdelegation kunnat hålla direkta kontakter och dialoger med
varandra. Men det skall observeras att konsumentdelegationen inte lagt fram
egna, självständiga förslag. Den har varit ett statligt rådgivande organ, inte
en självständig förhandlingspart.

Man kan naturligtvis tala om ett partsförhållande mellan jordbruket och

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 3106-3111

Mot. 1984/85

3106-3111

Mot. 1984/85:3106

2

konsumenterna. Men detsamma gäller i fråga om andra varu- och
tjänsteområden. Man kan inte tänka sig att ett system över hela fältet med
prisavtal mellan producenter och konsumenter skulle kunna förenas med det
demokratiska statsskick vi slår vakt om. Det är inte en riktig tanke att
motparten till jordbruket i överläggningarna skulle vara ett konsumentorgan.
Däremot är det givetvis synnerligen viktigt att konsumentsynpunkter
och konsumentinflytande kan komma till sin rätt vid överläggningarna.

Jordbrukets gränsskydd och prisreglering är huvuddelar av en statlig
jordbrukspolitik. Utformningen kan då givetvis inte avgöras genom ett avtal
mellan jordbruket och konsumenterna. De två parterna vid överläggningarna
måste självklart vara jordbruket och staten. Regeringen har att bestämma
om statens förhandlingsorgan. Men rimligtvis kan regeringen inte konstituera
något partsorgan för t. ex. konsumenterna såsom statens representant i
förhandlingar med annan befolkningsgrupp. På den statliga förhandlingsparten
måste det kravet ställas att den likvärdigt representerar skilda intressen,
dvs. statens allmänna intresse. Från principiella och konstitutionella
utgångspunkter är det alltså orimligt att ge t. ex. konsumentdelegationen
självständig förhandlingsrätt gentemot jordbruket.

Med detta avser vi inte att förringa angelägenheten av att synpunkter från
olika konsument- och förbrukargrupper kan komma fram till inflytande vid
utformningen av jordbruksprisregleringen och jordbrukspolitiken. En översyn
kan tjäna t. ex. konsumentdelegationens möjligheter att effektivt verka
som rådgivande organ.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts om konsumentdelegationens roll som rådgivande
organ.

Stockholm den 15 april 1985

IVAR FRANZÉN (c)