Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1984/85:3103
Mona Saint Cyr

Livsmedelspolitiken (prop. 1984/85:166)

Meritvärdering av utbildning i kost- och näringskunskap m.m.

Parallellt med propositionen om livsmedelspolitiken startas en stor
kampanj på temat Ät, drick och var glad. Bakom kampanjen står praktiskt
taget hela den svenska livsmedelsindustrin. Många tecken tyder på ett
sjunkande intresse för mat i samhället. I det omstrukturerade svenska
samhället har måltidens betydelse kommit i skymundan. SIFO som undersökt
svenska folkets matvanor och attityder till mat talar om en ökad
”frukostisering” av våra matvanor. Detta innebär att folk i ökad utsträckning
äter även middagen på samma sätt som man sedan lång tid ätit frukost. Man
sitter inte längre gemensamt vid bordet. Var och en i familjen äter på sin tid
och mat tas fram av den ätande direkt ur kylskåpet. Var fjärde svensk har
detta matmönster, som betecknas som ”frukostisering”. De svenskar som
håller samman och äter middag i hemmet med familjen kallas familjemåltidare
och utgör endast 15 %.

I proposition 166 framhålls kostens stora betydelse för folkhälsan. Den
konstaterar också att en viktig förutsättning för ändring av otillfredsställande
kostvanor är att konsumenterna har tillräckliga kunskaper på kostområdet.
De måste också ha förmåga att omsätta sitt vetande i praktisk handling när
det gäller att sätta samman sin kost på ett ur näringssynpunkt riktigt sätt.
Trots dessa konstateranden i propositionen förekommer inte ämnet kostkunskap
inom någon vårdutbildning i vårt land, vare sig på högskolan eller i
gymnasieskolan. En utredning visar, hur man i Kronobergs län saknade ett
tusental utbildade arbetstagare inom sektorn ”husligt arbete” i en kommun.
Samtidigt redovisas hur elever från konsumtionslinjen hade svårt att få
arbete.

Av allt att döma är kunskaper om utbildning i hushållning mycket
bristfälliga i vårt land. Många politiker på alla nivåer vet över huvud taget
inte vilka utbildningar som finns eller vilken omfattning dessa utbildningar
har och ej heller vilket innehåll de har. Därmed saknar de också kunskaper
om hur man skall använda dem som är utbildade. Detta kan vara en av
förklaringarna till att flera landsting, som är ansvariga för hälso- och
sjukvården i länen, lägger ner sina lanthushållsskolor. På två år har antalet
intagningsplatser till vård-, social service- och konsumtionssektorn skurits
ned från 24 000 till 18 100 platser. Ungdomar har avråtts ifrån att söka till
konsumtionsutbildningarna.

Utvecklingen i samhället tyder i stället på att all utbildning inom
hushållning i vid bemärkelse måste bevaras och utvecklas. Det råder en bred

Mot. 1984/85:3103

oro bland ansvariga utbildare inför den pågående utvecklingen.

Regeringen talar i propositionen om konsumenternas stora oro beträffande
livsmedlens kvalitet och framhåller att denna bör tas på allvar.

Regeringen har dock föga att komma med för att dämpa denna oro. Den
största orsaken till oron torde vara den alltmer ökande okunskapen om
kosten, dess sammansättning, produktion och hantering. Bästa botemedlet
är ökad kunskap. Ökad kunskap ges genom undervisning av god kvalitet och
i tillräcklig omfattning mot bakgrund av de starka omvälvningar som snabbt
skett i vårt samhälle, såväl strukturellt som kulturellt. Om inte detta
uppmärksammas snart nog och på bred front, blir de konsumenter som
regeringen säger sig vilja värna om offer för många gånger opportunistiska
opinionsvågor, där sakligheten icke sällan sätts på undantag.

Det bästa skyddet åt konsumenten och särskilt de unga konsumenterna är
gedigna kunskaper, med vilka de själva kan bedöma och fatta egna
avgöranden.

Mot bakgrund av konsumentens otillräckliga kunskaper om kost och hälsa
är det alltså angeläget att man satsar på utbildningen i kost- och hälsofrågor
på alla nivåer i ungdomsskolan. De kunskaper eleverna får i grundskolan i
dag är otillräckliga för att ge den faktiska färdigheten att välja livsmedel, att
sätta samman och att tillaga en riktig kost. Tiden i ämnet hemkunskap är för
knapp. Hemkunskap i skolan kommer först i 8:e klass, den ålder då eleverna
har mest intresse av kamrater och minst av skola, lärare och föräldrar.
Kostkunskap bör förekomma kontinuerligt i hela grundskolan och förmedlas
av i ämnet väl utbildade lärare.

Timmarna i hemkunskap är för få. På tre lektioner är det svårt att hinna
laga mat och dessutom ha lektioner i näringslära, livsmedelskunskap,
ekonomi m. m.

Förr tog barnen oftare del av de praktiska matlagningsbestyren i hemmen.
I dag, då föräldrarna förvärvsarbetar i så stor utsträckning, finns inte denna
möjlighet. Skolan har därför fått huvudansvaret för att ge eleverna dessa
praktiska färdigheter.

I gymnasieskolan på konsumtionslinjen och i de konsumentekonomiska
specialkurserna med kostinriktning ges gedigna teoretiska och praktiska
kunskaper om kost- och hälsofrågor. Denna utbildning ges även på de f. d.
lanthushållsskolorna. Internatformen på dessa skolor utnyttjas även för
social fostran. De konsumentekonomiska utbildningarna inom gymnasieskolan
och f. d. lanthushållsskolorna har blivit starkt nedskurna eller rent av
nedlagda.

Kostens betydelse för hälsan har mer och mer kunnat vetenskapligt
beläggas. Utbudet av produkter är emellertid mycket stort, och allmänheten
är förvirrad och har svårt att veta, vad som är bra köp ur näringssynpunkt och
ur ekonomisk synpunkt. Utbildning i dessa frågor är därför viktig för såväl
journalister, tandläkare, hygienister, fritidsledare, socialsekreterare som för
unga föräldrar, dagbarnvårdare, affärsfolk, sjuksköterskor och läkare m. fl.

Mot. 1984/85:3103

På sociala servicelinjen, som ger utbildning åt vårdbiträden inom den öppna
vården, förekommer ännu kost- och konsumentkunskap på timplanen. Aven
på denna linje är tiden för knapp för att ge de praktiska färdigheter som krävs
för att man skall klara av att sköta inköp av livsmedel, handha annans
ekonomi, tillaga och ge råd om näringsriktig kost för konsumenter, som är
äldre, sjuka eller har missbruksproblem.

På vårdlinjen saknas ämnet kostkunskap, men det ingår som ett moment i
ämnet vårdkunskap. Kostens betydelse för att förebygga sjukdomar och
förkorta vårdtider har poängterats alltmer. Utbildningen i kost- och hälsofrågor
på vårdlinjen behöver ses över. I övrigt saknas utbildning om kost- och
hälsofrågor i gymnasieskolan.

De konsumentekonomiska specialkurserna med kostinriktning är en bra
grundutbildning för barnskötar-, förskollärar- och vårdutbildningar. De ger
kunskaper som är värdefulla i deras yrkesutövning och för vår samhällsekonomi
. Man bör därför överväga, om inte dessa kurser skall vara behörighetsgivande.
Under alla omständigheter bör de vara meritgivande för tillträde till
utbildning. De elever som gått en teoretisk eller yrkesinriktad studieväg i
gymnasieskolan bör även ges möjligheter att gå en konsumentekonomisk
utbildning som påbyggnad. Denna utbildning skulle väcka mer intresse och
ges ökad status om den meritvärderades vid tillträde till högre utbildning.

Det är viktigt att man satsar mera och inte mindre på utbildning i
hushållning och i kost- och hälsofrågor. Det finns i dag också många vuxna
som har behov av utbildning på dessa områden. Viss sådan förekommer, men
har ej ansetts tillräckligt arbetsmarknadsinriktad och har därför reducerats.
Även för vuxna behövs emellertid en fortlöpande möjlighet till yrkesförkovran
på dessa ämnesområden. Några ytterligare utredningar torde inte krävas.
Däremot måste man i dag nyttja alla möjligheter till utbildning på området.
Man kan sålunda slutligen sammanfattningsvis konstatera
att behovet av utbildning i kost och näring för olika yrkeskategorier redan
kartlagts,

att en meritvärdering av de konsumentekonomiska specialkurserna är
önskvärd,

att alla yrkeskategorier, som förmedlar kostinformation, bör ha adekvat
utbildning,

att mer tid behövs för utbildning inom kost och näring på alla nivåer i
ungdomsskolan i stället för som nu minskat utbud av kurser,
att vuxna som saknar nödvändiga kunskaper för sin yrkesutövning
ävenledes bör ges möjlighet till undervisning i kost och näring,

att information och utbildning är primära förutsättningar för att kunna
åstadkomma förändrade kostvanor.

Mot bakgrund av det anförda yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av meritvärdering av de konsumentekonomiska

Mot. 1984/85:3103

specialkurserna samt om ökad uppmärksamhet åt utbildning i kostoch
näringskunskap, särskilt i ungdomsskolan.

Stockholm den 15 april 1985
MONA SAINT CYR (m)

minab/gotab Stockholm 1985 82686