Mot. 1984/85

3057-3058

Motion

1984/85:3057

Lars Werner m. fl.
Kemikaliekontroll (prop. 1984/85:118)

Kemisamhället

Av den ödmjukhet i inställningen till människan och miljön som
kännetecknat förkämpar som Hans Palmstierna, vilken var en av de
tongivande inom radikala delar av arbetarrörelsen på 1960-talet, syns inga
spår hos nuvarande socialdemokratiska toppskikt. De senare sätter sin lit
mera till teknokratiska lösningar anpassade till nu rådande samhällssystem.
Regeringens förslag för att minska kemisamhällets risker innehåller därför
inte några genomgripande förändringar som kan förväntas minska antalet
skador på människor och livsmiljö.

Arbetarrörelsen och miljöpolitiken

Arbetarrörelsen har av tradition anammat en optimistisk, men oreflekterande
framtidstro. Tillväxt, industrialisering och ständigt mer materiell
produktion har varit temat. Detta var progressivt så länge det bröt ner de
gamla samhällssystemen och frigjorde människorna från dem.

I dag står arbetarrörelsen inför en helt annan situation. Detta innebär en
krävande, men absolut nödvändig uppgift att formulera ett alternativ till den
form av tillväxt, som har framkallat ekologisk kris och rovdrift. De som är
fångar i kapitalismens ekorrhjul måste bemötas med radikala krav som är
avgörande för ett bättre liv.

Vpk delar inte socialdemokratins syn på tillväxt. Vi anser att produktion
för profit skall ersättas med produktion för behov och social nytta. Ytterst
handlar det om fördelningen av landets totala resurser. Den ekonomiska
utvecklingen måste då inriktas på människornas hälsa och på sociala,
kulturella och ekologiska värden. Denna syn anser vpk måste genomsyra
arbetarrörelsens miljöpolitik.

I sitt s. k. framtidsprogram, presenterat inför SAP:s senaste kongress,
argumenterar partiets framtidsgrupp för ökad ekonomisk tillväxt. Programmet
innehåller däremot inga försök till helhetssyn på industrisamhället,
människan och miljön och saknar helt socialistiska värderingar. Det
innehåller inte ens en diskussion om innehållet i tillväxten eller ansats till ett
klassperspektiv. Detta trots att allt fler rapporter visar att klassklyftorna i
samhället ökat under de senaste åren.

Dagens miljöproblem och riskerna med kemisamhället visar tydligare än
något annat att ett litet fåtal mäktiga industrigrupper fortfarande har
bestämmanderätten över folkflertalets liv och hälsa.

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 3057-3058

Mot. 1984/85:3057

2

Mot denna bakgrund och med hänvisning till dagliga larm om livsfarliga
arbetsplatser och hoten mot livsmiljön, ter det sig närmast patetiskt när
jordbruksministern i likhet med kemikommissionens majoritet uttalar
följande:

- myndigheternas agerande gentemot näringslivet måste — präglas av
fasthet men också av kunskaper och insikter i näringslivets förhållanden.

Kemikommissionen har inte ens försökt att åstadkomma en analys av den
kemiska industrin och dess maktutövning. Inte heller har kommissionen
granskat de förhållanden som just i brist på ”fasthet” från myndigheternas
och regeringens sida fortsatt att skörda offer i farliga arbetsmiljöer och som
utgör ett allvarligt hot mot marken, luften och vattnen i vårt land.
Kemikommissionens arbete utgår från inställningen att det är bättre att
blicka framåt än att kritiskt analysera orsakerna bakom hittillsvarande
bristfälliga kemikaliekontroll. Socialdemokraterna mäktar inte med att ha
perspektiv på samhällsproblemen.

I valrörelsen 1982 gick SAP:s ledning ut med nya löften om att man skulle
ta ett samlat grepp över kemisamhället. Löftena påminde om dem som
avgavs inför pressen av en allt starkare miljöopinion i slutet av 1960-talet.
Det är svårt att utläsa vari detta samlade grepp nu skulle bestå om
regeringens proposition om kemikaliekontroll går igenom.

Den kemiska industrin

BT-Kemi-skandalen i Teckomatorp är en symbol för miljöpolitiska
misslyckanden, kortsiktiga företagsekonomiska hänsyn och en oerhörd
rovdrift med människor och miljö. De hänsynslösa miljöförstörarna slapp
undan med dagsböter medan samhället och skattebetalarna tvingats betala
mammuträttegångarna kring skandalen. Kostnaderna för saneringen på
fabriksområdet har hittills belastat samhället med ca 40 milj. kr.

Trots detta drabbas människorna i Teckomatorp än en gång när stinkande
giftmassor kommer i dagen i samband med att nya industrier skall byggas på
det gamla industriområdet. Kemikaliehanteringen har varit ödesdiger för
både dem som arbetat på BT-Kemi och för dem som har sina bostäder och
småföretag i samhället.

-Man driver inte ett företag av något miljöintresse, säger Fabriks
huvudskyddsombud på en annan skånsk industri, där de hanterar kemikalier.
- En företagare vill tjäna så mycket pengar som möjligt - det är grunden
för verksamheten. Skyddsombud beskriver hur man ständigt hamnar i
konflikt mellan kraven att behålla jobben och att få en renare miljö.
Konflikten har ökat med arbetslösheten.

Lösningsmedel

Man räknar med att över 250 000 personer i Sverige utsätts för
lösningsmedel på sina arbetsplatser. I samband med att vissa gränsvärden för

Mot. 1984/85:3057

3

lösningsmedel sänktes kommenterade Svenska arbetsgivareföreningen det
på följande sätt:

- Vår linje är att vi accepterar de medicinska fynden och slutsatserna, men
att man också måste ta hänsyn till produktionen, ekonomin och sysselsättningen.
Ibland är det inte så mycket vunnet med att sänka ett värde med
kanske en tredjedel - samtidigt som man gör det omöjligt att fortsätta
produktionen. När man fattar beslut om sänkningar måste man veta vilka
följderna blir. Om en sänkning för med sig att viss produktion måste läggas
ner och flyttas utomlands, så måste man veta det. Man måste gå in i det med
öppna ögon.

Närmare åttahundra människor har på fem år slagits ut från arbetsmarknaden
skadade av lösningsmedel enligt färsk statistik från riksförsäkringsverket
(RFV). Bakom dessa siffror döljer sig mänskliga tragedier som är en
följd av samhällets kemikalisering och företagens cyniska spel i jakten på
högre vinster. De ständiga trakasserierna och hoten om arbetslöshet känns
igen av de flesta skyddsombud i vårt land.

De som förgiftats av lösningsmedlen har drabbats av ”oförklarlig ångest,
djupa depressioner utan yttre anledning” enligt ett uttalande av ett
socialförsäkringsombud på RFV. De flesta har i dag hjärnskador som aldrig
läker, de befinner sig därmed i ett kroniskt utslaget tillstånd. De har mycket
svårt att klara sin ångestfyllda vardag, trots förtidspension och andra
hjälpinsatser. Ett mycket stort antal arbetare som har hanterat lösningsmedel
kämpar fortfarande för att få sina skador ”godkända”. Det anses att
3-4 % av alla förtidspensionärer över 34 år har fått mentala rubbningar av
lösningsmedel.

Det finns många exempel på att de som arbetat med lösningsmedel,
förutom sina svåra sjukdomssymptom, utsatts för en omänsklig behandling i
kontakten med läkare som prövat den eventuella yrkesskadan. Ett av de
människoöden som lyfts fram i ljuset handlar om Göte, 49 år, som arbetat
med lösningsmedel i tolv år. Ftösten 1984 berättade Göte om sin sjukdom. Det
värsta är att inte bli trodd av läkarna - de säger att jag bara är
deprimerad. Göte gick sjukskriven i två år. Han tappade tänder, hade svåra
yrselanfall, ständig huvudvärk och var mycket trött. Götes fall kommenterades
av läkare på en yrkesklinik med orden:

- Det finns försäkringsneuroser. Det finns alltid folk som driver saken in
absurdum.

Göte dog en kort tid efter ovan citerade cyniska uttalande. Hans öde delas
av tusentals svenska arbetare som plågats och avlidit med giftiga kemikalier i
sina kroppar, men som aldrig mött förståelse för sin ångest och sina svåra
skador.

Asbest

På Svenska Bromsbandsfabriken i Långsele kämpar arbetarna för att
slippa livsfarlig asbesthantering. Arbetslösheten är ett samtidigt hot över

1* Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 3057-3058

Mot. 1984/85:3057

4

befolkningen i området. Trots detta har asbestarbetare slutat på bromsbandsfabriken
.Den befogade rädslan för asbestos och cancer väger tyngre än
arbetslöshetshotet. I flera fall är det barnen och ungdomarna i berörda
familjer som vädjat till sina föräldrar att sluta sina livsfarliga jobb.

Asbestfaran är ingen ny upptäckt även om massmedia och de senaste
larmen kan tyda på det. Det första fallet av skador på människa efter
asbesthantering är beskrivet 1906. Uppmärksamheten i massmedia på senare
tid och den på nytt väckta opinionen bland allmänheten är positiv därför att
den leder till ökad press på regering och riksdag att stoppa asbesthanteringen
i samhället. Regeringens senaste löften om förbättringar skjuts trots detta på
framtiden, vilket står helt i strid med fackliga krav och det program som vpk
presenterat mot asbesten.

Arbetarskyddsstyrelsens brist på kurage i asbestfrågan har under årens
lopp gagnat bilindustrins jättar, men lett till ett ökat antal asbestskador på
arbetare inom en rad olika branscher.

Asbestproblemet visar att risker i kemisamhället sällan är begränsade till
hanteringen på olika arbetsplatser. Asbesten finns spridd i hela omgivningsmiljön
där människor vistas dagligen. Saneringen kommer att ta många år att
genomföra.

Försurning och förgiftning av den allmänna miljön

Även luftföroreningarna har ett klart samband med den omfattande
kemikaliseringen. Efter åratals varningar från miljöengagerade och insiktsfulla
experter har försurningen nu utnämnts till en hela samhällets ödesfråga.
Såväl skogsbolagens företrädare som miljöbyråkrater och regeringstalesmän
är plötsligt tillräckligt oroade för att inse att det krävs förbättringar som kan
stoppa skogsdöden. Men detta sker först när den svenska rikedomen skogsråvaran
- står på spel, dvs. först när stora ekonomiska intressen hotas.
Samma skogsindustrier som under lång tid förpestat mark, luft och vatten vill
i dag dela ekologernas och folkets oro inför framtiden.

När regeringen och miljömyndigheterna gör ansatser för att angripa
miljöhoten möts detta alltid av hårt motstånd från industrins sida, när man
befarar att dess vinster skall komma att naggas i kanten. Detta gäller de
största miljöförstörande industrierna och det gäller bilindustrin, vilka
ständigt i praktiken motarbetar en miljöförbättrande utveckling. Arbetslöshetsspöket
plockas fram för att ställa människor inför det omöjliga ”valet”
mellan arbetstillfällen och en god arbets- och livsmiljö. I sådana lägen faller
regeringen alltför lätt undan. Ett exempel är att man skjuter upp åtgärder
som skulle leda till minskade farliga utsläpp från bilismen.

När åtgärder för blyfri bensin och effektivare avgasrening på bilar förhalas
innebär detta ännu fler blyskadade barn och ett ökat antal cancer,
hjärtinfarkter och hjärnblödningar hos vuxna. När rejäla satsningar på SJ för
att överflytta tung trafik från landsväg till järnväg uteblir, missar samhället
också en möjlighet att radikalt angripa försurning och skogsdöd.

Mot. 1984/85:3057

5

Också statens naturvårdsverk (SNV) visar undfallenhet för ekonomiska
maktgruppers krav på ostörd produktion. Frånvaron av ingrepp mot
BT-Kemi är belysande för hur kortsiktigt SNV agerat och vilken kostnad
detta inneburit för samhället på längre sikt. Lagen om hälso- och miljöfarliga
varor liksom miljöskyddslagen borde ha använts fullt ut för att förhindra
BT-Kemis skandalösa hantering.

För att kunna angripa miljöproblemen fordras en långsiktig planering där
politikerna bl. a. tar fasta på samhällsnyttan. I dag saknas samhällsekonomiska
beräkningar som visar kostnaderna för uteblivna satsningar på
miljöpolitikens område.

Om regeringen nu avser att avvakta med samhälleligt nödvändiga
miljöåtgärder innebär detta att man också är beredd att belasta samhällsekonomin
med mångmiljardbelopp i ökade sjukvårdskostnader, kostnader
för att så småningom åstadkomma livsnödvändiga restaureringsförsök som
kan återställa förgiftad jordbruksmark, skadad natur, byggnader osv. Om de
ansvariga inte ens är beredda att ta fasta på denna typ av ekonomiska
argument är det föga troligt att man någonsin menat allvar med högtidligt
avgivna löften om ekologiska hänsyn som rör vår överlevnad på längre
sikt.

Det räcker inte längre med högtidliga löften och vackert formulerade
miljöpolitiska fraser. De faror som i dag hotar oss har en annan och djupare
dimension än tidigare, vilket måste leda till snabba och konkreta åtgärder även
sådana som begränsar de miljöförstörande företagens makt. Vi står alla
inför ett vägval där passivitet leder till katastrof. Ekologisk kunskap och
miljöengagemang måste nu kombineras med en strävan att förändra
samhället till ett välplanerat, resursbevarande samhälle, där omsorgen om
människan, djuren och naturen får styra produktionens inriktning och
organisation.

Regeringens proposition om kemikaliekontrollen behandlar inte frågan
om industristrukturen i samhället. I huvudsak innebär förslaget att dels en ny
lag skall ersätta lagen om hälso- och miljöfarliga varor, dels att en ny
myndighet för kemikaliekontroll, kemikalieinspektionen, inrättas.

Lagstiftningen

Vpk anser att en ny lag är befogad endast om den innebär förstärkningar i
form av klart uttalade syften och befogenheter för samhället och myndigheterna
att minska tillverkning, import och användningen av hälso- och
miljöfarliga varor. Vi har svårt att finna sådana förbättringar i föreliggande
lagförslag.

Lagen om hälso- och miljöfarliga varor (LFIMV) har gällt sedan juli 1973.
Den mottogs med stora förväntningar av en mycket stark miljöopinion och av
många offensivt arbetande skyddsombud. De största förhoppningarna knöts
till principen om den omvända bevisbördan, vilken antogs skulle leda till att

Mot. 1984/85:3057

6

en rad kemiska produkter, inte minst bekämpningsmedel, skulle sorteras
bort ur hanteringen.

Principen skrevs dock aldrig in i lagtexten utan hör till lagens s. k.
förarbeten. Den omvända bevisbördan har därför knappast använts i
praktiken, trots att den ansågs ge unika möjligheter för miljömyndigheterna
och regeringen. Ett av skälen anses också vara att vissa tjänstemän bland
handläggarna på SNV:s produktkontrollbyrå redan från början motarbetade
den tolkning som uttalats av riksdagen. En av dem som var handläggare i
BT-Kemi-kontakterna ansåg helt enkelt att den omvända bevisbördan
endast gällde nytillkommande hälso- och miljöfarliga varor.

Med hjälp av denna medvetet tillämpade felaktiga tolkning av lagen
fördröjdes bl. a. ett ingripande mot dioxinförorenade fenoxisyrapreparat.
Parallellt med denna förhalningstaktik löpte SNV:s missvisande information
till allmänheten om preparaten. Ett exempel är SNV:s broschyr från 1976,
där alla farhågor om vetenskapligt grundade misstankar mot fenoxisyran
2,4,5-T avfärdades. Efter Sevesokatastrofen tvingades regeringen att ingripa
i myndighetens ställe och därmed totalförbjöds vissa fenoxisyror i Sverige
1977 med hänvisning till dioxinet.

Kritiken mot kemikaliekontrollen efter 1973 har varit omfattande och
påminner om den kraftiga opinion som på sin tid riktades mot giftnämndens
verksamhet och dess brist på ingripande mot farlig kemikaliehantering.

Kritiken efter 1973 har dock ej gällt lagen om hälso- och miljöfarliga varor,
tvärtom ansågs denna ha en progressiv inriktning, utan har inriktat sig på att
handläggarna vid SNV inte använt sig av lagens möjligheter. Det är dessutom
ett välkänt faktum att SNV haft för små resurser till sin produktkontrollerande
verksamhet.

Tendensen att falla undan för kemikoncernernas påtryckningar har märkts
under både de socialdemokratiska och borgerliga regeringarna efter
LHMV:s tillkomst. De svenska och utländska kemibolagens lobbyverksamhet
är omvittnad och användes som ett argument i olika socialdemokratiska
utspel inför valet 1982, bl. a. i en pamflett om bristerna i arbetsmiljön.
Kritiken riktades mot de borgerliga regeringarnas agerande 1976-1982.

Det löfte som socialdemokraterna gav till väljarna var att man om man
vann valet skulle ta verkliga krafttag mot kemisamhällets avigsidor.
Kemikommissionens tillsättande skulle ses som ett steg i denna riktning.

Hittills har ingen instans hävdat att eventuella luckor i lagen om hälso- och
miljöfarliga varor skulle utgöra en förklaring till den fortsatta farliga
hanteringen av lösningsmedel, asbest eller förgiftande utsläpp från bilar och
industrier. Tvärtom understryker kemikommissionen att redan nu gällande
lagstiftning fastslagit och ålagt tillverkarna ett ansvar för att kemiska
produkter skall vara tillräckligt utredda från hälso- och miljöskyddssynpunkt
innan de förs ut i användning.

Vad är det då i regeringens lagförslag i propositionen om kemikaliekontrollen
som skall uppfattas som förbättringar? Propositionen utgår från att en

Mot. 1984/85:3057

7

effektiv lagstiftning bör gälla hela det kemiska produktområdet, dvs. även
sådana varor som inte konstaterats vara hälso- och miljöfarliga.

Med föreliggande textförslag och utformning av lagens olika paragrafer
riskerar man att försämra lagen jämfört med LHMV. Flera remissinstanser
har också påpekat detta. Genom att omskriva LHMV 1 § och därmed
utesluta anknytningar till ett ämnes eller berednings kemiska eller kemiskfysiska
egenskaper kan tolkningssvårigheter uppstå. En annan brist är att
regeringen i sitt förslag frånhänder sig möjligheten att direkt i lagtexten göra
skyldighetsprinciperna tillämpliga även på vissa föremål, som innehåller, har
behandlats med eller utvecklar/avger ämne som kan befaras medföra skada
på människa/miljö. Följden av detta kan bli att antingen allvarliga risker kan
förbises eller att ett omfattande byråkratiskt krångel uppstår genom att man
tvingas göra föreskrifter som kompletterar lagen på en mängd varugrupper,
vilka måste räknas upp vara för vara för att alla risker skall täckas in.

Vpk menar med hänvisning till ovanstående synpunkter att lagförslaget
bör återremitteras för omarbetning av regeringen innan riksdagen tar
ställning.

I andra hand föreslår vi att lagtexten utformas i enlighet med miljöjuristen
Staffan Westerlunds och SNV:sm. fl. remissinstansers förslag. Om regeringen
inte beaktar ovanstående invändningar mot föreliggande lagförslag kan
följden bli att en rad farliga föremål, vilka ej kan betecknas som kemiska
produkter, hamnar utanför samhällets kontroll. Lagförslaget omfattar i
nuvarande skick bl. a. inte följande föremål:

- kadmium- och kvicksilverhaltiga batterier

- anilinpennor

- flamskyddsbehandlade barnkläder

- kvicksilvertermometrar, kvicksilverlampor

- olika golvbeläggningar av plast

- golvspackel, klister

- leksaker som kan leda till metallförgiftning (t. ex. blyfärg)

- skumplastmadrasser

- impregnerat virke och trädgårdsmöbler

Ovanstående utgör endast exempel på föremål som direkt bör innefattas i
en omskrivning av lagförslaget.

För att utesluta möjligheten att principen om den omvända bevisbördan
”glöms bort” av dem som senare skall tolka och använda lagen bör den
skrivas in i portalparagrafen, alternativt 6 §.

Enligt vpk måste lagens portalparagraf innehålla ett klart uttalat syfte att
målmedvetet begränsa tillverkning, import och användning av hälso- och
miljöfarliga varor.

Liksom i reservationen till SOU 1984:77 föreslår vpk en behovsprövning
av kemiska ämnen och produkter. En förstärkning av lagen skall också
innebära att 6 § tillförs ett uttalat åläggande för en tillverkare att redan vid
produktutvecklingen ta hänsyn till hur avfallet skall omhändertas på ett
säkert sätt.

Mot. 1984/85:3057

8

Den s. k. substitutionsprincipen, vilken innebär att farliga ämnen och
produkter skall ersättas med mindre skadliga, bör skrivas in i lagens 5 §.

Det är enligt vår mening också nödvändigt att utvidga produktinformationen
till att omfatta alla kemiska ämnen och beredningar. Vi anser också att
lagen bör betecknas lag om hälso- och miljöfarliga varor.

Ny organisation

Vpk ställer sig frågande till huruvida en ny myndighet, som den föreslagna
kemikalieinspektionen, kommer att leda till en märkbar förstärkning av
samhällets kemikaliekontroll. Med endast 15 nya årsarbeten kommer det
aviserade arbetet på fältet med inspektion av företagens tillverkning och
hantering knappast att åstadkomma några kraftfullare åtgärder. Om arbetet
nu skall breddas, vilket propositionens förslag antyder, förutsätter vpk att
minst en fördubbling mot nu föreslagna resurser kommer att vara nödvändig.

Till organisationsfrågan vill vpk dessutom anföra följande:

I en ny organisation är det en fördel om den föreslagna kemikalieinspektionen
blir en självständig myndighet, så som propositionen föreslår.
Regeringsförslaget tyder emellertid på att banden till SNV kommer att bestå
och fungera som förhållandet mellan nuvarande produktkontrollbyrå,
produktkontrollnämnd och SNV, även om den nya myndigheten förlänas en
egen generaldirektör. Överflyttningen av personalstyrkan från produktkontrollen
till kemikalieinspektionen påminner alltför mycket, för att inge
förhoppningar om radikala förändringar, om överflyttningen av dåvarande
giftnämndens kansli till produktkontrollbyrån.

En annan viktig invändning mot regeringens förslag, som framförts även
av andra organisationer, är att den myndighet som är tillståndsgivande inte
samtidigt bör vara ansvarig för att upprätthålla kontrollen av den verksamhet
som tillstånden gäller. Erfarenheter från nuvarande organisation visar,
liksom stora brister i övrigt beträffande produktkontrollbyråns handläggning
i olika ärenden, att det är olämpligt med denna form av dubbelbottnat ansvar
hos en och samma myndighet.

Vpk har i en omfattande reservation till kemikommissionens huvudbetänkande
SOU 1984:77 skissat ett förslag till hur en ny organisation skulle kunna
byggas upp. Vpk upprepar förslaget om att ett miljödepartement inrättas.
Förslaget tar i motsats till betänkandets förslag även upp frågan om hur
myndigheter på regional och kommunal nivå skall kunna få nytta av
resursförstärkningar och omorganisation. Detta måste ske bl. a. genom att
kontrollerande organ befrias från företagsekonomiska hänsyn där arbetsmarknadsläget
hittills oftast betraktats som överordnat omsorgen om
människors hälsa och miljöskyddet. Vpk föreslår ytterligare utredning med
ovan nämnda inriktning.

Om samhället skall ges förutsättningar att utöva nödvändig kontroll över

Mot. 1984/85:3057

9

kemisamhället krävs att riskerna går att överblicka. För detta fordras en klart
uttalad målsättning att dels minska kemikaliehanteringen i alla produktionsledens
delar, dels att ett fullständigt produktregister byggs upp skyndsamt.

En väl uppbyggd organisation för kemikaliekontroll på alla nivåer kräver
att myndigheterna får full insyn i företagens hantering av kemiska ämnen och
produkter. Regeringens proposition skjuter denna fråga på framtiden trots
att den utretts i mer än 15 år. Hittills har den kemiska industrin satt käppar i
hjulet för att stoppa samhällets fullständiga insyn i verksamheten. Kemibolagen
har under alla år hävdat att hemlighetsmakeriet är till för att skydda
företagens konkurrensförmåga. Ansvariga myndigheter har liksom borgerliga
och socialdemokratiska regeringar gett upp inför dessa argument. I dag
faller också LO:s ledning undan för den kemiska industrins krav på
sekretess.

Ett stort problem inom nuvarande kemikaliekontroll är att samhället
saknar uppgifter om det stora flertalet ämnen och produkter som är i bruk.
För att komma till rätta med detta problem måste tillverkande företag och
importörer åläggas en skyldighet att rapportera in alla uppgifter som
samhället behöver för att utöva kontrollen. Rapportskyldigheten skall
utnyttjas för att bygga upp ett fullständigt produktregister, som skall göras
tillgängligt för alla som så önskar att få insyn i företagens och myndigheternas
verksamhet.

Toxikologisk informationsservice/Tox-info

Vpk:s representant i kemikommissionen har haft en avvikande mening
gentemot övriga ledamöter i kommissionen om Tox-infos resurser. I
vpk-reservationen till SOU 1984:77 yrkar vpk på att denna statliga
serviceresurs får fortsätta sin verksamhet i anslutning till Karolinska
institutet med en nära kontakt med forskning och undervisning

Tox-infos verksamhet har under den korta tid, två år, som den funnits till
redan hunnit bygga upp en omfattande serviceverksamhet som mött stort
gensvar. Verksamheten har en i förhållande till myndigheterna oberoende
ställning, vilket skapar förutsättning för att en opartisk bedömning kan
lämnas rörande kemiska hälsorisker. Många fall är kända där skyddsombud
förgäves sökt information på SNV:s produktkontrollbyrå och dess produktregister.
Samma skyddsombud har vid hänvändelse till Tox-info fått snabb
och gratis service som kunnat användas i det lokala skyddsarbetet. Denna
verksamhet bör byggas ut ytterligare, framför allt för att trygga det stora
informationsbehovet hos företagshälsovård och skyddsombuden.

Regeringen har av allt att döma inga andra skäl än kortsiktigt ekonomiska
för att bryta sönder och förflytta Tox-infos verksamhet till den föreslagna
kemikalieinspektionen. Vpk instämmer med de remissinstanser som anser
att toxikologisk informationsservice får fortsätta sin verksamhet i anslutning
till Karolinska institutet.

Mot. 1984/85:3057

10

Vpk har i flera andra partimotioner framställt förslag som även de berör
kemisamhället och som syftar till förbättringar på kort och lång sikt samt till
en demokratiskt uppbyggd miljöorganisation.

Hemställan

Med anledning av proposition 1984/85:118 och med hänvisning till det
anförda föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
nuvarande och kommande utredningsarbeten på miljöområdet
jämväl skall belysa konsekvenser av och samhälleliga kostnader
för uteblivna satsningar på miljöområdet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen sägs om att ekologisk kunskap, miljöengagemang och
sparsamhet med resurser, i omsorg om människan, djuren och
naturen, bör styra produktionens inriktning och organisation,

3. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag till lag om
kemiska produkter och hemställer hos regeringen om nytt
förslag i enlighet med de riktlinjer som anges i motionen,

4. att riksdagen - därest riksdagen beslutar avslå yrkande 3 - med
ändring i proposition 1984/85:118 beslutar

a) att lagens beteckning skall vara lag om hälso- och miljöfarliga
varor,

b) att anta följande som Motionärernas förslag betecknade
förslag till lag om hälso- och miljöfarliga varor/lag om kemiska
produkter.

Regeringens förslag Motionärernas förslag

1 §

Denna lag är tillämplig på hantering
och import av hälso- och miljöfarliga
varor. Lagens syfte är att
förebygga skador på människors hälsa
eller i miljön. För att uppnå syftet
skall tillverkning, import och användning
av hälso- och miljöfarliga
varor begränsas så långt som möjligt.
Om det är påkallat från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt får regeringen
eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva att lagens
bestämmelser om hälso- och miljöfarliga
varor skall tillämpas även på
annan vara.

Denna lag är tillämplig på hantering
och import av kemiska ämnen
och beredningar (kemiska produkter).
Lagens syfte är att förebygga att
skador på människornas hälsa eller i
miljön förorsakas av kemiska ämnens
inneboende egenskaper.

Om det är påkallat från hälsoeller
miljöskyddssynpunkt får regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva att
lagens bestämmelser om kemiska
produkter skall tillämpas pä varor,
som innehåller eller har behandlats
med en sådan produkt.

Mot. 1984/85:3057

11

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

1 a §

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får föreskriva
undantag från lagens tillämpning
i fråga om visst produktslag
eller viss hantering eller import av
kemiska produkter.

Den som hanterar eller importerar
en kemisk produkt skall
vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått
i övrigt som behövs
för att hindra eller motverka skada
på människor eller i miljön.

Regeringen eller den myndighet

Med hälso- och miljöfarlig vara
avses i denna lag

1. ämne eller beredning som med
hänsyn till sina kemiska eller fysikaliska
kemiska egenskaper och hantering
kan befaras medföra skada på
människor eller miljön,

2. vara som innehåller, har behandlats
med, utvecklar eller avger ämne
eller beredning som avses i 1, om
varan därigenom och med hänsyn till
sin hantering kan medföra skada på
människa eller miljö.

4 §

5 §

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får föreskriva
undantag från lagens tillämpning
i fråga om visst varuslag eller
viss hantering eller import av hälsooch
miljöfarliga varor.

Den som hanterar eller importerar
en hälso- och miljöfarlig
vara skall vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått i övrigt
som behövs för att hindra eller
motverka skada på människor eller i
miljön. Vid en bedömning av om en
vara är hälso- eller miljöfarlig och
när det avgörs vilka försiktighetsmått
som behöver vidtas skall gälla att
redan en pä goda grunder uppkommen
misstanke om skaderisken skall
utgöra tillräcklig grund för åtgärder
och bedömning.

Hälso- och miljöfarliga varor skall
så långt möjligt ersättas med mindre
skadliga och helt ofarliga varor.

-- om försiktighetsmått.

6 §

Det åligger särskilt den som tillverkar
eller importerar en kemisk
produkt att genom egna undersökningar
eller på annat sätt se till att
det finns tillfredsställande utredning
för bedömning av vilka hälso- eller
miljöskador som produkten kan
orsaka. Utredningen skall vara gjord
i enlighet med vetenskap och beprövad
erfarenhet.

Det åligger särskilt den som tillverkar
eller importerar en hälso- och
miljöfarlig vara att genom egna
undersökningar eller på annat sätt se
till att det finns tillfredsställande
utredning för bedömning av vilka
hälso- eller miljöskador som varan
kan orsaka. Utredningen skall vara
gjord i enlighet med vetenskap och
beprövad erfarenhet.

Mot. 1984/85:3057

12

Regeringens förslag

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter beträffande
utredningen om kemiska produkter.

Den som tillverkar, importerar
eller överlåter en kemisk produkt
skall genom märkning eller på annat
sätt lämna uppgifter av betydelse
från hälso- eller miljöskyddssynpunkt
(produktinformation).

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om produktinformation.

Den som yrkesmässigt hanterar
eller importerar en kemisk produkt
skall till den myndighet som regeringen
bestämmer och i den omfattning
regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, myndigheten föreskriver
lämna de uppgifter om
produkten och dess hantering som
kan behövas för att bedöma hälsoeller
miljörisker.

Motionärernas förslag

Undersökningsplikter gäller förutom
hälso- och miljöfarliga varor
även alla kemiska ämnen och beredningar.
Redan vid produktutvecklingen
skall avfallsfrågan beaktas.
Det åligger den som tillverkar och
importerar en hälso- och miljöfarlig
vara att undersöka om destruktion av
en sådan vara medför olägenhet från
hälso- och miljöskyddssynpunkt eller
om den är särskilt kostnadskrävande.
Ar så fallet får varan inte utan särskilda
skäl släppas ut på marknaden.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter beträffande
utredningen om hälso- och
miljöfarliga varor.

Den som tillverkar, importerar
eller överlåter en hälso- och miljöfarlig
vara skall genom märkning
eller på annat sätt lämna uppgifter av
betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt
(produktinformation).

Produktinformation skall utöver
hälso- och miljöfarliga varor även
lämnas för alla kemiska ämnen och
beredningar.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
ytterligare föreskrifter om produktinformation.

Den som yrkesmässigt hanterar
eller importerar en hälso- och miljöfarlig
vara skall till den myndighet
som regeringen bestämmer och i den
omfattning regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, myndigheten
föreskriver lämna de uppgifter
om varan och dess hantering som
kan behövas för att bedöma hälsoeller
miljörisker, samt utan anmaning
rapportera sådana rön som har
betydelse för bedömningen av varan
från hälso- eller miljöskyddssynpunkt
och som kan antas vara okända
för myndigheten.

Mot. 1984/85:3057

13

c) att begreppet ”kemisk produkt” i lagen genomgående utbyts
mot ”hälso- och miljöfarlig vara”,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om kemikalieinspektionens personella resurser,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om åtskillnad mellan kontrollerande och
tillståndsgivande myndigheter när det gäller kemiska produkter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om inrättande av ett miljödepartement,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförs beträffande ytterligare utredning vad gäller att
kontrollerande organ befrias från företagsekonomiska hänsyn
och arbetsmarknadshänsyn m. m.,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen sägs om ett fullständigt och öppet produktregister,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om toxikologisk informationsservice.

Stockholm den 12 april 1985
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)