6

Motion

1984/85:3008

Arne Andersson i Gamleby m. fl.

Närradio (prop. 1984/85:145)

Närradion är ett nytt hjälpmedel för föreningar, församlingar och andra
ideella organisationer att nå ut med sitt budskap och att förmedla
information inom kretsen av medlemmar och sympatisörer. Särskilt med
hänsyn till de senare grupperna är det viktigt att informationen når fram.

Glesbygdens föreningsmänniskor har sämre möjligheter att lyssna till sina
organisationers sändningar än tätorternas. Det sammanhänger med att
föreningarna ofta är organiserade kommunvis och att sändaren placeras
centralt i tätorten för att så många som möjligt av medlemmarna skall kunna
höra. Det stora flertalet närradiosändare är på 10 watts utstrålad effekt,
vilket brukar ge god hushållstäckning inom en radie om ca 5 kilometer från
sändaren. För tätorter med större omland fordras starkare eller högre
placerad sändare om hushållen längre ut i kommunen skall kunna nås.
Kommunerna är nästan alltid större än ytan inom en femkilometersradie.
Ofta ligger mindre orter en, två eller tre mil bort från huvudorten.
Glesbygdsborna och invånarna utanför huvudorten blir diskriminerade,
såvida inte föreningslivet har ekonomiska möjligheter att sätta upp
ytterligare sändare. Detta hindras dock i många fall även av bristen på
frekvenser. I televerkets planering utgår man från att det endast finns
utrymme för en närradiosändare i det stora flertalet kommuner i södra och
mellersta Sverige. Diskrimineringen av glesbygdsborna blir så mycket mer
uppseendeväckande som de med sina medlemsavgifter och annan finansiering
förutsätts bidra till att bekosta sändningarna.

I tidigare förslag om närradion har fastslagits att det ideella föreningslivet
på många håll har ett starkt intresse av att kunna göra bruk av närradions
speciella möjligheter även i glesbygdsområden och att det är angeläget att
detta intresse tillgodoses (prop. 1981/82:127, s. 29). Trots att riksdagen
anslutit sig till denna prioritering har sändarnas svaghet hindrat närradion
från att i större omfattning bli en angelägenhet för glesbygdens folk. Endast
några få av de 86 beslutade närradiosändarna (Junsele, Öckerö, Edsbyn och
Götene) finns på typiska småorter. Närradiokommittén har, i avvaktan på
beslut om närradions framtid, i försökssyfte efter samråd med televerket
medgett väsentligt starkare sändare i några kommuner med stort omland:
Kalix, Norrtälje, Västervik och Örebro. Detta har uppskattats i de berörda
kommunerna. Sändarna har därigenom blivit något dyrare i drift, dock inte
mera än att föreningarna ansett att den ökade kostnaden uppvägts av den
förbättrade hörbarheten för glesbygdshushållen.

Mot. 1984/85:3008

7

Televerket har vid internationella teleunionens frekvensplaneringskonferens
i Genéve hösten 1984 förhandlat fram ett utrymme på FM-bandet för
närradions utbyggnad. Det är utrymmen som inte behöver tas i anspråk för
Sveriges Radios planerade P 4-nät eller annan radiotrafik. På grundval av
denna internationellt bindande överenskommelse har Televerket Radio den
12 februari 1985 upprättat en plan för frekvenstilldelningen för närradion i
Sverige. Planen begränsar i åtskilliga fall närradions utrymme till gällande 10
watt, men medger också starkare sändare i många kommuner. Särskilt i
Norrland finns utrymme för närradio från väsentligt starkare sändare, i några
fall t. o. m. på mer än 1 000 watt.

Frekvensplanen tillåter exempelvis sändningar med 300 watt i Värnamo,
200 i Växjö, 300 i Ljungby, 30 i Karlskrona, 100 i Hässleholm, 100 i
Halmstad, 70 i Kungsbacka, 30 i Falköping, 20 i Skövde, 150 i Kristinehamn,
500 i Karlstad, 50 i Västerås, 100 i Borlänge, 150 i Älvdalen, 300 i Gävle,
2 000 i Sollefteå, 500 i Strömsund, 1 500 i Lycksele och 1 500 watt i Kiruna.
Om föreningslivet på sådana orter önskar hyra sändare med upp till angivna
styrkor bör inte riksdagen uppställa hinder för det. Närradion blir inte
mindre nära för att den hörs bra även i glesbygden. Det finns inte skäl att
föreskriva fortsatta begränsningar till 10-wattssändare annat än i de fall
frekvensplanen sätter en sådan spärr.

Närradiokommittén argumenterade i sitt betänkande (SOU 1984:53) för
att sändarräckvidden skulle få differentieras efter föreningarnas behov på
varje ort (s. 132-133):

Närradioverksamheten behöver inte med den inriktning den hittills haft
begränsas i sin utveckling av tekniska hinder. De tekniska förutsättningarna
för en mera varierad utbyggnad av sändare i fråga om effekter och räckvidder
är goda. Enligt kommitténs mening bör inriktningen liksom hittills vara att
sändare med relativt liten räckvidd används, dvs. som regel en effekt
liggande mellan 10 W ERP och ca 300 W ERP. Vid särskilda behov, t. ex. i
kommuner med stor geografisk utsträckning och en väsentlig del av
befolkningen bosatt i glesbygd, bör dock högre effekter kunna tillåtas så att
glesbygden inte missgynnas.

Med en sådan inriktning finns tekniska förutsättningar för att närradion
skall kunna etableras överallt i landet där den efterfrågas av föreningslivet.

Särskilt i glesbygder och i kommuner med stor yta kan det vara angeläget
att närradion får sända med högre effekter, alternativt med flera sändare.
Kommittén anser att generella normer för sändarstyrkan bör undvikas.
Ramarna för sändarna bör ges av dels det lokala föreningsintresset att nå
fram till medlemmarna, dels televerkets på internationella överenskommelser
grundade frekvensplanering.

Kommittén vill sammanfattningsvis samtidigt uttala att den ser differentieringen
av sändarräckvidden som ett viktigt instrument för att tillgodose
föreningslivets behov från ort till ort. Några egentliga fördelar med det
hittillsvarande systemet med cirka 5 km räckvidd generellt finns inte. Den

Mot. 1984/85:3008

8

generella sändarstyrkan har varit svår att motivera annat än med försökskaraktären
på hela närradioverksamheten. Särskilt för glesbygden är det
önskvärt att en betydligt större variation på sändarnas styrka tillåts.

Remissinstanserna som yttrat sig om sändarräckvidden har nästan alla
tillstyrkt kommitténs förslag. LO, studentkårerna, nykterhetsrörelsen,
idrottsrörelsen och vuxenskolan tillstyrker sålunda. Flera remissorgan
kritiserar kommittén för att man inte gått så långt att man förordat en
fullständig kommuntäckning; rörelsefolkhögskolorna. Sveriges frikyrkoråd
och Sveriges närradioförbund intar denna hållning. Också Kommunförbundet
intar en liknande ståndpunkt då man framhåller att det är önskvärt och
värdefullt att närradion kan nå alla kommuninvånare.

Regeringen säger i proposition 1984/85:145 att det är viktigt att närradion
behåller sin nuvarande lokala karaktär som bygger på förutsättningen ”god
hörbarhet inom ett område på ca 5 km från sändaren”. Man säger att
närradionämnden ”dock på enstaka orter bör kunna medge vissa avsteg från
huvudregeln. Framför allt bör glesbygdsorter kunna komma i fråga för en
sådan prövning.”

Enligt vår mening är denna skrivning alltför knapphändig och tillvaratar
inte de möjligheter för svenskt föreningsliv som televerket redovisar i sin
frekvensplan. Frekvensutrymmet bör vara huvudregel snarare än undantag.

Med stöd av det som anförts i motionen föreslår vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att närradiosändamas hörbarhet i glesbygd
och i yttre kommundelar bör förbättras inom de ramar
som televerkets frekvensplan anger.

Stockholm den 28 mars 1985

ARNE ANDERSSON (s)
i Gamleby

HELGE HAGBERG (s)

LENNART BLADH (s)