5

Motion

1984/85:3000

Margareta Persson

Förbättrade boendeförhållanden för gamla, handikappade och långvarigt
sjuka (prop. 1984/85:142)

I propositionen anges de riktlinjer som måste bli vägledande för
kommuner och landsting i framtiden när det gäller boendesituationen för
äldre, sjuka och handikappade. Ett mångårigt arbete från handikapprörelsens
sida om att myndigheterna måste se sambanden mellan vanliga
bostäders standard, tillgänglighet i närmiljön, service och institutionsboende
tycks äntligen ge resultat. I många år har handikapprörelsen fört fram kraven
om att det skulle vara humanare - och billigare för samhället - om
institutionsvården minskades och tillgänglighet och service i det normala
bostadsbeståndet i stället förbättrades. Under många år har de olika
huvudmännens ansvarsområden varit alltför åtskilda, varför ett totalt synsätt
på handikappades boendesituation inte har kunnat anläggas. Regeringens
proposition är därför ett stort steg i rätt riktning.

En viktig förutsättning för att propositionens syfte skall kunna förverkligas
är att tillgänglighetskraven uppfylls vid ombyggnation. Under punkt 2.3.1
anförs att en flexibel tillämpning av vissa byggbestämmelser måste tillåtas.
Man hänvisar till att i förslaget till ny plan- och bygglag finns regler som
innebär att kommunen genom bestämmelser i en detaljplan skall kunna ställa
lägre krav i skilda avseenden för ombyggnader än vad som följer av de
generella byggbestämmelserna. Lägre krav vid ombyggnad förutsätter enligt
förslaget att bebyggelsen i området ändå kan anses få långsiktigt godtagbara
egenskaper.

Tolkningarna av vad som är ett godtagbart stort område för att dispenser
skall kunna ges är däremot inte entydiga. Om en områdesplan omfattar ett
förhållandevis stort område, så uppfattar antagligen inte alls hyresgästerna i
ett speciellt hus att de ”hör ihop” med något hus som blir tillgängligt i en helt
annan del av en större stadsdel. Dispensreglerna får inte misstolkas. Om
kommunerna tillåter för många dispenser från tillgänglighetskravet, så
kommer hela syftet med propositionens fina förslag i övrigt att kraftigt
undergrävas. En precisering av hur dispensgivning skall gå till måste därför
göras. Om dispenser skall tillåtas så skall tillgänglighet tillgodoses i den
närmaste omgivningen, i grannskapet.

Under punkt 2.3.2 diskuteras vilka krav som skall ställas för långivning.
Utgångspunkten för att bidrag skall erhållas är att bostaden är en fullvärdig
bostad med alla primära boendefunktioner. Däremot säger propositionen att
viss flexibilitet i tillämpningen av kravet på fullvärdig bostad dock bör
medges i fråga om gruppbostäder. Det kan gälla fördelningen av boende

1* Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 2999-3004

Mot. 1984/85:3000

6

funktioner på privat resp. kollektiv del av bostaden. Detta undantag från
huvudregeln om att det skall finnas primära boendefunktioner i alla bostäder
är olyckligt. Ett gruppboende som inte innehåller t. ex. eget hygienutrymme
och pentry kommer i praktiken att bli en institution. Även den som är mycket
svårt handikappad har behov av ett eget liv och därmed ett eget, privat
utrymme. Detta oavsett om handikappet i övrigt medför att servicenivån är
hög och personen själv vill bo i ett kollektiv.

När riksdagen antog regeringens förslag om ett bostadsförbättringsprogram
framhöll bostadsutskottet (1983/84:11) att man förutsatte att regeringen
och AMS skulle uppmärksamma behovet av utbildning i tillgänglighetsfrågor
för yrkesarbetare och tekniker. Man hänvisade till att AMS enligt
uppgift utarbetade kursplaner för kompletteringsutbildning av yrkesarbetare
och tekniker med inriktning på reparation, underhåll och ombyggnad.
Styrelsen uppgav sig ha hög beredskap för att vid behov utveckla
kursutbudet. För att ombyggnadsverksamheten verkligen skall fungera ur
både varsamhetssynpunkt och tillgänglighetsaspekter krävs kunskaper. Det
råder fortfarande stora brister i kunskap om tillgänglighet och handikappaspekter.

Under punkt 2.2.2 diskuteras samråd med landstingen. En förutsättning
för att boendeförhållandena skall kunna förändras är att samråd och
samverkan verkligen kommer till stånd mellan kommuner och landsting,
framhålls i propositionen. Däremot framförs inte kravet att denna samrådsskyldighet
skall bli lagreglerad, något som arbetsgruppen föreslagit. Det är
dock den bristande samordningen mellan kommuner och landsting som
under så många år försenat ett självständigt boende för handikappade och
långvarigt sjuka. Trots att alla berörda parter egentligen varit medvetna om
att gällande ordning varit dålig, både ur mänsklig och ekonomisk aspekt. Det
är därför nödvändigt att lagreglera denna samrådsskyldighet, eftersom det är
den springande punkten för att propositionens förslag skall kunna fungera.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla
gruppbostäder måste innehålla en privat del som uppfyller alla
primära boendefunktioner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
samrådsskyldighet mellan kommuner och landsting angående
bostadsförsörjningen lagregleras,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
utbildningsinsatser måste göras för att handläggande tjänstemän
skall få kunskaper i varsam upprustning och tillgänglighetsaspekter,

Mot. 1984/85:3000

7

4. att riksdagen uttalar att en förutsättning för att propositionens
syfte skall kunna förverkligas är att kommunernas dispensgivning,
i enlighet med motionens förslag, blir sällsynt.

Stockholm den 27 mars 1985

MARGARETA PERSSON (s)