12

Motion
1984/85:30

Per-Olof Strindberg m. fl.

Åtalsunderlåtelse (prop. 1984/85:3)

Propositionen innehåller bl. a. förslag om att åklagarna ges ökade möjligheter
att underlåta åtal. Åtalsunderlåtelse skall kunna äga rum vid bötesbrottslighet,
om någon misstänks för flera brott och då villkorlig dom kan
påräknas. Förslaget leder till ökade möjligheter att begränsa förundersökning.

Självfallet måste det vara möjligt att i viss utsträckning kunna underlåta
att väcka åtal, då starka skäl talar härför. Redan gällande rätt gör dock
detta möjligt. Här må hänvisas till 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

Propositionen innebär utvidgning av möjligheten att underlåta åtal på ett
sätt som strider mot centrala straffrättsliga principer och som skulle ytterligare
urholka rättssäkerheten i landet. Vi motsätter oss därför förslaget.

Under de senaste decennierna har brottsligheten fortlöpande ökat i
Sverige. 1983 anmäldes 960000 brott, varav 800000 var överträdelse av
brottsbalken. Denna utveckling har lett till en tilltagande oro bland medborgarna.
En av samhällets väsentligaste uppgifter är att skydda människor
från den otrygghet en hög brottslighet typiskt sett medför. Att lagbrytare
grips, åtalas och döms för sina gärningar har en oerhörd betydelse för
att allmänheten skall kunna hysa tilltro till och respekt för samhället och
dess normer.

Genom lagstiftning har ett antal handlingar straffbelagts. Det är då
utomordentligt viktigt att den som överträder gällande regler blir föremål
för reaktion från samhällets sida. Om lagbrott endast möts av passivitet
eller halvhjärtade försök till tillrättaförande av den felande upplöses medborgarnas
förtroende för staten. Var och en kan då konstatera att från det
allmännas sida framförs ett dubbelt budskap. Trots att visst handlande är
straffbelagt vidtas inga åtgärder mot den skyldige. Anser ansvariga beslutsfattare
att upprätthållande av vissa lagar av en eller annan orsak —
exempelvis besparingsskäl — är för dyrt skall dessa lagar enligt vårt förmenande
avskaffas. Att behålla regleringarna men underlåta att inskrida
om de åsidosätts är förkastligt och bör vara ett främmande inslag i en
rättsstat.

Ett särskilt oroväckande tecken i den ökande brottsligheten är att ett så
stort antal brott begås av ungdomar. Detta beror på många olika faktorer.
Vi är dock övertygade om att en grundläggande orsak är att den normbildning
som tidigare ägde rum i familj och skola minskat i omfattning. Detta
har under en följd av år påtalats av moderata samlingspartiet.

Att ånyo skapa en bred uppslutning kring värdet av normer och respekt

Mot. 1984/85:30

13

för stiftade lagar tar tid. Ett elementärt krav är dock att inte lagstiftaren
själv, riksdagen, nu fortsätter med en verksamhet som kan betecknas som
normupplösande. Det är nödvändigt att personer som begår brott blir
utsatta för en reaktion från samhällets sida. Att en sådan reaktion är
särskilt betydelsefull då det är fråga om förstagångsbrottslighet eller brott
begångna av ungdomar säger sig självt. Uteblir påföljder eller uppfattas de
som orimligt milda är risken mycket stor att ett första brott följs av flera.
Det är i detta sammanhang förslagen om ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse
och begränsning av förundersökning skall sättas in.

En förundersökning torde för en person som för första gången begått ett
brott ha en ingripande verkan. Att bli utsatt för polisförhör och påtagligt
konfronteras med sin gärning måste ge en kraftfull erinran om det felaktiga
i ifrågavarande handlingssätt. Följs därefter detta av åtal, inställelse inför
domstol och slutligen dom är detta en erfarenhet som tveklöst hindrar
många människor att begå brott igen. Det föreligger därför starka skäl till
att motsätta sig en utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse m. m.
Detta är en allmänt spridd uppfattning, vilket framgår av vad remissinstanserna
anfört i denna fråga.

Härutöver medför förslaget en ändrad rollfördelning mellan åklagare och
domstolar samtidigt som principen om allas likhet inför lagen riskeras. Vad
särskilt gäller förslaget att åtalsunderlåtelse skulle kunna ske om villkorlig
dom kunde påräknas vill vi erinra om att nämnda påföljd enligt brottsbalken
är jämställd med fängelse. Detta visar hur långtgående den uppluckring
i rättsmedvetandet är som propositionen innehåller. Det är vidare
uppseendeväckande att enligt propositionen åtalsunderlåtelse på grund av
påräknad villkorlig dom bör ske bl. a. om den misstänkte haft ”bristande
kännedom om straffbudet". Uttalandet strider mot en grundläggande princip
i svensk straffrätt.

Propositionen sägs vara ett led i strävandena att koncentrera rättsväsendets
resurser till bekämpandet av allvarligare brottslighet. Vi hävdar att
detta innebär en felsyn på hur brottslighet uppkommer. Som ovan anförts
är det sannolikt så att flertalet brottslingar i ett inledande skede begår
mindre allvarliga brott. Som ett resultat bl. a. av den obefintliga eller milda
reaktionen på brottet från samhällets sida utvecklar de med tiden ett
förstärkt kriminellt beteende med därav följande grövre brottslighet.

Det måste fastslås att även vad propositionen synes beteckna som
mindre allvarlig brottslighet oftast upplevs nog så allvarligt av en person
som drabbats av den. Upphör samhället att bekämpa denna typ av brottslighet
är detta ett svek mot de enskilda människorna. Särskilt hårt drabbas
de svaga, såsom pensionärer eller ekonomiskt utsatta grupper. Det är ett
tecken på beklagansvärd cynism då socialdemokraterna på detta sätt aktivt
främjar en minskad trygghet för människor som har behov av samhällets
skydd.

En liknande bedömning av lagförslagets konsekvenser framförs av lagrå

Mot. 1984/85:30

14

dets majoritet, justitieråden Höglund och Rydin: ”En viss oro för den
enskildes säkerhet till person och egendom kan skapas genom en ordning
som styr över resurserna på en bekämpning av den grövre brottsligheten.
Det gäller att inte lämna den enskilde i sticket därför att hans anspråk på
rättsskydd ter sig mindre angeläget allmänt sett”. Regeringsrådet Wahlgren,
lagrådet, erinrar om att varje utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse
innebär ett avsteg från legalitetsprincipen, dvs. att åklagaren har
en absolut plikt att åtala när objektiva förutsättningar för en fällande dom
är för handen. Vidare konstaterar han att när varken åtalsunderlåtelse eller
begränsningar av förundersökningar skall registreras uppstår risk för att
personer som begår upprepade brott i olika delar av landet inte blir lagförda.
Han förutser även stora problem vad gäller att fa till stånd en över
hela landet enhetlig och likformig lagtillämpning beträffande åtalsunderlåtelser.

Lagförslaget kommer, enligt Wahlgren, att leda till svårigheter att fa
grepp om rättsutvecklingen och hindra ”insättandet av åtgärder för att
komma till rätta med godtycke och orättvisor, vilket i sin tur ökar riskerna
för rättsförluster och kan skapa en allmän misstro mot landets kriminalpolitik”.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen avslår propositionen i sin helhet.

Stockholm den 17 oktober 1984
PER-OLOF STRINDBERG (m)

BERTIL LIDGÅRD (m)
ANITA BRÅKENHIELM (m)
GÖRAN ERICSSON (m)

NIC GRÖNVALL (m)
GUNNEL LILJEGREN (m)
MONA SAINT CYR (m)
STEN ANDERSSON (m)
i Malmö

INGER WICKZÉN (m)
ALLAN EKSTRÖM (m)
MARGIT GENNSER (m)
BJÖRN KÖRLOF (m)
SVEN MUNKE (m)

ARNE SVENSSON (m)