13
Motion
1984/85:2982
Lars Werner m. fl.
Kvinnornas villkor på arbetsmarknaden (prop. 1984/85:130)
Vpk har i och för sig ingenting att invända mot det åtgärdsprogram som
presenteras i propositionen om kvinnornas villkor på arbetsmarknaden. Vi
ser självfallet positivt på alla försök som görs att stärka kvinnornas ställning
på arbetsmarknaden.
Enligt vår mening är problemet med propositionen inte vad som här
föreslås utan det är allt som inte sägs och inte föreslås. Visst är det bra med
särskilda projekt av den typ som propositionen tar upp. Men - vill man
verkligen komma åt och i grunden förändra kvinnors villkor på arbetsmarknaden
och i samhället måste man satsa på betydligt mer genomgripande
åtgärder.
Insikten om detta finns hos föredragande statsrådet, det framgår av
propositionen. Varför tar då regeringen inte steget fullt ut och satsar på
sådana reformer som utan tvivel har avgörande betydelse för kvinnorna,
t. ex. en arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag, påskyndande av
utbyggnaden av barnomsorgen eller uppvärdering av de traditionella kvinnoarbetena?
Den promemoria som utarbetats av arbetsmarknadsdepartementets jämställdhetssekretariat
ger nyttig information om kvinnornas situation på
arbetsmarknaden och dessutom en tydlig beskrivning av könsdelningen i
utbildning och i arbetsmarknaden. Den lyfter fram arbetstiden som en
könsskiljande faktor och den visar på skillnaderna i förutsättningarna för
kvinnors resp. mäns förvärvsarbete. I själva verket kan man aldrig diskutera
kvinnors situation på arbetsmarknaden utan att samtidigt diskutera deras
villkor i samhället.
Under de senaste 20 åren har det skett stora förändringar i kvinnors
livsmönster. Allt fler kvinnor har blivit förvärvsarbetande - och dubbelarbetande.
Men trots att merparten kvinnor i dag förvärvsarbetar kvarstår den
traditionella arbetsfördelningen mellan könen. Kvinnorna har alltjämt
huvudansvaret för hem och barn. De väljer sina arbeten och organiserar sina
liv utifrån detta faktum. En viktig politisk och kvinnopolitisk fråga är därför
att förändra vardagen så att kvinnor får möjlighet att både förvärvsarbeta,
hinna med hem och barn samt delta i andra verksamheter.
Arbetslivet är inte organiserat utifrån kvinnors verklighet och behov.
Detta har medfört att många kvinnor tvingats välja deltid för att klara både
förvärvsarbete och ansvar för hem och barn. Dessa kvinnor har sällan
möjlighet att försörja sig själva, de har sämre chanser till vidareutbildning
och till att avancera inom sina yrkesområden.
Mot. 1984/85:2982
14
Arbetstidsfrågan är utan tvivel en nyckelfråga när det gäller jämställdheten
mellan könen. Det finns en rörelse i samhället för en förkortning av den
dagliga arbetstiden till sex timmar. Denna rörelse domineras av kvinnor. I
över tio år har debatten förts om sextimmarsdagen. Tiden borde nu vara
mogen för att ta steget och börja nedtrappningen av den dagliga arbetstiden
till sex timmar om dagen. En plan för nedtrappning av arbetstiden med siktet
inställt på sex timmars arbetsdag bör utarbetas och genomföras. En sådan
åtgärd skulle stärka kvinnornas ställning i arbetslivet och dessutom öppna
möjligheter för männen att ta mer aktiv del i barnomsorg och hemarbete.
Merparten av de förvärvsarbetande kvinnorna finns på områden i arbetslivet
som bygger på service, vård och omsorg. Kvinnor är i stor utsträckning
kommunal- eller landstingsanställda och arbetar ofta inom hälso- och
sjukvård, socialvård och undervisning. Just dessa delområden inom den
offentliga sektorn har haft en kraftig expansion de sista decennierna.
Parallellt med denna expansion har många kvinnor börjat förvärvsarbeta.
Den offentliga sektorns utbyggnad och den höjda kvinnliga förvärvsintensiteten
har gett till resultat att över hälften (56 %) av alla kvinnor på
arbetsmarknaden är anställda av kommunen, landstinget eller staten.
På senare år har de offentliga verksamheterna på olika sätt kringskurits
och den offentliga sektorn har därmed slutat att växa. Politiska åtgärder
riktade mot den offentliga sektorn får direkta återverkningar på kvinnors
möjligheter att förvärvsarbeta: dels minskar den traditionella kvinnoarbetsmarknaden,
dels försämras den sociala service som är en förutsättning för det
kvinnliga förvärvsarbetet.
Vpk anser att samhället måste erkänna att man är villig att betala för den
typ av omsorgsarbete som kvinnor utför. Det är samhällsnyttig verksamhet
som bör, inte som nu sker stramas åt, utan i stället byggas ut. Det finns
fortfarande många barn som väntar på daghemsplats, köerna till sjukvården
är långa, äldreomsorgen är otillräckligt utbyggd. En planerad utbyggnad av
de samhällsnyttiga delarna av den offentliga sektorn har stora fördelar: dels
skapas här jobb, dels tillfredsställs nu eftersatta behov.
Visserligen anser vi att kvinnors arbetsmarknad måste breddas och i det
arbetet kan propositionens åtgärdsprogram i någon mån bidra. Men vi anser
samtidigt att det arbete som kvinnor traditionellt utför också måste
uppvärderas av samhället. Det måste tillmätas ett värde.
Samhället måste ta till vara och värdera de traditionellt ”kvinnliga”
erfarenheterna lika väl som de traditionellt ”manliga”.
Under hänvisning till det anförda och med anledning av proposition
1984/85:130 föreslås
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om den offentliga sektorns betydelse för kvinnors
möjlighet till arbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om uppvärdering av traditionella kvinnoyrken
inom den offentliga sektorn,
Mot. 1984/85:2982
15
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om förkortning av arbetsdagen till sex timmar och
dess betydelse för jämlikhet och kvinnors villkor i arbetslivet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om vikten av en forcerad utbyggnad av barnomsorgen.
Stockholm den 26 mars 1985
LARS WERNER (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
LARS-OVE HAGBERG (vpk)