Motion
1984/85:2968
Ulf Adelsohn m. fl.

Lärarutbildning för grundskolan m. m. (prop. 1984/85:122)

I vår partimotion 1984/85:2818 har vi presenterat ett reformprogram för
kunskap i skolan. Utgångspunkten för en sådan skola anges i motionen på
följande sätt:

Varje människa bär inom sig anlag som rätt utvecklade ger henne
möjligheter att berika och ta ansvar för sitt eget liv. Det unika i vars och ens
personlighet ger nödvändiga bidrag till den mångfald av egenskaper,
färdigheter och intressen som behövs för att forma ett gott samhälle.

Det är skolans huvuduppgift att utveckla varje elevs begåvning. Det
innebär att skolan måste vara så organiserad att den förmår anpassa
kunskapsförmedlingen till olika önskemål och behov. Alla elevers rätt till
förkovran och framsteg blir reell först när skolan möter den enskildes anlag
och intressen med respekt och uppmuntran. En sådan hänsyn till den
enskildes särart är dessutom nödvändig för att utveckla varje ung människas
tro på sig själv. Att få lyckas i skolan stärker självförtroende och
självrespekt.

Den enskilde behöver en stabil bas av kunskaper och färdigheter.
Basutbildningen skall ge färdigheter i att tala, läsa, skriva och räkna samt
grundläggande kunskaper om dagens samhälle, om vår historia och om vårt
kulturarv.

En skola av detta slag ställer stora krav på sina lärare.

Vår utgångspunkt

Läraren är en viktig länk mellan eleven och det kunskapsarv som har
byggts upp under generationer. Det gör lärarens roll ansvarsfull. Lärarutbildningen
är ett av de viktigaste medlen för att säkerställa att skolan förmår
motsvara de förväntningar den ställs inför.

Till kunskap finns inga genvägar. Den måste läras från början. En snabbt
föränderlig värld ökar behovet av att lära sig det ändå relativt oföränderliga.
Kunskap om grunderna är nödvändig för att senare kunna lära mera.

De kunskaper och färdigheter eleverna behöver måste förmedlas inom en
fast struktur. Sker inte detta blir undervisningen obegriplig. Begripligheten
är i sin tur en förutsättning för varaktighet. Ostrukturerad inlärning blir ytlig
och obeständig. Det är av detta skäl ämnena behövs.

Lärarnas utbildning måste baseras på en sådan kunskapssyn. Den skall till
blivande lärare ge den grundläggande insikten att skolans huvuduppgift är att
förmedla kunskaper och färdigheter. Men den måste också ta hänsyn till att
barns och ungdomars förutsättningar för inlärning förändras med stigande
ålder. Barnens och ungdomarnas behov skall styra de blivande lärarnas
1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 2968-2970

Mot. 1984/85

2968-2970

Mot. 1984/85:2968

2

förberedelse för yrket.

Tydligast framträder de olikartade behoven i fråga om ämneskunnandet.
Lågstadiebarnens mognadsnivå kräver ett speciellt metodkunnande av
lärarna. Ju äldre barnen blir desto större är kraven att läraren har gedigna
ämneskunskaper. I fråga om högstadiet är ett tillräckligt ämneskunnande
nödvändigt också för att motverka de negativa pedagogiska effekter som blir
följden av att läraren är osäker på sin förmåga att möta elevernas
förväntningar. Läraren måste vara bäst i klassen.

För alla stadier gäller att läraren inte får vara en envägsförmedlare till
passiva elever. Läraren skall både stimulera och förmedla. Skall läraren
lyckas med sin uppgift krävs såväl metodkunnande som ämneskunskaper i
nivå med elevernas mognadsnivå. Lärarens nödvändiga auktoritet kan inte i
längden baseras på någonting annat än professionalism. En utbildning som
leder dit har lärarna rätt att kräva.

Vår kritik

Det är med denna utgångspunkt vi behöver regeringens förslag till ny
lärarutbildning för grundskolan. Förslagen uppfyller inte de krav som en
skola för kunskap ställer.

Regeringens grundläggande misstag är att den sätter ideologiskt motiverade
enhetsprinciper före hänsynen till den enskilde eleven och dennes mognadsnivå.

Effekterna av regeringsförslaget blir särskilt negativa i grundskolans första
och sista årskurser.

o Amneslärarutbildningen försämras. På samma utbildningstid som i dag
skall den blivande högstadieläraren hinna läsa in fyra ämnen i stället för
dagens två till tre ämnen. I genomsnitt minskas studietiden för varje ämne
med 25 %. Sambandet mellan grund- och gymnasieskolan bryts. Sämre
lärarkunskaper leder till sämre elevkunskaper,
o Övergången mellan förskola och skola försvåras. Trots ett omvittnat
behov av att genom en bättre samverkan förskola - lågstadium kunna ta
till vara barnens intressen av att lära lämnar regeringen frågan med
kommentaren att ”planeringsarbetet får visa i vilken utsträckning en
samordning är möjlig”. Svaret är emellertid redan uppenbart. Skall
grundskolans lärare - som regeringen föreslår - kunna tjänstgöra i sju
årskurser kan man inte begär att de dessutom skall kunna förstå och
engagera sig i förskolebarnens situation.

Enhetlighetstänkandet är ett arv från LUT 74 (Lärare för skola i
utveckling, SOU 1978:86). Att en grundskola för alla elever kräver en
sammanhållen lärarutbildning var den lika enkla som felaktiva utgångspunkten.
Varken LUT eller de som drev fram utredningsförslaget föreföll beredda
att förstå - eller ta hänsyn till - att eleverna inte kunde passas in i en sådan
schabloniserad filosofi.

Mot. 1984/85:2968

3

Regeringen har tvingats ge upp en del av LUT-förslaget. Men kärnan finns
alltjämt kvar, nämligen att lärarutbildningen måste anpassas till att
grundskolan är organiserad på ett visst yttre sätt. Det är på detta altare
högstadielärarens ämneskunskaper offras.

Regeringen anför till stöd för sitt förslag om högstadielärarna att det är
viktigt att eleverna inte behöver möta lika många lärare som i dag. Vi finner
för vår del detta argument mindre hållbart. Det är visserligen av vikt att
övergången till högstadiet görs mjuk, men det ligger inget egenvärde i att
antalet lärare på högstadiet i dess helhet hålls nere. Detta gäller i synnerhet
om en förändring- som i regeringsförslaget - går ut över lärarnas ämnesdjup.
Flera lärare innebär tvärtom möjligheter till stimulerande variation.

Enhetstänkandet är den avgörande svagheten i regeringens förslag. Därtill
utgår förslaget från en kunskapssyn som inte respekterar kunskapskapitalet.
Tydligast kommer detta till uttryck i förslagen om blockinriktning såväl i de
lägre årskurserna som på högstadiet.

Regeringen hävdar felaktigt att grundskolans läroplan ger försteg åt
blockläsning i samhällsorienterade (so) resp. naturorienterade (no) ämnen.
Tvärtom överlämnar läroplanen uttryckligen avgörandet om undervisningens
uppläggning till elever och lärare. Att mot denna bakgrund styra
lärarutbildningen i blockriktning strider mot läroplanens grundidé om
decentraliserat ansvar för undervisningens organisation.

En tvingande blockundervisning riskerar att leda till kunskapsförflackning.
Många lärare känner otrivsel inför en sådan undervisningssituation.
Naturlig samverkan över fiktiva blockgränser försvåras dessutom. Resultatet
blir sämre kunskaper för eleverna.

I ett viktigt avseende gör regeringen ingenting för att förändra förutsättningarna
för lärarutbildningen, nämligen vad avser förkunskapskraven.
Genomgången tvåårig gymnasieskola anses alltjämt tillräcklig. Erfarenheten
visar att det inte är så i verkligheten.

Sammanfattningsvis avvisar vi regeringens förslag på följande huvudpunkter:

o Förkunskapskraven är för lågt satta,
o Lärarutbildning för nio skolår kan inte ske på en linje,
o Ämneskunskaperna för högstadiets lärare tunnas ut.
o Integreringen av lågstadielärarnas utbildning med förskollärarutbildning

en negligeras,
o Blockfilosofin görs oriktigt till ett obligatorium.

Vårt förslag

Vi avvisar regeringens förslag till ny lärarutbildning för grundskolan. En
lärarutbildningsreform måste i stället baseras på medvetenheten om
elevernas över åren förändrade behov, på övertygelsen att kunskaper måste

Mot. 1984/85:2968

4

förmedlas i en struktur som gör inlärning möjlig samt på insikten att bara den
lärarutbildning som ger tillräckligt utrymme för den blivande lärarens
önskemål och specialintressen kan ge bra lärare. Av grundläggande
betydelse är att lärarutbildningen för grundskolan anordnas på två utbildningslinjer:
en klasslärarlinje och en ämneslärarlinje.

Klasslärarlinjen skall omfatta 140 poäng och ge behörighet för undervisning
i årskurserna 1-6. Den inledande delen av utbildningen skall ge de
blivande klasslärarna goda kunskaper i bl. a. läsinlärningens och matematikundervisningens
metodik samt i specialpedagogik. Under utbildningen skall
lärarkandidaten specialisera sig mot antingen nybörj arundervisning eller
mot de senare årskurserna.

I varianten med nybörjarundervisning skall ingå moment som är gemensamma
med förskollärarutbildningen, t. ex. barns utveckling och kännedom
om förskolans metoder. Syftet med denna specialisering är att klassläraren
skall kunna samverka med förskollärare för att underlätta barnens övergång
från förskolan till skolan. Vårt krav på en tidigareläggning av skolstarten
(motion 1984/85:2818) understryker detta ytterligare.

Varianten som inriktas mot senare årskurser skall innehålla möjlighet till
fördjupning i ämnen som lärarkandidaten själv väljer. Med ytterligare
påbyggnadsutbildning skall den som så önskar kunna skaffa sig behörighet
att undervisa i ett ämne också på högstadiet.

Ämneslärarutbildningen skall dels ge behörighet för årskurserna 7-9, dels
också under vissa förutsättningar för gymnasieskolan. Möjligheten till
dubbel behörighet skall således bibehållas.

En ämnesutbildning som ger läraren förutsättningar att ge en kvalitativt
god undervisning bör som generell regel omfatta minst 40 poäng. Vissa
ämnen kan komma att kräva mer än detta. Endast i fråga om vissa s. k.
stödämnen kan en 20-poängsutbildning accepteras. För undervisning i
gymnasieskolan bör ytterligare ämnesfördjupning krävas.

Med en total utbildningsomfattning för grundskolans lärare av 160 poäng
ges med dessa kvantitetskrav utrymme för tre ämnen om vardera 40 poäng
samt praktisk pedagogisk utbildning omfattande 40 poäng.

Ett av de ämnen som kräver mer studietid är svenska. För behörighet att
undervisa i svenska krävs i dag 60 poäng. Dess värre ges likväl inte tillräckligt
utrymme för vare sig litteratur- eller språkvetenskapliga studier. Dessutom
behöver blivande lärare i svenska ha bättre kunskaper i läs- och skrivinlärning.
Vi förordar mot denna bakgrund att studietiden för svenskämnet
utökas till att omfatta 80 poäng. Med ramen 160 poäng kan svenska därmed
kombineras med ytterligare ett ämne.

Vårt förslag innebär i fråga om antalet ämnen - vid oförändrad
utbildningslängd - en smalare utbildning än vad regeringen förordar. Detta
är en fördel. Vi anser att läraren med ett mindre antal ämnen - men i gengäld
av tillräckligt djup - görs bättre skickad att upprätthålla den faktiska
kompetensen under hela sina lärarbana.

Mot. 1984/85:2968

5

En till 140 resp. 160 poäng låst utbildningstid är å andra sidan inte rimlig.
Snarare bör utbildningslängden avgöras av den kombination av ämnen som
den enskilde väljer att infoga i sin utbildning. För den som så vill bör det
således vara möjligt att efter ytterligare studier antingen bredda sin
ämneskombination eller att fördjupa sig i något ämne.

Sammanfattningsvis förordar vi för klasslärare en utbildningsomfattning
av minst 140 poäng. Högstadiets lärare skall på samma sätt för behörighet till
tjänst ha genomgått en utbildning om minst 160 poäng, varav 40 poäng i
metodik och pedagogik.

Vi avvisar regeringens förslag till drastiska förändringar i möjligheterna att
kombinera ämnen. Tanken att inrikta ämnesläraren mot antingen no- eller
so-ämnen eller mot språkämnen bygger, som vi tidigare framhållit, på en
feltolkning av läroplanen. Det är en fördel för de spontana samverkansmöjligheterna
mellan olika ämnen att den blivande läraren själv har stor frihet att
kombinera de ämnen som skall ingå i hans eller hennes utbildning. En
insnävning av möjliga ämneskombinationer får alltså inte göras. Snarare bör
fler kombinationer än i dag vara tänkbara. En sådan är ett humanistiskt ämne
i kombination med ett tekniskt/naturvetenskapligt ämne.

Regeringens förslag att kombinera praktisk-estetiska ämnen med ett
teoretiskt ämne kan vi med denna utgångspunkt tillstyrka. Ettämnesutbildning
skall emellertid också vara möjlig för den som så önskar.

Det här presenterade förslaget tillgodoser kravet på ämnesdjup och en
rimlig spännvidd på de olika lärarkategoriernas undervisningsuppdrag.
Dessutom tillgodoses kravet på smidighet och flexibilitet.

För att skolutbildningen skall kunna anpassas till varje barns individuella
utveckling är det nödvändigt att övergångarna mellan olika skolformer och
stadier underlättas. Den mottagande läraren skall veta vad barnet har
inhämtat på ett tidigare stadium. Den avlämnande läraren skall känna till vad
som väntar eleven för att kunna ge rätt förberedelse.

Regeringen har koncentrerat sina förslag till övergången mellan mellanstadiet
och högstadiet. Däremot behandlas övriga stadieövergångar mycket
knapphändigt.

Med vårt förslag kommer samtliga stadieövergångar att underlättas.
Klasslärarutbildningens specialisering mot nybörjarundervisning möjliggör
en effektiv samverkan mellan förskolans och skolans lärare. De olika
inriktningarna av klasslärarutbildningen medger att lärarna efter egna
önskemål och med hänsyn till vad som är mest praktiskt avlöser varandra i
årskurs 3 eller årskurs 4. Den som har specialiserat sig mot senare årskurser
kan med viss komplettering följa ”sin klass” ända upp i högstadiet.

Ämneslärare bör på samma sätt i något ämne kunna ”hämta upp” en klass
redan på mellanstadiet. Ämneslärare med minst 60 poäng i ett ämne kommer
också att kunna tjänstgöra såväl på högstadiet som i gymnasieskolan, vilket
underlättar elevernas övergång från grundskolan till gymnasieskolan.

Stadieövergångarna underlättas således på två sätt. Dels ges läraren i sin

Mot. 1984/85:2968

6

utbildning kunskap om stadierna före och efter de årskurser den egna
huvudinriktningen omfattar, dels har eller kan lärarna skaffa sig kompetens
att undervisa också i årskurserna ovanför eller nedanför. Med denna
utbildningsorganisation nås målet att underlätta stadieövergångarna utan att
ämneskvaliteten eftersätts.

Övriga frågor

Den omfattande s. k. kvackningen har flera orsaker. En orsak är att allt
fler skolor känner sig tvingade att lägga upp undervisningen i no- resp.
so-block, vilket vi ovan har kritiserat. En annan orsak är att många av de nu
verksamma lärarna har två ämnen i sin utbildning. En tredje orsak är att
schemaläggningen kompliceras då lärare har önskemål om att arbeta i s. k.
arbetslag.

Vi anser det angeläget att de lärare som så vill skall kunna skaffa sig
behörighet i ytterligare ett ämne. Lika viktigt är att lärarna ges möjlighet att
fördjupa sina tidigare kunskaper. Detta kräver att de medel som avsätts för
fortbildning inte splittras i för många korta kurser. Utrymmet för längre
studier måste ökas. Det bör ingå i det utredningsuppdrag angående
personalutbildningen som regeringen avser att ge till universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) att undersöka hur kompetensgivande vidareutbildning
skall kunna ges ökat utrymme.

Tillräckliga förkunskaper är en förutsättning för en högskoleutbildning av
hög kvalitet. Vi anser att nuvarande förkunskapskrav till klasslärarutbildningen
är otillräckliga. Som förkunskapskrav till klasslärarlinjen bör i stället
gälla minst genomgången treårig linje på gymnasieskolan eller motsvarande.

Regeringen vill ersätta det nuvarande tregradiga betygssystemet med ett
tvågradigt, dvs. endast underkänd och godkänd. Vi delar inte uppfattningen
att det är onödigt att gradera de godkända resultaten. Betygssystem blir
mindre rättvisa ju färre betygssteg de innehåller.

Samma synsätt gäller också bedömningen av lärarskickligheten. Förutsatt
att varje lärarkandidat bedöms av flera, oberoende metodiklektorer och
handledare bör bedömningen kunna graderas i minst tre grader.

Idrottslärarlinjen föreslås bli förlängd med 40 poäng till 120 poäng. Vi delar
bedömningen att en förstärkning av ämnesstudierna är nödvändig och
tillstyrker förslaget.

Praktikorganisationen skall enligt regeringen utredas av UHÄ. I propositionen
anges vissa utgångspunkter för detta arbete. Vikten av att lärarkandidaten
kommer i kontakt med hela skolverksamheten markeras. Vidare
nämns att handledarorganisationen bör göras mer flexibel.

Dessa båda utgångspunkter får, enligt vår mening, inte leda till ett system
där skolans personal ges ett kollektivt ansvar för de lärarkandidater som
praktiserar på skolan. Varje lärarkandidat måste ha en ansvarig handledare.

Mot. 1984/85:2968

7

Det är först med ett sådant personligt ansvar handledaren kan ge
lärarkandidaten den uppriktiga vägledning som behövs för att kandidaten
skall kunna växa in i lärarrollen.

Tyvärr lämnar regeringen inte i propositionen några förslag beträffande
dimensionering och lokalisering av lärarutbildningen. Behovet av nyutbildade
lärare kommer att variera kraftigt under 1990-talet. I början av
årtioendet kommer behovet att vara litet för att sedan i slutet av 1990-talet
öka kraftigt beroende på stora pensionsavgångar. Detta kommer att ställa
stora krav på utbildningsorganisationen.

Ostridigt är att dagens lärarutbildningsorganisation är kraftigt överdimensionerad.
Flera enheter måste med nödvändighet avvecklas. Det kan
emellertid vara olämpligt att lägga ned enheter som sedan måste startas på
nytt när utbildningsbehovet ökar. Vi anser att UHÄ bör undersöka
möjligheterna att upprätthålla en del av verksamheten vid någon eller några
lärarhögskolor genom att ge dem ansvar för den utökade fortbildningsverksamheten.

Ämnesutbildningen på ämneslärarlinjen har hittills givits på universiteten.
Vi anser att det är av avgörande betydelse att så sker även fortsättningsvis.
Den ämnesfördjupning som varje ämneslärare bör ha inom sina ämnesområden
förutsätter en utbildning som står i nära kontakt med forskningen.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag att inrätta en
allmän utbildningslinje, grundskollärarlinjen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän
utbildningslinje, klasslärarlinjen, enligt de i motionen angivna
riktlinjerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av kompetensgivande vidareutbildning,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förkunskapskrav till klasslärarlinjen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om betygsättningen på lärarutbildningarna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om praktikorganisationen,

Mot. 1984/85:2968

8

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om dimensionering coh lokalisering av
lärarutbildningen.

Stockholm den 21 mars 1985
ULF ADELSOHN (m)

INGEGERD TROEDSSON (m) PER PETERSSON (m)

ANDERS BJÖRCK (m) CARL BILDT (m)

NILS CARLSHAMRE (m) STAFFAN BURENSTAM-LINDER (m)

ROLF DAHLBERG (m) ROLF CLARKSON (m)

PER-OLOF STRINDBERG (m) INGRID SUNDBERG (m)

L. ARNE ANDERSSON (m) LARS TOBISSON (m)
i Ljung