Mot. 1984/85:2951

Motion

1984/85:2951

Alf Wennerfors m. fl.
Regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85:115)
1 Inledning

En väl avvägd och konsekvent ekonomisk politik ger de bästa förutsättningarna
för att utveckla alla delar av vårt land. All erfarenhet visar att de
svagaste regionerna drabbas hårdast i tider av ekonomisk stagnation och
tillbakagång.

Den ekonomiska politik som socialdemokraterna förespråkar ger inte
förutsättningar för varaktig tillväxt. Under de 2 1/2 år som gått sedan
regeringsskiftet har regeringen fört en ekonomisk politik som varit negativ
för hela landet och därigenom försämrat möjligheterna till utveckling och
sysselsättning i de ”svaga” områdena. Trots att vi i Sverige har kunnat dra
nytta av den internationella konjunkturuppgången i allmänhet, och den
amerikanska i synnerhet, har den verkliga sysselsättningen minskat om man
jämför medelvärdena för 1982 och 1984. Endast med omfattande s. k.
arbetsmarknadspolitiska insatser har den öppna arbetslösheten kunnat
hållas nere. Jämfört med februari 1982 är de arbetsmarknadspolitiska
insatserna nu ca 33 % högre.

Även i andra avseenden har den socialdemokratiska politiken misslyckats.
Trots högtidliga deklarationer och ett inflationsmål på 3 % för 1985 har den
socialdemokratiska politiken lett till att Sverige har den högsta inflationen
bland jämförbara industriländer. Hög inflation medverkar till en hög grad av
osäkerhet bland marknadens aktörer, vilket bl. a. minskar investeringsvilligheten.
Regeringens nyligen införda prisstopp ökar ytterligare osäkerheten
bland företagen.

Regeringen har höjt världens redan tidigare högsta skattetryck. Både
företag och individer har drabbats av ständigt stigande skatter.

Genom beslutet att genomföra löntagarfonderna, trots ett massivt motstånd
bland medborgarna, har regeringen skapat oro bland företagarna. Det
korta steget från dagens löntagarfondssystem till en veritabel planekonomi
inger fruktan. Varken löntagarfonderna eller småföretagsfonden kan bli ett
offensivt instrument i regionalpolitiken eller ett medel för regional utveckling.
Tvärtom utgör de ett hot genom att alla företag - även småföretagen i
glesbygdsregionerna - får bidra till finansieringen av fonderna. Under
sådana omständigheter är det knappast märkligt att förutsättningarna för
utveckling och sysselsättningstillväxt i de ”svagare” regionerna är så dåliga.

Till grund för föreliggande proposition ligger bl. a. den regionalpolitiska
utredningens arbete. Det finns därutöver ett omfattande material som ur

1 Riksdagen 1984185. 3 sami. Nr 2951

Mot. 1984/85:2951

2

olika aspekter belyser förhållanden i olika delar av Sverige. Varken i
utredningen eller i propositionen har man emellertid ordentligt utvärderat
orsakerna till de regionala balansproblemen eller analyserat vilka medel som
är mest verkningsfulla för att minska problemen.

Inte heller har regeringen varit beredd att sanera den flora av stödformer
som i dag finns. Den har dessutom i stora stycken misslyckats med den
angelägna uppgiften att förenkla det regionalpolitiska stödsystemet.

Regeringen redovisar en överdriven tilltro till den centrala nivåns - inte
minst industriverkets - förmåga att överblicka och lösa problem t. o. m. när
detta kräver nära kontakt med den lokala verksamheten.

Den regionalpolitik som regeringen redovisar ger, sammanfattningsvis,
dåliga förutsättningar för en positiv regional utveckling.

2 Regionalpolitikens mål

Regionalpolitikens uppgift är att skapa så likvärdiga förutsättningar som
möjligt för individer i olika delar av landet. Grunden för detta är en dynamisk
utveckling av det fria näringslivet. En näringslivsvänlig politik och en
minskande offentlig sektor ger de bästa förutsättningarna för regional balans
och utveckling.

Man kan inte nog understryka vikten av detta, eftersom regional utveckling
ofta diskuteras enbart i termer av olika bidrag och stöd.

I motion 1984/85:2123 redovisar vi mer ingående de regionalpolitiska
piålen. Det har alltid funnits både expansiva regioner och regioner som varit
mindre framgångsrika. Regioner som i dag betraktas som typiska arbetslöshetsområden
lockade en gång i tiden arbetskraft från hela landet. De
tekniska, ekonomiska eller politiska förutsättningarna för olika regioner har
ständigt förändrats.

Förändringar måste få ske, men statsmakterna kan underlätta omställningsprocessen.
Det ligger i hela landets intresse att de nödvändiga regionala
förändringarna kan ske utan alltför omfattande befolkningsändringar. Det
bör finnas en aktiv yrkesverksam befolkning i alla regioner. Detta är
väsentligt från försvarssynpunkt och medverkar också till att vårt svenska
kulturarv kan vidmakthållas.

Statsmakterna måste ge ”svaga” regioners näringsliv en möjlighet att
utvecklas. De som förlorar sina arbeten på grund av strukturella förändringar
bör kunna ha ett alternativ till att flytta. Arbetsplatser i den egna regionen
ger kanske inte samma ekonomiska fördelar som om man flyttar till någon
annan region. Att få behålla kontakten med släktingar, vänner och en ofta
attraktiv natur är, liksom innehav av fastighet, emellertid något som värderas
så högt att många vill stanna kvar i sin hemtrakt.

Därför bör vi med offentliga medel medverka till att minska de ”regionala”
handikappen som näringslivet i dessa delar av landet har att brottas med.
Genom att kompensera för handikapp kan näringslivet få bättre möjlighet att
utvecklas.

Mot. 1984/85:2951

3

Samspelet mellan olika företag är ofta en förutsättning för tillväxt. Genom
att underlätta för företag att etablera sig eller att utvidga kan hela ortens
näringsliv stimuleras.

Den senare typen av åtgärder kan dock bara brukas under en övergångstid.
På längre sikt måste antingen näringslivet utvecklas på egen hand eller
befolkningen minska. Det är orimligt att under lång tid tillskjuta subsidier för
att ordna jobb. Statsmakternas stöd måste vara en startmotor, inte en
permanent hjälpmotor.

Regionalpolitiken bör utformas så att:

□ den utnyttjar marknadsekonomins funktion,

□ den huvudsakligen baseras på generella medel,

□ den tar hänsyn till fler faktorer och nyttjar fler medel än traditionell
regionalpolitik,

□ den har enkla och fasta regler för stöd,

□ beslut i större utsträckning fattas på regional nivå.

3 Regionalpolitiska medel

3.1 Allmänna åtgärder

Som vi tidigare framhållit är en politik som medverkar till ett bättre
fungerande näringsliv en förutsättning för en utveckling av alla landets
regioner. Åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt leder till en
sysselsättningsexpansion som kommer att sprida sig även till t. ex. Norrlandslänen.

3.1.1 Sänkt skattetryck

Den viktigaste åtgärden är att sänka skattetrycket. Det höga skattetrycket,
främst de höga marginalskatterna, medverkar till en instabil ekonomi med
svaga drivkrafter för företagande och utveckling. Sänkta marginalskatter
skulle medverka till mindre inflationsdrivande avtalsuppgörelser, samtidigt
som initiativ och extra arbetsinsatser skulle stimuleras. Vi har i motion
1984/85:2754 föreslagit att marginalskatterna skall sänkas till 40% för de
flesta heltidsarbetande.

I samma motion har vi föreslagit andra viktiga skattesänkningar, som bl. a.
skulle ha positiva effekter för småföretag. Vi har bl. a. föreslagit att
förmögenhetsskatten avskaffas på arbetande kapital i små och medelstora
företag. Vidare bör arvsbeskattningen minska. Dubbelbeskattningen av
aktieutdelningar, liksom omsättningsskatten på aktier, bör avskaffas.

Skattesänkningar av detta slag kommer att få positiva följdverkningar. På
ett par års sikt kommer de att leda till en betydligt ökad riskbenägenhet. Allt
fler individer kommer att vara beredda att satsa tid och resurser för att
försöka förverkliga någon affärsidé. Därför kommer skattesänkningar att ge

Mot. 1984/85:2951

4

upphov till nya småföretag. Ökad sysselsättning och köpkraft kommer även
att stimulera andra företag till att öka sin produktion.

Samtidigt som marginalskatterna sänks är det väsentligt att också kommunalskatterna
nedbringas. Politikerna i kommuner och landsting måste inse
att varje skatteökning får negativa konsekvenser för företag och enskilda.
Skatteökningarna minskar köpkraften och medverkar på så sätt till att öka
arbetslösheten. Många kommuner med arbetsmarknadsproblem har försökt
att lösa dessa genom att öka antalet kommunalt sysselsätta. I stället måste
kommun- och landstingspolitiker hålla igen på de kommunala utgifterna för
att ge utrymme för näringslivets expansion. Detta är inte minst viktigt i
problemområdena.

Moderata fullmäktige- och landstingsgrupper över hela landet har lagt
förslag som baseras på en ansvarsmedveten budgetpolicy. Om dessa förslag
genomförts skulle 70 % av landets befolkning fått sänkta kommunal- eller
landstingsskatter i år.

3.1.2 Andrad arbetsmarknadspolitik

Arbetsmarknadspolitiken under den socialdemokratiska regeringen har
varit framgångsrik i endast ett avseende - att hålla den öppna officiella
arbetslösheten på en låg nivå. I verkligheten har emellertid arbetslösheten
förvärrats sedan regeringsskiftet. Det växande antalet arbetslösa har absorberats
av ökade arbetsmarknadspolitiska insatser. Dessa omfattar i dag ca
200 000 personer.

Som vi framhöll i motion 1984/85:900 om arbetsmarknadspolitiken är det
nödvändigt att denna får en ny inriktning. Flexibilitet och tillväxt måste
främjas. Detta innebär att man måste välja arbetsmarknadspolitiska medel
som stärker de normala marknadsfunktionerna för arbetskraft. Man bör
t. ex. sträva efter åtgärder som underlättar möten mellan arbetssökande och
potentiella permanenta arbetsgivare. Detta kan man t. ex. göra genom att
förbättra möjligheterna för ungdomar och andra arbetslösa att ta ett vikariat
eller tillfälligt arbete.

Ungdomslagen och beredskapsarbetenas nuvarande form försvårar för
den arbetssökande att på detta sätt presentera sig för arbetsgivare.

Vidare är det möjligt att förbättra matchningen mellan lediga platser och
arbetssökande. Arbetsförmedlingen har förbättrats under de senaste åren
men kan fortfarande utvecklas betydligt, speciellt om man får större
möjlighet att ta modern teknisk datautrustning till sin hjälp. Privata och
andra fristående arbetsförmedlingar skulle också kunna göra stora insatser
för att underlätta denna matchning.

Arbetsmarknadsutbildningen är en annan viktig del av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Den nyligen beslutade omorganisationen bör
kunna resultera i en bättre och mer flexibel arbetsmarknadsutbildning, som
drar nytta av privata såväl som offentliga utbildningsanordnare. Tillgång till

Mot. 1984/85:2951

5

en god arbetsmarknadsutbildning är av särskilt stor betydelse för områden
med ett ensidigt näringsliv genom att den underlättar för nya företag att
etablera sig.

Den solidariska lönepolitiken har medverkat till att många företag i s. k.
stödområden har blivit utkonkurrerade. Arbetstagarna har inte haft möjlighet
att göra valet mellan å ena sidan lägre löneökningar och tryggare arbeten
och å andra sidan samma löneökningar som i andra delar av landet men större
risk att förlora jobben. Arbetstagarna har således inte fått en möjlighet att
själva avgöra värdet av att få bo kvar på sin hemort. Den solidariska
lönepolitiken har på detta sätt bidragit till att försvåra de regionala
balansproblemen.

Många företag i stödområdet har behov av att kunna rekrytera s. k.
nyckelpersoner utifrån för att kunna expandera. En sådan rekrytering
försvåras emellertid av att båda makarna oftast önskar förvärvsarbete. Den
smala arbetsmarknaden erbjuder mycket begränsade möjligheter för ”medflyttande”
att få arbete.

Skattesystemet med dess orimliga marginalskatter skapar ytterligare
problem - det går knappast för en barnfamilj att leva på en inkomst. Våra
förslag om lägre marginalskatter, grundavdrag för barn och förändrad
familjepolitik även i övrigt skulle bidra till att minska dessa problem.

Det stora antalet anställda i kommun och landsting skapar speciella
problem i detta sammanhang. Intjänade meriter och kvalifikationsår kan
enligt gällande regler och avtal ofta inte överföras mellan olika offentliga
arbetsgivare. Det innebär att en sökande vid nytillsättning på en tjänst inte
kan konkurrera på lika villkor med en person som redan arbetar hos den
aktuella arbetsgivaren. Lång tjänstgöring eller hög utbildning får således
mindre meritvärde för den som tidigare arbetat i en annan kommun eller i ett
annat landsting.

Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna har ett gemensamt ansvar
att utforma meritvärderingssystemet så att rörlighet inte motverkas.

3.1.3 Spridning av teknik och utbildningsmöjligheter

Sveriges förmåga att bibehålla sin ställning som ett högt utvecklat
industriland har alltid varit beroende av en hög utbildningsnivå. Denna
faktor kommer att bli allt viktigare. Högre utbildning och forskning kan
däremot inte, enligt vår mening, betraktas som ett regionalpolitisk! instrument.
För att vidmakthålla och förbättra kvaliteten på såväl högre utbildning
som forskning måste resurserna koncentreras till ett begränsat antal orter.
Verksamheten måste också sättas in i sitt internationella sammanhang.

Undervisningen i ungdomsskolan måste lägga en god grund för framtida
verksamhet. En väl fungerande skola där kunskaperna sätts i centrum är
därför avsikten med de förslag som vi i andra sammanhang framför, bl. a. i
motion 1984/85:2818. På många håll i glesbygder upplevs centralisering av

Mot. 1984/85:2951

6

undervisningen till ett fåtal större skolenheter som ett hot mot byns framtid.
Ofta är föräldrar beredda att offra både tid och resurser på att kunna
bibehålla undervisningen i hemmets närhet. I motion 1984/85:2537 har vi
föreslagit ökade möjligheter för fristående skolor att erhålla offentliga
bidrag. Detta skulle öka möjligheterna att bibehålla skolor också på små
orter.

Den nuvarande yrkesutbildningen i gymnasieskolan har i alltför hög grad
förlorat kontakten med arbetslivet. Detta har gjort att arbetsgivare tvingats
konstatera att formellt färdigutbildade ungdomar inte varit lämpliga att
anställa. Med det lärlingsutbildningssystem som skisseras i motion 1984/
85:2818 främjas kontakterna mellan elev och företag. Verklighetsanknytningen
av yrkesskolningen bidrar till engagemang och inlevelse hos lärlingen.
Lärlingsutbildning innebär ett ömsesidigt ansvarsförhållande mellan arbetsgivare
och lärling. Med en sådan lärlingsutbildning får näringslivet väl
yrkesutbildade ungdomar som kan medverka till en positiv utveckling av
företagen. Vidare motverkas tendensen att centralisera yrkesutbildning till
större orter.

Den högre utbildningen blir alltmer väsentlig för näringslivet. Andelen
högskoleutbildade ökar i företagen. Samtidigt ställs ökade krav på att
undervisningen vid våra universitet och högskolor håller hög kvalitet. För att
kunna upprätthålla hög akademisk kvalitet måste undervisningen skötas av
personer som står i nära kontakt med den vetenskapliga forskningen. Lärare
på de mindre högskolor som etablerades under 1970-talet har ingen formell
knytning till forskningsinstitutioner. Det är därför väsentligt att universitet
och högskolor med forskning tar ett ökat ansvar för den undervisning som
bedrivs på de orter där det finns mindre högskolor. En sådan kontakt skulle
också medverka till att företag i fler landsdelar fick kontakt med pågående
forskning.

Regeringens förslag att främja kontakter mellan företag och högskolor är i
och för sig positivt. Den metod som man tycks förorda, s. k. teknikcentra,
kan dock vara förenad med åtskilliga problem. Uppbyggnaden av s. k.
teknikcentra innebär att man riskerar att låsa sig till en viss institutionell ram
för kontakterna. Även om tanken är att dessa centra skall vara självbärande
efter några år föreligger en avsevärd risk att de kommer att kräva
permanenta subventioner från stat eller kommun för att kunna leva vidare.
Erfarenheterna av existerande teknikcentra bör därför löpande utvärderas.
Erfarenheterna av andra former för att sprida ny teknik bör också tas till
vara. Det vore olyckligt att redan nu styra resurser till endast en form för
teknikspridning.

Regeringen vill under en fyraårsperiod öka anslagen till universitetet i
Umeå, den tekniska högskolan i Luelå samt till den rymdverksamhet som
försiggår i Kiruna. Vi har inget att erinra mot att medel anvisas för de i
propositionen angivna ändamålen. Vi anser det emellertid inte självklart att
det är möjligt att därefter, genom omprioriteringar inom utbildningsdeparte

Mot. 1984/85:2951

7

mentets huvudtitel, klara en fortsatt årlig satsning på 8 milj. kr. Motsvarande
belopp bör då överföras till utbildningshuvudtiteln.

Sedan me;r än tio år bedrivs i Umeå och Haparanda ett omfattande arbete
med att bygga upp en demografisk databas, som ger forskare i olika
discipliner en väsentligt förbättrad historisk bild av befolkningsutveckling,
dödsorsaker m. m. Huvuddelen av personalen är sysselsatt i Haparanda. Den
datautrustning som nu används är föråldrad. För att säkra verksamhetens
omfattning och kvalitet är det väsentligt att utrustningen i Haparanda
förnyas, i likhet med vad som redan har skett i Umeå. Det är därför
förvånande att regeringen inte föreslagit några medel för detta ändamål. Vi
föreslår därför att 2,8 milj. kr. anvisas för detta ändamål inom ramen för
anslaget C 4.

3.1.4 Åtgärder för att utveckla jord- och skogsbruk

De areella näringarna spelar en central roll för regional balans och
utveckling i skogslänen. En jord- och skogsbrukspolitik som ger dessa
näringar möjligheter att utvecklas är därför utomordentligt viktig för
glesbygdens utveckling.

Skogsnäringen spelar i hela stödområdet en avgörande roll för människornas
försörjning. Ett bibehållet befolkningsunderlag gör det billigare att
vidmakthålla den infrastruktur som krävs bl. a. för att utöva skogsbruk i alla
dess faser.

Åldersfördelningen av de aktiva lantbrukarna i vissa av Norrlands
lantbruksområden är oroande. Om inte fler yngre lantbrukare tar över
gårdar kommer den aktiva befolkningen att sjunka drastiskt under det
närmaste decenniet.

Det s. k. Norrlandsstödet skall kompensera Norrlands jordbruk för de
sämre produktionsförutsättningarna och bör utgå som budgetmedel.

Lönsamheten för jord- och skogsnäringarna förbättras med vårt förslag om
sänkta socialförsäkrings-/egenavgifter i stödområde A.

Samma effekt har vårt tidigare i motion 1984/85:1588 framförda förslag om
en sänkning av skogsvårdsavgifterna från 0,8 % till 0,3 %.

Det finns anledning att se över gällande regler och lagstiftning i syfte att
undanröja hinder för människors bosättning och försörjning i glesbygden. I
motion 1984/85:2304 har vi föreslagit en översyn av jordförvärvslagen i syfte
att skapa bättre möjligheter att förvärva mindre skogs- och jordbruksfastigheter.
På så sätt stimuleras kombinationssysselsättningen och befolkningsunderlaget
stärks till gagn för en mer levande landsbygd. Översynen av
jordförvärvslagen skall leda till ett ökat skydd för den enskilda äganderätten.

Mot. 1984/85:2951

8

3.2 Generella regionalpolitiska insatser

Generella regionalpolitiska medel måste utgöra grunden för strävandena
att minska de regionala obalanserna. Politiker och administratörer har en
mycket begränsad förmåga att ”gissa” vilka utvecklingsidéersom är så bra att
de bör få offentligt stöd. Selektiva stödåtgärder riskerar därför ofta att missa
projekt, som i sig skulle vara utvecklingsbara om bara företagets kostnadsnivå
kunde sänkas något. I stället finns det en lång rad exempel på selektiva
stödåtgärder som misslyckats. Trots att man ofta tillskjutit offentliga medel
flera gånger har företagen inte kunnat fortleva.

Selektivt stöd innebär en risk för att konkurrensen snedvrids. Företag som
erhåller subventioner kommer i ett konkurrensmässigt bättre läge än andra
företag i samma bransch. Detta bidrar till osäkerhet på marknaden.

3.2.1 Sänkta sociala avgifter

Lönekostnaderna utgör den största utgiften för de allra flesta företag.
Lönsamma företag är den bästa garanten för tryggad sysselsättning. Det är
därför naturligt att genomföra åtgärder som sänker lönekostnaderna utan att
därmed sänka lönerna.

Nedsättning av de sociala avgifterna i det inre Norrland har varit bland de
generella åtgärder vi från moderat sida sedan länge förordat. Detta
resulterade i den nedsättning av de sociala avgifterna som trädde i kraft 1982
och omfattade de fyra nordligaste kommunerna i landet. I samband med att
den nuvarande regeringens s. k. paket för Norrlands län antogs av riksdagen,
inskränktes den näringsmässiga omfattningen betydligt, samtidigt som även
kustregionerna i Norrbottens län inkluderades.

De områden som för närvarande har de största problemen måste i första
hand prioriteras. En nedsättning av de sociala avgifterna med 10 procentenheter
bör genomföras inom stödområde A. En sådan sänkning ger förutsättningar
för utveckling och expansion inom näringslivet. Den föreslagna
nedsättningen bör gälla samtliga verksamheter, dock ej offentlig sådan (med
undantag av de statliga affärsdrivande verken).

För att minska tröskeleffekterna och för att även ge en viss stimulans till
arbetsgivare bör en motsvarande nedsättning med tre procentenheter
genomföras inom stödområde B.

Företagens ökade marginaler vid sänkningar av lönebikostnaderna måste
nyttjas för investeringar och expansion och inte för löneökningar. Arbetstagarorganisationerna
har ett speciellt ansvar att tillse att dessa regionalpolitiska
insatser inte förspills.

3.2.2 Transportstöd

Geografiskt missgynnade regioner bör kunna kompenseras för dessa
handikapp. Transportstöd medverkar till att göra ”Sverige rundare”.

Mot. 1984/85:2951

9

Från moderat sida har vi ett flertal gånger påpekat att det nuvarande
transportstödet missgynnar sjötransporter. Ett resultat av de nuvarande
subsidierna är bl. a. att produkter transporteras på landsväg eller järnväg
från Norrland till hamnar i södra eller mellersta Sverige för utskeppning. De
verkliga kostnaderna skulle emellertid blivit mindre om varorna utskeppats
från mer närbelägna hamnar. Det är därför positivt att regeringen nu föreslår
att transporter till hamnar skall vara stödberättigade, även om transportavståndet
understiger 250 km, vilket normalt utgör minimiavståndet för
transportstöd. Vi noterar också med tillfredsställelse att transportstöd även
skall kunna utgå för transporter till hamnar vid Vänern och Mälaren.

Emellertid är det beklagligt att regeringen valt att begränsa stödet till
sågade, hyvlade eller på annat sätt bearbetade trävaror. Enligt vår mening
bör stödet i princip utgå för samma varugrupper för vilka transportstöd
normalt kan erhållas, vare sig det gäller ut- eller intransporter.

De större avstånden innebär inte bara merkostnader för transport av olika
varor. Självfallet påverkas också kostnaderna för person-, tele- och datakommunikation.
Vi tillstyrker de i propositionen redovisade förslagen om
taxereduktion för datakommunikation.

Persontransportkostnaderna, framför allt i övre Norrland, framförs ofta
som en faktor som skulle hämma utvecklingen och därför motivera någon
form av stöd eller taxereduktion.

Det kan i och för sig anföras goda och bärande skäl för att i stödhänseende
jämställa gods- och persontransporter. Inte minst en mindre råvarubaserad
industristruktur motiverar ofta ett större inslag av personkontakter.

Under senare år har de relativa persontransportkostnaderna på flyget för
orter i övre Norrland stigit. Till stor del beror detta på större taxehöjningar
för dessa destinationer, vilka kunnat tas ut på grund av bristande transportalternativ
till nuvarande flygförbindelser. Detta har försämrat situationen för
verksamheter i denna del av Sverige.

Vi menar att det finns andra, och på sikt, mer effektiva metoder att sänka
persontransportkostnaderna än via ett mer eller mindre svåradministrerat
persontransportsystem. En ökad konkurrens på vissa flyglinjer skulle med
stor sannolikhet verka klart kostnadspressande. Moderata samlingspartiet
har i andra sammanhang lagt förslag i detta syfte.

I propositionen redovisas ett antal frågor som enligt departementschefen
måste finna en rationell och smidig form för att detta stöd skall kunna
fungera. Det finns en uppenbar risk att man med ett stödsystem av det slag
som nu föreslås får ett relativt kostsamt och administrativt tungrott system,
vilket dessutom är förknippat med betydande kontrollproblem.

Vi kan därför inte tillstyrka förslaget i föreliggande skick.

Mot. 1984/85:2951

10

3.2.3 Tele- och datakommunikationskostnader

Den nya tele- och datatekniken har skapat möjligheter att snabbt överföra
stora mängder information över långa avstånd.

Tillgång till goda tele- och dataförbindelser kan i dag vara en väsentlig
lokaliseringsfaktor. Trots goda försök att göra Sverige "rundare” i teletaxehänseende
kan kostnaderna för bl. a. datakommunikation över telenätet
framstå som besvärande höga för trafik till och från perifera regioner jämfört
med trafik inom mer centralt belägna områden.

Ur regionalpolitisk synvinkel måste det för statsmakterna vara ett intresse
att göra data- och telekommunikation tillgänglig till en rimlig kostnad även i
perifera regioner. Förslaget om försök med taxereduktion för datakommunikation
med abonnenter i malmfältskommunerna om 1 milj. kr. per år
under en treårsperiod tillstyrks därför.

3.3 Andra stödformer

De ovan förordade allmänna åtgärderna och generella regionalpolitiska
medel utgör den nödvändiga basen för att näringslivet skall kunna utvecklas
positivt i de aktuella regionerna. Som vi understrukit finns det många
nackdelar med selektiva stödformer. Dessa har hittills helt dominerat den
regionalpolitiska medelsarsenalen. På sikt bör förutsättningarna finnas att
helt avskaffa dessa. För närvarande kan det finnas anledning att i viss
utsträckning nyttja även stödformer som inte är fullständigt generella till sin
karaktär. Det är då viktigt att dessa stödformer dels har en allmängiltig
karaktär, dels att besluten om stöd fattas av organ med stor lokal sakkunskap.

Man bör dra nytta av de positiva erfarenheterna med de s. k. sammanhållna
länsanslagen. Respektive länsstyrelse bör inom givna ramar själva få
ansvara för hur anslagna medel utnyttjas. På detta sätt kan ärendena
handläggas av personer med lokalkännedom.

Regeringen föreslår, i likhet med vad som för närvarande gäller, att
länsanslaget används för i huvudsak tre ändamål: projektverksamhet,
glesbygdsstöd och övriga insatser för företagsutveckling i form av bl. a.
investeringsbidrag. I motsats till den regionalpolitiska utredningen vill
regeringen inte ge länsstyrelsen frihet att inom den totala länsanslagsramen
fritt fördela pengarna. Vi motsätter oss denna detaljstyrning och menar att
det i princip bör ankomma på länsstyrelsen att utifrån sin kunskap om länets
behov och förutsättningar göra dessa avvägningar.

3.3.1 Glesbygdsstöd

En stor del av skogslänen består av glesbygd. Rationaliseringar och
strukturförändringar i jord- och skogsnäringarna har medfört att antalet

Mot. 1984/85:2951

11

sysselsatta drastiskt minskat. Glesbygdens befolkning har därför under en
lång följd av år minskat. Många yngre har valt att flytta, och medelåldern är
därför hög hos befolkningen, vilket medför ett stort servicebehov.

Även små förändringar i endera riktningen kan ha stor betydelse för
glesbygdsområden.

Om en familj flyttar från en liten ort kan det nödvändiga underlaget för
exempelvis skolan vara i fara. Även lanthandelns kundunderlag påverkas
negativt av den till synes lilla förändringen. En inflyttning av en eller ett par
familjer kan ha stor positiv effekt.

Varje arbetstillfälle är av stor betydelse för glesbygdens utveckling. Viss
stimulans kan användas för att åstadkomma en utveckling i positiv riktning.
Glesbygdsstödet har visat sig ha en god effekt med en relativt liten insats av
stödmedel.

Enbart stöd kan inte stimulera en ordentlig utveckling av glesbygden.
Även olika typer av hinder måste undanröjas. Den offentliga sektorns
monopolställning har en negativ inverkan. På alltför många områden har stat
och kommun ensamrätt att bedriva serviceverksamhet, vilket kan leda till en
koncentration av service i tätorter. Privata initiativ inom t. ex. barn- och
äldreomsorg skulle ge en bättre service och fler arbetstillfällen även i
glesbygder.

De strandskyddsbestämmelser som i dag gäller innebär generella begränsningar
av bebyggelse vid vattendrag. Eftersom förhållandena varierar bör
inte samma regler gälla för hela landet. Länsstyrelserna bör avgöra inom
vilka områden förbud skall råda. Även andra regler och normer kan
förenklas för att medverka till att ge bättre förutsättningar för att bygga såväl
privatbostäder som service- och industrilokaler i glesbygdsområden.

Kombinationssysselsättningar inom jord- och skogsbruk, tillsammans med
annan verksamhet inom hantverk och småindustri, är nödvändiga och bör
underlättas. Även här finns hinder som kan undanröjas genom ett närmare
samarbete mellan olika offentliga organ. Tillämpningen av jordförvärvslagen
är här av stor betydelse. En översyn av det nuvarande regelsystemet
inom flera områden bör göras i syfte att genom förenklingar underlätta
glesbygdens utveckling.

Glesbygdsstöd kan lämnas till företags investeringar, kommersiell service,
intensifierad kommunal sysselsättning (IKS),samhällelig service och hemarbete.
Någon förändring av stödets karaktär föreslås inte i propositionen. Vi
vill understryka vikten av att glesbygdsstödet är flexibelt och kan anpassas
efter de olika förhållanden som räder i länen. Genom samarbete mellan
länsstyrelse och kommuner kan efterhand handläggningen förbättras och
förenklas.

Mot. 1984/85:2951

12

3.3.2 Riskgarantilån

Moderata samlingspartiet har under en följd av år kritiserat den yviga
floran av stödformer till industrin. Detta stöd måste reduceras, såväl i
omfattning som till antalet stödtyper. Man uppnår då dels att marknaden får
färre inslag av konkurrenshämmande inslag, dels att alla berörda aktörer kan
överblicka det stöd som existerar.

En av den regionalpolitiska utredningens huvuduppgifter var att förenkla
stödsystemet. Från moderat sida anförde vi i utredningen att det på denna
punkt inte gjordes några allvarliga försök att efterleva direktiven. Samma
förhållande präglar propositionen - få försök att minska antalet stödformer
redovisas.

Vi har tidigare i denna motion understrukit vår ambition att minska det
selektiva stödet till förmån för generella stödformer. Det som återstår av
selektivt stöd skall i huvudsak hanteras på länsnivå inom ramen för det
samlade länsanslaget. Detta administreras av länsstyrelsen, som har det
samlade ansvaret för regionalpolitiken inom ramen för de av riksdagen
fastställda riktlinjerna.

Vi föreslår sammanslagning av de olika stödformerna. De nuvarande
lokaliseringslånen bör avskaffas. Denna typ av relativt normala krediter kan
hanteras inom kreditväsendet av banker och andra kreditinstitut.

Lokaliseringsbidrag, offertstöd och sysselsättningsstöd bör ersättas med
en mer marknadsanpassad låneform, som kan benämnas riskgarantilån.

Dessa lån skall kunna utgöra delfinansiering av företagsprojekt inom
stödområdet. Beroende på inom vilket stödområde företaget är beläget
maximeras riskgarantin. I stödområde A, B resp. C till 50 %, 35 % resp.
20 % av projektets kostnad.

Ett enskilt projekt kan då finansieras med normala bankkrediter, som
”fångar upp” normala kommersiella risker, med eget kapital samt med
riskgarantilån som skall kompensera projektet för den högre risk som
lokaliseringen till ett stödområde motiverar.

Riskgarantilånet utformas så att lånens återbetalning kan avskrivas eller
uppskjutas om inte tillräckligt stora intäkter genereras.

Genom detta system uppnås större enhetlighet och överblickbarhet samt
dessutom ökad snabbhet genom att besluten till övervägande del kan tas på
länsnivå.

Detta innebär en betydande uppstramning jämfört med nuvarande
system. Effekten av detta blir dels besparingar, dels att det klart framgår att
regionalpolitisk! stöd inte skall vara bidrag till dåliga affärsprojekt utan
kompensation för de större risker vilka är geografiskt betingade.

Vi föreslår att beslut skall kunna tas på länsnivå för projekt med en total
investeringskostnad som uppgår till högst 9 milj. kr. Detta innebär att nära
90 % av ärendena kan hanteras inom ramen för länsanslaget.

Mot. 1984/85:2951

13

4.1 Stiftelsen Industricentra

Stiftelsen Industricentra har till uppgift att genom uppförande av industrilokaler
för uthyrning stödja företagsetablering på regionalpolitisk! högt
prioriterade orter.

Under de 12 år stiftelsen existerat har ca 350 milj. kr. investerats i
anläggningar, som nu omfattar ca 90 000 m2 lokalyta. Endast två tredjedelar
av lokalerna är i dag uthyrda. Framför allt de lokaler som uppförts på
1980-talet har en låg uthyrningsgrad, vilket har inneburit ekonomiska
påfrestningar för stiftelsen. Önskemål har framförts om investeringar i nya
anläggningar.

Regeringen avvisar dessa önskemål i propositionen och ställer krav på en
konsolidering av stiftelsens ekonomi under de närmaste åren.

Enligt vår mening är det nödvändigt att under de kommande åren kraftigt
höja uthyrningsgraden och öka hyresintäkterna. Samtidigt bör staten
undersöka möjligheten att avyttra delar av stiftelsens anläggningar.

4.2 Industriverkets roll

Ett väsentligt inslag i den socialdemokratiska regionalpolitiken har varit
att stärka industriverkets roll och göra detta verk till ett centralt regionalpolitisk!
organ. Vi anser att detta är fel av flera olika skäl.

Regionalpolitiken måste med nödvändighet arbeta över ett område även
utanför industripolitiken. Industriverkets inriktning leder till en felaktig
betoning av industrifrågor. Även det förhållandet att industriverket är ett
ämbetsverk på samma nivå som andra statliga verk, såsom AMS, UHÄ, STU
m. fl., vars verksamhet också får konsekvenser för den regionala utvecklingen,
leder till problem. De uppgifter som åvilar SIND inom regionalpolitiken
bör därför i stället fördelas till departement och länsorgan.

4.3 Lokaliseringssamråd

Regeringen föreslår en översyn av systemet med lokaliseringssamråd.

Från moderat sida har vi motsatt oss ett system som ger möjlighet för
regeringen att tvinga in företag i till innehållet ospecificerade överläggningar.
Regering och riksdag skall styra näringslivet genom generella lagar och
förordningar, inte genom "påtryckningar”. Vill regeringen eller ämbetsverken
ha överläggningar med företagen kan detta ske utan lokaliseringssamråd.
Det nuvarande systemet bör avskaffas.

4.4 Regionala utvecklingsbolag

Under den senaste tioårsperioden har tillkommit ett flertal regionala
utvecklingsbolag med syfte att främja regional industriell utveckling. Mäng

Mot. 1984/85:2951

14

den nedlagda pengar står dock inte i rimlig proportion till de konkreta
resultat som uppnåtts. Dessa bolag bör antingen säljas till privata intressenter
eller avvecklas.

5 Anslagsfrågor

C2 Lokaliseringsbidrag m. m.

Som ovan framgår bör lokaliseringsbidraget helt avskaffas. Det selektiva
stöd som tills vidare bör utgå skall vara i form av s. k. riskgarantilån. Vi
föreslår att ett nytt anslag upprättas för detta ändamål.

C3 Lokaliseringslån
Det nuvarande lokaliseringslånet har visat sig vara ett olämpligt regionalpolitisk!
instrument. Stödformen bör därför avskaffas.

C4 Regionala utvecklingsinsatser, m. m.

Som vi tidigare framhållit är det betydelsefullt att handläggningen av de
selektiva åtgärder som ännu bör finnas kvar sker på regional nivå. Det måste
ske en klar tyngdpunktsförändring. Vi föreslår därför ett i förhållande till
regeringens förslag höjt anslag.

Under detta anslag bör dels projektstöd och glesbygdsstöd, dels de ovan i
avsnitt 3.3.2 föreslagna riskgarantilånen finansieras. Riskgarantilån bör
kunna beviljas om projektets storlek understiger 9 milj. kr. I resterande fall
får även fortsättningsvis handläggningen ske på central nivå. Totalt bör 500
milj. kr. anvisas under detta anslag. Ungefär 40% av medlen bör i
genomsnitt användas för riskgarantilån. Proportionen skall kunna variera
mellan olika regioner.

C6 Ersättning för nedsättning av sociala avgifter
Vi har i avsnitt 3.2.1. redovisat våra förslag till utvidgning av området med
nedsatta sociala avgifter. Förändringarna bör träda i kraft vid årsskiftet
1985/86. För budgetåret 1985/86 beräknar vi kostnaden till ca 560 milj. kr.

C7 Sysselsättningsstöd
Som vi ovan redovisat bör sysselsättningsstödet avvecklas. De utfästelser
om stöd som har gjorts bör fullföljas, men inga nya åtaganden bör göras.
Kostnaderna bör täckas genom anslaget B4. Sysselsättningsskapande
åtgärder.

Riskgarantilån (nytt anslag)

Riskgarantilån som utgår för större projekt och därför handläggs på
central nivå bör finansieras genom detta anslag. Vi föreslår att 155 milj. kr.
anvisas. Regeringen bör snarast möjligt utarbeta regler för riskgarantilånen.

Mot. 1984/85:2951

15

Intill dess att de nya reglerna träder i kraft kan stöd enligt nu gällande regler
utgå under detta anslag.

6 Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts angående regionalpolitikens mål,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om spridning av teknik och utbildningsmöjligheter,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om den demografiska databasen i
Haparanda,

4. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till ändring
av lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän
löneavgift i Norrbottens län i enlighet med vad som i motionen
anförts,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om glesbygdsstöd,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om lokaliseringslån, lokaliseringsbidrag,
offertstöd och sysselsättningsstöd,

7. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om riskgarantilån,

8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om Stiftelsen Industricentra,

9. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om lokaliseringssamråd,

10. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag att till Lokaliseringsbidrag
m. m. för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag
av 362 000 000 kr.,

11. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag att till Lokaliseringslån
för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av
300 000 000 kr.,

12. att riksdagen beslutar att till Regionala utvecklingsinsatser m. m.
för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 505 000 000
kr.,

13. att riksdagen till Ersättning för nedsättning av sociala avgifter för
budgetåret 1985/86 anvisar ett förslagsanslag av 560 000 000 kr.,

14. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Sysselsättningsstöd
för budgetåret 1984/85 anslå ett förslagsanslag av 120 000 000 kr.,

Mot. 1984/85:2951

16

15. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om finansiering av gjorda åtaganden
för sysselsättningsstöd,

16. att riksdagen till Riskgarantilån anvisar ett reservationsanslag av
155 000 000 kr.

Stockholm den 20 mars 1985

ALF WENNERFORS (m)

ANDERS G. HÖGMARK (m)

GÖREL BOHLIN (m)

GULLAN LINDBLAD (m)

SONJA REMBO (m)

BARBRO NILSSON (m)
i Visby

BENGT WITTBOM (m)
INGRID HEMMINGSSON (m)
HÅKAN STJERNLÖF (m)
STEN SVENSSON (m)

minab/gotab Stockholm 1985 82472