Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1984/85:2943

Lars Werner m. fl.

Regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85:115)

Regeringens regionalpolitiska proposition sammanfaller med ett 20årsjubileum
- den 1 juli 1965 trädde det första beslutet om en samlad
lokaliserings- och regionalpolitik i kraft. I detta läge kan det vara skäl att
diskutera regionalpolitiken i ett något bredare perspektiv än vanligt och att
både summera erfarenheterna och klarlägga de nya villkor regionalpolitiken
nu har att möta.

Grundläggande utgångspunkter

Regionalpolitikens syfte är att motverka sådana tendenser och olikheter,
vilka ersätter delar av ett nationellt territorium i förhållande till andra. En
politik, som effektivt skall tjäna ett sådant syfte, måste givetvis ta sin
utgångspunkt i de djupare samhälleliga orsakerna till regional eftersatthet.

Forskning och praktisk erfarenhet pekar klart på att regionala klyftor och
obalanser har vissa grundläggande och allmängiltiga förklaringar. Fenomenet
med regionala obalanser går igen i så många sammanhang och dimensioner,
att en sådan djupare gemensam orsak redan härigenom är sannolik. Det
finns sålunda gemensamma nämnare mellan Norrland, Syditalien, Wales och
Aragonien. Eftersläpande eller depressiva regioner förekommer i mycket
olika varianter. Det kan vara utpräglade glesbygdsområden eller råvaruproducerande
områden med ensidig ekonomi. Men det kan också vara gamla
industridistrikt eller sönderfallande storstäder. Fenomenet har klara paralleller
också i världsmåttstock.

Allt detta visar, att man har att göra med förhållanden, som går tillbaka på
gemensamma institutionella orsaker. Avvikelserna ingår i ett system.
Systemets utveckling i sig producerar motsättningarna och obalanserna.

Sedan länge är klarlagt, att de allmänna ekonomiska kriserna inte beror på
tillfälligheter, politiska ingripanden eller extern påverkan. De är följder av
det ekonomiska systemets egna mekanismer och rörelsemönster. Denna
aspekt på det kapitalistiska systemets inre natur har studerats av en lång rad
internationellt erkända samhällsforskare med ofta skilda politiska värderingar.
Gemensamt för dem är, att de förkastar den klassiska tesen, att systemet
har någon inneboende strävan efter jämvikt. Ansatsen att se utvecklingen
som en process av motsättningar finns redan hos Marx, men återkommer
även hos en utpräglat borgerlig teoretiker som Schumpeter. Gunnar Myrdal
är den som i sen tid kanske mest konsekvent hävdat, att systemet aldrig
strävar mot jämvikt utan tvärtom ger upphov till kontinuerliga rörelser bort

Mot. 1984/85:2943

från jämvikten. Myrdal hävdar dessutom, att dessa rörelser tenderar att bli
självförstärkande.

Regionala obalanser är det geografiska uttrycket för dessa motsättningar
och tendenser inom det kapitalistiska systemet.

Det leder därför fel, att ge regionala obalanser ytliga förklaringar som
t. ex. dåligt företagsklimat, bristande företagaranda, högre produktionskostnader
eller långa avstånd. Enskilda företagares reaktionsmönster är snarare
följder än orsaker till regional svaghet. Produktionskostnader är inte givna
vare sig geografiskt eller i tiden. Avstånd mellan regioner har i moderna
industriella ekonomier numera knappast någon självständig betydelse.
Depressiva och eftersatta regioner har för övrigt ofta en belägenhet, som helt
utesluter förklaringar av de båda senare typerna. De komparativa kostnadernas
teori får också betraktas som en vetenskapligt övergiven teori, då det
gäller att förklara den allmänna ekonomiska utvecklingen för olika geografiska
regioner.

Mekanismer bakom regionala kriser

De mekanismer som vållar eftersatthet hos vissa regioner består av flera
delar, vilka stärker varandra då de uppträder gemensamt.

Tendensen till koncentration av kapital och verksamhetsenheter medför
redan i sig själv en ojämn regional fördelning. Det uppstår automatiskt
tomrum utanför koncentrationscentra. Marknadsförhållanden, riskminimering,
strävan efter skalfördelar och intensivt utnyttjande av resurser driver på
den regionala koncentrationen i en självförstärkande process. Redan högt
utvecklade och mångsidiga regioner får merparten av den allmänna tillväxten
och av de nya företeelserna inom teknologi och produktion. Skillnaderna
visar sig sedan också i infrastrukturen och i demografiska förhållanden.
Utvecklingens drivkrafter kan lätt leda till en koncentration och ansamling
som går utöver vad som samhällsekonomiskt är försvarligt.

De sålunda eftersläpande regionerna hamnar i en utpräglad satellitställning.
De blir leverantörer av råvaror, halvfabrikat och arbetskraft. De blir
beroende av andra regioner i fråga om industri- och produktionsvaror. Deras
industrisektor är styrd eller avhängig av metropoler i andra regioner, och de
får senare än andra del av nya impulser. Deras sämre läge visar sig därutöver i
allmänt sämre villkor i många kvalitativa, sociala hänseenden.

Processen är inte jämn och enhetlig. Det förekommer olika motverkande
faktorer. En råvaruboom kan utlösa ekonomisk och befolkningsmässig
expansion under en period även i en eftersläpande region. Lägre löner och
arbetslöshet kan temporärt locka vissa investeringar. Nettoeffekten är
emellertid oftast en fördjupning av den regionala ekonomins ensidiga och
beroende karaktär. Den genomsnittliga tendensen rubbas på sikt inte.

Som redan antytts, kan depressiva regionala tillstånd av mer kronisk natur
uppträda i regioner av olika karaktär. Det kan röra sig om områden, som

Mot. 1984/85:2943

lider av en gammal eftersläpning i den allmänna industrialiseringen. Det kan
vara fråga om regioner med en ”halvkolonial” ekonomi, byggd på ett
ensidigt och oproportionerligt beroende av vissa basvaror. En speciell nyare
variant härav är den typ av krisfenomen, som utvecklas i t. ex. Bergslagens
järn- och ståldistrikt. Men även i storstadsområden har eftersatthet börjat
uppträda. Företeelsen har varit känd utanför Sverige, men har först efter
1970 uppträtt här. Svårigheterna i framför allt Malmöområdet kan sålunda
inte förklaras med strukturella orsaker. Till varvs- och tekobranschens
tillbakagång kom en allmän stagnation, som drabbar hela det ekonomiska
fältet. Nästan varje industribransch har minskat antalet arbetande och
expansion i s. k. framtidsbranscher uteblir. Detta inträffar trots en väl
utbyggd infrastruktur och trots en mångsidig och förut mycket starkt
expansiv ekonomi. Det är en ny påminnelse om att vare sig kostnadsstruktur
eller branschstruktur räcker som orsaksförklaring till kroniskt depressiva
regionala tillstånd.

Regionalpolitikens verkan

Frågan uppstår givetvis i vad mån svensk regionalpolitik, sådan den
utvecklats efter 1964 års beslut, varit i stånd att upphäva eller åtminstone
motverka de inneboende tendenser, som leder till regional eftersatthet och
regionala obalanser. Av begripliga skäl har utvecklingen tolkats utifrån olika
partiers regionalpolitiska syn. Regionalpolitiken inleddes ursprungligen i ett
läge, då skogslänen hade stor befolkningsutflyttning, och utvecklingen
tolkades därför utifrån befolkningspolitiska fakta. När ur- och omflyttningen
i landet allmänt starkt dämpades under 1970-talet, tolkade t. ex. socialdemokraterna
och centern detta olika. Socialdemokrater tog det till intäkt för att
den förda regionalpolitiken haft framgång, medan centerpartister såg det
som bevis för det riktiga i den decentralistiska förskjutning av politiken som
de ansåg sig ha pressat fram under årens lopp.

Enligt vår mening är ingen av dessa tolkningar riktig. Bakom den dämpade
omflyttningen ligger ingen regionalpolitik, ty arbetslöshet och undersysselsättning
har sedan slutet av 1960-talet och fram till nu kraftigt skärpts i
landets alla regioner. Situationen är snarare uttryck för att den stigande
arbetslösheten och svårigheterna i norr tvingat de drabbade att stanna kvar.
Det fanns allt mindre utrymme för deras eventuella flyttning söderut. I detta
ligger även en kritik mot att tolka regionalpolitiska sammanhang i befolkningspolitiska
termer. Det bör snarare ske i termer av sysselsättningsgrad
samt i den regionala ekonomins och samhällsbildningens kvalitativa styrka
och egenskaper.

Emellertid kvarstår frågan om regionalpolitikens verkan. Det lämpligaste
sättet att få en uppfattning härom är rimligen att sätta dess proportioner sådana
de nu över huvud låter sig mätas - i relation till styrkan i de allmänna
processer, som vållar regionala obalanser. Med utgångspunkt i kända och
någorlunda mätbara fakta tycks man kunna fastslå följande:

Mot. 1984/85:2943

De regionalpolitiska stöden har endast till en mindre del kunnat neutralisera
den allmänna utvecklingstendensens verkningar. De tycks ha haft den
verkan, som de i 1964 års beslut förutsattes ha - att mildra utvecklingen och
låta den ske något mer stegvis. De har ingalunda varit verkningslösa, men de
har heller inte stått i proportion till de regionala problemens omfattning.

Utflyttningen av centrala administrativa enheter har haft en begränsad
direkt verkan sysselsättningsmässigt. Den har emellertid haft en obestridlig
effekt i mer kvalitativt hänseende.

Annorlunda förhåller det sig med en annan faktor, som formellt sett inte
ingår i regionalpolitiken - den allmänna utbyggnaden de senaste 20 åren
inom den offentliga sektorn i stort. Denna utbyggnad har med avseende på
arbetsmarknadseffekter vida överträffat den egentliga regionalpolitiken.
Den har kraftigt förbättrat infrastrukturen i skogslänen och uppenbarligen
skapat ett större mått av nationell integration inom viktiga områden. Vissa
sidor av den samhälleliga utbyggnaden har haft en direkt regionalpolitisk
syftning - så t. ex. högskolesektorn.

Totalt sett har dessa tre huvudfaktorer fått den effekten, att de regionala
klyftorna åtminstone inte ökat, vad gäller den allmänna situationen på
sysselsättningens område. De har dock inte kunnat förhindra, att även
skogslänens allmänna situation på detta område starkt försämrats. Om å
andra sidan den starka allmänna utbyggnaden av samhällssektorn inte skett,
skulle med all säkerhet svårartade försämringar i skogslänens relativa
situation ha inträtt och den regionala obalansen kraftigt ökat.

Man kan slutligen tillägga: kostnaderna för den egentliga regionalpolitiken
har varit mycket måttliga och näppeligen orimliga i förhållande till resultaten.
Vad som här kan konstateras leder i sin tur till ett antal intressanta
slutsatser:

För att kunna upphäva regionala obalanser fordras i de eftersatta
regionerna, att man sätter in stora block av investeringar och andra insatser,
vilka är samordnade och består av såväl produktions- som infrastrukturella
delar. Dessa blockinsatser måste vara av en storlek och en inriktning som kan
förändra den eftersatta regionens situation i stort och föra bort från
strukturer, vilka håller kvar eftersattheten.

Regionalpolitiska stödåtgärder, som bygger på erbjudanden om fördelar,
vilkas antagande ytterst beror på företagens eget initiativ, kan aldrig ge
någon grundläggande förändring i en eftersatt regions läge. Sådana åtgärder
har en tendens att försvagas under perioder, då behovet av insatser stiger.
Detta innebär dock inte att man bör underskatta den partiella betydelse de
kan ha.

Generella stimulanser i form av lättnader i skatter eller socialavgifter
saknar alla förutsättningar att förändra en regional problemsituation. Om de
ges som allmän stimulans över hela landet riskerar de närmast att förstora de
regionala klyftorna. Kostnaderna för det allmänna vid sådana generella

Mot. 1984/85:2943

lättnader har endast ett ytterst slumpartat och oförutsebart samband med
resultaten. De torde därför vara olämpliga som regionalpolitiska medel.

Regionalpolitikens nya läge

Vi kan nu beskriva läget för regionalpolitiken i framtiden på följande sätt:

1. För att bekämpa regionala obalanser kommer att krävas ökade och inte
minskade resurser.

2. De regionala kriserna har sammanvävts med den allmännna krisen och
därmed blivit ett större problem.

3. Regionala problem av för Sverige ny typ kan väntas uppträda utanför
stödområdet.

4. Den nya, starkt arbetsbesparande tekniken kommer - så som den nu
utvecklas - snarast att skärpa motsättningarna mellan ekonomiska
metropol- resp. satellitområden och därmed totalt verka till de utsatta
regionernas nackdel.

5. Den utbyggnad av den offentliga sektorn, som varit så betydelsefull för
problemregionerna, har stagnerat.

6. Regionalpolitiken i egentlig mening är under stark press av budgetpolitiska
skäl.

7. Läget hotar framkalla skärpta motsättningar mellan norr och söder - en
konflikt som norra Sverige i längden riskerar förlora på grund av sin
gradvisa försvagade politiska och parlamentariska position.

Vi ser alltså, hur hela den framväxande samhälleliga situationen hotar
försätta regionalpolitiken i ett allvarligt dilemma. Ett lösande av detta
dilemma är knappast möjligt, med mindre än att man i betydande omfattning
söker infoga sådana resurser i regionalpolitiken, vilka inte går över den
statliga budgeten. Det kan ske på två olika, kombinerbara vägar.

1. Medel från den alltmer omfattande samhälleliga kapitalbildningen senast
i form av löntagarfonderna - måste användas för sådana utvecklingsinsatser,
vilka kan ges även regionalpolitisk effekt. Detta torde också
var enda sättet att ge insatserna den karaktär av större ekonomiska block,
som är stark nog att lyfta problemregionerna till en ny kvalitativ nivå.

2. Behoven inom den offentliga sektorn - enkannerligen den kommunala måste
prioriteras upp i förhållande till nu. Denna sektor har kvantitativt
och kvalitativt så stor betydelse för de regionala problemens lösning, att
dess medverkan i den regionala utvecklingens förändring måste säkras.
Detta innebär en viss förskjutning mellan exportens och den inhemska
konsumtionens roll, mellan yttre och inre marknadstillväxt.

Vpk:s synpunkter och förslag

Sett i stort innebär regeringspropositionen en fortsättning av regionalpolitiken
efter tidigare linjer. Med givna budgetpolitiska förutsättningar har man

Mot. 1984/85:2943

hävdat anslagsramarna relativt väl. Vi noterar dessutom med tillfredsställelse,
att regeringen inte frestats att använda nedsatta socialavgifter som en
allmän stimulansmetod.

På just detta avsnitt föreslår vi en omfördelning av resurser i förhållande
till propositionen. Enligt vår mening bör man avskaffa även den nu
tillämpade nedsättningen av socialavgifter i vissa Norrbottenskommuner.
Nedsättningen drar avsevärda kostnader utan att ge något verkligt utbyte åt
Norrbotten. De 370 miljoner av statsmedel, som här kan frigöras, föreslår vi i
stället fördelade med 200 miljoner för industriutveckling i malmfältsområdet
och med 170 miljoner för höjning av det samlade länsanslaget. På så sätt ökar
effekten såväl för Norrbotten som för skogslänen i allmänhet.

Ett långsiktigt grepp

Vpk:s avgörande kritiska synpunkter rör alltså inte de nu aktuella
budgetramarna utan regionalpolitiken sedd i ett längre och bredare perspektiv.

Som vi förut framhållit, är en fördjupning och spridning av de regionala
problemen att vänta. Samtidigt sker en åtstramning i statsbudgeten och
samhällssektorn. De krafter som verkar utjämnande och utvecklande
riskerar alltså att bli för svaga för att effektivt motverka regionala kriser och
strukturella problem.

En politik, vars tyngdpunkt ligger i att söka locka enskilda företagare och
enstaka företag att lokalisera i områden, som de i grund betraktar med
skepsis, löser inte de regionala problemen. Vad som fordras är ett samlat
grepp - en mobilisering av en bred potential, som möjliggör både kvantitativt
stora insatser och en allsidig regional samhällsutveckling. Till denna potential
hör såväl de nuvarande regionalpolitiska insatserna som löntagarfonderna,
de samhällsägda företagen och verken samt länens och kommunernas
verksamheter.

Underlag och organisatoriska förutsättningar för en sådan medveten
samordning existerar redan. I länsplanering och länsprogram, i kommunala
utvecklingsunderlag och planer, finns redan den konkreta problematiken
belyst och lämpliga åtgärder utredda.

Vad som återstår är att samordna och verkställa insatser, vilka tillsammans
är starka nog att ändra strukturen och utvecklingsriktningen region för
region. Kring sådana program kan sedan lokala och privata insatser gruppera
sig.

Löntagarfondernas roll

Är möjligheterna via statsbudgeten begränsade, erbjuder sig en därav
oberoende resurs: löntagarfonderna. Det är en både logisk och demokratiskt
tilltalande linje, att fonderna medvetet engageras i de regionala ekono

Mot. 1984/85:2943

miernas uppbyggnad och omformning. Detta är också ett sätt att ge fonderna
en förankring i opinionen, som de svårligen kan få, om de enbart utvecklas
till ett slags helt i sig själva slutna och apolitiska placeringsinstitut. Fonderna
kan göra avgörande insatser för uppbyggnaden av nya och mindre ensidiga
näringsstrukturer i länen. Fondernas engagemang kan också bidra till att
minska det beroende av de stora privatföretagen och av ekonomiska
maktcentra utanför de egna regionerna, som utgör en traditionell belastning i
skogslänens situation.

Samhällssektorns roll

Samhällssektorn har en mycket tungt vägande roll i skogslänens utveckling,
i lika mån för att skapa arbete som för att kvalitativt - infrastrukturellt skapa
en allsidig ekonomisk och social miljö. Denna betydelse kan väntas
öka i och med att en försvagning av konjunkturen inträffar.

Att angripa de regionala problemen förutsätter vidgat utrymme för
samhällssektorn. Detta nödvändiggör en viss förskjutning i den ekonomiska
politikens inriktning, eftersom denna är knuten kring en åtstramning på den
offentliga sidan med motivet att bl. a. öka exporten. Om balansen i
utrikesaffärerna i högre grad än nu kunde försvaras med produktivitetshöjande
tekniska och organisatoriska åtgärder, skulle gynnsamma kostnadsrelationer
kunna upprätthållas utan att den offentliga sektorn hölls tillbaka så
hårt som nu. De delvis mycket omfattande fördelar exportindustrin kunnat
inkassera skulle därmed till viss del också kunna överföras till samhällssektorn.
Detta skulle - till skillnad från vad en ökad privatkonsumtion medförha
en positiv verkan på utrikesbalansen. Samhälleliga investeringar och
samhällelig konsumtion spelar därtill en viktig roll som marknad för annan
regionalt orienterad produktion och serviceverksamhet. Ett vidgat utrymme
för samhällssektorn är således en viktig form av allmänt verkande regionalpolitik,
som överför resurser till de eftersatta regionerna utan särskilda
administrativa styråtgärder.

Speciella avsnitt av den offentliga sektorn

Särskilt framträdande regionalpolitisk betydelse har tre avsnitt inom
samhällssektorn: utbildningen, transporterna och hälsovård-socialtjänst.

De regionala högskolorna spelar en framträdande roll i den nationella
integrationen, dvs. i upphävandet av regionala klyftor. De såväl tillför
regionerna vetenskaplig och annan teoretisk kompetens som bildar ett
oundgängligt inslag i det sociala livsmönstrets variation och möjligheter. Det
är av central betydelse att landsortens högskolor kan bevara sina positioner
gentemot de stora riksmetropolerna och att eventuellt nödvändiga nedskärningar
inom enskilda linjer kompenseras med nya utbildningsavsnitt.

På transportområdet framstår järnvägsväsendet som det utan jämförelse

Mot. 1984/85:2943

viktigaste och mest framtidsbetonade transportmedlet. De kortsiktiga besparingskrav,
som nu gör sig starkt gällande inom SJ, är därför både direkt och
indirekt skadliga ur trafik- och regionalpolitisk synvinkel. Det är nödvändigt
- och för skogslänen i särskild grad - att komma ifrån den snäva och alltför
sektoriellt orienterade typ av lönsamhetssyn, som i dag hämmar järnvägens
utveckling. Transporter bör ses ur ett externekonomiskt perspektiv - ett
högklassigt och lättillgängligt järnvägssystem utgör därför en tillgång för hela
ekonomin.

Hälsovård och socialtjänst är tungt vägande inslag i den totala samhällsmiljön.
Hälsovårdsresurserna är i vissa avseenden mycket ojämnt fördelade, till
stark nackdel för skogslän och glesbygd. I samband med att den nya
allmänläkarutbildningen får fullt genomslag måste detta resultera i en
generösare politik gentemot landstingen och i försök att fördela läkartillgången
rättvisare. Primärvårdsreformen, psykiatrireformen och andra genombrott
för nyare vård- och vetenskapssyn ger emellertid samtidigt de
eftersatta länen nya möjligheter. Statsmakterna bör här söka utnyttja
möjliga styrmedel och stimulanser för att ta till vara förnyelse och metodutveckling.
Norra Sverige kan här utifrån sin sociala och ekonomiska situation
tillföra övriga landet särskilda och delvis unika erfarenheter.

Teknologins utveckling och spridning

Teknologispridning tas upp i propositionen - och med goda skäl. I en mer
långsiktig syn är det dock även nödvändigt att se regionalpolitik och
teknologi i ett något allsidigare ljus.

Speciellt data- och elektronikområdet bär på tendenser, som kan bli
negativa ur regionalpolitisk synvinkel. Centraliseringstendenserna är här
starka både i fråga om tillverkning och programkompetens. Det finns risk för
att detta leder till skärpta regionala skillnader.

Dilemmat kan motverkas bl. a. på två vägar. Den tekniska utbildningen
kan ges en rörlig och självständig karaktär, som möjliggör en anknytning till
regionernas egna villkor och behov. Detta kan i sin tur understödja en
teknikutveckling i delvis ny riktning. Vad som avgör en regions tillgodogörande
av ny teknik är inte nödvändigtvis ett automatiskt jagande efter senaste
nytt av det som kommer utifrån. Det är i stället väl anpassade system och
tillämpningar av utrustning, som kan tillverkas på nära håll. De fackliga
organisationernas inflytande på teknikutvecklingen inom industri, administration
och vård framstår som särskilt betydelsefulla i dessa regioner.

Den allmänna levnadsmiljöns betydelse

På senare år har den regionalpolitiska diskussionen kommit att i hög grad
kretsa kring industri, teknik och företagsamhet. Det är därvid lätt att

Mot. 1984/85:2943

försumma betydelsen av den allmänna levnadsmiljön för regionernas
befolkning.

Den samhälleliga miljön är för stora delar av skogslänens befolkning sämre
än genomsnittligt för landet. Arbetslöshet och undersysselsättning, svagare
ställning för särskilt kvinnor och ungdomar, långa avstånd, snäva och lokalt
avgränsade arbetsmarknader samt ofta dålig tillgänglighet till service och
kultur är allmänt framträdande drag.

Detta medför i sin tur ett klart underutnyttjande av mycken mänsklig
potential. Det förstärker ojämlikhet människor emellan och framtvingar
benägenhet att söka sig till miljöer, som erbjuder mångsidigare möjligheter.

Regionalpolitik och samhällsplanering bör därför mer samlat och medvetet
än nu utgå från vad som är nödvändigt för att erbjuda människor en
allsidig social miljö, inom vilken de inte tvingas till orimliga rörelsemönster
eller ställs inför svåröverstigliga transportproblem i den dagliga tillvaron.
Man måste här utgå främst från de transportsvaga gruppernas situation.
Lokalisering av företag måste inriktas på att de skall bidra till breddningen av
de lokala arbetsmarknaderna. Bebyggelseplanering och kollektivtrafik måste
klarare syfta till att binda samman mindre orter med varandra och med
större tätorter.

Glesbygdspolitiken

Glesbygdsområdenas situation har förvärrats. Många bygder närmar sig
nu en mycket kritisk punkt i sin utveckling, där underlagen för elementär
service redan är allvarligt undergrävda.

Det är därför nödvändigt att ta ett grundläggande politiskt ställningstagande
om glesbygdspolitiken. Har man som utgångspunkt att glesbygden skall
leva vidare i någon rimlig mening, måste man precisera hur detta skall ske,
vilken form glesbygdens samhällsliv framdeles skall ta. Detta är en delvis
kontroversiell fråga, som emellertid snarast måste besvaras.

De glesbygdspolitiska åtgärderna har i många fall varit värdefulla. De har i
konkreta fall kunnat försvara viktiga funktioner i glesbygdens småsamhällen.
Men inför hotet om ett ras i glesbygdens hela samhälleliga struktur räcker de
inte. Det kan inte heller förnekas, att det finns illusioner i frågan. Det är
omöjligt - och socialt olämpligt - att tillskapa extremt spridda mönster i
lokalisering av arbetsplatser och människor, och det är klart socialt
förkastligt att hänge sig åt föreställningar som att t. ex. kvinnor i glesbygd
skall ges arbete vid hemterminaler. Sådana uppfattningar omöjliggör att man
också i glesbygden söker få rimliga sociala miljöer och samhällsstrukturer
som kan stå emot den hotande avfolkningen och avvecklingen.

Skall glesbygden räddas, måste den ha ett antal stödjepunkter med viss
styrka. Alternativet är en osystematisk politik, som söker hjälpa alla
småorter utan att därför ge någon av dem en förmåga att stå emot
utvecklingen. Det är bättre att en glesbygd i längden kan bevara ett

Mot. 1984/85:2943

samhälleligt liv och en kulturell särart genom att ha en någorlunda stark och
allsidig ort - helst med kommunikationsmässigt god anknytning till någon
större tätort - än att hela bygder skall falla, därför att närings- och
bebyggelsestruktur är för splittrad för att kunna fungera efter vår tids
förutsättningar och människors behov. För att motverka koncentration till
riks- och länscentra blir det med säkerhet nödvändigt med en styrke- och
resurskoncentration inom varje glesbygd.

De nyare problemregionerna

Spridningen av de regionala problemen har gett upphov till två större
områden, där man för framtiden måste göra mer planmässiga insatser än
hittills.

Det ena området är Bergslagsregionen, där en rad relativt stora industriorter
drabbats av kris och omstrukturering, och där t.o. m. länscentra som
Västerås upplevt allvarliga problem. Här visas stödpolitikens otillräcklighet
och nödvändigheten av att arbetet med Bergslagsproblemen ges en långt
bredare karaktär. Ett program innefattande statliga lokaliseringar, förbättringar
inom järnvägsväsendet samt inkoppling av löntagarfonden på en
industriell förnyelse av regionen är påkallat.

Det andra området bildas av de tre sydligaste länen. Där sammanfaller
Blekingeregionens industriella tillbakagång med allvarliga tendenser till
stagnation och avindustrialisering i Malmö, Landskrona och Helsingborg.
Det handlar här om orter och områden, som tidigare varit drivkrafter i den
ekonomiska expansionen. Stagnationstendenserna gör sig gällande i sådan
grad, att också här ett mer planmässigt grepp för att påverka utvecklingen är
motiverat. Det får givetvis inte bli så, att Sydsverige konkurrerar med norra
Sverige om statliga medel. Men en särskild delegation, representerande de
tre länsstyrelserna, borde bildas.

Sydfonden - som anmärkningsvärt nog har en hög andel av sin verksamhet
i ren värdepappersplacering - borde på ett helt annat sätt knytas till en
ekonomisk förnyelse av regionen.

Hemställan

Vpk har förutom föreliggande motion också avgett en rad andra motioner
rörande regionalpolitiska problem och åtgärder däremot. Några av dessa har
lämnats under allmänna motionstiden, andra i anslutning till proposition 115.
Den här presenterade övergripande motionen skall ses i samband med dessa
övriga motioner.

Mot bakgrund av det anförda föreslås

l.att riksdagen beslutar avskaffa de nedsättningar i socialavgifter
som förekommer i vissa Norrbottenskommuner,

Mot. 1984/85:2943

2. att riksdagen beslutar anslå 200 milj. kr. till Norrbottens län för
insatser i malmfältsområdena,

3. att riksdagen beslutar öka det allmänna länsanslaget med 170
milj. kr., motsvarande mellanskillnaden mellan 200 miljoner och
den totala nuvarande kostnaden för nedsatta socialavgifter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande ett samlat långsiktigt grepp på regionalpolitiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande löntagarfondernas roll i regionalpolitiken,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande den samhälleliga sektorns roll för
regional utveckling,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om teknologins utveckling och spridning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande den allmänna levnadsmiljöns betydelse i
regionerna,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande glesbygdspolitiken,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs rörande Bergslagsregionen, Västskåne och Blekinge.

Stockholm den 20 mars 1985
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)

minab/gotab Stockholm 1985 82466