9

Motion

1984/85:2942

John Andersson

Regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85:115)

I propositionen anförs att målen för regionalpolitiken bör ligga fast. Det
innebär att inriktningen är att skapa förutsättningar för en balanserad
befolkningsutveckling i landets olika delar och att ge människor tillgång till
arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet. Det skulle då också
innebära att glesbygdens utvecklingsmöjligheter skall tas till vara.

Det kan knappast göras några invändningar mot målet och inriktningen för
regionalpolitiken. Men om målet är bra, räcker då medlen för att nå målet?
Den frågeställningen måste besvaras nekande. Det gäller både vad avser den
hittills förda politiken och vad som kan förväntas av den kommande. Vårt
parti har i en partimotion utvecklat vår syn på hur vi ser på regionalpolitiken
och hur den bör genomföras, jag kommer därför här att uppehålla mig vid
Västerbottens län och framföra förslag i anledning av propositionen.

De befolkningssiffror för Västerbotten som redovisades vid årsskiftet visar
att av länets inlandskommuner är det endast en som redovisar en befolkningsökning.
Förra året blev ett rekordår i fråga om utflyttning från länet.
Till detta skall också läggas att trots att inlandskommuner drabbas av
befolkningsminskning så kvarstår den höga arbetslösheten. En del kommuner
ligger stadigt på en arbetslöshet på - 10 %. Situationen för dessa
kommuner blir allt värre eftersom det är de unga och välutbildade som
tvingas flytta. Problemet med att upprätthålla en rimlig samhällsservice
kommer för dessa kommuner att bli allt större. Länsstyrelsen i länet har
också klart uttalat att ”För att lösa problemen och uppfylla de av riksdagen
fastställda regionalpolitiska målen räcker det inte med att vi flyttar om
resurser inom länet. För en bättre utveckling behöver vi kraftiga stimulansåtgärder,
framför allt i inlandet.”

Det saknas inte utvecklingsmöjligheter för länet. Högre utbildning och
forskning är en viktig del i en långsiktig utveckling av näringsliv och övrig
samhällsverksamhet i länet. Det har därför stor betydelse att det sker en
fortsatt utveckling och förstärkning av den högre utbildningen och forskningen
som bedrivs vid Umeå universitet och högskolan i Luleå. Att ytterligare
medel till universitetet i Umeå och högskolan i Luleå nu föreslås i
propositionen är positivt, men nu föreslagna åtgärder får nog ändå ses som
ett första steg i en fortsättningsvis utbyggnad av den högre utbildningen och
forskningen i regionen. I detta sammanhang bör erinras om att utlokaliseringen
av skogshögskolan till Umeå inte har fullföljts enligt det riksdagsbeslut
som togs. Viktiga ämneskomplex vid skogshögskolan bör ytterligare
förstärkas.

Mot. 1984/85:2942

10

Då det gäller forskning och utveckling måste det också uppmärksammas
att industrin satsar mindre på FoU i övre Norrland än i resten av landet. En
nyligen gjord undersökning av Norrlandsfonden visar att uppskattningsvis ca
6% av Sveriges industriella FoU sker i de fyra nordligaste länen. Deras
undersökning visar också att FoU-verksamheten har sin tyngdpunkt i
processinriktad FoU och endast i mindre omfattning i nya produkter. Det här
visar att den industriella FoU-verksamheten i norra delen av landet är
inriktad och anpassad till att landsändan i stort skall fungera som en
råvaruleverantör eller producent av halvfabrikat.

Det är angeläget att den här bilden förändras. För att utveckla näringslivet
i Västerbotten och övriga Norrlandslän måste även industrins FoU-verksamhet
inriktas mot en mera differentierad industristruktur. Om det krävs
särskilda åtgärder för att detta skall ske får regering och riksdag inte tveka att
skaffa de nödvändiga styrmedlen. Enligt min mening bör därför frågan om
industrins FoU-verksamhet i Norrlandslänen omgående utredas och lämpliga
åtgärder vidtas. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

I propositionen föreslås att det nuvarande systemet med nedsättning av
företagens socialavgifter i Norrbottens län bör bibehållas oförändrat både
vad gäller geografisk och branschmässig omfattning. Kostnaden för detta
beräknar industriministern till 360 milj. kr.

Enligt min mening kan dessa pengar användas på ett bättre sätt. För det
första är det tveksamt om detta stöd över huvud taget gett något enda nytt
arbetstillfälle till berört område. För det andra är det helt klart att detta stöd
är till nackdel för Västerbotten, främst för de kommuner i länet som gränsar
till Norrbotten.

Förslaget om anslag under C 6 bör därför avslås och föreslagna medel
överföras till anslaget C 4. Regionala utvecklingsinsatser m. m. Det bör
också då uttalas vad gäller fördelning av dessa medel mellan olika län att
Norrbotten erhåller en större del. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

Det största problemet för olika myndigheter i länet när det gäller att skapa
sysselsättning och nya arbetstillfällen är brist på pengar. Av den orsaken
stannar många projekt, som i och för sig kan ha framtiden för sig, på
papperet. Detta faktum borde medföra att alla tänkbara resurser noggrant
bör studeras.

Valrörelsen 1982 präglades i hög grad av debatten om löntagarfonderna.
Framför allt av företrädare från SAP och fackföreningsrörelsen gjordes
uttalanden där det ofta hette att ”Vi behöver löntagarfonderna för att
utveckla vår industri och att rädda krisdrabbade företag”. I debatter ute i
länen nämndes ofta exempel på företag som skulle ha räddats om vi hade haft
dessa fonder, likaså vilka möjligheter som getts att skapa ny sysselsättning
om fonderna funnits.

De förväntningar som skapades inom arbetarrörelsen och länets befolkning
om att Norra löntagarfonden skulle verka för en offensiv satsning för

Mot. 1984/85:2942

11

nya jobb i länet måste nu infrias. Enligt min mening är en sådan utveckling,
där fonden spelar en roll som passiv aktieplacerare, icke i överensstämmelse
med den argumentation och de förespeglingar som föregick beslutet.

I Västerbotten och övriga Norrlandslän finns stora investeringsbehov för
en utveckling av näringslivet såsom vidareförädling, produktutveckling och
startande av nya industrier. Det är därför min bestämda mening att de
nödvändiga formerna måste skapas för att Norra löntagarfonden skall få en
aktiv roll för en utveckling av Norrlandslänens näringsliv. De nödvändiga
åtgärder detta fordrar bör regeringen omgående vidta och om så erfordras till
riksdagen återkomma med förslag. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.

Med hänvisning till vad ovan anförts föreslås

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i anledning av regeringens proposition om regional utveckling
och utjämning.

Stockholm den 20 mars 1985

JOHN ANDERSSON (vpk)