Motion

1984/85:2941

Lars-Ove Hagberg

Regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85:115)

Dalarnas och Bergslagens utarmning

Utvecklingen i Dalarna har de senaste århundradena varit starkt ihopkopplad
med svenska storföretag och de ekonomiska makthavarna i landet.
Detta förhållande gäller speciellt i de södra och sydvästra delarna. Bergslagsområdet,
men även inom skogsbruk och näringar i anslutning därtill samt
vattenkraft, domineras stort av samma bolag. De resurser länet har och har
haft exploateras hårt. När sedan lönsamheten krymper, läggs hela enheter
ner med dramatiska effekter på människors möjligheter till försörjning och
överlevnad i sin hembygd.

Storfinansen med sin ekonomiska makt, dvs. de verkliga makthavarna i
samhället, tar inget ansvar för den arbetslöshet som uppstår vid den i och för
sig nödvändiga omstrukturering som äger rum i länet. Regeringens ambitioner
att styra utvecklingen existerar inte heller varför konsekvenserna tillåts
slå igenom fullt ut. Det senaste exemplet är specialstålet med Avesta och
Långshyttan i Dalarna som åter drabbas.

Den hittills förda regionalpolitiken från den socialdemokratiska regeringens
sida till stöd för Bergslagen och skogslänen har inte heller lyckats vara
den motvikt till den koncentrationsprocess som nu under 1980-talet är
kraftigare än den var på 1970-talet. Satsningarna på de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna har varit av varierande omfattning. De har dock på grund av
de strukturella orsakerna tvingats bli kraftigare än som från början planerats.
Trots detta har enbart tillfällig kompensation blivit resultatet.

Exempel som visar på den stabila negativa utvecklingen i Bergslagsregionen
samt i vissa glesbygdskommuner är förtidspensionering på grund av
arbetsmarknadsskäl, arbetslöshetsutvecklingen i övrigt och befolkningsutvecklingen.
Alla dessa variabler pekar åt samma håll. Följande turordning
gäller högsta andelen förtidspensionärer i länet: 1. Avesta, 2. Borlänge,
3. Älvdalen, 4. Smedjebacken, 5. Ludvika. Så här ser kommunernas ordning
ut när de är ordnade efter arbetslöshetens omfattning: 1. Rättvik,
2. Ludvika, 3. Smedjebacken, 4. Borlänge, 5. Avesta, 6. Vansbro,
7. Älvdalen, 8. Malung, 9. Orsa. Alla dessa ligger över länsgenomsnittet.
Det är ungdomar och kvinnor som drabbas hårdast av dagens situation.
Befolkningsförändringarna i fråga om nettoutflyttningen är för hela Dalarna
2 300 personer under de senaste fem åren om man bara räknar med dem som
är under 25 år. Även här är Bergslagskommunerna värst drabbade tillsammans
med Borlänge och några glesbygdskommuner såsom Vansbro och

1 Riksdagen 1984/85. 3 samt. Nr2941-2943

Mot. 1984/85:2941

2

Älvdalen. Enbart en kraftig styrning av investeringsmedel till länet kan
medföra en återgång till en ”normal” utveckling av länet, dvs. en utveckling
som tidigare. Här är det viktigt att också lyfta fram offensiva offentliga
investeringar i all tänkbar infrastruktur.

Storleksordningen på insatserna är att ca 20 000 nya jobb måste skapas för
att klara de akuta behoven. I januari 1985 är 6 840 personer arbetslösa och
7 943 är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i Dalarna. Utan
tvekan har omstruktureringen slagit hårdast mot Dalarna och Bergslagen.
De regionalpolitiska insatserna för Bergslagen är i regeringens förslag inte i
närheten av vad som krävs för en regional utveckling och utjämning.

Arbete åt alla - inte sysselsättning åt några

Arbetslösheten har i arbetarklassens historia alltid betraktats som ett av de
stora hoten. Arbetslösheten undergräver den enskildes existens. Arbetslösheten
försvagar de arbetandes och fackföreningsörelsens position. Arbetslösheten
bryter ner social välfärd och samhällssolidaritet, innebär missbruk
av resurser och hämmar samhällets ekonomi och utveckling. Arbetslösheten
är ett människornas gissel inom kapitalismen.

Men arbetslösheten är - liksom kapitalismen - inte nödvändig eller
ofrånkomlig. Arbetslösheten orsakas av de kapitalistiska marknadskrafterna.
Arbetskraften köps och säljs i dag som en vara på en (arbets-) marknad.
Men all arbetskraft köps inte i dag. Alla är inte fullt vinstgivande. Några blir
över på marknaden och stängs ute för att hamna i skyddsnätet långt ner i
samhällspyramiden.

Skulden läggs i den borgerliga ideologin på den enskilde. Ekonomiskt,
socialt, personligt och moraliskt utsätts den arbetslöse för förtryck. Hela
generationer ställs utanför arbetets sociala sammanhållning. Många ungdomar
ges aldrig en chans och tusentals äldre stöts ut i förtidspensionering.
Byråkratiska räddningsplankor i AMS-regi duger inte som alternativ, även
om offensiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder kortsiktigt kan vara av värde.
Det krävs en grundläggande samhällsförändring där rätten till ett meningsfullt
arbete för var och en är självklar.

Många sociala reformer väntar på att kunna genomföras - där krävs
arbetande människor. Stora samhälls- och industriinvesteringar väntar på sin
tur - där krävs väl utbildade och arbetande människor. Visst behövs alla vi
människor - och vi behöver varandra. Men då får samhället inte ställa några
utanför. Och politikerna får inte säga att vi ej har råd att hålla alla i arbete.
Ett sådant samhälle har dömt ut sig självt, även om AMS-insatser görs eller
socialhjälp utgår till de utförsäkrade. Vårt socialistiska krav är här enkelt:
ALLA I ARBETE.

Mot. 1984/85:2941

3

Näringspolitik för alla i arbete

Det övergripande målet för regionalpolitiken skall vara alla i arbete. De
traditionella metoderna är helt otillräckliga. Grunden för en region som
Bergslagen och Dalarna är att näringspolitiken utvecklas för att alla skall
komma i arbete med en politik som tillvaratar råvaror, naturresurser och
mänskligt arbete på ett ”naturligt” och ”mänskligt” sätt. I en kraftfull
näringspolitik för Dalarna krävs följande:

Länets malmresurser skall utnyttjas. Järnmalmsgruvan i Grängesberg
skall förberedas för nya brytningsnivåer. Sulfidmalmsbrytningen måste ske
utifrån samhällsintresset där varken Bolidens eller utländska (brittiska BP)
kortsiktiga vinstintressen skall tillåtas styra utvecklingen. Silverfyndigheten i
Garpenberg måste brytas på ett miljömässigt acceptabelt sätt. Handelsstålsindustrins
framtid bör planeras nu. Smedjebackens valsverk skall garanteras
en utveckling och SSAB Domnarvet åläggas att utarbeta en investeringsplan
inför 1990-talet. Specialstålsindustrin bör utvecklas i samklang med svensk
verkstadsindustri och en större del av verksamheten riktas mot hemmamarknaden.
Ägarna av specialstålet - framför allt i familjen Jonson - skall
avkrävas ett särskilt ansvar för utvecklingen i Avesta.

Dalarnas verkstadsindustri måste frigöra sig från det extrema exportberoendet
och även från den höga andelen legobaserad och tung verksamhet.
Utvecklingen skall ske mot mer förfinad teknik. I krisregionen Bergslagen
bör Statsföretag och övriga statliga och regionala instanser satsa på att
utveckla en nationell verkstadsindustri för framtiden. Satsning på utbildning
bl. a. i ”ny teknik” är nödvändig i kombination med konkreta satsningar i
regionen. Högutbildad arbetskraft skall inte bli en exportartikel från Dalarna
och Bergslagen till övriga delar av landet och världen.

Jordbruket skall bevaras och utvecklas i Dalarna. Därför att jorden skall
brukas för att producera mat och förnödenheter till det svenska folkhushållet.
Men även för att skapa fler jobb, framför allt i glesbygden. Ett jordbruk
bevarar ett kulturlandskap och en levande landsbygd. Skogen är en nationell
tillgång som är - rätt skött - förnyelsebar och därmed utgör en av Dalarnas
viktigaste basnäringar. Skogsbruket skall därför underställas en samhällelig
styrning baserad på planering, samhällsnytta och ekologi. En förädling av
skogsprodukterna skall ske från denna grund. Massatillverkningen och dess
ytterligare förädling skall styras efter samhällsnytta och ekologiska utgångspunkter.
Träförädlingsindustrierna skall ges en chans att utvecklas.

Turismens expansion skall styras från spekulation till folkturism, dvs.
turism för vanligt folk. En semester- och rekreationsfond som skapar
möjligheter för lågavlönade m. fl. till turism och rekreation, men även till
stöd för uppförande av anläggningar för folkturism. Det natursköna och
rekreationsvänliga Dalarna har fått nog av kommersiella jippon.

En utveckling av Dalarna kräver bra kommunikationer. Järnvägstrafiken,
både gods- och persontransporterna, skall ges bättre förutsättningar. En

Mot. 1984/85:2941

4

järnväg till Sälen och Särna är nödvändig för den regionala balansen, likaså
att inlandsbanan i sin helhet återställs och tas i bruk. Dala kanal-projektet
bör seriöst prövas för att ta till vara sjötransportmöjligheten.

Byggandet bör planeras långsiktigt. Därför krävs ett basprogram för
utveckling av byggandet vad gäller industri, service, kollektiva behov och
boende. ROT-programmet utvidgas och skall gälla även det förslitna
vattenledningssystemet.

MfT/öförsämringarna måste stoppas. Det är nödvändigt att vidta åtgärder
mot utsläpp och föroreningar. Den falska konflikten mellan tillgången på
arbete och en god miljö elimineras genom en ekonomisk fördelningspolitik
av landets totala resurser. Samtidigt krävs ett program för att ”återställa”
miljön och för att ny miljöteknik, som t. ex. bio-tekniken, skall tas till vara.

Utvecklingen av Bergslagen skall byggas på grunden av en energipolitik
som utgår från hushållning. Storfinansens energislöseri och resursförstörarna
stoppas. Energialternativen ges en verklig chans att utvecklas, inte minst
energi baserad på skogsavfall. Dessutom skall de kraftiga vinster som skapas
på vattenkraftverk av äldre årgång tillföras samhället för att kunna bidra till
utvecklingen av Dalarna.

Kooperativ utveckling

Den kooperativa idén bygger på jämlik och demokratisk grund. Den står i
samklang med krav på decentralisering och småskalighet och en omprövning
av välfärdsbegreppen. Den kooperativa företagsformen bygger på människornas
egna initiativ, ansvarstagande och aktivitet präglad av solidarisk och
demokratisk ideologi - i motsats till det privata egenintresset och kapitalistiskt
vinstbegär.

Det kooperativa initiativet kan betyda mycket för sysselsättningen - inte
minst i glesbygden och för grupper utan privata kapitaltillgångar. Inom
skogs- och jordbruksnäringen, vid livsmedelsframställning med lokal anknytning,
inom många hantverk och viss förädlingsindustri, liksom inom
turism, service- och tjänstesektorn öppnar sig betydande möjligheter för
kooperativ utveckling av verksamheter.

Samverkansprojekt mellan kooperativ och kommunala organ borde
främjas. Samverkan inom regionalekonomiska kooperativa enheter vidgar
basen för produktivt arbete i vårt län. Modern teknik kan utnyttjas
gemensamt som kompensation för småskaligheten och gör samtidigt projekten
framtidsinriktade. Naturresurser tas till vara, mänsklig initiativförmåga
och kunskap på bred bas aktiveras. Viktiga mänskliga och samhälleliga
behov kan tillgodoses. Sysselsättning och regional utveckling främjas genom
att kommuner och länsorgan spelar en mer konstruktiv samhällsförändrande
roll än i dag. Dalarna behöver, och passar för, en kooperativ förnyelse, men
då måste planerade satsningar komma till stånd i samlad form och med ett
brett fackligt och politiskt stöd.

Mot. 1984/85:2941

5

Det krävs:

- Massiv satsning på utbildning i kooperativa företagsformer (regionalt i
gymnasier, folkhögskolor och högskolan)

- Prioritering av kooperativa projekt vid lokaliseringsstöd, insatser från
utvecklingsfonden m. m.

- Uppbyggnad av samverkansorgan mellan kooperativa företag

- Finansiella satsningar i kooperativa och arbetarstyrda företag från det
kapital som i Dalarna fonderas av de medel som en produktionsavgift på 6
öre/kWh för elkraft ger länet enligt vpk:s förslag samt från Mellanfondens
kapitalresurser.

Dalarnas resurser och rikedomar för Dalarnas utveckling

Privata bolag gör stora övervinster på produktionen av elkraft i de äldre
vattenkraftverken. Stora ekonomiska värden försvinner årligen ut ur Dalarna
på detta sätt, liksom fallet är med andra vinster av den industriella
produktionen i länet. Självfallet borde samhället och de producerande
regionerna ta hand om de uppkomna vinsterna. En produktionsavgift på 6
öre/kWh bör tas ut för den elström som produceras i mer än tio år gamla
vattenkraftverk. 4 öre/kWh tillförs en särskild länsfond, Dalafonden.
Dalafonden skulle därmed förses med 120 milj. kr. årligen. Fondens
huvuduppgift skall vara att finansiera och stimulera projekt och satsningar
inom länets näringsliv. Fonden skall ha ett särskilt ansvar att stödja
kooperativa och regionalt inriktade projekt som höjer förädlingsgraden och
gagnar sysselsättningen i Dalarna.

Fonden bör förvaltas av en demokratiskt vald styrelse som även har en
djup och bred regional och facklig förankring. Även dagens löntagarfonder
förvaltar kapital som uppkommer inom regionens produktiva verksamhet.
En reformering av Mellanfonden inom löntagarfondernas ram måste genomföras.
Fonden skall aktivt medverka till en långsiktig uppbyggnad av
industriell utveckling och arbetsmarknad i den egna regionen. Den industriutveckling
som fonden understödjer måste stämma överens med lönearbetarnas
intressen och övergripande samhällspolitiska strävanden. Begränsningen
i fondens tillåtna ägarandelar inom ett bolag måste avskaffas.
Fonderna måste demokratiseras och förankras i arbetarnas led. Dagens
placeringsverksamhet på aktiebörsen i syfte att garantera kortsiktig avkastning
och stödja den befintliga industriutvecklingen på kapitalisternas villkor
måste brytas.

Fonden måste utgöra en del i en offensiv socialistisk arbetarpolitik som
gagnar Dalarna och sätter människorna i arbete. Det handlar om att
omfördela våra resurser. Det gäller att sätta kapital i det produktiva arbetets
tjänst. Det handlar om makten över våra resurser och vår framtid. Fonden
måste spela sin roll i en nödvändig omfördelningspolitik: RÄFST OCH
REDUKTION FÖR ARBETE OCH RÄTTVISA.

1* Riksdagen 1984/85.3samt. Nr 2941-2943

Mot. 1984/85:2941

6

Kommuners och landstings kommande betydelse som närings- och sysselsättningspolitiska
centra

Den offentliga sektorn har vuxit successivt och efterhand kommit att
utgöra ett komplement till näringslivet och företagen på många olika
områden. Tidigare innebar den kommunala servicen, men framför allt olika
statliga anläggningar, att en infrastruktur fanns för ett gynnsammare
näringsfång. Denna roll som fortfarande finns och kommer att finnas har
efterhand utökats med en mer direkt service till företagen och dessutom en i
övrigt så vidgad service att kommuner och landsting i många fall är den
dominerande arbetsgivaren i regionen.

I de regioner som expanderar kommer rollen som passivt serviceorgan åt
företag och allmänhet inte att behöva ändras. Det som vi däremot kan
konstatera sedan ett tiotal år tillbaka är hur varken kapitalet eller staten lever
upp till ett regionalt ansvar som garanterar en miniminivå av arbete och
service. Detta förhållande gäller i hela det svenska inlandet. Vi har också fått
regioner på andra håll som utarmats de senaste åren.

Maktkoncentrationen, företagskoncentrationen och kravet på ökad flyttning
på arbetsmarknaden har i samhället upphöjts till övergripande målsättning.
Detta sker trots vetskapen om de mycket svåra sociala konsekvenser
som uppstår både i de drabbade och i de expanderande orterna. I de
drabbade orterna måste nu till en helt annan självmedvetenhet hos lokala
politiker i kombination med en förändrad lagstiftning. Den nu gällande
kommunallagen är inte utformad för en aktiv förvaltning. En sådan
förvaltning är nödvändig på alla de orter som har en vikande utveckling.
Kommunala initiativ måste till som stöd och stimulans åt lokala krafter. Idéer
som diskuteras fram i studiecirklar ute i byarna, i lokala fackföreningar eller i
andra sammanhang. Det må gälla satsningar på torvbrytning, skogsförädling,
fiskodling, hemslöjdstillverkning, tryckeriverksamhet, grönsaksodling,
brödbakning, turisttrafik eller annan verksamhet som i dag är mer eller
mindre otillåten.

Med en förändrad kommunallagstiftning kan kommuners och landstings
ansvar för närings- och sysselsättningspolitiken öka till fromma för de många
unga och kvinnor som annars utestängs från arbete och gemenskap. En sådan
här föreslagen lagändring kan och bör ske snarast.

6 timmars arbetsdag - ett viktigt strukturellt mål

Kortare arbetsdag för alla motarbetas starkt av storfinansen då en sådan
ändring av arbetstiden med bibehållen lön mycket kraftigt skulle förskjuta
relationen mellan arbete och kapital i en för arbetarklassen gynnsam
riktning.

Just genom denna stora betydelse kommer kapitalisterna att försöka lägga
förslag hela tiden som blockerar och reducerar. Ett sådant är förslaget om
konjunkturanpassad arbetstid som presenterades för något år sedan. En

Mot. 1984/85:2941

7

annan är diskussionen om arbetsdelning, dvs. utan lönekompensation.
Följande inriktning är här viktig:

- att lyfta fram de viktiga sociala effekterna med kortare arbetsdag

- att peka på hur kvinnors situation kan förbättras och hur barnen kan få ett
rikare liv och en rikare uppväxt

- att visa hur de i dag arbetslösa kan få jobb genom förkortad arbetstid om
det sker på för folk rimliga villkor och ej på kapitalets

- att koppla en generell arbetstidsförkortning med en produktionsbeskattning

- att genom lagstiftning kraftigt begränsa övertidsarbete och därmed göra
möjligt för fler att få jobb i samband med förkortad arbetstid

- att inte kompromissa på kravet om full lönekompensation för låg- och
mellaninkomstgrupperna

- att helt avvisa arbetsdelning.

Ideologisk offensiv mot storfinans och högerpolitik

Utvecklingen i Bergslagen och Dalarna är en produkt av den kapitalistiska
marknadsekonomin och dess inlemmande i den internationella kapitalistiska
utvecklingen. Den socialdemokratiska regeringens regionalpolitik innebär
inga ingrepp i denna utveckling. De statliga insatserna via bidrag och lån eller
utvecklingsinsatser via STU och SIND är i förhållande till Dalarnas och
Bergslagens problem en droppe i havet. Den s. k. Bergslagsdelegationen kan
aldrig under nuvarande betingelser bli någon kraft för att vända utvecklingen,
det krävs i grunden nya utgångspunkter - som motionen redovisar - för
Bergslagsdelegationen om den skall kunna bidra till att alla kommer i arbete,
till regional balans och social trygghet.

De politiska högerkrafterna slår mynt av den kapitalistiska krisen och vill
vända den till sin fördel. Den kapitalistiska marknadsekonomin förgylls på
alla sätt - trots att den är i kris. Högerkrafterna predikar den duktiges och
starkes rätt, att den ohöljda egoismen och hänsynslösheten skall fritt få breda
ut sig. Privatiseringen i alla former helgas som lösningen för den enskilde på
problemen. I verkligheten döljs genom denna kampanj alla de problem som
det kapitalistiska samhället har skapat, ett system som bygger på privat
maktmonopol för några få.

Sådant är vårt samhälle. Många äro förlorarna, få äro vinnarna i det
kapitalistiska samhället. Men med falska förespeglingar skall det breda
folkflertalet luras in i rollen som beundrare av styrkan, makten och
hänsynslösheten.

Det är en uppgift för arbetarrörelsen att gå till ideologisk motattack. Det
krävs ett återupprättande av den socialistiska arbetarrörelsens jämlikhetsoch
rättviseideal. Det krävs en ny människosyn där tilltron till människans
förmåga ställs i centrum på grundval av solidaritet, gemenskap och kollektivt
delade villkor. Det är först då som högerkrafterna kan slås tillbaka, det utgör

Mot. 1984/85:2941

även grunden för en mobilisering av arbetarrörelsen för att vända på
Dalarnas utveckling, från fåtalsmakten i storfinansen, till arbetarnas demokratiska
maktutövning över samhällsutvecklingen.

Storfinansens utplundringspolitik och regeringens eftergiftspolitik slår
hårdast mot län av Dalarnas typ. Det krävs en ny inriktning för att Dalarna
skall ha en framtid. I Dalarna kan man inte lösa de grundläggande problemen
själva. På sikt är det avgörande vilket politiskt och ekonomiskt klimat man
har att leva i.

Hemställan

Under hänvisning till det anförda och med anledning av proposition
1984/85:115 föreslås

att riksdagen hemställer hos regeringen om ett regionalpolitisk!
program för Dalarna och Bergslagen i enlighet med de riktlinjer
som anges i motionen.

Stockholm den 20 mars 1985

LARS-OVE HAGBERG (vpk)