12
Motion
1984/85:2926
Bengt Wiklund m. fl.
Regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85:115)
Inledning
I samband med den aktiva lokaliseringspolitikens införande år 1965 kom
Västernorrlands län i sin helhet att tillhöra stödområdet. Anledningen var att
Västernorrlands län hade genomgått en starkt negativ utveckling sedan 1950.
Den aktiva lokaliseringspolitiken som ett led i regionalpolitiken bidrog till att
bromsa upp den negativa utvecklingen. Trots en från år 1980 accelererande
negativ utveckling inom Västernorrlands län beslutade riksdagen att Härnösands,
Timrå och Sundsvalls kommuner från den 1 juli 1982 ej längre skulle
ingå i stödområdet. Den negativa utvecklingen hade flera orsaker, bl. a. en
stark strukturomvandling inom skogsindustrin, tillbakagång inom byggnadsverksamheten
med därtill hörande byggmaterialtillverkning, åtstramningar
inom den offentliga sektorn m. m.
Kriterier för inplacering i stödområdet
Regionalpolitiska utredningen betonar värdet av att det finns stödjepunkter
som allmänt kan stödja utvecklingen i olika landsdelar/regioner. Sundsvall-Timrå
framhålls som en dylik stödjepunkt. Vidare pekar utredningen ut
Norrlandskusten som ett angeläget område för regionalpolitiska satsningar.
Propositionen ansluter sig till regionalpolitiska kommitténs bedömningar i
dessa avseenden.
Vad gäller mer precisa kriterier framhåller propositionen följande:
Problemens karaktär och omfattning i skilda regioner skall utgöra grunden
för de geografiska prioriteringarna i syfte att uppnå mellanregional utjämning.
Kriterier som låg sysselsättningrad, långvarigt hög arbetslöshet och hög
andel i arbetsmarknadspolitiska åtgärder liksom omfattande nettoutflyttning
och befolkningsminskning bör härmed tillmätas stor vikt. Hänsyn måste
vidare tas till situationen inom större sammanhängande områden och
avstånd till större orter och deras arbetsmarknad. I annat sammanhang tas i
propositionen upp frågan om ensidig näringslivsstruktur.
Aktuell regional utveckling
Sett i ett längre perspektiv har Västernorrlands län under tiden 1951-1980
haft den efter Norrbottens län sämsta utvecklingen vad gäller nettoflyttning.
Västernorrlands län har förlorat drygt 33 000 personer genom negativt
Mot. 1984/85:2926
13
flyttningsnetto. Under perioden 1950-1980 har länets folkmängd minskat
med 7 115, vilket betyder att länet har haft landets näst sämsta utveckling.
Att länets befolkning trots den stora utflyttningen inte minskade mer
berodde på ett relativt bra födelseöverskott.
Under 1970-talet skedde en viss uppbromsning av den negativa utvecklingen,
men från 1980 har tendenserna pekat starkt nedåt. Under de senaste fyra
åren har Västernorrlands län förlorat i genomsnitt 1 100 personer per år.
Under 1983 och 1984 har länet minskat mest både i relativa och i absoluta tal.
Härvid är att märka att befolkningen minskat i såväl Sundsvall som Timrå
och Härnösand. För övrigt har under 1983 och 1984 samtliga kommuner i
länet tappat befolkning.
Den tidigare nämnda utflyttningen har långsiktiga effekter bl. a. genom att
åldersstrukturen försämrats. Den utvecklingen fortsätter och förstärks nu
ytterligare.
Västernorrlands län hör till de två-tre län som under perioden 1980-1984
legat sämst till vad gäller såväl födelseunderskott som nettoutflyttning. Den
tidigare utvecklingen sedan 1950-talet har fått till följd att dagens födelsetal
är lågt. De senaste årens utveckling försämrar åldersstrukturen ytterligare
och bäddar för en sämre naturlig folkökning de närmaste 10-20 åren. I dag
har Västernorrland en i hög grad otillfredsställande åldersstruktur med
18,5 % av befolkningen 65 år och äldre. Därtill kommer ett betydande antal
förtidspensionärer.
Den betydande befolkningsminskningen som till stor del beror på utflyttning
samt i övrigt på en ogynnsam befolkningsstruktur har i sin tur haft som
orsak en motsvarande nedgång i antalet sysselsättningstillfällen. I samtliga
här nämnda kommuner har skogsindustrins strukturförändringar inverkat, i
synnerhet i Sundsvalls och Timrå kommuner. Genom omfattande rationaliseringar
har i denna bransch Sundsvalls och Timrå kommuner förlorat drygt
1 000 arbetstillfällen sedan 1980. Övrig tillverkningsindustri har likaså gått
tillbaka. Vidare har byggmaterialindustrins tillbakagång slagit hårt i regionen
och bl. a. har Gullfibers nedläggning inneburit att 750 arbetstillfällen
försvunnit i Timrå sedan 1980. Den offentliga sektorn har inte förmått ta upp
minskningen inom andra sektorer. Tvärtom har på grund av besparingar
vissa delar av den offentliga sektorn minskat sin sysselsättning. I Härnösands
kommun har tillverkningsindustrin traditionellt haft en låg andel och
utvecklingen har varit svag under senare år. Genom olika besparingsåtgärder
på den offentliga sektorn har denna inte kunnat bidra till en positiv
utveckling.
I den fram till 1982 gällande ortsplanen fanns i Norrland sex primära
centra. Innebörden av dessa är likartad med i propositionen angivna
stödjepunkter. Vad gäller befolkningsutveckling har Sundsvall-Timrå haft
den sämsta utvecklingen under tiden 1980-1984 bland samtliga primära
centra. Befolkningen minskade med 1,5 % eller 1 700 personer. Från 1980
till 1990 är regionen den enda bland primära centra som beräknas gå tillbaka
Mot. 1984/85:2926
14
vad gäller sysselsättningen. Minskningen beräknas till 5,1 % dvs. 2 700
arbetstillfällen. Motsvarande nedgång sker i Härnösands kommun med svag
industriell bas och stagnerande offentlig sektor.
Arbetslösheten har ökat markant under senare år och under 1984 har
Sundsvall-Timrå legat högst bland nämnda stödjepunkter vad gäller antalet
arbetssökande per lediga platser. Genomsnittet har för 1984 varit ca 2 900
arbetslösa och 200 lediga platser eller drygt 14 arbetssökande per ledig plats.
1980 var läget förhållandevis tillfredsställande. Därmed redovisar denna
stödjepunkt återigen den mest ogynnsamma situationen. Motsvarande
utveckling har skett vad gäller öppen arbetslöshet där en fördubbling skett
från 1980 till 1984 eller från 1,9 % till 3,8 %. Vad gäller arbetslöshet är
endast Luleå sämre med 4,0 % i genomsnitt under 1984.
Tillbakagången i sysselsättningen i länet och i kommunerna Sundsvall,
Härnösand och Timrå är naturligtvis den avgörande faktorn bakom arbetslöshet
och befolkningsminskning. Samtidigt sker en motsvarande negativ
utveckling vad gäller sysselsättningsgrad och förvärvsfrekvens. Från 1980 till
1990 beräknas förvärvsfrekvensen för män minska med 3-6 % i de tre
kommunerna samtidigt som en svag ökning sker för kvinnor.
Den nu pågående utvecklingen är starkt oroande och enligt länsstyrelsens
prognoser beräknas folkmängden i Timrå minska med ytterligare 1 400
personer fram till 1990, i Sundsvall med 1 300 personer och i Härnösands
kommun med ca 400 personer. För länet som helhet beräknas befolkningen
komma att uppgå till 257 300 personer att jämföra med det av riksdagen
fastställda planeringstalet 268 000. Med de fyra senaste årens minskningstakt
nås prognosens befolkningssiffra tidigare än 1990. Därmed kan konstateras
att regionalpolitikens mål om stabil befolkningsutveckling inte kan nås.
Den ensidiga industristruktur som kännetecknar Västernorrland kommer i
framtiden inte att kunna motverka prognostiserad utveckling. Skogsindustrin
kommer givetvis att utvecklas men då enbart genom rationaliseringar
och vidareförädling. Någon ökad sysselsättning är därför inte att vänta utan
tvärtom en minskad sysselsättning. Effekterna för samhället berörs i
propositionen. Befintligt samhällskapital kommer att få betydande överkapacitet,
vilket i sin tur kommer att ge lägre sysselsättning i den offenltiga
sektorn och ökade skatteuttag på kvarvarande befolkning.
Såväl regionalpolitiska kommitténs betänkande som propositionen förklarar
begreppet stödjepunkt som en ort som har förmåga att inte bara utvecklas
av egen kraft utan även stödja en omgivande regions utveckling. Med
hänvisning till vad som sagts ovan beträffande Sundsvall-Timrå fyller
området inte kraven på att vara en stödjepunkt. Tvärtom har utvecklingen i
många avseenden varit negativ sedan 1980. I grunden handlar det om
avgörande strukturproblem med ett ensidigt näringsliv, som i sig självt
genomgått och genomgår betydande strukturförändringar. De regionala
organen har lagt ned omfattande arbete på att mildra effekterna av dessa
kriser, men såväl de personella som de ekonomiska resurserna är ansträngda.
Mot. 1984/85:2926
15
I regionalt industriprogram, utvecklingsplanering för länet samt andra
åtgärdsprogram har målsättningar och medel för förändringsarbetet angetts.
Centralt statligt stöd kan ges bl. a. genom att samtliga länets kommuner
inplaceras i stödområdet.
Kan inte den nu pågående utvecklingen - en utveckling som är av direkt
strukturell karaktär - hejdas, påverkas allt fler samhällssektorer. Den
offentliga servicen får försämrat underlag och den kommersiella servicen
urholkas. Därmed kommer inte heller andra viktiga mål för regionalpolitiken
att kunna nås.
Länsstyrelsens styrelse har vid olika tillfällen i enighet ställt sig bakom
önskemålet att Härnösands, Timrå och Sundsvalls kommuner förs till
stödområdet.
Sammanfattning
Västernorrlands län har i ett flertal avseenden en sedan 1980 starkt negativ
utveckling. För den regionala utvecklingen är Sundsvall-Timrå en viktig
stödjepunkt. Emellertid karaktäriseras denna region sedan flera år av
omfattande strukturförändringar som lett till bl. a. den största befolkningsminskningen,
högsta antalet platssökande per ledig plats, näst högsta
arbetslösheten och största sysselsättningsminskningen bland samtliga regionalpolitiska
stödjepunkter. Förvärvsfrekvensen minskar och beräknas fortsätta
nedåt till år 1990. Härnösands kommun i direkt anslutning till Sundsvall
och Timrå genomgår en likartad om än inte lika besvärlig utveckling. De
regionalpolitiska målen vad gäller balanserad befolkningsutveckling, arbete
och service kan inte nås. Kommunerna fyller kriterierna för att varaktigt
placeras i stödområdet.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs
att riksdagen beslutar att Härnösands, Timrå och Sundsvalls kommuner
varaktigt placeras i stödområdet.
Stockholm den 20 mars 1985
BENGT WIKLUND (s)
STIG OLSSON (s)
RUNE JONSSON (s)
BO FORSLUND (s)
I Örnsköldsvik
MARTIN SEGERSTEDT (s)
BO FORSLUND (s)
minab/gotab Stockholm 1985 82462