4

Motion

1984/85:2919

Ingemar Konradsson

Regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85:115)

Som framhålls i proposition 1984/85:115 är förutsättningen för en aktiv
regionalpolitik ekonomisk tillväxt. I tanken om regionalpolitik ligger en
utjämning av levnadsvillkoren för befolkningen i skilda delar av landet. Utan
tillväxt finns inga arbetstillfällen eller andra resurser att fördela.

En orsak till att de borgerliga regeringarna misslyckades i sina regionalpolitiska
strävanden är sannolikt främst att finna i brister i den ekonomiska
politik som då fördes. Vinster, investeringar och sysselsättning sjönk
dramatiskt inom den svenska industrin. Däremot har den framgångsrika
ekonomiska politik som den socialdemokratiska regeringen genomfört nu
skapat förutsättningar för en mer framgångsrik regionalpolitik.

Under den innevarande regeringsperioden har regeringen genomfört en
råd åtgärder i syfte att utjämna regionala obalanser. Hit hör bl. a. för
Bergslagens del överenskommelsen med specialstålföretagen, Bruksinvest,
Bergslagsdelegationen och Bofors stiftelse för näringslivsutveckling. Alla
dessa åtgärder är särskilda åtaganden vid sidan av den reguljära regionalpolitiken
för att stärka sysselsättningen i Bergslagen.

Prognosen för den spontana sysselsättningsutvecklingen i Bergslagen är
ändå dyster. Som helhet kommer storföretagen med säkerhet att minska
antalet anställda under de kommande åren. Åtskilliga utredningar indikerar
detta. Som motvikt fordras att befintliga företag får en starkt positiv
utveckling och att nya verksamheter etableras och utvecklas. Alla som deltar
i detta arbete har en stor uppgift och ett stort ansvar.

Aktörerna i detta arbete är många. I grunden är det de enskilda
människorna och deras skaparförmåga som skall ge resultat i nya jobb.
Ramarna och utrymmet för att skapa ett starkt och växande näringsliv kan
samhället påverka genom tillgång på utbildning inom regionen, tillgång på
finansiella medel, rådgivning och goda transportmöjligheter för person- och
godstrafik. Tillgången på samhälleliga medel för sådana uppgifter är som på
många andra områden knapp och konkurrerar med andra angelägna
områden. Mot denna bakgrund är det väsentligt att de belopp som ställs till
förfogande används på effektivast möjliga sätt. Därför kan det finnas skäl att
ta upp några effektivitetsaspekter.

De regionalpolitiska styrmedlen är främst inriktade mot industrin och i
huvudsak utformade som finansiella stöd med subventionsmoment. Vid
sidan av de regionalpolitisk! betingade styrmedlen förekommer ett stort
antal industripolitiskt betingade finansiella stöd. Enligt vissa uppskattningar
lär antalet stöd vara ca 130 stycken. Med ett uppskattat genomsnittligt antal

Mot. 1984/85:2919

5

paragrafer på ca 50 för varje stöd blir det omkring 6 500 paragrafer som den
enskilde företagaren skall vara kunnig om. Detta är således förutsättningen
för att det enskilda företagets beslut och strategival skall påverkas av stöden.
I direktiven till den utredning som utgör grunden för nu avlämnad
proposition angavs att utredningen borde söka former för en samordning av
de regionala och industripolitiska stöden. En sådan samordning skulle vara
en grund för en förenkling, samordning och lägre administrativa kostnader
för den selektiva politiken. Som flera remissinstanser påpekar har utredningen
inte lyckats utforma förslag i denna riktning, vilket medfört att regeringen
inte haft tillgång till konkret underlag för att genomföra en sådan reform.

Vad det gäller frågan att handha de selektiva industri- och regionalpolitiska
stöden innebar överflyttningen av ansvaret för regionalpolitik från AMS
till SIND en organisatorisk samordning på verksnivå. En ytterligare samordning
på såväl central som regional nivå skulle vara effektivitetsfrämjande. Ett
genomgående tema i utredningens förslag och tillika förslagen i propositionen
är samverkan och samordning. Exempelvis föreslås att länsstyrelserna
skall kunna bevilja utvecklingsfonderna medel för utvecklingskapital efter
särskild överläggning om hur medlen skall användas samtidigt som SIND
anvisar medel av samma typ under programmet Strategisk företagsutveckling.
När det gäller nyföretagande föreslås att länsstyrelserna bör samverka
med och anlita de regionala utvecklingsfonderna samtidigt som utvecklingsfonderna
erhåller medel för samma ändamål från statens industriverk och
landstingen genom både administrationsbidrag och särskilda medel. Även på
detta område är rollfördelningen således oklar och risk finns för att denna
ordning innebär merarbete och extra administrativt arbete. Andra områden
är data- och elektronikområdet där länsstyrelserna föreslås ta fram särskilda
program. Redan tidigare har utvecklingsfonderna genom näringspolitiska
medel inlett arbete inom detta område.

Enligt min bedömning ligger i det nu existerande förhållandet med oklara
ansvarsområden fara för effektivitetsförluster. Förslagen om samverkan och
samordning mellan myndigheterna är sannolikt nödvändiga men kan samtidigt
vara ett utslag av bristande organisation. Samordningssammanträden i
ökad omfattning skapar i sig inga nya arbetstillfällen. Sådan tid kan användas
på ett bättre sätt genom arbete tillsammans med och direkt i de enskilda
företagen.

Mot den här bakgrunden finns det således starka skäl som talar för att de
medel som ställs till länsstyrelsernas förfogande replierar på fackmyndigheterna
vad gäller program, åtgärder och genomförande. Länsstyrelsernas
samordning bör således var av ramkaraktär och begränsa sig till angivande av
riktlinjer för verksamheten.

När det gäller de län som omfattas av frikommunförsöken, dvs. Örebro
län, Göteborgs- och Bohus län samt Jämtlands län, bör under den kommande
perioden möjligheter skapas till försök med integrerad industri- och regionalpolitik.
Försöksverksamheten kan bedrivas inom nuvarande kostnadsram

Mot. 1984/85:2919

6

men medge försök både vad gäller organisatoriska former och utformning av
medlen. En sådan försöksverksamhet bör kunna vara ett led i att vidareutveckla
industri- och regionalpolitik och skulle kunna bli ett underlag för
framtida reformer på området.

En stor del av förslagen i propositionen syftar till att förbättra möjligheterna
till inomregional utjämning. I likhet med vad statens industriverk framfört
vill jag betona vikten av att också tillgodose behoven av mellanregional
utjämning, dvs. utjämning mellan olika regioner. Behovet kan belysas med
exempel på företagsstrukturer inom Örebro län. De 26 största företagen
svarar för ungefär halva industrisysselsättningen. Endast ett av dessa företag
har huvudkontor i länet. Möjligheterna att från länet påverka strategiska
beslut som exempelvis lokalisering av nya produkter, förläggning av
utvecklingsenheter etc. är i dessa fall ytterst begränsade.

Att påverka dessa företag blir i första hand en uppgift för den nationella
nivån. För detta fordras en medveten strävan att avlänka arbetstillfällen från
expanderande områden till förmån för områden som t. ex. Bergslagen. I
propositionen konstateras att intentionerna i det avtal som slöts mellan
staten och de 170 största industrikoncernerna i landet inte helt uppfyllts. I
stället för att genomföra samråd om lokalisering av skilda verksamheter har
samrådet mer kommit att röra sig om branschfrågor och enskilda företagskriser.
I en kommande översyn av samrådet bör de ursprungliga intentionerna
med samrådet kvarstå. Således bör samråd fortsättningsvis avse hur de
största industriföretagen i landet skall bevara och medverka till att skapa nya
arbetstillfällen i de områden där det är mest angeläget.

Även de statliga företagen bör kunna utgöra en viktig del av en politik för
mellanregional utjämning. Staten bör som ägare uppdra till sina styrelserepresentanter
att tillgodose sådana intressen.

Den regionalpolitiska utredningen föreslog att de statliga affärsdrivande
verken bör kunna få tillgång till lokaliseringsstöd. Det finns all anledning för
riksdagen att pröva frågan om inte detta vore en bra form för att mer aktivt
påverka lokaliseringen av dessa företags verksamhet eller delar av deras
verksamhet.

För att utveckla befintliga företag och skapa förutsättningar för nya
konkurrenskraftiga företag är tillgången på kunskap om nya tekniker och nya
teknologier av avgörande betydelse. Teknikspridning sker via många vägar.
Dock är det allmänt omvittnat att teknisk högskoleutbildning är en motor i
detta sammanhang. Tillgången på sådan utbildning är mycket begränsad i
Bergslagslänen. Ett medelstillskott till de regionala högskolorna i Bergslagsregionen
för sådan utbildning är av största betydelse. Betydelsen av en sådan
utbildning kan t.o. m. vara större än de Teknikcentra som föreslås bli
inrättade enligt förslagen i propositionen. Risken med de senare är att varje
enhet blir så liten att förmågan att erbjuda kvalificerad teknisk kunskapsöverföring
blir mycket begränsad. En friare användning av länsstyrelseanslagen
även på detta område skulle kunna vara en väg för att öka den tekniska

Mot. 1984/85:2919

7

utbildningen vid exempelvis högskolan i Örebro.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om att länsstyrelseanslagen ges inriktning
av ramanslag till fackmyndigheter,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om försök med integrerad industri- och
regionalpolitik inom frikommunförsökens ram,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett utökat lokaliseringssamråd
med de större industrikoncernerna,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att påverka statliga företags
och affärsdrivande verks utlokalisering av olika verksamheter,

5. att riksdagen beslutar att som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den tekniska utbildningen i Bergslagslänen.

Stockholm den 20 mars 1985

INGEMAR KONRADSSON (s)