14

Motion
1984/85:2904
Hans Wachtmeister

Program mot luftföroreningar och försurning (prop. 1984/85:127)

Med stor tillfredsställelse har man inom miljövården i vårt land mottagit
det handlingsprogram mot luftföroreningar och försurning, som utarbetats
gemensamt av sju centrala verk, som berörts av nämnda angelägenheter.
Arbetsgruppen har så till vida haft ett gynnsamt utgångsläge för sitt arbete
som det av ett flertal motioner från alla partier klart kommit till uttryck hur
allvarligt man i hela vårt land bedömer de vittgående följderna av
föroreningar och försurning.

Av proposition 1984/85:127 framgår med skrämmande tydlighet hur läget i
dessa avseenden förvärrats genom påverkan på sjöar och vattendrag,
grundvatten, skog samt övrig växtlighet och djurliv. Riskerna för människors
hälsa och omfattande korrosionsskador måste också framhållas.

I propositionen föreslås vissa åtgärder i avsikt att motverka effekten av
försurningen. En viss tveksamhet inför vad de föreslagna åtgärderna kan
komma att innebära för försurningsutvecklingen har dock framkommit vid
remissbehandlingen.

Så påpekar länsstyrelsen i Kronobergs län att skälighetsbedömningen av
föreslagna åtgärder hade underlättats av en mer konkret beskrivning av
verkningsgraden. Länsstyrelsen fortsätter: Hur stor blir miljöförbättringen,
är den tillräcklig? Dessutom uttalas att det är oklart huruvida teknik eller
ekonomi varit begränsande för de enskilda åtgärderna.

Industriförbundet skriver att planen genomgående bortser från flera olika
energistrategiska och andra dynamiska faktorer och därmed reduceras till en
förteckning över åtgärdsförslag utan åtföljande konsekvensstudier.

Fakultetsstyrelsen vid Linköpings universitet betonar att aktionsplanen
bör ses som ett komplement till betänkandet Naturresursers nyttjande och
hävd (SOU 1983:56), där den vetenskapliga analysen av inträffade och
befarade skadeverkningar av luftföroreningar och andra utsläpp på natur och
befolkning under Hotbilder är mer inträngande än i aktionsplanen.

Jag instämmer i ovanstående uppfattningar och vill betona att propositionen
saknar något så grundläggande som en konsekvensanalys. Enligt min
uppfattning är förslagen tekniskt och ekonomiskt inriktade men ej relaterade
till bedömningar om vad som blir följden för naturen och dess olika
ekosystem.

Varför får vi inga besked om hur utvecklingen bedöms för skogen och
skogsnäringen, för grundvattnet och den framtida vattenförsörjningen, för
hotet mot växter och djur, när livsviktiga processer påverkas?

Kvävets roll i försurningshänseende ökar alltmer. Från Lunds universitets

Mot. 1984/85:2904

15

remissyttrande framhålls att kväveoxiderna för naturen kanske utgör en än
svårare belastning än svaveldioxiderna, eftersom de bidrar till försurning och
även bidrar till bildningen av ozon som orsakar skador på växtligheten, t. ex.
jordbruksgrödor och skog.

Från många håll har under det gångna året kvävets roll för skogsskador
påtalats. Flera remissinstanser har ifrågasatt om en 30-procentig reduktion,
som föreslås i aktionsprogrammet, är tillräcklig. Regeringen vill gå
långsammare fram. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar att med tanke på
de allvarliga ekologiska och ekonomiska effekterna av markförsurning
förslaget om en 30-procentig reduktion av utsläppen av kväveoxider mellan
åren 1980 och 1995 verkar alltför måttfullt. Åtgärder vad gäller begränsningar
av kväveoxidutsläpp får större betydelse för vårt eget land. Länsstyrelsen
uttalar vidare att såvida inte aktionsgruppen kan redovisa ytterligare
sakunderlag för sitt ställningstagande en högre ambitionsnivå i nyssnämnt
avseende bör föreslås. Bl. a. bör det vara möjligt med aktiva trafikpolitiska
åtgärder.

Man kan fråga sig, om vi verkligen i propositionen fått en klar redogörelse
förvart t. ex. kalkningen för oss. Den är förvisso inte det allena saliggörande
botemedel, som man vill göra den till. Uppsala universitet skriver
sålunda:

Påbörjar man ett kalkningsprogram för 200 milj. kr./år så gör man det för i
dag oöverskådlig tid. Här måste frågan ställas: Kan detta vara rimligt? En
påbörjad kalkning måste nämligen upprepas och löpa kontinuerligt. Kan
man inte upprätthålla kalkningen är metoden värdelös. Under sådana
omständigheter är det bättre att inte kalka alls och låta vissa områden tills
vidare få vara sura. När belastningen av försurande ämnen minskar,
tillfrisknar försurade sjöar.

Jag frågar mig: Döljer vi vad som verkligen sker? Kalkning är som att ge en
allvarligt sjuk patient albyl, själva sjukdomen botar vi inte därmed. Hur långt
har påverkan av naturen gått? Har vi inte redan lämnat ett stort antal
patienter, kanske flertalet, åt sitt öde att långsamt förtäras av den sura och
kanske giftiga miljön? Vi lämnar efter oss en utarmad natur och kostnader till
kommande generationer.

Vad kommer att ske med vattenförsörjningen för kommuner och
enskilda? Vad händer med marken, med växter och djur, som lever där? Ser
vi bara toppen av ett isberg?

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att vi för närvarande handlar som
om alla hittills begagnade metoder vore väl utexperimenterade. under det att
i själva verket illavarslande skyar vid horisonten kan vara tecken på
motsatsen. Om t. ex. en upphörande kalkning plötsligt frigör en mängd
bundna ämnen, kan en katastrof utan motstycke drabba oss. Med andra ord:
kalkningen är på kon sikt det bästa medlet men kan på lång sikt bli
förödande. Det är beklagligt att regeringen inte beaktat remissinstansernas
synpunkter i dessa frågor, som är av avgörande betydelse för att man skall

Mot. 1984/85:2904

16

kunna fastställa lämplig ambitionsnivå och insatser.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställer jag därför

1. att riksdagen begär att en parlamentarisk utredning av regeringen
skyndsamt tillsätts för att klargöra luftföroreningars och
försurningars konsekvenser med beaktande av olika ambitionsnivåer
med avseende å insatser.

2. att riksdagen begär att regeringen ger naturvårdsverket i
uppdrag att inom ett år ge förslag till ekologiskt baserade
gränsvärden (ej enbart hälsobedömningar som hittills för
svaveldioxid) för svaveldioxid, kvävedioxid, ozon m. m.,

3. att riksdagen begär att regeringen ger naturvårdsverket i
uppdrag att redovisa lämpliga mätprogram för ozon och
kostnaderna härför (i dag finns endast tre mätstationer i
landet),

4. att riksdagen begär att regeringen åt naturvårdsverket uppdrar
att göra en sammanfattning över vilka vattenområden som
hittills kalkats, vilka som ytterligare står i tur och vilka
vattenområden som lämnas försurade åt sitt öde och vilka som
ej bedöms vara i behov av ytterligare åtgärder inom de
närmaste två årtiondena,

5. att riksdagen begär att regeringen åt naturvårdsverket uppdrar
att redovisa hur man på längre sikt följer utvecklingen av vad
som sker med bl. a. flora och fauna på grund av försurning och
att föreslå de ytterligare åtgärder som kan visa sig erforderliga.

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kostnaderna för ovan nämnda åtgärder bör bestridas inom
ramen för medel till kalkning.

Stockholm den 18 mars 1985

HANS WACHTMEISTER (m)