2
Motion
1984/85:2892
Thorbjörn Fälldin m.fl.
Lärarutbildning för grundskolan m. m. (prop. 1984/85:122)
Centerpartiet har under de senaste åren i motioner till riksdagen och i
andra sammanhang framhållit vikten av att vi får en lärarutbildning som är så
utformad att lärarna ges möjligheter att fullfölja kravet att alla elever skall
ges goda baskunskaper och färdigheter. Skolan skall fostra och ge sina elever
normer och värderingar som kan bära upp och förstärka demokratins
principer. Detta gör man bäst genom att ge lärarna både djupa ämneskunskaper
och en större ämnesbredd. Centerpartiet föreslår därför betydande
kvalitetsförstärkningar och vi vill också framhålla vikten av att UHÄ, i
utbildningsplanen för grundskollärarlinjen, slår vakt om behovet av goda
ämneskunskaper.
I motion1983/84:1697 skrev centern bl. a. följande om lärarutbildningen:
Utbildningen bör vara en yrkesutbildning som konsekvent anpassas till
målsättningen för den skola som läraren skall arbeta i. En sådan lärarutbildning
måste givetvis i första hand tillgodose lärarnas behov av goda
kunskaper. Men också lärarnas förmåga att skapa motivation hos eleverna
och att lära känna elevernas behov och utveckling måste ges ett stort
utrymme i utbildningen. Goda kunskaper om skolan som organisation,
kunskaper om samhällets avsikter med skolan samt frågor om jämställdhet är
andra viktiga moment för att läraren skall kunna vara med och ta det vidgade
ansvar som ett decentraliserat skolsystem utan tvekan kräver. Ökade
kunskaper om och erfarenheter av arbetslivet är betydelsefullt för att bättre
kunna samordna elevernas arbetslivserfarenheter med skolans undervisning.
Vidare framhöll vi att ”vi ser framför oss ett vikande elevunderlag i
grundskolan. För att inte behöva öka andelen resande barn, för att kunna
bibehålla de små skolornas fördelar och för att slå vakt om skolorganisationen
i glesbygd behöver skolstyrelserna kunna använda tillgängliga lärarresurser
på ett mer flexibelt sätt. Detta skulle underlättas av en lärarutbildning
som ger möjligheter att tjänstgöra över nuvarande stadiegränser.”
Det nu framlagda förslaget tillgodoser i viss utsträckning våra krav. Det
innebär också att de lärare som skall undervisa i grundskolans tidigare
årskurser får en utbildning som är längre än den som nu ges till blivande lågoch
mellanstadielärare. Detta innebär en kvalitetshöjning som bör ge skolan
bättre möjligheter att på ett tidigt stadium möta tendenser som annars kan
leda till utslagning senare under skolgången.
Samtidigt vill vi dock understryka att den medvetna satsning som har gjorts
inom skolan under senare år för att ge eleverna bättre basfärdigheter måste
fullföljas inom lärarutbildningen. Om t. ex. den grundläggande läs- och
Mot. 1984/85:2892
3
skrivinlärningen på lågstadiet inte motsvarar elevernas behov utgör detta
självfallet en mycket starkt hämmande faktor för allt annat kunskapsinhämtande
och för färdighetsträningen. Den grundläggande lågstadielärarutbildningen
är i dag för kort för att utbildningen att undervisa i ämnet svenska
skall kunna förstärkas. Läs- och skrivinlärning är dessutom inte någonting
som är genomgånget och avslutat i och med att barnen lämnar lågstadiet.
Detta kan konstateras samtidigt som den nuvarande utbildningen av
blivande mellanstadielärare inte i någon större utsträckning behandlar
sådana moment.
Ett allsidigt och väl utvecklat språk är det mest värdefulla verktyg skolan
kan ge sina elever för att dessa skall nå framgång i sin sociala omgivning och i
sin framtida yrkesroll. Det är dessutom en ovillkorlig förutsättning för
inhämtande av kunskaper i alla andra ämnen. Ämnet svenska bör således
förstärkas i lärarutbildningen.
Förmågan att tala, läsa, skriva och räkna utgör en avgörande grund för allt
arbete som utförs i skolan och senare i vuxenlivet. De grundläggande
färdigheterna har väsentlig betydelse för vidare studier, för yrkesverksamhet,
för återkommande utbildning och inte minst för att ge människor
möjligheter att hävda sina rättigheter i samhället. Att eleverna tränar och
systematiskt får utveckla sina grundläggande färdigheter, tala, läsa, skriva
och räkna, måste därför vara centralt i skolarbetet och därmed också i
lärarutbildningen.
De etiska frågorna, livsåskådningsfrågorna och det kristna kulturarvet
måste tillmätas stor vikt i skolans undervisning. Detta måste också komma
till uttryck i lärarutbildningen.
I det följande kommer vi att föreslå en viss begränsning i senarelärarnas
inriktning mot vissa årskurser. Detta aktualiserar på ett annat sätt än vad som
framgår av propositionen kravet på att tidigarelärarna ges sådana kunskaper
i engelska att de klarar engelskundervisning fr. o. m. lågstadiet.
När det gäller lärare för undervisning i senare årskurser är vi tveksamma
till den stora spännvidden från årskurs 31, o. m. årskurs 9. Även om det finns
uppenbara fördelar med ett omlottsystem anser vi att detta bör begränsas
något till sin omfattning och föreslår att utbildningen för senare årskurser
förändras till att omfatta årskurs 51, o. m. årskurs 9. Vi menar att detta är en
mer naturlig avgränsning för senareläraren som ju trots allt kommer att vara
ämneslärare, om än med en bredare kompetens.
Innan vi går in på innehållet i utbildningen för senare årskurser vill vi
understryka vikten av att de enskilda högskolorna ges en relativt stor frihet
att inom givna ramar driva ett lokalt utvecklingsarbete också inom lärarutbildningen.
Detta kan t. ex. gälla utvecklingen av och utbildningen i
alternativ pedagogik, t. ex. Montessori- och Waldorfpedagogik.
När det gäller utbildning av lärare för senare årskurser har centerpartiet
under lång tid hävdat att det vore till fördel för undervisningen och eleverna
om lärarna hade en bredare kompetens, alltså utbildning i fler ämnen. Redan
1 * Riksdagen 1984/85.3 sami. Nr2891-2893
Mot. 1984/85:2892
4
nuvarande förhållanden där allt fler lärare undervisar i ämnen där de inte har
någon utbildning talar för att det finns ett sådant uttalat behov. Detta
problem löser man naturligtvis inte bara genom en förändrad lärarutbildning
utan det kräver också målmedvetna insatser genom kompletteringsutbildning
av redan verksamma lärare och vi återkommer senare till den frågan.
Det är naturligt att man vid planeringen för en ny lärarutbildning tar till
vara de beröringspunkter som finns inom de samhällsorienterande resp. de
naturorienterande ämnesgrupperna för att skapa så stort ämnesdjup som
möjligt inom den tidsram som står till buds. Vi vill gärna lyfta fram följande
citat ur läroplanspropositionen 1978/79:180, där det sägs:
Hur naturvetenskapligt-tekniska frågor behandlas och hur olika problem
löses berör inte längre enbart specialområden eller begränsade detaljfrågor.
Valet av alternativa lösningar påverkar varje människas dagliga liv nu och i
framtiden. Avgöranden kan inte lämnas över till specialister inom begränsade
områden eller avgöras inom en elitbetonad grupp av experter. Vetenskapliga
frågor har under de senaste decennierna blivit och måste bli politiserade i
den meningen att inriktningen måste avgöras efter en bred samhällelig
debatt. Inte minst har miljö- och energidebatterna åskådliggjort detta.
Ett starkt demokratiskt argument talar därför för att skolan ger alla en
insikt i problemens dimensioner, en uppfattning om vilka problem det gäller,
deras sammanhang, deras avhängighet av mänskliga prioriteringar och det
pris i form av uteblivna andra fördelar som den ena eller andra lösningen kan
föra med sig.
På likartat sätt belyser läroplanen på s. 119 och 120 de samhällsorienterande
ämnena:
Skolans samhällsorientering har ett särskilt ansvar för att fostra eleverna
till medborgare i ett demokratiskt samhälle. Undervisningen skall ge
kunskaper om och förståelse för de lagar och normsystem som vårt samhälle
vilar på. Den skall också leda till insikt om vikten av att värna om de
demokratiska rättigheterna och fullgöra skyldigheterna.
Genom undervisning i de samhällsorienterande ämnena skall eleverna
vidga sina kunskaper om sig själva och andra, om människors liv och
verksamhet förr och nu samt om tillvaron och dess problem. De skall
därigenom skaffa sig tilltro till sin förmåga att påverka och förbättra sina egna
och andras levnadsförhållanden. Eleverna skall stimuleras till egna insatser i
samhällslivet och få kännedom om de möjligheter som finns att påverka
utvecklingen genom medverkan i politiskt och fackligt arbete och genom
anslutning till olika ideella organisationer och föreningar.
I undervisningen skall eleverna träna sig att söka orsaker till motsättningar
och att bearbeta konflikter. Skolan skall hjälpa eleverna att förstå hur
konflikter mellan enskilda människor, mellan grupper och stater uppstått i
det förflutna och kan uppstå i dag, vilken grund konflikterna kan ha, hur de
kan förebyggas och hur de kan lösas. Undervisningen skall syfta till att stärka
respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter. Den skall ge en
beredskap för fredssträvanden och öka förståelsen för behovet av internationell
solidaritet. Den skall leda till förståelse och respekt för alla folk, för
deras kulturer, civilisationer, värderingar och levnadssätt.
Mot. 1984/85:2892
5
Samtidigt är det viktigt att framhålla att detta synsätt inte får leda till att de
båda grupperna av orienteringsämnen läggs samman till blockämnen. Vi
menar att det är viktigt att framhålla kunskapsinhämtandet i klart definierbara
ämnen, såväl i lärarutbildningen som i grundskolan. Utifrån detta bör man
sträva mot ett ämnesövergripande arbetssätt som ger eleverna goda möjligheter
att själva bilda sig en uppfattning om de många gånger komplicerade
sammanhangen. Det är viktigt att den blivande läraren tränas att i samarbete
med andra behandla frågor som med fördel kan belysas inom ämnesövergripande
arbetsområden.
Det är också nödvändigt att i undervisningen möta eleverna på deras egen
nivå. För läraren enkla och självklara saker kan sedda ur elevens perspektiv
vara helt obegripliga. Den blivande läraren måste därför ges utbildning och
träning att finna de svårigheter eleven kan ha och övning att se undervisningssituationen
ur elevens perspektiv. Denna träning bör komma till stånd både
under de ämnesteoretiska studierna och under den praktisk-pedagogiska
utbildningen.
Enligt propositionen ges senarelärarna möjlighet att specialisera sig mot
ettdera av tre ämnesområden, samhällsorienterande, naturorienterande
eller språk. Den senare specialiseringen föreslås omfatta 180 poäng och de
båda övriga 160 poäng.
Enligt propositionens förslag skall ämnesstudierna för de samhällsorienterande
resp. naturorienterande ämnesområdena rymmas inom 120 poäng
fördelade på fyra ämnen. Jämfört med den nuvarande ämneslärarutbildningen
där ämnesstudierna omfattar endast tre ämnen inom samma poängram
innebär detta en kunskapsmässig försvagning som inte kan accepteras. Vi
anser i och för sig att betydande fördelar står att vinna i att lärarnas
kompetens breddas till att omfatta hela de samhällsorienterande resp.
naturorienterande områdena, men att detta rimligen kräver att mer tid ställs
till förfogande för ämnesstudier.
Enligt vår mening är det nödvändigt att även de naturorienterande och
samhällsorienterande specialiseringarna ges samma omfattning som språkområdet,
dvs. 180 poäng. Då ges det möjlighet till ytterligare ämnesfördjupning
och för att ge t. ex. teknikinslagen ett rimligt innehåll utan att inkräkta
på ämnesdjupet i övrigt.
En viktig faktor för att säkerställa en god och jämn kvalitet i lärarutbildningen
är naturligtvis de studerandes förkunskaper. Denna fråga kommer att
behandlas av tillträdeskommittén men vi vill ändå redan nu slå fast att vi
anser det nödvändigt med en treårig gymnasieutbildning som förkunskapskrav.
Denna uppfattning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. De åtgärder vi nu föreslagit bör bl. a. underlätta rekryteringen av
lärare med naturvetenskaplig bakgrund.
Som vi tidigare redovisat är enligt centerns uppfattning fortbildning och
vidareutbildning av redan verksamma lärare det viktigaste och effektivaste
sättet att få genomslag för den nya läroplanen, Lgr 80. Genom den
Mot. 1984/85:2892
6
prioritering som riksdag och regering gör av angelägna ämnesområden
erbjuds lärarna möjligheter att fördjupa och vidareutveckla sina kunskaper.
Men dessa fortbildningsinsatser är inte nog. Det gäller nu att jämsides med
en lärarutbildningsreform också möta de stora och berättigade kraven på
kompletteringsutbildning av redan verksamma lärare. Inte minst den ökade
benägenheten att låta lärare undervisa i ämnen i vilka de helt saknar
utbildning, talar för detta. Men också läroplanens intentioner mot ett mer
övergripande arbetssätt aktualiserar samma fråga.
I centerns kommittémotion 1984/85:1325 till årets riksmöte föreslogs att
riksdagen anvisar 10 milj. kr. redan kommande budgetår för riktade insatser
för att ge möjlighet till sådan kompletteringsutbildning. Därutöver föreslår vi
nu att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till en flerårig planering för
kompletteringsutbildning utöver de insatser som är möjliga att göra inom
ramen för den årliga lärarfortbildningen. En sådan insats är uppenbarligen
inte möjlig att göra inom ramen för nuvarande fortbildningsresurser.
Finansieringsfrågan får då prövas gentemot andra anslag inom skolväsendet.
Frågan om samverkan med utbildningen inom barnomsorgen är i hög grad
avhängig av vilket förslag förskola/skola-kommittén kan komma att lägga. Vi
avstår därför från att nu lägga några konkreta förslag utöver vad som
redovisas i propositionen men avser att återkomma i frågan.
När det gäller frågan om möjligheten att erhålla s. k. dubbel behörighet att
tjänstgöra såväl i grundskolan som i gymnasieskolan delar vi i och för sig
föredragandens åsikt att detta önskemål inte får vara avgörande för
utformningen av lärarutbildningen för grundskolan. Samtidigt vill vi framhålla
värdet av att det i gymnasieskolan finns lärare med erfarenhet från
grundskolan och vice versa. Därför är det angeläget att utbildningen av lärare
för de bägge skolformerna planeras så att inga onödiga hinder skapas för den
som vill ha dubbel behörighet, och att erforderliga kompletteringsmöjligheter
finns. Den fördjupning av ämneskompetensen för senarelärarna som vi
har föreslagit skulle naturligtvis på ett avgörande sätt underlätta för lärare
som vill ha dubbel behörighet. Denna fråga bör även beaktas vid en
kommande översyn av ämneslärarutbildningen för gymnasieskolan.
Avslutningsvis vill vi poängtera att vi ser ett stort värde i att den framtida
lärarutbildningen kan utformas under en så bred enighet som möjligt för att
säkerställa en långsiktig planering och kontinuitet i utbildningen. Skolväsendet
är föga betjänt av en lärarutbildning som förändras till sitt innehåll och sin
karaktär med eventuella majoritetssvängningar i riksdagens sammansättning.
Med stöd av vad som anförs i motionen hemställer vi
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen framhållits om behovet av goda ämneskunskaper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om utbildning i engelska för lärare med inriktning
mot tidigare årskurser,
Mot. 1984/85:2892
7
3. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att
utbildningen för lärare med inriktning mot senare årskurser bör
avse årskurs 5 t. o. m. 9,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att undervisningen såväl i lärarutbildningen
som i grundskolan bör utgå ifrån kunskaper i klart definierbara
ämnen,
5. att riksdagen med ändring i regeringens förslag beslutar att
utbildningen för lärare med inriktning mot senare årskurser bör
omfatta 180 poäng även för specialiseringar mot naturorienterande
och samhällsorienterande ämnesområden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om treårig gymnasieutbildning som behörighetskrav
för lärarutbildningen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en flerårig planering
för kompletteringsutbildning av redan verksamma ämneslärare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om möjligheterna att erhålla behörighet att
undervisa i gymnasieskolan.
Stockholm den 15 mars 1985
THORBJÖRN FÄLLDIN (c)
OLOF JOHANSSON (c)
ANDERS DAHLGREN (c)
NILS G. ÅSLING (c)
GUNILLA ANDRÉ (c)
KARIN SÖDER (c)
KARL BOO (c)
GUNNEL JONÄNG (c)
GUNNAR BJÖRK i Gävle (c)
RUNE GUSTAVSSON (c)
TAGE SUNDKVIST (c)
ARNE FRANSSON (c)
BERTIL FISKESJÖ (c)
BERTIL JONASSON (c)
EINAR LARSSON (c)
KJELL A. MATTSSON (c)
BRITTA HAMMARBACKEN (c)