14

Motion

1984/85:2877

Einar Larsson m. fl.

Riktlinjer för energipolitiken (prop. 1984/85:120)

Den gamla minerallagen var otymplig, krånglig och föga ändamålsenlig ur
såväl markägarnas och naturvårdens som exploatörernas synvinkel.

Regeringen tillsatte minerallagskommittén med uppgift att lägga fram
förslag till ny särlagstiftning för energitorv. Enligt direktiven skulle kommunernas
och samhällets makt stärkas.

Minerallagskommitténs förslag innebar kommunal förtursrätt till torvbrytning
om man kunde påvisa eget torvbehov. Koncessionssystemet föreslogs
bli genomfört generellt samtidigt som förenkling uppnåddes genom att
koncessionsansökan sammanslogs med den obligatoriska täkttillståndsprövningen.
För privata markägare innebär detta en försämring då man tidigare
kunde bryta utan koncessionsprövning och även upplåta torvbrytningsrätt
utan sådan.

Remissinstanserna hade starka erinringar mot förslaget. Bl. a. ansågs det
att möjligheter till undersökningskoncession skulle kvarstå då eljest intresset
för att göra noggranna förundersökningar inför ansökningar om koncession
skulle upphöra. Vidare kritiserades framför allt den kommunala
förtursrätten.

Regeringen modifierade därefter sitt förslag så till vida att undersökningskoncession
med ensamrätt kunde sökas i de fall exploatören ansåg detta
erforderligt. Vidare borttogs den kommunala förtursrätten till koncession. I
stort sett är detta det modifierade lagförslag som nu lagts fram som
proposition i energipropositionen.

Då det gäller ersättningsfrågor till markägare och nyttjanderättshavare
följer lagförslaget i stort nu gällande bestämmelser, som grundar sig på
expropriationslagen och där markägaren icke erhåller någon fastlagd ersättning
för värdet av energitorven. Vi vill erinra om den starka opinion som
framkom bland markägarna mot att värdet av bränntorv utan ersättning
fråntogs markägarna i 1974 års lagstiftning. Då lagen upplevts som konfiskatorisk
har detta lett till motstånd mot torvexploatering som hämmar en
önskvärd utveckling. Många torvbrytningsföretag har också uppmärksammat
detta och i frivilliga civilrättsliga avtal erbjudit markägarna en viss
ersättning för bränntorvsvärdet utöver övriga intrångsersättningar och
ersättningar för s. k. annan skada.

Ersättningarna för bruten energitorv uppgår i regel till mellan 5 000 och
10 000 kr./ha effektiv täktyta. Detta motsvarar ca 10 gånger taxeringsvärdet
för skoglösa myrar och motsvarar i stort sett värdet av produktiv skogsmark
på fastmark jämte växande skog vid inköp och försäljning av skogsfastighe

Mot. 1984/85:2877

15

ter. Man kan här fråga sig vilka ersättningar som skulle komma att utgå om
koncessionssystemet avskaffades. En viss vägledning kan man få av förhållandena
i Finland där koncessionssystem saknas och frivilliga uppgörelser
träffas med markägarna. Normalt torde där vara att ersättning för intrång
och annan skada utgår med lägre belopp än i Sverige men att ersättningen för
bruten energitorv i stället är högre.

Markägarnas ofta avoga inställning till torvtäkt bottnar emellertid icke
enbart i att bränntorvsvärdet fråntagits dem. Det är också så att expropriationslagens
bestämmelser ger otillfredsställande ersättningar. Många markägare
har gjort betydande investeringar i form av dikningar, skogsplanteringar
osv. på myrmarker och har på så sätt åstadkommit produktiva ungskogar
som i nära framtid kan börja ge gagnvirke. Expropriationslagens ersättningsregler
är dock sådana att ersättningsbeloppen många gånger kommer att
ligga betydligt under kostnader för gjorda investeringar vilket naturligt nog
upprör berörda markägare. Det vore här rimligt att som ersättningsgrund ha
det högsta värdet av antingen gjorda investeringar jämte ränta eller
förväntningsvärde av anlagt skogsbestånd. Vi anser att ersättningsreglerna
bör kompletteras i denna riktning.

Ur såväl naturvårdssynpunkt som för markägaren är det viktigt att marken
återställs på ett acceptabelt sätt i enlighet med täktplanens föranstaltade
efterbehandlingsåtgärder. Om en exploatör kommer på obestånd och ställda
ekonomiska säkerheter inte räcker är det inte rimligt att som i dag
markägaren skall stå ansvarig för dylika brister.

I de fall att torvbrytningen leder till att fastigheter kraftigt reduceras till sin
storlek och bärkraft anser vi att lagförslagets regler om inlösensskyldighet
från exploatörens sida icke är tillfredsställande. Vid koncessionsprövningen
bör pågående markanvändning beaktas och tillstånd normalt icke ges där
torvbrytning i hög grad skadar fastigheternas pågående markanvändning.
Om ändock torvtäkt beviljas bör exploatören eventuellt med samhällets stöd
vara skyldig att överlämna kompensationsmark så att fastigheternas fortbestånd
kan möjliggöras.

Markägarna har enligt lagförslaget rätt till sin växttorv. Vi anser dock att
reglerna är helt otillfredsställande med den skyldighet för exploatören att
bryta och upplägga torven på lämpligt sätt och de inlösensregler som föreslås
för markägaren.

Då markägaren äger den torv som icke avses att användas för energiändamål
anser vi att markägaren bör få tillgodoräkna sig eventuell vinst av
brytningen av exempelvis odlingstorv. Lagförslaget bör därför ändras så att
markägarens inlösningsskyldighet avser det lägsta värdet av exploatörens
nedlagda kostnader, som definieras som hans merkostnader för brytning av
odlingstorv och torvens marknadsvärde. Markägaren borde också beredas
tillfälle att påverka exploatörens brytningsmetoder så att en kommersiellt
säljbar produkt framställs.

Minerallagen har med rätta kritiserats för att vara alltför administrativt

Mot. 1984/85:2877

16

krånglig och kräva dyrbara undersökningar och utredningar.

Vid bedömning av denna fråga bör ihågkommas att täkttillstånd enligt
naturvårdslagen alltid torde komma att krävas. Att göra en täktplan för
större täkter är betydligt mer arbetskrävande än koncessionsansökningar,
varför sammanslagning av koncessionsansökan och täktplan innebär administrativ
förenkling.

Täkttillståndet prövar dock enbart inverkan på naturmiljön medan
koncessionssystemet medger en vidare prövningsgrund.

Flera länsstyrelser tillämpar i dag dock bestämmelserna så att endast ringa
krav på täktplaner ställs då det gäller mindre täkter med ringa naturpåverkan.
För sådana brytningar ökar det administrativa krånglet genom det
föreslagna obligatoriska koncessionssystemet.

Vi delar naturvårdsverkets uppfattning att täktansökan bör prövas enligt
naturvårdslagen. Först om särskilda skäl därtill finns skall koncessionsansökan
krävas.

Vi anser också att kravet på koncession begränsas till att gälla täkter med
en bearbetningsbar yta överstigande 25 ha. I princip innebär detta att
småskalig torvbrytning alltid kommer att undantas från koncessionstvånget.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att intrångsersättningar och ersättningar för
annan skada skall utgå i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om regler för växttorvsbrytning,

3. att riksdagen hos regeringen begär att lagförslaget kompletteras
med regler som vid koncession ger markägaren viss ersättning för
energitorvvärdet i enlighet med motionen,

4. att riksdagen beslutar att lagförslagets bestämmelser om kronoandel
i § 12 utgår,

5. att riksdagen beslutar att prövning av mindre täkter görs i enlighet
med vad som i motionen anförts,

6. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen i övrigt
anförts om torvbrytning.

Stockholm den 12 mars 1985
EINAR LARSSON (c)

LENNART BRUNANDER (c) KERSTIN ANDERSSON (c)

minab/gotab Stockholm 1985 82441