6

Motion

1984/85:2852

Stina Gustavsson och Bengt Kindbom
Livsmedelsforskning (prop. 1984/85:121)

I propositionen sägs att jordbruks- och produktionsforskningen skall
kompletteras med insatser även rörande ”människans beteende och attityder
till mat, konsumtionsekonomi, livsmedelsteknik, distribution m. m.”. Den
utredning som propositionen bygger på (SOU 1983:69) och många tankegångar
i propositionen har emellertid fått en i hög grad naturvetenskaplig och
ekonomisk inriktning. Med tanke på att även forskningsråden SJFR och
MFR liksom STU traditionellt har en likartad inriktning är det stor risk att
man på grundval av de i propositionen föreslagna åtgärderna inte kommer att
kunna lösa de problem som framstår som mest angelägna för närvarande.

Det är givet att forskningen på livsmedelsområdet ”skall omfatta en
helhetssyn på livsmedelskedjan och utgå från konsumentens krav på våra
livsmedel”, som det sägs i propositionen. Men det yttersta syftet med en
sådan helhetssyn måste rimligtvis vara att den faktiska konsumtionen får en
sådan inriktning att människors hälsa främjas. Det förutsätter att människor
lever och konsumerar i överensstämmelse med de rekommendationer i
kosthänseende som redan föreligger eller som kan komma att utfärdas på
grundval av framtida forskning.

Vi vet redan nu att en stor del av de människor som kan antas vara
drabbade av ohälsa eller nedsatt välbefinnande till följd av felnäring skulle
kunna leva ett rikare och friskare liv, om de anpassade sig bättre efter de
rekommendationer och riktlinjer som redan finns i fråga om kost och
näringsintag. Man får nämligen inte bortse från det förhållandet att den
forskning som bedrivits på detta område under nästan ett sekel lett till att
sambanden kost-hälsa är så pass väl klarlagda att nuvarande kunskapsnivå är
fullt tillfredsställande, när det gäller att i grova drag ange hur en tillfredsställande
folkkost bör vara sammansatt. Det finns ju också sedan lång tid tillbaka
rekommendationer i detta avseende utfärdade av landets näringsforskare
och berörda myndigheter (Svenska näringsrekommendationer, SNR).

I fråga om alla dem som för närvarande kan antas vara felnärda i ett eller
annat avseende gäller således att de inte följt redan existerande rekommendationer.
En ytterligare förfining av dessa rekommendationer byggd på än
mera sofistikerade forskningsresultat torde därför ha begränsat värde för
folkhälsan, om det inte skapas förutsättningar för människorna att tillgodogöra
sig och anpassa sig efter utfärdade rekommendationer.

Det torde t. ex. i dag knappast förekomma att medborgare i vårt land
drabbats av allvarlig ohälsa eller bristande välbefinnande till följd av
påtagliga brister hos de livsmedel som står till förfogande. Både i hygieniskt

Mot. 1984/85:2852

7

avseende och i fråga om näringsinnehåll finns det i dag över hela landet alltid
tillgång till livsmedel som är tillfredsställande. Det kan således inte hävdas att
någon konsument tvingats leva på undermålig kost till följd av att produktion
eller distribution varit behäftade med brister, som kräver ingripande.

Däremot är det uppenbart att ett betydande antal konsumenter lever på en
olämpligt sammansatt kost. Detta kan i vissa fall vara beroende av
individuella preferenser eller antipatier. Men vanligare torde vara att
felnärda konsumenter helt enkelt inte har tillräckliga kunskaper för att
kunna forma sitt kosthåll i överensstämmelse med gällande allmänna
rekommendationer och officiella vetenskapliga slutsatser. Alla dessa människor
är föga hjälpta av att ytterligare resurser läggs ned på avancerad
naturvetenskaplig forskning. För dem är det viktigt att de bibringas de mest
elementära kunskaperna rörande sambanden kost-hälsa.

En särskild riskgrupp i detta avseende är åldringar, som lever kvar i
hemmiljö och är beroende av hjälp från utomstående. De har ofta inte haft
tillfälle att skaffa sig kunskaper som är tillräckliga för att de själva skall klara
av att sätta samman en kost som är tillräckligt näringstät för att klara
näringstillförseln vid lågt energibehov. De löper .risk att antingen bli
överviktiga för att kunna få en tillfredsställande näringsstatus eller att
drabbas av näringsbrist, därför att de måste begränsa sitt energiintag.

Många av dessa åldringar assisteras i dag av hemvårdsassistenter eller
motsvarande. I de flesta fall gör dessa utomordentligt värdefulla insatser och
kan även lämna viktiga bidrag när det gäller de äldres kosthåll. Särskilt yngre
personer som fullgör sådana insatser har emellertid i dag ofta begränsade
kunskaper i närings- och matlagningslära. Deras möjligheter att hjälpa
åldringarna med mathållningen är därför också otillräckliga.

På gymnasiet finns enligt gällande läroplan två utbildningslinjer som
lämpar sig för utbildning av dessa hemvårdsassistenter, nämligen social
servicelinje och konsumtionslinje. Elever som genomgått dessa linjer har fått
undervisning i kost och näringslära.

Sedan en tid pågår emellertid en kraftig nedrustning av dessa gymnasielinjer.
Bara under den tid som utredningen om livsmedelsforskning och arbetet
med propositionen pågått har hundratals gymnasieplatser med inriktning på
kost och näringslära försvunnit. Därmed har också möjligheterna att föra
forskningsresultaten vidare ut i det praktiska livet försämrats radikalt.

Trots många framställningar och en övertygande argumentation för saken
har det inte heller varit möjligt att påverka berörda beslutsfattare så att
undervisning i kost och näringslära blivit ett obligatoriskt ämne i gymnasiet.
Det har således fortfarande inte skapats grundläggande förutsättningar för
unga människor att tillägna sig eller vidarebefordra forskningsresultat på
livsmedelsområdet.

Det är mot denna bakgrund uppenbart att en livsmedelsforskning enligt de
i propositionen föreslagna riktlinjerna löper risk att bli föga verkningsfull när
det gäller konsumenternas faktiska beteende, om den inte samtidigt ges en

Mot. 1984/85:2852

8

väsentligt starkare inriktning på beteendevetenskaplig forskning än vad som
synes vara avsett i jordbruksministerns förslag.

I flera remissyttranden framhålls betydelsen av förstärkta pedagogiska
insatser med anknytning till dessa frågeställningar. Såväl konsumentverket
som Uppsala universitet, institutionen för utbildning av barnavårdslärare,
ekonomiföreståndare, hushålls- och textillärare har t. ex. pekat på att
”forskning rörande sambandet mellan hälsa å ena sidan och kost, mat- och
levnadsvanor samt hushållens ekonomi å andra sidan” bör prioriteras samt
att ”sådan forskning kommer till stånd såsom tvärvetenskapliga projekt där
förutom näringsfrågor även frågor om ekonomi, pedagogik och marknadsföring
studeras”.

Drygt 80% av den slutliga livsmedelsförädlingen sker inom de egna
hushållen, och arbetet med mathållningen kräver mer än 1 miljon årsverken.
Om de råvaror som svenskt jordbruk producerar och om svensk ”husmanskost”
skall få efterfrågan måste konsumenten ha kunskap om det egna
näringsbehovet och om vilken mat som svarar mot det. Att en tredjedel av
matpengarna används till ”icke-mat” som är energirik men näringsfattig
visar att många saknar de grundläggande kunskaperna. Bl. a. är den ökande
konsumtionen av vitaminpreparat ett bevis för detta.

Det bör alltså enligt vår mening klart sägas ut att näringsforskningen skall
ha en sådan inriktning att de på naturvetenskaplig grund uppnådda
forskningsresultaten på ett effektivt sätt förs ut till landets konsumenter och
kan påverka deras faktiska beteende. Detta förutsätter att forskningen på de
av propositionen berörda områdena ges ett väsentligt starkare inslag av
beteendevetenskaplig karaktär. Särskilt måste forskning rörande pedagogiska
och opinionspåverkande metoder avsedda att leda till ökad förståelse för
sambanden mellan kost och hälsa prioriteras.

Med hänsyn till den kraftiga krympning av utbildningsresurser av betydelse
för de allmänna kunskaperna om kost- och hälsofrågor som är på gång
inom gymnasieskolans ram, såsom konsumtionslinjer och konsumentekonomiska
kurser, bör det klart sägas ut att dessa förändringar inte bör få fortgå,
eftersom de hotar att spoliera en väsentlig del av de resultat som kan komma
att uppnås inom livsmedelsforskningen.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
i motionen anförts om den fortsatta livsmedelsforskningen.

Stockholm den 11 mars 1985

STINA GUSTAVSSON (c)

BENGT KINDBOM (c)