10

Motion

1984/85:2840

Börje Stensson och Lars Ernestam

Ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske m. m. (prop. 1984/85:107)

I propositionen föreslås att fiske med handredskap blir fritt för allmänheten
i enskilt vatten längs södra ostkusten från Östhammars kommun i
Uppsala län, vid Gotlands kuster och Blekinges sydkust samt i de stora
sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
Vidare föreslås i propositionen en särskild lag som reglerar ersättning till
fiskerättsinnehavare vilka till följd av reformen får vidkännas inkomstbortfall.

Vi kommer i det följande att yrka avslag på propositionen. Yrkandet
motiveras av att förslaget fått en utformning som är oacceptabel från
principiella utgångspunkter. Fiskerättsägarna ges inte en skälig kompensation
för sin rättsförlust. Vi ställer oss dock bakom tanken på ett fritt
handredskapsfiske och begär därför att regeringen skall återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag som möjliggör ett fritt fiske samtidigt som
rättssäkerheten för fiskerättsägarna garanteras.

Fritidsfisket har en betydande omfattning i vårt land. I promemorian Fritt
handredskapsfiske, som ingår som bilaga i propositionen, uppskattas det att
ca 700 000 personer fiskar mer än tio gånger per år och ca 2 miljoner någon
gång under året. Av promemorian framgår vidare att saluvärdet av de fånster
som tas av fritidsfiskare och husbehovsfiskare uppgår till mellan 300 och 400
milj. kr. per år.

Den omfattning som fritidsfisket sålunda har måste självfallet beaktas när
samhället planerar för medborgarnas möjligheter till rekreation. Staten bör
därför i likhet med vad som gäller för andra former av rekreationsaktiviteter
på skilda sätt medverka till att stödja fritidsfisket. Uppgifterna om antalet
fritidsfiskare och värdet av fångsterna visar emellertid att också med de
inskränkningar som i dag finns i rätten att fiska fritt finns det stora
möjligheter till fritidsfiske. Trots att fritidsfiskare många gånger är utestängda
från att fiska i vissa vatten har de genom avtal med fiskerättsinnehavare,
medlemskap i fiskeklubbar etc., tillgång till fiskerättigheter.

Det faktiska förhållandet torde vara att fiske sker på enskilda vatten
antingen genom att fiskerättsägaren mot ersättning medger fiske på sina
vatten eller genom att han avstår från att beivra ett i och för sig olaga fiske.

Även om det är tveksamt om den reform propositionen föreslår kommer
att innebära att fler människor än i dag kan beredas möjlighet till fritidsfiske,
är det uppenbart att ett fritt fiske ökar tillgängligheten för fritidsfiskarna samt
minskar den osäkerhet som i dag råder om var fritt fiske får bedrivas. Vi
finner det därför angeläget att verka för att möjligheter skapas för ett fritt

Mot. 1984/85:2840

11

handredskapsfiske. En förutsättning måste dock vara att en sådan reform
genomförs på ett sätt som tar erforderlig hänsyn till de fiskerättsägare som
förlorar sin exklusiva fiskerätt. Vi återkommer närmare till detta.

Även om vi alltså instämmer i propositionens målsättning att släppa
handredskapsfisket fritt kan vi inte ställa oss bakom en del av de motiveringar
som regeringen anför. Föredraganden skriver:

Tar man hänsyn till den samhällsutveckling som har varit och till den
sedvana som uppstått sedan tillkomsten av lagen om rätt till fiske framstår det
enligt min mening som naturligt att allmänheten får tillgång till handredskapsfisket
i de berörda områdena. Jag anser det därför naturligt att se

det fria handredskapsfisket som en vidareutveckling av allemansrätten.
Denna uppfattning har ett brett stöd hos allmänheten och bör tillmätas stort
värde när ersättningsfrågan avgörs, (s. 13)

Att låta en odefinierad ”samhällsutveckling” motivera att man gör sådana
inskränkningar i enskildas ägande- eller förfoganderätt som tidigare (då
samhället enligt propositionen uppenbarligen var mindre utvecklat) inte
ansetts acceptabla är enligt vår mening oacceptabelt. Samma oprecisa
motivering torde kunna användas för att t. ex. beröva markägare deras
jakträtt. Det kan också finnas skäl att påminna om att allemansrätten inte är
en skyldighet för markägare att upplåta sin mark utan en rättighet för envar
att utnyttja den inom vissa gränser.

Det finns anledning att i detta sammanhang citera ur Svea hovrätts
remissvar:

I detta sammanhang är det angeläget understryka att allemansrätten aldrig
ansetts innefatta rätt till fiske i någon form; detta har också ofta framhållits i
den statliga och kommunala informationen till dem som begagnar sig av
allemansrätten. Detta motsägs inte av uttalandet i departementspromemorian
att de där beskrivna reglerna i fiskerättslagen om frifiske på enskilt vatten
är en sorts allemansrätt. Denna rätt har ju tillkommit genom lagregleringen
och utgör inte en kodifiering av en tidigare etablerad oskriven allemansrätt.
Om man vill beteckna detta frifiske som 'allemansrättsligt’ är närmast en
terminologisk fråga. Frifisket har ju tillagts allmänheten och så till vida
utvidgat den rätt som tillkommer allmänheten som bärare av den utav ålder
enligt sedvänja gällande allemansrätten. De år 1950 tillkomna reglerna i
fiskerättslagen tillgodoser emellertid som förut antytts väsentligen yrkesfiskets
och inte allmänhetens intressen och berör f. ö. endast i mindre
utsträckning de vatten där nu aktuellt fiske med handredskap företrädesvis
skulle komma att bedrivas. Det är sålunda missvisande att påstå att ett
frisläppande av fisket med handredskap endast innebär en utvidgning av
allmänhetens rätt till frifiske inom berörda enskilda fiskevatten.

Propositionens allmänna motivering innebär att regeringen tecknar en
motsättning mellan å ena sidan fritidsfiskarna och å andra sidan fiskerättsägarna.
Föredraganden väljer att ställa sig på fritidsfiskarnas sida. I stället för
att acceptera de principiella svårigheter som därvid uppstår och lämna förslag
på acceptabla lösningar på dessa låter föredraganden ”samhällsutvecklingen”
motivera reformen.

Mot. 1984/85:2840

12

Inte mindre än 90 000 fiskerättsägare är berörda av propositionen.
Reaktionerna från de organisationer som företräder dessa har varit starka.
Bl. a. tillbakavisar de den grundläggande uppfattning som återfinns i
propositionen, att reformen inte menligt kommer att påverka tillgången på
fisk. Bland de remissinstanser som avstyrker förslaget återfinns vidare Svea
hovrätt vars yttrande vi redan citerat och som vi återkommer till.

Rätten att fiska på enskilt vatten kan i juridiskt hänseende beskrivas som
en rätt att tillgodogöra sig en fastighets naturaalster. I likhet med vad som
gäller för naturprodukter från en fastighet kan också fisket av fiskerättsägaren
upplåtas till annan. Ett fritt fiske innebär att allmänheten får nyttjanderätt
till annan tillhörig fast egendom och rätt att tillgodogöra sig avkastningen
av denna utan att vederbörande behöver lämna ersättning för detta till
fiskerättsägaren. Detta utvecklas närmare av Svea hovrätt:

Den nu föreslagna lagstiftningen konfirmerar alltså inte - såsom i viss
utsträckning är fallet med naturvårdslagen - någon redan förefintlig rätt för
alla och envar, utan tillskapar en sådan rätt. Detta kan inte ske utan att de
hittillsvarande fiskerättsägarnas ensamrätt till fiske tas ifrån dem. Reformen
kan sägas innebära att allmänheten tilldelas ideella andelar i deras fiskerätt.
Om en nyttighet, som hittills tillkommit fiskerättsägarna ensamma, i
fortsättningen skall delas med andra, måste detta innebära att fiskerättsägarna
härefter har kvar allenast en förminskad del av nyttigheten. Den
minskning av fiskerätten som fiskerättsägarna får vidkännas uppvägs inte av
att de också får möjlighet att fiska med handredskap i andras fiskevatten och
naturligtvis än mindre - som dock i promemorian påstås - av att de har kvar
en av de nytillkommande fiskerättsägarnas rätt begränsad möjlighet att fiska
inom sitt eget fiskevatten. För att den enskilde fiskerättsägaren efter
reformens genomförande skulle vara bibehållen vid värdet av sitt hittillsvarande
fiske skulle fordras, att man med fog kunde förutsätta att han genom
reformen tillfördes rättslig möjlighet att erhålla samma utbyte av fisket inom
annans fiskevatten som det vilket genom reformen frånhändes honom något
som framstår som verklighetsfrämmande.

Sammanfattningsvis kan hovrätten inte dela den i departementspromemorian
uttalade uppfattningen att frisläppandet av fiske med handredskap inte
innebär mer för fiskerättsägarna än en skyldighet att tåla att allmänheten
fiskar på deras fiskevatten. Reformen inskränker sig sålunda inte till att
stadga en begränsning i fiskerättsägarens möjlighet att nyttiggöra sig fisket på
eget vatten - vad som i annat sammanhang betecknats som en rådighetsinskränkning
- utan överför en del av hans fiskerätt till andra fiskande, alltså ett
frånhändande av fiskerätten i viss, låt vara obestämd del.

Regeringen föreslår att ersättning skall utgå till de fiskerättsägare som kan
bevisa att det fria fisket medför ett inomstbortfall för dem. Av propositionen
framgår inte vilken omfattning som föredraganden räknar med att ersättningen
kommer att få. Kostnaderna för reformen är därmed omöjliga att
uppskatta. Det är troligt att statsfinansiella skäl har varit ett motiv för att
regeringen har valt att inskränka ersättningen till att endast avse de
fiskerättsägare som får vidkännas direkt ekonomisk förlust.

Överförandet vid 1950 års reform av fiskerätt från ett flertal fiskerättsägare

Mot. 1984/85:2840

13

till en icke närmare angiven krets av andra fiskande likställdes med och
behandlades som expropriation. Kostnaderna för denna reform har uppskattats
till totalt 50 milj. kr. 1950 års reform synes ha berört betydligt färre
fiskerättsägare än den nu föreslagna reformen vilket ger en uppfattning om
de kostnader som blir aktuella om fiskerättsägarna även denna gång skall
ersättas enligt expropriationsrättsliga regler. Det har inte funnits finansiella
möjligheter för regeringen att tillämpa samma principer som 1950. Statsfinanserna
har fått styra reformen, inte principen om äganderätten.

I diskussionerna kring promemorian och regeringsförslaget har frågan om
de föreslagna åtgärderna innebär en expropriation eller inte intagit en central
roll. Regeringen anser alltså inte att åtgärderna är av expropriationsrättslig
natur medan Svea hovrätt intar motsatt uppfattning (i likhet med flertalet
remissinstanser som företräder fiskerättsägarna). Lagrådet konstaterar för
sin del att förslaget hamnar inom den ”gråzon” som lagrådet anser finns
mellan klara expropriationsärenden och sådana rådighetsinskränkningar för
vilka ersättning inte skall utgå. Lagrådet konstaterar därvid: ”1 fall inom
angiven gråzon torde från rättssäkerhetssynpunkt det mest tillfredsställande
vara att utforma lagstiftningen så att den fyller kraven enligt grundlagsbestämmelsen
(reglerna om expropriation, vår anmärkning). Slutsatsen av
lagrådets resonemang är att den av regeringen föreslagna ersättningsbestämmelsen
bör kompletteras med mer generösa regler än vad regeringen
föreslagit för att därigenom ”fånga upp de ytterligare fall som enligt lagrådets
uppfattning bör hänföras till det ersättningsgilla området”. Regeringen
avvisar lagrådets förslag till komplettering. Av vad lagrådet anfört framgår
att rådet därmed är osäkert om den föreslagna lagen kommer att strida mot
Europakonventionen för mänskliga rättigheter (andra meningen i första
stycket av artikel 1).

Skillnaderna mellan 1950 års fiskerättsreform och den nu föreslagna är
endast marginell. Det centrala i bägge reformerna är att frifiske införs i
enskilda fiskevatten. En förutsättning för att vi skall kunna ställa oss bakom
ett förslag att släppa fisket fritt är att - i likhet med vad som gällde 1950 - full
ersättning utgår till samtliga fiskerättsägare beräknat enligt reglerna i
expropriationslagen.

Att lämna ersättning till alla fiskerättsägare kommer självfallet att
medföra en betydande kostnad för statsverket. För att över huvud taget
kunna genomföra en reform under dessa omständigheter krävs att finansieringen
till en del kan lösas genom avgifter som tas ut av fritidsfiskarna.
Detta bör ske genom en allmän fiskevårdsavgift av det slag som föreslogs av
1973 års fiskevattensutredning, Fiske på fritid, och som vid flera tillfällen har
krävts av fritidsfiskarna själva. Avgiften bör tas ut av alla landets fiskare och
bör därför förutom att användas för ersättning åt enskilda fiskerättsägare
också användas till allmänna fiskevårdande åtgärder. Avgiften kan jämföras
med den jaktvårdsavgift som f. n. utgår.

Det torde vidare bli aktuellt att införa det fria fisket successivt för att
därigenom sprida kostnaderna under en längre period. Intill dess att det fria

Mot. 1984/85:2840

14

fisket är fullt genomfört bör allmänhetens tillgång till fritidsfiske utökas
genom bildandet av fiskevårdsområden. Vidare bör stat, landsting och
kommuner föregå med gott exempel och tillåta fritt fiske på sina fiskerätter i
större utsträckning än vad som sker i dag. Genom sådana samverkande
åtgärder torde på kort sikt möjligheterna till fritt fiske också i enskilda vatten
öka.

Förutom de oacceptabla brister som propositionen uppvisar vad gäller
förslaget till ersättning till fiskerättsägarna saknas överväganden kring hur
yrkesfisket skall kunna skyddas när fisket blir fritt i särskilt känsliga vatten.
Från yrkesfiskarnas sida har ofta vidtagits långtgående fiskevårdsåtgärder i
syfte att säkra tillgången på fisk och dessa åtgärder är ofta koncentrerade till
vissa vattenavsnitt. Vid ett fritt fiske är det självklart att fiskevårdande
myndigheter måste vara mycket lyhörda för önskemål som kan komma från
yrkesfiskarna om undantag från frifiske.

Vidare saknas i propositionen förslag till hur övergripande naturvärden
skall kunna skyddas när fisket släpps fritt. Farhågor har från många håll rests
för att ett fritt fiske kommer att medföra ökat slitage på stränder och
angränsande områden. Det är uppenbart att en avvägning av å ena sidan
fritidsfiskarnas intressen och å andra sidan intresset av att skydda exempelvis
fågel- och växtlivet måste göras och att denna kan leda till att vissa områden
undantag från ett fritt fiske.

Regeringen bör enligt vår uppfattning återkomma till riksdagen med ett
nytt förslag till hur fisket på de berörda vattnen skall kunna släppas fritt.
Ersättningsreglerna för fiskerättsägarna bör därvid, i enlighet med vad vi
anfört ovan, utformas enligt ersättningsreglerna i expropriationslagen.
Vidare bör regeringen presentera förslag till en allmän fiskevårdsavgift samt
en tidsplan för reformens genomförande. Särskilda regler bör vidare
utformas som möjliggör undantag för ett fritt fiske i områden som av
fiskevårdsskäl bör förbehållas yrkesfiskarna eller av naturvårdsskäl särskilt
skyddas.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1.att riksdagen beslutar att avslå proposition 1984/85:107,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till ett fritt
handredskapsfiske i de vatten som föreslagits i propositionen men
där ersättningen till fiskerättsägarna bestäms enligt reglerna i 4
kap. expropriationslagen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införandet av en
allmän fiskevårdsavgift i enlighet med vad vi i motionen anfört,

4. att riksdagen ger regeringen till känna vad vi i motionen anfört
angående särskild hänsyn till yrkesfiskarna och naturvårdsintressen.

Stockholm den 13 februari 1985

BÖRJE STENSSON (fp)

LARS ERNESTAM (fp)