3

Motion

1984/85:2838

Anders Björck m. fl.

Ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske m. m. (prop. 1984/85:107)

Regeringen föreslår i propositionen, att handredskapsfiske skall få bedrivas
i enskilt fiskevatten mot ersättning blott i vissa fall för detta intrång.
Lagrådet har vid granskning inte kunnat ta ställning till om sådant intrång
omfattas av ersättningskravet i RF 2:18 § eller ej. Detta är ur flera
synpunkter anmärkningsvärt.

Det är t. ex. väl känt, att intrång i fiskerätt regelmässigt har ersatts t. ex. i
vattenmål under lång tid i en stor mängd ersättningsfall. Ofta har intrånget då
bestått i försämringar som bortfall av vissa fiskebestånd, t. ex. vandringsfisk.
Utbytet av fisket har med andra ord försämrats, utan att för den skull betyda
totalt bortfall av förutvarande fiskerätt, som lämnats i övrigt orubbad.

Parallellen mellan detta och nu föreslagna intrång ligger i tydlig dag. Klart
är också, att fisket i dessa sammanhang betraktas som en ”särskild rätt” i
expropriationsrättslig mening.

Fiske är ofta föremål för upplåtelse på arrende. Det ersätts därför också i
fast rättspraxis som ”särskild rätt” i expropriationsrättslig mening. Som
expropriationsobjekt i denna mening omfattas fiske otvivelaktligen av
ersättningsskyddet i 2:18 §. Det är i detta sammanhang tydligt, att bl. a.
kortvariga fiskeupplåtelser - fiskekort - är en mycket vanlig form av
korttidsarrende, som klart ingår i den expropriationsrättsliga skyddssfären.

Regeringen föreslår ersättningsbegränsningar, som lagrådet avråder ifrån.
Regeringen vidhåller emellertid sitt begränsningsförslag, beroende på att
ersättningskravet enligt 2:18 anses vara osäkert i sådan grad att ersättningsbegränsningar
skulle vara möjliga. Detta synsätt vilar på att det föreslagna
fiskeintrånget inte formellt skulle omfattas av grundlagens ersättningskrav
utan vara en form av eventuellt ersättningsfri befogenhetsreglering. Enligt
förslaget undantas intrång i fiskerätt från ersättning, om fisket legat oanvänt i
sakägarnas hand. Detta leder till en olikabehandling, som blir både
omfattande och svårlöst. Stora delar av svenskt fiskevatten är samfällt för
många fastigheter i ett skifteslag. I t. ex. vattenmål har skillnad ej kunnat
göras mellan aktiva fiskare och andra i sådana skifteslag. Någon åtskillnad i
ersättningsbehandling för intrång i gemensam egendom, torde också vara
utomordentligt svårt att motivera.

Vad propositionens förslag innebär för dessa mycket vanliga fall är inte
närmare utrett. Det är dessutom tydligt, att åtskillnad i ersättningshänseende
knappast heller kan göras då fisket är delat mellan olika ägare beroende på
visad aktivitet, om fiskevattensägare som varit inaktiva får ersättning för
intrånget i samfällt fiske. Det vill synas som dessa frågor på ett helt annat sätt

1* Riksdagen 1984185.3 sami. Nr2837-2842

Mot. 1984/85:2838

4

borde ha belysts i lagförslaget för att ge lagrådet tillräckligt underlag för sin
granskning.

Lagrådet finner i den granskning som hittills förevarit, att skyddet i RF
2:18 enligt propositionsuttalanden ej omfattar befogenhetsregleringar, som
menligt ändrar enskilda befogenheter, och att regeringsförslagets intrång i
enskilt fiske kan vara en form av befogenhetsreglering - en ”gråzon”. Som
nyss framgått torde denna uppfattning bero på bristande utredning i
lagförslaget om fiskets ställning i ersättningssammanhang i expropriationsrättslig
och vattenrättslig praxis.

Hänvisningen till propositionsuttalanden om räckvidden av 2:18 § kan
visserligen göras, men måste också då betecknas som en ofullständig
information om det konstitutionsrättsliga materialet. Propositionen om en
begränsad rekommendation om ersättning vid expropriation underkändes
nämligen av riksdagen - den s. k. jämviktsriksdagen - som i stället beslöt
utreda en förstärkning av egendomsskyddet i tvingande form på särskilda
motionsyrkanden. Motionerna ledde senare till en omarbetning av RF till en
rättighetskatalog, som riksdagen antog.

Riksdagen har senare - på förslag av rättighetsskyddsutredningen - och då
i förstärkningssyfte - tillagt, att skyddets ersättningsnivå skall vara en
ersättning för ”förlusten”.

Lagrådet har också uttalat sig om intrånget i enskilt fiske enligt regeringsförslaget
kan anses omfattat av Europakonventionens egendomsskydd eller
ej. Också vid denna granskning har lagrådet av allt att döma haft begränsad
tillgång till aktuellt material. Granskningen vilar på uttalanden i ett svenskt
betänkande från 1974, då egendomsskyddet i konventionen bedömdes vagt.
Denna bedömning grundades på uttalanden från Europakommissionen, som
numera blivit passerade av praxis från Europadomstolen.

Målet Sporrong & Lönnroth, där Europadomstolen två gånger prövat
egendomsskyddet i ett mål mot Sverige, senast 1984, har slagit fast, att
skyddet i artikel 1 till 1952 års tilläggsprotokoll är ett grundläggande skydd
för egendomsordningen. Intrång i egendomsskyddet kräver en rimlig
intressebalans, och även intrång ersätts. I det aktuella fallet lämnades
ersättning motsvarande 80 % resp. 30 % av taxeringsvärdet för överdriven
användning av expropriationstillstånd och byggnadsförbud, som drabbat två
fastigheter i Stockholm.

Det är tydligt att regeringsförslaget lämnat lagrådet ofullständigt underlag
till bedömningen. Viktiga omständigheter - t. ex. ersättningspraxis i vattenmål
- har lämnats obelysta. Konsekvenserna av en olikabehandling fiskerättsägare
emellan är heller inte klarlagda.

Det kan tilläggas, att rådighetsförändringar - begränsning av ensamrättotvivelaktigt
ingår i skyddssfären för 2:18 §, då det gäller t. ex. författarrätt
eller tvångslicens till patent. Inte heller dessa mycket intressanta parallellfall
till det nu aktuella lagförslaget om begränsning av fiskevattensägares
ensamrätt finns med i det material, som redovisats från lagrådet.

Mot. 1984/85:2838

5

Uppenbart bör riksdagen i viktiga konstitutionella frågor ha rätt till ett
uttömmande och så vitt möjligt entydigt besked om räckvidden av konstitutionella
bestämmelser. Lagrådets granskning ger ej sådant besked.

Med tanke på de ekonomiska konsekvenserna för statsverket, behövs
också beräkningar av utfallet för statskassan, om alla berörda fiskevattensägare
genom domstolsprövning befinns berättigade till ersättning enligt
2:18 § utan begränsningar. Detta saknas nu. Utredning skulle t. ex. kunna
ske med belysning av praxis från tillämpningen av 1950 års lag om utvidgning
av allmänt fiskeområde, som innehöll andra ersättningsbestämmelser än det
nuvarande regeringsförslaget. Vidare måste konsekvenserna från likabehandlingssynpunkt
mellan olika fiskevattensägare bli klarlagda, innan riksdagen
fattar beslut, som blir svåröverskådliga enligt den av regeringen
föreslagna ordningen.

Med hänsyn till beredningens ofullständighet behöver ytterligare utredning
ske, innan riksdagen fattar beslut. Här föreslås, att lagrådet självt
bereds tillfälle ange omfattningen av den utredning, som erfordras för att
belysa de rättsfrågor, som här tagits upp, särskilt ersättningspraxis i
expropriations- och vattenmål vid intrång i fiske, konsekvenserna från
likabehandlingssynpunkt mellan skilda fiskevattensägare, den konstitutionella
bakgrunden till RF 2:18 § efter riksdagens upprepade beslut, och
lagstiftningspraxis vid intrång i immaterialrättigheter, resp. innebörden av
Europadomstolens rättspraxis och dess konsekvenser för tolkningen av RF
2:18.

Vidare erfordras en utredning - t. ex. av fiskeristyrelsen - om de
ekonomiska konsekvenserna för statsverket, om fiskeintrång av föreslaget
slag visar sig vara ersättningskrävande direkt med stöd av 2:18 RF.

Med hänvisning till ovanstående och i avvaktan på att i motionen begärda
utredningar sker hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition om fritt handredskapsfiske.

Stockholm den 8 februari 1985

ANDERS BJÖRCK (m)

OVE ERIKSSON (m)

HANS NYHAGE (m)

BIRGER HAGÅRD (m)

GUNNAR BIÖRCK (m)
i Värmdö

ALLAN EKSTRÖM (m)
ELISABETH FLEETWOOD (m)
AXEL WENNERHOLM (m)