Motion

1984/85:27

Hans Petersson i Röstånga m. fl.

Åtalsunderlåtelse (prop. 1984/85:3)

Vi yrkar i denna motion avslag på propositionen då vi anser den vara till
skada för rättssäkerheten. Vi föreslår i stället att länsåklagarna och motsvarande
skall ges utökade möjligheter till åtalsunderlåtelse i s.k.
extraordinära fall.

Motivet till förslagen i propositionen sägs vara ett led i strävandena att
koncentrera rättsväsendets resurser till bekämpandet av allvarligare
brottslighet, bl. a. ekonomisk brottslighet, vålds- och narkotikabrottslighet.

Folkpartiet har i flera sammanhang krävt ökade resurser samt omfördelningar
inom polisen för att samhället bättre skall kunna prioritera kampen
mot den grova brottsligheten. Vi har dock anmärkt att en sådan prioritering
inte får innebära att samhället försummar att beivra också annan
brottslighet och att inga åtgärder får vidtas som hotar rättssäkerheten eller
som leder till att medborgarnas förtroende för rättsväsendet sviktar.

Svensk processlag bygger på principen om absolut åtalsplikt. Ytterst
hänger detta samman med allas likhet inför lagen. Som utvecklas av
regeringsrådet Wahlgren i dennes särskilda yttrande i lagrådet och till vars
yttrande vi ansluter oss och vill hänvisa till, innebär inskränkningar i den
absoluta åtalsplikten ställningstagande till centrala rättssäkerhetsfrågor.
Detta har enligt vår uppfattning inte tillräckligt beaktats av föredraganden
som utifrån ambitionen att vinna processekonomiska vinster nonchalerat
de risker för rättssäkerheten som ytterligare undantag från den absoluta
åtalsplikten innebär.

Vi ifrågasätter inte att åklagarna i och för sig är väl skickade att på ett
korrekt och omdömesgillt sätt göra de avvägningar som en utvidgad möjlighet
till åtalsunderlåtelse innebär. Generellt håller åklagarväsendet i dag
en mycket hög standard trots att åklagarna som regel tvingas arbeta med
otillräckliga resurser. Vi menar dock att åklagarna många gånger inte har
resursmässiga förutsättningar att göra de avvägningar som förutsätts i
propositionen. Därigenom riskerar förslaget att leda till att åklagarna får
merarbete i stället för tvärtom.

För att t. ex. kunna göra en korrekt bedömning av huruvida en misstänkt
person av domstolen kan förväntas bli ådömd villkorlig dom krävs det att
åklagarna har samma utredning beträffande den misstänktes personliga
förhållanden som domstolen låter inhämta. Domstolarnas material är därvid
generellt mer omfattande än det material åklagaren har tillgång till, och
1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 27—31

Mot. 1984/85:27

2

det skulle kräva ett inte oväsentligt merarbete för åklagarna att införskaffa
detsamma.

Det finns vidare en uppenbar risk för att man genom förslaget lägger
grunden till ett nytt slags processande, nämligen i frågan om åtal skall
väckas. Genom de nya reglerna blir denna fråga en grannlaga uppgift för
åklagaren att lösa: Vad är "väsentligt allmänt eller enskilt intresse”,
"särskilda skäl för åtalsunderlåtelse”, "väsentliga målsägandeintressen”
etc. Den som har ekonomiska förutsättningar och initiativförmåga nog att
skaffa sig kompetent advokat kommer att ha ett stort försteg när det gäller
att förmå åklagaren att underlåta åtal eller att begära överprövning av
åtalsbeslut. Det finns på sikt en uppenbar risk för att processandet angående
åtalsbeslutet leder till ett behov av nya mer detaljerade regelsystem
för förfarandet.

Den absoluta åtalsplikten, även med de undantag från denna som f. n.
gäller, innebär en rättssäkerhetsgaranti för allmänheten och dessutom en
trygghet för åklagarna. Genom att vara ålagd absolut åtalsplikt behöver de
inte försätta sig i situationer där det kan riktas misstanke mot dem för att
fatta beslut om åtalsunderlåtelse utifrån ovidkommande hänsynstaganden.

Vi vill dessutom anföra vissa invändningar mot detaljer i förslaget, t. ex.
när föredraganden hävdar "att det för den misstänkte i allmänhet är bättre
att ett domstolsförfarande över huvud taget inte kommer till stånd". Detta
torde gälla endast om han är skyldig till påstått brott. Skyldig eller oskyldig
registreras han genom beslutet att underlåta åtal i flera fall i polisregister
som skyldig till brott. Han kan också - om han erkänt sig skyldig till brott
— på grund av det summariska förfarandet få en felaktig brottsrubricering,
t. ex. stöld i stället för snatteri, vilket i sin tur leder till att han felaktigt
registreras i polisregistret. (Snatteri registreras f. n. inte.)

Redan de undantag som i dag gäller från den absoluta åtalsplikten kan
ibland leda till konsekvenser som verkar förbryllande för allmänheten,
t. ex. att polis och åklagare inte inleder förundersökningar i "bagatellbrott”
och att gärningsmän undgår påföljd. För den allmänna laglydnaden
kan det vara demoraliserande att uppleva att dessa undantag utvidgas och
att samhället inte mer kraftfullt reagerar mot brott.

Bland de nuvarande undantagen från åtalsplikten finns möjligheten för
riksåklagaren att meddela åtalsunderlåtelse i extraordinära fall. Enligt vad
föredraganden anger meddelas sådana tillstånd mycket sparsamt.

Det finns enligt vår uppfattning fall där åklagaren i dag har skyldighet att
åtala trots att detta är uppenbart stötande ur allmänhetens synpunkt.
Exempel på detta är när personer vilka blivit skadade i trafikolyckor blir
åtalade för vårdslöshet i trafik. Möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse i
sådana extraordinära fall bör enligt vår mening kunna fattas förutom av
riksåklagaren också av chefsåklagare på regional nivå. Ett tillägg med
denna innebörd bör göras till 20 kap. 7 § första stycket 3 RB.

En utvidgning av möjligheten till åtalsunderlåtelse av extraordinära skäl

Mot. 1984/85:27

3

är motiverad utifrån hänsynen till den enskilde samt hänsynen till den
allmänna laglydnaden. Vi syftar inte till att det skall ske någon ändring av
hittillsvarande praxis i fråga om när bestämmelserna kan komma till användning.

Med anledning av ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1984/85:3,

2. att riksdagen beslutar göra sådana kompletteringar av 7 § första
stycket 3 RB att beslut om extraordinär åtalseftergift förutom av
riksåklagaren också skall kunna fattas av regional chefsåklagare.

Stockholm den 10 oktober 1984

HANS PETERSSON (fp)
i Röstånga

KJELL JOHANSSON (fp)

KERSTIN ANÉR (fp)