Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1984/85:26
Margit Gennser m. fl.

Artificiella inseminationer (prop. 1984/85:2)

Ofrivillig barnlöshet utgör ofta källa till stora personliga problem för dem
som drabbas. Antalet barnlösa par uppskattas till ca 10%. Hur många av
dessa som är ofrivilligt barnlösa kan dock inte exakt fastställas.

När ett par förr i världen förblev barnlöst, var det mycket fa medicinska
åtgärder, som kunde tillgripas. Adoption var den utväg som brukade
tillrådas. I dag är det svårt att finna adoptivbarn till följd av nya och
effektiva preventivmetoder, den ändrade inställningen till aborter samt en
förändrad syn på familjebildning och ensamma mödrar. Samtidigt har
emellertid den medicinska behandlingen av barnlöshet gjort stora framsteg.
En del av dessa metoder har dock skapat nya legala och etiska
problem. Detta gäller bl.a. artificiell insemination. De invändningar som
rests mot denna metod har vittgående principiell räckvidd.

Argumenten för och emot behandling av barnlöshet och då också lagreglering
av olika medicinska behandlingsmetoder för att häva barnlösheten,
är inte så klart utmejslade som vi många gånger föreställer oss. Bakom till
synes rationellt och vetenskapligt motiverade ståndpunkter döljer sig ofta
olika och divergerande värderingar.

Grundläggande värderingsskillnader borde i utredningen och propositionen
om artificiell insemination fått en vidare belysning, allra helst som en
ny lag om insemination kan komma att påverka framtida lagar på det
medicinska fältet.

Den av regeringen valda utredningsmodellen med en särskild utredare
endast biträdd av sakkunniga ger begränsad belysning av frågeställningar,
som gäller grundläggande moraliska, etiska och religiösa värderingar.

I Storbritannien har nyligen den av Departement of Health & Social
Security tillsatta Warnock-kommittén under ordförandeskap av Dame
Mary Warnock avlämnat sin rapport om metoder, som kan häva mänsklig
infertilitet. Huvuduppgiften var att klarlägga de etiska och legala problem
som den medicinska utvecklingen skapar eller kan tänkas skapa samt
lämna rekommendationer till eventuella åtgärder av olika slag.

Warnock-kommittén hade en bredare sammansättning än den svenska
utredningen samtidigt som kommittén sökte utomordentligt omfattande
kontakter med olika organisationer, religiösa samfund, vetenskapliga institutioner
m. m. Warnock-kommitténs rapport bör därför vara av intresse,
när vi i Sverige skall ta ställning till en så känslig lagstiftning, som förslaget
till lag om insemination. Många frågar sig kanske om en brittisk utredning
och dess resultat kan vara av intresse i vårt land. Sverige och Storbritanni

Mot. 1984/85:26

en uppvisar visserligen kulturella olikheter, men de grundläggande likheterna
melian dessa två länder inom den västerländska kulturkretsen är
större än olikheterna. Vi kommer därför i viss utsträckning att bygga våra
ställningstaganden på synpunkter från Warnock-kommitténs rapport.

Argument för och emot medicinsk behandling av barnlöshet

Generella argument för och emot medicinsk behandling av barnlöshet
påverkar givetvis också ställningstagandet till artificiell insemination. Ett
- även i Sverige - förekommande argument mot medicinsk behandling av
barnlöshet är, att världen redan är överbefolkad och att det därför är
felaktigt att aktivt öka möjligheterna för människor att föda barn. Detta
leder endast till ökad knapphet på jordens resurser, som uppfattas som
ändliga.

Ett snarlikt argument mot fertilitetshjälp är att även om ett par djupt
önskar egna barn, är detta en i grunden självisk önskan, som inte bottnar i
ett livsnödvändigt behov. Andra människor kan ha större grundläggande
behov av sjukvård, t. ex. för att överleva. Därför måste hjälp till barnlösa
ges mycket låg prioritet, om någon, när det gäller fördelning av knappa
resurser.

Mot de nu angivna synpunkterna kan följande hävdas: Ställningstagande
gällande enskildas rätt kan och bör aldrig diskuteras mot bakgrund av
världens ekonomiska situation i stort. En sådan diskussion kommer att
brista i rationell klarhet, därför att frågeställningarna avser vitt skilda
förstoringsnivåer och därför måste behandlas var för sig.

Mot det andra argumentet kan anföras, att medicinsk behandling inte
enbart är inriktad på att rädda liv. Sjukvården har i stället mer och mer fått
i uppgift att rätta till brister i människans kroppsliga funktioner. Infertilitet
måste därför ur medicinsk synpunkt betraktas som likvärdig med andra
förhållanden som kräver medicinsk behandling. I detta sammanhang bör
8:e och 12:e artiklarna i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
beaktas. Dessa stadgar om respekt för familjelivet samt om rätten att
grunda en familj. Det kan därför hävdas att inseminationslagen som innehåller
förbud att bilda familj i vissa fall genom insemination bryter mot
framförallt 12:e artikeln i Europakonventionen. Kvinnor som vägras insemination
kan därför komma att föra frågan vidare till Europarådet.

Det är enligt vår uppfattning bättre för barn att födas i fullständiga
familjer, dvs. familjer med både moder och fader även om det är omöjligt
att förutse om dessa familjeförhållanden kommer att bli bestående. Trots
detta måste alla, som så önskar, ha rätt att söka hjälp för infertilitet.
Frågan om rätt till behandling har nämligen ingen bästa lösning. Ett stort
ansvar måste läggas på den enskilde läkaren, ett ansvar som inte enbart är
av medicinsk natur.

Det kan finnas tillfälle då en enskild läkare vägrar att behandla en individ

Mot. 1984/85:26

för infertilitet. Detta skall han eller hon ha rätt till under förutsättning att
patienten får full redogörelse för skälen till beslutet. Patienten hålls på så
sätt inte i okunnighet om läkarens ställningstagande samtidigt som annan
expertis kan uppsökas för en andra prövning.

I propositionen om lag till insemination har enligt vår uppfattning inte
tillräckligt beaktats de konflikter som förbudslinjen i 2 § Lag om insemination
skapar med Europakonventionens regler om de mänskliga rättigheterna.
Till detta kommer att lagen om insemination tilldelar läkaren en
myndighetsroll, som är oförenlig med läkarens roll som patientens förtrogna
och förtroendeman. Alltför många små steg har redan tagits i svensk
lagstiftning på den vägen som förvandlar läkaren till representant för
myndigheter med myndighetsutövning som viktig uppgift. Detta är en
mycket betänklig utveckling.

Artificiell insemination — makeinsemination

Artificiell insemination är en medicinskt enkel teknik, som till sina
principer varit känd i ett par hundra år inom veterinärmedicinen. Insemination
kräver heller inte medicinsk sakkunskap.

Artificiell insemination sker dels med sperma från make, makeinsemination,
dels med sperma från en donator, givarinsemination.

I förslaget till lag om insemination finns inget förbud mot användning av
fryst sperma. I specialmotiveringarna uttalar sig dock departementschefen
klart mot användning av fryst sperma vid makeinsemination. 6 § i lag om
insemination innehåller förbud mot import av fryst sperma. Motiveringen
för förbudet mot import av fryst sperma är enligt specialmotiveringarna,
att detta skall hindra att kommersiellt drivna spermabanker i utlandet per
postorder eller på annat sätt levererar sperma till en kvinna här i landet för
självinsemination. Att ett sådant förbud är ett slag i luften är uppenbart.
Insemination kan enkelt företas i utlandet, allra helst som motsvarigheten
till den föreslagna svenska lagstiftningen inte existerar i våra grannländer.

Några nu kända medicinska risker vid användning av fryst sperma vid
inseminationer har inte uppdagats, och djurstudier ger vid handen att en
längre tids lagring av sperma inte ger upphov till skador. Därför finns det
inga medicinska invändningar mot artificiell insemination med fryst
sperma. Däremot kan problem av etisk eller legal natur uppkomma.

Motivet för att lagra sperma är att ge möjligheter till befruktning av ett
ägg vid ett senare datum. Till exempel kan en man önska lagra sin sperma,
innan han genomgår en operation eller radiologisk och/eller cytostatikabehandling,
behandlingar som medför risk för sterilitet. I detta sammanhang
bör betänkas att exempelvis behandling av cancer med de nu nämnda
metoderna ofta leder till fullt tillfrisknande. Lagring av sperma hjälper i
sådana fall att minska de negativa sidoeffekterna som den medicinska
terapin kan ge upphov till.

Mot. 1984/85:26

Departementschefens principiella uttalanden mot användning av fryst
sperma vid makeinseminationer tar inte hänsyn till nu nämnda situationer.
Det finns här väsentliga grunder för att fryst sperma även skall kunna
användas vid makeinseminationer. Detta innebär också att den korta lagringstid
som departementschefen förordar i sina specialmotiveringar inte
är till fyllest.

Warnock-kommittén rekommenderar i sitt förslag att insemination skall
kunna ske med fryst sperma samt att lagrad sperma skall kunna förvaras
under längre tid. Vart femte år skall dock den myndighet som svarar för
lagringen undersöka om depositionen skall förstöras eller lagras ytterligare
en femårsperiod. Om en person dör under löpande lagringstid eller om den
person som lämnat spermadeposition har okänd vistelseort skall de som
fattar beslut om lagring eller förstöring av spermadepositionen, bestämma
vilka åtgärder som skall vidtas i det enskilda fallet. I kommittéyttrandet
påpekas dock att de som handhar lagringen måste, om de bestämmer sig
för att förstöra deponerad sperma, beakta uttalade önskningar vid deponeringen.

Användningen av fryst sperma kan skapa betydande juridiska problem
vid makeinsemination, om insemination sker efter makens död. Att direkt i
lag förbjuda insemination i dessa säkert utomordentligt ovanliga fall kan
komma i konflikt med en enskild människas mycket djupa önskan om ett
barn med en tidigare make. Att arvsrätt inte skall erhållas av barn som är
avlade efter dödsfallet är helt uppenbart, varför ändringar måste göras vad
gäller rätten till arv m. m. Denna typ av lagändringar kommer givetvis att
understryka det eventuellt av samhället oönskadade, vad gäller makeinsemination
med fryst sperma från avliden make.

De principiella uttalandena vad gäller fryst sperma vid makeinsemination
gjorda av departementschefen till 6 § i lag om insemination bör avvisas
av riksdagen.

Artificiell insemination — givarinsemination

Meningarna om givarinseminationernas berättigande är delade. Uppfattningen
att givarinseminationer helt skall förbjudas motiveras med att en
tredje part dras in i ett förhållande, som skall vara exklusivt för man och
hustru (eller för motsvarande förhållande fastän äktenskap ej föreligger).
Ett sådant ”trepartsförhållande” anses i grunden moraliskt felaktigt, vilka
motiven än varit.

En annan motivering för förbud eller mycket restriktiv hållning till
insemination är att man ser inseminationen som ett hot mot relationerna i
äktenskapet. Barnet blir biologiskt moderns och givarens, vilket kan hävdas
det — skapa svårartade samlevnadsproblem. Detta anses sedan
kunna störa barnets utveckling.

Mot detta kan anföras att ett barn som kommit till genom givarinsemi

Mot. 1984/85:26

nation är ett mycket efterlängtat barn. Ofta har man och hustru under lång
tid gjort allt för att få ett barn. En graviditet även om den kommit till
genom insemination kommer därför att upplevas som en lycklig tilldragelse.
Det faktum att paret delar erfarenhet av havandeskap på samma sätt
som alla andra par stärker deras förhållande som föräldrar. Många av de
vittnesmål som avgavs inför Warnock-kommittén gav uttryck för dessa
synpunkter. Bland de organisationer som gav vittnesmål fanns också Donors’
Offspring.

I propositionen föreslås införandet av en ny 6 § i föräldrabalken. Denna
paragraf innehåller bestämmelser om faderskap till barn som har kommit
till genom insemination. Regeringsrådet Mueller tillägger särskilt i lagrådsremissen
att i 6 § i föräldrabalken jämställs muntligt och skriftligt samtycke
till insemination, medan inseminationslagen kräver skriftligt samtycke.
Det torde finnas väl så starka skäl för att kräva skriftlighet när det gäller
faderskapsreglerna som när det gäller inseminationslagen. Vi instämmer i
regeringsrådet Muellers påpekande och anser att föräldrabalken skall stadga
om skriftligt samtycke.

Lagrådet kritiserade remissförslagets övergångsreglering, såsom stridande
mot den allmänna principen att nya regler i materiellt hänseende
normalt endast äger giltighet beträffande förhållanden som uppkommit
efter den nya lagens ikraftträdande. En enligt vår mening riktigare princip
än den lagrådet i stället för remissförslaget förordade är att den nya 6 § i
föräldrabalken endast äger giltighet för inseminationer som skett efter
lagens ikraftträdande.

I proposition 1984/85:2 föreslås i lag om insemination att givarens anonymitet
skall hävas, om barnet, när det nått tillräcklig mognad, så begär. Att
barnet skall ha rätt att få grundläggande uppgifter om givarens etniska
ursprung och genetiska hälsa kan eventuellt ges lagstöd, men att häva
givarens anonymitet anser vi vara felaktigt. Anonymiteten ger dels legalt
skydd för spermagivaren, dels minimeras effekterna av att en tredje part
kommer in i familjen. Utan anonymitet kommer det dessutom att bli
betydligt svårare att finna lämpliga spermagivare på grund av att deras
anonymitet kan röjas och de kanske subjektivt kan uppleva sig tvungna att
ikläda sig faderskapets förpliktelser.

I lag om insemination stadgas vidare att inseminationen endast får utföras
vid allmänt sjukhus under överinseende av specialist i gynekologi
och obstetrik. Endast om man uppfattar läkaren som en samhällets representant
bör sådana föreskrifter finnas.

Det nu diskuterade lagförslaget berör principiellt utomordentligt väsentliga
frågor nämligen om samhället (staten) skall ha rätt att kontrollera
förhållanden som berör människors allra mest privata sfär. Det har hävdats
att frågan om insemination inte kan betraktas som den enskildes angelägenhet
därför att åtgärden berör en tredje part, barnet, vars intresse staten
anser sig i dessa fall behöva skydda. Till detta kan sägas att inget barn

Mot. 1984/85:26

någonsin kan välja sina föräldrar. Att vid insemination stadga om viss
kontroll av de blivande föräldrarnas lämplighet kan däremot leda till att
toleransen för människors rätt att fritt grunda familj på sikt uppluckras. I
förlängningen kan alltså den allra yttersta konsekvensen komma att bli att
barnalstrande steg för steg ställs under statlig kontroll. Till detta kommer
att lagförslaget ytterligare uppluckrar läkarens från staten självständiga
ställning till förmån för rollen som företrädare för staten. Detta kommer
inte minst till synes i förslaget om förbud för privatpraktiserande att företa
insemination.

Den vetenskapliga utvecklingen på fertilitetsområdet kommer att erbjuda
nya metoder för att häva infertilitet. En del av dessa kommer givetvis
kunna användas så att de skapar allvarliga etiska problem. Enskilda människor
brukar dock mycket klart reagera mot oetiska beteenden. Konventioner
som fördömer missbruk brukar dessutom vara betydligt effektivare
när det gäller att hindra en sådan utveckling än lagar som stiftas utan
ursprung i konventioner. Till detta kommer att missbruk av medicinsk
kunskap snarare har satts i system av företrädare för statsmakter än av
enskilda.

Den familje- och arvsrättsliga regleringen

Det är uppenbart att nya tekniker för att häva infertilitet skapar förhållanden,
som kräver förändringar i den familje- och arvsrättsliga lagstiftningen.
Att som motionärer i detalj fastslå vilka förändringar som bör
genomföras i denna typ av lagstiftning är inte möjlig. Därför bör riksdagen
uppdra åt regeringen att se över denna typ av lagstiftning och inför riksdagen
framlägga erforderliga förslag.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts yrkar vi

1. att riksdagen beslutar att i I kap. föräldrabalken skall införas en
ny paragraf, 6 §, med nedanstående lydelse:

1 kap.

6 §

Har insemination utförts på modern med skriftligt samtycke av hennes
make eller annan man som bodde tillsammans med henne under äktenskapsliknande
förhållanden och är det med hänsyn till samtliga omständigheter
sannolikt att barnet har avlats genom insemination, skall vid tillämpningen
av 2-5 §§ den som har lämnat samtycke anses som barnets fader.

Mot. 1984/85:26

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Lagen skall dock inte gälla i
fråga om inseminationer som har utförts före ikraftträdandet.

2. att riksdagen beslutar att avslå förslaget till lag om insemination,

3. att riksdagen beslutar att avslå förslaget till lag om ändring i
sekretesslagen (1980: 100).

4. att riksdagen begär att regeringen ser över och låter utreda de
frågor av familje- och arvsrättslig natur som kan bli aktuella med
hänsyn till att barn tillkommer genom artificiell insemination.

Stockholm den 17 oktober 1984

MARGIT GENNSER (m)
OLLE AULIN (m)

RUNE RYDÉN (m)

INGRID HEMMINGSSON (m)
NIC GRÖNVALL (m)

INGER KOCH
STEN ANDERSSON (m)
i Malmö

INGER WICKZÉN (m)

GÖSTA BOHMAN (m)
SVEN MUNKE (m)

PER STENMARCK (m)
LARS G. AHLSTRÖM (m)
HUGO HEGELAND (m)
BARBRO NILSSON (m)
i Visby

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984