9

Motion

1984/85:230

Karin Söder och Pär Granstedt

ökad insyn och samråd i frågor som rör krigsmaterielexport, m. m.
(prop. 1984/85:82)

Frågan om svensk krigsmaterielexport innebär många känsliga avväganden.
Starka skäl kan anföras mot att Sverige över huvud taget exporterar
sådana varor. Därför är det riktigt att huvudregeln är att sådan export
är förbjuden. Det är nödvändigt att de undantag som måste göras sker med
stor urskillning. För stor återhållsamhet är att föredra framför motsatsen.
Det är vår förhoppning att de i propositionen föreslagna åtgärderna skall
underlätta att göra de nödvändiga avvägningarna på ett riktigt sätt.

När det gäller frågan om krigsmaterielexport är det framför allt två
viktiga bedömningar som måste göras. Den ena gäller vilka länder som bör
få komma i fråga för köp, och den andra gäller vilka varor som bör
betraktas som krigsmateriel. Att döma av propositionens formuleringar
tycks avsikten vara att den föreslagna nämnden enbart skall ägna sig åt
överväganden som rör den förstnämnda frågeställningen. Den senare är
dock knappast mindre viktig. Den tekniska utvecklingen gör att gränsdragningen
mellan krigsmateriel och civila produkter blir alltmer komplicerad,
och det är viktigt att denna fråga ägnas tillräcklig uppmärksamhet.

I somras kom avgränsningsfrågan i blickpunkten genom Hiab-Focos
leverans av lyftkranar för den amerikanska krigsmakten. Genom larm från
Föreningen Svenska ingenjörer mot kärnvapen blev det bekant att kranarna
var specialutformade för hantering av kärnvapenmissiler. Föreningen
hävdade att dessa kranar måste falla inom ramen för ”för militärt bruk
utformade apparater och andra anordningar för hantering av robotar”,
som ingår i krigsmaterielförteckningen. De hade dock inte klassats som
krigsmateriel och leveransen pågick obehindrat. Det är enligt vår uppfattning
uppenbart att starka skäl talar för att dessa kranar faktiskt borde ha
klassificerats som krigsmateriel.

Ett annat exempel på hur bedömningarna kan variera är den datorutrustning
som också i somras stoppades i Sverige under ett försök att
leverera den till Sovjetunionen från USA via Sydafrika. Utrustningen föll
under USA:s vapenembargo mot Sovjetunionen och klassades också i
Sverige som krigsmateriel. Däremot hade inte det rådande vapenembargot
mot Sydafrika hindrat leverans dit. Samma utrustning tycks således i USA
ha klassats som krigsmateriel vid leverans till Sovjetunionen men inte vid
leverans till Sydafrika.

Dessa exempel visar vikten av att det pågår en politiskt förankrad
diskussion inte bara om vilka länder som bör få köpa svensk krigsmateriel

Mot. 1984/85:230

10

utan också om vilka produkter som bör klassas som krigsmateriel. Därför
bör den föreslagna rådgivande nämnden få i uppdrag att behandla också
dessa frågor.

Nämnden bör således få information om sådana avvägningsproblem på
detta område som aktualiseras hos krigsmaterielinspektören eller i regeringskansliet
och lämna råd inför deras avgörande. Självfallet bör nämnden
också på detta område ha möjlighet att själv ta upp ärenden och hos
krigsmaterielinspektören eller hos regeringen föreslå de åtgärder som dessa
iakttagelser kan föranleda. Sådana åtgärder bör kunna innefatta förslag
om ändringar i krigsmaterielförteckningens utformning. Det är viktigt att
nämnden får möjlighet att tillkalla den tekniska expertis som den bedömer
nödvändig för sina överväganden.

Med hänvisning till vad som anförts hemställer vi

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts i motionen om att den i propositionen föreslagna
rådgivande nämnden också bör få i uppdrag att ge råd i frågor
som rör gränsdragning mellan krigsmateriel och andra varor.

Stockholm den 22 november 1984

KARIN SÖDER (c)

PÄR GRANSTEDT (c)