Motion
1984/85:221
Nils Carlshamre m. fl.
Förslag till tandvårdslag m. m. (prop. 1984/85:79)
I proposition 1984/85:79 föreslås en tandvårdslag att gälla fr. o. m. 1986
och utformad med hälso- och sjukvårdslagen som förebild. Den nya
tandvårdslagen avses omfatta all tandvård, såväl den som bedrivs i privat
som offentlig regi. Folktandvårdslagen skulle därmed inte längre fylla
någon funktion och följaktligen bli utmönstrad.
Vidare förutskickas i propositionen en översyn av tandvårdsförsäkringens
ersättningsbestämmelser. Att översynen skall ta fasta på den metod
som fr. o. m. nästa år skall tillämpas för den allmänna försäkringens ersättning
till sjukvård m. m., det s. k. "Dagmar”, torde vara ställt utom allt
tvivel, även om det inte direkt uttalas. Landstingsförbundet och Sveriges
tandläkarförbund har enligt propositionen förklarat sig villiga att medverka
i utredningsarbetet.
I avvaktan på resultatet av detta arbete föreslås att nu gällande regler,
som begränsar tandläkares rätt att ansluta sig till den allmänna försäkringen
och som beslutas för ett år i taget, skall gälla även under nästa år.
Vi yrkar avslag på propositionen i dess helhet, att lagbestämmelsen om
folktandvårdens ansvar för specialisttandvården för vuxna upphävs, och
vi begär samtidigt sådana åtgärder att begränsningen för privatpraktiserande
tandläkare med specialistkompetens i tandvårdstaxans gällande
övergångsregler upphävs och att alla sju odontologisk! erkända specialiteter
skall medge rätt till arvode enligt specialisttaxa.
Motiven för vårt ställningstagande är följande:
Tandvårdslag och nytt ersättningssystem bör beslutas samtidigt
Vi har i sak inte någon invändning mot den föreslagna lagtexten om man
undantar stadgandet att folktandvården skall svara för specialisttandvård
för vuxna (7 § 2). Av föredragande statsråds uttalanden framgår nämligen
att härmed avses att landstingen själva, med i huvudsak egen personal,
skall svara för all specialistvård. Viss sådan verksamhet kan utföras i privat
regi, men då bör den enligt propositionen baseras på avtal mellan landstinget
och den privata vårdgivaren.
Trots att det till propositionen fogade förslaget till tandvårdslag, om
man undantar den däri föreslagna låsningen av specialisttandvården, förefaller
välavvägt och trots att det t. o. m. ansluter närmare till de borgerliga
reservanternas lagtextförslag i tandvårdsutredningens huvudbetänkande
(SOU 1982:4 — Tandvården under 80-talet) än till motsvarande
Mot. 1984/85:221
9
socialistiska majoritetsförslag, är vi inte beredda att nu föreslå bifall ens till
ett modifierat förslag till ny tandvårdslag. En synnerligen väsentlig del
saknas nämligen, och det är förslaget till nytt system för den allmänna
försäkringens ersättning för tandvård, som skall bli resultatet av den
inledningsvis nämnda, aviserade utredningen.
Visserligen skulle en ”tandvårdsdagmar” inte kunna få negativ innebörd
för tandläkares patienter på samma sätt som ”sjukvårdsdagmar” får det för
åtskilliga patienter till på fritiden praktiserande offentliganställda läkare.
Inom tandvården förekommer nästan ingen fritidspraktik, och följaktligen
finns nästan ingen fritidspraktiker att utestänga från sjukförsäkringens
ersättningssystem. Men tandvårdsdagmar kan komma att konstrueras så
att andra enligt vår mening icke önskvärda effekter uppnås. Den socialistiska
vårdpolitiken besjälas av en övergripande strävan, nämligen att på
sikt straffa ut all enskild verksamhet och, i detta fallet, vidga folktandvården
till total dominans. Att lyckas med detta är dock inte så lätt då ungefär
hälften av alla tandläkare praktiserar privat och ombesörjer ungefär tre
fjärdelar av all vuxentandvård. Emellertid kan man förmoda att en tandvårdsdagmar
kan komma att ge sjukvårdshuvudmännen instrument för att
t. ex. stoppa inte bara nyetablering utan också ersättningsetablering,
t. o. m. för att lägga ned praktiker efter vad som i praktiken blir en tvångsinlösen.
Sålunda inlösta praktiker kan givetvis också tas över för offentlig
tandvård. På sikt kan detta leda fram till ett totalt tandvårdsmonopol för
landstingssektorn.
Mot den här beskrivna bakgrunden motsätter vi oss bestämt att nu ta
slutlig ställning till förslaget till tandvårdslag. I avvaktan på att riksdagen
föreläggs förslag om nytt system för ersättning till tandvård från den
allmänna försäkringen yrkar vi avslag på förslaget.
Nej till förlängning av etableringskontroilen
I propositionen föreslås som ovan nämnts att nuvarande regler för
tandläkares rätt att ansluta sig till tandvårdsförsäkringen skall förlängas
till att gälla även under år 1985. Uttryckligen anges att detta skall ske i
avvaktan på den aviserade översynen om ett nytt ersättningssystem. Det är
ett motiv som ger visst fog för de tankar vi ovan redovisat angående vilka
vårdpolitiska syften ett nytt ersättningssystem kan tänkas vara avsett för.
I motion 1983/84:240 anförde vi med anledning av motsvarande förslag
i den då förelagda propositionen 1983/84:66:
Begränsningsregeln, som vi från moderat sida konsekvent tagit principiellt
avstånd ifrån alltsedan tandvårdsförsäkringens införande, har förlängts
årsvis i flera omgångar trots att den för varje år som gått blivit allt svårare
att med anspråk på logik försvara för dess tillskyndare. Den utgör nu inte
bara — vilket är synnerligen allvarligt i sig — ett extraordinärt ingrepp i
näringsfriheten, utan har dessutom med bred marginal överlevt motivet att
Mot. 1984/85:221
10
trygga folktandvårdens tandläkarbehov. Det sedermera anförda motivet,
att begränsningen av etableringsrätten skulle medverka till viss regional
utjämning av antalet tandläkare, har inte heller någon giltighet. Enligt vår
mening har de generella etableringsreglerna direkt hindrat en utveckling
mot bättre regional balans.
Ingenting har sedan dess inträffat som föranleder oss att ändra mening.
Snarare är det motsatsen som gäller: Det blir alltmer allvarliga verkningar
av att bibehålla begränsningsregeln. Genom att dess syfte att säkra folktandvårdens
tandläkarbehov är uppnått kommer på grund av den länge
påtagligt överdimensionerade tandläkarutbildningen allt fler tandläkare
att bli arbetslösa. I dagsläget är minst 60 å 70 av dem i den situationen.
Inom kort — i februari 1985 — tillkommer ytterligare 180 tandläkare som
då slutar sin AT-utbildning. Några av dem kan då få något kortvarigt
vikariat i folktandvården. Andra kan i konkurrens med tidigare arbetslösa
tandläkare möjligen komma över ersättningsetableringar. Dessa kan emellertid
totalt inte förväntas bli fler än ca 50 stycken under 1985. Att i en
sådan situation förorda fortsatt etableringsstopp är obegripligt.
Det i nu gällande begränsningsregel inskrivna motivet, att den skall
syfta till regional utjämning av tandläkare, äger inte giltighet längre. Men
inomregionala obalanser förekommer.
För att komma till rätta med sådana bör åtgärder för riktad etablering
kunna ske i samverkan mellan tandläkarnas regionala samrådsgrupper
och sjukvårdshuvudmännen. Men sådan samverkan skall ske under ömsesidigt
förtroende mellan parter som kan respektera varandra. Det förutsätter
att tvångsinslagen utmönstras liksom — där de förekommer —
storebrorsattityder från landstings- och myndighetshåll. På sina håll har
redan ett sådant arbete utvecklats som med en ändrad lagstiftning skulle
kunna tjäna som förpliktande föredöme för andra.
Mot denna bakgrund yrkar vi bestämt avslag på propositionens förslag
att etableringsbegränsningsregeln inom tandvårdsförsäkringen skall fortsätta
och gälla även nästa år.
Upphäv landstingens lagfästa ansvar för specialisttandvård för vuxna
Reservanterna i TU-78, företrädande de tre borgerliga riksdagspartierna,
anförde i det tidigare nämnda slutbetänkandet, Tandvården under
80-talet, beträffande specialisttandvårdens framtid följande:
Vi har i kommittén diskuterat det särskilda ansvar för specialisttandvården
som ålagts tandvårdens huvudmän enligt 3 § folktandvårdslagen. Vi har
också granskat tandvårdsförsäkringens ersättningsregler för specialisttandvård
utförd av privatpraktiserande tandläkare.
I sistnämnda avsnitt anser vi att vi kan ansluta oss till vad redan försäkringsutredningen
konstaterade i sitt betänkande 1972 (SOU 1972:81) på
sid 179: ”Den snabbare och säkrare behandlingen genom specialist bedömer
utredningen som fördelaktig från försäkringsekonomisk synpunkt.
Mot. 1984/85:221
11
Det synes därför inte oskäligt att generellt medge en högre arvodesnivå för
specialister. Specialistens bruttointäkt torde också ligga genomsnittligt
högre än allmänpraktikerns bl. a. för att täcka in kostnader för dyrare
utrustning, fler assisterande personer samt egen utbildning. ”Någon ändring
av här citerade förhållanden har inte inträtt.
När det gäller frågan om det lagfästa ansvar som landstingen erhöll i
anslutning till 1973 års lagstiftning har vi försökt noga överväga för- och
nackdelar av denna princip. Vi har därvid granskat förekomsten av dispenser
från socialstyrelsen vad gäller landstingens uppfyllande av ansvaret
för de vuxnas specialisttandvård.
1 våra överväganden har vi utgått från 1973 års riksdagsbeslut vad gäller
allmäntandvården och därvid konstaterat att en fortsatt uppslutning kring
detta beslut leder till att de privatpraktiserande tandläkarna även framgent
skall svara för ca 2/3 av vuxentandvården i landet. Vi har även noterat att
privatpraktiserande specialisttandläkare i huvudsak är verksamma inom
de tre storstadsområdena, där folktandvårdens andel av vuxentandvården
ligger långt under riksgenomsnittet. I anslutning härtill har vi erfarit att
samtidigt som landstingen erhållit dispens från skyldigheten att tillhandahålla
specialisttandvård åt vuxna finns det specialisttandläkare inom vissa
specialiteter som inte kan beredas anställning och därför arbetar som
specialister efter den allmänna tandvårdstaxan, eftersom de ej heller uppfyller
nuvarande villkor för att få tillämpa specialisttaxan.
Slutligen har vi konstaterat att privattandläkarkårens verksamhetsstruktur
förändrats genom Praktikertjänst AB.
Sammantaget har vi vid bedömningen av samtliga faktorer kommit till
slutsatsen, att anledning saknas att bibehålla landstingens lagfästa ansvar
för specialisttandvård åt vuxna. Även på detta område är samarbete bättre
än tvång och vi vågar hysa den bestämda uppfattningen att föreliggande
eller uppdykande problem skall kunna lösas av de samverkansorgan, som
föreslagits. Vi föreslår därför, att såväl ersättnings- som nyetablering skall
få förekomma inom de specialiteter som även riktar sig mot de vuxna;
ersättningsetablering skall därvid få förekomma i samma omfattning som
tidigare föreslagits för allmäntandvården. Vad gäller nyetableringsfrågan
bör uppmärksammas att två nya specialiteter tillkommit sedan 1973. I
övrigt bör denna fråga noggrant följas av samverkansorganen i resp.
landsting.
Vi ansluter oss till detta och yrkar att riksdagen beslutar att 3 § i gällande
folktandvårdslag skall utgå och att den ändringen skall gälla fr. o. m. den
1 januari 1985.
Vidare skall övergångsbestämmelsen 8 i tandvårdstaxan ändras så att
begränsningen för rätt till specialisttaxa till tandläkare som vid utgången
av 1972 var verksamma i enskild tandvård upphävs. Vidare bör det klart
framgå att alla nu odontologiskt erkända specialiteter, f. n. sju, avses.
Ändringen måste av konsekvensskäl bli giltig redan fr. o. m. instundande
årsskifte. Vi yrkar att riksdagen hos regeringen begär den av oss föreslagna
ändringen i tandvårdstaxans övergångsbestämmelser.
Det bör ankomma på vederbörande utskott att utarbeta erforderlig
författningstext.
Mot. 1984/85:221
12
Hemställan
Med stöd av vad ovan anförts hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå förslaget till tandvårdslag,
2. att riksdagen beslutar avslå förslaget till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring varigenom punkt 9 övergångsbestämmelserna
till lagen (1973:456) om ändring i nämnda lag
skall upphöra att gälla i och med utgången av 1984,
3. att riksdagen beslutar att 3 § i folktandvårdslagen (1973:457)
skall upphöra att gälla i och med utgången av 1984,
4. att riksdagen hos regeringen begär den i motionen föreslagna
ändringen i tandvårdstaxans övergångsbestämmelser beträffande
rätten för privatpraktiserande tandläkare att uppbära specialistarvode
att gälla fr. o. m. den 1 januari 1985.
Stockholm den 22 november 1984
NILS CARLSHAMRE (m)
GÖTE JONSSON (m)
INGVAR ERIKSSON (m)
GULLAN LINDBLAD (m)
SONJA REMBO (m)
GÖREL BOHLIN (m)
LARS-ERIK AHLINDER (m)
BLENDA LITTMARCK (m)
ALLAN ÅKERLIND (m)
BARBRO NILSSON (m)
i Visby
ANITA BRÅKENHIELM (m)
HUGO HEGELAND (m)
EWY MÖLLER (m)
BO ARVIDSON (m)
GÖRAN ERICSSON (m)
SIRI HÄGGMARK (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
GUNNAR BIÖRCK (m)
i Värmdö