Mot. 1984/85

219-222

Motion

1984/85:219

Ingemar Eliasson m. fl.

Förslag till tandvårdslag m. m. (prop. 1984/85:79)

I proposition 1984/85:79 föreslås en fortsatt begränsning av tandläkares
rätt att ansluta sig till tandvårdsförsäkringen och en ny tandvårdslag.

Dessutom förutskickas nya ersättningsregler inom tandvårdsförsäkringen.

Allmänt

Det är väsentligt att den enskilda medborgaren själv kan välja vilken
tandläkare han eller hon vill gå till. Det måste också finnas ett fritt val
mellan privatpraktiserande tandläkare och folktandvården. Det är också
viktigt att det finns konkurrens mellan olika tandläkare och mellan tandvård
som bedrivs av olika huvudmän för att säkerställa att verksamheten
bedrivs så effektivt som möjligt.

Folkpartiet anser därför att det skall finnas en fri etableringsrätt för
tandläkare. Det skall således vara möjligt för varje tandläkare att ansluta
sig till tandvårdsförsäkringen oavsett var han eller hon bor.

Avskaffande av etableringskontrollen

1 propositionen föreslås att den nuvarande begränsningen av tandläkares
rätt till anslutning till försäkringskassan förlängs att gälla även under
1985. Denna etableringskontroll infördes när det rådde en stor brist på
tandläkare.

De skäl som anförs för en fortsatt etableringskontroll är att det fortfarande
råder en obalans mellan tillgången på tandläkare i olika delar av
landet och att det ansträngda ekonomiska läget motiverar en begränsning
av antalet försäkringsanslutna tandläkare.

Den tidigare bristen på tandläkare finns inte längre. Därmed har det
grundläggande motivet för etableringskontroll fallit. Det är folkpartiets
uppfattning att det är en bättre metod att låta människors efterfrågan på
tandläkare styra etableringen än att etableringarna avgörs i administrativ
ordning. Den tandläkare som önskar etablera sig som privatpraktiserande
tandläkare måste givetvis bygga på en företagsekonomisk planering, vilket
i sin tur kräver en tillräckligt stor kundkrets.

Det finns inte heller några samhällsekonomiska skäl för att begränsa
anslutningen till tandvårdsförsäkringen. Människors behov av tandvård
bör vara styrande för tandvårdens dimensionering, och verksamheten bör
organiseras för att tillgodose frihet vid valet av tandläkare. Detta leder

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 219—222

Mot. 1984/85:219

2

också till att kostnaden minimeras. Det blir betydligt mer kostsamt att låsa
sig till att folktandvården skall byggas ut i takt med att privata tandläkare
upphör med verksamheten. Som framgår av propositionen är kostnaden
per behandlad patient högre i folktandvården än i privattandvården. Detta
beror till stor del på att kostnaden för annan personal än tandläkare
(administration, sköterskor m. m.) är högre i folktandvården liksom kostnaderna
för inventarier och lokaler. I propositionen diskuteras åtgärder
för att sänka kostnaderna inom folktandvården. Detta är självfallet angeläget,
men det största incitamentet för en effektiv verksamhet inom folktandvården
är säkerligen att det råder en fri etableringsrätt för tandläkare,
och därmed konkurrens.

Dagmar för tandläkare

I propositionen sägs, med hänvisning till det nya ersättningssystemet för
hälso- och sjukvården som riksdagen nyligen beslutat, att det finns skäl för
att pröva förutsättningarna för ett förändrat ersättningssystem också för
tandvården.

Med hänvisning till vad folkpartiet ovan anfört om vikten av en fri rätt
till anslutning till tandvårdsförsäkringen anser folkpartiet att en sådan
översyn inte får leda till att etableringsrätten inskränks. Den bör tvärtom
utvidgas i enlighet med vad som sägs i denna motion. Folkpartiet har
tidigare motsatt sig den s. k. Dagmaröverenskommelsen för sjukvården
och gör det givetvis också för tandvården. Inom tandvården ter sig en
sådan överenskommelse ännu mer absurd då huvuddelen av vuxentandvården
redan ges av privatpraktiserande tandläkare.

Specialisttandvården

I förslaget till ny tandvårdslag föreslås att folktandvården, i likhet med
vad som f. n. gäller, skall svara för specialisttandvården. Enligt folkpartiets
uppfattning är det viktigt att det finns valmöjligheter och konkurrens
även inom specialisttandvården. De begränsningar som gäller för specialtandläkares
anslutning till tandvårdsförsäkringen bör därför avskaffas.

Folktandvårdens utbyggnad

I propositionen föreslås ingen bestämmelse i lagen som anger den minsta
del av allmäntandvården som folktandvården skall svara för. Folkpartiet
hälsar detta med tillfredsställelse men vill påtala att föredragande
statsrådet i flera skrivningar hävdar att det är naturligt att folktandvården
byggs ut.

I specialmotiveringen till paragrafen i tandvårdslagen om folktandvårdens
ansvar för tandvård åt vuxna (förutom specialisttandvård) sägs vis

Mot. 1984/85:219

3

serligen att landstingets ansvar innebär att det självt avgör omfattningen
av den vuxentandvård som folktandvården skall svara för. Därefter konstateras
att ”av den allmänna motiveringen framgår att folktandvården på
sikt bör svara för minst 35 % av allmäntandvården för vuxna”. Enligt
folkpartiets mening saknas det anledning att uttala sig för någon viss
procentsiffra. Det är viktigt att 100% av svenska folket bereds en bra
tandvård. Dessutom stämmer den formulering som citeras ovan inte helt
med de resonemang som förs på andra ställen i propositionen. Föredragande
statsrådet har tidigare sagt att det finns flera skäl som talar för att
bibehålla 1973 års målsättning för allmäntandvården för vuxna, men
avstår från en lagreglering. Det förtjänar att påpekas att 1973 års målsättning
innebar en utbyggnad till 35 % och inte till minst 35 %. Avgörande för
omfång måste bli hur väl den hävdar sig i konkurrens.

Tandvård för barn och ungdomar

I förslaget till tandvårdslag föreslås att, liksom i dag, folktandvården
skall svara för tandvården för barn och ungdomar. I specialmotiveringen
konstateras att denna regel innebär att ”skyldigheten för landstingen att
själva svara för vården inte nödvändigtvis måste innebära att vården
bedrivs i egna lokaler och av landstingsanstalt personal”. Folkpartiet vill
understryka detta och framhålla att det avgörande inte får vara i vilken regi
vården ges utan att vården ges så bra och så effektivt som möjligt. Det bör
därför vara naturligt att landstingen organiserar denna verksamhet utan
några pekpinnar från riksdag och regering. I specialmotiveringen sägs
nämligen längre fram att det förutsätts att landstinget i huvudsak självt
svarar för den faktiska tandvården och att undantag kan vara lämpliga i
mycket speciella fall.

Det kan i vissa fall vara motiverat att barn och ungdomar behandlas av
annan tandläkare än av folktandvården eller av privatpraktiserande tandläkare
som landstinget slutit avtal med. Landstingen bör inta en generös
attityd till att betala tandvårdskostnaden i dessa fall.

övrigt

Även när det gäller tandvård vid sjukhus och andra institutioner bör
samverkan kunna ske med privatpraktiserande tandläkare. Det finns således
inte här någon anledning att förorda att den faktiska vården skall ges
av folktandvårdens personal.

Hemställan

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå förslaget till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,

Mot. 1984/85:219

4

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs beträffande en översyn av ersättningssystemet
för tandvården,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om specialtandläkares rätt att ansluta sig till
tandvårdsförsäkringen,

4. att riksdagen beslutar att 7 § p. 2 och 3 tandvårdslagen ersätts av:

2. specialisttandvård och övrig tandvård för vuxna i den omfattning
som landstingskommunen bedömer lämplig,

5. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförs om folktandvårdens utbyggnad, om
samverkan med privatpraktiserande tandläkare i barn- och ungdomsvården
och vid institutioner samt om möjligheten för barn
och ungdomar att anlita annan tandläkare än folktandvården,

6. att riksdagen uttalar att någon procentsiffra för folktandvårdens
andel av tandvården för vuxna inte skall anges.

Stockholm den 22 november 1984

INGEMAR ELIASSON (fp)

KENTH SKÅRVIK (fp) ELVER JONSSON (fp)