10

Motion

1984/85:213

Bengt Westerberg m. fl.

Ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och
män i arbetslivet (prop. 1984/85:60)

I proposition 1984/85:60 föreslås vissa ändringar i lagen om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet. Förslaget innebär rätt att få del
av meriterna för den som erhållit ett arbete, förlängning av vissa preskriptionstider
och möjlighet till ersättning för den som inställer sig hos jämställdhetsombudsmannen.

Folkpartiet tillstyrker förslagen i propositionen. Det är glädjande att
socialdemkoraternas inställning till jämställdhetslagen har ändrats från att
vara helt avvisande till att nu föreslå skärpningar i lagen.

Folkpartier har tidigare, i motion 1983/84:1101, föreslagit en rad skärpningar
av jämställdhetslagen. De förslag som finns i propositionen är i och
för sig bra men inte tillräckliga.

Rätt att få tjänsten

Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har tidigare förslagit en utredning
om att i jämställdhetslagen införa en regel som ger den som har diskriminerats
vid anställning möjlighet att i rättegång tillerkännas anställningen.
Föredragande statsrådet anför i lagrådsremissen att detta är en fråga av
mer långtgående natur som medför ingående förändringar i lagen och dess
tillämpning och har en rad konsekvenser för arbetsmarknaden i övrigt.
Inte minst måste effekterna för den person som först fått tjänsten beaktas,
även om grunderna för anställningsbeslut varit felaktiga. Vi vill i sammanhanget
påpeka att denna fråga genom rätten att överklaga en tjänstetillsättning
delvis är löst för statliga tjänster. Vissa erfarenheter bör kunna dras
av de regler som gäller där. Frågan är dock så viktig att den bör bli föremål
för utredning. Vi kan i hög utsträckning instämma i vad JämO anför i sitt
remissvar på departementspromemorian:

Under de två år som gått sedan JämO gjorde sin framställning om
utredning av denna fråga har JämO ständigt fått motta påpekanden som
gällt lagens sanktion vid brott mot 3§. Att en domstol i en sådan situation
endast kan döma ut ett tämligen blygsamt skadestånd gör enligt många
jämställdhetslagen till ett svagt instrument. De flesta anför som sin mening
att ”det är ju anställningen som man vill ha om man är bättre meriterad”.
Att inte så få arbetsgivare kalkylerar med skadeståndsbeloppet som en
anställningskostnad, är en annan vanlig anmärkning. För den förfördelade
känns det orimligt att inte kunna få det sökta arbetet genom en dom i
domstolen.

Mot. 1984/85:213

11

Intrycket av att sanktionen för brott mot 3§ inte är tillräcklig har förstärkts
av att domarna i arbetsdomstolen inte synes ha fått den avskräckande
effekt som har varit avsedd. JämO har fått anmälningar mot arbetsgivare
för brott mot 3§ där omständigheterna har varit mycket lika dem som
har förelegat i mål där arbetsdomstolen har dömt ut skadestånd. I ett
sådant fall har den nya anmälan gällt en arbetsgivare inom samma arbetsmarknadssektor,
i samma del av landet, en snarlik tjänst och samma typ
av meriter hos de båda sökande. Domen i det jämförbara målet meddelades
mindre än ett år innan den nya anmälan gjordes. Domstolens avgörande
hade naturligtvis fått större genomslagskraft om den hade inneburit en
strängare sanktion.

Lagen har nu varit i kraft i fyra år. Det inledningsskede under vilket
skadestånd på en måttlig nivå kunde vara motiverat synes nu vara passerat.
Även om det ur jämställdhetssynpunkt är mindre skadeståndsbeloppets
storlek som har varit av betydelse än den publicitet som har skapats kring
ett avgjort fall, skulle en rätt till anställningen naturligtvis ge ännu mera
tyngd. Framför allt skulle en skärpning av sanktionen dock få förebyggande
effekt. Arbetsgivare har för närvarande rätt att göra avdrag för ideellt
skadestånd som utbetalas till arbetstagare såsom en driftskostnad vid
beskattning. Att den rätten eventuellt kan komma att avskaffas kan inte
anses innebära att sanktionen skärps.

JämO är medveten om att en rad svårigheter måste övervinnas om lagen
skall kunna ändras så att den ger förfördelade rätt till anspråk på anställning
men JämO anser att utaredning bör ske. Inte minst bör närmare
undersökas hur den rätt till anställning som används som sanktion i
utländska system fungerar i praktiken. Detta gäller särskilt de utländska
förebilderna för det svenska lagstiftningsarbetet i övrigt. Har man utomlands
haft samma diskussion om svårigheterna som i Sverige? Hur har de
övervunnits? Vilka överväganden har gjorts och vilka lösningar har valts
för att möta svårigheterna? Hur har lösningarna fungerat i praktiken?
Vilka slutsatser kan dras för Sveriges del av de utländska erfarenheterna?

Även om det införs en rätt för den som blivit diskriminerad att få
tjänsten kan det finnas behov av en översyn av skadeståndens storlek.
Dessa utgår i dag med relativt blygsamma belopp.

Domstolens sammansättning

Arbetsdomstolens sammansättning är f. n. mycket ojämn vad avser
könsfördelningen. F. n. finns det endast en kvinna av 22 ledamöter. SAF,
Kommunförbundet, Landstingsförbundet och LO har inte någon kvinnlig
representant vare sig som ledamot eller ersättare i arbetsdomstolen. Den
rådande situationen är klart otillfredsställande. Folkpartiet anser det vara
mycket viktigt att uppnå en jämnare könsfördelning i arbetsdomstolen.

Trots uppmaningar har bl. a. arbetsmarknadens parter inte visat sig
beredda föreslå ledamöter och ersättare av båda könen till arbetsdomstolen.
Det förefaller därför vara uppenbart att det inte räcker med vädjanden
till arbetsmarknadens parter, vilket föredragande statsråd hänvisar till,
utan lagen bör kompletteras med en bestämmelse om att både män och

Mot. 1984/85:213

12

kvinnor bör tjänstgöra när mål rörande jämställdhetslagen behandlas.
Även tingsrätterna bör vara sammansatta av både män och kvinnor när
frågor om könsdiskriminering behandlas.

Trakasserier

Enligt JämO förekommer trakasserier av den som gjort anmälan om
könsdiskriminering. Risken för trakasserier kan vara en starkt återhållande
faktor för dem som överväger att göra en anmälan om diskriminering.

I departementspromemorian sägs att det knappast är möjligt att uttala
en uppfattning vare sig om behovet av en sådan lagändring som JämO
åsyftar eller om den rätta lösningen utan att man närmare har studerat de
erfarenheter som har gjorts av trakasserier mot arbetstagare som vill anmäla
eller har anmält fall av otillåten diskriminering. Folkpartiet anser
därför att frågan om införandet av ett förbud mot trakasserier bör utredas
ytterligare.

Hemställan

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående

a) frågan om den person som diskriminerats vid anställning skall
tillerkännas tjänsten,

b) frågan om förbud mot trakasserier mot den som gjort eller
överväger att göra anmälan om könsdiskriminering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att jämställdhetslagen
bör kompletteras med en bestämmelse om att
domstolarna i mål om jämställdhetslagen skall bestå av både
kvinnliga och manliga ledamöter.

Stockholm den 20 november 1984
BENGT WESTERBERG (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

INGEMAR ELIASSON (fp) JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

KARIN AHRLAND (fp)