Mot 1984/85
209-214

Motion

1984/85:209

Eric Hägelmark m. fl.

Ändring i civilförsvarslagen (1960:74), m. m. (prop. 1984/85:49)

Proposition 1984/85:49 behandlar kommunernas roll inom civilförsvaret.
Riksdagen uttalade sig i 1977 års totalförsvarsbeslut för en övergång till
ett kommunanknutet civilförsvar. Principerna fastlades i 1982 års totalförsvarsbeslut.
Ledningen av civilförsvaret på lokal nivå skall överföras från
staten till kommunerna. En parlamentarisk kommitté har därefter behandlat
frågor kring hur kommunernas planläggning av civilförsvarsverksamheten
bör genomföras. Kommittén har bedrivit provplanläggning i Kopparbergs
och Malmöhus län. Resultaten är mycket positiva. Trots den
korta tiden har de 22 försökskommunerna lyckats genomföra planeringen.

För övriga kommuner bör det gå ännu bättre, genom att det nu finns
erfarenhet att bygga på. Information och utbildning kan bli bättre. Språket
torde dessutom kunna förenklas i de dokument som används.

En verkligt glädjande effekt av provplanläggningskommitténs arbete —
som inte förutsågs i direktiven — var att civilförsvarsplanläggningen med
fördel kan integreras i kommunens planläggning för sina hittillsvarande
uppgifter i krig, som socialtjänst, gatuhållning, vatten, avlopp och annat
som är en fortsättning på det ansvar som finns i fred. Grundprincipen
inom totalförsvaret bör vara att den som sköter en uppgift i fred också skall
ha hand om den i krig. Därmed borgas för största möjliga kompetens och
minsta möjliga omställningsproblem. Civilförsvarsuppgifterna kan ses
som en naturlig fortsättning i krig på kommunernas fredstida uppgifter
inom räddningstjänsten, det som hittills kallats brandväsendet.

Kan civilförsvaret förankras kommunalt innebär det en kraftig vitalisering,
och verksamheten kan långt bättre än med statlig ledning bli folkligt
förankrad. Kommunerna — gärna i samverkan med frivilliga organisationer
— bör genom den nya hemskyddsorganisationen ute i bostadsområdena
kunna få en direkt förbindelse mellan civilförsvaret och allmänheten.
Hemskyddsorganisationen, som i princip beslöts i 1982 års totalförsvars
beslut, avsågs ge medborgarna information vid beredskap och krig om
skyddsmöjligheter och annan civilförsvarsverksamhet. Nu framstår det
allt tydligare att hemskyddsorganisationen även bör användas för information
inom alla de verksamhetsfält som berör kommunerna i krig och där
den enskilde behöver stöd av olika slag.

Propositionen utgår från provplanläggningskommitténs förslag. I fråga
om den statliga ersättningen till kommunerna föreslår statsrådet en enklare
ordning än kommittén föreslog, nämligen ett helt schabloniserat bidrag
byggt på grundbidrag plus fem kronor per invånare. Det innebär liten

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 209—214

Mot. 1984/85:209

2

administration och har dessutom fördelen att kommunerna inte frestas att
göra planeringen dyrare än nödvändigt.

På en viktig punkt går regeringen dock emot provplanläggningskommittén,
nämligen i fråga om ansvaret för ”mobiliseringsplanen”, som var
en av de sex planer som kommunerna borde ansvara för enligt provplanläggningskommittén.
De övriga fem avser övergripande ledning, kommunal
information, plan för personal och underhåll, skyddsplan (skyddsrum
och annat skydd) samt räddningsplan. Statsrådet föreslår att länsstyrelserna
åtminstone t. v. bör upprätta och ansvara för mobiliseringsplanerna.
”När ytterligare erfarenheter vunnits kan kommunernas ansvar för mobiliseringsplanläggningen
ändras till en omfattning som då kan vara önskvärd
och ändamålsenlig.”

Provplanläggningskommittén var enig i sitt förslag. Den hade studerat
just mobiliseringsanläggningen extra noga genom att prova två alternativ.
I Malmöhus län utarbetade länsstyrelsen en mobiliseringsplan för var och
en av de tolv kommuner som ingick i provpianläggningen. I Kopparbergs
län ansvarade de tio kommunerna själva för mobiliseringsplanerna.

Kommittén konstaterar om erfarenheterna att ”mobiliseringsplanerna i
Kopparbergs län präglas inte av den enhetlighet som utmärker planerna
för Malmöhus län. Detta förklaras av en strävan att utforma planerna med
hänsyn till lokala förutsättningar”.

Kommittén föreslår att kommunerna får ansvaret för mobiliseringsplanerna.
Undantag bör kunna göras i Stockholms län, där många kommuner
har civilförsvarsbaser placerade utanför den egna kommunen. Där kan
problem uppstå vid mobiliseringsplanläggningen, varför man i det länet
bör ha en möjlighet att låta länsstyrelsen svara för planläggning för och
ledning av mobilisering för vissa av kommunernas enheter.

Det provplanläggningskommittén säger om ansvaret för mobiliseringsplanläggningen
är principiellt och viktigt. Kommunalt ansvar ökar möjligheterna
att verksamheten skall fungera i krig. Den lokala anpassningen blir
bättre. Och kommunalt ansvar uppfyller bäst kraven vid överraskande
angrepp, alltså den situation som totalförsvarsbeslutet fäste särskilt stor
vikt vid. Det kan bli något billigare att låta länsstyrelserna utföra planeringen,
men kommittén menar att ”betydelsen av den lokala förankringen
och som en följd härav den ökade beredskapen mot överraskande angrepp
väger väsentligt tyngre”. Kommittén skriver:

Kommunerna skall enligt 1982 års totaiförsvarsbeslut ansvara för ledning
av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och den planläggning
i fred som hänger samman härmed. Självfallet måste detta i första
hand avse sådana planer som har direkt betydelse för kommunernas möjligheter
att lösa sina civilförsvarsuppgifter i krig. Dessa möjligheter ökar rimligen.
om de som bär ansvaret för genomförandet av planerad verksamhet
aktivt har deltagit i eller genomfört planläggningen. Härigenom erhålls den
insikt i och den förtrogenhet med föreliggande uppgifter och problem som
gör det möjligt att handla med säkerhet. Denna säkerhet krävs eftersom

Mot. 1984/85:209

3

uppgifterna i regel måste lösas under tidspress och svåra förhållanden eller
i situationer, när man måste göra avsteg från planerat förfarande. Det bör
observeras att dessa krav redan är tillgodosedda i riksdagsbeslutet vad
gäller skyddsplanerna.

/ ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå under beredskap
och i krig bör som vi tidigare har framhållit ingå att mobilisera civilförsvarsorganisationen.
Detta är dessutom en verksamhet som har avgörande
betydelse för kommunernas möjligheter att lösa sina övriga civilförsvarsuppgifter.
Vi anser att här i hög grad gäller de ovan angivna kraven på att
ansvarig myndighet måste ha stor insikt i och förtrogenhet med föreliggande
uppgifter och problem.

Ytterligare skäl som talar för ett kommunalt ansvar för mobiliseringsplanläggningen
är att kommunerna kommer att välja olika lösningar, när
det gäller ansvaret för skilda delar av civilförsvarsverksamheten på olika
nämnder, styrelser och förvaltningar beroende på hur deras fredsorganisation
är utformad. Det är otvivelaktigt lättare för kommunen än för länsstyrelsen
att i mobiliseringsplanen göra denna lokala anpassning.

Vi anser också att ett planläggningsansvar sorn är förlagt till den lokala
verkställande nivån bäst uppfyller totalförsvarsbeslutets krav på ökad förmåga
att möta verkningarna av ett överraskande angrepp. Som skäl härför
hänvisar vi till det resonemang vi fört ovan om att ansvar för och aktivt
deltagande i planläggningen medför bättre handlingsberedskap och säkerhet
i ett verkställighetsskede.

Vi finner det olyckligt att propositionen gått emot förslaget att låta
kommunerna få ansvar för mobiliseringsplanläggningen. Beredskapen vid
överraskande anfall förbättras, och lokala hänsyn kan bättre tillgodoses
om kommunerna får ansvaret för mobiliseringsplanläggningen. I totalförsvarsplanen
anses det självklart att den som skall ha ledning i krig också
ansvarar i fred för mobiliseringsplanläggningen. Det är då orimligt att
länsstyrelserna skall göra upp planer för en verksamhet som i krig leds av
kommunerna.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen beslutar att kommunernas ansvar för civilförsvarsverksamheten
även skall omfatta mobiliseringsplanläggningen
och att den föreslagna lagen ändras i enlighet med detta.

Stockholm den 20 november 1984

ERIC HÄGELMARK (fp)

KERSTIN EKMAN (fp) HUGO BERGDAHL (fp)