5

Motion
1984/85:192

Alf Wennerfors m. fl.

Ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd, m. m. (prop. 1984/
85:62)

Vi noterar att det varit möjligt att träffa överenskommelse om permitteringslön
mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen
i Sverige (LO). Liknande avtal har redan träffats också på andra
delar av arbetsmarknaden eller kan väntas komma att träffas. Avtalen
förutsätter emellertid statlig medverkan i fråga om finansieringen och är
preliminära i avvaktan på att statsmakterna fattar beslut om statsbidrag.

De nya avtalen innebär att nu gällande avtal inom de olika förbundsområdena
om permitteringslön under viss tid sägs upp.

Permitteringar är i stort sett aktuella endast för kollektivanställda inom
den konkurrensutsatta och konjunkturberoende sektorn. Genom att permitterad
personal har rätt till ersättning från arbetslöshetskassa resp. kontant
arbetsmarknadsstöd har inkomstskyddet vid permitteringar till en del
finansierats av skattemedel. Samtidigt har de permitterade delvis drabbats
av inkomstbortfall.

Av rättviseskäl är det otillfredsställande att endast vissa grupper på
arbetsmarknaden drabbats av inkomstbortfall vid permitteringar.

Avsikten med de nu träffade avtalen är att arbetstagare som permitteras
skall få full lön av arbetsgivaren och stå till dennes förfogande under hela
permitteringstiden. Därmed kommer arbetstagarna inte längre att behöva
utnyttja arbetslöshetsförsäkringen eller det kontanta arbetsmarknadsstödet
och inte heller behöva vara anmälda hos arbetsförmedlingen såsom
arbetssökande under permitteringstiden. Arbetsgivarnas kostnader för
löner under permittering kommer enligt den preliminära överenskommelsen
att till stor del täckas av bidrag från en s.k. permitteringslöneanordning.
Denna finansieras dels kollektivt av arbetsgivarna genom en avtalsreglerad
löneavgift, dels genom statsbidrag motsvarande dagpenningen i
arbetslöshetsförsäkringen, f. n. 300 kr. per dag. Kostnaden för statskassan
under ett ”normalpermitteringsår” beräknas belöpa sig till 105 milj. kr.
Kostnaden för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna för motsvarande
antal ersättningsdagar uppskattas till ca 85 milj. kr. Om hänsyn
tas till sociala avgifter beräknas dock nettokostnaden för staten bli lägre
för statsbidrag till permitteringslöneersättningen än för motsvarande statsbidrag
till arbetslöshetskassorna. För första halvåret 1985 uppskattas kostnaden
till 52,5 milj. kr. Erforderliga medel tas ifrån de medel som anvisats
för statsbidrag till arbetslöshetskassorna.

Även om det i och för sig är tillfredsställande att det avtalsvägen har gått
tl Riksdagen 1984185. 3 sami. Nr 189—200

Mot. 1984/85:192

6

att lösa denna segslitna fråga anser vi det betänkligt att arbetsmarknadens
parter på det sätt som här sker träffar avtal under förutsättning av statsmakternas
medverkan och tillskott av allmänna medel. Vi utgår ifrån att
detta är en engångsföreteelse. Det är önskvärt att förhållandena mellan
parterna på arbetsmarknaden kan regleras genom avtal utan medverkan av
statsmakten.

Vi har i andra sammanhang hävdat att parterna har ett ansvar för
utvecklingen på arbetsmarknaden och konsekvenserna av träffade avtal.
Då det gäller arbetslöshetsförsäkringen innebär denna principiella inställning
att statsbidragsfinansieringen successivt bör minska till förmån för en
större andel egenfmansiering eller finansiering i den ordning som parterna
själva avtalar. Då måste också statens medverkan i samband med finansiering
av kostnaderna vid permitteringar successivt reduceras på liknande
sätt.

Konsekvenserna av den nu föreslagna permitteringslöneanordningen är
svåröverskådliga. Förhållandena varierar kraftigt från avtalsområde till
avtalsområde. Framförallt råder stor osäkerhet om konsekvenserna av att
även oorganiserade arbetsgivare skall kunna ansluta sig till permitteringslöneanordningen.

Som framgår av flera av remissvaren finns det risker för att systemet kan
utnyttjas på ett inte förutsett sätt. Det är också svårt att förutse i vilken
mån statens medverkan innebär en styrning av medel till vissa branscher
eller företag, liksom i vilken mån parterna påverkas i valet mellan permittering
och uppsägning.

Med anledning av den träffade överenskommelsen mellan parterna föreslår
regeringen nu att § 21 i lagen om anställningsskydd ändras så att full
lön under permittering skall utgå. Regeln görs emellertid dispositiv i större
utsträckning än normalt är fallet med LAS genom att avtal om avvikelser
får träffas även utanför kollektivavtalsförhållanden om avtalet innebär att
kollektivavtal som har träffats för verksamhetsområdet skall tillämpas.

Även arbetsgivare som saknar kollektivavtal bidrar till de 65% av arbetslöshetsersättningen
som finansieras via arbetsmarknadsavgifter. Det
är därför rimligt att också dessa kommer i åtnjutande av ersättning på
samma villkor som för kollektivavtalsslutande parter. Detta förutsätter att
också de branschavtal som avses träffas förbundsvis skall utformas så att
de även är relevanta för icke organiserade arbetsgivare. Så länge avtal inte
föreligger är det emellertid omöjligt att bedöma vilka konsekvenserna blir
för icke organiserade arbetsgivare och arbetstagare. Från rättssäkerhetssynpunkt
är det inte acceptabelt att lagändringar vidtas som kan ha vittgående
konsekvenser utan att de är tillfredsställande belysta. Det är inte
heller acceptabelt att vid lagstiftning förutsätta avtal mellan annars icke
avtalsbundna parter. Ytterligare en besvärande aspekt är att permitteringslöneanordningen
avses bli administrerad av ett partsammansatt organ.
Detta kan innebära risk att de oorganiserade arbetsgivarnas rättigheter inte
till fullo beaktas.

Mot. 1984/85:192

7

Av dessa anledningar bör riksdagen inte ta ställning till eventuella ändringar
i lagen om anställningsskydd på denna punkt förrän den av regeringen
aviserade utvärderingen av det nya permitteringslönesystemet föreligger.

Hemställan

Med anledning av vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att avslå regeringens proposition 1984/
85:62 om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd m.m.,
27 §,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i övrigt i motionen anförts.

Stockholm den 20 november 1984

ALF WENNERFORS (m)
SONJA REMBO (m)
BENGT WITTBOM (m)
HÅKAN STJERNLÖF (m)
GULLAN LINDBLAD (m)
BARBRO NILSSON (m)
i Visby

ANDERS G. HÖGMARK (m)
INGRID HEMMINGSSON (m)
STEN SVENSSON (m)
GÖREL BOHLIN (m)