Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1984/85:19
Bertil Fiskesjö m. fl.

Artificiella inseminationer (prop. 1984/85:2)

Propositionen behandlar två frågor som med fördel kan hållas isär. Den
ena frågan gäller inseminationsbarns rättsliga ställning, den andra behovet
och önskvärdheten av särskild reglering av inseminationsverksamheten,
utöver vad som är nödvändigt för att tillförsäkra att barnen får en rättslig
far.

Som framhålls i propositionen visar ett aktuellt rättsfall, att frånvaron av
lagbestämmelser som direkt reglerar frågan om faderskap till barn som
tillkommit genom insemination kan leda till, att den presumerade rättslige
fadern kan undandra sig detta faderskap, oavsett om han samtyckt till
inseminationen eller ej. Detta är i princip otillfredsställande, även om
rättsfall av angivet slag kan förutsättas bli mycket sällsynta även framdeles.

Vi delar således justitieministerns uppfattning, att en lagreglering skall
ske, som fastlägger, att moderns make eller annan man som vid inseminationen
levde tillsammans med henne under äktenskapsliknande förhållanden
skall anses som barnets rättslige far. Vi anser också att det är lämpligt
att reglera detta i föräldrabalken på det sätt som föreslås i propositionen,
och att de regler i förslaget till inseminationslag som behandlar dessa
frågor bör antas.

Vad gäller övriga delar av förslaget till särskild lag om insemination
känner vi däremot stor tveksamhet och anser att allvarliga invändningar
kan riktas mot detsamma. När vi fortsättningsvis talar om insemination
avser vi enbart s.k. givarinsemination, dvs. de fall då befruktning sker
med sperma från annan än make eller samboende. Vad beträffar s.k.
makeinsemination instämmer vi i de slutsatser som kommer till uttryck i
såväl propositionen som i den utredning som föregått denna, nämligen att
makeinseminationen i sig inte ger anledning till särskild lagstiftning, utöver
den ändring av föräldrabalken som vi berört ovan och som vi tillstyrkt.

Återstår således frågan om särskild lagstiftning avseende givarinsemination.
Helt allmänt anser vi att för införandet av alla nya lagregler bör gälla,
att det skall finnas ett påvisbart och angeläget behov. Detta är av särskild
vikt för regler som innebär intrång i och begränsning av den personliga
integriteten. De samlade effekterna av föreslagna regler måste således
övervägas noga.

Inseminationsverksamhet har förekommit länge såväl utomlands som i
vårt land, även om antalet kända fall hos oss fortfarande är ganska litet.
Enligt vad utredningen uppger bedrivs verksamheten vid ett tiotal kvinnokliniker
och av ett litet antal privatpraktiserande gynekologer. Verksamhe

Mot. 1984/85:19

ten har hittills handlagts enligt de regler som allmänt gäller enligt läkarinstruktionen
och de författningar i övrigt som reglerar hälso- och sjukvård,
t. ex. bestämmelserna om sekretess i sekretesslagen. Av intresse i sammanhanget
är att något krav på särskild lagstiftning inte rests från direkt
berörda parter.

De grundläggande motiv som anges i utredningen och propositionen är
närmast av etisk karaktär. I en del remissvar på utredningen har man
föreslagit att givarinsemination skall förbjudas helt. Den moraliska grundsyn
som detta ytterst grundar sig på är att den rättslige fadern alltid skall
vara barnets biologiske far. Denna uppfattning kan framstå som uttryck för
en klar och konsekvent princip och den präglar också i mycket lagstiftningen
på familjerättens område.

Att i verkligheten strikt upprätthålla denna princip genom lagstiftning är
dock ogörligt, det visar all erfarenhet. Ibland är det inte heller önskvärt.
Av sociala, rättsliga och praktiska skäl har också sedan länge avsteg gjorts
även i gällande rätt. Det är således inkonsekvent att använda principen
som sådan som ett argument mot just givarinsemination. I såväl utredningen
som propositionen har man också kommit till den slutsatsen att insemination
skall vara tillåten, trots att detta leder till att barnets rättslige
fader inte är den biologiske. Verksamheten förbjuds således inte; den ges
positiv lagsanktion. Men man vill reglera verksamheten på i lagförslaget
angivet sätt. Det viktigaste och avgörande i förslaget är att spermagivarens
identitet skall kunna röjas.

Om man således bortser från en rad argument som visserligen finns i
materialet men inte återspeglas i det föreliggande lagförslaget kvarstår att
granska förslaget och de motiv som faktiskt är knutna till det. Vidare är det
av stor vikt att söka bedöma om de föreslagna lagreglerna kan tänkas få de
effekter som anges i de relevanta motiven.

I motiven återkommer man ofta till det i och för sig tungt vägande
argumentet att det är barnets rätt och barnets situation som skall sättas i
centrum. Man utgår vidare ifrån att det under alla omständigheter är bra
för barnet att kunna få veta vem som är den biologiske fadern. Detta
tillgodoses genom den föreslagna lagen, menar man.

Så är det inte. Genom en bestämmelse i lagen och en följdändring av
sekretesslagen stadgas visserligen att ett barn som avlats genom insemination
skall, när det uppnått en tillräcklig mognad, få rätt att få del av de
uppgifter om spermagivaren som finns i den journal som sjukhuset åläggs
att föra och bevara. Men det är väl att märka, att varken sjukhuset eller
någon annan myndighet åläggs att informera barnet om att det tillkommit
genom insemination. Denna informationsuppgift läggs på de rättsliga föräldrarna,
dock inte genom något stadgande i lagen eller någon annan
föreskrift om att de skall avge bindande förklaring om att tala om för barnet
hur det kommit till. Insikten om att föreskrifter av det här slaget skulle
vara verkningslösa får förutsättas vara anledningen till att de saknas.

Mot. 1984/85:19

De allmänna uttalanden som görs i utredningen och propositionen om
önskvärdheten av att föräldrarna informerar barnen är av allt att döma lika
verkningslösa. Av de undersökningar som redovisas i utredningen och i
några remissvar framgår klart att föräldrarna inte har för avsikt att tala om
för barnen att de tillkommit genom insemination. De vill att barnen i alla
avseenden skall betraktas som deras egna. Detta framstår som en grundläggande
förutsättning för inseminationen. Därmed blir också bestämmelserna
om att barnet skall ha tillgång till uppgifterna om spermagivaren av
ringa värde. Förutsättningen för ett utnyttjande av denna möjlighet är ju att
barnet vet om att den biologiske fadern är en annan än den rättslige och
sociale.

Man kan visserligen helt allmänt hävda den uppfattningen, att det skulle
vara önskvärt med en större öppenhet kring inseminationsverksamheten
som sådan och att föräldrarna utan ängslan för effekterna på familjesituationen
eller för omgivningens reaktioner borde kunna tala om hur allt gått
till. Men man kan också ur de inblandade parternas, inkl. barnets och
spermagivarens, synpunkt komma till rakt motsatt ståndpunkt, nämligen
att öppenheten skulle vara till skada.

Vad man tycker härvidlag är dock rätt likgiltigt ur den aspekt som här
berörts. Det är föga troligt att föräldrarnas attityd kommer att förändras till
en större öppenhet av det skälet att en ny lag gör det möjligt för barnet att
eftersöka den biologiske fadern. Detta kan tvärtom medverka till att föräldrarna
blir ännu mera bestämda i sin uppfattning att inte tala om för
barnet att det tillkommit genom insemination. Ett röjande av detta skulle ju
kunna leda till ur föräldrarnas synpunkt helt onödiga och oönskade komplikationer.
Av psykologiska och sociala skäl och av omsorg om barnet
kommer således föräldrarna säkerligen liksom hittills att eftersträva en
långtgående sekretess. Detta måste man således acceptera som en utgångspunkt
för bedömningen av den föreslagna lagens effekt.

Den jämförelse som i detta och många andra sammanhang görs med
adoption i utredningen och propositionen är inte relevant. För såväl föräldrar
som barn är situationen en helt annan vid insemination. En given
skillnad är att modern vid insemination alltid är barnets biologiska mor.
Men därutöver gäller, att det vid adoption är väl känt att barnet är adopterat.
De fall där detta skulle kunna döljas är numera ytterligt sällsynta.
Öppenheten är således en given förutsättning för adoptionen. Vid insemination
däremot behöver ingen utomstående få reda på att barnets rättslige
far inte är dess biologiske.

Orsakerna till barnlöshet är många och olika. En del makar har själva
valt att inte skaffa sig barn. Av dem som gärna vill ha barn och som skulle
kunna få detta genom insemination avstår många av olika skäl från att
utnyttja denna möjlighet. Den argumentation som utgår ifrån, att de som
söker insemination i stället borde acceptera sin barnlöshet är således inte
relevant. Detta är ett alternativ som de förkastat.

Mot. 1984/85:19

Man kan vidare utgå ifrån, att de som använder sig av insemination noga
tänkt över sin situation - säkert mera grundligt än de flesta andra kategorier
som skaffar sig barn. Barnet är således planerat, efterlängtat och välkommet.
Det material som redovisas i utredningen bestyrker också att det
förhåller sig på detta sätt. Till detta kommer att parrelationerna är mera
stabila än hos genomsnittet sammanlevande. Skilsmässor är sällsynta.

Nu är inte heller den uttalade avsikten med lagförslaget, att de makar
som bestämmer sig för insemination bör avskräckas från detta. Tvärtom
innebär lagförslaget en uttrycklig legitimation av verksamheten. Insemination
är således en av samhället accepterad metod att skaffa sig barn. Men
genom de regler som införs, framför allt genom att anonymitetsskyddet för
spermagivare tas bort, ändras dock radikalt förutsättningarna för verksamheten
jämfört med vad som hittills gällt.

Många menar att det fortsättningsvis kommer att bli mycket svårt,
kanske helt omöjligt, att få spermagivare till sjukhus och gynekologer, när
givarna vet, att deras identitet kan komma att röjas. Sekretessen har varit
en förutsättning för deras medverkan. Redan bristen på spermagivare kan
således medföra att sjukhusen tvingas upphöra med verksamheten. Därtill
kommer, att de presumtiva föräldrarna i fortsättningen inte vill anlita
sjukhusen, därför att deras önskan är, som ovan redovisats, att givaren
inte skall kunna spåras.

Men om den föreslagna lagen, som så många sakkunniga bedömare
menar, leder till att givarinseminationen upphör vid sjukhusen så är det
därför inte sannolikt att verksamheten som sådan kommer att upphöra.

Tekniken är väl känd och enkel att tillämpa. De barnlösa makarnas
önskan att skaffa sig barn kommer att vara lika stark. Det troliga är således
att verksamheten kommer att fortsätta men inte i de väl kontrollerade och
tydligen av alla inblandade uppskattade former som nu sker.

Risken för illegal verksamhet utanför de etablerade och lojala klinikernas
ram är uppenbar. Efterforskningar kommer att vara utomordentligt
svåra att genomföra, eftersom alla berörda har intresse av att hemlighålla
vad som förevarit. Av samma skäl kommer bevisföringen att bli mycket
besvärlig. Ur rättssamhällets synpunkt måste det dessutom framstå som en
föga tilltalande uppgift för polis, åklagarmyndigheter och domstolar att
agera i frågor av detta slag. Det är också väl att märka, att själva inseminationshandlingen
inte kriminaliseras i den föreslagna lagen. Det är endast
den ”sorn vanemässigt eller för att bereda sig vinning” utför inseminationer
i strid med lagen som kan dömas.

Till vad som här sagts bör fogas, att det inte är något som hindrar att
kvinnor söker sig utomlands för att under fullständigt sekretesskydd få
insemination genomförd. Något förslag att genom straffsanktion försöka
hindra detta framläggs inte i propositionen. En lagregel om detta skulle
också vara meningslös, eftersom verksamheten är tillåten utomlands, upptäcktsrisken
ringa och bevisföringen näst intill omöjlig.

Mot. 1984/85:19

Även om det skulle vara så att verksamheten i enstaka fall kan komma
att fungera så som lagförslaget utgår ifrån, kan man starkt ifrågasätta om
detta är till gagn för någon part.

Hur påverkas föräldrasituationen om båda föräldrarna vet, att en för
dem helt okänd person, spermagivaren, kommer in i deras liv, när barnet
uppnått en viss ålder? Vilken effekt kommer detta t. ex. att ha för den
rättslige faderns helhjärtade engagemang för barnet? Risken för negativ
påverkan på föräldrarollen är uppenbar, vilket inte är till båtnad för barnet.

Är det verkligen, som förslaget förutsätter, alltid bra för barnet att någon
gång i tonåren plötsligt få veta, att den som barnet under barndoms- och
ungdomsåren reservationslöst uppfattat som fadern inte är barnets biologiske
far? Säkerligen inte.

Och hur blir situationen för spermagivaren? Tiotals år efter spermadonationen,
när givaren kanske för länge sedan bildat familj och har egna barn,
kan flera för honom helt okända ungdomar, som han inte har några känslomässiga
relationer till, söka upp honom och tala om att han är deras
biologiske far. Hur påverkar detta honom och hans familj? Utredningen
och propositionen förutsätter visserligen att spermagivaren till fullo skall
ha insett vilka komplikationer som kan uppstå. Det förefaller dock föga
troligt att någon spermagivare på detta sätt med någon större grad av
realism skall kunna förutse hur han själv och hans eventuella familj skall
komma att reagera tiotals år framåt i tiden. I värsta fall kan avslöjandet av
spermagivaren leda till att annars harmoniskt fungerande familjer slits
sönder - såväl barnens som spermagivarens.

Vi vill också fästa uppmärksamheten på den risk för informationsläckor
till obehöriga som uppkommer med den journalföring och den arkivering
av journalerna som lagförslaget förutsätter. Även om antalet personer som
formellt skall få tillgång till journalerna är begränsat - förslaget är härvidlag
betydligt bättre än utredningsförslaget enligt vilket socialnämnden alltid
skulle ha tillgång till materialet och ingående kunna diskutera enskilda
fall — så blir det ändå ett betydande antal människor som får insyn. Redan
den omständigheten att journalerna skall arkiveras och förvaras så länge
och därmed kunna hanteras av många olika personer gör, att risken för
spridning av uppgifterna i journalerna till andra än som avsetts är mycket
stor.

Den genomgång som gjorts i denna motion av de troliga effekterna av
den föreslagna lagen visar, att de syften som förslagsställarna angett inte
kommer att tillgodoses genom lagen, att den kommer att medverka till en
utveckling som ingen anser önskvärd samt att lagen inte skulle vara till
gagn för de människor som närmast berörs av lagen. Därför anser vi att de
delar av förslaget till lag om insemination som inte erfordras för att uppnå
målsättningen med ändringen i föräldrabalken, dvs. att inseminationer inte
får utföras utan samtycke av kvinnans make eller annan man som bor
tillsammans med henne under äktenskapsliknande förhållanden, bör av2
Riksdagen 1984185. 3 sami. Nr 15-26

Mot. 1984/85:19

slås. Vidare bör även förslaget om ändring av sekretesslagen i den del som
avser att öppna möjlighet till utlämnande av spermagivares identitet avslås.
Detta innebär att paragraferna 3. 4 och 5 i förslaget till inseminationslag
inte bör antas.

Med hänvisning till vad som sagts i motionen hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att anta förslaget om ändring av I kap. 6 §
föräldrabalken,

2. att riksdagen beslutar att anta förslaget om ändring av 7 kap. 1 §
första stycket sekretesslagen,

3. att riksdagen beslutar att avslå förslaget om nytt fjärde stycke i 7
kap. 1 § sekretesslagen,

4. att riksdagen beslutar att anta följande förslag till inseminationslag:

Förslag till

Lag om insemination

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Med insemination förstås i denna lag införande av sperma i en kvinna
på konstlad väg.

2 § Insemination får utföras endast om kvinnan är gift eller bor tillsammans
med en man under äktenskapsliknande förhållanden. För inseminationen
krävs skriftligt samtycke av maken eller den man som kvinnan bor
tillsammans med.

3 § Fryst sperma får inte utan socialstyrelsens tillstånd föras in hit i
landet annat än av allmänna sjukhus.

4 § Den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning utför insemination
i strid mot denna lag eller under angivna förhållanden tillhandahåller
sperma för sådan insemination döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Mot. 1984/85:19

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
Stockholm den 17 oktober 1984

BERTIL FISKESJÖ (c)
SVEN-ERIK NORDIN (c)
KARL BOO (c)

ANDERS SVÄRD (c)
GUNILLA ANDRÉ (c)
KERSTI JOHANSSON (c)
ELIS ANDERSSON (c)
INGVAR KARLSSON (c)
i Bengtsfors

ELVING ANDERSSON (c)
ROSA ÖSTH (c)

ROLF RÄMGÅRD (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)
GUNHILD BOLANDER (c)
KERSTIN GÖTHBERG (c)