6

Motion
1984/85:17

Ingemar Eliasson m. fl.

Artificiella inseminationer (prop. 1984/85:2)

Insemination som hjälpmedel mot ofrivillig barnlöshet fick kvantitativ
betydelse i Sverige i mitten av 1970-talet. F. n. föds ca 250-300 barn per år
efter s.k. givarinsemination. Av de drygt 90000 barn som föds i Sverige
varje år är det sålunda en ytterst liten andel. Samtidigt reser emellertid
givarinsemination flera etiskt mycket viktiga frågor.

Vi vet inte vilka psykologiska eller sociala följder som kan uppstå i
enskilda fall. Vi hoppas och har anledning tro att majoriteten artificiella
inseminationer blir problemfria som sådana och är därför beredda att tillåta
dem. Men vi måste samtidigt ha en öppen blick och beredskap för att en
hittills okänd typ av familjekonflikter kan uppstå.

En utgångspunkt är att vi vet att ofrivillig barnlöshet beräknas vara ett
problem för mellan 10 och 20% av alla par (gifta eller sammanboende) i
Sverige. En möjlighet för dem att få hjälp är givarinsemination. Det kan
finnas skäl för samhället att hjälpa barnlösa par att fa barn på detta sätt,
men verksamheten måste bl. a. av hänsyn till barnens rätt regleras i lag.
Det är därför angeläget att de nuvarande faderskapsreglerna i föräldrabalken
ändras så att de skyddar även barn som har kommit till genom
insemination. Den osäkra rättsliga ställning som dessa barn f. n. har bör
inte längre bestå.

De förslag som regeringen nu presenterar grundar sig huvudsakligen på
Inseminationsutredningens betänkande och remissinstansernas yttranden
över detta. Initiativ till denna utredning togs under center-folkpartiregeringens
tid av Karin Ahrland och Carl-Axel Petri.

Det hade varit önskvärt med en gemensam nordisk lagstiftning på detta
område, både tids- och innehållsmässigt. I Norge och Danmark har man
emellertid f. n. inte några planer på att införa någon lagstiftning om insemination.
Vi delar regeringens uppfattning att en svensk lagstiftning i detta
läge ändå bör komma till stånd.

Syftet med lagstiftningen bör enligt vår mening vara både att förbättra
det rättsliga skyddet för barn som tillkommit genom insemination och att
reglera de närmare förutsättningarna för att insemination skall få förekomma.

Behörighet att utföra insemination

Utgångspunkten när man tar ställing till hur inseminationsverkamheten
skall regleras bör vara hänsyn till det barn som fötts efter artificiell inse

Mot. 1984/85:17

7

mination. Samtidigt bör verksamheten inte regleras mer än vad som är
nödvändigt. Av samma skäl är det överflödigt att alls reglera under vilka
villkor som s. k. makeinsemination (sperma från kvinnans make eller sammanboende)
skall utföras annat än vad som gäller för medicinsk behandling
i allmänhet. Vi delar således propositionens förslag i detta avseende.

Självfallet förutsätter insemination, vare sig den görs på allmänt sjukhus
eller hos privatpraktiserande gynekolog, ett fullgott skydd för den enskildes
integritet. Detta måste gälla såväl barnet och föräldrarna som donatorn.

För att detta skydd skall kunna garanteras krävs att patientjournalerna
som upprättas i samband med inseminationen omfattas av sekretess samt
att de förvaras på ett helt säkert sätt. Detta gäller såväl traditionella
journaler som när uppgifterna överförs till data. Det Finns exempel på att
journaler har kommit i orätta händer med obehag och lidande för berörda
patienter.

Kravet att journaler måste förvaras på ett sådant sätt är så viktigt, att det
bör vara ett villkor att så sker för att insemination skall få utföras. Det bör
ankomma på socialstyrelsen att pröva om de läkare eller kliniker inom
såväl den privata som den offentliga sjukvården som vill utföra insemination
har en journalförvaring som garanterar sekretessen för de inblandade.
Endast de läkare eller kliniker som uppfyller dessa krav bör ges tillstånd
att utföra insemination. Det måste ankomma på socialstyrelsen att regelbundet
kontrollera journalhållning hos de aktuella läkarna eller klinikerna.
Ett tillägg till lagen med denna innebörd bör därför göras.

Vi instämmer också i propositionens bedömning att det är viktigt att
verksamheten anförtros läkare med erfarenhet av barnlöshetsutredningar
och att garantier skapas för att den bedrivs under etiskt godtagbara former.
Därav drar vi emellertid inte slutsatsen att enbart de allmänna sjukhusen
bör få bedriva inseminationsverksamhet. Om de villkor beträffande journalförvaring
vi ovan uttalat oss för ställs upp för verksamheten bör även
privatpraktiserande gynekologer få möjlighet att genomföra insemination.
En privatpraktiserande gynekolog har ofta sådan kontakt med och kännedom
om sina patienter att det är lättare för denna att ta ställning till
lämpligheten av insemination än för den läkare i allmän sjukvård som
enligt propositionens förslag får patienten på behandling efter remiss.

Andra villkor för insemination

Vi delar föredragande statsrådets grundläggande inställning att det inte
får betraktas som en självklar rättighet att fa barn genom givarinsemination.
Vi anser således inte att barnlösa par kan ställa krav på samhället att
under alla omständigheter medverka till givarinsemination. Dels vet vi
ingenting om framtida möjligheter att fa tillgång till sperma, dels måste det
i vaije enskilt fall prövas om inseminationen är lämplig. Det måste således

Mot. 1984/85:17

8

finnas en möjlighet för läkare att säga nej. Av detta skäl kan vi acceptera
att läkaren genom samtal eller på annat sätt skapar sig en bild av parets
förmåga att fungera som goda föräldrar till ett barn som tillkommit genom
insemination. Vi anser emellertid inte att dessa samtal kan betraktas som
en ”psyko-social utredning”. Detta är en betydligt större undersökning än
vad som i dessa sammanhang är påkallat. Det är därför tillfredsställande
att Inseminationsutredningens förslag om långtgående undersökning av
föräldrarna avvisas i propositionen. I normalfallet anser vi att det par som,
säkerligen efter mycket moget övervägande, vill få ett barn genom givarinsemination
själva måste ta huvudansvaret för bedömningen av sin förmåga
att klara av föräldraskapet.

Inseminationsutredningen har föreslagit att insemination skall få utföras
endast då kvinnan är gift eller sammanboende under äktenskapsliknande
former. Motiveringen till detta är att barnets möjligheter till en positiv
utveckling bedöms vara bäst om det har två föräldrar. Av samma skäl har
utredningen också föreslagit att insemination skall kunna utföras bara om
mannen samtycker till detta. En stor majoritet av remissinstanserna har
tillstyrkt dessa förslag och de framförs nu också i propositionen. Vi ansluter
oss härtill.

En viktig etisk fråga är hur valet av spermadonator skall ske. I propositionen
liksom i utredningen redovisas vilken praxis som f. n. råder. Propositionens
förslag, också detta i överensstämmelse med utredningens, är att
denna ordning bör kunna tillämpas också i fortsättningen utan att den blir
reglerad i lag. Frågan skall således avgöras av läkaren ensam på det ansvar
som följer enligt allmänna läkarinstruktionen.

Vi delar uppfattningen att det är viktigt från principiell synpunkt att
några mer speciella krav inte skall få ställas på donatorn. Med tanke på den
internationella debatt som förekommit om urval av spermadonatorer vill vi
särskilt framhålla denna av gen-etiska skäl viktiga ståndpunkt. Socialstyrelsen
bör inom ramen för sitt allmänna tillsynsansvar noga följa hur
urvalet av donatorer sker i framtiden.

Rättsverkningar av insemination

Propositionen föreslår att rättsverkningarna av insemination nu regleras.
Därmed avhjälps den osäkerhet som f. n. råder i detta avseende. Vi ställer
oss bakom förslaget att den sociale fadern, dvs. kvinnans make eller
sammanboende, inte skall kunna föra talan om att han ej är barnets
verklige far och att det inte heller skall vara möjligt att föra faderskapstalan
mot donatorn.

Mot. 1984/85:17

9

Barnets rätt att få veta sitt ursprung

Som framkommit i debatten och i remissbehandlingen är den allmänna
opinionen mycket splittrad i frågan om donatorns anonymitet och det
födda barnets rätt att få veta sitt ursprung.

Vår inställning i denna fråga grundar sig på överväganden om de önskemål
och rättigheter som de tre parterna - donatorn, de sociala föräldrarna
och barnet — kan ha. Här uppstår nämligen en intressekonflikt. Donatorns
önskan om att vara anonym (kanske ofta beroende på okunnighet om
gällande regler om faderskapstalan) kommer i motsatsställning till barnets
eventuella framtida önskan att få veta vem den biologiske fadern är.
Föräldrarna å sin sida kan av psykologiska skäl ha ett intresse av att
donatorn — som ju inte har någon kontakt med eller något ansvar för
barnet — förblir anonym.

För lagstiftaren gäller då att i denna konflikt avgöra vems intresse
samhället främst har anledning att skydda.

Vad gäller donatorn har den uppfattningen framförts att anonymiteten är
en förutsättning för att få spermagivare. Det Finns såvitt vi förstår ingen
möjlighet att med bestämdhet uttala sig om detta. Mycket talar emellertid
för att det, om barnet ges rätt att fa veta sitt ursprung, kan bli en minskning
av antalet donatorer. Den enskilde donatorn kan om han ogillar de villkor
som gäller upphöra med spermagivandet. Hans intresse att vara anonym
spermagivare måste därför i jämförelse med barnets intresse tillmätas
förhållandevis låg vikt.

De gifta eller sammanboende par som väljer att bli föräldrar genom
givarinsemination har att själva fatta beslut om och i så fall när de skall
berätta för barnet hur det har kommit till. Vi anser att detta är föräldrarnas
eget ansvar. Inseminationsutredningen anser att föräldrarna bör inta en
öppen och ärlig attityd gentemot barnet och så tidigt som det är möjligt och
lämpligt berätta för barnet att insemination skett. Vi har förståelse för
detta synsätt men delar också utredningens uppfattning att denna fråga inte
lämpar sig för lagstiftning. Remissinstanserna och propositionen följer
samma linje.

Frågan om barnet skall få veta om insemination skett avgörs av föräldrarna.
Vi vill dock hävda att det torde vara utomordentligt sällsynt att man
inom en familj i längden kan dölja en sådan uppgift. Om barnet informeras
om hur det förhåller sig menar vi att det vore felaktigt att genom anonymitetsskydd
för spermagivaren göra det omöjligt för barnet att, om han eller
hon så önskar, fa veta vem den biologiske fadern är. Vi menar att det är en
viktig princip att ingen har rätt att avsiktligt förmena ett barn denna
kunskap.

Det kan inte, vilket ofta sagts i debatten, bedömas om denna kunskap i
det enskilda fallet är till ”barnets bästa” eller ligger i "barnets intresse”.
Vi kan inte utesluta att det i enskilda fall kan visa sig att det inte varit till
”barnets bästa” att få veta att insemination skett och vem donatorn är.

Mot. 1984/85:17

10

Likväl anser vi att det vore principiellt felaktigt att medvetet förvägra
barnet en framtida rätt att efterforska sitt ursprung. Det är denna fråga vi
nu har att ta ställning till.

När vi vägt de olika parternas intressen mot varandra har vi ansett en
viktig utgångspunkt vara att donatorn och föräldrarna frivilligt och efter
moget övervägande medverkat till insemination och känt till de regler som
gäller. Barnet däremot är i en annan situation. Vi vet inte och kan inte veta
om barnet i en framtid blir intresserat av att få reda på vem som är den
biologiske fadern. Samhällets skyldighet måste vara att garantera barnet
möjligheten att få svar på en fråga, som, om den ställs vid mogen ålder,
måste antas vara av vitalt intresse för frågeställaren. Särskilt kommer att
så länge vi i all annan lagstiftning hyllar principen att barn bör ha rätt att
känna till sina biologiska föräldrar bör den principen gälla alla barn, oavsett
hur de avlats.

Den slutsats vi drar av ovanstående resonemang är att barnet och endast
barnet skall ha rätt att få tillgång till uppgifter om vem som varit donator.
Uppgifterna om denna bör således vara sekretessbelagda i förhållande till
alla andra än barnet.

Vi är medvetna om att detta kan leda till att antalet spermadonatorer
minskar men är om så skulle bli fallet beredda att acceptera detta.

Sammanfattningsvis tillstyrker vi således propositionens förslag att barnet,
när han eller hon nått tillräcklig mognad, skall ha rätt att ta del av de
uppgifter som finns antecknade om spermagivaren. Självfallet måste ett
tillfredsställande skydd ges så att uppgifterna inte kommer i orätta händer.

Vi vill slutligen i fråga om anonymitetsskyddet anmäla att vi också ställt
oss själva frågan om barnets rätt att vara anonymt i förhållande till donatorn.
Man kan nämligen inte utesluta att den man som i unga år varit
spermagivare senare i livet börjar undra hur det gick. Skulle han själv bli
barnlös är det t.o. m. ganska sannolikt. Men vi har också i denna fråga
funnit att initiativet måste ligga hos barnet ensamt. Det skall inte heller
behöva riskera att hamna i den konfliktsituation som möjligen kunde
uppstå ifall donatorn kunde ge sig till känna.

I likhet med föredragande statsrådet och majoriteten av remissinstanser
tar vi avstånd från förslaget att det skall anmälas till pastorsämbetet att ett
barn tillkommit genom insemination. Utredningen föreslog detta, bl. a.
som ett skydd mot framtida syskongifte, men praktiskt taget alla remissinstanser
har gått emot förslaget.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen beslutar att i 3 § första stycket förslag till lag om
insemination stryks ”vid allmänna sjukhus”.

Mot. 1984/85:17

11

2. att riksdagen beslutar att i 3 § andra stycket samma lagförslag
stryks "med hänsyn till makarnas eller de sammanboendes medicinska,
psykologiska och sociala förhållanden”,

3. att riksdagen beslutar att en förutsättning för att insemination
skall få utföras är att ansvarig läkare kan visa att de journaler
som upprättas i samband med behandlingen förvaras på ett betryggande
sätt som garanterar integriteten för spermagivare, föräldrar
och barn samt att socialstyrelsen skall göra denna prövning,

4. att riksdagen i övrigt beslutar bifalla proposition 1984/85:2.

Stockholm den 17 oktober 1984

INGEMAR ELIASSON (fp)

KARIN AHRLAND (fp) KENTH SKÅRVIK (fp)