Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1984/85:167

Hans Göran Franck m. fl.

Förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia
(prop. 1984/85:56)

Regeringens förslag till ny Sydafrikalag innehåller väsentliga förbättringar
i förhållande till nuvarande lag. Detta gäller främst förbud för
svenska juridiska personer att ge lån till sydafrikanska staten eller dess
myndigheter, förbud för svenska juridiska personer att bidra till att egendom
hyrs av ett sydafrikanskt eller namibiskt dotterföretag genom s. k.
finansiell leasing, samt bemyndigande för regeringen att införa förbud mot
tekniköverföring till Sydafrika eller Namibia. Även i övrigt innehåller
propositionen en rad förslag till en skärpt och aktiv Sydafrikapolitik.

På några punkter är emellertid förslaget inte tillfredsställande.

I lagförslagets 8 § föreslås att en möjlighet öppnas för företagen att efter
regeringens medgivande tills vidare företa bl. a. ersättningsinvesteringar
under förutsättning att företagen åtar sig att se till att detta inte leder till en
utvidgning av verksamheten i Sydafrika och Namibia. Ett sådant medgivande
får enligt förslaget förenas med villkor.

Sydafrikakommittén, vars betänkande ligger till grund för lagförslaget,
fann efter noggrann prövning att ett system med generell rätt att företa
vissa investeringar skulle möta problem av praktisk, juridisk och politisk
karaktär. Kommittén tilläde: ”en regel om generell dispens avseende investeringar
under viss tid skulle vidare inte utan skäl kunna uppfattas som
innebärande en rätt för företaget att företa investeringar. Detta skulle
strida mot lagens bestämmelser om fri prövningsrätt för regeringen och
kunna te sig som ett steg tillbaka när det gäller lagens politiska trovärdighet.”

Kommittén ville därför inte föreslå införandet av en generell rätt till
vissa investeringar.

Kommittén beskrev emellertid ett möjligt alternativ för den händelse
den nuvarande ordningen även med de förändringar i fråga om handläggningen
som kommittén föreslår uppvisar olägenheter. Den uttalade därför
att om dessa består och ökar, regeringen kan tänkas vilja överväga ett
reviderat system för dispensgivning.

Regeringsförslaget går emellertid längre än den möjliga lösning som
kommittén skisserade. Regeringen föreslår att det särskilda åtagandet
enligt 8 § skall gälla tills vidare och utan någon bestämd ekonomisk ram,
medan kommittén ansåg att tiden skulle begränsas till ett år samt inom en
angiven och bestämd ram.

Lagförslaget har inte blivit föremål för tillräcklig utredning. Endast ett

Mot. 1984/85:167

fåtal remissinstanser har yttrat sig i frågan, då kommittén inte framlade
något eget förslag i saken. I propositionen anges också att osäkerhet
föreligger om intresset från berörda företag för särskilda åtaganden enligt
8§.

Företagen kan med en särskild åtagandemöjlighet göra investeringar
som de anser vara enligt lagens syfte men som vid kontroll visar sig bryta
mot lagen. Vid dispensansökningar som görs i dag är ofta beloppet tilltaget
i överkant och skärs ner vid dispensgivningen.

Om man finner att företagen överskrider lagens råmärken kan möjligheten
till ett särskilt åtagande återkallas av regeringen enligt lagförslaget,
men då har skadan redan skett. Även om ett strafföreläggande (ej särskilt
angivet i själva lagtexten men i motiven) finns, kan man med dagens
erfarenhet se att den möjligheten inte utnyttjas i någon nämnvärd utsträckning,
vilket framgår av kommerskollegiums rapporter. Risken finns att den
möjligheten inte heller kommer att användas i framtiden. Det föreligger
också en risk för att gränsen för vad som är ersättningsinvesteringar
kommer att tänjas ut.

Det finns sålunda en fara för att tillämpningen av 8 § i lagförslaget kan
innebära en försvagning av lagen, vilket i sin tur minskar möjligheterna till
en eftersträvad internationell efterföljd.

Det kan därför ifrågasättas om bestämmelsen skall ingå i lagen. I vart
fall bör den skärpas vad gäller villkoren för den särskilda åtagandemöjligheten
för företagen och i fråga om påföljden för överträdelser. Tiden för
det särskilda åtagandet bör gälla längst under ett år och även kunna
återkallas under denna tid. Den ekonomiska ramen bör också anges.
Påföljden för överträdelser bör särskilt anges i själva lagtexten med hänvisning
till denna bestämmelse.

Beträffande Namibia anges i lagförslaget att Sverige inte bör införa
något förbud mot import från Namibia. Någon lagstiftning för att uppfylla
kraven enligt FN:s Namibiadekret anses inte erforderlig. Regeringen begränsar
sig till att föreslå att ånyo fästa de privata näringslivsorganisationernas
uppmärksamhet på Namibiadekretet.

År 1974 antog FN:s Namibiaråd ett dekret till skydd mot exploatering
av Namibias naturtillgångar. Med dekretet förbjöds all prospektering,
utvinning, försäljning, utförsel, export m. m. av sådana tillgångar som sker
utan Namibiarådets samtycke. Dekretet omfattar animala tillgångar, mineraler
och alla andra naturtillgångar.

Genom investeringslagen uppfyller Sverige en väsentlig del av Namibiadekretet.
Men genom ett importförbud skulle Sverige leva upp till huvudsyftet
med dekretet. Regeringen bör därför framlägga ett förslag för att
stoppa all import av varor vars ursprungsland är Namibia. Som framhålls
i propositionen skulle inte ett sådant förbud stöta på något hinder från
GATT-synpunkt.

Den svenska importen från Namibia har under senare tid enligt import

Mot. 1984/85:167

statistiken varit av liten omfattning. Det har främst rört sig om persian s. k.
swakara och andra skinnvaror samt små mängder mineraler. Det rör sig
sålunda om produkter som är väl identifierbara vilket underlättar möjligheterna
att kontrollera efterlevnaden av ett importförbud. Att en del av
importen från Namibia kanaliseras via Sydafrika är ett praktiskt kontrollproblem
men inte ett hinder mot ett importförbud. Det faktum att Sydafrika
fungerade som kanal för Smithregimens Rhodesia ansågs inte utgöra ett
hinder för svensk sanktionslagstiftning. Exporten från Namibia sker på
ockupationsmaktens initiativ eller dess medverkan. Ockupationsmakten
har ett stort intresse av att exporten kan fortsätta utan att åtgärder vidtas
mot den. Det råder alltså icke någon tvekan om att importförbud skulle ses
som en sanktion riktad mot den ockuperande makten. Det är svårbegripligt
att föredragande statsrådet inte funnit detta klarlagt.

Sydafrikakommittéri föreslog att den nya lagen mot förbud mot investeringar
i Sydafrika och Namibia skulle träda i kraft den 1 januari 1985. 6
och 7 §§ i lagen skulle upphöra att gälla vid utgången av år 1990. Innebörden
av förslaget är att dispensgivningen skulle upphöra vid utgången av år
1990 såvida inte annat beslut fattas. Detta ställningstagande bör kvarstå
även om det inte är erforderligt och lagtekniskt tveksamt att det särskilt
anges i lagtexten. Det är tillräckligt att det görs ett vägledande uttalande
eller en förklaring härom på de grunder som Sydafrikakommittén angav.

Vi förutsätter att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext.

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen beslutar om skärpta villkor och påföljd beträffande
möjlighet till särskilda åtaganden enligt vad som i motionen
anförts i fråga om 8 §,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen beträffande förslag om importförbud av varor
från Namibia,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen beträffande upphörande av dispensgivningen
vid utgången av år 1990,

4. att propositionen i övrigt bifalls.

Stockholm den 19 november 1984

HANS GÖRAN FRANCK (s)

MONICA ANDERSSON (s)

ANNA LINDH (s)

EVERT SVENSSON (s)
MARGARETA PERSSON (s)