Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1984/85:166
Carl Bildt m. fl.

Förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia
(prop. 1984/85:56)

Inledning

Sydafrika är ett hårt och brutalt samhälle. Den vita minoritetens apartheidpolitik
strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna, den är
omoralisk och oförenlig med vår syn på den enskilda människans rättigheter,
den är omoralisk och oförenlig med vår syn på den enskilda människans
rättigheter och skyldigheter.

Genom apartheidpolitiken bryter Sydafrika mot FN-stadgans stadgande
om likabehandling av människor, oavsett ras och etniskt ursprung.

Sverige har, liksom varje annan FN-medlem, rätt och plikt att reagera
mot förhållandena i Sydafrika och söka bidra till att det omänskliga och
på sikt ohållbara apartheidsystemet avskaffas.

Svensk Sydafrikapolitik

Det råder bred politisk enighet inom vårt land kring avståndstagandet
från apartheidsystemet. Svensk Sydafrikapolitik har utifrån denna samsyn
syftat till att påverka den vita minoriteten att avskaffa apartheidsystemet,
respektera FN-stadgan och införa ett demokratiskt styrelseskick.

Sverige strävar efter att påverka den sydafrikanska regeringen utifrån
främst följande tre handlingslinjer:

— Inom ramen för FN arbetar Sverige för att säkerhetsrådet skall besluta
om utökade sanktioner gentemot Sydafrika.

— Sverige strävar efter att upprätthålla goda kontakter med och stödja
grupper och enskilda personer i Sydafrika, som arbetar för apartheidsystemets
avskaffande och en demokratisk samhällsutveckling.

— Sverige har för Sydafrikas regering och medborgare genom uttalande
och skilda isoleringsåtgärder klart markerat vårt lands avståndstagande
från apartheidpolitiken.

1 några avseenden har skilda meningar funnits om vilka åtgärder Sverige
bör vidta, bl. a. beträffande den s. k. Sydafrikalagen.

Lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia

Lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, Sydafrikalagen,
beslutades av riksdagen 1979. Lagen stadgar förbud mot viss

Mot. 1984/85:166

kapitalexport till Sydafrika och ålägger koncernledningen för svenska
moderbolag att hindra ledningen i sydafrikanska dotterbolag att anskaffa
anläggningstillgångar. Den ålägger dessutom koncernledningen i svenska
moderbolag att hindra dotterbolag i andra länder från kapitalexport till
sydafrikanskt dotterbolag resp. förmå ledningen i sådana dotterbolag att
i sin tur förhindra det sydafrikanska bolaget till anskaffning av anläggningstillgångar.

Moderata samlingspartiet reserverade sig mot riksdagens beslut att införa
den refererade lagen. Det främsta skälet till vårt ställningstagande var,
att lagen bröt mot den huvudlinje i svensk utrikespolitik som anger att, för
att Sverige skall delta i sanktioner eller sanktionsliknande åtgärder mot ett
annat land, skall vår åtgärd föregås av ett beslut eller rekommendation av
FN :s säkerhetsråd.

Har lagens syften uppnåtts?

Den nuvarande Sydafrikalagen grundar sig på proposition 1978/79:916.

1 propositionen anfördes följande motiv för lagstiftningen:

Huvudsyftet med ett investeringsförbud är att söka påverka den sydafrikanska
raspolitiken och samhällsinriktningen.

Ett ensidigt svenskt förbud får viktiga politiska och psykologiska effekter
genom att öka trycket på den sydafrikanska regimen. Vi bidrar till att
isolera Sydafrika, vilket vi på sikt hoppas skall medverka till att de djupgående
motsättningarna i landet löses på fredlig väg. (Prop. 1978/79:196,
s. 2.)

Genom våra åtgärder kan vi medverka till att andra stater och säkerhetsrådet
tar ställning till vidgade aktioner mot Sydafrika. (Prop. 1978/79:196
s. 24.)

Utvecklingen i Sydafrika har sedan lagen införts varit splittrad. Inom
vissa samhällssektorer, som inom arbetslivet, har apartheidpolitiken mildrats.
I andra avseenden, som t. ex. frågan om den s. k. hemlandspolitiken
och militäriseringen av det sydafrikanska samhället, har utvecklingen varit
entydigt negativ.

Erfarenheterna visar att lagen ej ökat trycket på den sydafrikanska
regimen. Detta var ej heller att vänta då svenska företags dotterföretags
investeringar i Sydafrika svarar för en mycket ringa andel av de utländska
investeringarna i Sydafrika. År 1981 svarade de för knappt 2 %o av bruttoinvesteringarna
och knappt 1 % av de utländska företagens produktion
i Sydafrika.

Sydafrikakommittén konstaterar också för sin del: (SOU 1984:52, s.
103).

Att begränsningar av de svenska investeringarna skulle medföra en
beaktansvärd skada för sydafrikanskt näringsliv var inte att förutse med
tanke på dessas mycket ringa andel (mindre än en procent) av de totala
investeringarna i landet.

Mot. 1984/85:166

Lagen har ej heller bidragit till att isolera Sydafrika.

Förhoppningen att lagen skulle tjäna som exempel och resultera i att en
rad av Sydafrikas viktigaste handelspartners skulle införa en motsvarande
lagstiftning, har ej uppnåtts. Sydafrikakommittén konstaterar att ”härnäst
bör frågan beaktas om lagen, såsom avsett, fått någon konkret efterföljd i
andra länder med investeringar i Sydafrika. Så har hittills inte blivit fallet”
(s. 104).

Sydafrikakommittén avslutar sin utvärdering med att konstatera:

En genomgång av de effekter som åstadkommits genom lagen ger sålunda
vid handen att det eftersträvade syftet med lagen hitintills endast i
begränsad mån kunnat uppnås. Man kan inte hävda att det väsentliga
målet, alltså att påverka den sydafrikanska regimen i riktning mot en
avveckling av apartheidsystemet och att hjälpa de svarta till ett bättre liv
i nämnvärd utsträckning främjats. (S. 109.)

Sydafrikalagen har ej uppfyllt de uppsatta målsättningarna. Den har
blivit ett misslyckande.

Regeringens proposition

Regeringens proposition 1984/85:56 baserar i huvudsak sina förslag på
Sydafrikakommitténs betänkande (SOU 1984:52). Den föreslagna lagen
avses att ersätta 1979 års lag.

Syftet med de i propositionen föreslagna åtgärderna är något oklara. 1
propositionens avsnitt 2:2 anges följande motiv:

Syftet för den svenska Sydafrikapolitiken är att medverka till en förändring
av Sydafrikas samhällssystem och ett avskaffande av apartheidpolitiken.
Vi måste aktivt medverka till att den förändring av det

sydafrikanska systemet som är ofrånkomlig sker på fredlig väg och inom
sådan tid att en våldsam omvälvning med ofantliga lidanden för både

svarta och vita undviks. Ett angeläget mål för vår Sydafrikapolitik

i nuvarande läge är enligt min uppfattning att få andra länder att med ökad
kraft verka för effektiva påtryckningar i första hand i form av ett bindande
beslut om ekonomiska sanktioner fattat av FN :s säkerhetsråd men framför
allt att i avvaktan på ett sådant beslut ensidigt besluta om unilaterala
sanktionsåtgärder utformade i enlighet med deras resp. ekonomiska relationer
med Sydafrika. Den svenska investeringsförbudslagen kan här tjäna
som en förebild för liknande och andra åtgärder.

Propositionen föreslår att 1979 års lagstiftning byggs ut bl. a. genom
förbud för svenska juridiska personer att bidra till att egendom hyrs av ett
sydafrikanskt dotterföretag genom s. k. finansiell leasing. Vidare föreslås
skyldighet för svenska företags dotterföretag att till svenska myndigheter
lämna uppgifter om den sydafrikanska personalens anställningsvillkor
m. m. Svenska juridiska personer skall förbjudas ge lån till sydafrikanska
staten m. m. Regeringen föreslås också få bemyndigande att införa förbud

Mot. 1984/85:166

mot överföring av viss teknik till Sydafrika när detta med hänsyn till vissa
omständigheter är påkallat.

Propositionen saknar en analys över möjligheterna för den föreslagna
lagstiftningen att uppfylla de uppsatta målsättningarna. Även Sydafrikakommitténs
betänkande har denna brist. Enligt vår uppfattning har inga
nya sakskäl framkommit, som tyder på att den nu föreslagna lagstiftningen
skulle kunna uppfylla de åsätta målsättningarna.

Sanktioner och folkrätt

Sverige hävdar, i enlighet med FN-stadgan, den grundläggande principen
att det är säkerhetsrådet som äger att fastställa förutsättningarna för
och tillämpningen av tvångsåtgärder av det slag som föreslås i proposition
1984/85:56 och vilka finns stadgade i den nu gällande Sydafrikalagen.

I ”UD-INFO” — Södra Afrika” — utgiven av utrikesdepartementet i
maj 1984, klargörs denna princip:

Beträffande FN:s roll bör det hållas i minnet dels att det är säkerhetsrådet
som enligt FN-stadgan skall besluta om saktioner dels att de i säkerhetsrådet
vetoförsedda stormakterna, varibland finns Sydafrikas viktigaste
ekonomiska partners, måste medverka i de åtgärder som vidtas mot
Sydafrika för att sanktionerna skall bli effektiva.

Av dessa på en gång folkrättsliga och praktiska hänsyn, har Sverige
sedan gammalt avstått från att medverka till att FN :s generalförsamling
utan stöd i beslut av säkerhetsrådet direkt uppmanar medlemsstaterna till
att vidta vittgående sanktioner mot Sydafrika. Uppmaningar av detta slag
är som regel verkningslösa. Däremot har Sverige undersökt och även tagit
initiativ till uppmaningar från generalförsamlingen till säkerhetsrådet om
att överväga sanktionsåtgärder mot Sydafrika. Alltsedan 1965 har Sverige
i generalförsamlingen förordat rådsbeslut om tvingande ekonomiska åtgärder
för att öka trycket på den sydafrikanska regimen, (s. 13 — 14.)

I ett senare avsnitt poängteras:

För Sverige har en huvudprincip sedan gammalt varit att vår medverkan
i internationella sanktioner förutsätter ett beslut eller en rekommendation
av FN:s säkerhetsråd, (s. 14.)

Sydafrikalagen strider mot denna huvudprincip. Genom avsteget från
vår grundläggande uppfattning i detta fall kan det hävdas att vi indirekt,
ur folkrättslig synpunkt, erkänner det rättfärdiga i sanktioner som stormakterna
utan stöd i FN:s säkerhetsråd använder som ett led i sin utrikespolitik.

FN skall svara för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.
Om den rättsordning som är beslutad i FN sätts ur spel genom staters
ensidiga handlande, ökar påtagligt riskerna för internationella konflikter.
Samtidigt försvagas i motsvarande mån världsorganisationens prestige
och möjligheter att verkningsfullt bidra till att upprätthålla fred och säkerhet
i världen.

Mot. 1984/85:166

Sverige har som liten nation ett alldeles särskilt intresse av att det
internationella regelsystemet fungerar i enlighet med FN-stadgan. Detta
har också sedan lång tid tillbaka varit en framträdande linje i svensk
utrikespolitik. Därigenom har de mindre staternas ställning i världen
successivt kunnat förbättras.

När Sverige vidtar ensidiga åtgärder i det nu aktuella fallet, blir konsekvensen
som tidigare nämnts att våra starka fördömanden av den blockadoch
interventionspolitik som främst stormakterna från tid till annan hemfaller
åt försvagas. Detta är särskilt allvarligt i en tid då vårt land utsätts för
ökade svårigheter av detta slag.

Sydafrikautredningen ägnade i sitt betänkande (SOU 1979:53) betydande
utrymme åt de folkrättsliga aspekterna på ensidiga svenska sanktioner
gentemot Sydafrika. I utredningen och den på utredningen baserade propositionen
framhölls att dessa åtgärder skulle ses som ett särfall. Detta då
situationen i Sydafrika var helt unik. Den moderata representanten i
utredningen delade inte denna bedömning utan fäste större vikt vid de
folkrättsliga aspekterna. Hon hävdade:

Jag delar inte kommittémajoritetens uppfattning att Sydafrika utgör ett
helt unikt fall. Majoriteten anser att den sydafrikanska inrikespolitiken
innebär ett ojämförligt hårt underkuvande av folkflertalet. I en lång rad
länder existerar, som jag inledningsvis nämnt, förhållanden som ur de
enskilda människornas synvinkel är lika outhärdliga och orättfärdiga som
de i Sydafrika.

Man kan naturligtvis, i likhet med vad kommittémajoriteten gör, helt
enkelt bestämma sig för att Sydafrika genom sin raspolitik är unikt och
därefter söka finna ut skilda skäl för ett sådant ställningstagande. Med ett
sådant tillvägagångssätt torde man utan svårighet kunna definiera situationen
i åtskilliga andra länder som i någon mening unik. (SOU 1978:53 s.
193-194.)

Politiskt förtryck och brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna
förekommer dessvärre i en majoritet av världens länder. Amnesty International
har i ett flertal rapporter påvisat förtryck som fortgår i ett nittiotal
länder. Situationen i vissa grannländer ger oss ständig vittnesbörd om
diktaturen och förtryckets ansikte.

Det är Sveriges plikt att reagera mot förtrycket i dessa länder. Utifrån en
gemensam grundsyn på hur vårt land kan medverka till en förbättring, bör
Sverige agera.

Det är inte hållbart att säga att just en form av förtryck eller förtryck i
ett speciellt land är särskilt motbjudande. Likaledes är det ej rimligt att
välja ut ett av alla de länder som bryter mot FN:s deklaration om de
mänskliga fri- och rättigheterna och hävda att just det landet av moraliska
skäl bör bli föremål för särskilda svenska åtgärder. En sådan handlingslinje
förefaller särskilt olyckligt när tidigare vidtagna bojkottåtgärder misslyckats,
samtidigt som det ej visats att nya ensidiga svenska åtgärder skulle
kunna framtvinga förändringar.

Mot. 1984/85:166

Vår slutsats av denna genomgång är att enbart det faktum att 1979 års
Sydafrikalag och den i propositionen föreslagna lagen bryter mot den
ovan relaterade huvudprincipen för svensk utrikespolitik motiverar att
1979 års lag avskaffas och att den föreslagna lagen ej införs. Det faktum att
den föreslagna lagen dessutom har ytterligt små utsikter att uppfylla de
uppsatta målsättningarna är ytterligare ett tungt skäl till att ej införa den
föreslagna lagstiftningen.

Regeringens oförmåga

Vi har tidigare framhållit att det råder politisk enighet om synen på
apartheid, Sveriges rätt och plikt att reagera på situationen i Sydafrika och
målsättningen för den svenska Sydafrikapolitiken.

Det faktum att de nu aktuella delarna av den svenska Sydafrikapolitiken
ej uppnått de åsätta målsättningarna, är enligt moderat uppfattning ej
förvånande. Det finns därför anledning att rikta allvarlig kritik mot Sydafrikakommitténs
och framför allt den på kommitténs betänkande angivna
propositionen. Utifrån kommitténs slutsats, att Sydafrikalagens mål ej
uppnåtts, borde en allsidig diskussion initierats kring alternativa handlingsvägar
för svenska Sydafrikapolitik.

Uppenbarligen har kommittén och det ansvariga statsrådet ansett sig
vara förhindrade att initiera en sådan diskussion. Det främsta skälet till
detta torde vara att Sydafrikalagen främst tillfredsställer inrikespolitiska
krav. Sydafrikalagen har blivit någon form av alibi för ståndpunkten att
Sverige särskilt framgångsrikt bekämpar apartheidsystemet och rasistregimen
i Sydafrika. Samtidigt tvingas vi i offentliga utredningar konstatera
att detta ingalunda är fallet, utan att lagstiftningen rentav kan sägas vara
kontraproduktiv. En verkningslös lag blir sällan ett gott exempel för andra.

En realistisk Sydafrikapolitik

Målet för den svenska Sydafrikapolitiken skall vara att Sydafrika på
fredlig väg avskaffar apartheidsystemet, att demokrati införs och att
mänskliga och demokratiska fri- och rättigheter respekteras.

Sverige skall föra en aktiv Sydafrikapolitik. Vi skall starkt markera vårt
avståndstagande från apartheidpolitiken. Vår inställning måste komma
klart till uttryck såväl inom som utom Sverige. Vi skall bidra till en aktiv
internationell opinionsbildning i frågan.

Sverige kan göra viktiga insatser inom ramen för arbetet inom Förenta
nationerna. Vårt arbete bör inriktas på att åstadkomma bindande beslut i
säkerhetsrådet om gemensamma åtgärder som kan innebära påtryckningar
mot Sydafrika.

Sverige skall markera sin beredskap att i enlighet med grundläggande

Mot. 1984/85:166

folkrättsliga principer delta i av FN:s säkerhetsråd beslutade internationella
sanktioner.

Sverige skall lägga större vikt vid att goda kontakter skapas med de
grupper och enskilda i Sydafrika som arbetar för en demokratisk utveckling
i landet.

De svenska företagen kan spela en positiv roll i Sydafrika genom att
konsekvent motarbeta rasåtskillnad mellan sina anställda och främja de
svartas sociala situation.

Sverige skall därutöver ge direkt ekonomiskt stöd till de svarta, deras
organisationer och deras arbete för att med fredliga medel avskaffa apartheid
och demokratisera Sydafrika.

Påverkans strategi

Sydafrika är i dag ett i många hänseenden outvecklat land. De industrialiserade
delarna utgör enbart mindre områden i ett i övrigt fattigt, underutvecklat
land. Jordbruket bedrivs också till största delen, mycket primitivt.
Detta kombinerat med den svåra torkan under de senaste åren har
resulterat i en sjunkande levnadsstandard och svält för delar av den svarta
befolkningen.

Sydafrika har goda förutsättningar att omvandlas till ett modernt industrisamhälle,
med ett väl utvecklat jordbruk kapabelt att föda dess befolkning.
En industrialisering av Sydafrika kommer att vara mycket positiv för
den svarta befolkningen. En industrialisering skapar nya arbetstillfällen
och kommer att kräva utbildad svart arbetskraft. De svartas betydelse ur
både ekonomisk och politisk synvinkel skulle därmed dramatiskt öka. Det
råder politisk enighet om att de svenska företagen skall fortsätta att verka
i Sydafrika. Dessa bör därför enligt vår uppfattning kunna vara en positiv
kraft i det sydafrikanska samhället.

Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF) påpekar i sitt remissvar
den positiva roll som svenska företag kan spela i Sydafrika för att förbättra
de svartas villkor.

SIF anser att vi bör utnyttja de möjligheter som finns att stödja en fredlig
utveckling mot demokrati och rättvisa i Sydafrika.

Det är därför viktigt att svenska företag kan fortsätta att verka i Sydafrika
för att ge oss möjligheten att genom de svenska företagen påverka
villkoren för de svarta. Vid en avveckling frånhänder vi oss möjligheten att
vara pådrivande i denna utveckling.

Förutsättningarna för denna strategi ökar genom att det sydafrikanska
näringslivet sedan årtionden har varit motståndare till apartheidsystemet.
SACCOLA, samarbetsorgan för de ledande arbetsgivarföreningarna i
Sydafrika, utfärdade 1977 en egen uppförandekod för medlemsföretagen.
I denna uppmanas dessa att sträva efter att i sin verksamhet eleminera
diskriminering på grund av ras eller färg.

Mot. 1984/85:166

I motsats till förhållandena inom andra delar av det sydafrikanska
samhället har reglerna för arbetslivet under den senaste femårsperioden i
stor utsträckning befriats från bestämmelser grundade på ras eller hudfärg.
Detta har resulterat i påtagliga förändringar på arbetsplatserna och en
mycket snabb utveckling av den svarta fackföreningsrörelsen. De utländska
företagen i Sydafrika inkl. svenska, har varit pådrivande i denna
utveckling.

Ett modernt industrisamhälle är oförenligt med den rasdiskriminering
och de brott mot de demokratiska och mänskliga fri- och rättigheterna som
i dag äger rum i Sydafrika. Fortsatt ekonomisk utveckling i Sydafrika
kommer därför att undergräva den vita minoritetens maktposition och
utgöra en viktig hävstång för den svarta majoritetens krav på avskaffande
av apartheid och demokratisk utveckling.

Utbyte på det kulturella och vetenskapliga planet, i enlighet med Helsingsforsandan
är viktiga drivkrafter för påverkan. Ett avbrytande av
dessa kontakter med Sydafrika, kommer i stället att stärka den vita befolkningens
uppslutning bakom apartheidsystemet.

Åtgärder

Ny Codex Ethicus

Svenska företags närvaro i Sydafrika motiveras med affärsmässiga skäl.
1 dag sysselsätter de drygt 3 000 sydafrikaner. Totalt kan ca 20 000 sydafrikaner
därmed sägas vara helt beroende för sitt uppehälle av de svenskägda
företagen.

1 Sverige beräknas ca 1 000 personer ha arbete till följd av internleveranser
mellan moderföretag i Sverige och dotterföretag i Sydafrika. Den
övriga exporten till Sydafrika beräknas ge 2 000—3 000 arbetstillfällen i
Sverige.

Genom den svenska närvaron i Sydafrika bidrar vi till att skapa förutsättningarna
för en social och politisk omvandling av samhället. Genom
att erbjuda anställning och goda arbetsvillkor, utveckla människors självtillit
och i handling acceptera de anställdas organisationer medverkar
företagen till förändring.

Ett avskaffande av den s. k. Sydafrikalagen bör ske i samband med att
det svenska näringslivet, tillsammans med de fackliga organisationerna,
utformar en ny Codex Ethicus för de svenska företagens verksamhet i
Sydafrika. Den nya Codex Ethicus skall utgå från likställighet oavsett ras
och bör bl. a. ta sikte på att de svenska företagen skall stödja de svartas
utbildning, respektera deras fackliga organisationer och förbättra deras
anställningsvillkor. Den bör också innehålla förbud om lån till sydafrikanska
staten och dess myndigheter.

Mot. 1984/85:166

Ekonomiskt stöd

Det svenska stödet till södra Afrika uppgår per budgetår till 1,7 miljarder
kronor. Större delen av dessa biståndsmedel går till de s. k. frontstaterna
och till befrielserörelser och flyktingar utanför Sydafrika. En del av
dessa medel bör omfördelas för att fr. o .m. budgetåret 1985/86 utgå i
direkt stöd till de svarta i Sydafrika och för att öka förutsättningarna för
en fredlig omdaning av det sydafrikanska samhället. Det ekonomiska
stödet bör utgå utifrån följande riktlinjer.

Stödet skall utgå i sådana former att det ej innebär att den sydafrikanska
staten lyfts av kostnader.

Den sydafrikanska regeringens ekonomiska anslag till utbildning för
den icke vita befolkningen är ytterligt begränsat. Sverige bör ekonomiskt
stödja högre utbildning. Detta stöd kan utgå t. ex. i form av stipendier för
studier vid sydafrikanska högskolor eller för studier utomlands. Sverige
bör ge bistånd till apartheidpolitikens offer.

De svarta organisationerna spelar en stor roll för omvandlingen av
Sydafrika. Sverige bör därför ge de svartas organisationer ekonomiskt
stöd. Stödet bör t. ex. utgå till medborgarrätts-, kyrkliga- och fackliga
organisationer.

Världskyrkorådet driver en rad angelägna projekt i Sydafrika. Sverige
bör stödja dessa hjälpprogram.

Stora delar av den svarta befolkningen lider av undernäring och akut
brist på sjukvård. Sverige bör undersöka möjligheterna att ge medicinsk
och humanitär hjälp åt den svarta befolkningen i Sydafrika.

SI DA bör ges i uppdrag att snabbutreda hur stödet kan utformas för att
uppnå bästa möjliga resultatet.

Detaljgranskningar

2.4.1 Vi avstyrker propositionens förslag om att bidrag på en miljon
skall ställas till de politiska partiernas, fackföreningarnas och folkrörelsernas
förfogande, för information utomlands om den svenska Sydafrikalagen.
Då 1979 års lag blev ett misslyckande och en eventuellt ny lag kan
förväntas bli detsamma, finns det enligt vår uppfattning inget skäl att satsa
skattemedel på att sprida detta utomlands.

2.4.4 Statliga myndigheter skall följa upphandlingsförordningen. Det
föreliggande förslaget står i strid mot andan i flertalet GATT-bestämmelser.
Propositionen har ej visat hur den föreslagna åtgärden kan påverka
utveckla i Sydafrika i önskad riktning. Förslaget avstyrks.

2.4.5 Vi biträder de under avsnitt 2.4.5 framlagda förslagen, om oljeembargo
och FN:s vapenembargo samt det svenska förbudet i anledning
därav mot export av krigsmateriel m. m. till Sydafrika.

2.4.6 Riksdagen skall ej försöka detaljstyra SAS verksamhet. SAS skall

Mot. 1984/85:166

utifrån kommersiella grunder avgöra flyglinjernas sträckning.

2.4.7 1978 infördes viseringstvång för sydafrikanska medborgare. Dagens
praxis beträffande visering av sydafrikanska idrottsmän bör kvarstå.
Däremot bör Sverige uppmuntra kontakter på kulturens och vetenskapens
område, särskilt med personer kritiska till apartheid.

2.4.8 Internationella valutafonden. Förslaget biträds.

Lagrådsgranskning

Lagrådets granskning av de i departementen upprättade propositionsförslagen
fyller flera viktiga uppgifter. Det är därför utomordentligt anmärkningsvärt
att regeringen valt att ej höra lagrådets uppfattning om den
nu föreslagna lagtexten.

— Den föreslagna lagtexten innebär extra-territoriell lagstiftning, vars
räckvidd och konsekvenser är ytterligt oklara.

— Det finns starka skäl att anta att lagtexten i enlighet med vad som
anförs i nästa avsnitt strider mot de regler riktade mot extra-territoriell
lagstiftning som Sverige i maj 1984 medverkat till att anta i OECD.

— Delar av lagtexten kan i stå i strid med Sveriges åliggande i enlighet
med samarbetet med GATT.

— Förslaget att regeringen skall rekommendera myndigheter och institutioner
att avstå från upphandling från Sydafrika kolliderar med upphandlingsförordningen.

Regeringen anger att en lagrådsgranskning ”skulle fördröja lagstiftningsärendets
behandling”, varför den anser att lagrådets hörande kan
undvaras. Detta motiv saknar enligt moderata samlingspartiet bärighet.
Tidsnöd kan enligt moderat uppfattning ej motivera antagandet av snabbt
framtagna lagförslag.

Den föreslagna lagtexten bör granskas av lagrådet. När 1979 års lag om
Sydafrika granskades av lagrådet riktades stark kritik mot förslaget. Genom
de nya moment som nu föreslås tillföras 1979 års lag, finns enligt vår
uppfattning ytterligare tveksamheter i den föreslagna lagstiftningen.

OECD

Den föreslagna lagstiftningen försöker att reglera ett juridiskt sett utomordentligt
mångfasetterat problemkomplex. Som vi ovan anfört är därför
en lagrådsgranskning nödvändig. Vi vill dessutom påpeka att propositionens
förslag i vissa delar är svårförenlig med de av OECD i maj 1984
antagna nya reglerna beträffande extra-territoriell lagstiftning. Det gäller
såväl lagstiftningens materiella innehåll, särskilt våra åtaganden i enlighet

Mot. 1984/85:166

med 27 — 30 §§, beträffande ”General Considerations” och ”Practical approaches”,
som regeringens handläggning av ärendet. Enligt OECD-reglerna
hade det funnits skäl för regeringen att informera OECD och de
enskilda OECD-länderna innan den framlagda lagstiftningen med extraterritoriell
tillämpning presenterats.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen avslår det i proposition 1984/85:56 upprättade
förslaget till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och
Namibia,

2. att riksdagen beslutar att avskaffa den nuvarande lagen om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia (SFS
1979:487) fr. o .m. årsskiftet 1984-1985,

3. att riksdagen avslår punkterna 2.4.1, 2.4.4 och 2.4.6 i de i propositionen
förordade riktlinjerna för den svenska Sydafrikapolitiken,

4. att riksdagen godkänner de i motionen förordade riktlinjerna
för den svenska Sydafrikapolitiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om ekonomiskt stöd för en demokratisk
utveckling i Sydafrika,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder på idrottens, kulturens och vetenskapens
område.

Stockholm den 20 november 1984

CARL BILDT (m)
MARGARETHA af UGGLAS (m)
STEN STURE PATERSON (m)
IVAR VIRGIN (m)

LARS HJERTÉN (m)

BO LUNDGREN (m)

INGER KOCH (m)

GÖRAN ALLMÉR (m)

NIC GRÖNVALL (m)
PER-OLOF STRINDBERG (m)
INGRID SUNDBERG (m)