Mot. 1984/85
164-168

Motion

1984/85:164

Bengt Westerberg m. fl.

Förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia
(prop. 1984/85:56)

1. Läget i Sydafrika

Den sydafrikanska apartheidpolitiken är unik. Genom födsel klassas
människor i olika rasgrupper med olika rättigheter. Särskilda myndigheter
avgör genom undersökningar av hårstrån och celler vilken rasgrupp olika
människor tillhör. Utbildningsväsendet är starkt segregerat. All ekonomisk
makt och nästan all politisk makt är förbehållen de vita. De svarta
förvägras rösträtt. Nyligen har regimen genom arresteringar försökt slå
sönder UDF — den viktigaste av de svarta organisationerna.

Förändringar har skett i rasåtskillnadspolitiken. Genom kommunala
beslut har en rad av de yttre tecknen på diskriminering tagits bort i många
kommuner. Segregeringen på arbetsmarknaden har minskat.

Det dominerande draget i den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken är
dock deportationspolitiken. Hundratusentals människor deporteras varje
år från sina bostäder och sin hembygd. De förs till avlägsna delar av landet.

Umbärandena är ofta svåra. Familjerna splittras.

De svarta sydafrikanerna fråntas därigenom med våld sitt medborgarskap.
Regimens slutmål är att förvandla majoriteten av de svarta till
gästarbetare i deras eget land.

Det väsentliga är att i detta sammanhang konstatera att de — i och för
sig inte obetydliga — förändringar som skett i det sydafrikanska samhället
inte har varit av den karaktären att de ger anledning till en annan bedömning
av apartheidregimen än tidigare.

2. Isoleringsstrategin

Sverige har sedan slutet av 1960-talet varit anhängare av en strategi som
innebär att en förändring av samhällssystemet i Sydafrika skall främjas
genom att landet så långt som möjligt isoleras. De främsta uttrycken för
denna isoleringsstrategi är Sveriges agerande i FN och 1979 års lag om
investeringsförbud i Sydafrika.

Valet av isolering som medel att påverka samhällssystemet i Sydafrika
är inte ett uttryck för gradering av förtryck i olika länder utan handlar om
att tillämpa adekvata metoder för olika regimer. Sverige har ingen anledning
att gradera de brott mot mänskliga rättigheter som sker i t. ex. Polen,

Iran eller Sydafrika.

Styrande för valet av isolering som metod är dels den internationella

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 164—168

Mot. 1984/85:164

2

uppslutningen, dels ställningstaganden från de krafter som — i avsaknad
av ett demokratiskt styrelseskick — får anses vara representativa för majoritetsbefolkningen.

Lagens syfte är också moraliskt: Svenska juridiska personer skall inte
delta i utövandet av det mest förhatliga rasåtskillnadssystem världen i dag
känner. Detta måste vara styrande för inställningen i de mer tekniska
frågor propositionen ställer.

3. Den internationella uppslutningen

Det har hävdats i den svenska debatten — och också i vissa av Sydafrikakommitténs
resonemang — att den svenska lagen varit verkningslös när
det gäller att få efterföljd i andra länder.

Som konstateras i propositionen är detta knappast med sanningen överensstämmande.
En rad länder har valt isoleringsstrategin gentemot Sydafrika.
Detta har fått olika uttryck i lagstiftningen, men det väsentliga är
här att den grundläggande uppfattningen om de ekonomiska relationerna
med Sydafrika delas av ett växande antal stater. Det vore förmätet att tro
att just den svenska modellen för sanktioner skulle kopieras av andra
länder.

4. Inställningen i Sydafrika

De svenska investeringarna i Sydafrika är ekonomiskt sett obetydliga.
Det är därför naturligt att den svenska lagen är okänd bland de svarta
arbetarna i Sydafrika. Det är heller inte onaturligt om många av dem som
arbetar i svenska företag kortsiktigt föredrar att företagen stannar i Sydafrika.

Fredspristagaren Desmond Tutu har formulerat sin inställning till företagsinvesteringar
i Sydafrika på detta sätt: ”Vi begär inte att våra bojor
skall bli bekvämare att bära, utan att de skall lyftas från oss.”

Vad Tutu avser är att det är bättre att använda ekonomisk isolering för
att få ett slut på apartheidsystemet än att genom ”uppförandekoder” och
ändra liknande metoder försöka åstadkomma smärre förändringar inom
apartheidsystemets ram. Folkpartiet delar den uppfattningen.

5. Propositionen

Regeringens proposition 1984/85:56 innebär att kraven på ett avskaffande
av den nuvarande Sydafrikalagen tillbakavisas. Det är positivt. Det
är också positivt att skärpningar i lagen sker vad beträffar möjligheterna
för företagen att använda leasing som alternativ till investeringar samt vad
gäller tekniköverföring. Folkpartiet biträder propositionens förslag på
dessa punkter.

Mot. 1984/85:164

3

På två punkter — borttagandet av giltighetstiden för dispensparagraferna
och införandet av den alternativa dispensordningen — har dock regeringen
mjukat upp Sydafrikakommitténs förslag på ett sätt folkpartiet
finner olyckligt.

6. Dispensförfarandet

Företagen har i nuvarande Sydafrikalag möjlighet att få dispens från det
generella investeringsförbudet i syfte att kunna ersätta förslitet material
eller göra vissa investeringar av social karaktär. Dispensgivningen har i
några fall — enligt folkpartiets mening — varit alltför generös.

Det är värdefullt att regeringen nu endast anger fördelen med att vid ett
systemskifte kunna vara representerat i Sydafrika som skäl för dispenssystemet.
1 och med att sysselsättningsskäl, möjligheter att finna nya marknader
och situationen på de enskilda företagen i Sydafrika utmönstras som
skäl blir bedömningen av utvecklingen i Sydafrika det enda avgörande för
dispensinstitutets existens.

6.1. Tidsbegränsning av dispensmöjligheten

1 Sydafrikakommitténs förslag ingick att möjligheterna att få dispens
skulle tidsbegränsas till utgången av år 1990. Syftet med detta förslag var
att klart markera att lagen syftar till att förhindra investeringar. Det systematiska
sambandet mellan förbudsparagraferna och dispenserna bryts.
Företagen får också på detta sätt ett klarare besked om att dispensmöjligheterna
kommer att upphöra att gälla om ingen väsentlig förändring sker
i Sydafrika.

Vi har i Sverige redan tidigare lagar som är tidsbegränsade (valutaregleringen,
terroristbestämmelserna, tidigare lagen om statlig representation
i investmentbolag). Några juridiska nackdelar med att tidsbegränsa vissa
paragrafer i en lag torde knappast finnas.

Folkpartiet finner det beklagligt att regeringen på denna punkt frångått
den uppgörelse som gjordes mellan socialdemokraterna, folkpartiet och
centerpartiet i Sydafrikakommittén och menar att kommitténs förslag på
denna punkt klarare ger uttryck för Sveriges hållning än propositionen.
Utskottet bör därför utarbeta ett lagförslag — i enlighet med Sydafrikakommitténs
förslag — med innebörden att möjligheten till dispens från
investeringsförbudet upphör att gälla vid utgången av 1990 för så vitt inte
nytt riksdagsbeslut fattas innan dess.

6.2. Alternativ dispensordning

Statsrådet föreslår att företagen skall kunna få generell dispens från
investeringsförbudet om de utfäster sig att hålla sig inom lagen. Statsrådet
betonar att detta inte innebär någon uppmjukning av lagen och att företagen
i efterhand skall kontrolleras.

1* Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 164—168

Mot. 1984/85:164

4

Vi finnér detta förslag olyckligt.

Det innebär att nuvarande praxis blir helt styrande för de framtida
investeringarna. Möjligheterna att successivt skärpa praxis eller att anpassa
denna till det politiska läget i Sydafrika försvinner. Vidare innebär
förslaget att de företag som under hela lagens existens motsatt sig såväl
lagen som den praxis enligt vilken den tillämpats skall få förtroendet att
själva kontrollera lagen. Folkpartiet avstyrker propositionen på denna
punkt.

6.3. Motiv för dispenser

Folkpartiet är berett att medverka till att företagen under perioden fram
till utgången av 1990 får rätt till dispens för ersättning av försliten utrustning
under förutsättning att produktionskapaciteten inte ökas.

Det är dock väsentligt att inte nya möjligheter används för att kringgå
investeringsförbudet. Under den gamla Sydafrikalagen kom leasing att
användas i företagen i betydande utsträckning. Man har nu från företagens
sida hävdat att konsekvensen av leasingförbudet dels kan bli en ökning av
legotillverkning, dels en ökad import till dotterbolagen av färdigprodukter.

Enligt vår mening är det väsentligt att vid beslut om dispenser också
väga in dessa faktorer. I samband med regeringens förslag om alternativ
dispensordning säger statsrådet att tillstånd att tillämpa sådan skall kunna
återkallas om t. ex. "företagets verksamhet genomgår en påtagligt snabb
expansion på annat sätt än genom investeringar eller finansiell leasing
eller att företagets personalpolitik genomgår förändringar i negativ riktning."
Vi anser att samma kriterier bör vägas in vid beslut om dispenser
från förbudet mot investeringar och finansiell leasing.

Det innebär att kommerskollegiums och regeringens bedömning av
dispenser väger in hela företagets situation och att behovet av fortsatt
detaljlagstiftning — främst för att förhindra en övergång till legotillverkning
— minskar.

Detta bör ges regeringen till känna.

6.4. Handläggningsordningen

Regeringen följer Sydafrikakommitténs förslag och föreslår att ansökan
om undantag från förbudet mot investeringar m. m. får göras endast en
gång per år och då avse alla investeringar som skall ske under året.
Regeringen skall senast den 1 maj få förslag från kommerskollegium,
inkluderande remisser från fackliga organisationer m. fl. Beslut skall sedan
”skyndsamt” fattas. Detta innebär att regeringens beslut torde komma
under juni månad.

Detta är olyckligt med hänsyn till möjligheterna att offentligt kunna
granska regeringens beslut. Riksdagen torde inte ha några möjligheter att

Mot. 1984/85:164

5

under denna period hålla debatt kring Sydafrikalagens tillämpning. Diskussionen
kommer i stället avskild från frågorna om de aktuella dispenserna
i samband med att regeringen under hösten lämnar sin rapport om
tillämpningen av Sydafrikalagen. Enligt vår mening är det angeläget att
regeringens rapport om tillämpningen av lagen samordnas i tiden med
beslut i dispensfrågorna. Vi föreslår därför att tidsgränserna för inlämnande
av dispensansökningar förskjuts så att företagen måste lämna in sina
ansökningar senast den 1 maj och att sedan regeringen fattar beslut i
oktober månad. Riksdagen får då tillfälle att hålla en samlad Sydafrikadebatt.

7. Bidrag till internationell upplysning

Regeringen föreslår att ett bidrag på 1 milj. kr. ställs till politiska partiers,
fackföreningars och folkrörelsers förfogande för information utomlands
om den svenska Sydafrikapolitiken.

Redan idag finns medel avsatta för olika organisationers och opinionsgruppers
arbete med att sprida kunskap om Sydafrikapolitiken. Det är
knappast sannolikt att ett bidrag av denna begränsade storlek till etablerade
organisationer gör dessa mer benägna att utomlands informera om
den svenska Sydafrikapolitiken. Den breda uppslutningen bakom den
svenska Sydafrikapolitiken från flertalet organisationer talar också för en
fortsatt intensiv opinionsbildnikng även utan ett extra stöd.

Folkpartiet avstyrker förslaget.

8. Offentlighet

Kommerskollegium har hittills varit ytterst restriktivt med att lämna ut
underlag för beslut i dispensärendena. Detta har försvårat den offentliga
debatten i frågan.

Sekretesslagstiftningen ger skydd för företagen mot att offentliga myndigheter
utlämnar uppgifter som kan vara till skada för företagens ekonomiska
situation. Detta innebär dock inte ett motiv för sekretessbeläggning
av hela handlingar. Det finns anledning att betona att sekretesslagen
enbart her skydd för konkreta uppgifter.

Största möjliga offentlighet bör ges åt bakgrundsmaterialet för regeringens
beslut i dispensärenden. Detta bör ges regeringen till känna.

9. Handelssanktioner

Regeringen är av den uppfattningen att våra överenskommelser inom
GATT inte möjliggör bilaterala sanktionsåtgärder på handelns område.

Sverige har dock inte prövat möjligheten att begära undantag från
GATT för att vidta sanktioner mot Sydafrika.

Mot. 1984/85:164

6

Det finns anledning att återkomma till frågan om åtgärder på handelns
område mot Sydafrika. Det faktum att den svenska handeln med Sydafrika
vuxit under de år Sydafrikalagen varit i kraft inger oro. Denna fråga bör
prövas i samband med den översyn av Sydafrikapolitiken som regeringen
aviserar.

10. Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att lagens 6 och 7 §§ skall upphöra att gälla
i och med utgången av år 1990,

2. att riksdagen avslår förslaget om en alternativ dispensordning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att om
företags verksamhet genomgår en påtagligt snabb expansion på
annat sätt än genom investeringar eller finansiell leasing eller att
företagets personalpolitik förändras i negativ riktning detta bör
vägas in vid beslut om dispenser,

4. att riksdagen i fråga om handläggningsordningen beslutar att
företagens dispensansökningar för investeringar under kommande
ettårsperiod skall inges senast den 1 maj,

5. att riksdagen avslår förslaget om 1 milj. kr. i bidrag till internationell
upplysning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av största möjliga offentlighet av
handlingar kring tillämpningen av dispenslagstiftningen.

Stockholm den 20 november 1984
BENGT WESTERBERG (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

INGEMAR ELIASSON (fp) JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)

RUNE ÅNGSTRÖM (fp)