10

Motion

1984/85:157

Margareta Persson och Bengt Lindqvist
Familjeplanering och abortvård (1984/85:48)

I proposition 1984/85:48 framhålls att abortkommittén förordar att
ansökningar om abort efter 18:e graviditetsveckan även fortsättningsvis skall
handläggas av socialstyrelsen i enlighet med den praxis som utvecklats av
styrelsen. Propositionen ansluter sig till abortkommitténs bedömning på den
punkten.

Den praxis som man vill skall råda även fortsättningsvis ger anledning till
vissa betänkligheter, när det gäller abortindikationen fosterskador. Ansökningar
om abort beviljas alltid efter 18:e graviditetsveckan om skälet är
befarad fosterskada eller konstaterad missbildning hos fostret. Socialstyrelsens
rättsliga råd låter föräldrarnas önskan och bedömning vara avgörande
och man har avstått från att försöka ”gradera” fosterskador. Att abort
beviljas trots att fosterskadorna är ringa, framgår av abortkommitténs
betänkande. Man visar där att abort beviljats vid Turners och Klinefelters
syndrom, som är kromosomavvikelser, som endast innebär sterilitet hos
fostret men i övrigt mycket små avvikelser från det normala. I abortansökningarna
i dessa fall förekommer uttryck som ”då föräldrarna fått veta att
barnet är svårt skadat” alternativt ”svårt missbildat” och därför vill man få
abort utförd.

Ur abortkommitténs betänkande: ”1 dessa situationer gäller det människor
som velat ha och många gånger längtat efter barn. När formuleringar
som exemplen ovan förekommer, har uppenbarligen inte föräldrarna fått,
eller kunnat tillägna sig en realistisk och nyanserad information. Detta
belyser de svårigheter som kan finnas vid användningen av fosterdiagnostik.”

Trots det ovan citerade föreslår kommittén att den praxis som utvecklat sig
hos socialstyrelsen skall gälla även fortsättningsvis vid beviljande av sena
aborter. Propositionen instämmer i detta. Vi menar att med det exempel vi
citerat ovan har abortlagens 3 §, som säger att abort efter 18:e graviditetsveckan
endast får beviljas om ”synnerliga skäl” föreligger, inte följts.

Vi tycker det är anmärkningsvärt att socialstyrelsen beviljat abort i
samtliga fall när rubriceringen varit befarad fosterskada. Varför har man inte
talat med föräldrarna? Varför har man inte försökt tala om att den befarade
fosterskadan är så liten att föräldrarnas oro kanske är obefogad?

Om föräldrarna önskat och planerat för att få barn, när inga indikationer
om droger/våld, fysiska eller psykiska sjukdomar hos föräldrarna, omogenhet
etc. föreligger hos föräldrarna - j a, då har vi helt enkelt svårt att förstå hur
en mycket liten fosterskada kan betraktas som ”synnerliga” skäl.

Mot. 1984/85:157

11

Vi tror att föräldrarna blivit missledda av den pågående debatten om
livskvalitet och livslångt lidande för handikappade. Vi är allvarligt oroade för
den samhällsutveckling som bara erkänner perfekta individer. Vår djupa
övertygelse, som vi fått genom personliga upplevelser och mångårigt arbete
inom handikapprörelsen, är att livskvalitet kan alla människor få - om de ges
förutsättningar till det. Det finns ingenting som säger att ett barn som föds
med ett handikapp automatiskt kommer att få ett olyckligt liv, det är helt och
hållet omgivningens och samhällets sätt att fungera som avgör det. I vissa fall
känner föräldrar som vet att grava fosterskador föreligger, att de inte orkar ta
hand om ett mycket svårt handikappat barn. Det har vi förståelse för. Men vi
vägrar att tro att alla föräldrar som ansökt om abort för lindriga fosterskador,
och också fått den beviljad, skulle ha fullföljt aborten om de fått riktig
information.

Abort i ett sent skede av graviditeten är mycket svår. För dem som
beviljats abort i 23:e-24:e veckan är fosterskada det absolut vanligaste
skälet. Fosterskador är f. ö. den enda indikation som nu ökar vid ansökningar
till sena aborter. Det är utvecklingen av fosterdiagnostiken som förorsakat
detta. Vi menar att den debatt som nu pågår kring genetiken och möjligheterna
till att utföra fosterdiagnostik i ett tidigt stadium av graviditeten, också
måste påverka bedömningen av abortansökningar i ett mycket sent skede av
graviditeten.

Om vi skall kunna behålla fri abort upp till 18:e veckan, måste fosterdiagnostiken
regleras. Det är inte rimligt - och framför allt inte önskvärt - att
ställa blivande mödrar inför omfattande testresultat om fostret. Den
diskussionen pågår f. n. Låt den diskussionen vägleda socialstyrelsen i sin
praxis när man beviljar abort efter 18:e veckan!

Det är vår övertygelse att socialstyrelsen nu gör fel mot de blivande
föräldrarna, om de automatiskt beviljar abort vid befarad fosterskada. Vi
anser också att det finns samhällsmoraliska tveksamheter om en statlig
myndighet anser att alla handikapp som kan spåras med fosterdiagnostik
utgör ett ”synnerligt skäl” för abort. Vad innebär det för människosynen på
sikt?

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående information om det befarade handikappet
innan abort eventuellt beviljas efter 18:e graviditetsveckan,

2. att riksdagen begär att regeringen uppmärksammar att fosterskador
inte automatiskt skall betraktas som ett ”synnerligt skäl” för
beviljande av abort efter 18:e grviditetsveckan enligt abortlagens
3 §.

Stockholm den 20 november 1984

MARGARETA PERSSON (s)

BENGT LINDQVIST (s)