Mot. 1984/85

15-26

Motion
1984/85:15

Anita Bråkenhielm och Gunnar Biörck i Värmdö
Artificiella inseminationer (prop. 1984/85:2)

Den väsentligaste vinsten med ett genomförande av de lagförslag som
föreslås i propositionen är utan tvekan att barn som tillkommer genom
insemination får en juridisk och social far som, oberoende av hur förhållandet
mellan barnets föräldrar utvecklas, kommer att kvarstå som den fadersgestalt
varje barn har en allmänmänsklig rätt att ha.

Verksamhet med givarinsemination har under avsevärd tid förekommit i
vårt land och omfattande erfarenheter har vunnits av sådan verksamhet.

Mycket stora krav ställs på relationen mellan föräldrarna och på psykologisk
mognad, inte minst hos fadern, för att givarinsemination skall framstå
som ett lämpligt sätt att hjälpa en visserligen relativt liten, men betydelsefull
grupp människor, nämligen de makar och sammanlevande, som drabbas
av barnlöshet på grund av obotlig infertilitet hos mannen. Vi ställer i
allmänhet inte krav på människor för att de skall få bli föräldrar så länge
detta kan åstadkommas på naturlig väg. Just på grund av de extra påfrestningar
på parrelationen som ojämlikheten i förhållandet till barnet då det
gäller det biologiska föräldraskapet innebär, och det faktum att samhällets
institutioner på något sätt medverkar i verksamheten, gör det dock rimligt
att ställa krav på en bedömning av psykosociala förutsättningar för att
föräldrar genom givarinsemination skall ha en rimlig möjlighet att ge sina
barn goda uppväxtförhållanden.

Kraven på föräldrarna kommer att öka i och med det ur barnets synpunkt
riktiga ställningstagandet att det, liksom allmänt är fallet med adoptivbarn
i dag, skall anses ha rätt att få veta något om sitt ursprung och
också vid mogen ålder ha möjlighet att, om det så önskar, efterforska den
biologiske faderns identitet.

I propositionen avvisas det av inseminationsutredningen lagda förslaget
om en av sociala myndigheter genomförd social utredning i dessa fall.

Ofrivillig barnlöshet är en komplex situation med många medicinska, psykologiska
och för berörda människor mycket ingripande och väsentliga
aspekter. Det förefaller riktigt att, som propositionen föreslår, anförtro
bedömningen av den psykosociala situationen och förutsättningarna för att
givarinsemination bör komma i fråga åt den, som känner de berörda och
deras problem bäst, nämligen den utredande och behandlande läkare med
assistans av den psykologiska expertis som kan behövas. De integritetsproblem,
som är involverade, gör det ytterligare angeläget att utomstående
personer med mindre erfarenhet av denna sorts problematik inte skall
blandas in.

1 Riksdagen 1984185. 3 sami. Nr 15—26

Mot. 1984/85:15

I propositionen fastslås mycket riktigt att själva inseminationsförfarandet
tekniskt sätt är enkelt. Det kan utan vidare utföras av amatörer och
från andra länder finns en erfarenhet av omfattande geschäft och amatörmässig
verksamhet på detta område. För att undvika att sådant sker även i
vårt land synes det viktigt att en verksamhet i organiserade former, underställd
kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet samt vederbörande
tillsynsmyndighet, socialstyrelsens insyn, organiseras i vårt land. 1 verkligheten
har ju sådan verksamhet också på ett tillfredsställande sätt skötts
under flera år.

I propositionen förutsätts att verksamheten skall få bedrivas under överinseende
av kompetent gynekolog och på vilket allmänt sjukhus som helst.
Man drar dock slutsatsen att det i själva verket endast kommer att bli de
större och mest resursstarka sjukhusen som kommer att utföra denna
verksamhet.

Det är möjligen riktigt att själva inseminationsverksamheten av olika
skäl koncentreras till ett fåtal inrättningar. Man får dock inte glömma att
den väsentliga personen i sammanhanget är den läkare, som ofta under
mer än ett år haft kontakt med kontrahenterna, föranstaltat om en medicinsk
utredning, gjort de preliminära ställningstagandena kring lämpligheten
av givarinsemination och som har möjlighet att följa de blivande
föräldrarna under en eventuell graviditet, alternativt ta hand om dem om
givarinseminationen inte lyckas, och de förblir barnlösa. Det är den gynekolog,
som är föräldrarnas, och speciellt kvinnans vanliga gynekolog.

Utredning av infertilitet är en verksamhet som visat sig i hög grad
lämplig att handha i öppen gynekologisk verksamhet. Tunga tekniska
resurser krävs ofta inte. Privat verksamma och även offentligt anställda
gynekologer i öppen vård har i många fall en omfattande erfarenhet av
behandling och utredning av fertilitetsproblematik. Sådan leder ofta till
mångåriga, kontinuerliga kontakter mellan patient och läkare, där det
personliga förhållandet är mycket betydelsefullt. Många gynekologer i vårt
land har också sedan länge en omfattande erfarenhet av att ta hand om
även den manlige kontrahenten i fall av barnlöshet. Någon inläggning på
sjukhus i samband med t. ex. insemination är inte erforderlig. 1 många fall
sköts givarinseminationsverksamhet på så sätt att ett förberedande utredningsarbete,
ställningstagandet liksom behandlingen av en efterföljande
graviditet alternativt fortsatt utredning med ställningstagande till adoption
etc. sköts på en plats, medan paret får remitteras till en avlägsen sjukhusklinik
för själva inseminationen. Propositionen är oklar beträffande om ett
sådant samarbete - vanligt inom alla medicinska områden - skall vara
tillåtet. Det måste av riksdagsbeslutet klart framgå att ett sådant förfarande
är fullt genomförbart. Det skulle ställa till köproblem och onödiga geografiska
gekymmer, framför allt för människor i glesbygd, om hela processen
måste skötas vid större sjukhus. Av inseminationsfallen i Göteborg har
t. ex. endast 25 % varit bosatta i Göteborg.

Mot. 1984/85:15

3

I enlighet med utredningens förslag bör också utöver den generella
tillåtelsen för kompetent gynekolog vid allmänt sjukhus att syssla med
inseminationsverksamhet, socialstyrelsen kunna ge tillstånd till enskilda
gynekologer, i privat eller offentlig öppen vård eller vid privat sjukhus,
som har omfattande kunskap och erfarenhet av fertilitetsproblem, att
syssla med givarinsemination, alltså genomföra också själva inseminationen.
Kompetensen och lämpligheten att syssla med svår fertilitetsproblematik
har ofta inte att göra med avancerade tekniska resurser och
givetvis aldrig med vem som är givaren.

Hur den särskilda journalen med uppgifter om givaren skall förvaras
måste beaktas och anges i samband med tillståndsgivningen.

Propositionens förslag bör kompletteras med en bestämmelse i denna
riktning.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att 3 § lagen om insemination skall ha
följande lydelse:

Insemination med och obstetrik.

Efter tillstånd från socialstyrelsen får även läkare med specialistkompetens
i gynekologi och obstetrik, verksam vid privat sjukhus eller i öppen
vård, vid offentlig eller privat mottagning, utföra sådan insemination.

Läkaren skall 70 år.

2. att riksdagen uttalar sig för att det inte alltid skall vara nödvändigt
att hela förundersökningen och uppföljningen av givarinseminationspatienter
sker vid den klinik där själva inseminationen
görs.

Stockholm den 12 oktober 1984

ANITA BRÅKENHIELM (m) GUNNAR BIÖRCK (m)

i Värmdö