5
Motion
1984/85:145
Per-Olof Strindberg m.fl.
Ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m. m. (prop. 1984/85:46)
I propositionen behandlas bl. a. frågan om själva konsumtionen av
narkotika skall kriminaliseras. Regeringen föreslår att konsumtionen även i
fortsättningen skall lämnas utanför det straffbelagda området. Vi för vår del
finner det oundgängligen nödvändigt att kriminalisera all befattning med
narkotika, som inte är medicinskt betingad och kontrollerad.
Det finns goda skäl för kriminalisering av själva konsumtionen av
narkotika. Statsmakterna bör sätta upp normer för vad som är ett önskvärt
resp. ett oönskat beteende i samhället. I detta fall bör normen vara att all
icke-medicinskt betingad användning av narkotika är förkastlig och helt
främmande för vår kultur. En sådan norm skulle utgöra ett starkt stöd till de
människor och ideella organisationer som försöker motarbeta narkotikamissbruk
bland ungdomar. Hos flertalet människor väcker det förvåning,
oförståelse, ja rentav löje när de upplyses om att innehav av narkotika är
straffbart, medan missbruk av samma narkotika är straffritt.
Att det finns en stark opinion för ifrågavarande kriminalisering framgår av
remissvaren på narkotikakommissionens förslag i denna fråga. Hovrätten för
Nedre Norrland, Stockholms och Göteborgs tingsrätter, länsåklagaren i
Stockholms län och Gotlands län, rikspolisstyrelsen, skolöverstyrelsen samt
flera ideella organisationer, vilka under flera år arbetat med narkotikaproblemen
bland ungdomar, uttalar sig till förmån för en kriminalisering av
konsumtion av narkotika.
Missbruk är vidare straffbelagt både i Finland och Norge. En svensk
kriminalisering skulle således bidra till att samma norm gällde i huvuddelen
av Norden.
I ungdomskretsar finns det en vitt utbredd vetskap att missbruket i sig icke
är kriminaliserat och följaktligen ”tillåtet”, låt vara att de flesta ungdomar
också känner att omgivningen ogillar deras missbruk.
Den straffrättsliga frizonen utgör en godtagen ursäkt för narkotikakonsumtion
och ofta ett övertalningsargument för att leda andra ungdomar in i
missbruket.
Samhällets absoluta avståndstagande från all befattning med illegal
narkotika är särskilt viktigt när det gäller ungdomar som ej är missbrukare,
men som i kamratkretsen uppmanas att pröva narkotika. I sådana situationer
är det ett starkt stöd för dem som vill säga nej om konsumtionen är straffbar.
Nu tvingas poliser vända bort blicken när narkotika konsumeras på allmän
plats, därför att förehavandena inte är brottsliga. Detta visar hur orimliga
effekter nuvarande lagstiftning ger upphov till.
Mot. 1984/85:145
6
Det har anförts flera skäl mot kriminalisering av själva konsumtionen av
narkotika. Främst har det hävdats - såsom i propositionen - att missbrukare
på grund av straffrisk inte skulle våga söka vård. Detta menar vi vara en
felsyn. Syftet med en kriminalisering skulle vara att hindra narkotikamissbruk,
inte att försvåra vård. Ett straffstadgande skulle exempelvis kunna
utformas så att endast vissa gärningar skulle innefatta brott, såsom mottagande
och egentlig konsumtion av narkotika. Blott det faktum att en person har
varit påverkad av narkotika skulle inte vara nog för åtal. Sådant skulle
förutsätta att en åklagare kunde ange under vilka omständigheter konsumtionen
- gärningen - ägde rum. Såvida inte den vårdsökande själv uppgav
dessa skulle något åtal för tidigare konsumtion aldrig ske. Vi vill vidare erinra
om den sekretess vårdpersonal har att iaktta beträffande de vårdsökandes
förhållanden.
I propositionen åberopas ytterligare skäl mot en sådan utvidgning av det
straffbara området som vi förespråkar. Det sägs bl. a. att problem kan uppstå
beträffande bevisfrågor, exempelvis vad gäller gränsen mot legal konsumtion
av narkotika. Vidare framhålls att enligt vedertagna straffrättsliga principer
skall angrepp riktade mot gärningsmannen själv inte beläggas med straff.
Vad gäller bevisproblemen menar vi att de inte har den betydelse som
regeringen gör gällande. Det bör vara möjligt att anse all konsumtion av
narkotika brottslig, om konsumtionen inte sker enligt läkares ordination.
Beträffande principen att angrepp mot gärningsmannen själv inte skall
straffbeläggas vill vi erinra om att den tidigare i flera fall inte har
upprätthållits i lagstiftningsarbetet.
Konsumtion av narkotika skulle normalt vara att bedöma som ringa
narkotikabrott. Såsom i propositionen framhålls bör fängelsestraff användas
utomordentligt sällan vid sådana brott.
I propositionen föreslås en lagändring som skall möjliggöra att man inom
kriminalvården kan förstöra föremål särskilt ägnade att användas för
missbruk av narkotika. Förslaget är i och för sig bra.
Vi efterlyser dock kraftfullare insatser vad gäller bekämpning av narkotikamissbruk
som förekommer inom kriminalvården. Även i detta hänseende
vill vi åberopa vad vi anfört i motion väckt med anledning av proposition
1984/85:19:
Kriminalvårdanstalterna skall vara narkotikafria. Annars är samhällets
kamp mot narkotikan inte trovärdig. Det är en skyldighet för samhället att
garantera de intagna narkotikafri miljö. Interner får aldrig, frivilligt eller
genom tvång från andra interners sida, bli missbrukare under fängelsetiden.
För många missbrukare skulle narkotikafria anstalter innebära en vändpunkt
i livet. Skapandet av sådana resurser inom kriminalvården skulle vara en
väsentlig kriminalpolitisk reform.
Att som i dag endast ha narkotikafria avdelningar på vissa anstalter är ej
tillräckligt. Det krävs en klar differentiering av de olika kategorierna interner
på olika avdelningar och olika anstalter i kombination med inrättande av
mindre avdelningar. Missbruk och hantering av narkotika på anstalt skall
Mot. 1984/85:145
7
medföra fängelsestraff. Misskötsel i detta avseende skall också leda till
begränsad rörelsefrihet och minskade besökskontakter.
Personer dömda för narkotikalangning måste vidare kontrolleras noggrant
för att förhindra att de fortsätter sin verksamhet.
I propositionen föreslås vidare att tullen skall få rätt att undersöka
utlandsresenärers handresgods utan att misstanke om oegentligheter föreligger
eller s. k. skärpt tullkontroll beslutats. Vi vill i detta sammanhang erinra
om de riksomfattande kontroller som tullen lät genomföra av ett stort antal
resenärer i februari 1984. Kontrollen drabbade således många människor
utan att någon misstanke om oegentligheter förelåg. Sådana händelser
upplevs av de undersökta - med all rätt - som synnerligen kränkande.
I propositionen nämns att tullen bör ges en otvetydig rätt till stickprovsvisa
undersökningar. Det framgår dock inte klart att det föreslagna andra stycket
i 19 § varusmugglingslagen inte får av tullmyndighet åberopas som stöd till
masskontroller av den inledningsvis nämnda arten. Vi menar att det är
oundgängligen nödvändigt att skapa en spärr mot att dylika kontroller ånyo
inträffar. Detta kan ske genom att riksdagen uttalar att 19 § andra stycket
varusmugglingslagen inte får åberopas som stöd för annat än stickprovsvisa
kontroller av de resande.
Lagligheten i tullens masskontroller i februari 1984 har undersökts av
justitiekanslern (JK). JK uttalade att undersökning av bl. a. en handväska är
att anse som kroppsvisitation, vilket framgick av förarbetena till de
nuvarande reglerna om integritetsskydd i 2 kap. 6 § regeringsformen.
Regeringens förslag såvitt avser 19 § andra stycket varusmugglingslagen
innebär alltså att viss kroppsvisitation kan ske beträffande personer som inte
ens är misstänkta för brott.
Såsom framgått av JK:s ovan berörda uttalande har vid regeringsformens
tillkomst undersökning av handväska ansetts som kroppsvisitation. Denna
bedömning måste respekteras i lagstiftningsarbetet.
Propositionen innebär att en ingripande men meningslös kontrollåtgärd
för regeringen väger tyngre än medborgarnas rätt till integritet. Vad här sagts
om handväskor gäller i samma grad handledsväskor.
Med anledning av det anförda föreslår vi riksdagen besluta enligt vårt
förslag om ändring av 19 § andra stycket varusmugglingslagen. Riksdagen
bör också - med hänvisning till att begreppet ”liknande” i lagtexten även kan
avse exempelvis handväskor - uttala att samma lagrum inte får åberopas som
stöd för undersökning av handväskor och handled«''äskor
I övrigt hänvisar vil till vad vi anfört i motion av Nils Carlshamre m. fl.,
föranledd av proposition 1984/85:19.
Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs
1. att riksdagen uttalar att 19 § andra stycket varusmugglingslagen
inte får åberopas som stöd för annat än stickprovsvisa kontroller av
de resande,
Mot. 1984/85:145
2. att riksdagen beslutar att 19 § andra stycket varusmugglingslagen
skall ha följande lydelse:
Regeringens förslag
För att motverka brott som avses i
denna lag får tulltjänsteman även i
andra fall än som avses i första
stycket undersöka handresgods, såsom
resväskor och portföljer samt
handväskor och liknande som medförs
av resande vid inresa till eller
utresa från riket.
Tulltjänstemän som utövar lokal
eller regional bevakningsledning beslutar
om omfattningen av kontrollen.
Motionärernas förslag
För att motverka brott som avses i
denna lag får tulltjänstemän även i
andra fall än som avses i första
stycket undersöka handresgods, såsom
resväskor, portföljer och liknande
som medförs av resande vid
inresa till eller utresa från riket.
Tulltjänstemän som utövar lokal
eller regional bevakningsledning beslutar
om omfattningen av kontrollen.
3. att riksdagen uttalar att 19 § andra stycket inte får åberopas som
stöd för undersökning av handväskor och handledsväskor.
Stockholm den 14 november 1984
PER-OLOF STRINDBERG (m)
BERTIL LIDGÅRD (m)
ANITA BRÅKENHIELM (m)
GÖRAN ERICSSON (m)
NIC GRÖNVALL (m)
GUNNEL LILJEGREN (m)
MONA SAINT CYR (m)
STEN ANDERSSON (m)
i Malmö
INGER WICKZÉN (m)
ALLAN EKSTRÖM (m)
MARGIT GENNSER (m)
BJÖRN KÖRLOF (m)
SVEN MUNKE (m)
ARNE SVENSSON (m)
mlnab/gotab Stockholm 1984 79290