Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1984/85:140

Bengt Westerberg m. fl.

Styrelseordförande i affärsbank (prop. 1984/85:35)

I proposition 1984/85:35 föreslås att regeringen, i syfte att ytterligare
stärka ”samhällets" inflytande över affärsbankerna, i framtiden skall godkänna
bankstyrelsernas val av ordförande. Godkännande skall lämnas om
den av styrelsen valde kan förväntas verka för att såväl samhällets som
bankens intressen kommer att tillvaratas i bankens verksamhet. Om
regeringen inte godkänner den valde ordföranden skall den utse en annan
ledamot inom styrelsen till ordförande. Även en av regeringen utsedd
offentlig styrelseledamot kan därvid utses till ordförande.

Våra överväganden

Förslaget att regeringen skall godkänna styrelseordförandena i affärsbankerna
är ytterligare ett i raden som syftar till att öka statsmakternas kontroll
över näringslivet.

Bakgrunden till förslaget är upprepade motioner till och debatter vid
socialdemokratiska partikongresser. Motionerna har i allmänhet haft mer
långtgående syften, t. ex. förstatligande av kreditväsendet. Kongressmajoriteten,
liksom nu regeringen, har emellertid valt att skynda långsammare.

Vi delar inte den grundläggande utgångspunkten för regeringens förslag,
nämligen att av staten utsedda eller godkända representanter i företagsstyrelser
är en lämplig väg för statsmakterna att utöva inflytande. Det mandat som
ges är i regel utomordentligt vagt vilket gör att det i praktiken inte låter sig
kontrolleras. Den statliga representanten kan i vissa sammanhang också
fungera som ett slags "gisslan”: hans deltagande i ett beslut innebär att också
statsmakterna kan anses bundna av det.

Statsmakternas inflytande över näringslivet bör i stället utövas genom
generella regler eller ramar som gäller lika för alla berörda företag. Inom
bankväsendet finns redan instrumenten för ett sådant inflytande i form av
banklagen, bankinspektionen och riksbanken. Några ytterligare instrument
behöver ej tillskapas.

Regeringen utser sedan början av 1970-talet offentliga styrelserepresentanter
i affärsbankernas huvudstyrelser. I mitten av 1970-talet vidgades den
statliga representationen till att omfatta affärsbankernas regionala styrelser,
och samtidigt fick kommunerna möjligheter att utse representanter i
bankernas lokalstyrelser. Folkpartiet har av de skäl som ovan redovisats
motsatt sig denna representation. Vi har heller aldrig själva nominerat
ledamöter till dessa uppdrag.

Mot. 1984/85:140

När den statliga representationen infördes var motiveringen att det skulle
ge samhället, vilket i detta sammanhang är liktydigt med staten, bättre
möjligheter att påverka beslutsfattandet i affärsbankerna såväl i fråga om
finansieringsverksamhetens allmänna inriktning som enskilda kreditfrågor
eller andra från det allmännas synpunkt viktiga ärenden. Någon precisering
av vilka förändringar man mer konkret eftersträvade gjordes inte då och har
inte heller senare redovisats.

Utan någon som helst diskussion om vilken roll de offentliga styrelserepresentanterna
spelat hävdar finansministern nu att systemet med offentliga
representanter i affärsbankernas styrelser i stort sett har fungerat bra. Det är
oklart vad han avser. Han gör inget försök att kvalificera sitt påstående. Inte
heller i den departementspromemoria som ligger till grund för propositionen
förs någon diskussion i ämnet. Såvitt vi förstår finns det inga belägg för
påståendet - det görs bara rakt ut i luften utan något underlag.

Ändå förefaller just det förhållandet att systemet hittills anses ha fungerat
väl vara ett av skälen till att regeringen nu anser att man kan gå vidare.
Regeringen föreslår att de av bankstyrelserna valda ordförandena skall
godkännas om ”den valde förväntas verka för att såväl bankens som
samhällets intressen beaktas i verksamheten”. Innebörden i detta är
utomordentligt vag. Vad avses egentligen med ”samhällets intressen” i detta
sammanhang? Inget försök till precisering görs i propositionen eller departementspromemorian.
Inte heller har man sökt visa att detta intresse hittills
skulle ha åsidosatts av bankstyrelsernas ordförande.

Det ligger naturligtvis i varje affärsbanks intresse att dess ordförande i en
allmän mening beaktar samhällets intressen. Det finns heller ingen anledning
att ifrågasätta bankstyrelsernas förmåga att välja lämpliga ordförande.
Bakom regeringens förslag måste det därför rimligen finnas mer specifika
önskemål vilka inte redovisas i propositionen.

Enligt lagförslaget skall regeringen inte bara bedöma den valde ordförandens
vilja och förmåga att beakta detta ospecificerade samhällsintresse utan
också dennes möjligheter att tillvarata bankens intresse. Regeringen skall
t. o. m. enligt motivtexten ”garantera” att personer utses som tillgodoser
dessa bägge krav. I praktiken har regeringen enligt vår uppfattning inga
kvalifikationer för att göra denna bedömning eller för att ställa ut några
garantier av detta slag.

Oklarheten om vilka krav som egentligen skall ställas på affärsbankernas
styrelseordförande kommer att skapa utrymme för stort godtycke. Denna
slutsats förstärks av att regeringen räknar med att i regel kunna godkänna
den valde ordföranden eftersom valet skal! föregås av ”formlösa” kontakter
mellan banken och regeringen. Vad regeringen här föreslår är att man skall
institutionalisera ”mygel" på hög nivå.

Att socialdemokraterna verkigen har ambitionen att lägga sig i valen av
ordförande i affärsbankernas styrelser framgår med önskvärd tydlighet av
protokollet från 1981 års partikongress, vars beslut ligger till grund för det nu

Mot. 1984/85:140

framlagda förslaget. Vid kongressen konstaterade partistyrelsens föredragande
Gunnar Sträng att ”en av de svåraste uppgifterna för en socialdemokratisk
regering blir, att till ordförande i affärsbankerna hitta personer
som har sådan personlig tyngd, kunnighet och integritet att de kan fullgöra
sitt arbete och skapa respekt i den omgivning där de ska arbeta”. Han slår
också fast att partistyrelsen ”ansett att om det igen blir en socialdemokratisk
regering ska vi kunna leta rätt på sådana personer”. Det är uppenbart att den
socialdemokratiska regeringen har tänkt sig att spela en mycket aktiv roll vid
val av ordförande.

Den bild som växer fram är denna. Regeringen kommer att arbeta aktivt
för att hitta styrelseordförande till affärsbankerna vilka anses beakta
”samhällets intressen”. Vilka dessa intressen är avgör regeringen, dock utan
att redovisa det offentligt. Genom ”formlösa” kontakter ser man sedan till
att bankstyrelserna väljer rätt personer till ordförande så att regeringen
bekvämt kan godkänna valet. Skulle bankstyrelserna trilskas och välja andra
än de regeringen "formlöst” förordat kan regeringen utse den person man
själv önskade.

En allvarlig konsekvens av den föreslagna ordningen kommer att bli att
många personer inom bankvärlden som kan tänkas vara aktuella för uppdrag
på ordförandenivå medvetet eller omedvetet kommer att anpassa sig till den
nya situationen. Ofördelaktiga uttalanden om regeringen eller den ekonomiska
politiken kan i framtiden tänkas bli en belastning.

Det förslag som nu framläggs är bara ett av flera planerade steg på vägen
mot ett ökat statligt inflytande över kreditväsendet. I det socialdemokratiska
kongressbeslutet från 1981 ges vissa indikationer om fortsättningen. Bl. a.
aviseras att staten skall utse ordförande också i affärsbankernas regionala
styrelser, att staten skall sätta in representanter i av affärsbankerna
kontrollerade stiftelser och fonder liksom i investmenbolaget och i vissa
finansbolag, att antalet offentliga representanter i affärsbankernas styrelser
kan komma att utvidgas och att regeringen skall samråda mer effektivt med
de offentliga styrelserepresentanterna. Det sistnämnda torde innebära att
man önskar en hårdare styrning från regeringen gentemot de offentliga
styrelserepresentanterna.

Det bör understrykas att den nu föreslagna åtgärden - att regeringen skall
godkänna ordförandena i affärsbankerna - föreslås utan andra motiveringar
än en önskan att öka regeringens makt över näringslivet. Det innebär att
ytterligare steg också kan tas utan annan motivering än denna. Fältet ligger
öppet för en ökad statlig styrning av banker och näringslivet i övrigt om den
nuvarande regeringen får råda.

Folkpartiet avvisar förslaget att regeringen skall godkänna och i praktiken
utse ordförande i affärsbankerna. Vi anser också att den offentliga styrelserepresentationen
på alla nivåer bör avskaffas.

Mot. 1984/85:140

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1.att riksdagen avslår proposition 1984/85:35,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen (1955:183) om
bankrörelse att offentlig styrelserepresentation avskaffas.

Stockholm den 1 november 1984
BENGT WESTERBERG (fp)

JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)

INGEMAR ELIASSON (fp) JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)