Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion
1984/85:134
Ulf Adelsohn m. fl.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop.
1984/85:40)

1. Inledning

Långtidsutredningen 1984 (LU 84) publicerades i mars i år. På grundval av
betänkandet och remissinstansernas synpunkter har regeringen nu lagt fram
en särskild proposition om de frågor som långtidsutredningen behandlar.

1984 års långtidsutredning arbetar med tre tidsperspektiv. Det grundläggande
avser den strukturella utvecklingen 1980-1990. I detta perspektiv
beskrivs valmöjligheterna mellan expansion av den privata sektorn kontra
offentlig expansion. Det andra tidsperspektivet avser den konjunkturella
utvecklingen 1983-1987. Här beskrivs ett alternativ som leder mot balans
1990 (balansalternativet) och ett alternativ som leder bort ifrån balans
(referensalternativet). Avsikten är att beskriva vilka krav som ställs på den
ekonomiska politiken och ekonomins funktionssätt för att ekonomin skall
ledas in på en bana mot balans. Ett tredje tidsperspektiv avser perioden
1990-2000.

Moderata samlingspartiet anser i likhet med flera remissinstanser att det
konjunkturella infasningsförloppet 1983-1987 är en värdefull metodmässig
nyhet. Enligt vår mening borde dock utredningen ha ägnat större utrymme åt
vad som krävs för att vi skall komma in på en väg som leder mot balans 1990.
Långtidsutredningen diskuterar således inte de ändringar i skattesystemet
och de förändringar i den offentliga sektorns verksamhet som är nödvändiga
för ekonomisk balans. Om utredningen i större utsträckning hade inriktats på
att analysera kraven på den ekonomiska politiken för att de specificerade
målen skall uppfyllas, skulle utredningen ha kunnat få en större betydelse i
den aktuella ekonomisk-politiska debatten.

Det är glädjande att regeringen lägger fram en separat proposition för
långtidsutredningen med motivet ”att ge större utrymme för en diskussion av
de långsiktiga frågorna”. Mot bakgrund av detta motiv finner vi det
anmärkningsvärt att regeringen samma dag denna proposition presenteras
lägger fram en proposition om skattehöjningar, som rubbar förutsättningarna
för analysen i proposition 40 och som dessutom innehåller förslag som inte
stämmer med de angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken på
medellång sikt. Med detta förfaringssätt försvann mycket av utrymmet för en
diskussion av de långsiktiga frågorna i den aktuella ekonomisk-politiska
debatten.

Mot. 1984/85:134

2. De ekonomisk-politiska målen

Långtidsutredningen är inte en prognos över den mest sannolika utvecklingen.
I stället beskriver utredningen vilka krav som ställs på den ekonomiska
politiken och ekonomins funktionssätt för att vissa ekonomisk-politiska
mål skall nås.

De mål och restriktioner som utredningen haft som utgångspunkt är
följande:

- Full sysselsättning (2 % öppen arbetslöshet 1990).

- Stabilt penningvärde (4% inflation under resten av 1980-talet).

- Balans i utrikesbetalningarna (bytesbalansöverskott på 10 miljarder
kronor 1990).

- Balans i statsbudgeten (budgetunderskottet minskas till 40-50 miljarder
1990).

- God lönsamhet i näringslivet (avkastningen på materiellt kapital före skatt
i industrin skall överstiga avkastningen på statsobligationer med 2%).

För att nå de tre traditionella målen - full sysselsättning, stabilt penningvärde
och extern balans - har långtidsutredarna preciserat mål även för
statsbudgeten och lönsamheten i näringslivet.

Moderata samlingspartiet vill för sin del framhålla att målen för den
ekonomiska politiken bör vara stabila priser, full produktiv sysselsättning i
hela landet, god ekonomisk tillväxt och ett spritt enskilt ägande. För att dessa
mål skall kunna uppnås krävs balans i utrikesbetalningarna och statsbudgeten
samt god lönsamhet i näringslivet. De här uppräknade målen är dock
endast delmål för den grundläggande strävan att öka den enskildes frihet och
välfärd.

Att som regeringen gör överordna sysselsättningsmålet de andra målen är
meningslöst. För att vi på sikt skall trygga sysselsättningen krävs nämligen låg
inflation och snabb ekonomisk tillväxt. Om något mål skall prioriteras är det
ett stabilt penningvärde, eftersom det är det bästa sättet att främja tillväxten
och förebygga arbetslöshet. En låg inflationstakt är också nödvändig för
balans i utrikesbetalningarna och för att hindra godtyckliga omfördelningar
av inkomster och förmögenheter.

I likhet med vad som sägs i propositionen anser vi att man bör sträva efter
en lägre inflationstakt än långtidsutredningens mål på 4 %. En anledning till
detta är att prisstegringen i några av våra viktigare konkurrentländer f. n.
uppgår till endast 2-4 % per år. Den internationella konjunkturuppgången
har heller inte medfört att inflationen ökat nämnvärt.

Utredningens sysselsättningsmål innebär att den öppna arbetslösheten
skall falla från 3,5 % till 2 %. Den beräkningsmetodik som utredarna har
använt innebär att antalet sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder är
oförändrat under perioden. Den öppna plus den dolda arbetslösheten uppgår
därför i balansalternativet till ca 6 % 1990. Detta är enligt moderata

Mot. 1984/85:134

samlingspartiet inte något speciellt ambitiöst sysselsättningsmål. Med samma
sysselsättning genom AMS-åtgärder som i balansalternativet blir den verkliga
arbetslösheten hela 10,5 % i referensalternativet.

I propositionen anger regeringen den fulla sysselsättningen som det
överordnade målet. Någon siffra för högsta tillåtna arbetslöshet anges inte.
Regeringen gör inte heller någon skillnad mellan sysselsättning på den
reguljära arbetsmarknaden och sysselsättning i AMS regi. Begreppet full
sysselsättning anknyter som i tidigae regeringsdokument endast till den
öppna arbetslösheten.

Vi anser att arbetstillfällena skall finnas på den reguljära arbetsmarknaden.
Framtidens jobb kan inte skapas genom en aldrig så ambitiös
AMS-politik eller genom stödåtgärder från regeringen. En svällande arbetsmarknadspolitisk
apparat som döljer det verkliga läget på arbetsmarknaden
innebär på längre sikt stora ekonomiska risker.

Någon precisering av målet hög ekonomisk tillväxt görs inte i långtidsutredningen.
En hög ekonomisk tillväxt är nödvändig för att trygga sysselsättningen
och skapa en högre levnadsstandard för människorna. Tillväxt
minskar också fördelningsproblemen. För att öka Sveriges tillväxtförmåga är
det nödvändigt att bedriva en politik som underlättar strukturomvandlingen,
ökar investeringarna och befrämjar den tekniska utvecklingen.

Den ökade tillväxten under de kommande åren måste komma från en vital
företagssektor. Den finansiella krisen i den offentliga sektorn gör att någon
expansion inte är möjlig där. För att få en tillräcklig tillväxt i den privata
sektorn krävs förbättrade incitament och bättre fungerande marknader.

Ett spritt ägande betraktas inte som något mål vare sig för långtidsutredarna
eller av regeringen. Det finns dock viktiga motiv för att uppmuntra ett
ökat enskilt ägande. Det gäller i synnerhet när den offentliga sektorn
uppvisar en negativ kapitalbildning.

Utvecklingen mot ett alltmer institutionaliserat ägande riskerar att försvaga
marknadsekonomin. Ägandefunktionen passiviseras och näringslivet
byråkratiseras. Det ekonomiska livet förlorar utvecklingskraft när det
direkta sambandet mellan den enskildes välstånd och företagens framgångar
tunnas ut. Enskilt ägande ger dessutom hushållen trygghet och oberoende
och skapar ansvarskänsla. Ett viktigt mål för staten är därför att stimulera
hushållens förmögenhetsbildning.

Vi delar propositionens och långtidsutredningens bedömning att det är
mycket viktigt att långsiktigt uppnå överskott i bytesbalansen. Ett bytesbalansöverskott
på 10 miljarder kronor 1990 är ett minimum mot bakgrund av
de höga realräntor som kan komma att råda i framtiden. Ett överskott
innebär att utlandsskulden kan amorteras och att den ekonomisk-politiska
handlingsfriheten ökar.

Vi delar också slutsatsen att den offentliga sektorns finansiella sparande
bör nå jämvikt år 1990. Det statliga budgetunderskottets storlek år 1990 har
beräknats residualt till ca 40 miljarder kronor efter det att bytesbalanssaldo

Mot. 1984/85:134

och det finansiella sparandet i den övriga ekonomin har bestämts. Budgetunderskottet
är därmed ett resultat av andra överväganden snarare än ett mål.
En alternativ metodik hade varit att formulera målet för budgetunderskottet
efter en analys av hur underskottet påverkar inflation, realränta, investeringar
och tillväxt. Det är sannolikt att en sådan analys skulle leda till en snabbare
neddragning av budgetunderskottet än den som regeringen och långtidsutredningen
rekommenderar.

Det är bra att utredningen fokuserar intresset på behovet av god lönsamhet
i näringslivet. Vinstnivån måste vara mycket hög de närmaste åren för att
investeringsaktiviteten skall komma upp till godtagbara nivåer. De stigande
realräntorna har skärpt kravet på lönsamhet vid reala investeringar. Vi delar
den mening som flera remissinstanser har framfört att det är aktieägarnas
avkastning efter skatt som styr näringslivets möjligheter att attrahera
riskvilligt kapital och att skattereglerna har stor betydelse i detta sammanhang.

3. Den internationella ekonomin

Den internationella utvecklingen under resten av 1980-talet är svår att
förutse. Det är osäkert hur budgetunderskotten, de höga realräntorna, den
tilltagande protektionismen, skuldkrisen i u-länderna och andra obalanser
påverkar den långsiktiga tillväxten. Utvecklingen är också starkt beroende
av den ekonomiska politikens inriktning i de stora industriländerna. Ett
gynnsamt 1980-talsscenario är att expansionen i industriländerna fortsätter
utan att inflationen stiger. Ett stagnationsscenario innebär att expansionen
kommer av sig och att de senaste årens låga tillväxttakt består. Långtidsutredningen
har lagt sig mittemellan dessa två utvecklingsvägar, vilket bl. a.
innebär en BNP-tillväxt på i genomsnitt 2 % per år för OECD-området.

Enligt vår mening är det klokt att utgå från en försiktig internationell
bedömning som grund för den svenska utvecklingen. En tämligen pessimistisk
bedömning av de svenska exportmöjligheterna är i dessa sammanhang en
bättre utgångspunkt än en alltför optimistisk.

Även om det senaste årets internationella utveckling varit överraskande
god till följd av den starka konjunkturuppgången i USA, är det troligt att
utvecklingen nu har vänt nedåt. I propositionen utgår regeringen helt riktigt
ifrån att den internationella konjunkturtoppen redan har passerats och att
tillväxten därför blir lägre 1985 än 1984. Den internationella uppgång som
har varit kan inte tas till intäkt för att utvecklingen under resten av 1900-talet
skulle bli bättre än vad långtidsutredningen räknar med.

4. Den svenska ekonomin

Långtidsutredningen har haft en besvärlig uppgift när den försökt formulera
en balansskapande politik för resten av 1980-talet. Det är inte lätt att se hur

Mot. 1984/85:134

arbetslösheten skall kunna minskas i Sverige, när den antas öka från en redan
hög nivå i övriga Europa samtidigt som löner och priser måste utvecklas
långsammare här än i andra länder. De möjligheter som de senaste årens
konjukturuppgång erbjudit har dessutom dåligt tagits till vara. Det står klart
att balansmålet inte kan uppnås utan en kraftig omläggning av den
ekonomiska politiken.

Den mest intressanta delen av långtidsutredningen är den som beskriver
det konjunkturella förloppet 1983-1987. I nedanstående diagram illustreras
hur produktion, inflation, arbetslöshet och bytesbalans utvecklas i referensresp.
balansalternativet.

Index 1970 = 100

- = Referensalternativ
_ = Balansalternativ

170

BNP

170

Industri

produktion

ilo

loo

1970 77 74

74 78 80 (7 84 K

Utvecklingen av BNP och industriproduktion 1970-1987. 1984-1987 enligt LU84.
Balans- resp. referensalternativ.

Källor: SCB, Preliminär Nationalbudget 1984 och LU84.

Inflation

♦14

♦17

♦10

Arbets

löshet

Bytes

balans

1970

10 *7

Utvecklingen av inflation (konsumentprisindex), arbetslöshet (öppet arbetslösa +
personer sysselsatta i AMS-åtgärder i % av arbetskraften) och bytesbalans (i % av
BNP) 1970-1987. 1984-1987 enligt LU84. Balans- resp. referensalternativ.

Källor: SCB, Preliminär Nationalbudget 1984 och LU84.

Mot. 1984/85:134

Referensalternativet som leder bort ifrån ekonomisk balans förutsätter dels
att 1970-talets pris- och lönebildning blir rådande i fortsättningen, dels att
finanspolitiken är passiv i den meningen att skatter och utgifter bara
utvecklas i enlighet med redan fattade beslut.

Balansalternativet som leder till balans 1990 förutsätter dels en väsentligt
lägre pris- och löneökningstakt än referensalternativet, dels budgetförstärkningar
på 6 miljarder kronor årligen.

Som framgår av diagrammen innebär referensalternativet att produktionen
utvecklas ungefär som under 1970-talet. Balansalternativet däremot
innebär ett rejält trendbrott framför allt för industriproduktionen. Vad gäller
inflationen innebär balansalternativet ett mycket markerat trendbrott gentemot
den tidigare utvecklingen. Trots konjunkturuppgången faller inflationstakten
till ca 4 %. Även referensalternativet innebär en lägre inflationstakt
än under 1970-talet.

I regeringens proposition och i långtidsutredningen läggs mycket stor vikt
vid att pris- och lönebildningen kan bemästras. Lägre pris- och löneökningstakter
anges som en mycket väsentlig förutsättning för att vår ekonomi skall
komma in i den bana som skisserats i balansalternativet. Enligt detta skall
timlönekostnaden i år stiga med 6 % och 1985 med 5 %. Enligt konjunkturinstitutet
stiger dock lönerna i år med ca 8 % - i industrin med hela 10 % och
nästa år med drygt 7 %. Vad gäller nästa års löneökningar har LO lagt ett
bud som redan före det allmänna lönepåslaget kostar nästan 10 % enligt
SAF. För inflationen utgick utredningen ifrån en prisstegring med 6 % i år
och 3 % nästa år. Den genomsnittliga inflationen blir över 8 % i år och för
nästa år tror konjunkturinstitutet på knappt 5 %. Den faktiska pris- och
löneutvecklingen avviker med andra ord kraftigt från vad som krävs för att
ekonomisk balans skall erhållas. I stället ligger utvecklingen tyvärr i linje
med den som har antagits i referensalternativet.

I den aktuella propositionen sägs att prognoserna nu pekar på en
inflationstakt på ca 6 % i år. Samtidigt med denna proposition lägger
emellertid regeringen förslag till skattehöjningar som kommer att öka
inflationen med över en procentenhet i år. Orsaken till att årets inflationsmål
på 4 % inte har kunnat nås, beror inte enbart - vilket hävdas i propositionen
- på att lönerna stigit snabbare än väntat. Framför allt har regeringen genom
centrala politiska beslut om skatte- och avgiftshöjningar ökat inflationstakten
med mer än två procentenheter.

Även utvecklingen av arbetslösheten är i år betydligt sämre än den som
antagits i balansalternativet. För nästa år blir troligen avvikelsen ännu större.
I stället för en minskning av den öppna arbetslösheten med 10 000 personer,
som långtidsutredarna antagit, tror konjunkturinstitutet på en ökning med
15 000.

Förutom låga pris- och löneökningar lyfte långtidsutredningen fram
behovet av årliga budgetförstärkningar på 6 miljarder kronor för att
balansalternativet skulle uppfyllas. En större del av budgetförstärkningarna

Mot. 1984/85:134

skulle dessutom genomföras 1985-1987. Till följd av konjunkturutvecklingen
innebär rekommendationen de facto att större delen av anpassningen
måste ske under den stundande lågkonjunkturen. Detta kan sägas vara priset
för att regeringen inte förmått skära i utgifterna under den tvååriga
konjunkturuppgången.

Vad gäller budgetunderskottsutvecklingen är det vår uppfattning att den
offentliga utgiftsökningen är för lågt beräknad, när den anges till 1-1,5 % om
året i balansalternativet. I stort sett har endast konsekvenser av redan fattade
utgiftsbeslut lagts in i enlighet med långtidsbudgetmetodik. Av 1970-talets
ökningstakt på 5-6 % berodde ca hälften på nya utgiftsbeslut. Även om
”reformtakten” i dag har avtagit, fattas det hela tiden beslut om nya utgifter.

Regeringen säger sig ha infört en princip för budgetpolitiken som skall
innebära att varje förslag till utökning av utgifterna inom ett område måste
finansieras med förslag om nedskärningar av andra utgifter. Denna princip
tycks dock inte gälla arbetsmarknadsdepartementet. Regeringen föreslår nu
1,75 miljarder i nya AMS-utgifter utan motsvarande nedskärningar. På
bostadsdepartementets område har regeringen föreslagit nya bostadssubventioner
som skall finansieras med den nya fastighetsskatten. Före sommaren
beslutade dessutom regeringen om miljardbelopp till familjepolitiken, ökade
försvarsutgifter, miljardbelopp i nya utgifter i den s. k. förnyelsepropositionen
m. m. utan motsvarande neddragningar. Därtill skall läggas att ökningstakten
av statsskuldräntorna är mycket lågt beräknad, till följd av den
antagna räntenedgången. I den senaste budgetprognosen har enbart statsskuldräntorna
för i år skrivits upp med nästan 8 miljarder kronor.

Ett mer realistiskt antagande om den offentliga utgiftsökningstakten hade
inneburit större budgetunderskott och större krav på budgetförstärkningar.
Regeringen tycks i alltför stor utsträckning lita på att tillväxten och
skattehöjningar skall lösa underskottsproblemen.

För utvecklingen fram till 1990 ställer utredarna upp två alternativ: ett med
inriktning på privat konsumtion och näringsliv och ett annat med inriktning
på offentlig konsumtion och expansion. Bägge inriktningarna beskrivs i
långtidsutredningen som förenliga med ekonomisk balans år 1990. Enligt vår
mening finns det dock inte någon som helst möjlighet för en ekonomi, som i
utgångsläget har för stor offentlig sektor, för högt skatteuttag och ett jättelikt
budgetunderskott, att nå balans genom ökad offentlig konsumtion och ökat
skatteuttag. Regeringen och en nästan enhällig remissopinion har förordat
det privatexpansiva alternativet. Vi instämmer till fullo i denna prioritering.
Mot bakgrund av utvecklingen av hushållens ekonomi är det absolut
nödvändigt att den privata konsumtionen hålls uppe på bekostnad av den
offentliga sektorn.

Långtidsutredningen har även analyserat effekterna av en allmän minskning
av arbetstiden före 1990. Vi delar regeringens syn att något sådant
utrymme inte finns under 1980-talet. Sveriges problem består inte i att vi
arbetar för mycket. Det är i stället önskvärt med en ökad arbetsvolym.

Mot. 1984/85:134

5. Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans

I långtidsutredningen beskrivs de förödande konsekvenser som 1970-talets
pris- och lönebildning hade på tillväxten samt bytes- och budgetbalanserna. I
detta sammanhang diskuteras behovet av en ny lönemodell. Vi vill för vår del
framhålla att grundproblemet inte består i att hitta en ny ekonomiskteoretisk
lönemodell. Ingenting tyder heller på att direkta ingrepp i
avtalsrörelsen eller indirekt statlig inkomstpolitik, typ Rosenbadsöverläggningar,
skulle lösa problemen. Däremot måste staten visa fasthet och stor
stramhet i egenskap av arbetsgivare på den offentliga sidan.

Moderata samlingspartiet motsätter sig all statlig inblandning i avtalsrörelsen.
Parterna måste ha full frihet att förhandla men de skall också ta ansvar
för konsekvenserna. Endast på så vis kan alltför snabba löneökningar
motverkas.

Regeringen har huvudansvaret för inflationsbekämpningen. Detta ansvar
kan inte delegeras till arbetsmarknadens parter. Den ekonomiska politiken
måste skapa marknadsmässiga förutsättningar för lönebildningen. Flera
remissinstanser har framfört att en analys av skattesystemets effekter på
lönebildningen hade varit mer fruktbar än långtidsutredningens diskussion
av en ny lönemodell. Vi delar denna uppfattning.

Två remissinstanser, LO och TCO, har föreslagit revalveringar för att
bekämpa pris- och löneökningarna. Regeringen tar i propositionen avstånd
från revalveringslinjen med motiveringen att bytesbalansen inte nått den
stabilitet som är nödvändig för att möjliggöra successiva revalveringar och att
det f. n. inte finns någon hög inflation i omvärlden att avskärma oss ifrån.
Den svenska inflationen är dessutom mycket högre än i omvärlden.

Det är bra att regeringen avfärdar revalveringslinjen. För att lyckas måste
en revalveringspolitik vara trovärdig och leda till sänkta lönekrav. Ingenting
tyder på att dessa förutsättningar skulle uppfyllas de närmaste åren. Det är i
stället troligt att revalveringar skulle försämra konkurrenskraften och
därmed dämpa den ekonomiska tillväxten.

För att långtidsutredningens antagande om exportökning och tillväxt skall
realiseras krävs bl. a. en sänkning av de svenska priserna gentemot omvärlden
med 1 % per år. Eftersom vi på en stor del av exporten inte kan avvika
från världsmarknadspriserna kräver detta att verkstadsindustrins relativpriser
faller med nästan 2 % per år. Detta är enligt vår mening ett mycket
optimistiskt antagande inte minst med tanke på utgångsläget. Inflationstakten
i Sverige är f. n. nästan dubbelt så hög som i omvärlden. För att en
relativ-prissänkning skall vara möjlig krävs en helt annan utgifts- och
skattepolitik än den som regeringen nu bedriver.

Vad gäller budgetpolitiken säger utredningen, som tidigare nämnts, att
budgetförstärkande åtgärder bör vidtas i storleksordningen 6 miljarder
kronor per år. Regeringen har valt att inte precisera hur omfattande de årliga
budgetförstärkningarna bör vara de närmaste åren. Däremot avvisar regeringen
skattehöjningar för att sanera statsfinanserna:

Mot. 1984/85:134

En utgångspunkt är (dock) att utgiftspolitiken bör föras utifrån förutsättningen
av ett i stort sett oförändrat skattetryck de närmaste åren.

En långsiktig politik för att sanera statsfinanserna måste innehålla både
nedskärningar av vissa utgifter och åtgärder för att effektivisera den
offentliga verksamheten.

Samtidigt som regeringen i den aktuella propositionen förespråkar ett i
stort sett oförändrat skattetryck de närmaste åren föreslår den emellertid
ökade bensin-, el-, charter-, alkohol- och tobaksskatter för 4,4 miljarder
kronor och en ny fastighetsskatt på 4,7 miljarder kronor. Motsägelsen mellan
regeringens ekonomiska strategi på medellång sikt och den som i praktisk
handling genomförs på kort sikt är uppenbar.

Moderata samlingspartiet förordar - på både kort och medellång sikt - en
politik som innebär att resurser förs över från stat och kommun till den
enskilda sektorn. För att skapa utrymme och incitament för den privata
sektorn att växa, förordar vi en ekonomisk politik som kan sammanfattas i
fyra punkter.

1. Nedskärningar i statens utgifter för att skapa utrymme för den privata
sektorn, sänka inflationstrycket, förbättra ekonomins funktionssätt och möjliggöra
sänkningar av skatterna

De budgetförstärkningar som långtidsutredningen rekommenderar är,
som tidigare redovisats, för lågt beräknade till följd av en underskattning av
den offentliga utgiftsökningstakten. Därtill skall läggas att långtidsutredningen
inte har ansett det nödvändigt att spara för att sänka skatterna.

2. Sänkta skatter på främst produktion och inkomster för att stimulera fram en
ökad tillväxt i den enskilda sektorn. Viktigast är en sänkning av marginalskatterna

Den allvarligaste bristen i långtidsutredningen och regeringens proposition
är att skatteproblematiken ej tas på allvar. Produktionsökningen kan
inte åstadkommas enbart genom ökade vinster för företagen. Drivkrafterna
måste förbättras också för de enskilda människorna och företagarna. I
regeringens dokument finns ingen insikt om behovet av sänkta marginalskatter
och företagsskatter. I det strukturella avsnittet i långtidsutredningen
presenteras en rad balansalternativ som alla påstås vara förenliga med
ekonomisk balans 1990.1 alla alternativen utom ett (l.B) ökar skattetrycket.

I ett fall okar skattetrycket från 51 % till hela 58 %.

Ett höjt skattetryck är inte förenligt med balans. Alla alternativ, som
innebär höjt skattetryck och fortsatt ökning av de offentliga utgifterna, borde
ha avfärdats av både utredningen och regeringen. Varför har utredningen
inte utrett ett alternativ med sänkt skattetryck och rejäla besparingar?

Mot. 1984/85:134

3. Avreglering av näringslivet och avskaffande av flertalet kommunala och
statliga monopol

Avreglering och privatisering är nödvändiga förändringar för att en
livskraftig privat tjänstesektor skall kunna skapas. Att ersätta delar av den
offentliga verksamheten med privata marknadslösningar leder inte bara till
lägre kostnader utan också till större valfrihet.

Varken propositionen eller utredningen tar upp de problem som följer av
alltför omfattande regleringar och en alltför stor skattefinansierad offentlig
sektor. Behovet av privatisering, ökad konkurrens och avgiftsfinansiering
diskuteras ej. Det finns starka skäl att anta att sysselsättningen på sikt inte går
att klara utan en frigörelse av den privata produktionen. För detta krävs en
omstrukturering i den offentliga sektorn. Om sysselsättningsproblemen
verkligen hade penetrerats, hade en sådan diskussion blivit ofrånkomlig.

4. Avskaffande av löntagarfonderna

Fondernas existens innebär att företagens långsiktiga investeringar sjunker.
Satsningar på nya produkter och nya produktionsanläggningar minskar
eller flyttas utanför Sveriges gränser. Fonderna innebär att de vinstrikaste
företagen förlorar resurser som bättre kan användas i den egna verksamheten.
Genom ett avskaffande av löntagarfonderna förhindras att makten och
ägarinflytandet i näringslivet successivt koncentreras till centrala och kollektivt
ägda fonder.

I långtidsutredningen saknas en ordentlig analys av produktionskapacitetens
möjliga ökning. Utredarna har antagit att produktionen långsiktigt skall
öka med maximalt 2-2,5 % per år. Något försök att analysera hur skattesänkningar,
ökad lönespridning, avregleringar och avskaffande av offentliga
monopol påverkar strukturomvandling och produktivitet har inte gjorts. Vår
uppfattning är att en snabbare produktivitetsökning är möjlig att uppnå
genom att produktion som i dag sker i offentlig regi överförs till privata
företag. Detta gäller allt, ifrån tandvård och delar av sjukvården till
kommunala tvätterier och sophämtning.

Internationella undersökningar tyder dessutom klart på att sänkta marginalskatter
har positiva effekter på tillväxten, bl. a. genom att arbetskraftens
och kapitalets rörlighet ökar.

En viktig faktor i detta sammanhang som både regeringen och långtidsutredningen
förbigår, är de krav en ökad rörlighet på arbetsmarknaden ställer
på lönebildningen. Utredningen säger ingenting om huruvida den solidariska
lönepolitiken är ett hinder för ökad rörlighet. Det finns självfallet en
lönestruktur som är så jämn att den skapar alltför litet utbud av och rörlighet
bland yrkesarbetare, tekniker m. m. Vår uppfattning är att den svenska
lönestrukturen är så utjämnad att den direkt motverkar en expansion i det
privata näringslivet. Det är väsentligt inte bara att företagen via höga vinster

Mot. 1984/85:134

är motiverade att satsa på nya områden, utan även att löntagarna förmås söka
sig till nya områden och skaffa sig den rätta utbildningen.

Vi anser det möjligt att nå en högre tillväxt än den som långtidsutredningen
har utgått ifrån genom ökad lönespridning, sänkta marginalskatter, avreglering
och avmonopolisering av offentlig verksamhet.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställer vi

att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) NILS CARLSHAMRE (m)

på medellång sikt som ovan förordats.

Stockholm den 12 november 1984

ULF ADELSOHN (m)
LARS F. TOBISSON (m)
PER PETERSSON (m)
CARL BILDT (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)
ANDERS BJÖRCK (m)
INGRID SUNDBERG (m)

ROLF CLARKSON (m)

ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

ROLF DAHLBERG (m)
PER-OLOF STRINDBERG (m)

mlnmb/gotmb Stockholm 1984 79264