2

Motion

1984/85:133

Lars Werner m. fl.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop.
1984/85:40)

I proposition 1984/85:40 anger regeringen sina målsättningar och riktlinjer
för den ekonomiska politiken fram till 1990-talets början.

Propositionen baseras på 1984 års långtidsutredning. Denna har valt att
undersöka hur vissa mål för den ekonomiska politiken skall kunna förverkligas
fram till 1990. Den har därvid använt den faktiska verkligheten enbart
som en sorts startplatta och undviker snarast att undersöka hur de objektiva
utvecklingsdrag som ekonomin f. n. uppvisar kan tänkas utvecklas vidare.
Den anger med andra ord inte vilka faktiska trender som kan förväntas under
givna strukturella och institutionella omständigheter och än mindre ägnar
den sig åt att se vilka förskjutningar och förändringar i dessa omständigheter
som pågår och som kan förväntas fortsätta, förstärkas eller försvagas under
årtiondets senare hälft. Den historiska fas den svenska kapitalismen är inne i
behandlas ohistoriskt, statiskt och abstrakt. Utredningen sätter upp sina
balansmål och räknar ut hur dessa skall nås utan att se till det sociala och
ekonomiska förlopp av förändring och motsättningar som vi faktiskt lever i.
Därigenom blir utredningen mest en sorts abstrakt sifferlek.

Bland de faktiska strukturella och institutionella drag utredningen behandlar
mycket ytligt eller lämnar obeaktade finns flera som måste tillmätas
avgörande betydelse. Den tilltagande transnationaliseringen av de kapitalistiska
ekonomierna är ett sådant utvecklingsdrag. Utredningen visar där att
medan sysselsättningen i svensk industri i Sverige minskat med 13 % mellan
1965 och 1981 har den i svenskägda industriföretag utomlands ökat med 50 %
under motsvarande period. Den kan också visa att medan industriinvesteringarna
trendmässigt klart minskar inom Sverige sedan 1970-talets mitt, så
beskriver de svenska investeringarna utomlands en klar ökning under samma
period - men utredningens enda slutsats är den mest förskönande eller
apologetiska (försvarsadvokatyrmässiga) för det svenska transnationella
kapitalet, nämligen att utlandsinvesteringar är bra för företagen och
lönsamma och att de främjar svensk export. Men den ser inte alls hela den
process av transnationalisering som utvecklingen i Sverige är en del av, en
process som alltmer försvårar möjligheterna till en nationellt oberoende
ekonomisk politik.

Utredningen fäster vidare inte avseende vid transnationaliseringens andra
sida och förutsättning - den tilltagande koncentrationen och centralisationen
av makt och kapital. Detta inverkar på såväl möjligheterna till tillväxt, till
kapitalbildning och investeringar, till prisbildning, marknadsstruktur som
produktionsinriktning.

Mot. 1984/85:133

3

Utredningen ”glömmer” också att vi lever i ett klassamhälle. Förändringar
inom samhällsklasserna och förhållandena mellan samhällsklasserna finns
knappast ens antydda. Den håller sig med abstrakta aggregat (sammanklumpningar)
såsom ”hushåll” och ”sparande” eller talar om ”näringslivet”
och ”industrin” som enhetliga begrepp. Denna ”glömska” gör att man inte
ser att ekonomin i Sverige är baserad på och alstrar klasskillnader och
grunder för sociala konflikter. Detsamma gäller om de målsättningar för den
ekonomiska politiken som utredningen sätter upp och som regeringen
anammar.

Förvisso kan det ha ett visst värde att göra den typ av analys långtidsutredningen
försöker sig på. Det kan ha ett intresse att se vissa politiska
målsättningars sammanhang och vilken konsekvens en viss politik kan få på
försörjningsbalans och andra ekonomiska variabler under statiska historiska
strukturella förhållanden. Men utredningen och propositionen försöker
något mer. De bygger på myten om att det skulle finnas en av klassmotsättningar
och politisk kamp oberoende framtid för vilken det går att fastställa en
samhälleligt neutral och opartisk, objektivt fastställbar ekonomisk politik.
Hur framtiden gestaltar sig är produkten av maktförskjutningar inom
kapitalismen och av klassmotsättningarna. Utfallet av dessa konflikter
fastläggs inte i en ohistoriskt präglad utredning med en teknokratisk
sifferanalys’ begränsningar. Framtiden skapas av kamp och är inte en
teknokratisk utredningsprodukt.

Det sagda innebär inte att vi anser det vara en enkel uppgift att göra
prognos av kapitalismens framtida utveckling. Det ligger i kapitalismens
natur- i dess anarkiska karaktär, dess slumpmässiga utveckling utan en mera
bestämd relation till samhälleliga målsättningar-att dess framtida utveckling
rymmer så många okända faktorer. Det är därför också naturligt att såväl
propositionen som utredningen ofta påpekar osäkerheten i beräkningar och
slutsatser.

Detta visar också dels på att målsättningar för ekonomisk politik under
kapitalismen alltid måste ses utifrån det faktum att kapitalismen inte
utvecklas efter samhälleliga eller demokratiskt fastlagda mål. Dess utveckling
är den svårförutsebara summan av utfallet av en rad konflikter på
marknaden mellan företag och produkter och framför allt mellan och inom
klasserna.

Det visar dels också på att det inte finns någon teknokratiskt fastställbar
”riktig” ekonomisk politik. Politikens ”riktighet” avgörs av vilka klasskrafter
och maktförhållanden den utgår från att tjäna. En politik för att bryta
storfinansens makt är kvalitativt skild från en politik för att bevara den.
Kvalitativt och för människornas liv har politiken icke desto mindre
avgörande skillnader. Utredningen blir alltså en legitimering av en viss
politik, som skall upphöjas till en objektiv nödvändighet.

Denna kritik av propositionens och utredningens linje framstår klarare när
man betraktar hur den formulerar och diskuterar målsättningarna för den

1 * Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 132-134

Mot. 1984/85:133

4

ekonomiska politiken.

I propositionen anges målsättningarna på ett sätt som närmast är
traditionellt och pliktskyldigt i svensk ekonomisk politik. De viktigaste
målen sägs vara ”full sysselsättning, stabilt penningvärde, hög ekonomisk
tillväxt, regional balans och balans i utrikesbetalningarna”. Långtidsutredningen
har också med ”god lönsamhet i näringslivet” som en målsättning
men denna har regeringen - försiktigtvis? - stuckit undan till ”en viktig
förutsättning för fortsatt expansion”.

När man först betraktar dessa målsättningar och regeringens motiveringar
för dem känns mycket igen som vad vi kan kalla keynesiansk argumentation:
full sysselsättning anges t. ex. som det viktigaste målet. Men när helheten
framträder är det en keynesianskt färgad retorik kring en nyliberalt anlagd
politik och ekonomisk grundsyn som uppenbaras.

Den springande punkten i regeringens nuvarande ekonomiska strategi är
inflationsbekämpning genom att hålla tillbaka lönerna. Den spikar ”tak” för
inflationsutvecklingen, som i praktiken inte medför en inställning till
problematiken som skiljer sig från de ”nyliberala” monetaristernas teser om
att penningmängden skall växa i takt med produktionen.

Den ekonomiska utvecklingen i landet skall även framdeles ledas av de
stora exportföretagens intressen. Därför förespråkar långtidsutredningen och
detta refereras med uppenbart gillande av regeringen - att Sverige bör
fortsätta att vara ett kapitalexporterande land, detta med motiveringen att
”avkastningen på investeringar i utvecklingsländer torde vara större än
motsvarande avkastning i industriländer i ett framtida balansläge”!

Till detta måste påpekas att det inte är landet Sverige som exporterar
kapital och får ”den större avkastningen”. Det är den svenska storfinansen.
Det finns inget som garanterar att dess vinster kommer ”landet” till godo.
Tvärtom står många delar av kapitalexporten speciellt på sikt i motsättning
till utvecklingen av produktionen inom landet. Men framför allt, den
ståndpunkt som uttrycks av LU och regeringen är ett oförblommerat
understöd åt de svenska transnationella bolagens deltagande i den imperialistiska
utplundringen av Tredje världen. Den ”större avkastningen” från dessa
investeringar är detsamma som en större utsugning av Tredje världens
arbetskraft och tillgångar.

Arbetarrörelsens uppgift och mål borde vara att bekämpa en sådan
utveckling.

I och med att den ekonomiska teori som ligger bakom regeringens politik
är ohistorisk och inte ser till faktiska makt- och klassförhållanden, utan
omvandlar kapitalistklassens intressen till nationens intressen, blir också
målbeskrivning och strategi ett stöd för dessa intressen. Målet ”full
sysselsättning” - som nu faktiskt formuleras som en accept av en efter
svenska förhållanden hög arbetslöshet - och målet ”jämn fördelning av
levnadsstandarden” tjänstgör mest som döljande eller förskönande omskrivningar.

Mot. 1984/85:133

5

När det gäller utformandet av de mål regeringen sätter upp för den
ekonomiska politiken bör det understrykas att dessa under kapitalismens
förhållanden mest är att betrakta som en viljeyttring. Den kapitalistiska
ekonomiska utvecklingen formas inte efter och leder inte fram till uppfyllandet
av samhälleliga mål. Skall utvecklingen kunna styras mot uppställda mål
krävs styrmedel som angriper och alltmer upphäver kapitalismens anarkiska
- dess mållösa och planlösa - karaktär. Annars blir målen just viljeyttringar
som utvecklingen i bästa fall tillfälligt kan närma sig.

Låt oss exemplifiera detta med målet ”full sysselsättning”. Långtidsutredningen
har formulerat målet att full sysselsättning hädanefter skall anses råda
vid 2 % arbetslöshet, vilket regeringen tycks godta. Denna omformulering av
fullsysselsättningsmålet måste för det första tillbakavisas. Detta kan dessutom
innebära en betydligt högre egentlig arbetslöshetssiffra då hänsyn inte
tas till den dolda arbetslösheten. Målet kan ju alltid uppnås med ”beredskapsarbeten”
eller förtidspensioner. Det är en svag viljeyttring som
propositionen således för fram.

Men en sak är denna precisering av målet som innebär att man godtar en
arbetslöshet på omkring 90 000 personer.

Men även som sådan är målsättningen ingenting som kommer att uppnås
och kunna tryggas. Kapitalismen utvecklas ”cykliskt” mellan högkonjunkturer
med ”full sysselsättning” och lågkonjunkturer med högre arbetslöshet.
Att nå en målsättning som ”full sysselsättning” - om detta skall betyda något
annat än ett tillfälligt konjunkturläge, kräver således bestämda ingrepp som
dämpar och på sikt upphäver kapitalismens vågrörelser. Annars är den fulla
sysselsättningen bara förstugan till en ny arbetslöshetskris.

Det anmärkningsvärda är nu att varken LU eller regeringen diskuterar
denna problematik och således inte heller anger några riktlinjer som skulle
leda till målets ”förverkligande”. Men frågan om sysselsättningsmålet ställs
också utan hänsyn till den historiska situationen. Betydelsen av transnationaliseringen
och en inte osannolik bred introduktion av den moderna mikroelektroniken
för sysselsättningen lämnas utanför propositionens analys.
Därmed blir ju propositionens sysselsättningsmål utan förankring i den
faktiska utvecklingen. Dessutom anges inga egentliga medel - utöver höga
vinster för storfinansen.

På ett likartat sätt kan diskuteras andra mål som sätts upp, såsom hög
tillväxt och de s. k. balansmålen. Så länge vi har ett system med konjunkturella
variationer - som f. n. också tycks bli allt större -- kommer utvecklingen
bara att tillfälligt röra sig mot målen, men också i samma utsträckning från
dem. Då den långsiktiga tendensen f. n. syns vara att vi kan förvänta oss mer
av stagnation torde utvecklingen dessutom mera fjärma sig från än närma sig
de uppsatta målen, då det för de flesta av dessa inte ställs upp några styrmedel
för hur de skall nås.

Dessutom bör påpekas att regeringen uppenbart övervärderar problemen
kring de bokföringsmässiga balanserna i den svenska ekonomin. Nettoskul

Mot. 1984/85:133

6

den till utlandet beräknas nu vara ugnefär 20 % av BNP, men ses den i
förhållande till de samlade tillgångar som det svenska folkhushållet har är
den av storleksordningen 3%. Enligt LU:s beräkningar skulle den kunna
falla till ca 12 % av BNP år 2000 vilket skulle vara omkring 2 % av landets
tillgångar. Sett mot bakgrund av den skuldkris många länder - speciellt vissa
u-länder - har eller mot bakgrunden av de stora svängningarna i valutakurser
och kapitalrörelser framstår utlandsbalansen inte alls som det avgörande
problem den brukar utmålas som. Sverige är nu och skulle även med en högre
utlandsskuld förbli kreditvärdigt på den internationella kapitalmarknaden.
Uppblåsningen av detta problem tjänar som ett motiv för att ställa
storfinansens exportindustriers intressen i centrum för samhällets utveckling.

Även när det gäller ”underskottet” i den offentliga sektorn är detta ett
problem som överdrivs av politiska skäl. Den offentliga sektorn har samlade
tillgångar - realkapital och finansiellt kapital - som 1985 beräknas uppgå till
800 miljarder kronor. Mot detta står skuldsättningen på 600 miljarder kronor
som till huvuddel utgörs av statsskulden. Den offentliga sektorn har alltså
trots stora statliga budgetunderskott fortfarande en positiv nettoförmögenhet.
Den slutsats man kan dra av detta är att den offentliga sektorns
skuldsättning kvantitativt inte är något större problem här än i andra
jämförbara kapitalistiska stater. Problemet är i stället den privatisering av
sparandet som skett under de senaste tio åren, då privata kredit- och
finansinstitut tagit över en större del av sparandet och rika privatpersoner
kan köpa stora mängder obligationer till hög ränta. Statsskulden är således
ett fördelningsproblem mer än ett statsfinansiellt problem.

En sammanfattning av regeringens ekonomiska riktlinjer och målsättningar
ger vid handen att den följer LU:s alternativ 1 som koncentrerar sig på
ökad privat konsumtion och sektor och anser ”utrymmet” för ökad offentlig
konsumtion vara begränsat. Regeringen anser att pris- och lönebildningen
måste ändras - och går i praktiken in med en aktiv statlig inkomstpolitik för
att hålla nere lönerna. Denna inkomstpolitik byggs in i riktlinjerna för resten
av 1980-talet. Regeringen hävdar visserligen att full sysselsättning är ”den
ekonomiska politikens viktigaste mål”, men godtar en väsentlig urvattning
av detta mål och ger dessutom inga riktlinjer för hur detta urvattnade mål
skall kunna tryggas. Regeringen tror inte heller på en arbetstidsförkortning
till 35 timmar i veckan under 1980-talet ”såvida inte produktivitetsökningen
blir väsentligt större än man nu kan bedöma”. Däremot anser man att ett
första steg kan tas ”om den ekonomiska tillväxten tillåter även reallönerna
att växa”.

Regeringens riktlinjer för den ekonomiska politiken under 1980-talet
berör inte heller vare sig fördelningspolitiken, maktförhållandena i näringslivet
eller ens betydelsen av löntagarfonderna.

Syftet med den ekonomiska politiken bör enligt vpk:s mening vara att bana
väg för ett samhälle som ger medborgarna ett socialt och ekonomiskt tryggt
liv, som utvecklar landets produktion, ger alla rätt till arbete och skapar

Mot. 1984/85:133

7

jämlika och rättfärdiga förhållanden. Det är också av vikt att den skapar
förutsättningar för att Sverige skall kunna bidra till en internationell
utjämning. För att en sådan allmän målbeskrivning skall kunna uppfyllas
krävs en politik som bidrar till en maktförskjutning från storfinansen och
andra kapitalistiska kretsar till de arbetande och som successivt ökar graden
av planmässighet och folkligt inflytande.

Dessa satser kan konkretiseras i följande riktlinjer, som svarar mot den
historiska situation vi nu är inne i.

1. Den ekonomiska politiken måste utformas så att den motverkar
transnationalisering och industriutflyttning och skapar förutsättningar för en
mera nationellt oberoende och självständig politik och utveckling. Detta
innebär inte en politik för nationell isolering, men att de transnationellt
verkande finansimperiernas inflytande över landets ekonomi och utveckling
attackeras och beskärs. Existerande valutalagar bör tillämpas för att dämpa
kapitalexporten. Lagarna bör dessutom skärpas med t. ex. facklig vetorätt
mot utlandsinvesteringar och kapitalexport. Kontrollen och restriktiviteten
mot utländska kapitals uppköp och inflytande över svenskt näringsliv måste
kraftigt skärpas.

En av det transnationella kapitalet alltmer oberoende utveckling är inte
detsamma som internationell isolering. Det bör i stället skapa förutsättningar
för en bredare länderspridning av den svenska utrikeshandeln, och ett mera
konsekvent uppträdande för en nödvändig internationell utjämning.

2. Den ekonomiska politiken måste bryta den långsiktiga tendensen till en
växande reservarmé av arbetslösa med syfte att trygga allas rätt till arbete.
Denna målsättning kommer att kräva att uppemot 750 000 nya arbetstillfällen
bör skapas fram till år 2000. Detta kräver ett statligt industriprogram som
kan hejda och helst vända den nedåtgående trenden för industrisysselsättningen.
Men huvuddelen av sysselsättningsökningen måste ske inom den
offentliga sektorn, som bör beredas möjlighet att skapa omkring 40 000 nya
arbeten per år. Detta kräver en tillväxt av den offentliga konsumtionen med
omkring 2 % per år. En sådan planmässig utbyggnad av den offentliga
verksamheten måste förverkligas samtidigt med en djupgående demokratisering.

För att förverkliga sådana målsättningar för sysselsättningspolitiken är det
grundläggande att storfinansens makt angrips och reduceras. De större
besluten om investeringar och samhälleligt sparande måste styras av stat,
kommuner och arbetarkollektiv. Detta kräver å sin sida dels att storfinansens
maktcentra i de privata affärsbankerna, försäkringsbolag, investmentbolag
och stiftelser angrips. Nationaliseringen av affärsbanker och stora finansinstitut
bör påbörjas under 1980-talet. Dels krävs att de nuvarande s. k.
löntagarfonderna byggs ut och demokratiseras så att de kan utgöra ett
verksamt medel mot storfinansens kontroll över näringslivet.

Den tekniskt-vetenskapliga omvälvning vi nu är i början av måste ställas
under samhällelig kontroll och de arbetandes inflytande. Den dataelektro

Mot. 1984/85:133

8

niska industrin måste ställas under strikt nationell kontroll eller nationaliseras.
De arbetande måste ha möjligheter att vara med och styra valet av ny
teknik, så att denna introduceras inte för att degradera arbetet och de
arbetandes positioner utan för att underlätta arbetet och stärka de arbetandes
inflytande. Därför fordras t. ex. facklig vetorätt vid introduktion av ny
teknik.

De nya teknologiska landvinningarna är redan, och kommer sannolikt på
relativt kort sikt än mer att bli, en faktor som bidrar till en växande
arbetslöshet om den inte introduceras planmässigt och inom ramen för en
strategi för utveckling av industri och offentlig sektor som vi ovan angett
riktlinjerna för. Men de bör komma de arbetande till godo genom en allmän
förkortning av arbetstiden till 6 timmar per dag. Övergången till 6timmarsdagen
bör påbörjas under 1980-talet och vara genomförd omkring
1990-talets början. Detta avskaffar i och för sig inte de tendenser som i
kapitalismen skapar arbetslöshet, men det ökar antalet arbeten och skapar
förutsättningar för en utjämnad arbetstid.

3. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att bryta de senaste årens
trend att de lönarbetande får en minskad andel av det samlade produktionsresultatet
samtidigt som landets överklass berikats på ett historiskt nästan
enastående sätt. Medan de arbetande haft reallönesänkningar och tillhör
dem som drabbas mest av minskad utbyggnad av offentlig service eller en
relativt försvagad offentlig verksamhet har landets överklass kunnat åtnjuta
enorma förmögenhetsökningar, ökade bolagsvinster, stigande kapitalinkomster
och växande makt. Skattepolitiken måste läggas om så att vi får ett
enhetligt progressivt system för inkomstskatterna där skattesatsen inte
varierar beroende på bostadsort. Ett sådant skattesystem bör kombineras
med en ”grundtrygghet” för alla och ett enhetsavdrag, som därigenom
utomordentligt kraftigt reducerar möjligheterna till avdragsfusk och skattesmiteri.
En ökad andel av skatteintäkterna bör tas ut genom en produktionsfaktorskatt
som utformas så att den inte missgynnar arbetskraftsintensiv
produktion. Kapital och förmögenheter skall beskattas hårdare. Politiken
skall se till att de tillgångar de arbetande skapar mobiliseras för landets
utveckling och folkets väl.

Den statliga inkomstpolitiken riktad mot löneökningar måste upphöra. I
stället bör inflationens verkliga orsaker angripas genom en politik som
begränsar spekulationen och det transnationella och nationella monopoloch
storkapitalets makt över marknader och prisbildning. Ett led här är också
övergång till lågräntepolitik.

En sådan omläggning av skatte- och inkomstpolitiken bör kombineras med
andra åtgärder. Bostadspolitiken måste läggas om så att den möjliggör lägre
hyror. Livsmedlen bör förbilligas i första hand genom att momsen - eller
momseffekten - på mat slopas.

En politik som utformas enligt dessa riktlinjer kan öka graden av
planmässighet i samhällets utbyggnad och skapa rättvisare fördelning av

Mot. 1984/85:133

9

produktionens resultat. Den gör det möjligt att successivt och bestående
närma ekonomins utveckling till uppställda mål. Den möjliggör att produktionen
bättre kan utvecklas befriad från rovdrift och hänsynslöshet mot de
ekologiska sammanhangen.

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen beslutar att med avslag på proposition 1984/85:40
godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång
sikt som motionen förordar.

Stockholm den 12 november 1984
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)