Mot. 1984/85:131

Motion

1984/85:131

Thorbjörn Fälldin m. fl.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt (prop.
1984/85:40)

Innehållsförteckning

1 Den internationella utvecklingen 1

1 Den svenska ekonomin 2

2.1 Utvecklingen 1982-1984 2

2.2 Utsikterna inför 1985 4

3 Inriktning av den ekonomiska politiken 5

3.1 Stärk marknadsekonomin 5

3.2 Avskaffa löntagarfonderna 5

3.3 Inflationsbekämpning kräver konkreta åtgärder 6

3.4 Utveckla landets alla delar 6

3.5 Nu måste privata sektorn öka 7

3.6 Offentliga sektorn måste förändras 7

3.7 Minska statens utgifter 8

3.8 Nej till ytterligare skattehöjningar 9

3.9 Konjunkturpolitiken 10

4 Skattehöjningsförslagen 10

5 Energibeskattningen 10

5.1 Bensinskatten 11

5.2 Elskatten 12

6 Arbetslinjen måste bli offensiv 12

7 Hemställan 15

1 Den internationella utvecklingen

Efter den andra oljechocken 1979 drabbades världsekonomin åren 19801982
av den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Arbetslösheten steg
kraftigt i så gott som alla länder.

Sedan slutet av 1982 har den långa och djupa nedgången vänts i en klar
internationell uppgång. Detta har särskilt gällt i USA. Även i Västeuropa har
en uppgång skett även om den här varit mer dämpad.

Det amerikanska konjunkturuppsvinget har varit överraskande kraftigt. I
år beräknas BNP öka med 6,5%. Drivkraften har framför allt varit en
kraftigt ökad privat konsumtion, vilken initierats av stora skattesänkningar.

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 131

Mot. 1984/85:131

2

Inflationen har trots högkonjunkturen kunnat hållas på en låg nivå (3-4 %).
Eftersom Federal Reserve (USA:s centralbank) fört en stram penningpolitik
har den amerikanska realräntan kommit att ligga på en mycket hög nivå. Den
starka inhemska efterfrågan i USA har tillsammans med den höga dollarkursen
lett till ett mycket stort underskott i den amerikanska bytesbalansen på
över 700 miljarder kronor i år. Underskottet avspeglar en kraftig importökning
med drygt 20%, som självfallet inneburit stora exportökningar för
andra länder, främst för Japan men även för länderna i Västeuropa, t. ex.
Sverige.

Konjunkturuppgången har inte varit lika stark i Västeuropa som i USA.
BNP-ökningen är i år i Västtyskland 3 %, i Storbritannien 2,5 % och i
Frankrike 1,5 %. De ekonomiskt viktigaste länderna i Västeuropa har fört en
stram finanspolitik för att få ned inflationen och minska budgetunderskotten.
Inflationen är i år i Västtyskland 3,5%, i Storbritannien 5,5% och i
Frankrike 7%. Detta har lett till en svag utveckling av den inhemska
efterfrågan. Det kraftigaste bidraget till BNP-tillväxten har kommit från
exportsektorn, främst från exporten till USA. Låg inflation och förbättrade
vinstmarginaler i industrin har i år givit en relativt god uppgång i investeringarna,
vilket är fördelaktigt ur svensk exportsynvinkel.

Efter det amerikanska valet finns anledning anta att den amerikanska
ekonomin stramas åt för att minska underskotten i bytesbalans och budget.
Detta förstärker de tidigare allmänna förväntningarna om en avmattning av
den amerikanska konjunkturen under 1985. Man kan knappast förvänta sig
att Västeuropa under 1985 kommer att ta över USA:s roll som motor i
världsekonomin. Sammantaget måste man därför räkna med en svagare
ökningstakt av världshandeln under 1985 än under de senaste två åren.

Slutsatsen för Sveriges del blir alltså att vi under nästa år inte längre kan
räkna med lika god internationell draghjälp som vi fått 1983 och 1984. Det
blir därför desto viktigare att anpassa vår kostnadsutveckling till omvärlden.

2 Den svenska ekonomin

2.1 Utvecklingen 1982-1984

Den internationella högkonjunkturen har tillsammans med de två devalveringarna
1981 och 1982 gett den svenska exporten ett klart uppsving. Under
1982 ökade exporten med 12 % och för 1984 pekar prognoserna mot ca 8 %.
Exportuppgången har fört med sig en markant förbättring av bytesbalansen,
som i år troligen kommer att visa ett visst överskott. För främst de stora
exportföretagen har uppgången också medfört ökad produktion, förbättrad
lönsamhet och ökade investeringar.

Devalveringspolitiken har tyvärr samtidigt haft negativ inverkan på
kostnadsutvecklingen. Från 1981 till 1983 sjönk den internationella inflationen
kraftigt. Fram till regeringsskiftet i oktober 1982 minskade den svenska

Mot. 1984/85:131

3

inflationen i samma takt som i våra konkurrentländer. Därefter delade sig
emellertid inflationskurvorna.

Samtidigt som inflationen fortsatte att sjunka ner mot 2-4% i de
ekonomiskt viktigaste länderna, steg den svenska upp mot 9-10%. Vid
ungefär 9-procentsnivån bet sig sedan den svenska inflationen fast under
nästan två hela år. Först i somras sjönk den ca 1 %, främst beroende på
priskriget på bensin. Nu hotar inflationen emellertid att åter stiga på grund av
skattehöjningar, hyreshöjningar, avgiftshöjningar och ytterligare lönepåslag.

I den reviderade finansplanen 1983 lade regeringen fast ett inflationsmål
på 4 % för år 1984 och uttalade samtidigt att lönekostnadernas utveckling var
det som skulle få utslagsgivande betydelse. För att försöka påverka LO att gå
ut med måttliga lönekrav i 1984 års avtalsrörelse föreslog regeringen dels en
ytterligare urgröpning av marginalskattereformen, dels införande av kollektiva
löntagarfonder. Regeringens uttalade huvudargument för löntagarfonderna
var just att löntagarorganisationerna, trots vinstökningarna i näringslivet,
skulle begära låga löneökningar mot att de fick ökad makt över
företagen. Löntagarfonderna avsågs därför bli den hävstång varmed den
socialdemokratiska regeringen skulle bryta upp den traditionella devalverings-inflations-spiralen.

Årets avtalsrörelse blev dock ett samhällsekonomiskt misslyckande. Och
det värsta av allt är att vi ännu ej sett dess slut. På den offentliga sektorn där
avtalen slöts först, hamnade dessa nämligen inte bara på för hög nivå. De
innehöll också olika följsamhets- och löneglidningsklausuler, trots att
regeringen mindre än ett år tidigare i kraftiga ordalag förklarat att staten i
rollen som arbetsgivare måste se till att avtalen befrias från just sådana
klausuler. Det är dessa s. k. ventiler som nu utlöst omförhandlingar på den
offentliga sektorn och som i sin tur gjort att fackförbunden på den privata
arbetsmarknaden hotar att kräva lönehöjningar för 1985 långt över vad
ekonomin tål.

Både i fjol och i år tycks de totala lönekostnaderna inom industrin stiga
med 9-10 %. Detta är 3 % mer än genomsnittet för våra konkurrentländer
och 6% mer än för vårt viktigaste konkurrentland Västtyskland. Enligt
beräkningar av Svenska Handelsbanken var ökningen av de svenska
lönekostnaderna, om man bortser från valutakursjusteringar och produktivitetsförändringar,
ungefär lika stor 1982-1984 som under kostnadskrisen
1974-1976. Under den senaste perioden beror det snabbt försämrade relativa
löneläget dock inte på att lönerna i Sverige stigit snabbare än vanligt utan på
den ovanligt låga lönestegringen i konkurrentländerna.

Före valet 1982 framställde sig socialdemokraterna som garant för en
snabb förbättring av sysselsättningen. Man kritiserade hårt mittenregeringens
sysselsättningspolitik trots att när den långa och djupa lågkonjunkturen
1980-1982 dramatiskt ökade arbetslösheten i andra länder där 10-12 % blev
vanliga arbetslöshetstal, så lyckades Sverige hålla nere arbetslösheten på ca
3%.

Mot. 1984/85:131

4

Under hela förra året med uppåtgående konjunktur låg arbetslösheten
månad efter månad högre än under lågkonjunkturåret 1982. Samtidigt ökade
omfattningen av olika former av beredskapsarbeten. Först i år, högkonjunkturens
toppår, har sysselsättningen ökat något och den öppna arbetslösheten
sjunkit ner mot de nivåer som gällde under 1982. Årets minskning av
arbetslösheten beror emellertid till den dominerande delen på att nu nästan
40 000 ungdomar fått en form av kommunala beredskapsarbeten i s. k.
ungdomslag. Antalet människor som antingen är arbetslösa eller i någon
form av AMS-sysselsättning har hittills utvecklats betydligt ogynnsammare
än i den närmast föregående högkonjunkturen 1978-1979.

Socialdemokraterna drev under sitt första budgetår 1982/83 upp de statliga
utgifterna med 40 miljarder kronor och ökade statens budgetunderskott med
nästan 20 miljarder kronor till rekordsiffran 87 miljarder kronor. Genom att
öka underskottet så drastiskt under sitt första regeringsår skapade man
möjligheter att därefter minska underskottet något. Till detta har bidragit att
högkonjunkturen krävt mindre industristöd. De för höga löneökningarna
har inneburit ökade skatteinkomster. Alla tänkbara skatter har höjts. Nya
skatter har tillkommit. Totala skattehöjningar 1983 och 1984 är över 25
miljarder kronor. Däremot har så gott som inga reella, varaktiga besparingar
föreslagits. Sammantaget beräknas underskottet innevarande budgetår
hamna på ca 70 miljarder kronor.

2.2 Utsikterna inför 1985

Det allvarligaste hotet mot den svenska ekonomin är att regeringen inte
lyckats bryta inflations-lönekostnads-spiralen. Konjunkturinstitutet bedömer
i sin höstrapport att devalveringarna under loppet av 1985 kommer att ha
urholkats så mycket att den svenska exporten åter börjat tappa marknadsandelar.
Exportökningen nästa år väntas sjunka ner mot 3 %. Å andra sidan
tror konjunkturinstitutet på en ökad import. Detta beror på att den privata
konsumtionen beräknas stiga relativt kraftigt, samtidigt som de privata
investeringarna fortsätter att öka. Båda dessa komponenter i den inhemska
efterfrågan har stort importinnehåll. Med en klart långsammare uppgång för
exporten och en snabbare ökningstakt för importen förutspår konjunkturinstitutet
att bytesbalansen nästa år åter visar minussaldo på ca 6 miljarder
kronor. Som en följd av den svagare exportefterfrågan väntar konjunkturinstitutet
också att BNP skall minska från 3 % i år till 2 % nästa år samt att en
viss ökning kan komma att ske av arbetslösheten.

Konjunkturinstitutet tror att konsumentprisökningen 1985 stannar vid

4,5 %, vilket klart överstiger regeringens mål på 3 %. Risken är enligt vår
mening stor att inflationen nästa år kommer att ligga betydligt högre än
konjunkturinstitutets antagande. Detta är f. ö. gjort innan institutet kunde
beakta de följdeffekter på prisstegringarna, som regeringens nu föreslagna
skattehöjningar sannolikt kommer att få.

Mot. 1984/85:131

5

Den utveckling som framstår som sannolik inför 1985 påminner i stor
utsträckning om långtidsutredningens s.k. referensalternativ. Det är det
alternativ som baseras på en fortsättning av 1970-talets pris- och lönebildning.
Referensalternativet innebär att export och produktion börjar försvagas
1985 samt att arbetslösheten som en följd därav ökar. Försämringen av
statens finanser kommer inte förrän ett år senare men sker sedan desto
snabbare.

Även regeringens senaste långtidsbudget varnade för ett s. k. högalternativ
vilket visade att oförändrad hög löneöknings- och inflationstakt fr. o. m.
budgetåret 1986/87 leder till kraftigt undergrävda statsfinanser.

3 Inriktning av den ekonomiska politiken

Regeringen har lagt två propositioner om den ekonomiska politiken, en
om inriktningen på medellång sikt, en om förslag till åtgärder inom det
närmaste halvåret. Vi anser att inriktningen av den ekonomiska politiken bör
vara sådan att förslagen till omedelbara åtgärder är så utformade att de
passar in och harmonierar med den långsiktiga ekonomisk-politiska strategin.
Vi har därför valt att behandla båda propositionernas inriktningsavsnitt i
ett sammanhang.

3.1 Stärk marknadsekonomin

Centern har en grundläggande tro på den enskilda människans initiativförmåga,
möjlighet att ta ansvar och frihet att göra egna val. Därför företräder
centern ett marknadsekonomiskt system, präglat av socialt ansvar och god
resurshushållning. En väl fungerande marknadsekonomi måste till sin
karaktär vara decentralistisk. Den mångfald marknadsekonomin bygger på
är i sig också en förutsättning för pluralism på andra samhällsområden. Den
ekonomiska politiken bör därför inriktas på att bevara och stärka marknadsekonomin.

Erfarenheterna under de senaste två åren visar att det nu behövs åtgärder
av mer näringspolitisk natur för att kunna återfå den fulla sysselsättningen.
De traditionella arbetsmarknadspolitiska insatserna har visat sig otillräckliga.

3.2 Avskaffa löntagarfonderna

Det mest akuta hotet mot marknadsekonomin är de kollektiva löntagarfonderna.
De syftar till att koncentrera makten över näringslivet till de
fackliga topporganen, vilket på sikt medför socialisering. Centern har
tillsammans med folkpartiet och moderata samlingspartiet förbundit sig att
avveckla löntagarfonderna så snart det finns parlamentariska förutsättningar
för detta.

Mot. 1984/85:131

6

3.3 Inflationsbekämpning kräver konkreta åtgärder

Huvudförutsättningen för att Sverige skall kunna behålla sitt välstånd är
att vi kan bevara en hög internationell konkurrenskraft. En förutsättning är
en fortsatt strukturomvandling och utveckling av näringslivet. Nyinvesteringstakten
måste vara hög. Avgörande är att näringslivet har en tillfredsställande
lönsamhet samt att den allmänna räntenivån hålls låg. Räntan måste
ligga klart lägre än vinstnivån. Annars styrs riskkapital till penningmarknadsplaceringar
i stället för till industriinvesteringar.

En annan förutsättning är att vår pris- och lönebildning radikalt förändras.
Detta är huvudbudskapet i långtidsutredningen (LU-84). Utredningen har i
ett balansalternativ visat vad som krävs för att vi skall lyckas med att
samtidigt minska arbetslösheten och få balans i utrikesaffärerna och i den
offentliga sektorns finanser.

Det viktigaste är att vi får ner inflationen till samma nivå som i våra
konkurrentländer. Regeringen har i proposition 1984/85:40 anslutit sig till
detta. Det allvarliga är emellertid att utvecklingen hittills väl följt långtidsutredningens
andra alternativ, det s. k. referensalternativet. Det visar att med
fortsatt hög inflationstakt sker kraftiga försämringar först av sysselsättningsläget
och därefter med något års eftersläpning av statens finanser.

Om Sverige skall kunna komma ner till samma låga inflationsnivåer som
våra viktigaste konkurrentländer krävs en medveten inflationsbekämpning
på flera områden:

1. Budgetunderskottet måste minskas genom utgiftsnedskämingar.

2. Ingen ökning får ske av det totala skattetrycket.

3. Staten måste visa ett fast arbetsgivaransvar i lönepolitiken.

Punkterna 1 och 2 behandlas i avsnitt 3.7 och 3.8. Här kommenteras därför
bara punkt 3. Den svenska arbetsmarknaden är i klart behov av fastare
ansvarsgränser. Statens ansvar bör dels vara att för arbetsmarknadens parter
ange de allmänekonomiska förutsättningarna, dels att agera med fasthet i sin
roll som arbetsgivare. Staten är ju en viktig part i den offentliga arbetsgivarkartellen
OASEN. Ett första steg måste bli att få bort allehanda följsamhetsklausuler
ur de offentliga avtalen. Vådan av sådana åskådliggörs tydligt just i
dessa dagar då fackförbunden på den offentliga sidan begärt omförhandlingar.

3.4 Utveckla landets alla delar

Den övergripande ekonomiska politiken bör kombineras med en näringspolitik
särskilt inriktad på de mindre och medelstora företagen, en regionalpolitik
som ger alla delar av landet möjlighet att utvecklas och en
arbetsmarknadspolitik som bl. a. underlättar för ungdomar att komma in på
arbetsmarknaden. Att de små och medelstora företagen arbetar under goda

Mot. 1984/85:131

7

förutsättningar är viktigt eftersom ny sysselsättning inom den privata sektorn
främst uppkommer i dessa företag. Detta kräver emellertid en politik som
karakteriseras av generositet och inte misstänksamhet gentemot företagsamheten.

Centern kan aldrig acceptera en politik som syftar till att lösa de
ekonomiska problemen genom en ny flyttlasspolitik. I stället bör en aktiv
regionalpolitik kombinerad med ökad yrkesmässig rörlighet och medveten
satsning på ny teknik kunna främja ett mer decentraliserat näringsliv.

Målsättningen bör vara att skapa ett ”rundare Sverige”. Enligt centerns
mening behövs därför ett antal konkreta åtgärder. För det första differentierade
arbetsgivaravgifter. För det andra en jordbrukspolitik som syftar till
att bruka all åkermark. Och för det tredje mer rättvisa kostnader för olika
slag av kommunikationer. Det senare gäller inte bara godstransporter utan
även t. ex. avgifterna för teletrafik. Om datautvecklingen skall kunna bidra
till en decentralisering av näringslivet, vilket är tekniskt möjligt, får inte
televerkets taxesättning vara sådan att denna målsättning motverkas. På
dataområdet är det också oerhört viktigt att utbildningsmöjligheter finns på
många olika orter i landet, eftersom utbildningsorten ofta styr mycket var
nya dataföretag placerar sig.

3.5 Nu måste privata sektorn öka

Långtidsutredningen har skisserat två olika huvudalternativ, ett med
inriktning på privat konsumtion och näringslivet och ett med inriktning på
offentlig konsumtion och offentlig sektor. De båda huvudalternativen har ett
antal finansiella delalternativ som skiljer sig åt genom att de representerar
ökade skatter alternativt minskade offentliga utgifter. Centern anser att för
Sverige som har en offentlig sektor på 70 % och världens högsta skattetryck
måste inriktningen bli att öka den privata sektorn och minska de offentliga
utgifterna. Detta innebär att vi förespråkar långtidsutredningens alternativ
IB.

3.6 Offentliga sektorn måste förändras

Utgångspunkten för den offentliga sektorns kraftiga utbyggnad har varit
högt ställda krav på solidaritet och rättvisa. I Sverige har vi i stor politisk
enighet byggt ut offentliga transfereringssystem för att ge goda livsvillkor
även för gamla, sjuka, arbetslösa, handikappade och socialt utslagna. Vi har
byggt ut skolväsendet, sjukvården och äldreomsorgen så att människor kan
få utbildning och vård oavsett ekonomisk ställning eller bostadsort. Förändringar
i det moderna samhället - kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har
också ökat kraven på en av samhället tillhandahållen barnomsorg.

Det finns därför ingen anledning att ifrågasätta den offentliga sektorn som
sådan. Men det krävs att vissa viktiga förändringar nu genomförs vad gäller

Mot. 1984/85:131

8

sektoms inriktning och verksamhet. Staten, kommunerna och landstingen
beslutar om fördelningen av 70% av landets totala resurser. Av dessa går
drygt 20% tillbaka till hushållen i form av transfereringar. Utgifterna är så
stora att den totala offentliga sektorn uppvisar ett enormt underskott. Detta
trots att Sverige har världens högsta skattetryck. Det är inte längre möjligt att
ytterligare höja skattetrycket. En sådan politik skulle få allvarliga sidoeffekter
i form av skatteflykt, minskad arbetsvilja m. m. Det framstår därför som
en tvingande nödvändighet att minska de offentliga kostnaderna.

Den offentliga sektorns omfång har på många områden lett till att
ansvariga beslutsinstanser har svårt att få överblick. Besluten styrs därför
långtifrån alltid av den helhetssyn som borde finnas. I stället resulterar en
långt driven sektorisering ofta i beslut som kan vara fördelaktiga för en
avgränsad del men till nackdel för helheten.

Därför är det angeläget att dels öka effektiviteten inom den offentliga
sektorn, dels också ifrågasätta inriktningen på vissa delar av den offentliga
verksamheten. För att möta dessa nya krav behövs en betydande anpassningsförmåga.

En ökad avgiftsfinansiering av offentliga tjänster kan leda till både högre
effektivitet och större rättvisa. Det förutsätter emellertid i sin tur att
ekonomiskt svaga grupper är tillförsäkrade en grundtrygghet, som gör det
möjligt för alla att utnyttja samhällets tjänster.

En ökad avgiftsfinansiering har betydelse både för efterfrågestyrning och
som finansieringskälla. Helt klart är att den dominerande delen av de
offentliga utgifterna även framgent måste finansieras skattevägen.

Ökad effektivitet skulle sannolikt kunna uppnås om ett visst mått av
konkurrens tillåts inom den offentliga sektorns verksamhetsområde. Detta
kan ske genom att privata företag får möjlighet att erbjuda alternativ till de
offentliga lösningarna. Större inslag av anbudsförfarande och entreprenadverksamhet
bör därför införas. Privata inslag skulle också kunna öka
valfriheten och förbättra den personliga servicen. En självklar förutsättning
är att servicens kvalitet inte får försämras. Det finns således anledning att
positivt pröva t. ex. daghem, vårdhem och läkarcentraler i privat regi.
Kooperativa alternativ kan i de här sammanhangen visa sig särskilt intressanta.

Ett ytterligare medel för att öka valfriheten och servicen måste vara att
satsa på småskaliga lösningar. De stora institutionerna har inte visat den
effektivitet som teoretiska beräkningar förutskickat. Även rätten att fatta
beslut bör decentraliseras så att de hamnar så nära som möjligt de människor
som berörs av besluten.

3.7 Minska statens utgifter

Det stora budgetunderskottet är ett allvarligt hot mot den svenska
ekonomin. Ett centralt mål för den ekonomiska politiken under 1980-talet
måste därför bli att få balans i den offentliga sektorns finanser. Eftersom

Mot. 1984/85:131

9

skattehöjningar inte är någon framkomlig väg är en minskning av de
offentliga utgifterna nödvändig. Långtidsutredningen har angivit att statens
budgetunderskott behöver reduceras till 40-50 miljarder kronor 1990. För
det krävs genomsnittliga besparingar med 6 miljarder kronor per år enligt
utredningens beräkningar. Under högkonjunkturår bör följaktligen besparingarna
vara betydligt större. Centern har i sitt budgetalternativ för 1984/85
anvisat nettobesparingar på 9 miljarder kronor. Regeringen har å sin sida i
proposition 1984/85:40 visserligen vitsordat långtidsutredningens analys,
men avstått från att precisera några besparingsambitioner. Det stämmer väl
med att man i sin budgetpolitik i stort sett inte vågar presentera några
utgiftsminskningar.

Besparingar i de offentliga utgifterna har ofta i den politiska debatten satts
i motsatsställning till en rättvis fördelningspolitik. Man har då jämfört
effekterna av utgiftsnedskärningar med ett läge där ingenting alls görs åt
budgetproblemen. Detta är självfallet en helt orealistisk jämförelse om man
förenar ett kort- och ett långsiktigt perspektiv. På längre sikt skulle en politik
utan begränsningar av de offentliga utgifterna fördjupa de ekonomiska
problemen och därför innebära ett direkt hot mot välfärden. Självfallet
måste fördelningspolitiska synpunkter tillmätas stor vikt vid valet mellan
olika besparingsåtgärder, men besparingspolitiken i sig står inte i strid med
en rättvis fördelningspolitik utan är i stället en förutsättning för att en sådan
uthålligt skall kunna bedrivas.

Under åren 1980-1982 utarbetades i de dåvarande regeringarna en strategi
för hur samhällsekonomiskt ansvar kan förenas med en rättvis fördelningspolitik.
Sparåtgärder som riktade sig mot mer generellt utgående bidrag
kombinerades därför med särskilda insatser för utsatta grupper.

3.8 Nej till ytterligare skattehöjningar

Skattepolitiken måste utformas så att den stimulerar till arbete och
investeringar. Detta innebär, med det skattetryck vi har i Sverige, ingen
ytterligare höjning av skattetrycket utan tvärtom vissa skattesänkningar
främst vad gäller marginalskatterna.

Även regeringen medger i sin kommentar till långtidsutredningen att det
knappast finns något utrymme för ökat skattetryck. Samma dag man fastslår
detta lägger emellertid regeringen förslag om skattehöjningar med 4
miljarder kronor.

Regeringen driver sin skattehöjarpolitik med stor frenesi. Sedan regeringsskiftet
1982 har man höjt skatterna med drygt 25 miljarder kronor. Man
har höjt momsen, förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten, skärpt
realisationsvinstskatten på aktier och bostadsrätter, höjt fordonsskatten och
bilaccisen och infört nya skatter som vinstdelningsskatten, särskild gödselskatt
och avgift på bekämpningsmedel. Dessutom har skattereformen
urholkats genom förändringar i indexuppräkningen av skatteskalan. Så snart

Mot. 1984/85:131

10

riksdagen samlades i höst fick den ta emot förslag om en särskild statlig
fastighetsskatt samt förslag om att ingen indexuppräkning skall ske av
skatteskalorna vid beskattningen av 1986 års inkomster och tiden därefter.
Och så kom förslaget att höja bl. a. bensin- och elskatterna. Bara genom
fastighetsskatten och de senaste pålagorna på bl. a. bensin och el höjs
skatterna med ytterligare 6,7 miljarder kronor vid fullt genomslag.

Det går inte att återvinna balans i landets ekonomi om man fortsätter på
den här vägen. Skattehöjningarna pressar inflationen uppåt, minskar
arbetsviljan och försämrar marknadsekonomins funktion.

F. ö. tyder mycket på att vårt höga skattetryck leder till att skattehöjningar
på ett område krymper basen för andra skatter i sådan utsträckning att det
sammanlagda statsfinansiella tillskottet av en skattehöjning ofta blir mycket
litet.

3.9 Konjunkturpolitiken

Konjunkturinstitutet har utifrån vissa antaganden om lönestegringstakt
(7 %), inflation (4,5 %) och sparande under 1985 kommit fram till att den
privata konsumtionen nästa år kommer att öka kraftigt. Regeringens förslag
till skattehöjningar har delvis motiverats med att man vill hindra att en sådan
konsumtionsökning ökar importen och spär på inflationen. Centerns budgetförslag,
som innebär sänkta statliga utgifter, skulle ha minskat import- och
inflationstrycket.

En utveckling mot samhällsekonomisk balans kräver att löneökningstakten
blir lägre än konjunkturinstitutets antagande om 7%. Långtidsutredningen
har angett 5 % som ett maximum. På vissa avtalsområden är faktiskt
en stor del av löneutrymmet redan intecknat genom överhäng från 1984 års
avtal.

4 Skattehöjningsförslagen

I enlighet med de övergripande riktlinjer för den ekonomiska politiken
inkl. skattepolitiken, som redogjorts för i avsnitt 3, avvisar centern regeringens
förslag till skattehöjningar. Undantag görs för anpassningen av skatterna
på alkoholdrycker och tobak, så att priserna på dessa varor följer den
allmänna prisutvecklingen.

Energibeskattningen inkl. förslagen till höjningar av bensin- och elskatterna
behandlas närmare i avsnitt 5.

5 Energibeskattningen

Propositionens förslag innebär dels att skatten på bensin skall höjas med 50
öre/l den 1 december 1984 till 227 öre/l, dels att skatten på el höjs med 2
öre/kWh för samtliga användare. Detta innebär att skatten för enskilda

Mot. 1984/85:131

11

hushåll med vissa undantag blir 7,2 öre och 5 öre/kWh för stora förbrukare i
industriell verksamhet. De angivna motiven för energiskattehöjningarna är
enbart det statsfinansiella behovet.

Det är enligt centerpartiets uppfattning nödvändigt att förändringar i
energibeskattningen motiveras utifrån energipolitiska utgångspunkter, inte
från rent fiskala överväganden. Skatter och avgifter på energi bör användas
som instrument för att styra energianvändningen mot en ökad energihushållning
och effektivare energianvändning. En förändring av energibeskattningen
i denna riktning måste emellertid ske successivt och anpassas efter de
rådande förutsättningar som faktiskt föreligger. Detta innebär att följande
riktlinjer för beskattningen av olika energikällor bör gälla:

1. Importerade och miljökrävande energiråvaror som kol och olja bör ha
en energilikformig (per energienhet likvärdig) beskattning.

2. Importerade miljövänliga energikällor bör kunna få en viss miljörabatt
och skatten sättas lägre än vad en energilikformig beskattning med olja skulle
motivera.

3. Inhemska fasta bränslen och alternativa drivmedel producerade på
inhemska råvaror bör ej beskattas.

4. Undantag från en energilikformig beskattning med olja bör kunna göras
för drivmedel (exempelvis bensin) och en lägre beskattning ske när
ekonomiskt rimliga substitut saknas.

5.1 Bensinskatten

Det finns f. n. inga ekonomiskt rimliga substitut för att ersätta bensin som
drivmedel. Höjt bensinpris drabbar framför allt de människor som bor i
glesbygd med ofta långa avstånd till arbete och nödvändig samhällelig service
och utan rimliga kollektiva resmöjligheter. Det bör understrykas att det finns
glesbygdsområden i hela landet och inte enbart i Norrlands inlandskommuner,
vilka enligt propositionens förslag skall kompenseras i viss utsträckning
för bensinskattehöjningen. Kompensationen föreslås utgå med 80 kr. i
ytterligare sänkt fordonsskatt/år - dvs. ungefär vad 15 1 bensin kommer att
kosta. Vi vill i detta sammanhang erinra om att på förslag av den
socialdemokratiska regeringen det statliga bidraget till vissa oljetransporter i
glesbygd tagits bort, vilket för budgetåret 1982/83 utgick med 20 milj. kr.
Stödet syftade till att utjämna prisskillnader. Borttagandet innebar således
en försämring för glesbygdskommunerna.

Propositionens förslag om 50 öre ökad skatt per liter bensin bör således
avslås. Samtidigt bör åtgärder vidtas för att skapa förutsättningar för att
introducera alternativa drivmedel såsom t. ex. etanol. Vi anser därför att
skattefrihet på alternativa drivmedel producerade på inhemska råvaror bör
införas snarast i syfte att skapa reella ekonomiska möjligheter för utnyttjande
av alternativa drivmedel. En inblandning av motoralkoholer skulle

Mot. 1984/85:131

12

underlätta borttagandet av blyet i bensinen, och därmed möjliggörs katalytisk
rening av bilavgaserna, vilket kraftigt minskar utsläppen av kväveoxider
med en minskad försurning som följd.

5.2 Els katten

Den energipolitik som drivits fram av kärnkraftens anhängare har
inneburit att vi f. n. har ett mycket stort elöverskott. Från producenternas
sida har bedrivits en aktiv marknadsföring som bl. a. medfört en omfattande
övergång till elvärme. Omfattande investeringar i stora elproduktionsanläggningar
har genomförts, vilka måste förräntas med intäkter från en ökande
elförsäljning.

Det är emellertid enligt vår mening orimligt, ur de enskilda konsumenternas
synpunkt, att statsmakterna först initierar en omfattande elproduktion
som måste prånglas ut på värmemarknaden och därefter höjer skatten av
fiskala skäl.

En förändring i beskattningen av el bör ske i samband med att man lägger
fast hur avvecklingen av kärnkraften skall genomföras samt vilka styrmedel
som krävs för detta. Elskatten är ett av de viktiga instrumenten för en
successiv och ansvarsfull avveckling av kärnkraften. Målsättningen vid en
ökad elbeskattning i detta sammanhang bör vara att de enskilda konsumenterna
totalt inte skall drabbas av en ökad ekonomisk belastning.

Från centerpartiets sida anser vi med dessa utgångspunkter att propositionens
förslag om en höjning av skatten på el med 2 öre/kWh bör avslås.
Samtidigt anser vi att inhemska bränslen producerade på inhemska varor t.
ex. etanol - ej bör beskattas.

6 Arbetslinjen måste bli offensiv

Den höga arbetslösheten, mitt i en högkonjunktur, är socialdemokratins
största och allvarligaste misslyckande. Den är mer ett resultat av oförmåga än
bristande ambition. Resultatet för de enskilda människorna och för landet
som helhet är lika allvarligt oberoende av arbetslöshetens orsaker.

Det är korrekt som regeringen beskriver att stora resurser satsas på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Fler människor än någonsin är föremål
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller är arbetslösa.

Enligt vår mening har AMS omstrukturering och modernisering under
senare år på ett förtjänstfullt sätt ökat verkets kapacitet och möjlighet att
positivt klara kontakterna mellan arbetssökande och arbetsmarknad. Samtidigt
måste vi konstatera att många av de arbetsmarknadspolitiska medlen
inte utgör de bästa instrumenten för att öka den totala arbetsmarknaden så
som skulle behövas.

Resultatet har blivit att trots att antalet människor som är föremål för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder är på rekordnivå så är arbetslöshetsersätt

Mot. 1984/85:131

13

ningen en av de snabbast stigande kostnaderna i arbetsmarknadsverket. Från
budgetåret 1982/83 till budgetåret 1983/84 steg kostnaderna för arbetslöshetsersättning
från 25,8 % till 29,1 % av verkets kostnader. Tendensen för
AMS är alltså att en allt större andel av verkets resurser utgår som kontant
arbetslöshetsersättning.

Centerpartiets uppfattning är att kampen mot arbetslösheten mer aktivt
måste föras på två fronter samtidigt. Det gäller att driva en närings-, regionaloch
glesbygdspolitik som ger tillräckligt många arbetstillfällen utan behov av
långsiktigt samhällsstöd. Det skall vara arbetstillfällen i alla delar av landet.
Det gäller också att med arbetsmarknadspolitiska åtgärder hjälpa människor
att ta jobb som skapas. Särskilt måste dessa åtgärder inriktas till förmån för
nytillträdande på arbetsmarknaden och för långtidsarbetslösa.

De åtgärder regeringen nu föreslår är framtvingade av att man tidigare
misslyckats att driva en tillräckligt offensiv linje för fler jobb. Därför blir det
nu nödvändigt att följa upp tidigare misslyckanden med ytterligare medel till
beredskapsarbeten, rekryteringsstöd och enskilda beredskapsåtgärder och
ytterligare insatser inom byggnadssektorn. Med de förslag vi nu lägger och
med beaktande av den framtida inriktning vi vill ge arbetsmarknads- och
näringspolitiken anser vi det lämpligt att anvisa 1 250 milj. kr. till de
arbetsmarknadspolitiska ändamålen. Någon särskild reserv om 500 milj. kr.
bör ej ställas till förfogande.

För beredskapsarbeten föreslår regeringen att 500 milj. kr. ytterligare skall
utgå. Dessutom föreslås ytterligare 250 milj. kr. till beredskapsarbeten av
investeringskaraktär i de sex nordligaste länen. Vi vill för vår del understryka
det angelägna i att beredskapsarbetena får en sådan inriktning att de
medverkar till att långsiktigt stärka en regions ekonomi och utveckling.
Infrastrukturella investeringar är här av avgörande betydelse. Det skall vara
investeringar som skapar nya förutsättningar och inte i första hand drar nya
driftkostnader. En projektlista av denna innebörd bör tas fram. Vi vill här
som exempel peka på en upprustning av järnvägen, särskilt norra stambanan,
samt underhåll och byggande av broar som viktiga arbetsområden vilka bör
komma i fråga i detta sammanhang.

Frågan om uppförande av ett Folkets hus i Kiruna är av sådan karaktär att
andra än riksdagen är bättre lämpade att fatta beslut. Det naturliga är att
frågan på sedvanligt sätt och enligt tidigare praxis prövas i samlingslokaldelegationen
och i enlighet med de regler som finns fastställda för delegationen. I
annat fall finns risk att detta projekt tränger undan andra lokaler som är mer
angelägna. Vi noterar att propositionens förslag inte innebär att delegationen
tillförs några ytterligare resurser i detta sammanhang.

Enligt vår mening måste riksdagen i samband med sitt ställningstagande till
1985 års budgetproposition ge politiken för fler jobb en ny och offensiv
inriktning. Centerpartiet avser att i detta sammanhang återkomma med
förslag som exempelvis

Mot. 1984/85:131

14

o avveckla löntagarfonderna,

o sänk arbetsgivaravgiften med 5 procentenheter upp till 15 anställda i varje
företag,

o gör det möjligt att skattefritt spara till det egna kapitalet vid nystartande av
företag,

o slopa beskattningen av i företaget arbetande kapital,
o anpassa arbetsrättslagstiftningen bättre efter småföretagens situation,
o minska de byråkratiska kraven på företagen och nyföretagandet,
o använd de inhemska produktionsresurserna,
o slå vakt om jobben i jord- och skogsbruk,

o återinför möjligheten för företag att göra avdrag för forskningsinsatser,
o ge regionalpolitiken en starkare inriktning mot de svaga områdena i främst
Norrlands inland,
o utveckla glesbygdspolitiken i alla delar av landet,
o skapa möjligheter för nya företagsformer som bättre motsvarar nyföretagande
i samverkan och utveckla de kooperativa möjligheterna.

Regeringen föreslår att kommunerna genom ett rekryteringsstöd skall
lockas anställa de långtidsarbetslösa till varaktiga jobb. Vi kan förvår del inte
finna att detta förslag på något väsentligt sätt kommer att kunna lösa
problemet. Dels har kommunerna kvar sin skyldighet att anställa efter
meriter, dels kan det allvarligt ifrågasättas om en stimulerad tillväxt av den
kommunala verksamhetsvolymen står i överensstämmelse med övergripande
samhällsekonomiska mål.

I stället vill centerpartiet ge arbetslinjen ett offensivt och framtidspräglat
innehåll riktat för den privata sektorn. Rekryteringsstödet bör på det
området i ökad utsträckning kunna användas för att ge de långtidsarbetslösa
jobb. Enligt vår mening är det ett bättre stöd för den som varit arbetslös i mer
än 6 månader att där utgår ett till 75 % förhöjt rekryteringsstöd. Vi anser att
det också bör vara möjligt att efter prövning förlänga den tid varunder
rekryteringsstödet utgår med ytterligare sex månader med 50%.

Ungdomslagen representerar en ny väg inom arbetsmarknadspolitiken.
Tyvärr blev det första steget på denna väg tveksamt och försiktigt. Nu börjar
emellertid erfarenhet vinnas av denna arbetsmarknadspolitiska form. Vi
utgår ifrån att den utvärdering som nu pågår kommer att ge värdefull
vägledning inför kommande beslut. Förslag bör redovisas senast i samband
med budgetpropositionen. Förslagen bör ha sådan utformning att de ger
ungdomslagen en mer framtidsinriktad och arbetsmarknadsanknuten inriktning.
Centerpartiet har i detta sammanhang förordat heltidsarbete, ökad
inriktning på den privata arbetsmarknaden samt en lönesättning i relation till
prestation.

Mot. 1984/85:131

15

7 Hemställan

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:40 godkänner de
riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som
förordats i motionen.

Stockholm den 9 november 1984

THORBJÖRN FÄLLDIN (c)

KARIN SÖDER (c)

KARL BOO (c)

KJELL A. MATTSSON (c)

ANDERS DAHLGREN (c)

EINAR LARSSON (c)

GUNNAR BJÖRK (c)
i Gävle

OLOF JOHANSSON (c)
GUNNEL JONÄNG (c)
GUNILLA ANDRÉ (c)

BRITTA HAMMARBACKEN (c)
TAGE SUNDKVIST (c)

ARNE FRANSSON (c)