Motion

1984/85:125
Ulf Adelsohn m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1984/85:45)

1. Regeringens ekonomiska politik

1.1 Inledning

Socialdemokraterna lanserade efter återkomsten i regeringsställning för
två år sedan begreppet ”den tredje vägen”, som sades kunna förena låg
inflation med låg arbetslöshet. Det första steget var devalveringen omedelbart
efter valet. När konsumentpriserna som en följd av devalveringen
bötjade stiga, angav regeringen kamp mot inflationen som det andra steget
på den tredje vägen. Prisstegringen skulle ned till samma nivå som i våra
viktigaste konkurrentländer, dvs. runt 4%. Men i stället för att sätta in
konkreta åtgärder valde regeringen att försöka prata ned inflationen. När
det stod klart att 4-procentsmålet inte skulle uppnås, lade regeringen i
våras fram det s. k. panikpaketet, som bl. a. omfattade pris-, hyres- och
utdelningsstopp. Sådana åtgärder är naturligtvis verkningslösa, men de
syftade närmast till att visa handlingskraft. För att hålla tillbaka löneutvecklingen
har regeringen bedrivit överläggningar i Rosenbad med arbetsmarknadens
parter. Dessa har hittills inte lett till ekonomiska resultat.

Årets avtalsröra visar att en regering aldrig kan överlåta inflationsbekämpningen
på andra. Efter en rad misslyckade ingripanden i avtalsrörelsen
bär regeringen huvudansvaret för den olyckliga utvecklingen. I stället
skulle det ha behövts politiskt mod att genomföra kraftiga besparingar
samt att staten i egenskap av arbetsgivare genomdrivit mycket låga löneökningar
på offentligsidan.

Genom att regeringen inte har bekämpat inflationen med utgiftsnedskärningar,
skattesänkningar och avregleringar har våra möjligheter att få
balans i ekonomin ytterligare försämrats. Obalanserna består och problemen
framträder tydligare när konjunkturen nu böljat vända nedåt.
Enligt konjunkturinstitutet och flera andra ekonomiska bedömare kommer
1985 exportökningen att bromsas upp, tillväxten att avta, bytesbalansproblemen
att åter öka och den trendmässiga ökningen av arbetslösheten att
fortsätta.

Bakgrunden till det föreslagna skattepaketet är enligt regeringen konjunkturinstitutets
prognos om ökad köpkraft för hushållen och försämrad
bytesbalans. Vad gäller den ökade inhemska efterfrågan baseras dock
prognosen på antagandet om en mycket kraftig nedgång i inflationstakten i
böljan av nästa år. Inflationstakten på årsbasis antas falla från 7,7% i
september i år till knappt 5 % ett par månader in på nästa år och därefter
I Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 125-127

Mot. 1984/85:125

2

ligga kvar på denna nivå under 1985. En sådan utveckling är inte sannolik
såvida inte oljepriserna eller det internationella ränteläget faller rejält. Ett
mer realistiskt inflationsavtagande hade inneburit en betydligt blygsammare
ökning av den inhemska efterfrågan.

1.2 Stabiliseringspolitiken

Det gångna årets ekonomiska utveckling har på flera punkter sett ljus ut.
Export och industriproduktion har ökat snabbt, vilket förbättrat vår bytesbalans.
Moderata samlingspartiet har dock hela tiden varnat för att förbättringen
bara är en tillfällig följd av den internationella konjunkturuppgången
parad med devalveringarna 1981 och 1982. Regeringen har inte velat lyssna
på våra varningar. I stället har den försökt ta åt sig äran av det positiva i
utvecklingen.

Vi moderater har under hela uppgången sagt att förbättringen måste
utnyttjas för att trygga en mer långsiktigt gynnsam utveckling. Därför
föreslog vi både i vintras och så sent som i våras nedskärningar i de
offentliga utgifterna och skattesänkningar som sammantagna innebar en
ekonomisk åtstramning under innevarande budgetår. Utvecklingen har nu
givit oss rätt, men i stället för att skära ned de offentliga utgifterna föreslår
regeringen återigen skattehöjningar.

Efter två år av den tredje vägens politik kan vi nu se facit. Denna politik
skulle i år leda till 4% inflation och låg arbetslöshet. I september var
inflationstakten 1,1% på årsbasis, vilket innebär att den ligger på ungefär
samma nivå som för två år sedan. Den genomsnittliga prisstegringen i
OECD-området har under samma tid fallit från knappt 8 till 5%. I våra
viktigare konkurrentländer ligger den på 2—4%. Bland de utvecklade

Ii

1

OECD

Källa: SHB

Mot. 1984/85:125

3

industriländerna är det nu bara Italien som har högre inflationstakt än
Sverige.

Regeringen tror nu att inflationen blir drygt 7 % under loppet av innevarande
år. Det sammanlagda inflationsmålet på 7% för 1984 och 1985
överskrids därmed redan i år. Regeringen har således redan i grunden
misslyckats med den inflationsbekämpning som man givit hög prioritet. Nu
utmålas i stället målet för 1985 på 3% som realistiskt. Regeringen är
dessutom så angelägen att komma i närheten av de 3 procenten nästa år att
hyresstoppet hävts med blixtfart och posten får order att tidigarelägga
portohöjningar. Dessa kostnadsökningar skall falla på det redan förlorade
1984. Av samma skäl föreslås de nu presenterade skattehöjningarna träda i
kraft redan i början av december. Men det finns inga vattentäta skott
mellan årets prisstegringar och nästa års. Ökar kostnaderna för el, bensin,
hyror m. m. i år, blir självklart priserna höga även nästa år.

Det kan vidare konstateras att den svenska lönekostnadstrenden pekar
uppåt i stället för nedåt. Löneökningarna blir i år 2-3 procentenheter
högre än 1983. Fortsätter denna utveckling även nästa år, innebär det att
de sista resterna av devalveringsfördelarna äts upp samtidigt som konjunkturen
vänder neråt.

Diagram 2 Den totala arbetslöshetens utveckling i Sverige och OECD

Arbetslöshet i ?0

pen a rb
t inom

o t a
esa

a r b
v e r i

be t små
gärder

tl Riksdagen 1984185. 3 sami. Nr 125-127

. 1 ÖS

OECD

e r i ge

lösa

Mot. 1984/85:125

4

Regeringen har trots högkonjunkturen misslyckats även med bekämpningen
av arbetslösheten. Den totala arbetslösheten är i dag rekordhög.
Den öppna och den dolda arbetslösheten uppgick i oktober till 339000
personer, vilket utgjorde över 7,6% av arbetskraften. Den tredje vägens
politik har således åstadkommit en ökning med 82000 personer sedan
oktober 1982. Dess värre tror konjunkturinstitutet och andra ekonomiska
bedömare att arbetslösheten trots dagens rekordnivåer kommer att fortsätta
att öka nästa år.

Sysselsättningen på den reguljära arbetsmarknaden har inte förbättrats
under socialdemokraternas två år vid makten. Tredje kvartalet i år sysselsattes
4 201 000 människor på den reguljära arbetsmarknaden jämfört med
4206000 för två år sedan.

I stället för att inrikta den ekonomiska politiken på att få till stånd nya
jobb på den reguljära arbetsmarknaden tycks sysselsättningspolitiken syfta
till att skapa allt fler konstlade arbetstillfällen. Regeringen föreslår nu
ytterligare 1,75 miljarder kronor till AMS-åtgärder och når därmed endast
ungefär oförändrad öppen arbetslöshet det kommande året.

Särskilt allvarligt är att regeringen inte har förmått att bryta ökningen av
den totala ungdomsarbetslösheten. Orsakerna är passivitet och brist på
insikt i ungdomsarbetslöshetens orsaker. Löner, arbetsmarknadslagstiftning
och formerna för yrkesutbildning tillåts fortsåtta att utestänga växande
grupper av ungdomar från den reguljära arbetsmarknaden. Den framtida
sysselsättningen för de nytillkommande grupperna på arbetsmarknaden
kan inte tryggas genom en aldrig så ambitiös AMS-politik eller genom
stödåtgärder från regeringen.

1.3 Skattepaketets ekonomiska effekter

Regeringen föreslår åtstramning genom höjda skatter och stimulans genom
ökade AMS-utgifter. Moderata samlingspartiet har under hela konjunkturuppgången
förordat en stramare finanspolitik. Det avgörande för
framgången med en sådan politik är dock att åtstramningen sker genom
utgiftsminskningar. Resultatet av skattehöjningar blir enbart att de långsiktiga
problemen förvärras utan att någonting förbättras på kort sikt. Efterfrågan
på arbetskraft bör inte stimuleras genom AMS-åtgärder utan genom
att sänka skatten på produktionen och avreglera näringslivet.

De två senaste ekonomisk-politiska paketen från regeringen - panikpaketet
i våras med pris-, hyres- och utdelningsstopp och likviditetsindragningar
samt de nu föreslagna skattehöjningarna och arbetsmarknadssubventionerna
— visar att regeringen inte har förmått frigöra sig från den
ekonomiska politik som är en viktig orsak till Sveriges ekonomiska kris.
Att höja skatterna, dra in likviditet från näringslivet, öka de offentliga
utgifterna och ge AMS nya miljarder innebär att regeringen föredrar konstlad
sysselsättning framför riktiga arbetstillfällen i ett expanderande privat
näringsliv.

Mot. 1984/85:125

5

Effekterna av skattepaketet blir att den pågående avtalsrörelsen försvåras,
inflationen ökar, konkurrenskraften försämras och sysselsättningen i
den privata sektorn minskar.

1 det uppgivna syftet att dämpa pris- och kostnadsstegringarna höjer
regeringen priserna med drygt 1 %. Skattepolitiken strider därmed direkt
mot regeringens uttalade målsättning att dämpa kostnadsstegringarna till
den ökningstakt som råder i våra konkurrentländer.

I stället för att underlätta avtalsrörelsen genom sänkta inkomstskatter
väljer regeringen att försvåra den med skattehöjningar. Att höja de indirekta
skatterna dämpar inte löneökningarna.

Den motsägelsefulla politiken omfattar även sysselsättningen. De kraftiga
skattehöjningar som nu föreslås för hushåll och företag minskar ytterligare
efterfrågan och sysselsättningen i den privata sektorn. Enligt beräkningar
gjorda av Sveriges Industriförbund kommer förslagen till skattehöjningar
att göra 15000 människor arbetslösa främst inom handeln och
servicenäringar. Att en del av skattehöjningarna används för att ordna
sysselsättning utanför den reguljära arbetsmarknaden kan inte dölja att den
totala arbetsmarknadssituationen förvärras genom regeringens förslag.

Enbart under 1985 kommer de redan beslutade höjningarna av företagsbeskattningen
att dra in 10 miljarder kronor från företagen. De rena likviditetsindragningarna
omfattar ett lika stort belopp vilket framgår av tabell 1
nedan.

Tabell 1

Likviditetspåverkande åtgärder, effekter på näringslivet 1983—1985
Miljarder kronor

Åtgärder vidtagna efter 1982 års devalvering	1983	1984	1985
Skattehöjningar
Vinstdelningsskatt			3,5
Utdelningsskatt	0,4	0,6
Slopat FoU- och investeringsavdrag			2,5
Snabbare skatteuppbörd	3,0	1,8	4,0
Likviditetsindragningar
Allmänna investeringskonton	0,6	2,5	4,5
Särskilda investeringskonton		5,2	3,0
Likviditetskonton		2,0	2,0
Exportdepositioner		0,7	0,8
Summa	4,0	12.8	20,3

Källa: Finansdepartementet och SCB

Därtill kommer att inbetalningskvoten vid avsättning till allmän investeringsfond
nu föreslås höjd från 50 till 75 % och att förnyelsefonder på 10%
av vinsten aviseras för 1985. Alla dessa skattehöjningar och likviditetsindragningar
minskar växtkraften i det privata näringslivet.

Uppläggningen av den ekonomiska politiken visar att regeringen saknar
en ekonomisk-politisk strategi för att på längre sikt skapa förutsättningar

Mot. 1984/85:125

6

för full sysselsättning. Regeringen har inte ens under en uppåtgående
konjunktur - när det är lättare att ta svåra beslut - förmått samla sig till
insatser som förbättrar den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen. De
aktuella förslagen riskerar tvärtom att ytterligare förstärka vårt största
strukturella problem: att sysselsättningen inte ökar i den enskilda sektorn.
Att höja skatterna, öka sysselsättningen i kommunerna och bygga Folkets
hus i Kiruna förbättrar inte våra möjligheter att ordna arbete åt alla.

För ett år sedan lovade regeringen löntagarna standardökning. Nu när
konjunkturinstitutet anser att det finns en möjlighet till reallöneökning
nästa år, slår regeringen till med en skattechock.

Skattehöjningarna på sammanlagt 4,4 miljarder kronor kostar i genomsnitt
varje hushåll drygt 1 200 kr. För hushåll med bil och genomsnittlig
förbrukning av el, alkohol och tobak är kostnaden hela 1 800 kr. Därtill har
regeringen nyligen föreslagit en ny fastighetsskatt, som när den är fullt
utbyggd kommer att kosta hushållen ungefär lika mycket.

Tidpunkten för skattehöjningarna är vald så att nästa års inflationsmål
inte påverkas samtidigt som en höjning av nästa års pensioner undviks.
Pensionerna fastställs med utgångspunkt från inflationen fram till november.
Hade skattehöjningarna kommit före den 15 november hade basbeloppet
för nästa år stigit med 200 kr. Att så inte sker innebär att varje
pensionär nästa år förlorar mellan 300 och 1 000 kr. beroende på tilläggspensionens
storlek. Sammantaget blir förlusten för hela pensionärskollektivet
825 milj. kr.

Regeringen har kalkylerat med att skattehöjningarna kommer att förbättra
bytesbalansen med ca 2 miljarder kronor 1985. Detta förutsätter emellertid
att den föreslagna höjningen av elskatten med 2 öre per kilowatt inte
får några som helst effekter på konverteringen från olja till el. Detta är inte
sannolikt.

För en äldre normalstor villa uppgår f. n. vinsten per år vid en övergång
från olja till el till 1 000- I 500 kr. Elskattehöjningen tar bort ca 800 kr. av
denna vinst. Det är inte lönsamt att betala ca 7000 kr. för en elkassett eller
ca 18000 kr. för en elpanna, om besparingen på driften endast är 200 kr.
om året.

Förutsatt att hälften av den kalkylerade konverteringen bortfaller som
en följd av den föreslagna skattehöjningen kommer bytesbalansen att
påverkas negativt med 1,5 miljarder kronor. Bortfaller i stället två tredjedelar
av konverteringen, försvinner hela den av regeringen beräknade
effekten på bytesbalansen. Den föreslagna elskattehöjningen kan därmed
leda till att kärnkraftverken inte utnyttjas i full utsträckning samtidigt som
sålunda bytesbalansen försämras.

En höjd elskatt innebär att den rådande, i stort sett enhetliga skattebelastningen
av el och olja rubbas. Så länge punktskatter bibehålls på energiområdet
- och energin sålunda inte förts in under mervärdeskattesystemet,
något som i princip vore att föredra - leder ensidiga skärpningar av

Mot. 1984/85:125

7

skattebelastningen förr eller senare till krav på skattehöjningar för andra
energislag, för att "återställa balansen”. En höjning av oljeskatten är med
andra ord en sannolik konsekvens om den nu aktuella betydande elskattehöjningen
genomförs.

Det är felaktigt att säga att bilismen i Sverige beskattas lägre än i andra
länder. Många länder har bara bensinskatt, dvs. ingen fordonsskatt eller
bilaccis. Den totala beskattningen av bilismen uppgår i dag till nästan 12
miljarder kronor.

Sedan regimskiftet har regeringen beslutat om skattehöjningar på 1.4
miljarder kronor för bilismen. Bilaccisen har höjts. En särskild avgift på
bensin har införts. Bensinskatten har höjts tidigare och från den I januari
nästa år höjs fordonsskatten med hela 24%. Nu föreslås en bensinskattehöjning
med hela 50 öre vilket beräknas inbringa ca 2.5 miljarder kronor.
Alla dessa skattehöjningar kommer att försämra arbetskraftens rörlighet i
ett läge då den i stället behöver öka.

Moderata samlingspartiet säger nej till de föreslagna höjningarna av
bensin-, el- och charterskatterna, de aviserade förnyelsefonderna samt
höjningen av inbetalningskvoten vid avsättning till allmän investeringsfond.

2. Det moderata alternativet

2.1 Inriktningen av den ekonomiska politiken

Moderata samlingspartiet har länge hävdat att problemen i den svenska
ekonomin är strukturella och därmed djupgående. De stora utgifterna i stat
och kommun, det höga skattetrycket och den statliga upplåningen minskar
de resurser som är tillgängliga för den privata sektorn. Skattesystemet
minskar också motiven att arbeta och investera. Inkomster av nya investeringar
och extra arbetsinsatser utsätts för mycket höga skatter. Våra
svårigheter sammanhänger även med de alltför höga kostnadsökningarna
och den stela lönestrukturen.

Det har nu gått två år utan att regeringen ens har försökt ta sig an de
egentliga problemen i vår ekonomi. På det enda område där regeringen
visat handlingskraft, dvs. på skattesidan, har utvecklingen gått åt fel håll.
Vårt problem är inte att vi har för få skatter och för lågt skattetryck.
Problemet är i stället att de höga skatterna och den stora upplåningen —
dvs. det som motsvarar de totala offentliga utgifterna - lägger beslag på en
alltför stor del av nationens samlade resurser.

Vad som behövs är en politik som begränsar resursanvändningen i stat
och kommun samtidigt som den enskilda sektorn ges mer expansionsutrymme
att öka sysselsättningen och inkomsterna. För att skapa möjligheter
och motivation för den privata sektorn att växa måste för det första en
kraftig bantning av utgifterna i stat och kommun genomföras. Utgiftsnedskärningarna
minskar dessutom inflationstrycket i ekonomin samtidigt

Mot. 1984/85:125

8

som ekonomins funktionssätt förbättras. Nedskärningarna måste göras så
omfattande att det förutom ett lägre budgetunderskott också skapas ett
ordentligt utrymme för en sänkning av skatterna.

För att öka möjligheterna och motiven för en tillväxt i den enskilda
sektorn krävs för det andra en sänkning av främst de skatter som direkt
eller indirekt träffar produktionen. Viktigast är det att sänka marginalskatterna.
Därför har vi nyligen föreslagit (mot. 1984/85:52) att marginalskatten
för flertalet heltidsarbetande skall sänkas till 40% med ett tak vid 70% i
de högsta inkomstlägena samt att inflationsskyddet skall återinföras.

I stort sett varje samhällsproblem går i större eller mindre utsträckning
att härleda till våra höga skatter, i synnerhet de höga marginalskatterna.
Den stora arbetslösheten, inflationen, de låga investeringarna, den låga
tillväxten, den bristande skattemoralen, det låga hushållssparande!, avdragsjakten
och den begränsade rörligheten på arbetsmarknaden beror i
större eller mindre utsträckning på det höga skatteuttaget. Att lönebildningen
inte fungerar och att vi har en stor utvandring av kreativa och
välutbildade människor, att vi har svårt att rekrytera utländska forskare,
att allt fler familjer sitter fast i fattigdomsfällan och inte kan förbättra sin
levnadsstandard med eget beskattat arbete — allt detta kan förklaras med
skattesystemets utformning.

Utöver att skära ned de offentliga utgifterna och sänka skatten måste vi
för det tredje avreglera näringslivet och avskaffa flertalet kommunala och
statliga monopol. Avreglering och privatisering innebär inte svångremspolitik
utan skapandet av en livskraftig tjänstesektor som kan ge nya arbetstillfällen.
Att ersätta delar av den offentliga verksamheten med privata
marknadslösningar leder inte bara till lägre kostnader utan också till större
variation i tjänsteutbudet, vilket ökar valfriheten i samhället.

För det fjärde krävs det att löntagarfonderna avskaffas. Därmed ökar
viljan och förmågan till investeringar, risktagande och nyetableringar hos
både små och stora företag.

2.2 Inflation och arbetslöshet

De fyra ovanstående punkterna innebär samtliga att både inflation och
arbetslöshet bekämpas.

För att komma till rätta med inflationsdrivande och arbetslöshetsskapande
lönehöjningar förordar vi dessutom en politik, som innebär att
arbetsmarknadens parter tar sin del av ansvaret för sysselsättningen. Regeringen
måste före avtalsrörelsen deklarera att industristöd och devalveringar
inte blir aktuella för att eliminera effekterna av alltför stora lönehöjningar.
Den fria förhandlingsrätten är en frihet under ansvar. Det innebär
ingen okänslighet inför arbetslöshetens följder. En regering har alltid ansvar
för den som drabbas av arbetslöshet. Ekonomisk trygghet är en
självklarhet för den som ställs utan arbete.

Ingen regering kan dock garantera sysselsättningen oberoende av hur

Mot. 1984/85:125

9

parterna på arbetsmarknaden beter sig. Regeringen skall i stället förebygga
arbetslöshet med en riktig ekonomisk politik och fasta spelregler. Staten
har dessutom i egenskap av arbetsgivare på den offentliga sidan ett direkt
ansvar för att inte inflations- och arbetslöshetsskapande löneökningar accepteras.

Den långtidsutredning som regeringen nu lagt proposition på (prop.
1984/85:40) visar att skattepolitiken är mycket väsentlig för att få bukt med
pris- och löneökningarna. Enligt LU finns tre viktiga faktorer bakom
lönekostnadsökningarna i Sverige under 1960- och 1970-talen. Inkomstskatten
är den första. Den andra är höjda arbetsgivaravgifter och den
tredje är flaskhalseffekter på arbetsmarknaden till följd av bl. a. marginalskatterna.
Samtliga dessa faktorer hade regeringen kunnat påverka om den
skurit ned de offentliga utgifterna så att skattesänkningar hade varit möjliga.

För att förhindra en fortsatt ökad arbetslöshet är en minskning av
inflationstakten av avgörande betydelse. Sysselsättningspolitiken kan inte
ses isolerad från den allmänna ekonomiska politiken. Vår politik för att
klara sysselsättningen bygger i första hand på en stimulans av enskilda
företag. Den finansiella krisen i den offentliga sektorn gör det omöjligt att
skapa full sysselsättning genom expansion i denna sektor. De framtida
arbetstillfällena måste därför skapas i den privata sektorn. Detta kräver i
sin tur ökade drivkrafter för människor och företag, bättre fungerande
marknader samt avreglering och avmonopolisering av den offentliga sektorn.
En effektiv sysselsättningspolitik måste grundas på en ekonomisk
politik som helt och fullt satsar på tillväxten i det privata näringslivet.
Utvecklingen i USA under senare år har understrukit att nyckeln till en
positiv sysselsättningsutveckling ligger i en expanderande enskild sektor.

Arbetsmarknadspolitiken kan aldrig utgöra annat än ett komplement till
den allmänna ekonomiska politiken. Den skall vara ett stöd för näringslivets
expansion. Uppgiften skall vara att skapa den nödvändiga flexibiliteten
på arbetsmarknaden. Det kräver avmonopolisering av arbetsförmedlingen,
marknadsmässig upphandling av arbetsmarknadsutbildningen, en
ny utformning av ungdomslagens verksamhet, införandet av ett nytt lärlingssystem
för praktisk yrkesutbildning, en realistisk lönesättning för
ungdomar, ett flexibelt system för sysselsättningsskapande åtgärder som i
huvudsak är inriktat på näringslivet, rörlighetsskapande åtgärder som hjälper
enskilda arbetslösa att byta yrke och/eller bostadsort. Våra förslag
angående arbetsmarknadspolitiken utvecklas i motion 1984/85: 127.

2..? Förstärkning av statsfinanserna

I den långtidsbudget som regeringen presenterade i samband med kompletteringspropositionen
kartlades konsekvenserna för budgetutvecklingen
fram till 1988/89. Långtidsbudgeten visade att budgetunderskottet inte
minskar ens vid en mycket god ekonomisk utveckling. Om lönestegring

Mot. 1984/85:125

10

och inflationstakt låg på 5% resp. 3% årligen fr. o. m. 1985 och räntenivån
desutom föll till 1%, skulle ändå det kassamässiga budgetsaldot ligga kvar
på 75 miljarder kronor 1988/89. Budgetunderskottet försvinner med andra
ord inte av sig självt.

Om löner och priser i stället stiger med 8% årligen, dvs. i enlighet med
nuvarande utvecklingstendenser, försämras budgetsaldot successivt för att
slutåret uppgå till över 136 miljarder kronor.

Förutom att regeringen är oroad av konjunkturinstitutets prognos för
importutveckling och bytesbalans det kommande året är troligen budgetunderskottsutvecklingen
enligt långtidsbudgeten en viktig bakgrund till
regeringens ekonomisk-politiska handlande. Till bilden hör också att riksrevisionsverkets
senaste budgetprognos pekar på ett växande budgetsaldo
för i år till följd av bl. a. ökande statsskuldsräntor.

Moderata samlingspartiet har länge hävdat att en minskning av budgetunderskottet
är nödvändig både av stabiliseringspolitiska och av strukturella
skäl. Vi har samtidigt hävdat att minskningen av budgetunderskottet
måste ske genom utgiftsnedskärningar för att de strukturella balansproblemen
inte skall förvärras. En minskning av utgiftsnivån är nödvändig för att
trygga sysselsättningen på sikt. Det är en illusion att tro att vi kan komma
till rätta med några problem genom att fortsätta att skärpa skattetrycket.

I våra motioner med anledning av budgetpropositionen i januari och
kompletteringspropositionen i april i år föreslog vi besparingar på nästan
24 miljarder kronor för innevarande budgetår. Borträknas de tillfälliga
utgiftsnedskärningarna och de föreslagna skattesänkningarna återstod en
minskning av budgetunderskottet med drygt 12 miljarder kronor.

Vi står fast vid att detta hade varit en korrekt ekonomisk politik för det
innevarande budgetåret.

3. Hemställan

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:45 godkänner de
allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i
motionen.

Stockholm den 12 november 1984

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) NILS CARLSHAMRE (m)

ULF ADELSOHN (m)
LARS TOBISSON (m)
PER PETERSSON (m)
CARL BILDT (m)

INGEGERD TROEDSSON (m)
INGRID SUNDBERG (m)
ANDERS BJÖRCK (m)

ROLF CLARKSON(m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

ROLF DAHLBERG (m)
PER-OLOF STRINDBERG (m)