Mot. 1984/85

1174—1181

Motion

1984/85:1174

Christer Eirefelt och Hans Petersson i Röstånga
Kontroll av rådgivare, m. m. (prop. 1984/85:90)

Propositionen föreslår att den som i utövningen av rådgivningsverksamhet
i juridiska och ekonomiska angelägenheter av grov oaktsamhet främjar en
straffbelagd gärning skall kunna dömas för vårdslös rådgivning till böter eller
fängelse. Vidare skall den som i rådgivningsverksamhet gjort sig skyldig till
brott som inte är ringa kunna förbjudas att utöva rådgivningsverksamhet
under en tid av högst fem år. Alla slags juridiska och ekonomiska rådgivare
omfattas av förslaget.

Propositionens förslag grundar sig på ett betänkande från kommissionen
mot ekonomisk brottslighet. Vi har i vår motion med anledning av
regeringens proposition om riktlinjer för det framtida arbetet med ekonomisk
brottslighet (motion 1984/85:93) redovisat vår principiella inställning i
frågor som gäller bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. Vi har i
denna motion understrukit att vår kritik mot det sätt på vilket ekokommissionen
arbetade och mot flera av deras förslag liksom våra
invändningar mot regeringens propositioner med anledning av kommissionens
förslag inte innebär att vi ifrågasätter målet att begränsa den
ekonomiska brottsligheten. Det är medlen för att nå detta mål som vi har
ställt oss tveksamma till.

Det nu föreliggande förslaget om kontroll av rådgivare skiljer sig i vissa
avseenden från kommissionens betänkande. Vi har haft anledning att
tidigare kritisera regeringen för att den när den lägger lagförslag som skiljer
sig från vad kommissionen har föreslagit inte också i motivtexten tar klart
avstånd från de motivuttalanden som eko-kommissionen har gjort. För den
framtida lagtillämpningen är det utomordentligt olyckligt att det inte klart
framgår i vad mån regeringen tar avstånd från kommissionens allmänna
överväganden. Det är med hänsyn till rättssäkerheten angeläget att det finns
en omedelbar koppling mellan motivtext och slutlig utformning av lagen.

Vi har i våra tidigare ställningstaganden till regeringens förslag beträffande
åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten ifrågasatt om åtgärderna är
ändamålsenliga med hänsyn till sitt syfte. Denna kritik finns också anledning
att rikta mot propositionen om kontroll av rådgivare. Redan i dag gäller att
om en rådgivare skulle medverka i annans brottsliga verksamhet på sådant
sätt att han gör sig skyldig till medverkan till brott kan han straffas för detta
enligt brottsbalkens medverkansregler. Propositionens förslag nu innebär att
medverkansreglerna utvidgas till att avse inte bara fall då rådgivaren
uppsåtligen främjar en straffbelagd gärning utan också då detta sker av grov
oaktsamhet. I likhet med vad kommissionen ansåg menar regeringen att

1 Riksdagen 1984/85. 3 sami. Nr 1174-1181

Mot. 1984/85:1174

2

medverkansreglerna enligt brottsbalken inte i tillräcklig utsträckning täcker
alla de fall då en ekonomisk rådgivare kan medverka till ekonomisk
brottslighet. Detta resonemang innebär att regeringen menar att mellan de
straffbara medverkansfallen och den icke straffvärda rådgivningen förekommer
det oseriös rådgivningsverksamhet som måste bekämpas med en särskild
lagstiftning. Vi anser inte att vare sig kommissionen eller regeringen har gett
tillräckligt underlag för att visa att detta är ett riktigt förhållande. I
propositionen konstateras att kommissionen framhållit svårigheten att göra
en kartläggning eftersom det inte finns något samlat material, atten enkät till
olika myndigheter kan förmodas ge ett magert resultat, att de fall
kommissionen har presenterat är sådana där rådgivaren gjort så grova
övertramp att det blir fråga om straffansvar och att vidare kartläggning skulle
vara tidsödande. Ändå uttalar föredraganden efter denna redovisning (s.
11): ”redan nu har man dock enligt min mening underlag för att konstatera
att den ekonomiska brottsligheten i allt fall till en inte obetydlig del är
beroende av oseriösa rådgivare”.

Detta konstaterande leder föredraganden till att ytterligare undersökningar
om den eventuella gråzonen ev ekonomisk rådgivning inte behövs. Vi
anser inte att föredragande har presenterat ett sakligt underlag som visar att
den föreslagna lagstiftningen skulle behövas.

I förhållande till eko-kommissionens förslag har straffansvaret begränsats i
två avseenden: det krävs att oaktsamheten är grov och att rådgivningen
verkligen lett till att ett brott blivit begånget. Detta är onekligen viktiga
begränsningar. Lagens tillämpning är emellertid beroende på hur domstolarna
i praktiken kommer att tolka ordet ”främja”. Blir tolkningen
densamma som gäller enligt den allmänna medverkansregeln finns det en
uppenbar risk för ett mycket vidsträckt ansvar för rådgivarna. Det kommer
uppenbarligen att vara mycket svårt för rådgivarna att förutse vilka typer av
råd som kan anses ”främja” brottslig verksamhet. Det är betecknande att
propositionen saknar en preciserad beskrivning av det straffbara området. I
propositionen sägs att det inte skall anses vara grovt oaktsamt att tolka
författningar och anvisningar fel ”om tolkningsfrågan är svår". Bedömningen
av om en tolkningsfråga, som har bedömts felaktigt av rådgivaren, är
”svår” eller inte avgör alltså om vederbörande rådgivare skall straffas eller
ej. Vidare sägs i motiven: ”rena upplysningar om gällande rätt måste alltså
alltid anses tillåtna. Om emellertid rådgivaren samtidigt pekar på olika
möjligheter att undgå myndigheternas kontroll, t. ex. genom att underlåta
att lämna en myndighets föreskrivna uppgifter, måste förfarandet i allmänhet
anses grovt oaktsamt, för såvitt inte uppsåtlig medverkan föreligger.
Detsamma gäller givetvis om rådgivaren närmare visar vilken betydelse
falska fakturor, skenavtal och manipulation i bokföringen kan ha i olika
sammanhang.”

Enligt propositionstexten skulle det därmed vara grovt oaktsamt och
främjande av brott om en advokat exempelvis inför en bolagsbildning i

Mot. 1984/85:1174

3

utlandet beskriver att olika förfaranden är straffbara och han därför inte är
beredd att medverka till dessa.

Den som döms för vårdslös rådgivning får meddelas förbud att utöva
rådgivningsverksamhet. Detta är en mycket ingripande påföljd. Föredraganden
skriver: ”Om brottet förskyller fängelse i mer än en eller annan månad
finns det i allmänhet inte anledning att meddela förbud för kortare tid än fem
år.” Vi ifrågasätter om detta överensstämmer med rättssäkerhetens krav på
balans mellan brott och straff. Vad gör en revisor eller advokat som under
fem år inte får ägna sig åt sitt yrke?

Med hänsyn till detta och de uppenbara tolknings- och gränsdragningsproblem
som lagen kommer att innebära och att behovet av lagen är dåligt
motiverat anser vi att lagförslaget bör avvisas.

Utöver vad vi hittills har anfört finns det anledning att notera att den
föreslagna lagen inbjuder till kringgående konstruktioner genom att
rådgivarna i stället för att agera som självständiga företagare knyts till
klienterna i form av konsultanställningar etc. Eftersom lagen inte omfattar
intern rådgivning kan man på så sätt undgå lagens tillämpning. Att införa en
reglering som så lätt kan kringgås leder enligt vår erfarenhet till att det snart
anses föreligga behov av en ny lagstiftning för att bättre kontrollera
efterlevnaden av den första.

Med anledning av vad vi anfört i motionen hemställs

att riksdagen beslutar att avslå proposition 1984/85:90.

Stockholm den 23 januari 1985

CHRISTER EIREFELT (fp) HANS PETERSSON (fp)

i Röstånga