Prop. 1983/84:78

Regeringens proposition

1983/84:78

om ändringar i rättegångsbalken m. m.;

beslutad den 15 december 1983.

Regeringen föreslår riksdagen att anla de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett antal ändringar i rättegångsbalken och andra lagar som styr förfarandet vid domstolarna. Ändringarna grundar sig i huvudsak på förslag från rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och har som främsta syfte att effektivisera verksamheten vid framför allt de allmänna domstolarna.

1 propositionen föreslås fiera ändringar när det gäller domstolarnas domförhet. Sålunda föreslås tingsrätterna få ökade möjligheter att avgöra tvistemål vid huvudförhandling med en enda lagfaren domare. Regeringen föreslås fä möjlighet atl förordna att mål om betalningsföreläggande skall handläggas av biträdespersonal. Vidare skall enligt förslagel hovrätterna i princip vara domföra med tre lagfarna domare i de fall där minimiantalet f. n. är fyra. Den nuvarande sammansältningen behälls dock i de fall där tingsrätten vid det överklagade avgörandet har bestått av minst tre lagfarna domare. Kammarrätterna blir enligt förslaget domföra med en lagfaren domare vid avskrivning av mål efter återkallelse. En mindre justering föreslås också i fråga om mellankommunala skatterättens domförhet.

Möjligheterna att genomföra domstolsförhandlingar trots parters eller vittnens vägran att inställa sig frivilligt föreslås förbättrade på det sättet att den som skall hämtas av polis till förhör inför en allmän domstol får vara omhändertagen en viss tid i avvaktan på förhöret, utöver den tid som går ät för transport till domstolen.

Skärpta krav ställs enligt förslaget på innehållet i stämningsansökningar och fullföljdsinlagor. Dessa skall avvisas, om de är så ofullständiga atl de inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för rättegång. 1 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 78

Prop. 1983/84:78 2

Tingsrätterna föreslås få möjlighet att på ett enkelt sålt avgöra mäl när det är uppenbart atl kärandens lalan är ogrundad. I sådana fall får dom meddelas utan all stämning pä svaranden dessförinnan utfärdats. Molsvarande skall enligl förslaget gälla i överrätterna, om del är uppenbart att klagandens talan är ogrundad.

Överrälterna föreslås fä ökade möjligheter att avgöra tvistemål och brottmål utan huvudförhandling.

Vadetalan i brottmål kan enligt förslagel förklaras förfallen, om en enskild vadekärande underlåter att infinna sig personligen vid en huvudförhandling i hovrätten, oavsett om han eller hon vid förhandlingen företräds av ombud eller ej. Möjligheterna atl få elt tvistemål eller brottmål återupptaget i hovrätten efter det all vadetalan förklarats förfallen begränsas enligt förslaget till de situafioner där vadekäranden haft laga förfall.

I propositionen föreslås ocksä en ny reglering av formerna för förhör vid huvudförhandling med medtilllal;ide m.fl.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 Juli 1984.

Prop. 1983/84:78 3

I Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 8 §, 9 kap. 7 §, 36 kap. 1 §, 42 kap. 4 och 5 §§, 47 kap. 4 och 5 §§, 50 kap. 7, 8, 20 och 21 §§, 51 kap. 7, 8, 14 och 19-21 §§, 52 kap. 1 och 6 §§, 55 kap. 7 och 12 §§, 56 kap. 7 § samt rubriken till 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels alt i balken skall införas två nya paragrafer, 9 kap. 10 § och 42 kap. 8 a §, med nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 3§'

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare får inte sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. 1 mäl om åtal för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straffan fängelse i tvä år, skall rätlen dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ett brottmål beräknas kräva minst fyra veckor, får tvä lagfarna domare sitta i rätten förutom nämndemännen.

Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med en lagfaren domare och två nämndemän eller, i mål som avses i andra slyckel andra meningen, med en lagfaren domare och fyra nämndemän.

Tingsrätt är domför med en lag- Tingsrätt är domför med en lag-

faren domare faren domare

när mål avgörs Utan huvudför- när mål avgörs ulan huvudför-

handling, handling,

vid annan handläggning som inte vid annan handläggning som inte

sker vid huvudförhandling eller vid sker vid huvudförhandling eller vid
syn pä stället, syn på stället,

vid sådan. huvudförhandling i vid sådan huvudförhandling i

tvistemål som hålls i förenklad tvistemål som hålls i förenklad form
form, och vid annan huvudförhandling 1

tvistemål, när det är tillräckligt
med hänsyn llll målets beskaffen
het alt målet avgörs av en enda
domare och parterna samtycker tid
det.
vid huvudförhandling och syn på vid huvudförhandling och syn på

stället i mål om brott för vilket inte stället i mål om brott för vilket inle
är stadgat svårare straff än böter är stadgat svårare straff ån böter
eller fängelse i högst sex månader, eller fängelse i högst sex månader,
under förutsättning att det inte under förutsättning att det inte
finns anledning att döma till annan finns anledning att döma till annan
påföljd än böter. påföljd än böter.

' Senaste lydelse 1983:370,

Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare må ej sitta i rätten.

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. / mål som överklagats från tingsrätt skaU dock minst fyra lagfarna domare delta 1 hovrätten, om tingsrätten bestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare/År inte delta i hovrätten.

I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ej sitta i rätten. Förekommer ej anledning att döma till svårare straff än böter, är hovrätten domför även med den sammansättning som sägs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och tvä nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Förekommer ej anledning att döma till svårare straffan böter, är hovrätten dock domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är hovrätten domför

med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd, som avser endasl beredandet av etl mål, får vidtas av en lagfaren domare i hovrätten eller av en annan tjänsteman vid denna.

Regeringen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren domare i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.

kap.

8 §'

Prop. 1983/84:78 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. Om straff och vite 9 kap. Om straff, vite och hämtning

7 §
Rätten äge, om part eller annan Rätten får, om en part eller nå-

finnes vid förhandling böra komma gon annan bör komma tillstädes el-
fillstädes eller infinna sig personli- ler infinna sig personligen vid en
gen, förelägga vite; är särskild före- förhandling, förelägga vite. Om nå-
skrift om föreläggande meddelad, gon särskild föreskrift om föreläg-
vare den gällande. gande har meddelats, skad den gäl-

la.

Skall ett föreläggande, som enligt .särskild föreskrift skall förenas med vite, delges någon som vistas utom riket, får rätten underlåta att förelägga vite, om delgivning annars inte kan ske i den främmande stålen. Föreläggandet skall i övrigt vid den fortsatta handläggningen av målet anses jämställt med ett vitesföreläggande.

W§

Skad någon hämtas tdl ett sammanträde Inför rätten, får han, om ej annat följer av vad som sägs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han skaU kunna inställas omedelbart tdl sammanträdel.

Har elt hämtnlngsförsök tidigare inlsstyckats eder finns det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anledning tdl det, får rätten eller polismyndighet besluta att han får omhändertas tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande får i sådant fall ske högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som följer av första stycket. Vid rättens prövning skaU särskilt beaktas vilka olägenheter del kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.

Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig all 1 avvaktan på inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polismyndigheten.

Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock målsäganden icke vittna, även om han ej för talan.

Var och en, som inte är part i målet,/or höras som vittne. I brottmål/år dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.

/ brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan till den gärningförhöret gäUer eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses

1. är skäligen misstänkt och har
underrättats om misstanken enligt
23 kap. 18 §.

2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot eller av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff, eller

3. till följd av beslut enligt bestämmelser om åtalsunderlåielse eder sårskild åtalsprövning ej har åtalats.

Skall någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en rättegång som inte avser åtal mot honom själv, gäller ifråga om kallelse lill förhandling och påföljd för ute-varo från förhandlingen saml ifråga om förhöret vad som sägs om tilltalade 145 kap. 15 § och 46 kap. I fråga om rätt tdl ersättning för in-stäUelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

Hovrätten äge utan huvudförhandling föcetnga mål lid avgörande, om vadetalan medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och uppgår värdet av det. varom talan fullföljts, uppenbart icke till det vid tidpunkten för underrättens dom gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Mål, vari saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, och annat mål, vari fråga är om endast rättstillämpningen, må på båda parters begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart, att sådan ej erfordras.

För prövning, som Éy'avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

Hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling,

/. om vadetalan medgivits,

2. om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad,

3. om båda parter har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller förklarat sig inte ha något att erinra häremot, eller

4. om värdet av det varom lalan fullföljts uppenbart inte uppgår till det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid tidpunkten för tingsrättens dom och inte båda parter har begärt huvudförhandling.

Vid beräkningen av värdet enligt första stycket 4 bortses från rättegångskostnader och sådan ränta som har upplupit efter det att talan väckts.

Ett mål/«/- alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är uppenbart att sådan förhandling är obehövlig.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte håUas.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Enskild vadekärande skall föreläggas atl komma tillstädes vid påföljd att hans vadelalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge hovrätten tdlika vite. Enskild vadesvarande skall, om han är skyldig att infinna sig personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för målels handläggning eller ulredning, föreläggas vite; är det den tilltalade och förekommer anledning, att han ej skulle iakttaga sådant föreläggande, äge hovrätten förordna, att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande eller förordnande, som nu sagts, sktill

Till huvudförhandlingen skaU parterna kallas.

En enskild vadekärande skall föreläggas atl komma tillstädes vid påföljd atl hans vadetalan annars förfaller. Skall han infinna sig personligen, skall han också erinras om bestämmelsen i 19 § första stycket andra meningen. En enskild vadesvarande skall, om han är skyldig att infinna sig personligen eller hans närvaro annars är av betydelse för målets handläggning eller utredning, föreläggas vite. Finns det i fråga om den tilltalade anledning anta atl han inte skulle iaktta ett sådant föreläggande, får hovrätten förordna att han skall hämtas till rällen. Meddelas inte något sådant

Uteblir enskild vadekärande från rättegångstillfälle för huvudförhandling, vare hans vadetalan förfallen.

Uteblir enskild vadesvarande och har vite förelagts honom, äge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, alt han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Kommer enskild part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Underlåter i mål om allmänt åtal målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, alt infinna sig personligen, gälle därom vad 1 tredje stycket är stadgat.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt sig allenast genom ombud eller uteblivit.

Om en enskild vadekärande uteblir från huvudförhandling, förfaller hans vadetalan. Detsamma gäller, om en enskild vadekärande, som ålagts alt infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud och hovrätten inte anser sig ändå kunna avgöra målet.

Om en enskild vadesvarande uteblir och vite har förelagts honom, får hovrätten i stället för alt förelägga nytl vite besluta att han skall hämtas till rätten anfingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om en enskild vadesvarande, som vid v'\te förelagts att infinna sig personligen, inställer sig endast genom ombud.

Underlåter i mål om allmänt åtal en målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen, gidler andra stycket, y

Om vite har förelagts vadesvaranden eller om denne skall hämtas till rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten avgöra målet trots att vadesvaranden inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om en enskild vadekårande, som förelagts att infinna sig personligen, inställt sig endast genom ombud.

Hovrätten äge utan huvudförhandling/rJyr/rt,? mål till avgörande, om talan av åklagaren/örc.v allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

Har underrätten frikänt den tilltalade eller eftergivit påföljd för brottet eller funnit honom vara på grund av .själslig abnormdet fri från påföljd eller dömt honom till böter eller/ä//f honom till vite och förekommer ej anledning till ådömande av svårare straffan nu sagts eller att ådöma annan på fölfd, må målet avgöras utan huvudförhandling; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre talan dårutinnan enligl 50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

Hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling,

/. om talan av åklagaren/Ö/-.J en-dast till den tilltalades förmån,

2. om talan, som förs av den tilltalade, biträtts av motparten,

3. om det är uppenbart att vadelalan är ogrundad, eller

4. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller att ådöma honom påföljd eller döma honom till annan påföljd än böter eller viUkorlig dom eller sådana påföljder 1 förening.

Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs utdömande av vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av vdlkor-Ilgt medgiven frihet från fängelsestraffförordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket I brottsbalken.

Har i fall som avses i första stycket en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.

Förs talan även om annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna

talan enligt 50 kap. 21 får prövas utan huvudförhandling.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

52 1 Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga. Har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, skall dock besvärstiden räknas frän den dag då klaganden erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller om åläggande av reseförbud eller i fråga, som ayses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt till viss tid.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas.

kap.

Vill någon anföra besvär mot underrätts beslul, skall han inom tvä veckor från den dag då beslutet meddelades inkomma med besvärs-inlaga lill underrätten. Om ett beslul under rättegången inte har meddelats vid sammanträde för förhandling och det inle heller vid något sådant sammanträde har tillkännagivits när beslutet kommer att meddelas, skall dock besvärstiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller om åläggande av reseförbud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1,2,3,7,8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.

6§ Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofullständig, skall hovrätten förelägga klaganden alt avhjälpa bristen.

Högsta domstolen äge utan hu-vudförhandlingyo;'e/c;4'o mål till avgörande, om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan medgivits eder 1 brottmål lalan av åklagaren föres allenast tdl den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, bilrätts av motparten.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

Beträffande avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål ulan huvudförhandling skola i tvistemål 50 kap. 21 § andra. Iredfe och fjärde styckena saml i biottmål 51 kap. 21 § andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

Högsta domstolen/iå;- avgöra ett mål utan huvudförhandling, om målet upptagits omedelbart av hovrätten.

Skall ett mål eller en viss fråga som uppkommit i ett mål avgöras av högsta domstolen i dess helhet, /ordet ske utan huvudförhandling.

Beiräffande avgörande i övrigt i högsta domstolen av mäl utan huvudförhandling skall i tvistemål 50 kap. 21 § och i brottmål 51 kap. 21 § tillämpas.

Prop. 1983/84:78 15

1. Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

2. Äldre bestämmelser om tingsrätternas domförhet gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet saml vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

3. Äldre bestämmelser om hovrätternas domförhet gäller alltjämt i mål där den slutliga handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet.

4. Äldre bestämmelser om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar samt vade-, revisions- och besvärsinlagor gäller alltjämt i fråga om ansökningar och inlagor som har kommit in lill rätten före ikraftträdandet.

5. Äldre bestämmelser om rätt till återupptagande av ett tvistemål eller ett brottmål i en hovrätt efter det atl hovrätten förklarat vadetalan i målet förfallen gäller alltjämt, om vadetalan har förklarats förfallen före ikraftträdandet.

6. Äldre bestämmelser om tid för anförande av besvär över en underrätts beslut gäller alltjämt beträffande beslut som inle har meddelats vid sammanträde för förhandling men i fråga om vilka tiden för meddelandet har tillkännagivits före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 30 a § giftermålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.
30a§'
Vid huvudförhandling i mål som Vid huvudförhandling i mål som

avses i 29 § är hovrätt domför med avses i 29 § är hovrätt domför med
tre lagfarna domare och två nämn- tre lagfarna domare och två nämn
demän. Flera än fyra lagfarna do- demän. Flera än fyra lagfarna do
mare och tre nämndemän får inie mare och tre nämndemän får inte
sitta 1 rätten. Om målet i underrät- delta. Om målet i tingsrätten har
ten har avgjorts utan nämndemän, avgjorts utan nämndemän, är dock
är dock hovrätten domför även med hovrätten domför även med enbart
enbart lagfarna domare enligt vad lagfarna domare enligt vad som
som sågs i 2 kap. 4 § första stycket sägs i 2 kap. 4 § första stycket rätte-
rättegängsbalken. gångsbalken.

Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling är hovrätten domför, förutom enligt bestämmelserna 12 kap. 4 § rättegångsbalken, i sammansättning som anges iförs-ta stycket första och andra meningarna.

' Senaste lydelse 1983:371.

Prop. 1983/84:78 17

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

I annat fastighetsmål än som 1 annat fastighetsmål än som
avses i 3 § andra stycket skall en avses i 3 § andra stycket skall en
teknisk ledamot ingå i hovrätten / teknisk ledamot ingå i hovrätten,
stället för en lagfaren ledamot, så- såvida inte hovrätten finner att
vida icke hovrätten finner att med- medverkan av en sådan ledamot
verkan av teknisk ledamot uppen- uppenbart inte år behövlig. Om sår
bart icke är behövlig. Om särskilda skilda skäl föreligger, kan efter
skäl föreligger, kan efter hovrättens hovrättens bestämmande tvä tek-
bestämmande rätten bestå av tre niska ledamöter ingå i hovrätten,
lagfarna och två tekniska leda
möter.

1 mål som avses i 3 § andra I mål som avses i 3 § andra
stycket får efter hovrättens bestäm- stycket får efter hovrättens bestäm
mande en teknisk ledamot ingå i mande en teknisk ledamot ingå i
rätten / städel för en lagfaren leda- rätten, om målets beskaffenhet el-
mot, om målets beskaffenhet eller ler något annat särskilt skäl föran-
annat särskilt skäl föranleder det. leder det.

Denna lag iräder i kraft den 1 Juli 1984. Äldre bestämmelser skall alltjämt gälla i fråga om huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

Lagen omtryckt 1974: 1064.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 12 och 24 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter fär ej sitta i rätten.

När det är sårskilt föreskrivet atl nämndemän skall ingå i rätten, är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och tvä nämndemän. Fler

' Lagen omtryckt 1981: 1323.

2 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 78

Prop. 1983/84:78 18

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall ej sitta i rätten. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän

1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär att målet avgöres,

2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målels avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig från målet utan atl detta prövats i sak.

Handlägges mål som avses i andra stycket gemensamt med annal mål, får nämndemän dellaga vid handläggningen även av det senare målet.

Om domförhet vid behandling av mäl om fastighetstaxering finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152). Bestämmelser om domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.

Vid beslut om avskrivning av mål

efter återkallelse är kammarrätten

domför med en lagfaren domare.

Regeringen bestämmer i vilken Regeringen bestämmer i vilken

omfattning åtgärd som avser endast omfattning åtgärd som avser endast

måls beredande får vidtagas av lag- beredandet av ett mål får vidtas av

faren ledamot i kammarrätten eller en lagfaren ledamot i kammarrätten

annan tjänsteman vid denna. eller av en annan tjänsteman vid

denna.

24 §
Föreskrifterna i 17 § första Föreskrifternai 17 första-tred-

stycket och 18 § om domförhet skall je styckena saml 18 § om domförhet
tillämpas på mellankommunala skall tillämpas på mellankommuna-
skatterätten. la skatterätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Äldre bestämmelser i fråga om mellankommunala skatterätten skall dock alltjämt gälla i mål där den handläggning i vilken nämndemän skall della har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till handläggningen.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om

mindre värden

Härigenom föreskrivs att 4 och 18 §§ lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§'
I stället för bestämmelserna om I stället för bestämmelserna om

förberedelse i 42 kap. 6-22 i?§ rätte- förberedelse i 42 kap. 6-8 §S och gångsbiilken och om huvudförhand- 9-22 §§ rättegångsbalken och om

' Senaste lydelse 1974:387,

Prop. 1983/84:78

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 15-18 §§ och 21-22 §§ samt 55 kap. 12 och 15 §§ samma balk, gäller denna lags bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning. I övrigt tillämpas rättegångsbalken i den män dess bestämmelser ej strider mot denna lag. Därvid Jämställes sammanträde enligt denna lag med huvudförhandling.

ling i 43 kap., 50 kap. 15-18 §§ och 21-22 §§ samt 55 kap. 12 och 15 §§ samma balk, gäller denna lags beslämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning. I övrigt tillämpas rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mot denna lag. Därvid jämställes sammanträde enligl denna lag med huvudförhandling.

Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetslvister skall fullföljas till arbetsdomstolen i stället för till hovrätt tillämpas första stycket endast om det icke strider mot vad som enligt särskild föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans.

18 § Hålles sammanträde, skall målet om möjligt slutbehandlas vid sammanträdet. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än två sammanträden hällas. Hålles sammanträde vid mer än ett tillfälle skall samme domare sitta i rätten, om ej synnerligt hinder möter. Har muntlig bevisning upptagits vid rättens sammanträde och blir den domare som höll sammanträdet förhindrad att döma i målet, skall bevisningen upptagas ånyo, om sådant upplagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger.

Har handläggningen ej avslutats vid sammanträde, skall rätlen bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

Har handläggningen ej avslutats vid ett sammanträde, skall rätten, om det inte är obehövligt, bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

Denna lag träder i kraft den 1 Juli 1984.

Prop. 1983/84:78 20

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-09-29

Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Rainer, Boström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om ändringar i rättegångsbalken m.m.

1 Inledning

År 1977 tillkallades en kommitté för översyn av reglerna för rättegängen vid de allmänna domstolarna. Kommittén' antog namnet rätlegängsutred-ningen. Enligt utredningens ursprungliga direktiv (dir 1977:10) borde översynen i främsta rummet inriktas på rättegången i underrätt. Målet för översynen borde vara atl göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sattes åt sidan.

Genom tilläggsdirektiv är 1981 (dir 1981:47) fick rättegångsutredningen också i uppdrag all göra en allmän översyn av bl.a. rättegången i hovrätterna och högsta domstolen.

Utredningen avlämnade ijuli 1982 delbetänkandet (SOU 1982:25-26) Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt. Belänkandel har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena, vilken även innehåller en förteckning över remissinstanserna, har upprättats inom Juslitiedeparternentet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 1902/82).

Det nämnda delbetänkandet är av stor omfattning. De föreslagna lagändringarna berör ca 250 paragrafer i rättegångsbalken (RB). Förslaget innebär väsentliga förändringar av både tvistemåls- och brottmålsprocessen i tingsrätt. Även om remissutfallet till stora delar har varit positivt, har remissinstanserna fört fram åtskilliga synpunkter som kräver noggranna överväganden. Med hänsyn härtill är jag inle beredd att nu ta ställning till

' Ledamöter: Numera landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrädman-nen Ella Ericsson Köhler, länsåklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin. löreständaren John Thörngren och lantmästaren Lennart Sandberg.

Prop. 1983/84:78 21

betänkandet i dess helhet. I stället har Jag funnit det lämpligt att bryta ut vissa frågor av särskilt angelägen natur till behandling med förtur. I del stora hela är det fråga om förslag som har omedelbar betydelse från effektivitetssynpunkt och som i allmänhet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Sedan remissbehandlingen av utredningens första delbetänkande avslutats, har utredningen överlämnat delbetänkandet (Ds Ju 1983: 1) Processen i överrätt - Några delreformer. I det föreslår utredningen vissa begränsade reformer som berör rättegången vid hovrätterna och högsta domstolen. Även delta betänkande har remissbehandlats. En sammanställning över remissyttrandena med en förteckning över remissinslanserna har upprättats inom Justifiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 790/83). Även dessa frågor tar jag upp lill behandling i det följande.

Slutligen ämnar Jag i detta sammanhang ta upp några frågor som aktualiserats på andra sätt än genom rältegångsutredningens arbele. Det gäller frågor om delegation av beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande, införande av taxa för ersättning till vissa tolkar samt förvaltningsdomstolarnas domförhet i vissa fall.

2 Allmän motivering

2.1 Utvidgning av endomarkompetensen vid huvudförhandling i tvistemål vid tingsrätt

Mitt förslag: En tingsrätt skall vid huvudförhandling i tvistemål som handläggs enligt RB vara domför med en lagfaren domare, inte bara som nu när huvudförhandlingen hålls i förenklad form utan också när det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och parterna samtycker till det.

Utredningens förslag: En tingsrätt skall vid huvudförhandling i tvistemål vara domför med en lagfaren domare, om det är tillräckligt med hänsyn fill målets beskaffenhet och parterna samtycker till det. Oavsett om parterna samtycker, får målet avgöras av en enda domare, om del är av enkel beskaffenhet (SOU 1982:25 s. 16, SOU 1982:26 s. 171).

Remissinstanserna: De allra flesta godtar principen om att gränsen för endomarbehörigheten dras efter målets beskaffenhet. Man accepterar i allmänhet också att det i normalfallet läggs på rätten och parterna att gemensamt bestämma om domförheten. Det av utredningen föreslagna rekvisilet "enkel beskaffenhet" har dock av flera remissinstanser sagts vara alltför otydligt (remissammanställningen s. 348 och 624).

Prop. 1983/84:78 22

Skäl för mitt förslag: Vid huvudförhandling i tvistemål är en tingsrätt enligt huvudregeln domför med tre lagfarna domare (1 kap. 3 § RB). I familjemål skall rätten i stället bestå av en Itigfaren domare och nämndemän (15 kap. 29 § giftermålsbalken). Vid sådan huvudförhandling som hålls i förenklad form är dock rätten alltid domför med en lagfaren domare ensam (1 kap. 3 § RB). Delsamma gäller i mäl som handläggs enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen).

Förutsättningen för att en huvudförhandling skall få hållas i förenklad form är enligt 42 kap. 20 § andra stycket RB att förhandlingen äger rum i omedelbar anslutning till ett sammanträde för muntlig förberedelse i målet eller inom femlon dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Ytterligare en förutsättning för huvudförhandling i förenklad form är att parterna samtycker till alt denna handläggningsform används. Är saken uppenbar, får dock sådan förhandling äga rum även mot parternas vilja. Att huvudförhandlingen hålls i förenklad form innebär enligt paragrafens tredje stycke att vad som förekommit vid del närmast föregående sammanträdet för munfiig förberedelse anses ha förekommit även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas där.

Utredningen föreslår att man når dét gäller endomarkompetensen slopar den tidsmässiga anknytningen till ett förberedelsesammanlräde och i stället anknyter direki till målets omfattning och svårighetsgrad. Om det är tillräckligt med hänsyn lill målets beskaffenhet, är således tingsrätten enligl förslaget domför med en enda domare under förutsättning av parternas samtycke. Rätten föreslås vidare få större möjligheter än f.n. atl gå emot en parts önskemål om en starkare sammansättning. Så föreslås få ske så snart målet är av "enkel beskaffenhet". Utredningens förslag innebär att begreppet huvudförhandling i förenklad form i fortsättningen inte får någon betydelse för domförheten utan endast vid tillämpning av den s.k. omedelbarhetsprincipen enligt 42 kap. 20 § tredje stycket.

Remissinstanserna har i allmänliet godtagit den grundläggande principen om att gränsen för endomarkompetensen bör bestämmas på grundval av det enskilda målets beskaffenhet. Många har dock synpunkler på gränsens närmare utformning. De flesta godtar att det i normalfallet läggs på rätten och parterna att gemensamt bestämma om domförheten. Några remissinstanser har dock anfört att dornförhetsregler som lämnar alltför stort utrymme för rättens fria skön medför risk för att högre rätt kommer till en annan uppfattning i domförhetsfrlgan och återförvisar målet.

För egen del finner Jag i likhet med utredningen att nuvarande regler för endomarkompetensen, som bygger på huvudförhandlingens samband med ett förberedelsesammanträde, inte år helt tillfredsställande. Det finns inga garantier för att de mål som ktm avgöras inom femton dagar från ett sammanträde för muntlig förberedelse är just de Juridiskt och handlägg-ningsmåssigt enkla målen. I den mån nuvarande regler slår rätt torde det inte i första hand bero på femtondagarsgränsen som sådan utan mer på det

Prop. 1983/84:78 23

inflytande över rättens sammansättning som har getts åt rätten och parterna öch deras möjlighet att välja ul lämpliga mål för endomaravgörande. Som utredningen påpekat kan enbart den omständigheten att det förflutit en viss tid från förberedelsesammanträdets slut inle i sig rimligen inverka på domarens kompetens att ensam avgöra ett visst mål.

Enligt min mening finns del alltså skäl som talar för att man hell frikopp-lar frågan om endomarkompetensen från frågan om förenklad huvudförhandling. 1 stället bör man - som utredningen och en stor majoritet av remissinstanserna förordat - i princip dra gränsen mellan endomar- och flerdomarkompetens efter målets svårighetsgrad. Därutöver behövs det emellertid liksom i dag regler om i vad män man vid en huvudförhandling behöver upprepa det som har sagts under förberedelsen. Pä den punkten har utredningen föreslagil ett mer flexibelt system än det nuvarande. Jag är emellertid inle beredd att i detta lagstiftningsärende ta ställning lill förslaget i den delen. Begreppet huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 20 § RB bör därför tills vidare finnas kvar. Vill man redan nu öka möjligheterna till avgörande inför ensamdomare, får man därför införa en ny domförhetsregel, uppbyggd kring målets svårighetsgrad, som får gälla vid sidan av den nuvarande regeln om endomarkompetens vid huvudförhandling i förenklad form. Detta innebär i och för sig en viss inkonsekvens så till vida atl man i del ena fallet fäster vikt vid målets svårighetsgrad men inte i det andra. Enligt min mening bör emellertid detta kunna accepteras som ett provisorium i avvaktan på en mera genomgripande reform. Jag förordar alltså en sådan ordning.

Vid utformningen av en ny regel bör beaktas att de tvistemål som handläggs vid huvudförhandling enligl RB:s regler vid de allmänna domstolarna är av mycket skiftande natur. Utredningen har konstaterat att det i varje kategori tvistemål ingår enkla och svåra mål och att man därför inte generellt kan överlämna någon viss målkategori till avgörande av ensamdomare. På denna punkt har utredningen knappast blivit motsagd vid remissbehandlingen. Även Jag instämmer i utredningens bedömning härvidlag och förordar således att man inte bestämmer domförheten efter vad målet rör.

Vid gränsdragningen torde man i stället - som utredningen påpekat -vara hänvisad lill den s.k. delegationsprincipen, som innebär att lagstiftaren överlämnar åt de agerande i varje enskilt mål att bestämma om rätlens domförhet. Utredningens genomgång visar att några principiella hinder mot att tillämpa denna ordning i domförhetssammanhang hittills inle ansetts föreligga. Inte heller Jag kan se något principiellt hinder mot det. Enligt min mening har delegationsprincipen sådana fördelar att gränsen mellan endomar- och flerdomarbehörigheten bör byggas upp med utgångspunkt i den.

En viktig fråga i det sammanhanget är vilket inflytande parterna bör ha på rättens sammansättning. Utredningen menar - bortsett från vissa enkla

Prop. 1983/84:78 24

fall som jag återkommer till i del följande - att det bör krävas att rätten och parterna är överens om att målet kan avgöras av en enda domare. Denna princip har de flesta remissinstanser godtagit. Från några håll har man dock riktat kritik mot förslaget. Någon remissinstans har hävdat alt det är främmande för svensk tradition på detta område att parterna ges ett direki inflytande över rättens sammansättning. Det har från andra håll sagts att parterna i varje fall i dispositiva mål borde ha en ovillkoriig rätt till huvudförhandling inför ensamdomare och därmed till ett snabbt avgörande. Vidare har det uttryckts farhågor för att domaren - om han får ett stort inflytande i domförhetsfrägan - liiter en pressad arbetssituation fälla utslaget och dömer ensam även i sådana fall då en starkare sammansättning är befogad från saklig synpunkt.

För min del menar jag att den naturliga medelvägen mellan de olika åsikter som yppats i denna fråga vid remissbehandlingen är just den som utredningen föreslagit, nämligen att i princip kräva enighet mellan rätten och parterna för att målet skall få avgöras av en enda domare. Genom en sådan ordning kan man undvika dels att domaren, l.ex. på grund av en pressad arbetssituation, vill döma ensam i svårare mål än som är motiverat och dels att parterna tvingar en domare att döma ensam trots att denne anser målet för svårt. I sistnämnda hänseende vill jag påpeka att den omständigheten att parterna disponerar över processföremälet givetvis inte behöver medföra att de också skall disponera över förfarandereglerna.

Mot den nu angivna bakgrunden förordar jag liksom utredningen att man som huvudregel ställer upp alt tingsrätten skall vara domför med en lagfaren domare ensam, om det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och om parterna samtycker till det.

Jag går nu in på frågan i vad mån rätten också skall ha möjlighet att hålla huvudförhandling inför ensamdomare mot en parts eller båda parters vilja. Enligt reglerna om huvudförhandling i förenklad form krävs för detta att saken skall vara uppenbar. Utredningen föreslår att området utvidgas till att avse alla mål som år av "enkel beskaffenhet". Denna avgränsning har godtagits av flera remissinstanser, men den har också frän många häll utsatts för kritik. Det har hävdats att den ger alltför stort utrymme för den enskilde domarens fria skön. Risken för återförvisning från högre rätt har i denna del sagts vara betydande.

För min del vill Jag påpeka alt så länge man håller sig fill huvudprincipen att rätten och parterna skall vara överens i domförhetsfrägan fär man en dubbel kontroll av alt frågan avgörs i enlighet med lagstiftarens intentioner. Man behöver då bara i myckel udda siluationer befara att vid ett överklagande hovrätten kommer till att tingsrätten inte har varit domför.

Går man däremot över till en ordning där tingsrätten handlägger målet inför ensamdomare mot parternas vilja ställer sig saken något annorlunda. Här finns en helt annan risk att domförhetsfrägan på ett eller annat sätt kommer i fokus i hovrätten. Har rnan dä inte klara kriterier för i vilka fall

Prop. 1983/84:78 25

tingsrätten är domför med en enda domare, är del möjligt alt hovrätten kommer till att tingsrätten inte varil domför. Hovrätten är i detta läge skyldig att undanröja tingsrättens dom och att återförvisa målet (50 kap. 26 § första stycket och 29 § RB). Uppenbariigen bör man undvika atl tillskapa en domförhetsregel som i sig ökar risken för äterförvisningar.

En utväg skulle kunna vara att mjuka upp reglerna om äterförvisning. Det bör visserligen inte komma i fräga atl alltid låta tingsrättens mening i domförhetsfrägan fä gälla. Det kan bl.a. länkas fall då del skulle vara av värde att få ett vägledande avgörande i domförhetsfrägan från högre rätt. Däremot bör man kunna tänka sig att begränsa återförvisningsskyldighe-ten, l.ex. till de fall där tingsrätten gjort en mer beiydande felbedömning rörande målels beskaffenhet.

Frågan om återförvisningsreglernas utformning kommer emellertid att tas upp av rättegängsutredningen i dess fortsatta arbete. Frågan är sä pass komplicerad och fordrar med all sannolikhet en sådan helhelsgenomlys-ning att det inte gärna kan komma i fråga att nu företa en delreform rörande Just domförhetsfallen.

Om man emellertid, som Jag tidigare har varit inne på. tills vidare behåller nuvarande regler om förutsättningarna för huvudförhandling i förenklad form och domförhet vid sådan förhandling, får tingsrätterna en viss möjlighet att handlägga målet inför ensamdomare oavsett parternas inställning, samtidigt som man undviker vissa av de nackdelar som kan följa av utredningens förslag. Man behåller i så fall nuvarande möjlighet att i vissa fall, när saken är uppenbar, utan parternas samtycke hålla huvudförhandling med en lagfaren domare. Under det fortsatta reformarbetet får då ställning tas till i vad mån man kan vidga möjligheten alt mot parternas vilja hålla huvudförhandling inför ensamdomare.

Jag förordar alltså dels att endomarkompetensen utvidgas till all gälla i alla tvistemål där det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och parterna samtycker, dels att nuvarande regler om huvudförhandling i förenklad form behålls tills vidare.

Reglerna i 1 kap. 3 § RB bör ändras i enlighet med det sagda.

2.2 Hovrätternas domförhet

Mitt förslag: Hovrätterna blir i fortsättningen domföra med tre lagfarna ledamöter i de situationer där de f.n. är domföra med fyra lagfarna domare. I mål som överklagats från en tingsrätt behålls dock den nuvarande domförhetsregeln i de fall där tingsrätten vid det överklagade avgörandet bestått av tre eller flera lagfarna domare.

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligl med milt förslag (Ds Ju 1983:1 s. 10 och 92).

Prop. 1983/84:78 26

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om en minskning till tre lagfarna ledamöler. Flera avstyrker dock att någon ändring genomförs, i vart fall i della sammanhang.

Skäl för mitt förslag: En hovrätt är enligl huvudregeln i 2 kap. 4 § RB domför med fyra lagfarna domare. I brottmål är dock hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Möjlighet finns att förstärka sammansättningen med ytterligare en lagfaren domare resp. en nämndeman. Gäller målet ett så lindrigt brott att det inte finns anledning alt döma till annat än böter, har hovrätten valfrihet mellan de nämnda sammansättningarna. Delsamma gäller vid sådan handläggning i brottmål som inte sker vid huvudförhandling. Beslut om avskrivning av mål efler återkallelse fär alltid fattas av en lagfaren domare ensam. Åtgärder för beredande av mål får i den utsträckning regeringen bestämmer vidtas av en lagfaren domare ensam eller av en annan tjänsteman i hovrätten.

För familjemälens del gäller en delvis avvikande ordning (15 kap. 30 a §• giftermålsbalken och 20 kap. 1 § föräldrabalken). Vid huvudförhandling i familjemål är hovrätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Har målet i tingsrätten avgjorts ulan nämndemän, är hovrätten emellertid också domför med fyra lagfarna domare.

Utredningen har föreslagit atl hovrätterna skall vara domföra med tre lagfarna domare i de fall dår det f.n. krävs fyra sådana domare. För att undvika alt man föregriper kommande ställningstaganden till mer principiella frågor rörande förhållandet mellan tingsrätt och hovrätt, särskilt i fråga om antalet medverkande domare, föreslår utredningen att den nuvarande domförhetsregeln behålls i tvistemål, om tre eller flera lagfarna domare har deltagit i tingsrättens dom.

Förslaget har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. De allra flesta uttrycker stor förståelse för ambitionen att spara resurser. En majoritet tillstyrker också förslaget, däribland Justitiekanslern, riksåklagaren och Svea hovrätt. Flera remissinstanser, däribland högsta domstolen och tvä hovrätter, menar dock att förslagets konsekvenser, bl.a. för ad-Junktionstjänstgöringen, inte är tillräckligt utredda och atl en domförhets-reform bör grundas på mer principiella ställningstaganden rörande hovrätternas ställning i det processuella systemet.

För egen del vill Jag erinra om alt frågan om en minskning av anlalel ledamöter till tre har varit aktuell i skilda sammanhang under de senare decennierna. Frågan behandlades bl.a. av domstolskommittén i betänkandet (SOU 1969: 41) Fullföljd av talan m.m. Kommittén fann i och för sig att en sammansättning med tre ledamöler var godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt men ansåg atl ändring inte borde göras eftersom den inte skulle ge lillräckligt utrymme för adjunklionstjänslgöring. 1972 års domarulred-ning föreslog i belänkandet (SOU 1974:96) En öppnare domarbana en

Prop. 1983/84:78 27

minskning av domförhetstalet lill tre. Utredningens förslag, som omfattade bl.a. en modell för en förändrad domarbana, utsattes för stark remisskritik och har inte i den delen lett till lagstiftning.

Hovrätterna har under en följd av år fått vidkännas en ökad tillströmning av mål utan att organisationen i någon större utsträckning kunnat tillföras ytteriigare resurser. Man har emellertid ändå åstadkommit en ökad målavverkning. Det är inte realistiskt att utgå frän att ytteriigare resurser kan tillföras hovrätterna inom överskådlig tid. Det är därför väsentligt att man snarast möjligt söker underlätta hovrätternas arbetsförhållanden genom att på olika sätt förenkla förutsättningarna för den dömande verksamheten. Flera av de förslag Jag nu lägger fram har Just della syfte.

En reform som innebär att hovrätterna i ett stort antal mål kan döma med tre i stället för fyra lagfarna domare medför alt för varje sådant mäl en domararbetskraft kan frigöras och utnyttjas för handläggning av andra mål. Från den synpunkten bedömer Jag del som angeläget att domförhetsreg-lerna ändras.

Frågan är då om det frän andra utgångspunkter är olämpligt att nu minska domförhetstalet i hovrätt. Vid den bedömningen måste man fördel första ta ställning till om en sådan minskning kan accepteras från rättssäkerhetssynpunkt. Man måste också beakta om en minskning skulle leda till en försämring av domarutbildningen genom den inverkan minskningen kan fä för adjunklionstjänstgöringen. Vidare måste man ta ställning till om en reform i detta sammanhang föregriper senare, mer principiella överväganden rörande hovrätternas ställning och funktion inom rättsväsendet.

När det försl gäller rättssäkerhetsfrågan kan det med visst fog hävdas att ett domstolsavgörande i allrnänhet blir säkrare Ju fler domare som deltar. Samtidigt år det självklart, inte minst i dagens statsfinansiella läge, att fler domare inte skall delta än vad som är nödvändigt för att domstolens verksamhet skall hålla en rimlig nivå i fråga om rättssäkerhet.

Regeln om att hovrätt är domför med fyra lagfarna ledamöter är av gammalt datum. När frågan om antalet lagfarna ledamöter i andra jämförbara domstolar har varit aktuell i modern tid, har man i allmänhet stannat för en sammansättning med tre sådana ledamöter. Elt exempel är kammarrätterna, som är hovrätternas motsvarighet bland de allmänna förvaltningsdomstolarna. Andra exempel är försäkringsöverdomstolen och bostadsdomstolen, låt vara alt man dår har andra ledamöter med särskilda kvalifikationer som ingår vid sidan av de lagfarna.

Det kan också erinras om atl hovrätterna, som tidigare nämnts, numera är domföra i alla brottmål med tre lagfarna domare och två nämndemän. Denna reform var i första hand betingad av samhällets intresse av insyn i hovrätternas dömande verksamhet. Men även intresset av att få ett bredare inflylande över hovrättens avgöranden inverkade naturiiglvis. Att nämndemännens medverkan har betydelse från rättssäkerhetssynpunkt är givet. Detta gäller dock i första hand i frågor om påföljdsval och bevisvär-

Prop. 1983/84:78 28

dcring och andra liknande bedömningsfrågor. När det däremot gäller de rent Juridiska aspekterna på ett mål, kan nämndemannareformen enligt min mening ses som ett accepterande av att tre lagfarna domare ger en tillräcklig grad av rättssäkerhet.

När del sedan gäller utbildningsfrågan vill jag först framhålla att adjunk-tionen enligl min mening är elt värdefullt inslag i domarutbildningen och att en försämring av möjligheterna till adjunklion på längre sikt kan fä negativa följder för kvaliteten i den dömande verksamheten. Jag tror emellertid inte atl en domförhetsreform kommer att fä dessa konsekvenser.

Som jag tidigare har nämnl är syftel med en domförhetsreform i första hand atl hovrätterna, utan all tillföras ytterligare resurser, skall kunna avverka fler mål än nu. Jag utgår ocksä från att det i varje fall f.n. inte är aktuellt atl göra några inskränkningar när det gäller hovrätternas dömande personal. Det innebär att man. om antalet mål inte sjunker, bör kunna räkna med sysselsättning för ungelär lika många domare i hovrätterna som nu även om domförhetsreglerna ändras. Reformen i sig leder alltså inte tillett minskat adjunktionsutrymme.

Del kan tilläggas atl 1976 års nämndemannareform innebar en övergäng från fyra till tre lagfarna ledamöter i ett stort antal mål, varav många av tidskrävande beskaffenhet. Teoretiskt sett borde den reformen ha haft stor betydelse för adjunklionstjänstgöringen. Svea hovrätt har emellertid i sitt remissyttrande framhållit att reformen inte synes ha inverkat på antalet adjungerade ledamöter vid hovrätten. Jag tror för min del att de nu aktuella ändringarna i fråga om hovrätternas domförhet får ännu mindre betydelse för adjunktionsutrymmet än nämndemannareformen. ,

Min slutsats av det anförda blir alltså att en sänkning av domförhetstalet för hovrätternas del från fyra till tre lagfarna ledamöter kan accepteras såväl från rättssäkerhetssynpunkt som med hänsyn till effekterna i fråga om domarulbildningen.

När det sedan gäller frågan om en reform måsle grundas på mer principiella överväganden än som kan ske i detta sammanhang menar jag att en reform som innebär att antalet lagfarna ledamöter anpassas till vad som redan gäller i bl.a. kammarrätterna och i brottmål i hovrätterna knappast kan framstå som sårskilt ingripande. Jag kan heller inte se att frågan skulle kunna tillföras så mycket ytterligare utredningsunderlag. För att undvika en eventuell konflikt med kommande ställningstaganden i fråga om hovrätternas ställning och sammansättning har emellertid utredningen, som tidigare nämnts, förordat att nuvarande domförhetsregler i huvudsak behålls i de fall dår tingsrätten bestått av tre lagfarna domare.

Mot utredningens ståndpunkt i den delen kan anföras att värdet av hovrättsprövningen inte i första hand ligger i att målet prövas av ett större antal ledamöter än som dömt i tingsrätten ulan i att målet blir genomlyst på nytt. Vill man ha en garanti för att hovrätten har formellt sett minst lika

Prop. 1983/84:78 29

kvalificerad sammansättning som tingsrätten, l.ex. i fråga om antalet ordinarie domare, kan man åstadkomma detta genom bestämmelser i hovrätts-instruktionen.

Trots vad Jag nu har sagt har jag förståelse för att man i delta sammanhang stannar för en kompromisslösning i enlighet med ulredningens förslag. Skillnaden från resurssynpunkt mellan en reform enligt utredningsförslaget och en generell övergång till tre ledamöter i alla mål utom dem där nämndemän deltar torde inte heller bli alltför betydande.

Utredningens förslag innebär atl hovrätten skall bestå av fyra domare vid prövning av vad i tvistemål, när tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. För min del anser jag det vara mest konsekvent att ha kvar nuvarande sammansättning även i de övriga situationer där hovrätten har att överpröva ett tingsrättsavgörande som är fattat av tre eller flera lagfarna domare, dvs. framför allt vid prövning av besvär över ett beslut där tre domare deltagit. Undantaget från tredomarregeln bör alltså avse även dessa fall.

Någon ändring i fråga om det maximala antalet lagfarna domare som fär sitta i rätten - fem - föreslås inte nu. Frågan om en minskning av det antalet får tas upp senare.

Reglerna i 2 kap. 4 § RB bör ändras i enlighet med det anförda. I övrigt bör, som utredningen föreslagit, en ändring göras i 13 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål. I sådana mål anser Jag i motsats lill utredningen att det inte finns någon anledning att ha kvar etl obligatoriskt deltagande av fyra lagfarna domare. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

2.3 Effektivisering av hämtningsinstitutet

Mitt förslag: Möjligheterna att i förväg omhänderta den som skall hämtas lill elt domstolssammanträde utvidgas och lagregleras. Om det finns särskild anledning till det, fär den som skall inställas lill sammanträdet vara omhändertagen under högst 18 timmar utöver den tid som behövs för transport till domstolen. Beslut om omhändertagande fattas av polismyndighet eller - i fråga om längre lid än sex timmar - av rätten. Den som omhändertagits får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med milt förslag, dock atl utredningen inte föreslår någon uttrycklig lagregel angående behandlingen av dem som omhändertagits (SOU 1982; 25 s. 20, SOU 1982: 26 s. 309).

Prop. 1983/84:78 30

Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser menar att beslut om omhändertagande alltid bör få fattas av polismyndigheten. JO anser att närmare föreskrifter om behandlingen av den som omhändertagits måste ges. Se vidare remiss-sammanställningen s. 581.

Skäl för mitt förslag: För domstolsarbetets effektivitet är det väsentligt att planerade och förberedda förhandlingar kan genomföras. Utredningens undersökningar visar att åtskilliga domstolsförhandlingar får ställas in trots att alla inblandade varit behörigen delgivna kallelse. 1 många fall beror detta på att någon som skall höras vid förhandlingen - en part eller ett vittne - inte har infunnit sig. Utredningen föreslår flera åtgärder i syfte att minska de problem som finns, bl.a. större möjligheter alt genomföra förhandlingen utan hinder av vederbörandes utevaro samt en effektivisering . av vites- och hämtningsinstituten. I detta sammanhang tas endast hämtningsfrågan upp.

Institutet hämtning har en inte oväsentlig betydelse när det gäller möjligheterna att fä motsträviga parter och vittnen att inställa sig inför domstolarna. Särskilt gäller detta sådantt personer som - på grund av att de inte har någon ordnad ekonomi eller av andra skäl - inte låter sig påverkas av ett vitesföreläggande. Det är av sior vikt för domstolsväsendets effektivitet atl möjligheter till hämtning finns och kan utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

Utredningen konstaterar att det på senare år från flera håll anmälts svårigheter när det gäller att effektivt använda institutet hämtning. I huvudsak har dessa svårigheter ini:e sin grund i att lagen är för restriktiv i fråga om möjligheterna att tillgripa hämtning. Däremot har det visat sig svårt att genomföra beslutade hämtningar.

Utredningen konstaterar vidare att det enligt gällande rätt måste anses i princip otillåtet att genomföra en hämtning så lång tid före domstolsförhandlingens början att den hämtade — transporttiden oräknad — måste hållas omhändertagen. Utredningen menar att man i många fall där elt hämtningsförsök idag misslyckas skulle kunna genomföra hämtning om polisen gavs möjlighet atl eftersöka och omhänderta vederbörande tidigare än som nu är fallet.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen en ny reglering av hämtningsinstitutet. Huvudregeln är all en hämtning skall genomföras i sådan tid att den hämtade skall kunna föras direkt lill domstolsförhandlingen. Om särskild anledning föreligger, får dock rätten eller polismyndigheten besluta att hämtning får ske tidigare och atl då den hämtade får vara omhändertagen viss tid. Beslut av polismyndigheten får avse högst sex timmar och beslut av rätten högst 18 limmar.

De fall där ulredningen tänkt sig atl hämtning skall få ske tidigare än normall är sådana där etl hämtningsförsök tidigare misslyckats eller där

Prop. 1983/84:78 31

den som skall verkställa hämtningen genom förspaning fär kännedom om alt en mera direkt hämtning inte kan genomföras. Vid bedömningen av om omhändertagande skall ske skall enligt förslaget särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte år närvarande vid sammanträdet.

Utredningens förslag att det i lag bör närmare regleras hur långt före en domstolsförhandling en beslutad hämtning får genomföras har vunnil allmän anslutning vid remissbehandlingen. Även jag finner det angeläget att en sådan reglering kommer till stånd. 1 fråga om behovet av en reglering vill jag i detta sammanhang - utöver vad Jag sagt i det föregående -hänvisa fill vad utredningen anfört i denna del (SOU 1982; 26 s. 309 ff).

Jag ansluter mig också till utredningens förslag att huvudregeln bör vara atl den som skall hämtas inte får omhändertas tidigare än vad som behövs för att han skall kunna inställas omedelbart till sammanträdet. Om särskild anledning föreligger, bör dock hämtning få äga rum tidigare, vilkel innebär att den hämtade personen kommer att vara omhändertagen under viss tid utöver den som går åt för själva transporten till förhörsplatsen.

I fråga om de närmare rekvisiten för och omfattningen av sådant omhändertagande som nu nämnts har utredningens förslag godtagits av remissinslanserna. Även Jag finner den avvägning mellan rättssäkerhets- och effektivitetsaspekter som förslaget innebär lämplig.

När det gäller fördelningen av beslutsfunktioner rörande omhändertagandet har de allra flesla remissinstanserna godtagit utredningens förslag, enligt vilket polismyndigheten får besluta om omhändertagande i upp till sex timmar, medan det krävs rättens beslut för att vederbörande skall få omhändertas under längre tid. Från ett par håll har anförts att polismyndigheten borde fä besluta om även längre omhändertaganden än sex timmar. Som skäl för denna ståndpunkt anförs att polisen bäst kan bedöma hur långt i förväg en hämtning måste verkställas.

För egen del anser Jag att rättssäkerhetsaspekterna när det gäller längre omhändertaganden än sex timmar - transporten till förhandlingen oräknad - väger sä tungt att beslut i dessa fall bör fattas av rätten. Jag vill också påpeka att det beslutande organet vid prövningen av om omhändertagande skall ske bl.a. skall bedöma vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet. Det organ som ligger närmast till hands för atl göra denna bedömning är otvivelaktigt rätlen. Några större praktiska olägenheter att lägga beslutsfunktionen på rätten i de antagligen ganska fåtaliga fall där omhändertagande i mer än sex timmar är aktuellt torde inte behöva uppstå.

Frågan om behandlingen av dem som omhändertagits enligt de nya reglerna har utredningen velat lösa utan några nya bestämmelser. Man har menat att behandlingen borde följa samma regler och praxis som finns i fråga om behandlingen av sådana personer som är skyldiga atl stanna kvar på polisstation för förhör enligt 23 kap. 9 § RB.

Prop. 1983/84:78 32

Spörsmålet har vid remissbehandlingen tagits upp av JO. Enligt JO;s uppfattning bör någon reform av hämtningsinstitutet i enlighet med förslaget inte genomföras, om man inte samtidigt ger närmare föreskrifter för hur behandlingen av de omhändertagna skall gå till.

För egen del vill jag anföra följande när det gäller behandlingen av dem som omhändertagits i avvaktan på inställelse vid domstol. Med tanke framför allt pä atl håmlningsinstitatel kan användas även i fråga om personer som inte är misstänkta för brott, anser jag det - i likhet med ulredningen - olämpligt att omhändertagandet i dessa fall fär karaktären av frihets-berövande i de former som gäller vid anhållande och häktning. De omhändertagna bör alltså i normalfallet inle underkastas bestämmelserna i lagen (1976: 371) om behandling av häktade och anhållna m. fl. (häkteslagen). I stället bör, som utredningen föreslår, de omhändertagna normalt kunna behandlas i stort setl på samma sätt som dem som enligt 23 kap. 9 § RB är skyldiga att stanna kvar för förhör på polisstation under viss tid.

Det saknas f.n. uttryckliga regler för behandlingen av sådana personer som är skyldiga alt stanna kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § RB. Frågan om polisens befogenheter att använda tvång mol personer som hämtats eller medtagits lill förhör har emellertid behandlats i ett vägledande JO-utta-lande (JO 1972 s. 51). I skyldigheten alt stanna kvar för förhör ligger enligt JO atl man kan bli föremål för viss bevakning. De bevakningsåtgärder som väljs skall vara sakligt motiverade. Den allmänna regeln i 16 § polisinstruktionen om alt strängare medel inle får användas än vad förhållandena kräver gäller även i dessa fall. Oftast är det inte sakligt motiverat med andra åtgärder än en tillsägelse till förhörspersonen att stanna kvar på polisstationen. Han kan dä anvisas plats i ett förhörsrum, en öppen cell eller annat lämpligt rum. Det kan inte uteslutas att mer frihelsinskränkande medel än detta någon gäng kan behövas, beroende pä risken för avvikande eller av ordningsskäl. Då kan insättande i arrest undantagsvis komma i fråga. Delta kan dock bara i yttersta undantagsfall försvaras när det gäller den som endast skall höras som vittne. 1 de undantagsfall som här avses kommer givetvis de allmänna bestämmelserna i häkteslagen all bli lillämpliga (Jft 18§).

De riktlinjer som JO dragit upp i det nu refererade utlåtandet kan enligt min mening i allt väsentligt tjäna som vägledning även vid behandlingen av dem som omhändertagits för förhör vid domstol. Det bör - i enlighet med vad utredningen anfört - härutöver tilläggas att det på intet sätt bör vara obligatoriskt att den omhändertagne vistas pä en polisstation. 1 vissa fall kan det vara lämpligt alt vederbörande i stället får vara i hemmet eller pä sin arbetsplats, givetvis under förutsättning att detta är tillräckligt för att ändamålet med omhändertagandet - att inställa den omhändertagne inför domstolen - skall uppnås.

Frågan år då om man i lag behöver närmare ange hur behandlingen av de omhändertagna skall gå till. 1 andra sammanhang där polisen skall omhän-

Prop. 1983/84:78 33

derta någon brukar det i respektive författning anges att den omhändertagne inte får underkastas annan inskränkning i sin frihet än vad som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvarsplatsen eller allmän säkerhet, se 9 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande och 1981 års polisberednings betänkande (SOU 1982:63) Polislag s. 27. En sådan regel bör lämpligen tas in också i den nu aktuella bestämmelsen. 1 övrigt bör polisen utgå från de s.k. behovs- och proportionalitets-principerna i fråga om olika former av ingripanden från polisens sida. Dessa regler föresläs lagfästa i polisberedningens förslag till polislag.

Jag finner mot bakgrund av det sagda att rättegångsutredningens förslag i fråga om hämtning till förhandling bör genomföras i stort sett på det sätt utredningen tänkt sig. De nya reglerna bör tas in i en ny paragraf, 10 §, i 9 kap. RB. I samband därmed bör ordet "hämtning" införas i rubriken till 9 kap.

2.4 Preklusion som påföljd för brister i processföringen i dispositiva tvistemål

Mitt förslag: Tingsrätterna får möjlighet att i dispositiva tvistemål förelägga en part att inom en viss lid slutligt bestämma sina yrkanden och grunder samt att ange sin bevisning, om det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin lalan tidigare under målets handläggning. En part som fått ett sådant föreläggande får efler det att tiden för yttrande har gått ut åberopa nya grunder och ny bevisning endast om han haft giltig ursäkt för alt inte ha åberopat grunden eller bevisningen tidigare.

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (SOU 1982: 25 s. 69, SOU 1982: 26 s. 90 och 509).

Remissinstanserna: Förslagel tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. Frän några häll har framförts synpunkter i fråga om den närmare utformningen av en preklusionsregel (remissammanställningen s. 807).

Skäl för mitt förslag: Det är ett allmänt känt problem alt många dispositiva tvistemål är anhängiga vid tingsrätterna under lång tid utan att del är sakligt befogat. Som ulredningen påpekat måste flera meloder tillgripas för att komma fill rätta med detta problem.

En av de vägar utredningen förordar är att man inför en regel om att försumliga parter efter en viss lidpunkt i processen fär åberopa nya omständigheter till stöd för sin talan (nya grunder) och ny bevisning endasl om de har giltig ursäkt för dröjsmålet. En förutsättning för detta är enligt förslaget att parten fått ett föreläggande frän rätten att slutligt bestämma sin talan och ange sin bevisning. 3 Riksdagen 1983/84. I sand. Nr 78

Prop. 1983/84:78 34

Förslaget har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Endast en remissinstans. Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, har kommit med en invändning av mer principiell natur mot en preklusionsregel. Fakultetsnämnden menar alt en preklusion - som påföljd för en viss grad av försummelse - slår olika hårt i olika mål, beroende på vilket värde målet gäller.

För min del är jag övertygad om att en regel som begränsar parternas möjligheter att åberopa nylt material hur sent som helst under målets förberedande skulle i en hel del fall skapa förutsättningar för ett snabbare slut på förberedelsen och därmed för ett snabbare och billigare avgörande av målet. Jag är därför positiv lill att en preklusionsregel införs. Vad som lalar mot en preklusionsregel är naturligtvis den ökade risken för att rättens avgörande bhr materiellt felaktigt. Detta talar för alt preklusions-verkan pä något sätt begränsas. Jag återkommer till den frågan i del följande.

Att en preklusionsregel slår olika hårt i olika mål, beroende pä l.ex. tvisteföreinålets värde, kan enligt min mening inte ses som ett principiellt hinder mot en sådan regel. Samma invändning kan riktas mot ålskilliga redan nu gällande processrättsliga regler som avser alt verka handlingsdiri-gerande på parterna, l.ex. regler om påföljder för utevaro från en förhandling. Det processuella påföljdssys.temet kan aldrig göras så varierat att det medger en för varje enskilt fall exakt avpassad sanktion. Det får istället ankomma på den enskilda parten att bedöma om målet är av sådan vikt för honom atl han vill bemöda sig om att uppfylla domstolens förelägganden. En garanti mot att preklusionen drabbar även lojala parter får man genom de undantag för ursäktlig underlåtenhet att följa domstolens föreläggande somjag strax skall återkomma till.

Ett par remissinstanser har förordat atl man gör preklusionsföreläggan-det till en normal företeelse i dispositiva tvistemål och inte knyter föreläggandet lill behovet i det enskilda målet. Jag menar i likhet med utredningen att man i de flesta fall har anledning anta att parterna iakttar en lojal processföring och att hot om preklusion därför inte behövs för atl fä fram ett sä grundläggande processmaterial som uppgifter om yrkanden, grunder och bevisning. I sådana fall kan ett föreläggande med hot om preklusion framstå som onödigt hårt. Redan rnöjligheten för domstolen att vid försumlighet från en parts sida tillgripa ett preklusionsföreläggande torde i många situationer vara tillräcklig för att animera parten att sköta processen på ett tillbörligt sätt. Mol denna bakgrund förordar Jag liksom utredningen att ett föreläggande med preklusionspåföljd bör fä ges mot en part endast när det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning.

En remissinstans har menat att, när ett föreläggande ges till den ena parten, även motparten borde få molsvarande föreläggande. Detta strider emellertid mot vad Jag ovan sagt om att möjligheten till föreläggande bör

Prop. 1983/84:78 35

begränsas lill de fall där det behövs, nämligen till parter som inte självmant för processen framåt. Vidare bör observeras att det när den ena parten fått ett föreläggande normalt torde vara svårl för motparten afi lämna slutligt besked om vilken ståndpunkt han intar i målet innan han har fått del av den förelagde partens uppgifter. Jag förordar därför att föreläggande får ges endast lill den part som genom sitt handlande i processen visat atl det föreligger ett behov av påtryckningsmedel från rättens sida.

Att möjligheten till preklusionsföreläggande begränsas till de dispositiva tvistemålen har godtagits av samtliga remissinstanser. Även jag anser det lämpligt att man i detta sammanhang gör en sådan begränsning. Etl skål som talar för detta är de särskilda krav på avgörandets materiella riktighet som ställs för de indisposifiva tvisternas del. Även i de indispositiva målen kan det emellertid finnas visst utrymme för och behov av en möjlighet till preklusionsföreläggande. Jag vill därför inte utesluta att frågan kan komma att tas upp på nytt senare.

Med de avgränsningar av området för preklusionsföreläggande som Jag nu förordat anser Jag att man får en godtagbar balans mellan intresset av en snabb och effektiv process och intresset av att rättens avgörande i möjligaste mån blir materiellt riktigt.

När det sedan gäller frågan i vilka situationer undantag från preklusionen skall medges har alla remissinstanser godtagit utredningens förslag om att man - efter mönster från vad som gäller för hovrättsprocessen enligt 50 kap. 25 § tredje stycket RB - skall tillåta parten att åberopa den nya omständigheten eller det nya beviset om han kan visa giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa det nya materialet tidigare. Jag delar uppfattningen alt åberopandet bör tillåtas i dessa fall.

Nästan alla remissinstanser delar också utredningens åsikt att man inte behöver överföra det för hovrätterna gällande undantaget vid "annan särskild anledning" till tingsrättsprocessen. Endast någon enstaka remissinstans menar att man försiktigtvis bör tillåla undantag även för sådana fall.

Skälet till att man för hovrättsprocessens del medgav undantag från preklusionen när det förelåg "annan särskild anledning" torde ha varit att man ville undvika att hovrättens dom i vissa fall fick ett materiellt stötande innehåll (Jfr prop. 1971:45 s. 100). När man nu i tingsrättsprocessen enligt vad Jag nyss sagt tills vidare undantar de indisposiliva målen från preklu-sionsverkan, minskar behovet av ett sådant rekvisit. Härtill kommer att rekvisilet genom sin obestämda karaktär öppnar vissa möjligheter för illojala parter atl utan godtagbara skäl kringgå preklusionsregeln. Mot denna bakgrund biträder Jag utredningens uppfattning att något undanlag för "annan särskild anledning" inte bör göras, utan att åberopande av nya omständigheter och ny bevisning efter utgången av den i föreläggandet utsatta fristen skall få ske endast vid giltig ursäkt.

Prop. 1983/84:78 36

Ett par remissinstanser har efterlyst ett klarläggande av hur en preklusionsregel för tingsrätt skall verka vid ett överklagande av tingsrättens dom lill hovrätten. Utredningens ståndpunkt i denna fråga är att en part som drabbats av preklusion i tingsrätten i princip inte skall komma i ett bättre läge enbart därför all han överklagat och alt preklusionen alltså skall verka på samma sätt även i hovrätten. Jag delar denna uppfattning. Till vad ulredningen anfört vill Jag foga att den part som av tingsrätten nekats att åberopa visst material på grund av preklusionsregeln kan få frågan om det vid tiden för tingsrättens avvisningsbeslut förelåg giltig ursäkt prövad igen i hovrätten i samband med elt överklagande av tingsrättens dom. En förutsättning är då givetvis att parten i samband med överklagandet av domen även överklagat tingsrättens avvisningsbeslut. Om det nya materialet åberopas igen i vademålet i hovrätten, torde denna också - även om själva avvisningsbeslutet inle överklagats — kunna pröva frågan om tillåtande av åberopandet, l.ex. om det efter tingsrättens beslut inträffat nya omständigheter som kan inverka på frågans bedömning.

Den nya preklusionsregeln bör - i avvaktan på en mer allmän reform av RB; s handläggningsregler för tingsrätt - las in som en ny paragraf, 8 a §, i 42 kap. RB. Regeln bör självfallet gälla även för mål som handläggs enligt den s.k. småmålslagen. Undantagen från RB;s handläggningsregler i 4 § i den nämnda lagen bör därför utformas så att det framgår att 42 kap. 8 a § RB inte undantas.

Den av utredningen använda termen "slutföreläggande" är - som påpekats av flera remissinstanser - mindre lämplig. Den kan bl.a. ge intrycket av att elt föreläggande får användas endast när hela målet befinner sig i ett slutskede. Ett föreläggande bör emellertid ocksä kunna tillgripas när en fråga som kan avgöras särskilt, l.ex. genom deldom, behöver drivas fram till avgörande. Att i lagtexten sätta någon särskild beteckning på föreläggandet är emellertid enligt min mening obehövligt.

När det gäller preklusionens omfattning är det slutligen angeläget att understryka att endast nya grunder och nya bevis - men däremot inte nya yrkanden - berörs. Som utredningen påpekar ger redan bestämmelsen i 13 kap. 3 § RB ett tillfredsställande utrymme för att avvisa nya yrkanden från käranden. När det gäller genkäromål och regresslalan föreslår utredningen också vissa skärpningar i fråga om lidpunkten för väckandet. Dessa frågor bör dock inle tas upp i detta sammanhang utan bör anstå till dess en mer allmän reform av tingsrättsförfarandet kan genomföras.

Prop. 1983/84:78 37

2.5 Avvisning av ofullständiga stämningsansökningar och fullföljdsinlagor

Mitt förslag: En stämningsansökan i etl tvistemål eller ett mål om enskilt åtal skall avvisas av tingsrätten, om ansökningen trots föreläggande om komplettering innehåller sådana ofullständigheter att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för rättegång. Motsvarande regler skall gälla i fråga om ofullständiga fullföljdsinlagor i överrätterna.

Utredningens förslag: Föreläggande om komplettering av en ofullständig stämningsansökan skall få ske om bristen är av så allvarlig art att ansökningen inte kan läggas till grund för rättegång. Följer käranden inte ett sådant föreläggande, skall ansökningen avvisas (SOU 1982:26 s. 473). Motsvarande skall gälla i fråga om ofullständiga fullföljdsinlagor i överrätterna (Ds Ju 1983:1 s. 28). Om det är uppenbart att ett föreläggande inte kommer att följas, får avvisning - både i tingsrätter och övertätter - ske utan att någol föreläggande utfärdas.

Remissinstanserna: Förslaget i fråga om tingsrättsprocessen tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från några håll ifrågasätts dock om del inle finns tillräckliga möjligheter fill avvisning redan enligt gällande räll (remissammanställningen s. 762). När del gäller överrättsprocessen har förslaget fått ett mer negativt mottagande. Bl.a. ifrågasätts från flera håll om förslagel medför att avvisningspåföljden kan tillgripas oftare än f.n. (remissammanställningen s. 11). Förslaget om avvisning utan föregående föreläggande kritiseras av många med hänvisning till rättssäkerhetsaspekter och bristande praktiskt behov av en sådan regel.

Skäl för mitt förslag: Det är väsentligt för effektiviteten i rättegångsförfarandet att man på elt så tidigt stadium av rättegången som möjligt får klarlagt vad målet gäller. Det är mot den bakgrunden bestämmelserna i 42 kap. 2 § RB om stämningsansökningens innehåll i tvistemål skall ses. Käranden skall enligt dessa regler lämna uppgifi om bl.a. sina yrkanden i målet och om de omständigheter som han grundar sin talan på. Avsikten med reglerna kan generellt sett sägas vara att ansökningen skall vara så fullständig att svaranden med ledning av den kan uppfylla sin skyldighet att avge svaromål enligt 7 §. Den måste vidare i princip vara så utformad att rätten kan pröva om rättegångshinder föreligger bl.a. enligt reglerna om lis pendens och resjudicata.

Det finns också andra uppgifter som måste komma fram redan i rättegångens inledningsskede. Del gäller l.ex. uppgifter om motparten (33 kap. 1§).

Om ansökningen inte uppfyller de nu nämnda kraven kan käranden enligt 42 kap. 3 § föreläggas att avhjälpa bristen. Följs inte ett komplette-

Prop. 1983/84:78 38

ringsföreläggande, har rätten möjlighet att avvisa ansökningen. Denna möjlighel är emellertid inskränkt till sådana fall då bristen är av mer väsentlig art. Avvisning skall sålunda ske när ansökningen inte innehåller något bestämt yrkande eller när grunderna inte är tydligt angivna eller när det annars föreligger en så väsentlig brist att ansökningen är otjänlig som grund för rättegång.

1 mål om enskilt åtal gäller enligt 47 kap. 2-4 §§ motsvarande regler som dem jag nu har redogjort för i fråga om tvistemål.

Utredningen konstaterar att avvisningsmöjligheten inte utnyttjas tillräckligt ofta utan alt stämning ibland utfärdas trots atl stämningsansökningen är behäftad med väsentliga brister. Utredningen vill råda bot på detta med en regel som innebär att ett formligt föreläggande med avvis-ningspåföljd skall utfärdas i de fall där bristen är väsentlig. I fråga om förutsättningarna för avvisning vill utredningen ersätta den nuvarande avvisningsregeln med en ny beslämmelse innehållande elt enda rekvisit. Enligt förslaget skall sålunda avvisning ske om ansökningen är "så ofullständig att den inte kan läggas lill grund för råttegång". Genom denna formulering anser utredningen atl domstolarna får underlag för en hårdare attityd gentemot ofullständiga ansökningar.

Förslagel har i stort sett mottagits positivt under remissbehandlingen. Från några håll har ifrågasatts om inte redan gällande regler ger tillräckliga möjligheter till avvisning.

Att rättegången vid en domstol inleds med etl såvitt möjligt fullständigt material är angeläget inte bara i tingsråttsprocessen. Det är lika viktigt i överrätterna. Därför ställer RB höga krav inle bara pä stämningsansökningar utan även på innehållet i vade-, revisions- och besvärsinlagor (50 kap. 4 §, 51 kap. 4 §. 52 kap. 3 §. 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 §). I fråga om möjligheterna till kompletleringsföreläggande och till avvisning av ofullständiga fullföljdsinlagor finns regler som i sak motsvarar dem som gäller för stämningsansökningar.

I sitt andra delbetänkande föreslår utredningen för överrättsprocessens del en regel som motsvarar den nu behandlade när det gäller rättegången i tingsrätt. Regeln innebär att ett formligt kompletleringsföreläggande med avvisningspäföljd skall utfärdas när det gäller inlagor som har sä allvarliga brister att de inte kan låggas till grund för rättegäng vid domstolen, och att avvisning skall ske, så snart ett sådant föreläggande inte följs.

Remissutfallet i denna del är mer negativt än när det gäller molsvarande förslag i det första delbetänkandet. Från hovrättshåll framförs att problemen med ofullständiga inlagor mte får överbelonas. Flera remissinstanser ifrågasätter om den föreslagna lagregeln verkligen medför att avvisningspåföljden kan tillgripas oftare än nu. Sålunda anför l.ex. HD att del i och för sig kan finnas skål att använda avvisningspåföljden i ökad utsträckning, men att detta kräver en uppmjukning av rekvisiten för avvisning, något som HD inte anser att utredningens förslag innebär. Det framhålls

Prop. 1983/84:78 39

vidare från fiera håll att man inte får ställa för höga krav på parter som processar utan rätlsbildade ombud. Den enskilde klaganden skall inte råka ut för rättsförluster bara på grund av bristande förmåga att uttrycka sig i skrift eller att förstå rättens förelägganden. Flertalet remissinstanser tillstyrker dock förslagel eller lämnar det utan erinran.

Utredningen föreslår också - både i fråga om stämningsansökningar och fullföljdsinlagor - atl kompletteringsföreläggande bör få underlåtas, om det är uppenbart att ett sådant föreläggande inte kommer att följas. Detta förslag har fått etl blandat mottagande. Flera remissinstanser anför betänkligheter frän rättssäkerhetssynpunkt. Många ifrågasätter det praktiska behovet av den föreslagna regeln. Förslagel tillstyrks dock eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

För egen del får Jag anföra följande i fråga om möjligheterna till komplettering och avvisning av ofullständiga stämningsansökningar och fullföljdsinlagor.

Det är viktigt för rättegångsförfarandets effektivitet att den som anhän-giggör ett mål vid en domstol snarast lämnar alla uppgifter som behövs. Är ansökningshandlingen — antingen det nu gäller en stämningsansökan eller en fullföljdsinlaga - bristfällig, måste det finnas medel att få den kompletterad. Det sätt som redan nu står till buds är att - skriftligen eller muntligen - förelägga den som gett in handlingen att komplettera uppgifterna i de hänseenden som behövs. Den möjligheten bör finnas kvar.

När det gäller frågan vilka sanktioner som bör kunna tillgripas, om ett föreläggande inle uppfylls, råder det enighet om att en så ingripande påföljd som avvisning bör få användas bara vid allvarligare brister i inlagan. Samtidigt lycks de allra flesta anse att nuvarande praxis, dår domstolarna inte sällan godtar även mycket bristfälliga stämningsansökningar och fullföljdsinlagor, är otillfredsställande. Jag delar den uppfattningen. Det är dä inte bara effektiviteten i rättegångsförfarandet Jag tänker pä utan också hänsynen till svaranden. För all denne inte skall åsamkas onödiga kostnader och besvär bör, somjag tidigare nämnt, det material som presteras av käranden resp. klaganden vara så fullständigt att det är möjligt att pä grundval därav avge svaromål. Om oklarheter i ansökningen eller full-följdsinlagan godtas i förlitan på att de skall kunna undanröjas senare, l.ex. vid en förhandling, är risken stor för att förhandlingen måste ställas in därför alt motparten behöver uppskov eller för alt det visar sig atl all bevisning inte finns tillgänglig.

Samtidigt är det klart att ingen skall behöva drabbas av rättsförluster enbart därför atl han inte förmår uttrycka sig på ett Juridiskt korrekt sätt eller inte förslår domstolens föreläggande. Atl sådant inträffar kan emellertid motverkas på olika sätt. Domstolen bör sålunda bemöda sig att ulforma föreläggandena på ell enkelt och begripligt sätt. Särskilt vikfigt är delta om den som skall föreläggas inte biträds av någon rättsbildad person. Föranleder föreläggandet ett svar som inte undanröjer alla ofullsländigheter, bör

Prop. 1983/84:78 40

domstolen - givetvis inom ramen, för vad som är tillåtet enligt reglerna om materiell processledning - i mänga fall kunna göra ytterligare kompletteringar per telefon.

Vissa ofullständigheter eller oklarheter är av den arten eller omfattningen att det inle medför någon stöne olågenhet att de klaras upp först på ett senare stadium av rättegången. 1 sådana fall är det enligt min mening inte rimligt att avvisning av ansökningen resp. fullföljdsinlagan äger rum.

Jag anser mot bakgrund av det nu sagda att huvudregeln bör vara att avvisning skall ske, om del av käranden resp. klaganden presterade materialet är så ofullständigt att en fortsatt rättegång inte utan väsentlig olägenhet kan föras på grundval därav. Denna förutsättning bör i princip gälla oavsett i vilket eller vilka hänseenden ofullständighet föreligger, även om det i praktiken mest torde bli fråga om de fall då yrkanden och/eller grunder behöver kompletteras. Jag är därför positiv till att de aktuella lagreglerna i RB utformas på ett mer generellt sätt än f.n., ungefär på det sätt som utredningen föreslagit. Som anförts av bl.a. högsta domstolen bör det dock framgå av lagtexten aH; avvisning skall tillgripas inte bara när materialet är så bristfälligt att rättegången inte kan föras på grundval därav, utan även när detta visserligen är i och för sig möjligt, men inte utan väsentlig olägenhet.

Självfallet bör avvisning inte fä tillgripas om inte föreläggandet innefattat upplysning om risken för avvisning vid bristande uppfyllelse. Därav följer att den skriftliga formen för föreläggande alltid bör användas, när det är fråga om brister av den typ som kan föranleda avvisning. Som påpekats vid remissbehandlingen bör vidare den omständigheten att den som utfärdat föreläggandet bedömt bristerna som avvisningsgrundande inte binda domstolen, när beslut i av visningsfrågan sedermera skall fattas. Som påföljd i föreläggandet bör därför anges att ansökningen kan komma att avvisas. Innehållet i föreläggandet behöver dock inte - lika litet som enligl gällande rätt - framgå av lag.

Jag förordar att reglerna i 42 kap. 4 § första stycket, 47 kap. 4 §, 50 kap. 7 § andra stycket, 51 kap. 7 § andra stycket, 52 kap. 6 § andra stycket, 55 kap. 7 § andra stycket och 56 kap. 7 § andra stycket RB ändras i enlighel med vad Jag nu har anfört. Jag återkommer i specialmoliveringen till vissa tillämpningsfrågor.

Del har i praxis ansetts att möjligheten till avvisning enligt grunderna för 42 kap. 4 § första stycket står öppen inte bara i rättegångens inledningsskede utan även senare under processen, om det av någon anledning kommer att slå klart att käranden inte uppfyllt kraven i 42 kap. 2 § (NJA 1977 s. 827). Ett par remissinstanser har anfört att denna praxis borde lagfästas. Jag vill med anledning av detta anföra följande.

Det är i praktiken inte ovanligt atl kärandens talan även efter rättegångens inledningsskede kommer att framstå som alltför opreciserad. Detta kan bero på att rätten av ett förbiseende utfärdat stämning trots att stäm-

Prop. 1983/84:78 41

ningsansökningen var behäftad med allvariiga brister. Del kan också vara så att bristerna uppdagats genom svarandens påpekanden. Även kärandens eget agerande senare i processen kan göra att bristerna upptäcks. Vilka åtgärder som i en sådan situation bör få vidtas från rättens sida måste enligt min mening delvis bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Upptäcks bristerna vid ett förberedelsesammanlräde, bör rätten i första hand inrikta sig på all ulan något formellt föreläggande undanröja oklarheterna vid sammanträdet. En annan möjlighet att komma till rätta med bristfälligt angivna yrkanden och grunder är atl ge etl s.k. preklusionsföreläggande enligl vad Jag tidigare föreslagit (avsnitt 2.4).

Av vad jag nu sagt framgår alt ett formligt kompletleringsföreläggande och avvisning inte alltid är den lämpliga åtgärden i de nu aktuella situationerna. Att rätten ändå har möjlighet att avvisa en talan pä grund av brister i ansökningen även sedan stämning utfärdats framgår av rättspraxis. Avgränsningen av de siluationer där avvisning skall få ske senare under rättegången är med hänsyn till situationernas skiftande karaktär svår att göra. Jag är därför inte nu beredd att förorda atl frågan lagregleras. De fortsatta övervägandena med anledning av rättegångsutredningens arbele kan emellertid medföra alt saken tas upp pä nytt.

Utredningen har föreslagit att det i vissa fall skall vara möjligt för domstolarna att avvisa en ansökan eller en fullföljdsinlaga pä grund av ofullständighet ulan att först ge den som gett in handlingen ett kompletleringsföreläggande (41 kap. 6 § andra stycket i utredningens förslag). Flera remissinstanser har invändningar frän rättssäkerhetssynpunkt mot en sådan lösning, och en majoritet har ifrågasatt det praktiska behovet av en direkt avvisningsmöjlighet. Jag kan för min del hysa förståelse för invändningarna, framför allt när det gäller överrätlsprocessen. I tingsrätt däremot hindrar Ju etl avvisningsbeslut inte en ny ansökan, vilket medför att sökanden i de allra fiesta fall inte riskerar några rättsförluster. Med hänsyn till rättssäkerhetsaspekterna och det ringa praktiska värdet av en reform i enlighet med förslaget har jag emellertid stannat för att inte nu lägga fram något förslag i denna del.

2.6 Uppenbart ogrundad talan i tingsrätt

Mitt förslag: Tingsrätterna får möjlighet att döma i tvistemål och mäl om enskilt åtal utan att först utfärda stämning på svaranden. Förutsättningen är att kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller att det annars är uppenbart att käromålet är ogrundat.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (SOU 1982:25 s. 65, SOU 1982: 26 s. 295).

Prop. 1983/84:78 42

Remissinstanserna: De flesta är positiva till grundtankarna bakom förslaget. Ett par remissinstanser förordar i stället avvisning som medel att komma till rätta med problemen. En remissinstans motsätter sig förslagel. Flera har synpunkter på den närmare utformningen av en regel. Se vidare remissammanställningen s. 551 och 769.

Skäl för mitt förslag: Det är inte ovanligt att det till tingsrätterna kommer in stämningsansökningar som uppenbarligen är av den arten atl de inte kan föranleda bifall. Det kan l.ex. vara fråga om grundlösa skadeståndskrav eller obefogade enskilda åtal. I många av dessa fall är yrkanden och grunder - trots föreläggande om komplettering - så oklart angivna atl ansökningen kan avvisas enligt de regler som finns därom. Sistnämnda fall har jag behandlat i del föregående (avsnitt 2.5).

Situationen kan emellertid också vara den att det finns ett eller flera bestämda yrkanden och att grunderna visserligen är ohållbara men dock tydligt angivna. Sädana stämningsansökningar kan inte avvisas och har länge vållat domstolarna problem när det gäller hanteringen. Målet måste i-dessa fall tas upp till saklig prövning. Handläggningen blir ofta tidsödande och föranleder etl arbete som inte står i rimligt förhållande till målets vikt. Vidare kan motparten vällas betydande ölägenheter och kostnader.

De hittillsvarande försöken frän domstolarnas sida att komma till rätta med de nu nämnda svårigheterna har främst gått ut på att pä något sätt konstalera atl kärandens psykiskai tillstånd är sådant atl han inte är behörig att själv föra en talan inför domstolen. Den metoden har dock sina begränsningar, framför allt med hänsyn till svårigheterna att få fram medicinskt underlag för bedömningen.

Utredningen föreslår en helt annan lösning för att åtminstone delvis komma till rätta med de problem som finns, nämligen alt domstolarna skall kunna avgöra de nu aktuella målen i sak på ett mycket enkelt sätt, utan att ens kommunicera stämningsansökningen med svaranden.

Remissinslanserna har i allmänhet varit positiva lill grundtankarna bakom utredningens förslag. Ett par remissinstanser har dock förordat att rätten i stället får möjlighet till avvisning i de aktuella fallen. Härtill kommer att flera remissinstanser haft synpunkter på tillämpningsområdet för den föreslagna regeln. Endasl en remissinstans - TCO - har ställt sig direkt avvisande till en reglering i enlighet med grundtankarna i förslaget.

För egen del vill Jag på nytl understryka alt ansökningar av det slag del här är fråga om bereder tingsrätterna ett inle obetydligt arbete. Det är mot den bakgrunden angelägel att försöka finna vägar alt hantera ansökningarna på ett sådant sätt att onödigt myckel resurser inte behöver las i anspråk. Samtidigt måsle naturligtvis den enskilde kärandens rättssäkerhet tillgodoses i tillbörlig mån.

Jag håller med ulredningen orn att en ökad användning av institutet avvisning på grund av bristande processbehörighet inte är en framkomlig

Prop. 1983/84:78 43

väg. Inte heller i övrigt är avvisning enligt min mening ett lämpligt medel i dessa sammanhang. Det rör sig Ju om fall där käranden formellt sett uppfyllt RB; s föreskrifter om vad en ansökan skall innehålla. Vad som brister år den rättsliga hållbarheten i de anspråk som ställs. Rimligen är då den rätta handläggningsformen sakprövning. 1 de nu avsedda fallen är denna prövningjurrdiskt sett mycket enkel. Vad man bör se till är att rätten fär medel att utföra prövningen pä ett så enkelt sätt som möjligt. Jag ställer mig mot denna bakgrund positiv till en lösning enligt den linje som utredningen har föreslagit.

När det gäller rättssäkerhetsaspekterna på den föreslagna lösningen vill Jag särskilt framhålla att svarandens rättssäkerhet knappast kan försämras av att han inte får del av kärandens framställning, när domen ändå kommer att gå i hans favör. Som utredningen framhållit kan man i dessa sammanhang i praktiken bortse frän den eventualiteten att svaranden vill medge käromålet. Och vad käranden beträffar bör det ligga även i hans intresse att målet avgörs så enkelt och snabbt som möjligt. Han löper ju därigenom också mindre risk att drabbas av ansvar för motpartens rättegångskostnader.

För att kärandens rättssäkerhet inle skall bli försämrad genom en möjlighet att avgöra mål utan kommunikation med svaranden krävs naturligtvis att man avgränsar området för sådana avgöranden på ett rimligt sätt. I avvaktan på en mer allmän reform av RB; s förfaranderegler torde det vara lämpligt att utgå från gällande regler i 44 kap. 8 § angående de fall i vilka ett käromål skall kunna ogillas trots svarandens utevaro vid ett sammanträde. Möjligheten alt ogilla käromålet utan svarandens hörande bör alltså stå öppen dels när kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet och dels när det annars är uppenbart att käromålet är ogrundat. Att rätten vid sin prövning av om nu nämnda rekvisit är uppfyllda får bortse från sådana påståenden i kärandens framställning som strider mot vad som är allmänt veterligt torde inte behöva utsägas direkt i lagtexten.

Ett särskilt problem - som uppmärksammats av några remissinstanser - är i vad mån rätten i de berörda målen skall utöva s.k. materiell processledning gentemot käranden. Frågan gäller närmare bestämt i vad mån rätten skall verka för att käranden kompletterar sin ansökan med andra yrkanden eller grunder som kanske har större utsikt till framgång i processen. Utredningen har som en förutsättning för att rätten skall få döma utan att utfärda stämning föreslagit att den bristande rättsliga hållbarheten i kärandens framställning är av sådan art att en materiell processledning från rättens sida - inom de ramar som gäller därom - inte kan föranleda någon ändring därvidlag. Flera remissinslanser har funnit denna regel oklar. Man har bl.a. frågat sig om rällen innan kärandens talan kan ogillas alltid måste ta kontakt med käranden och försöka få honom att komma med andra yrkanden eller grunder.

Jag vill för min del inte utesluta att det kan finnas situafioner där rätten

Prop. 1983/84:78 44

ulan att komma i konflikt med de principer som bör gälla för processledningen kan ta kontakt med käranden och få till stånd en korrigering av Juridiskt ohållbara yrkanden eller grunder. Jag skulle dock tro att detta inträffar betydligt oftare i de fall där det är oklart vad käranden menar och där alltså avvisningspäföljd i stället blir aktuell. I de nu avsedda fallen -där det alltså redan genom vad som sägs i ansökningen står klart vad käranden vill och vilken grund han har för det - har Jag däremot svårt att föreställa mig alt denna situation kan uppkomma annal än undantagsvis.

Domarens processledningsbefogenheter ökar emellertid i ett senare skede av rättegången, l.ex. vid ett förberedelsesammanträde. Detta innebär alt domaren när han i inledningsskedet granskar stämningsansökningen för att utröna om dom kan meddelas utan föregående stämning måste fundera på vad som kan tänkas hända senare i processen. Finner han därvid alt de Juridiska bristerna i ansökningen är av sådan karaktär att de erfarenhetsmässigt kommer alt kunna rättas till senare under processen genom rättens materiella processledning, bör stämning utfärdas.

Frågan är då om - som utredningen har föreslagit - en erinran om-rättens skyldighel atl i de aktuella sammanhangen utöva materiell processledning bör tas in i lagtexten. Enligt min uppfattning bör emellertid omfattningen av rättens materiella processledning i dessa mäl principiellt inte skilja sig frän vad som gäller i andra mål. Det är enligt min mening därför obehövligt med ett särskilt påpekande om rättens skyldigheter i Just dessa fall. En sådan särregel kan också - som remissbehandlingen visar - leda till missförstånd. Jag förordar därför att någon hänvisning till reglerna om materiell processledning inle görs i lagtexten.

Som utredningen framhåller bör rätten kunna underlåta att utfärda stämning endasl när hela käromålet är av sådan beskaffenhet atl det inte kan föranleda bifall. Att rätten skall kunna meddela dom utan atl höra svaranden är ju dikterat dels av processekonomiska skäl och dels av hänsyn till motparten. Inget av dessa skäl framträder med särskild styrka, om käromålet endast delvis är av sådan beskaffenhet atl det faller in under rekvisiten. Härtill kommer att man undviker en hel del praktiska svårigheter. Rätten slipper sålunda i elt inledningsskede fundera på om t.ex. ett ränteyrkande är delvis uppenbart ogrundat, om ansökningen i övrigt ändå skall föranleda att stämning utfärdas.

Det har under remissbehandlingen från något håll uttryckts oro för all det kan bli belungande för rätlen att granska alla inkommande ansökningar för att konstalera om förutsättningar för dom utan föregående stämning föreligger. Jag vill med anledning härav erinra om atl rätten under alla omständigheter är skyldig att granska ansökningarna för att kontrollera om de uppfyller de krav på ansökningens innehåll som ställs upp i 42 kap. 2 § och 47 kap. 2 § RB. Den granskning som rätten härutöver behöver göra för att kontrollera om det finns skäl att tillämpa regeln om omedelbar dom torde inte medföra något väsentligt merarbete. Särskilt gäller della om man

Prop. 1983/84:78 45

- somjag vill förorda - i varje fall tills vidare håller de fall där talan väcks i den summariska processen utanför tillämpningsområdet. För att undvika att en regel om meddelande av dom utan föregående stämning kan komma att innebära ett väsentligt nytt arbetsmoment i domstolsarbetet, bör regeln vidare utformas som fakultativ. Den bör alltså ha det innehållet att rätten får meddela dom utan att stämning dessförinnan utfärdas, om de angivna förutsättningarna föreligger.

Jag förordar i enlighet med det anförda att i 42 kap. 5 § och 47 kap. 5 S RB intas regler som gör det möjligt för rätten att underiåla att utfärda stämning och i stället omedelbart ogilla käromålet genom dom, om kärandens framställning inle innefattar laga skäl för käromålet eller om det är uppenbart att käromålet är ogrundat.

Ändring bör även göras i 42 kap. 18 § och 47 kap. 21 § RB för att det skall bli formellt möjligt att under förberedelsen meddela domar enligt det nu sagda.

2.7 Uppenbart ogrundad vadetalan

Mitt förslag: Om det är uppenbart att en vadetalan i tvistemål eller brottmål är ogrundad, får hovrätten möjlighet att omedelbart fastställa tingsrättens dom utan att dessförinnan kommunicera vadeinlagan med motparten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (Ds Ju 1983: 1 s.

37).

Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Från ett par håll ifrågasätts det praktiska behovet av en reform. En remissinstans avstyrker förslaget, dock endast om motsvarande förslag rörande tingsrätterna genomförs. Se vidare remissammanställningen s. 25.

Skäl för mitt förslag: Det inträffar inte så sällan att till överrätterna kommer in fullföljdsinlagor, som visserligen innehåller bestämda yrkanden och grunder, men i fråga om vilka man genast kan konstatera atl någon utsikt till ändring av den lägre rättens avgörande inte finns. Att en part överklagar pä ett sådant sätt kan ha oHka orsaker. Det kan l.ex. vara okunnighet om de rättsliga förutsättningarna för ändring eller en önskan att fördröja verkställigheten av den lägre rättens aygöratide,

Pä samma sätt som när det gäller uppenbart ogrundade stämningsansökningar i tingsrätterna - ett problem somjag behandlat i avsnitt 2.6 - är det väsentligt att överrälterna har möjlighet att aygöra denna typ av mäl på ett enkelt sått. Så är också fallet när det gäller besvärsmål i hovrätten, där tingsrättens beslut kan fastställas utan att besvärsinlagan kommuniceras

Prop. 1983/84:78 46

med motparten. För högsta domstolens del gäller att prövningstillstånd kan avslås utan att fullföljdsinlagitn dessförinnan översänds till motparten.

För vademålens del - här bortses då från småmålen - är situationen f.n. en annan. 1 sådana mål är hovrätten skyldig att sända klagandens inlaga till vadesvaranden för genmäle även om det är uppenbart alt vadelalan inte kan bifallas. Efter denna kommunikationsomgång finns för tvistemålens del möjlighet att träffa ett avgörande på handlingarna. För brottmålens del kommer Jag i det följande (avsnitt 2.8) att föreslå atl en motsvarande möjlighet införs. Det kvarstår emellertid att vadeinlagan måste kommuniceras med motparten trots att detta objektivt sett är helt överflödigt.

För att hovrätterna skall kunna underlåta denna onödiga skriftväxling föreslår utredningen en regel, enligt vilken hovrätterna i vademål - såväl tvistemål som brottmål - får fastställa tingsrättens dom utan att först kommunicera vadeinlagan med svaranden, under förutsättning att vadetalan år uppenbart ogrundad. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser, även om några ifrågasatt om det i praktiken kan bli särskilt vanligt att hovrätten redan på ett så tidigt stadium av processen som det här blir fräga om vågar konstalera att en vadetalan är uppenbart ogrundad. En remissinstans, TCO, avstyrker förslaget, dock endast om man genomför den reform i fråga om uppenbart ogrundade stämningsansökningar somjag tidigare tagit upp (avsnitt 2.6).

För egen del vill Jag på nytt understryka det angelägna i att domstolarna inte skall behöva vidta åtgärder som objektivt sett inte fyller någon funktion. Jag har tidigare föreslagit atl tingsrätterna i helt klara fall skall få meddela dom utan att översända stämningsansökningen till svaranden. Att låta hovrätterna i vademål få motsvarande möjlighel - ett handläggnings-sätt som redan förekommer i besvärsmål - framstår som naturligt.

Den nu aktuella reformens samband med tingsrätternas möjligheter att avgöra uppenbart ogrundade ansökningar utan att höra svaranden framstår som särskill tydlig, om man tänker sig det fallet att tingsrätten ogillar ett käromål ulan att först höra svaranden och käranden därefter överklagar. Hovrätten skulle då — om den inle hade möjlighet att avslå från kommunikation med vadesvaranden - tvingas sända ut vadeinlagan för genmäle. Reformen för tingsrättsprocessens del skulle därigenom förlora mycket av sitt syfte.

I fråga om verkningarna i rättssäkerhetshänseende av en reform i den antydda riktningen kan man anlägga ungefär samma synpunkter som jag redovisat i avsnill 2.6. För vadesvarandens del uppkommer givetvis inga risker i rättssäkerhetshänseende, eftersom hovrättens dom inte kommer att bli mer oförmånlig för honom än tingsrättens. Vadekärandens rättssäkerhet påverkas knappast heller. Man kan utgå från att en kommunikafion med vadesvaranden endast resulterar i ett bestridande av ändringsyrkandet och ett ökat rättegångskostnadsansvar för vadekäranden.

Liksom ulredningen och en slor majoritet av remissinstanserna anser Jag

Prop. 1983/84:78 47

alltså att en möjlighet att avgöra vademål i sak utan kommunikation med vadesyaranden bör öppnas för de fall där vadetalan uppenbart är ogrundad. Som utredningen föreslagil bör möjligheten avse såväl tvistemål som brottmål, även om utrymmet för omedelbart avgörande torde bli störst i de dispositiva tvistemålen. När det gäller indispositiva tvistemål och brottmål torde rättens ulredningsansvar kräva särskild försiktighet i fråga om utnyttjande av möjligheten.

Som utredningen framhållit bör kommunikation inte få underlåtas om bristerna i vadeinlagan är av sådan arl alt det ligger inom ramen för rättens materiella processledning att avhjälpa dem. I fråga om sådan processledning får Jag hänvisa fill vad Jag tidigare sagt i den frågan när det gäller tingsrättsprocessen (avsnitt 2.6).

Reglerna i 50 kap. 8 § och 51 kap. 8 § RB bör ändras i enlighet med det anförda. Enligt min mening bör man därvid anknyta till den konstruktion somjag föreslår i fråga om motsvarande situation i tingsråttsprocessen (42 kap. 5 § och 47 kap. 5 §). Man bör sålunda ange alt, om en vadetalan uppenbart är ogrundad, vademålet får avgöras direkt genom dom utan att vadeinlagan dessförinnan kommuniceras med motparten. Jag återkommer i specialmotiveringen till 50 kap. 8 § till vissa tillämpningsfrågor.

Att dom i de avsedda fallen får meddelas utan huvudförhandling följer för tvistemålens del redan nu av 50 kap. 21 § RB. Den ändring i 51 kap. 21 § RB somjag kommer atl föreslå i det följande (avsnitt 2.8) medför att även brottmål, vari vadetalan är uppenbart ogrundad, får avgöras på handlingar-

2.8 Avgörande av mål på handlingarna i överrätt

Mitt förslag: Möjligheterna för överrätterna att avgöra mål på handlingarna utvidgas. Ett tvistemål får avgöras utan huvudförhandling, om båda parterna begär det eller de:, år uppenbart att huvudförhandling inte behövs. För brottmålens del införs möjlighet att avstå från huvudförhandling, om det är uppenbart alt den fullföljda talan är ogrundad eller det endast finns anledning att döma till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (Ds Ju 1983; 1 s. 45-67).

Remissinstanserna; De allra flesta tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. En remissinstans anser att förslaget berör de grundläggande processförutsättningarna och därför inte bör tas upp i samband med en mer begränsad reform av överrättsprocessen. Ett par remissinstanser anser att man bör gå längre än vad utredningen har föreslagit (remissammanställningen s. 31- 40).

Prop. 1983/84:78 48

Skäl för mitt förslag; 1 sill delbetänkande om lingsrättsprocessen har utredningen föreslagit ökade möjligheter för tingsrätterna atl avgöra såväl tvistemål som brottmål på handlingarna. Förslaget övervägs f.n. i justitiedepartementet och kommer alt las upp senare.

När del gäller hovrätternas möjlighet atl avgöra mål på handlingarna finns bestämmelser i 50 kap. 21 § såvitt gäller tvistemål och i 51 kap. 21 § i fräga om brottmål. För högsta domstolens del finns gemensamma bestämmelser för tvistemål och brottmål i 55 kap. 12 §.

Förutsättningarna för atl avgöra mäl som fullföljts till hovrätt pä handlingarna är olika utformade för tvistemål och brottmål. Vissa gemensamma drag finns dock. Generellt krävs att målet kan anses tillfredsställande utrett utan huvudförhandling. Huvudförhandling behövs inte heller för en prövning som inle avser själva saken, t.ex. dä målet avskrivs efter återkallelse, då förlikning stadfästs eller då talan avvisas p.g.a. rättegångshinder. Ett tvistemål får också - vare sig målet är dispositivt eller indisposilivt -avgöras på handlingarna när vadelalan har medgivits eller när hovrätten finner att vadetalan är uppenbart ogrundad eller när det bara är fråga om rättstillämpningen. Beträffande dessa fall föreslår utredningen ingen ändring.

Tvistemål i hovrätt

Utöver vad som nyss har sagts kan disposdiva tvi.stemål enligt 50 kap. 21 § RB avgöras på handlingarna när båda parter begär det och hovrätten finner det uppenbart att huvudförhandling inte behövs (tredje stycket). Sådana tvistemål kan också avgöras på handlingarna när tvisteföremålet kan uppskattas i pengar och värdet inte överstiger basbeloppet. Som ytterligare förutsättning gäller då att inte båda parter begär huvudförhandling (andra stycket). Mål i vilka tvisteföremålets värde i tingsrätt inte överstiger ett halvt basbelopp handläggs dock enligt småmålslagen, vilket för hovrättens del innebär att de redan nu i de fiesta fall kan avgöras på handlingarna.

Utredningen anser atl rätten och parterna bör få ett större inflylande än nu pä valet av handläggningsform. I de nyss nämnda fallen bör hovrätten vara skyldig att hälla huvudförhiindling endast om det finns sakliga skäl för en sådan handläggningsform. Utredningen föreslär därför en regel om att hovrätten alltid skall få avgöra ett mål utan huvudförhandling, om det är uppenbart atl en sådan förhandling är obehövlig. Detta gäller oavsett parternas inställning.

Om båda parterna begär att ett dispositivt tvistemål skall avgöras på handlingarna, kan hovrätten som tidigare nämnts gå med på detta endast om den finner att huvudförhandling är uppenbart obehövlig. Utredningen föreslår att man stärker parternas inflytande över valet av handläggningsform i den situationen genom att slopa kravet på att hovrätten skall anse att huvudförhandling är uppenbart obehövlig. Förslaget innebär att hovrätten

Prop. 1983/84:78 49

får gå emot parternas önskan bara om det från utredningssynpunkt är olämpligt att avgöra målet utan att hålla huvudförhandling. Liksom f.n. bör hovrätten alltid ha rätt att hålla en huvudförhandling, om hovrätten anser det nödvändigt för atl kunna döma i målet.

De indispositiva tvistemålen kan i dag - bortsett från fall då vadelalan har medgivits eller är uppenbart ogrundad - avgöras på handlingarna endast om målet uteslutande rör rättstillämpningen och dessutom båda parterna begär ett avgörande på handlingarna.

Utredningen anser atl även i fräga om denna mälkategori bör avgörande för valet av handläggningsform vara vilken handläggning som behövs för att målet skall bli tillfredsställande utrett. Endast om utredningsskäl kräver att etl indisposilivt mål avgörs efter huvudförhandling bör hovrätten vara hindrad att avgöra målet på handlingarna. Vidare anser utredningen att parterna bör få ett ökat inflytande på valet av handläggningsform. Ulredningen föreslår därför att de indispositiva tvistemålen följer samma regler som de dispositiva såvitt rör frågan om i vilka fall avgörande på handlingarna kan äga rum.

Utredningens förslag när det gäller förutsättningarna för att avgöra tvistemål på handlingarna har godtagits av nästan alla remissinstanserna. Endast en instans avstyrker förslaget och anser att frågan berör grundläggande processförulsätlningar av principiell art och därför inte bör tas upp i samband med en begränsad reform. Samma instans anser ocksä att - om förslagel ändå genomförs - reglerna bör utformas lika för brottmål och tvistemål så alt huvudförhandling alltid skall hållas om någon av parterna begår det och det inte år uppenbart obehövligt. En annan instans anser all man bör gä längre än vad ulredningen har föreslagit och införa möjlighet för hovrätterna atl avgöra mål efter ett blandat muntligt och skriftligt förfarande.

Som utredningen har anmärkt är avvägningen mellan muntlig och skriftlig process delvis en fråga om processekonomi. Jag anser det angelägel all man tar till vara alla möjligheter som erbjuds att låta överrälterna avgöra mål på handlingarna i den utsträckning del kan ske utan att rättssäkerheten eftersatts eller utredningens kommande förslag till utformning av över-rättsprocessen föregrips.

Enligl gällande rätt är huvudprincipen för tvistemålen atl de skall avgöras efter huvudförhandling. Av processekonomiska skäl har man redan i de nuvarande reglerna gjort åtskilliga undantag frän den principen. Somjag ser del innebär ulredningens förslag inte någon principiell nyhet utan endast all man nu går vidare på den inslagna vägen. I likhet med flertalet remissinstanser anser Jag att ulredningens förslag när del gäller tvistemålen år väl underbyggda och atl de bör genomföras nu. Däremot skulle det enligl min mening föra för långt all i samband med den begränsade reform som Jag nu förordar ta upp frågan om ett blandat muntligt och skriftligt föifarande i överrälterna efter mönsler från förvallningsprocessen. 4 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 78

Prop. 1983/84:78 50

En utvidgning av möjligheterna för hovrätterna atl avgöra tvistemål på handlingarna skulle för familjemälens del medföra att nämndemän kom att medverka i mindre utsträckning än f.n., eftersom nämndemän enligt gällande regler kan delta endast vid huvudförhandling. Jag förordar - liksom utredningen - att möjlighel till nämndemannamedverkan i familjemål i hovrätt öppnas även vid avgörande av mål på handlingarna. Reglerna i 15 kap. 30 a § giftermålsbalken bör ändras i enlighet härmed.

Brottmål i hovrätt

Enligt 51 kap. 21 § RB får hcivrätten avgöra brottmål ulan huvudförhandling, om åklagaren för talan endasl till den tilltalades förmån eller åklagaren biträder den tilltalades talan (första stycket). Hovrätten får även avgöra ett mål på handlingarna, cm den tilltalade har frikänts i underrätten och del inte förekommer anledning all döma till annan påföljd än böter. Med att en tilltalad har frikänts Jämställs att han fått påföljdseftergift eller befunnits på grund av själslig abnormitet vara fri frän påföljd. Vidare kan huvudförhandling underlåtas, om den tilltalade i tingsrätten dömts till böter och det inte förekommer anledning att döma honom till någon annan påföljd. Med böter Jämställs vite och förverkande. Om talan förs även om annat än ansvar, krävs för etl avgörande på handlingarna att lalan i den delen enligt 50 kap. 21 § får prövas utan huvudförhandling.

För brottmålens del finns inte någon direkt motsvarighel till den i 50 kap. 21 § första stycket upptagna möjligheten att avgöra mål på handlingarna, om hovrätten finner uppenbart alt vadetalan är ogrundad.

Utredningen anser att avgörande för frågan om huvudförhandling skall hållas eller ej bör för brottmålens del, på samma sätt som för tvistemålens, vara om det finns sakliga skäl för en sådan förhandling. Enligt utredningen kan en munfiig förhandling vara värdefull både med hänsyn lill utredningen om brottet och för bedömningen i påföljdsfrågan. Den kriminalpolitiska effekten av att den tilltalade tvingas inställa sig inför hovrätten torde däremot vara mindre än när det gäller inställelse inför tingsrätten.

Enligt ulredningen bör huvudregeln för brottmål alltjämt vara att målet skall avgöras efler huvudförhandling. Men liksom när det gäller tvistemål bör vissa ytterligare avsteg frän huvudregeln kunna göras.

Utredningen föreslår att hovrätternas möjligheter att avgöra mål på handlingarna vidgas genom att man dels "höjer takel" i fråga om påföljden, dels tar fasta pä den påföljd som år aktuell i hovrätten i stället för att som nu låta tingsrättens val av påföljd vara avgörande.

Ett mål bör sålunda få avgöra;; på handlingarna även i de fall det står klarl att påföljden skall bli villkorlig dom. Med böter och villkorlig dom bör enligl ulredningen Jämställas dels s.k. konsumtionsdomar enligt 34 kap. I S första stycket 1 brottsbalken, såvida det inte är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet, dels vite och förverkande.

Vidare föreslår utredningen att det även för brottmålens del införs en

Prop. 1983/84:78 51

möjlighet att avgöra mål på handlingarna i de fall vadetalan är uppenbart ogrundad.

När det gäller parternas inflytande på handläggningsformen anser ulredningen att en part i princip alltid skall ha rätt till huvudförhandling även i hovrätt, om en sådan inte är uppenbart obehövlig. Även en parts önskan om att få ett avgörande pä handlingarna bör respekteras, om inte motparten motsätter sig det eller hovrätten finner att huvudförhandling behöver hållas av hänsyn till utredningen.

Även förslaget rörande brottmålen har godtagits av de flesta remissinstanserna. En av de instanser som avslyrker förslaget anser att behovet av vissa av de föreslagna ändringarna kan ifrågasättas. Några remissinstanser anser att man bör gå längre än vad utredningen har föreslagit och öppna möjlighet att avgöra mål på handlingarna även i de fall påföljden kan bli skyddstillsyn eller ett kortare fängelsestraff.

För egen del anser Jag att utredningens förslag är väl avvägda och att processekonomiska skäl lalar för att de genomförs nu.

Högsta domstolen

För att ett mål skall tas upp i högsta domstolen (HD) fordras normall prövningstillstånd. Frågan om prövningstillstånd avgörs efter föredragning. Beviljas prövningstillstånd, skall huvudförhandling i princip hållas. Enligt 55 kap. 12 § finns del emellertid möjlighet alt avgöra även revisionsmål pä handlingarna. Reglerna korresponderar med vad som gäller för hovrätt i vademål. Härutöver gäller att HD får avgöra mål på handlingarna som har upptagits omedelbart av hovrätten.

Utredningens förslag under vilka förutsättningar hovrätt bör ha möjlighet alt avgöra mål på handlingarna lar sikle åven på rättegången i HD. Förslaget har i den delen inte mött några särskilda invändningar. Jag förordar därför att de föreslagna ändringarna i fråga om hovrättsprocessen får tillämpning även beiräffande rättegången i HD.

2.9 Avgörande av mål i den tilltalades frånvaro vid huvudförhandling i överrätt m.m.

Mitt förslag: Om en enskild vadekärande i elt brottmål underlåter alt infinna sig personligen vid en huvudförhandling i hovrätten trots atl han blivit ålagd sådan inställelse, förfaller hans vadelalan, såvida inle rätten anser sig kunna döma i målet trots hans frånvaro. Möjligheten för vadekäranden att få ell tvistemål eller elt brottmål återupptaget i hovrätten, dä vadetalan i målet förklarats förtallen, begränsas till de situationer då han haft laga förfall.

Motsvarande skall gälla i revisionsmål i högsta domstolen.

Prop. 1983/84:78 52

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (Ds Ju 1983: 1 s. 68).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om att vadetalan skall förfalla när en enskild vadekärande i brottmål underlåter att följa ett föreläggande att infinna sig personligen. Elt par remissinstanser anser att motsvarande ordning bör införas i tvistemål. Det sägs också från ett par håll att hovrätten i de aktuella fallen aldrig borde vara skyldig att pröva målet materiellt. Förslaget om att möjligheten till återupptagande i tvistemål och brottmål skall begränsas till de situationer där laga förfall föreligger har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av nästan alla. Endast en remissinstans - Sveriges advokatsamfund - uttalar tveksamhet i denna del.

Skäl för mitt förslag: Om en enskild vadekärande uteblir från en huvudförhandling i hovrätten, dvs. inställer sig varken personligen eller genom ombud, förfaller hans vadetalan, vilket i praktiken innebär att hovrätten avskriver målet från vidare handläggning och att tingsrättens dom står fast. Detta gäller både tvistemål och brottmål (50 kap. 19 § första stycket och 51 kap. 19 § första stycket RB). Motsvarande gäller i revisionsmål i högsta domstolen (55 kap. 15 § RB).

Om en vadetalan har förklarats förfallen, har vadekäranden räll att efler begäran få målet återupptaget. Denna rätt är inle villkorad på annal sätt än att begäran skall framställas inom viss tid frän beslutet om att vadetalan förfallit. Om målet tagits upp på nytt och vadekäranden återigen uteblir från en förhandling, dvs. inställer sig varken personligen eller genom ombud, har han dock inle rått att fä målet återupptaget ytterligare en gång (50 kap. 20 §, 51 kap. 20 § och 55 kap. 15 § RB).

1 brottmål förekommer det inte sällan att den tilltalade som vadekärande underlåter att infinna sig personligen vid en förhandling, trots atl han av hovrätten ålagts sådan inställelse. 1 de fall där något ombud för honom inte heller inställer sig, tillämpas de regler om förfallen vadetalan jag nyss nämnt. Den praktiskt vanligaste situationen år emellertid alt den tilltalade inte infinner sig men väl hans försvarare. Som regel har denne ocksä ställning som ombud. I dessa fall är det enligt gällande regler inte möjligt för hovrätten alt förklara vadelalan förfallen, trots att den omständigheten att vadekäranden inte följer ett föreläggande att infinna sig personligen normalt får tolkas som ett tecken på atl han inte är villig atl medverka till att processen förs framåt.

Hovrätten har i denna situation möjlighet att avgöra målet trots den tilltalades frånvaro (51 kap. 19 § sista stycket RB). Enligt ordalagen i lagtexten är denna möjlighet obegränsad. I praxis har dock en viss reslriktivitet gjort sig gällande. Enligl ell uttalande i förarbetena till RB bör det når det gäller mål om mera allvarliga brott endast undantagsvis komma i

Prop. 1983/84:78 53

fråga atl hovrätten avgör målet eller i varje fall ändrar tingsrättens dom till den tilltalades nackdel utan att denne hörts personligen i hovrätten. Etl grundläggande krav som gäller alla brottmål är naturligtvis att hovrätten kan få ett tillräckligt underlag för ett materiellt avgörande även utan den tilltalades personliga medverkan.

Anser sig hovrätten inte kunna avgöra målet i sak i den tilltalades frånvaro, är man hänvisad till att kalla den tilltalade till en ny huvudförhandling eller atl låta hämta honom till rätten. Den aktuella förhandlingen mäsle då i allmänhet ställas in. Allt detta förorsakar givetvis kostnader och olägenheter.

Utredningen har diskuterat olika möjligheter att komma till rätta med de nu nämnda problemen och stannat för en lösning som innebär att vadetalan i brottmål skall anses förfallen inte bara när den tilltalade varken inställer sig personligen eller genom sin försvarare utan även när försvararen inställer sig och har ställning som ombud.

Det bör nämnas att den nu aktuella frågan togs upp i en motion till 1978/79 års riksmöte. Motionärerna föreslog en lösning i linje med vad utredningen nu kommit fram till (mot. 1978/79:1757). Riksdagen avslog dock motionen under hänvisning till utredningens arbete (se JuU 1979/80: 13).

För min del är jag inle beredd att nu, frånsett vad som följer av förslaget om vidgade möjligheter att avgöra brottmål pä handlingarna, förorda en ändring i fråga om möjligheterna för hovrätt att avgöra brottmål i sak utan den tilltalades medverkan. I stället vill Jag ansluta mig till utredningens förslag, som vid remissbehandlingen allmänt godtagits och som innebär att vadetalan i de aktuella situationerna förklaras förfallen. Förslaget betyder att vadekärandens bristande vilja att lojalt medverka i förfarandet får samma konsekvenser, oavsett om hans eventuelle försvarare har ställning som ombud eller inte. Vadekärandens rättssäkerhet tillgodoses genom rätten till återupptagande. Jag återkommer strax till den frågan.

Ett par remissinslanser har förordat att den ordning som sålunda föreslås när det gäller enskilda vadekärande i brottmål bör gälla även i tvistemål, i varje fall i de indispositiva målen. Jag kan i och för sig hålla med om att en sådan ordning kan vara motiverad av rent systematiska skäl. Något större praktiskt behov av en utvidgning till tvistemålen torde emellertid inte föreligga, eftersom vadekäranden i ett tvistemål i de allra fiesta fall torde ha ett starkt intresse av att själv agera för atl få till stånd en ändring av tingsrättens dom. I den största gruppen indisposifiva mäl, nämligen familjemålen, finns regelmässigt ett interimistiskt beslut som tillgodoser vadesvaranden under tiden fram till lagakraftägande dom. Härtill kommer, som utredningen påpekat, att en reform för tvistemålens del i den antydda riktningen kan kräva vissa konsekvensändringar för påföljdssystemet i tingsrätt i sådana mål. Jag år mot denna bakgrund inte beredd att nu ta upp frågan om en ändring i det nu aktuella hänseendet för tvistemålens del.

Prop. 1983/84:78 54

Saken fär övervägas på nytt vid den fortsatta översynen av överrättsprocessen.

Utredningens förslag innebär att hovrätten, om den tilltalade underiåter att infinna sig personligen men däremot företräds av elt ombud vid förhandlingen, i första hand skall undersöka om det är möjligt att avgöra målet i sak på det tillgängliga materialet och först därefter utnyttja möjligheten att förklara vadetalan förfallen. Ett par remissinslanser har ifrågasatt om man inte borde ha samma regler i denna situation som när vadekäranden uteblir helt, dvs. alltid förklara vadetalan förfallen ulan någon möjlighet till materiell prövning.

Enligt min mening år det i det aktuella hänseendet en klar skillnad mellan del fallet atl ingen från vadekärandens sida inställer sig och del fallet att ett ombud är närvarande. I den förra situationen vet domstolen oftast i praktiken ingenting om vadekärandens inslällning, l.ex. om han över huvud laget vidhåller sina yrkanden i målet. 1 den senare situationen kan däremot försvararen ibland lämna alla uppgifter som behövs för att hovrätten skall fä lillräckligt underiag för ett materiellt avgörande. Det är då från flera synpunkter bättre om ett sådani avgörande kommer lill slånd. Bl.a. elimineras risken för en ny hovrättsprocess efter ansökan om återupptagande. Jag stöder mot den bakgrunden utredningens linje i det aktuella hänseendet.

Jag förordar atl reglerna i 51 kap. 19 § förstastycket RB ändras i enlighet med det sagda.

RÅ har i sitt remissvar tagit upp frågan om handläggningen när den tilltalade, efter att ha blivit dömd av tingsrätten och överklagat domen, håller sig undan på sådant sätt att han inte kan nås med ordinär delgivning och inte heller kan hämtas till hovrätten. Om denna situation uppkommer redan under tingsrättens handläggning, har rätten enligt 46 kap. 15 S andra stycket andra punkten RB möjlighet att avgöra målet i den tilltalades frånvaro. Enligt RÅ har denna regel stundom tillämpats analogi i hovrätts-processen, men det borde nu uttryckligen fastslås atl del är lillåtet även i hovrätt att i de aktuella fallen avgöra målet i vadekärandens frånvaro.

Det är naturligtvis inte tillfredsställande att en tilltalad enbart genom atl hålla sig undan skall kunna förhindra alt en dom vinner laga kraft. Med de ändringar i fråga om möjlighelerna att förklara vadetalan förtallen som jag nyss förordat torde emellertid behovet av en lagstiftning enligl den linje RÅ förordar inte vara framträdande. 1 de aktuella fallen torde hovrätten regelmässigt kunna företa s.k. kungörelsedelgivning av ett föreläggande till vadekäranden att infinna sig personligen vid en huvudförhandling. Följer vadekäranden inte ett sådant föreläggande, har hovrätten möjlighet att -om de förslag somjag nyss lagt fiam godtas - förklara vadetalan förfallen, oavsett om vadekäranden vid förhandlingen representeras av elt ombud eller ej. Tingsrättens dom vinner därigenom laga kraft sedan liden för ansökan om återupptagande gått ut.

Prop. 1983/84:78 55

Jag går härefter in pä frågan om rätten till återupptagande av målet efter det att vadetalan har förklarats förfallen. Denna rätt finns både i tvistemål och brottmål.

Utredningen har ansett det rimligt att rätten till återupptagande begränsas till sådana fall där vadekäranden haft laga förfall för sin underiåtenhel att inställa sig. Nästan alla remissinstanser har anslutit sig till denna bedömning. Endast advokatsamfundet uttrycker tveksamhet. Man ifrågasätter om inte en regel, som gör rätten till återupptagande beroende av laga förfall, är för sträng mol vadekäranden. Man anför att det finns en mångfald möjligheter till missöden eller missförstånd som kan äventyra en inställelse vid rätlen. utan att därför laga förfall i formell mening kan anses föreligga.

För min del vill Jag i denna fråga påpeka atl det finns många situationer i en rättegång där en part måste utföra en prestation inom en viss tid vid påföljd att det annars inträder en oförmånlig rättsverkan för honom. När del gäller bl.a. frister för överklagande finns möjlighet till rättelse enligt bestämmelserna om återställande av försutten tid i 58 kap. 11 § RB. Förutsättningen för att återställande skall beviljas är att sökanden hade laga förfall för sin underlåtenhet alt iaktta fristen.

Att en vadetalan förklaras förfallen innebår som tidigare nämnts att hovrätten avskriver målet och att tingsrättens dom vinner laga kraft. Om vadekäranden verkligen hade för avsikt alt infinna sig men hindrades av en oförutsedd händelse, är del en situation som är snarlik den alt han tänkt överklaga tingsrättens dom men hindrats att göra detta i rätt tid på grund av en omständighet som han inte kunde förutse. Enligt min mening är det ganska naturligt att behandla dessa situationer på samma sått.

Frågan om vad som är laga förfall regleras i 32 kap. 8 § RB. Enligt detta stadgande skall laga förfall anses föreligga "då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat". Regeln lämnar som synes utrymme för ganska fria tolkningar, och det finns också en rikhaltig praxis i fråga om vad som skall anses utgöra laga förfall. De avvägningar mellan olika intressen som därvid ansetts rimliga torde kunna passa in även i de nu aktuella sammanhangen.

En begränsning av rätten till återupptagande till de situationer där laga förfall föreligger överensstämmer sålunda väl med RB:s principer för molsvarande fall. Några hinder från rättssäkerhetssynpunkt för att genomföra en sådan begränsning kan Jag därför inte se. En reform torde kunna medföra en icke försumbar effektivitetsvinst för domstolarna, särskilt som antalet ansökningar om återupptagande torde komma att öka om de förslag Jag nyss förordat genomförs. Som utredningen har anfört är det praktiskt mest lämpligt att frågor om rätt till återupptagande handläggs av hovrätterna själva och inte i den ordning som gäller för frågor om återställande av försutten tid.

Prop. 1983/84:78 56

Jag förordar alltså alt reglerna i 50 kap. 20 § och 51 kap. 20 § RB ändras i enlighet med det anförda. Jag återkommer i specialmoliveringen till vissa tillämpningsfrågor.

Jag har hittills i detta avsnitt uppehållit mig endast vid hovrättsprocessen. Till följd av en hänvisning i 55 kap. 15 § RB skall emellertid reglerna om förfallen vadetalan och om rätt till återupptagande ha molsvarande tillämpning i fräga om rättegången i högsta domstolen. Ulredningen har föreslagit att de nya reglerna får gälla åven för högsta domstolens del. Förslaget har godtagits vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig lill ulredningens bedömning i denna del. Någon lagändring behövs inte.

2.10 Formerna för förhör vid huvudförhandling med medtilltalade m.fl.

Mitt förslag: 1 brottmål undantas vissa personkategorier, som inte direkt intar ställning av part i rättegången, från reglerna för vittnesförhör. De skall i stället höras enligl de regler som gäller för tilltalade, dvs. utan sanningsplikt och utan ed. De skall dock ha samma rätt till ersättning som vittnen. Förslaget gäller sådana personer som åtalats för medverkan lill den gärning förhöret gäller eller för en annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen. Vidare gäller förslaget den som är skäligen misstänkt för en gärning som nu har angetts. Vad som sagts om åtalade skall enligt förslaget också gälla bl.a. dem som har fått ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot eller åtalsunderlåielse.

Utredningens förslag: Överensstiimmer i allt väsentligt med mitt förslag (SOU 1982:25 s. 55, SOU 1982; 26 s. 259).

Remissinstanserna: En stor majoritet tillstyrker förslagel eller lämnar del utan erinran. Elt par remissinstanser menar atl de aktuella personerna i stället borde höras som vittnen, dock ulan ed. Ett par andra befarar negativa effekter för brottsbekämpningen och är inte beredda atl tillstyrka förslaget. Se vidare remissammanställningen s. 529.

Skäl för mitt förslag: Enligt RB gäller i flera hänseenden skilda regler för förhör med ett vittne och förhör med en part. Den viktigaste skillnaden år atl etl vittne i princip har skyldighet att lämna en fullständig och sanningsenlig berättelse vid påföljd av straffansvar för mened, medan detta inte gäller för parter. För tilltalade i brottmål gäller ingen sanningsplikt alls. En tilltalad kan utan risk för påföljd (bortsett från rättegångskostnadsansvar för försumlig processföring) lämna en medvetet osann berättelse eller vägra yttra sig.

Prop. 1983/84:78 57

Att man inle ansell sig kunna ålägga en tilltalad samma sanningsplikt som elt vittne sammanhänger med den särskilda situation som den tilltalade befinner sig i vid elt åtal mot honom själv, Hans främsta intresse får generellt setl antas vara att handla på etl sädanl säll i rättegängen alt utgången blir den för honom gynnsammast tänkbara. Skulle man ålägga honom en straffsanktionerad sanningsplikl i rättegången, skulle hans intresse av en gynnsam utgång i sakfrågan i många fall komma i skarp motsättning till intresset av att tala sanning för att undgå menedsansvar. Det har ansetts olämpligt att låta den tilltalade hamna i denna intressekon-fiikt.

Om flera personer har åtalals för medverkan i samma brottslighet, handläggs ålalen mol dem i regel i en rättegång och vid en enda huvudförhandling. Samtliga tilltalade finns då med vid förhandlingen och förhörs i egenskap av parter, även om förhöret kommer in på en medtilltalads del i brottsligheten. Denna ordning motiveras av alt del normalt är praktiskt sett omöjligt atl vid åtal mot flera för medverkan i samma brottslighet helt skilja ul vissa delar som berör endasl en viss tilltalad, utan atl en intressekonflikt av det tidigare berörda slaget uppkommer för den förhörde.

Del händer emellertid inte så sällan all förhören av dem som är misstänkta för delaktighet i samma brottslighet kommer alt äga rum vid skilda tillfällen. Delta kan bero på att huvudförhandling inle kan genomföras i fråga om alla tilltalade på en gång. l.ex. därför all någon av dem genomgår rältspsykialrisk undersökning eller inle går alt få tag pä. Ett annat fall är alt en rättegång i överräll gäller endast en av de medålalade. medan tingsrättens dom har vunnil laga kraft mot de övriga och dessa skall höras i överrällen.

Det uppkommer i del praktiska domstolsarbetet inle sällan oklarhet om vilka regler som skall gälla vid förhör i de siluationer jag nu har nämnl. Domstolarna anser sig i många fall inle kunna förböra de medtilltalade som vittnen, i varje fall inle om vederbörandes egen del i brottsligheten ännu inte hunnit bli bedömd genom ett lagakraftvunnel avgörande. I de fall domstolarna inle anser sig kunna lillämpa viitnesreglerna. brukar man höra vederbörande "upplysningsvis", något som saknar direki stöd i RB. Det råder därvid oklarhet om vilka regler som gäller, bl.a. i fräga om tvångsmedel, ordningen för förhöret och rätt lill ersättning för inställelsen.

Det har i olika sammanhang framställts krav på atl lagstiftaren löser de nu nämnda problemen. Ulredningen har mot denna bakgrund lagit upp frågan och föreslär att vissa närmare uppräknade kategorier av personer, som kan antas vid ett vittnesförhör under edsansvar komma i en inlresse-konfiikt, skall undanlas från reglerna om vittnesförhör och i stället höras i stort sett enligt reglerna för tilltalade i brottmål. Del gäller sådana personer som - utan att vara parter vid den aktuella förhandlingen - åtalats för den gärning förhöret gäller eller för försök, förberedelse, stänipling. anstiftan eller medhjälp till denna eller för en annan gärning som har omedelbart

Prop. 1983/84:78 58

samband med den aktuella gärningen. Detsamma föreslås gälla för den som är skäligen misstänkt för en gärning av delta slag och som har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 § RB. Vad som sagts om åtalade föreslås också gälla sådana som har fått etl strafföreläggande eller ett föreläggande om ordningsbot, liksom den som har fält åtalsunderlåielse.

Utredningen föreslår somjag nyss antytt atl de nu nämnda kategorierna av personer processuellt setl skall behandlas i stort sett enligt reglerna för tilltalade. Della innebär lill atl börja med atl samma tvångsmedel för inställelse vid rätten (vite och hämtning) gäller som för vanliga tilltalade. Vidare undanlas de aktuella personerna från möjligheten och skyldigheten att avlägga ed samt frän sanningsplikt i rättegången. 1 ell hänseende föreslås de dock jämställda med vanliga vittnen, nämligen i fråga om rätlen lill ersättning för inställelsen.

Förslagel har praktiskt taget hel', godtagits vid remissbehandlingen. Frän etl par håll framförs dock atl de medtilltalade - med hänsyn till viklen av en effektiv brottsbekämpning - borde i större utsträckning följa vittnesreglerna.

För egen del får jag anföra följande.

Behovet av en lagreglering av formerna för förhör med s.k. medtilltalade och likställda år väl känt och vitsordas ocksä allmänt av remissinstanserna. Enligl min mening är en sådan reglering angelägen.

Liksom utredningen och nästan alla remissinstanser finner jag del rimligt att de medtilltalade - varmed Jag i del följande förstår inle bara dem som åtalats i samma mäl ulan ocksä bl.a. dem som på ett eller annat sätt misstänks för delaktighet - undantas frän rätten och skyldigheten att avlägga vittnesed. För detta lalar inte bara den intressekonflikt som de medtilltalade generellt får antas befinna sig i. Som utredningen påpekat har denna lösning också den fördelen att den tillgodoser önskemålet om processuell Jäm vikt mellan dem som är misstänkta för delaktighet i samma brottslighet. Om nämligen en medtilllalad hade möjlighel att avge sin berättelse under ed. fär han en bevismässig fördel framför den tilltalade, som ju inle har möjlighet alt förstärka bevisvärdet av sin berättelse med ed.

Önskemålet alt undvika en intressekonflikt talar för alt de medtilltalade även befrias frän vanliga vittnens sanningsplikl. Häitill kommer att en osanklionerad sanningsplikl i dessa sammanhang torde vara praktiskt verkningslös. Jag biträder därför utredningens förslag att medtilltalade undanlas från såväl edsansvar som sanningsplikt.

Jag har med det nu sagda kommit fram till att medtilltalade inte bör vara underkastade tvä av de viktigaste grundregler som gäller för vanliga vittnen. Detta bör - som ulredningen ocksä föreslagil - föranleda att de medtilltalade generellt undanlas frän vittnesreglerna i 36 kap. RB och i stället får följa de regler som gäller för tilltalade i brottmål.

I etl hänseende bör dock reglerna för vittnen gälla även medtilltalade.

Prop. 1983/84: 78 59

Det gäller rätten till ersättning för inställelse till förhör. Den medtillttilade befinner sig i detta hänseende i samma situation som etl vittne genom alt han är skyldig atl infinna sig vid en rättegång som inte direki berör honom själv som part. Det är dä rimligt alt han får sina kostnader för inställelsen ersatta i samma utsträckning som gäller för ell vittne.

När det gäller omfattningen av den personkrets som skall undantas frän reglerna för vittnesförhör enligt det nu sagda har ulredningen föreslagit en ganska detaljerad gränsdragning, somjag tidigare redogjort för. Förskigel har i denna del praktiskt taget hell godtagits vid remissbehandlingen. För min del finner Jag gränsdragningen i slorl sett konsekvent. Ylleriigare ell par fall bör emellertid jämställas med älalsfallen. Del gäller dels de fall dår en militär befattningshavare ålagt någon disciplinstraff och dels de fall där åtal inle har väckts lill följd av regler om särskild ålalsprövning.

I fråga om sambandet mellan del brott som förhöret gäller och del brott som förhörspersonen misstänks för har Jag i princip ingen erinran mol den gräns ulredningen föreslagit. I denna del förordar jag dock i förtydligande syfte vissa justeringar av närmast teknisk natur i förhällande till ulredningens förslag.

Utredningen har tagit upp frågan om den medtilltahides eventuella försvarare bör beredas tillfälle all delta vid förhöret. Jag delar ulredningens åsikt att en försvarare i vissa fall kan ha en uppgifi atl fylla i en sådan situation men att det skulle föra alldeles för långt atl alllid kalla försvararen till förhöret. 1 stället bör — som ulredningen säger - försvararens rått atl närvara och ställa frågor i det fall del behövs anses följa av allmänna regler om försvarares plikter. Det år naturligt alt rätlen och parterna - inte minsl åklagaren - håller försvararen informerad om elt planerat förhör i de fall det kan antas vara påkallat alt han infinner sig vid förhöret.

Jag föror'dar att 36 kap. 1 S RB ändras i enlighet med det sagda. Jag återkommer i specialmoliveringen fill vissa tillåmpningsfrågor.

2.11 Undantag från RB:s regler om vitesföreläggande i vissa fall

Mitt förslag: En domstol får avstå frän atl sälta ut vite i ett föreläggande, om den som skall delges föreläggandet vistas utom rikel och delgivning annars inte kan ske i den främmande slalen.

Utredningens förslag: Överensslämmer med mitt förslag (SOU 1982:25 s, 52, SOU 1982: 26 s, 433),

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran (remissammanställningen s. 715).

Prop. 1983/84:78 60

Skäl för milt förslag: När en person som vistas utom rikel skall delges ett föreläggande frän en svensk domstol, får domstolen vända sig till myndigheterna i del land där den sökte vistas. I allmänhet är de utländska myndigheterna behjälpliga med sådan delgivning. Del finns emellertid undanlagstall. I bl.a. Norge. Västtyskland, Schweiz och öststaterna medverkar myndigheterna inle till delgivning av förelägganden som förenats med en ekonomisk sanktion (vite) vid bristande uppfyllelse. Eftersom de fiestti förelägganden enligt RB skall förenas med vite uppstår problem. 1 praktiken brukar de idag lösas så att domstolen utan formligt lagstöd avstår från all sälla ul vite och låter föreläggandet delges utan någon utsatt påföljd för underlåtenhet atl följa föreläggandet.

Utredningen föreslår en bestämmelse som uttryckligen ger rätten en möjlighet alt i de situationer jag nu har berört underiåla atl sätta ut vite. Förslaget har godtagits vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig lill utredningens bedömning röi"ande behovet och utformningen av en lagstiftning pä denna punkt. Som utredningen föreslagit bör den nya regeln tas in i en ny paragraf i 33 kap. RB.

2.12 Utgångspunkten för besvärstidens beräkning i vissa fall

Mitt förslag: Fristen för att överklaga en tingsrätts beslut under rättegången skall räknas från dagen för beslulel, om beslutet meddelats vid etl sammanträde eller om det vid ell sammanträde har tillkännagetts när beslutet kommeratt meddelas.

Utredningens förslag: Överensstänmer med mitt förslag (SOU 1982:25 s. 87. SOU 1982: 26 s. 597).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga. En remissinstans förordar molsvarande ändring i fråga om reglerna om missnöjesanmälan (remissammanställningen s. 882).

Skäl för mitt förslag: 1 52 kap. I 8 RB finns beslämmelser om tid och sätt för överklagande av en tingsrätts beslut. När det gäller utgångspunkten för beräkning av klagofristen - som är två veckor - är regeln i fråga om beslut under rättegången som meddelats vid etl sammamräde att tiden räknas frän den dag beslutet meddelades. För övriga beslul räknas tiden från det att den som vill klaga fick del av beslutet.

Ulredningen har påpekat att den nu beskrivna ordningen medfört vissa problem när det gäller sädana beslul under rättegången som visseriigen inte meddelas vid ett sammanträde men i fråga om vilka rätten vid ett sammanträde fillkännager när beslutet kommer att meddelas. Dels framstår del sakligt setl som överflödigt atl etl sådant beslut måste delges med

Prop. 1983/84:78 61

de klagoberåttigade, eftersom tidpunkten för beslutets meddelande ändå fär antas vara känd för dem. Och dels har det i några fall inträffat all klagande försuttit besvärsfristen därför alt det i viss utsträckning förelegal skiftande praxis i fråga om tolkningen av gällande rätt pä denna punkt.

Som ett sätt att komma till rätta med de problem som finns föreslär utredningen att klagotiden skall räknas från beslutets datum även i de fall där rätten vid en förhandling tillkännagett när beslutet kommer all meddelas. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen. Jag finner för min del förslaget välmotiverat och förordar atl 52 kap. 1 § RB - bortsett från elt par jämkningar av redaktionell art - ändras i enlighet med vad utredningen föreslår.

En remissinstans - JO - har förordat atl motsvarande reform genomförs i fråga om missnöjesanmälan enligt 49 kap. 3 och 4 §S RB. F.n. gäller att sådan anmälan skall ske genast i fråga orn sädana beslul som meddelats vid ett sammanträde och eljest inom en vecka från det parlen fick del av beslutet.

JO: s förslag är enligt min mening inle invändningsfritt. Till en början kan man hysa tvekan vilket praktiskt värde en sådan reform har. Vidare kan tillämpningssvårigheter befaras. Det är kanske inle rimligt atl begära att varje part skall hälla sig beredd att anmäla missnöje exakt vid den lidpunkt beslutet meddelas pä rättens kansli, och då mäsle nästa fråga bli hur långa dröjsmål som i så fall kan accepteras. Ell alternativ skulle möjligen vara att visserligen ge en enveckasfrist i de avsedda fallen, men låta fristen löpa från beslutets dag. Även en sådan lösning har emellertid nackdelar. Bl.a. får man etl ganska komplicerat system med tre olika beräkningsgrunder.

Jag vill vidare peka på att rättegångsutredningen f.n. gör en total översyn av rättsmedlen i den allmänna domstolsprocessen, en översyn som omfattar även reglerna om missnöjesanmälan. Jag utgår från att utredningen tar upp även det nu aktuella problemet.

Mot denna bakgrund är jag in.*e beredd att nu förorda någon ändring i reglerna om missnöjesanmälan.

2.13 Delegerad beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande

Mitt förslag: Mäl om betalningsföreläggande skall i fortsättningen kunna handläggas av domstolsbiträden i den utsträckning som regeringen bestämmer.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Domstolsverket föreslog i en skrivelse till regeringen den 4 september 1979 en försöksverksamhet med delegation av beslutanderätten i mål om betalningsföreläggande till personal som inle

Prop. 1983/84:78 62

år lagfaren. Förslagel logs upp i departementspromemorian (Ds Ju 1981: II) Rationellare summarisk process.

I departementspromemorian framhölls inledningsvis atl pågående reformarbete på process- och uisökningsräilens område inle utgjorde nägol hinder mol atl ta upp frågan om delegation i mål om betalningsföreläggande. Vidare anfördes:

Den kraftiga ökningen av målen om beialnlngsföreläggande kan i del rådande slalsfinansiella läget knappast mötas med personalförslärkningar. Om en delegation kan medföra en snabbare och effektivare handläggning av dessa mål bör den möjligheten tas lill vara. Det kan också förutsättas att den genom delegationen frigjorda notariearbelskrafien genom den ökade måltillströmningen kan slyias över lill andra angelägna arbetsuppgifter i tingsrätterna. Med hänsyn till att den hell övervägande delen av mål om beialnlngsföreläggande utgörs av enkla niassärenden innebär della alt man hushällar med den juridiskt utbildade arbetskraften och utnyttjar den för arbetsuppgifiei' där den Juridiska utbildningen kommer bättre till pass. Notarieulbildningens kvalitet bli:r alltså inte lägre utan snarare högre genom delegationen.

Vid bedömningen av frågan om delegation bör vidare beaktas alt prövningen från rättens sida i allinäiihet år mycket summarisk. Den sakliga prövningen går i princip ut på att konstatera alt ansökan avser utfående av penningfordran som inte grundar sig pä elt skriftligt fordringsbevis och inte avser skadestånd. Vidare skall i ansökan anges grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst. 1 formellt hänseende skall rättens behörighet prövas. 1 föreläggandet till gäldenären skall rätlen ange den koslnadser-sättning som skall ulgå om bestridande ej sker. Ersättningen ulgår enligt schablonregler som regeringen meddelar.

Med hänsyn lill beialningsföreläggandenas karaklär av schabloniserade massärenden och intresset av etl rationellt utnyttjande av domstolsväsendets resurser bör del hinder för en delegation till domslolsbiträden som del nuvarande kravet på lagfarenhet utgör undanröjas. Det synes innebära en onödig omgång att detta sker genom en särskild lag om försöksverksamhet. 1 stället bör redan av 30 § lagsökningslagen (1946: 808) framgå atl mäl om beialnlngsföreläggande i den ulsiräckning som regeringen beslämmer får handläggas av tjänstemän som inle är lagfarna.

Den närmare omfattningen av delegationen torde på sikt böra anges i förordningen (1979; 572) med tingsrältsinslruktion. Dessförinnan bör emellertid, som domstolsverket har föreslagit, en viss försöksverksamhet bedrivas. För försöksverksamheten bör en särskild förordning utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med domstolsverkets förslag.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian ställde sig flertalet remissinstanser tveksamma till eller avstyrkte elt genomförande av promemorieförslagel. Flera remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt, tillstyrkte dock förslaget. En del remissinstanser ansåg att en delegationsmöjlighel borde införas endast för vissa mältyper eller alt en lids försöksverksamhet borde föregå det slutliga ställningstagandet. Några remissinstanser menade att man borde avvakta resultatet av rältegångsutredningens översyn av den summariska processen.

Prop. 1983/84:78 63

Departementspromemorian lades våren 1982 till grund för en proposition (prop. 1981/82: 134) om ändring i lagsökningslagen m.m. Något förslag i delegationsfrågan lades dock inte fram. 1 denna del anförde föredraganden följande:

Som framgår av departementspromemorian finns del flera skäl som lalar för att domstolsbiträden på eget ansvar får handlägga mäl om beialnlngsföreläggande av enklare beskaffenhet. Enligl min mening skulle en sådan ordning på sikt kunna medföra en ökad effektivitet i verksamheten utan att rättssäkerheten därigenom försämrades samtidigt som biträdesljänslernas attraktivitet skulle höjas.

Ett genomförande av förslaget förutsätter emellertid dels en ej obetydlig utbildningsverksamhet, dels en försöksverksamhet som inle kan vara alltför kortvarig. Som Jag har nämnt tidigare är den summariska processformen f.n. föremål för utredning. Rältegångsutredningens betänkande, som är nära förestående, kommer sannolikt att innehålla relativt långtgående förslag till förändringar av de nuvarande reglerna. Även de lagändringar som föreslås i detta lagstiftningsärende och som syftar till att avhjälpa de största problemen i den nuvarande verksamheten kan behöva omprövas med anledning av rältegångsutredningens betänkande. Med hänsyn härtill anser jag att frågan om delegation av domargöromål i mål om betalningsföreläggande bör anstå till dess den summariska processformen har fått sin mera definitiva utformning.

Domstolsverket har i en skrivelse till regeringen den 10 februari 1983 återkommit lill frågan och hemställt alt förslaget om delegation i mål om beialnlngsföreläggande genomförs snarast. Verket konstaterar i skrivelsen att remissbehandlingen av rältegångsutredningens förslag nu är avslutad. Eftersom ulredningens förslag om den summariska processen inte torde höra lill de frågor som kommer att behandlas med förtur kan det enligl verket antas dröja länge till dess den summariska processen får sin mer definitiva utformning. Vidare kan ändringar i den summariska processen genomföras enklare och smidigare om den personal som inte är lagfaren redan har erfarenhet av att självsvändigt handlägga mål.

Verket har vidare hänvisat till en utvärdering (domstolsverkels rapport 1982:6) av delegeringen inom inskrivningsväsendel. Enligl rapporten är erfarenhelerna därifrån mycket goda och rationaliseringsvinsterna betydande.

För egen del kan Jag i allt väsentligt ansluta mig till de skäl som anfördes i departementspromemorian lill förmån för en delegering av beslutanderätten i mäl om betalningsföreläggande. Jag fäster därvid särskilt avseende vid att en delegation kan innebära ett mera rationellt utnyttjande av domstolsväsendets resurser, något som i del rådande statsfinansiella läget är av största betydelse. Jag ser del således som en fördel om tingsnotarierna kan utnyttjas för andra arbetsuppgifter i tingsrätterna än enkla rutinärenden, något som också ligger i linje med den avkortning av liden för noiarie- meritering som föreslås i en promemoria om notarietjänstgöring som nu

Prop. 1983/84:78 64

remissbehandlas. Jag delar ocksä uppfattningen alt del fi-amstår som onödigl alt tillskapa en särskild lag orn försöksverksamhet. Det kan visserligen viira lämpligt atl den nya ordningen genomförs successivt, men delta bör kunna ske inom ramar som bestäms av r"egeringen i förordningsform.

All nu genomföra en delegationsreform kan inte ses som elt för"egri-pande av ställningstagandet till rältegångsutredningens förslag om en integrering av den summariska processen i den egenlliga ivisiemälsprocessen. Utredningen förutsätter all rätten i s.k. blankelimäl skall beslå av en domare, som inle behöver vara lagfaren, och atl handläggningen i dessa mäl myckel snarl kommer atl anpassas till ADB-ruiiner. ADB-stöd har redan tagits i bruk i den summariska processen vid Stockholms och Göteborgs lingsrålter och kommer inom en snar framlid all införas också vid Malmö tingsrätt. 1 likhet med domstolsverket ser jag det som en fördel om personal som inte är lagfaren så snart som möjligt kan få erfarenhet av att självständigt handlägga vissa mål.

Omfattningen av delegationen bör bestämmas med utgångspunkt i det förslag till förordning om försöksverksamhet med handläggningen av mäl om betalningsföreläggande som var fogat lill departementspromemorian.

Enligt detta förslag skulle delegationen inte omfatta avvisningsbeslut. mäl vari ansökan återkallats ellei" förfallit och gäldenären framställt kosi-nadsyrkande, mäl med en utländsk juridisk person som part eller mål som i övrigt är av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller vars handläggning av annan orsak kräver särskild erfarenhet.

För min del vill jag tillägga alt ansvaret för handläggningen bör överföras lill lagfaren personal om etl bestridande kommer in i målet. Del stämmer nämligen häst överens med principerna för vårt rättegångsväsende att målen handläggs av lagfarna domare sä snarl del kan antas att en tvist föreligger mellan parterna. Frågan huruvidti ell mål skall hänskjulas till r'ättegång liksom frågan om en ansökan skall förklaras fört"allen bör alltså avgöras av en lagfai'en domare.

Mot bakgrund av det nu sagda förordar jag alt mäl om beialnlngsföreläggande får handläggas av icke lagfaren personal i den utsträckning som r"egeringen bestämmer. Jag föreslår att 30 S lagsökningslagen (1946:808) ändras i enlighet härmed.

2.14 Taxa för ersättning till vissa tolkar

Mitt förslag: Inom rättsväsendet skall ersättning lill tolkar för allvarligt hörsel- och lalskadade och lill allmänna tolkar i fortsättningen utgå enligt samma system som gäller för övriga tolkar, dvs. enligl taxa.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Enligt 5 kap. 6 S RB skall tolk anlitas för atl biträda rätten, om en part, ell vittne eller någon annan som skall höras

Prop. 1983/84:78 65

inte behärskar svenska språket. Om det finns en s.k. allmän tolk vid rätten, skall han eller hon anlitas. 1 annat fall förordnar rätten en lämplig person som tolk. Tolk får ocksä anlitas, om den som skall höras är allvarligt hörsel- eller talskadad.

Allmän tolk finns enligt 1 § kungörelsen (1947:644) om anställande av allmän tolk m.m. endast vid Haparanda och Gällivare tingsrätter.

Som tolk för hörsel- och lalskadade får bara anlitas personer som av skolöverstyrelsen utsetts för att motta sådant uppdrag, 1 § förordningen (1977: 175) om tolk för hörsel- och lalskadade. Skolöverstyrelsen skall varje är sammanställa och publicera en lista på dem som har utsetts.

Tolkars rätt till ersättning behandlas i 5 kap. 8 § RB. Enligt detta lagrum har en allmän tolk och tolk för allvariigt hörsel- eller talskadad rätt fill ersättning enligl särskilda bestämmelser, medan övriga tolkar har rätt till ersättning för arbele, tidsspillan och utlägg enligt en taxa som fastslälls av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Ersättningen betalas av allmänna medel.

1 50 och 52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns för förvaltningsprocessen regler i stort sett molsvarande dem som gäller för rättegängen vid allmän domstol. Allmän tolk förekommer dock inte i förvaltningsprocessen. Det finns heller inga särregler för ersättningen till tolkar för allvariigt hörsel- eller lalskadade.

Enligt 9 § förvaltningslagen (1971:290) kan även förvaltningsmyndigheter anlila tolk under samma villkor som i förvaltningsprocessen. I lagen finns däremot inga regler om ersättning till tolkar.

Närmare bestämmelser om allmänna tolkars rätt till ersättning finns i 4 § kungörelsen (1947; 644) om anställande av allmän tolk m.m. En allmän tolk har enligt dessa regler rätt till dagarvode med i allmänhet 300 kr. per förräitningsdag saml resekostnadsersättning och traktamente enligt de bestämmelser om reseförmåner som enligt kollektivavtal gäller för statstjänstemän i allmänhet.

Enligt förordningen (1977; 175) om tolk för hörsel- och lalskadade gäller motsvarande ersättningsregler beträffande sådana tolkar.

För andra tolkar än allmänna tolkar och tolkar för hörsel- och lalskadade utgår ersättning enligl taxa. Bestämmelser om sådan taxa finns i förordningen (1979:291) om tolktaxa. Enligt denna skall ersättning till tolk vid muntlig översättning vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, bostadsdomstolen, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen, arrendenämnd, hyresnämnd, statens va-nämnd, åklagarmyndighet, polismyndighet och kronofogdemyndighet utgå enligt taxa som domstolsverket fastställer efler samråd med riksåklagaren, rikspolisstyrelsen och riksskatteverket. Domstolsverket har med stöd av detta bemyndigande fastställt en taxa, som gäller fr.o.m. den I oktober 1979. Taxebeloppen har sedermera ändrats. 1 taxan skiljs mellan tolkning vid domstol (inklusive hyresnämnd, arrendenämnd och statens va-nämnd) och tolkning vid de andra myndigheter som omläl-5 Rik.sdagen 1983/84. I .saml. Nr 78

Prop. 1983/84:78 66

tas av taxan. Inom dessa båda områden finns olika ersättningsnivåer, beroende på tolkens kvalifikationer. Den högsta ersättningsnivån gäller för tolkar som har godkänts av kommerskollegium såsom rättslolk i språket i fräga. En lägre ersättningsnivå gäller för övriga av kommerskollegium godkända tolkar. Till den lägsta ersättningsnivån hänförs tolkar som inte har auktorisalion av kommerskollegium.

Domstolsverket har i en skrivelse till regeringen den 12 november 1981 anfört atl reglerna om ersättning till tolkar, särskilt till tolkar för hörsel-och lalskadade, borde ses över. De skillnader i fråga om rätten till ersättning som finns mellan olika typer av tolkar har enligt verket lett till svårigheter att rekrytera tolkar for hörsel- och lalskadade. Enligt verket borde en taxa för sådana tolkar arbetas fram, om möjligt gemensam med den taxa som redan gäller för rättstolkar. Man borde då samtidigt överväga att taxereglera ersättningen till de allmänna tolkarna. Verket hemställde mot denna bakgrund om regeringens uppdrag att utreda frågan om taxereglering av ersättningen till tolkar för hörsel- och lalskadade och till allmänna tolkar inom rättsväsendet. 1 beslut den 11 februari 1982 lämnade regeringen domstolsverket ett sådant uppdrag.

Domstolsverket har den 30 november 1982 överlämnat ett förslag till regeringen om taxa för ersättning till teckenspråktolkar och allmänna tolkar. Verket föreslår att ersättningen till de nämnda lolkkategorierna inordnas i den nuvarande tolktaxan. En sådan reform beräknas medföra en kostnadsökning för staten om maximalt 2 000 kr.

Innan Jag redovisar min egen bedömning vill Jag ta upp en terminologisk fråga. Domstolsverket har i sin utredning använt termen "leckenspråktol-kar" pä tolkar för hörsel- och lalskadade. Skolöverstyrelsens lista över bemyndigade rältstolkar omfattar dels tolkar för döva och dövblinda, dels tolkar för hörsel- och lalskadade. Termen teckenspråklolkar betecknar där enbart tolkar för döva. Domstolars och andra myndigheters räll alt anlita tolk begränsas till de fall dä någon är "allvariigt hörsel- eller talskadad". Det är alltså länkbart alt personer ur båda de nämnda kategorierna anlitas. 1 avsikt att täcka alla de fall då domstolar och andra myndigheter inom rättsväsendet får anlita tolk för hörsel- eller lalskadade personer använder Jag i del följande begreppet "tolk för allvariigt hörsel- och lalskadade"'.

Skälet till atl man - när ersättningen till vanliga språktolkar inom rättsväsendet taxereglerades år 1979 - inte tog med allmänna tolkar och tolkar för allvarligt hörsel- och lalskadade torde ha varil alt del då redan fanns särskilda bestämmelser om ersättning för dessa lolkkategorier. Domstolsverkets utredning visar emellertid alt del pä sina håll är svårt atl rekrytera tolkar för allvarligt hörsel- och lalskadade. Det är inle osannolikt alt delta till slor del beror på ersiittningsbeståmmelsernas nuvarande utformning. Som verket har anfört är det både rättvist och praktiskt att dessa tolkar får följa samma ersättningsregler som vanliga språktolkar. Man fär

Prop. 1983/84:78 67

därigenom ett enhetligt system med goda möjligheter till differentierad ersättning alltefter tolkens kvalifikationer.

Vad nu har sagts om fördelarna med en taxereglering av ersättningen till tolkar för allvarligt hörsel- och lalskadade gäller även de allmänna tolkarna.

Kostnaderna för en reform i den antydda riktningen är enligt vad utredningen visar så marginella att man inte av den anledningen bör avstå från reformen.

Jag förordar alltså en övergång till ett taxesystem för de berörda tolkkategorierna. Detta kräver att 5 kap. 8 § RB ändras så atl regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att fastställa en taxa. Ersättningsreglerna i 52 § förvaltningsprocesslagen är däremot så utformade att någon ändring inte behövs.

Godtar riksdagen mitt förslag, ämnar Jag senare föreslå regeringen att ge domstolsverket i uppdrag att fastställa taxan.

2.15 Kammarrätternas domförhet vid beslut om avskrivning av mål

Mitt förslag: Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse skall kammarrätterna vara domföra med en lagfaren ledamot i stället för som nu med tre lagfarna ledamöter.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Enligt 2 kap. 4 § tredje stycket RB år en hovrätt sedan den 1 Januari 1983 domför med en lagfaren domare ensam vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse (prop. 1982/83:41, JuU 11, rskr 83, SFS 1982:1123). Tidigare gällde inga särregler för denna kategori av beslut, utan hovrätten var enligt huvudregeln domför med fyra lagfarna domare.

Enligt hovrätlsinstruktionen tillkommer befogenheten alt ensam besluta om avskrivning av mål rotelinnehavaren.

Presidenterna i rikets kammarrätter har i en skrivelse till Justitiedepartementet i april 1983 hemställt atl del även för kammarrätternas del öppnas möjlighet för rotelinnehavarna att ensamma besluta om avskrivning av mäl efler återkallelse.

Skälet till alt man när det gäller hovrätterna ansett sig kunna överge den kollegiala sammansättningen vid beslut om avskrivning av mål på grund av återkallelse är givetvis atl del vid den prövning som skall föregå sädana beslut praktiskt taget aldrig aktualiseras bedömningar av mer kvalificerad beskaffenhet. Motsvarande gäller - som kammarräitspresidenterna påpekat - för kammarrätternas del. Jag kan därför inle se något hinder moi att området för endomarhandläggning i kammarrätt utsträcks till avskrivningsbeslut efter återkallelse.

Prop. 1983/84:78 68

Jag förordar att 12 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ändras i enlighet med det anförda.

2.16 Mellankommunala skatterättens domförhet i vissa fall

Mitt förslag: I fråga om möjligheterna att förstärka mellankommunala skatterätten med en exlra nämndeman skall gälla samma regler som för länsrätterna, dvs. ytterligare en nämndeman får delta endast när det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet. Om det inträffar förfall bland nämndemännen sedan handläggningen har påbörjats, skall mellankommunala skatterätten i likhet med vad som gäller för länsrätterna vara domför med två nämndemän.

Bakgrund och skäl för mitt förslag: Den 1 juli 1983 trädde en reform när det gäller nämndemäns medverkan i tingsrätter och länsrätter i kraft (prop. 1982/83; 126, JuU 32, rskr 314, SFS 1983; 370 fO. Genom de nya reglerna begränsades länsrätternas möjligheter att förstärka rätten med ytteriigare en nämndeman utöver det föreskrivna minimiantalet tre. Rätten atl ta med en extra nämndeman inskränktes genom reformen till de fall då del behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, l.ex. när det finns särskild anledning att befara att jävssiluationer kan uppkomma under en session. Samtidigt infördes en ny regel av innebörd att en länsrätt är domför med endast två nämndemän, om det under handläggningens gång inträffar förfall för en nämndeman.

För mellankommunala skatterättens del står de gamla reglerna i fråga om antalet nämndemän kvar, 24 ?: Jämförd med 17 § första stycket lagen (1971; 289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Enligt min mening bör de begränsningar i förstårkningsmöjlighelerna som numera gäller för länsrätterna införas även för mellankommunala skatterätten. Detsamma bör gälhi regeln om bibehållen domförhet vid förfall bland nämndemännen. 24 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör ändras i enlighet med det sagda. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillämpningsfrågor.

3 Ikraftträdande

De lagändringar somjag nu har förordat bör träda i kraft den 1 januari 1984. Beiräffande frågan om över-gångsbestämmelser får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Prop. 1983/84:78 69

4 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken.

3. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

4. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar samt

6. lag om ändring i lagen (1974; 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1 kap.3 §

Paragrafen reglerar tingsrätternas domförhet i tvistemål och brottmål.

I femte stycket anges de fall när en tingsrätt är domför med en lagfaren domare ensam. När det gäller endomarkompetensen vid huvudförhandling i tvistemål föreslås — av skäl som angetts i den allmänna mofiveringen (avsnitt 2.1) - en ny regel om att en tingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål är domför med en lagfaren domare om det är tillräckligt med hänsyn till målets beskaffenhet och parterna samtycker.

Utgångspunkten för bedömningen av om det är tillräckligt med en enda lagfaren domare är det enskilda målets beskaffenhet, dvs. dess omfattning och svårighetsgrad. Även om båda parter, l.ex. av tidsskäl, begär att målet skall avgöras av ensamdomare år det rätten som har det slutliga avgörandet. Det bör särskilt betonas att endomaralternativet i allmänhet inte bör väljas, när det blir fråga om en mer omfattande bevisbedömning.

Rättens beslut angående domförheten får enligt 49 kap. 8 § första stycket RB överklagas endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut i målet.

2 kap. 4 §

I paragrafen regleras hovrätts domförhet. Ändringarna berör första stycket. Beträffande motiven för ändringarna kan hänvisas till avsnitt 2.2.

Enligt den nya huvudregeln är hovrätten domför med tre lagfarna domare, 1 mål som överklagats från en tingsrätt skall dock rätten bestå av minst fyra lagfarna domare, om minst tre lagfarna domare deltagit i tingsrättens avgörande. Den störte sammansältningen skall användas oavsett om rättsmedlet mot tingsrättens avgörande har varit vad eller besvär.

Prop. 1983/84:78 70

Av hänsyn till intresset av enkla och entydiga regler föreslås inte någon särreglering för prövningen av sådana frågor som uppkommer först i hovrätten i ett överklagat mål. Så snart tingsrätten vid det överklagande avgörandet har bestått av minst tre lagfarna domare, skall alltså hovrätten vid all handläggning som inte kan ske inför ensamdomare bestå av minst fyra lagfarna domare.

För att fyra lagfarna domare skall behöva delta i handläggningen krävs att det rör sig om ett mål som överklagats från en tingsrätt. Det är alltså alltid tillräckligt med tre lagfania domare i mål där talan väckts eller ansökan skett direkt i hovrätten. I mäl där någon annan myndighet än en tingsrätt, l.ex. en kronofogdemyndighet, fattat det överklagade beslutet är det också lillräckligt med tre domare. Detta följer i praktiken redan av kravet att underinstansens beslut skall ha fattats av minst tre lagfarna domare.

5 kap. 8 §

Paragrafen behandlar tolkars rätt till ersättning. Nuvarande första stycket avser ersättning till allmänna tolkar och tolkar för allvarligt hörsel-och lalskadade och innehåller en hänvisning till särskilda bestämmelser. För övriga tolkar anges i andra stycket vad ersättningen skall omfatta. Vidare anges att ersättningen skall bestämmas enligt taxa som fastställs av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.14) bör en laxereglering införas även för allmänna tolkar och tolkar för allvarligt hörsel- och lalskadade. Förslaget innebär att första stycket upphävs samt alt andra stycket ändras så alt del täcker alla slags tolkar.

9 kap. 10 §

I denna paragraf, som är ny, föreslås vissa allmänna regler om verkställighet av beslut om hämtning till sammanträde inför allmän domstol. Reglerna fyller ut de bestämmelser i RB som reglerar när hämtning får ske. I fråga om skälen till förslaget hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3. I samband med att regler om hämtning införts i 9 kap. har kapitlets rubrik ändrats.

I första stycket upptas huvudregeln för verkställande av hämtningsbeslut. Den som skall hämtas får inte omhändertas tidigare ån vad som är nödvändigt för att han omedelbart, dvs. utan mellankommande förvaring på l.ex. en polisstation, skall kunna inställas till sammanträdet.

Frän huvudregeln i första stycket görs undantag i andra stycket. Förutsättningarna för tillämpning av undantagsreglerna är att hämtnlngsförsök tidigare har misslyckats eller att del annars på grund av vad som år känt om den som skall hämtas finns särskild anledning till ett omhändertagande tidigare än vad första stycket tillåter.

Alt elt hämtningsförsök tidigare misslyckats syftar i första hand på

Prop. 1983/84:78 71

hämtningsförsök i samma mål. Detta betyder bl.a. att om ett hämtningsförsök misslyckats vid tingsrättens behandling, hovrätten kan lägga delta till grund för tillämpning av regeln. Även hämtnlngsförsök i andra mål eller l.ex. till läkarundersökning kan medföra alt andra stycket får tillämpas. Det kan då finnas särskilda skäl på grund av vad som är känt om den som skall hämtas. Beslut angående omhändertagande enligl andra stycket fattas av rätten eller polismyndighet.

Ett beslut om omhändertagande innebär enligt tredje stycket att den som omhändertagits är skyldig att för hämtningens genomförande stanna kvar pä den plats som bestäms av polismyndigheten. 1 allmänhet torde det bli frågan om en polisstation. Det finns dock fall där vederbörande bör kunna tillåtas alt under bevakning uppehålla sig l.ex. pä sin arbetsplats eller i sitt hem. I fråga om behandlingen av dem som omhändertagits får Jag vidare hänvisa till vad Jag har anfört i den allmänna motiveringen.

I tredje stycket ges också bestämmelser om längsta tid för skyldighet att kvarstanna. För längre tid än sex timmar krävs beslut av rätten, som därvid får bestämma tiden till högst arton timmar. Restiden inräknas inte i de angivna tiderna. Normalt torde det vara polismyndigheten som anmäler när sextimmarstiden kan behöva överskridas. Rätten kan också självmant fatta beslut om det men bör då givetvis samråda med polismyndigheten.

Enligt sista meningen i tredje stycket skall vid prövningen av frågan om skyldighet att stanna kvar särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid domstolssammanträdet. Den regeln innebär atl stor hänsyn måste tas till de kostnader som uppstår om sammanträdet måste ställas in.

Enligt fiärde stycket får den som omhändertagils enligt denna paragraf inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet. Denna regel omfattar inte endast den eventuella vistelsetiden pä en polisstation, utan även själva hämtningen och transporter i samband med denna. I fråga om regelns tillämpning när det gäller förvaring på polisstation hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen.

1 fråga om den interna fördelningen av de beslutsfunktioner som enligt paragrafen läggs på polismyndighet gäller de allmänna reglerna i lagen (1972:509) om vad som avses med polismyndighet m.m. och i anslutning därtill givna närmare föreskrifter.

Slutligen bör i detta sammanhang påpekas att den som skall hämtas fill ett domstolssammanträde inte på vanligt sätt skall kallas till sammanträdet (jfr SOU 1982: 26 s. 359).

33 kap. 10 §

I paragrafen, som är ny, tas i första meningen upp en bestämmelse som ger rätten möjlighet att i vissa fall underlåta att sätta ut vite i ett föreläggande. Beträffande skälen kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11).

Prop. 1983/84:78 72

Följden av att vite inte sätts ut i föreläggandet blir att den uppmaning som föreläggandel innehåller blir osanklionerad. Även om föreläggandet inte följs, kan i många fall handläggningen av målet ändå drivas framåt, l.ex. lill ett avgörande enligt 46 kap. 15 §. Enligl vissa bestämmelser i RB förutsätts för en åtgärd från rättens sida att ett vitesföreläggande har misslyckats (se l.ex. 44 kap. 6 §). Med vitesföreläggande enligl dessa lagrum bör därför jämställas etl föreläggande enligt förevarande paragraf. En regel om detta tas upp i paragrafens andra mening.

Om rätten med stöd av denna paragraf utfärdar etl föreläggande utan atl sätta ut vite. är det givetvis väsentligl att det i föreläggandel ändå lämnas upplysning om vad den förelagde riskerar om föreläggandet inte följs, l.ex. att målet avgörs.

36 kap. I §

Paragrafen innehåller f.n. en regel om allmän vittnesplikl och elt generellt förbud för parter och för målsäganden i brottmål att vittna.

1 tre nya stycken i paragrafen föreslås en specialreglering för förhör med medtilltalade och vissa andra personer. Dessa undantas från de skyldigheter som ett vittne har. bl.a. i frågzi om edgång och sanningsplikt. Bakgrunden till och de närmare skälen för förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10).

Den personkrets undantagsreglerna omfattar framgår av andra och tredje styckena. Huvudfallet tas upp i andra stycket. Där nämns den som åtalats för medverkan till den gärning som förhöret gäller eller för annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen. Det avgörande är att åtal har väckts mot vederbörande, oavsett således om åtalet sedermera lett fram till en lagakraftvunnen dom eller ej och oavsett om en dom i målet gått i frikännande eller fällande riktning.

Med åtal för "medverkan" avses dels åtal för gärningsmannaskap lill den gärning förhöret gäller och dels åtal för medhjälp till gärningen.

Som exempel på vad som avses med "omedelbart samband"' kan försl och främst nämnas det fallet atl förhöret gäller ett fullbordat brott och den som skall höras åtalats för förberedelse eller anstiftan till brottet. Vidare kan nämnas det fallet atl förhöret gäller stöld och den som skall höras har åtalats för häleri, beslående i att han köpt stöldgodset från den tilltalade. Tillämpning av reglerna bör emellertid komma i fråga bara när sambandet mellan de olika brotten är nära och påtagligt. Domstolarna får i varje enskilt fall beakta de skäl som li;?ger bakom de föreslagna reglerna och därvid särskilt överväga hur saken skulle ha ställt sig om den som skall höras hade varil åtalad i samma rättegång som den tilltalade. Även möjligheten att höra vederbörande som vittne under erinran om innehållet i 36 kap. 6 § RB bör givetvis beaktas.

Enligl första punkten i tredje stycket skall undantagsreglerna gälla också den som är skäligen misstänkt för sädanl brott som anges i första stycket.

Prop. 1983/84:78 73

För att denna förutsättning skall vara uppfylld krävs - som framgår av lagtexten - dels atl misstanken delgetts den misstänkte enligt 23 kap. 18 § RB och dels alt misstanken kvarstår vid det i målet aktuella förhörslillfäl-let.

Det kan inträffa all den som skall höras visserligen är skäligen misstänkt för ell brotl som kvalificerar ell undanlag frän viitnesreglerna men all misstanken ännu inte delgetts honom. 1 etl sådani fall bör del - som ulredningen anför - enligl grunderna för 23 kap. 18 S RB åligga åklagaren atl underrätta honom om misstanken.

Enligl andra punkten i Iredje stycket jämställs med en åtalad den som fåll etl strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot eller som av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff.

I Iredje punkten i tredje stycket upptas vissa andra fall som skall jämställas med alt ätal väckts. De situationer som avses är sådana dår åklagaren visserligen har tillräckliga skäl för åtal. men där olika förhållanden, l.ex. omständigheter hänförliga till gärningsmannens person, gör att åtal enligt särskilda regler ändå inte skall väckas. I lagtexten upptas först del fallet all åtalsunderlåielse har meddelats. Detta kan ske enligt regler i 20 kap. 7 S RB eller 1 § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Vidare upptas del fallet alt åtal inle har väckts lill följd av regler om särskild ålalsprövning. Härmed avses i första hand reglerna i 6 § lagen om unga lagöverträdare och 31 § lagen (1981: 1243) om värd av missbrukare i vissa fall. Under begreppet sårskild ålalsprövning faller också den prövning som skall ske bl.a. enligl vissa regler i brottsbalken. Att åtal inle väcks lill följd av ålalsprövning enligl sistnämnda regler torde emellertid i praktiken knappast förekomma när - såsom fallet är i den situation som nu är aktuell - åtminstone någon av dem som misstänks för medverkan i brottet har åtalats.

Av fjärde stycket framgår vilka regler om kallelse m.m. som skall gälla för de personer som enligt andra och tredjeslyckena inle skall höras enligl vittnesreglerna. Där sågs att i fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro från förhandling reglerna om tilltalade i 45 kap. 15 § och 46 kap. RB skall gälla. Detta innebär atl den som skall höras skall föreläggas att infinna sig vid förhandlingen vid påföljd av vite eller hämtning. Under vissa omständigheter kan också hämtning ske utan föregående föreläggande.

I fråga om själva förhöret skall vidare enligl fjärde slyckel gälla vad som sägs om tilltalade i 46 kap. I första hand blir del därvid aktuellt att lillämpa 6 S Iredje stycket. Förhöret med den medtilltalade - vilket Ju i dessa sammanhang helt har karaktären av förhör i bevisningssyfte - bör under alla omständigheter äga rum efter förhöret med den tilltalade och lämpligen i anslutning till övrig bevisupptagning i målet.

Enligl fjärde styckets sista mening har den som skall höras enligl tredje eller fjärde stycket samma rätt som ett vittne till ersättning för sin inställelse och till förskott på ersättningen.

Prop. 1983/84:78 74

Det kan antas alt rätten i mänga fall saknar kännedom om omständigheter som gör atl en person som skall höras faller under de undantag från viitnesreglerna som las upp i denna paragraf. Del bör vara en naturlig uppgift för parterna - särskill åklagaren - att lämna rätten den information i denna del som de har tillgång lill.

Del bör slutligen erinras om vad som sägs i den allmänna motiveringen om alt del ibland kan vara naturiigt all den medtilltalades försvarare underrättas om förhöret sä atl han fär lillfälle atl bedöma om han bör närvara.

42 kap. 4 §

I paragrafen regleras en tingsrätts möjlighel - och skyldighel - att i tvistemål avvisa en stämningsansökan, när denna är ofullständig.

Enhgt första stycket skall ansökningen avvisas, om käranden genom elt föreläggande enligl 3 S beretts tillfälle all inkomma med kompletteringar, men ansökningen trots delta är sä ofullständig att den inle utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång. Käranden skall alltså -■ liksom enligt gällande rätt - under alla omsländigheler ha fått möjlighet alt komplettera sin ansökan. Först om han inle hör av sig i anledning av föreläggandet eller om en komplettering från hans sida inte avhjälper bristerna, fär avvisning ske.

Det bör i detta sammanhang anmärkas atl kravet på föreläggande måste anses innebära alt käranden beretts lillfälle lill komplettering såvitt avser just den avvisningsgrundande omständigheten. Om l.ex. käranden fått elt föreläggande att komplettera sill yrkande och därefter gjort delta, kan ansökan inle avvisas pä den grrrnden alt rätten - vid prövning av om stämning skall utfärdas - finner de lill grund för yrkandet åberopade omständigheterna alltför ofullständigt angivna.

När tiden för yttrande över föreläggandet har gått ut och beslut i avvis-ningsfrägan skall fattas, har rällen givetvis - oavsett om föreläggandet besvarats eller ej - att vid delta tillfälle självständigt ta ställning lill om det material som presterats genom själva ansökningen eller senare är tillräckligt för att uppfylla kraven i förevarande paragraf.

När det gäller de krav i fråga om fullständighet som bör slällas på en stämningsansökan har de nu gällande, mer detaljerade rekvisiten för avvisning ersatts av en generell regel av innebörd alt ansökningen skall avvisas om den är sä ofullständig att den inle utan väsentlig olägenhet kan läggas lill grund för en rättegång. Avsikten med den föreslagna regleringen är - sorn framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) - att åstadkomma en skärpning av domstolarnas praxis när det gäller kraven på stämningsansökningarnas fullständighet.

En utgångspunkt för bedömningen av avvisningsfrågan bör. liksom enligt gällande rätt, vara att yrkanden och grunder skall vara så preciserade alt det är möjligt för rätten alt med ledning av de lämnade uppgifterna

Prop. 1983/84:78 75

bedöma frågan om rätlegängshinder föreligger enligt reglerna om lis pendens eller resjudicata. Rätlen måste ocksä - om det blir aktuellt - kunna bedöma om tredskodom mot svaranden kan meddelas på grundval av ansökningen.

Vidare bör det vara ett krav all ansökningen är sä fullständig atl den på ett effektivt sätt kan fylla sin uppgifi alt uigöra grundvalen för den fortsalla rättegängen. Som sagts i den allmänna motiveringen bör i princip krävas att del material som presenteras i ansökningen är så fullständigt att svaranden med ledning av det kan avge ett svaromål enligl reglerna i 42 kap. 7 S. Vad som framför alll är viktigt all fä preciserat - förutom uppgifter av mer formell natur om l.ex. svaranden - är naturligtvis yrkanden och grunder, så alt svaranden kan la slällning till dels i vad mån han medger eller bestrider kärandens yrkande och dels - om yrkandet bestrids - närmare ange grunden för detta.

Det kan å andra sidan naturligtvis i många fall inte begäras all förberedelsen av ett mål där tvist föreligger mellan parterna skall kunna avslutas och målet avgöras endast på grundval av stämningsansökningen och svaromålet. Den fortsatta förberedelsen syftar i dessa mäl till att undanröja mer detaljbelonade oklarheter i parternas ståndpunkter och till att åstadkomma preciseringar i fräga om vilken bevisning som åberopas. Kraven på preciseringar av yrkanden och grunder bör därför inte drivas så långt alt käranden i komplicerade fall tvingas redogöra för saken in i minsta detalj.

Genom uttrycket "ulan väsentlig olägenhet" avses ell processekono-miskl moment bli involverat i avvisningsprövningen. Beträffande mänga typer av brister i en stämningsansökan förhåller det sig ju sä all rätten genom atl ulöva materiell processledning vid en följande muntlig förberedelse kan få fram behövliga preciseringar från käranden. Den muntliga handlåggningsformen är emellertid kostsam. Inleds en rättegång pä ett bristfälligt underlag, är risken stor alt det muntliga förberedelseförfarandel blir onödigt utdraget, bl.a. därför atl motparten behöver tid att ta ställning till kärandens påståenden.

Rätten bör mot denna bakgrund göra en bedömning av hur pass komplicerat och tidsödande det vid ett fortsatt förberedelseförfarande kan bli atl avhjälpa bristerna i stämningsansökningen. Om förberedelsen kan bedömas bli alltför utdragen till följd av atl käranden inte har fullständigat sina uppgifter, skall ansökningen avvisas. Detta bör i princip gälla oavsett målets sakliga beskaffenhet. Den omständigheten l.ex. att målet är av stor omfattning bör givetvis inte sänka kraven på preciseringar från kärandens sida.

Att uppgifter om bevisning saknas i stämningsansökningen torde i allmänhet inte kunna anses uigöra en sådan brist som kan föranleda avvisning. Skyldigheten att redan i ansökningen lämna bevisuppgift kan i stället i vissa fall bli sanktionerad genom reglerna om ansvar för rättegångskostnader.

Prop. 1983/84:78 76

När det gäller möjligheterna till avvisning av talan senare under rättegängen på grund av ofullständigheter i kärandens framställning kan hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen.

Paragrafens andra stycke har blivit föremål för en språklig modernisering.

42 kap. 5 §

1 paragrafen behandlas rättens handlingsmöjligheter i den situationen atl en stämningsansökan befunnits tillräckligt fullständig för att ligga till grund för en rättegång och således inte skall avvisas. Enligt första och andra styckena skall lätten utfärda stämning och låta delge stämningsansökningen med därvid fogade handlingar med svaranden. I dessa regler föreslås endasl en språklig modernisering.

1 ell nytt tredje stycke har lagils upp en regel om att rätten i vissa fall får ogilla käromålel genom dom ulan att dessförinnan utfärda stämning. Bakgrunden lill förslaget har redovisats i avsnill 2.6 i den allmänna motiveringen.

Förutsällningarna för ogillande av käromålel utan stämning är desamma som enligt 44 kap. 8 S gäller för en ogillande dom vid svarandens utevaro frän etl sammanträde för förhandling i ell dispositivt tvistemål. Möjligheten lill omedelbart avgörande står alltså öppen dels när kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet och dels när det annars uppenbart framgår atl detta är ogrundat. På samma sätt som gäller i ulevarofallet får rätten vid sin prövning av om nägol av dessa krav är uppfyllda bor"lse från sådana påståenden i kärandens framställning som strider mol vad som är allmänt veterligt.

Frågan i vad mån rätten genom materiell processledning skall verka för atl käranden ändrar sin framställning har behandlats i den allmänna motiveringen.

Atl ell ogillande enligt den föreslagna lagtexten får ske "genast" innebär självfallet inle atl rätten får underiåla att vidta behövliga ålgärder av annat slag än som regleras i förevarande paragraf. Om käranden - för att ta ett teoretiskt exempel - i målet har biträde enligl rättshjälpslagen och talan ändå är av sådant slag att den sktill föranleda omedelbart ogillande, måste biträdel beredas lillfälle att framställa yrkande om ersättning enligt rättshjälpslagen.

42 kap. 8 a §

Bestämmelsen, som är ny, ger rätten möjlighet alt i dispositiva tvistemål förelägga en part att slutligt bestämma sina yrkanden i målet och de grunder han vill åberopa till stöd för dessa samt vidare att lämna en slutgiltig uppgift om vilken bevisning han vill åberopa och vad han vill styrka med varje bevis. Även ett eventuellt genkäromål eller en regressta-

Prop. 1983/84:78 77

lan. som parten vill väcka till gemensam handläggning med det ursprungliga kåromålet, omfatlas.

En förutsättning för att ett föreläggande skall få ske är alt del är påkallat med hänsyn till hur parten tidigare har utfört sin lalan. Härmed avses sådana fall där det finns skäl atl förmoda alt en part söker fördröja elt avgörande i målet utan godtagbar anledning eller alt en part inte driver processen pä elt tillbörligt sätt. Kan det antas atl parterna lojalt försöker föra processen framåt så snabbi som möjligt, skall möjligheten till föreläggande inte utnyttjas.

Föreläggandet får ges den omfattning som är behövlig och lämplig i det enskilda fallet. Har parten på etl tillfredsställande sätt angett sina yrkanden och grunder men däremot slarvat med bevisuppgiften, bör föreläggandet alltså avse endasl bevisningen. Den praktiskt vanligaste situationen torde dock vara att såväl yrkanden och grunder som bevisning behöver preciseras.

Efler det att tiden för yttrande med anledning av ett föreläggande har gått ut, får enligt förslaget den förelagde parlen inle åberopa nya grunder och ny bevisning. Sådant nytt material får därefter åberopas endast om vederbörande kan visa giltig ursäkt för sin underlåtenhet atl göra åberopandet tidigare. Detta gäller i princip oavsett om parten har efterkommit föreläggandet eller inte. En annan sak är atl frågan orn parten haft giltig ursäkt kan påverkas av hans agerande med anledning av föreläggandet.

Som påpekats i den allmänna motiveringen regleras rällen att framställa nya yrkanden inte av förevarande paragraf ulan av de allmänna reglerna i 13 kap. 3 §RB.

Begreppet "giltig ursäkt" bör som regel bedömas utifrån partens egna förutsättningar alt föra processen pä ett tillbörligt sätt. Det finns anledning att ställa högre krav på en part som företräds av en advokat ån på en part som processar ensam.

Giltig ursäkt bör anses föreligga om det nya materialet blivit bekant för parten först efter det att tidsfristen för yttrande med anledning av föreläggandet har gått ut, under förutsättning all parten redan före fristens utgång gjort rimliga undersökningar. Detsamma bör vara fallet när det nya materialet motiveras av motpartens handlande i processen. Har motparten efler preklusionsfristens utgång åberopat en ny grund eller ny bevisning, bör den part som fått ett föreläggande enligt denna paragraf beredas tillfälle att ta ställning till detta och därvid kunna föra in l.ex. en ny grund för bestridande och ny motbevisning.

Om parten inte redan före fristens utgång insett betydelsen av en omständighet eller ett bevis, bör han också i allmänhet ha kvar rätten att åberopa materialet senare. En annan situation där giltig ursäkt kan föreligga är den att parten underiåtit att åberopa visst material av proeessekono-miska skäl, i tron att det han redan åberopat skulle räcka för atl vinna målet.

Prop. 1983/84:78 78

Etl föreläggande enligt denna paragraf bör kunna användas både vid muntlig och skiifilig förberedelse. Parlen bör således kunna föreläggas antingen atl lämna begärda uppgifter skriftligen eller atl göra della vid ett sammanträde för förberedelse. Därav följer alt det bör vara möjligt att kombinera ell föreläggande enligl denna paragraf med etl föreläggande vid påföljd av tredskodom. Om rätlen l.ex. anser del bäst att parten slutligt redogör för sin ståndpunkt vid ett sammanträde, kan han kallas att inställa sig vid påföljd av tredskodom och dessutom ges ett föreläggande vid påföljd av preklusion enligt förevarande paragraf.

Slutligen skall i detta sammanhang nägol beröras förhållandet mellan den nu aktuella preklusionsregeln och regeln i 43 kap. 10 S RB. enligt vilken material som en part åberopar försl under huvudförhandlingen i vissa fall fär lämnas utan avseende. Regeln i 43 kap. 10 S gäller alla parter, medan preklusionen i förevarande paragraf drabbar endast dem som fått ell föreläggande enligt paragrafen Haren part fått etl sådant föreläggande, är han visserligen formellt underkastad båda de nu nämnda preklusionsreg-lerna. Eftersom det i förevarande paragraf ställs hårdare villkor för att fä åberopa nytt material än enligl 43 kap. 10 §, torde det emellertid i praktiken inle bli aktuellt alt tillämpa den sistnämnda bestämmelsen i fråga om dem som fåll förelägganden enligt förevarande paragraf.

42 kap. 18 §

1 paragrafen anges i vilka fall tingsrätterna får meddela dom under förberedelsen i tvistemål. Till den nuvarande uppräkningen har lagts del fallet atl käromålel enligt beslämmelserna i 5 § kan ogillas ulan alt stämning dessförinnan utfärdas. Bakgiunden lill förslagel har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnill 2.6). I övrigt har paragrafen överarbetats språkligt.

47 kap. 4 ii

1 ptiiagrafen regleras tingsrätternas möjligheter alt i mål om enskilt åtal avvisa ofullständiga stämningsansökningar. Bakgrunden lill förslagel har redovisats i den allmänna motivermgen (avsnitt 2.5). Den föreslagna regleringen överensstämmer i sak med vad som i 42 kap. 4 § föreslås för tvistemålens del. I fråga om förslagets innebörd hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 42 kap. 4 §.

47 kap. 5 §

I paragrafen behandlas rättens handlingsmöjligheter i den situationen att en stämningsansökan i ett mäl om enskilt åtal befunnits tillräckligt fullständig för att ligga till grund för en rättegång och således inte skall avvisas.

Enligt första och andra styckena skall rätten utfärda stämning och låta delge stämningsansökningen med därvid fogade handlingar med svaranden. I dessa regler föreslås endast en språklig modernisering.

Prop. 1983/84:78 79

I ett nytt iredfe stycke har lagils upp en regel om att rätlen i vissa fall inle behöver utfärda stämning utan i stället får utan vidare förberedelseåtgärder ogilla åtalet genom dom. Bakgrunden lill förslagel har redovisats i avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen. 1 övrigt hänvisas till vad som sagts i anslutning till motsvarande stadgande i tvistemål, 42 kap. 5 S.

47 kap. 21 §

I paragrafen anges i vilka fall tingsrätterna får avgöra ett mäl om enskill åtal under förberedelsen. F.n. är detta möjligt endast når det gäller beslut om avvisning. Som en konsekvens av regleringen i 5 S föreslås nu ett tillägg av innebörd att även en sådan dom som avses i den paragrafen får meddelas under förberedelsen.

50 kap. 7 §

1 paragrafen regleras hur hovrätten skall förfara om en vadeinlaga i tvistemål är ofullständig. I första slyckel sägs alt hovrätten i denna situation skall förelägga vadekäranden alt avhjälpa bristen. 1 della stycke föreslås inga ändringar.

I andra stycket regleras hovrättens möjligheter att avvisa en ofullständig vadeinlaga. Här har nuvarande rekvisit - av skäl som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) - ersatts med en bestämmelse om att avvisning skall ske, om vadeinlagan är så ofullständig atl den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten. Ordalagen överensstämmer helt med vad som föreslås i 42 kap. 4 § i fräga om ofullständiga stämningsansökningar. När del gäller tolkningen av den föreslagna lydelsen kan hänvisas till vad som sagts i anslutning till den nämnda bestämmelsen.

Härutöver bör sägas att avvisning av vadetalan principiellt skiljer sig från avvisning av en stämningsansökan därigenom atl saken i del förra fallet blir lagakraftvunnel avgjord, medan en kärande som fått en stämningsansökan avvisad är oförhindrad att upprätta en ny ansökan och få saken upplagen på nytt. Detta bör föranleda viss försiktighet når del gäller avvisning av vadelalan. Detta gäller speciellt i indisposiliva mål, där ju rätten har ett särskilt ansvar för alt den slutliga utgången blir materiellt riktig. Vidare bör rätten när del gäller parter som överklagar utan hjälp av någon juridiskt skolad person vara män om alt i föreläggandel förklara på ett så enkelt och begripligt sätt som möjligt vilka kompletteringar som behövs. Rätten bör också - under förutsättning alt parten kan antas vilja medverka lojalt i rättegängen - vara generös med ytterligare förtydliganden per telefon i nu nämnda fall, givetvis endast i den utsträckning det är tillåtet inom ramen för rättens materiella processledning.

50 kap. 8 §

1 paragrafen finns bestämmelser om hur hovrätten skall föifara när en vadeinlaga är tillräckligt fullständig för all inle föranleda avvisning enligl

Prop. 1983/84:78 80

7S, Huvudregeln år enligl första stycket atl vadeinlagan skall delges -"kommuniceras" — med vadesvaranden. Någon ändring i denna regel föreslås inte.

1 etl nytl andra stycke har tagils upp den i avsnill 2.7 i den allmänna motiveringen förordade regeln all hovrätten, om vadetalan år uppenbart ogrundad, får fastställa tingsrättens dom ulan alt dessförinnan kommunicera vadeinlagan med vadesvaranden.

För att vademälet skall få avgiiras på detta sätt krävs alt målets utgång framstår som sä klar atl kommunikation med motparten måsle bedömas som helt överflödig. I huvudsak torde del bli fråga om fall där vadekåran-den överklagat tingsrättens dom för atl fördröja etl lagakraftvunnel avgörande eller i annal otillbörligt syfte (Jfr Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, s. 766). Som nämnts i den allmänna motiveringen bör rätlens ansvar för utredningens fullsländighel i indisposiliva tvistemål kräva särskild försiktighet vid utnyttjandet av möjligheten lill omedelbar dom i sädana mäl.

Alt vademälet får avgöras genast innebår att hovrätten i regel inle behöver utfärda slulföreläggande enligt 50 kap. 22 S.

I övrigt kan hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 42 kap. 5S.

50 kap. 20 §

1 paragrafen behandlas vadekärandens räll lill återupptagande av ett vädjat tvistemål, när hovrätten förklarat vadetalan förfallen enligt 50 kap. 19 § pä grund av vadekärandens rrtevaro från en huvudförhandling.

I enlighel med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9) bör som villkor för rätt till återupptagande föreskrivas att vadekäranden haft laga förfall för sin utevaro. Första stycket har ändrats i enlighet härmed. Pä sarnma sätt som vid återställande av försutten tid enligl 58 kap. 11 S krävs enligt den nu förevarande paragrafen atl förfallet skall vara av den karaktären atl vadekäranden inte kunnat anmäla det i tid lill hovrätten. Vad som är laga förtall regleras i 32 kap. 8 S RB.

1 detta sammanhang bör uppmärksammas atl hovrätten enligt 32 kap. 6 S RB inte skall förklara en vadetalan förtallen vid vadekärandens utevaro, om del vid utevarotillfället finns anledning att anta att vadekäranden har laga förtall.

Om hovrätten finner atl laga förfall inte förelegat och atl en ansökan om återupptagande alltså inte skall bifallas, skall ansökningen avvisas. Talan mol ett sådant avvisningsbeslut får föras enligt 54 kap. 16 §. Prövningstillstånd behövs i sådana fall inte.

1 andra stycket, som innehåller bestämmelser om liden för ansökan om återupptagande och om påföljden för vadekärandens utevaro efter en ansökan om återupptagande, föreslås endast språkliga ändringar.

Prop. 1983/84:78 81

50 kap. 21 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall hovrätten får avgöra tvistemål på handlingarna. Reglerna är fakultativa, dvs. hovrätten har alltid rätt att hålla huvudförhandling, om det behövs för att utredningen skall bli tillfredsställande.

Enligl paragrafens/ö/-,sro stycke i dess nuvarande lydelse har hovrätten möjlighel att avgöra mål på handlingarna, om vadetalan har medgivits eller om den är uppenbart ogrundad. Dessa fall har utan ändring i sak tagits in underförstå och andra punkterna.

Tredje punkten innebär en utvidgning av den möjlighet till avgörande på handlingarna som i dag regleras i tredje stycket. 1 gällande rätt görs skillnad mellan dispositiva och indispositiva mål. Dispositiva mål får på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner det uppenbart att en sådan inte behövs. För de indisposifiva målens del finns en motsvarande möjlighet till avgörande pä handlingarna bara i de fall dä det endast är fräga om rättstillämpning.

I enlighet med vad som har föreslagits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) har del nuvarande tredje stycket ersatts av en regel som gör det möjligt att avgöra såväl dispositiva som indispositiva tvistemål på handlingarna under förutsättning att båda parterna antingen begärt att målet skall avgöras pä handlingarna eller förklarat sig inte ha något att erinra mot en sådan handläggningsform.

Ändringen innebär att dispositiva och indispositiva mål följer samma regler när det gäller möjligheten att avgöra mål på handlingarna samt atl kravet på att huvudförhandling skall vara uppenbart obehövlig slopas. Om parterna är överens om att målet kan avgöras på handlingarna är det tillräckligt. Som nämnts har dock hovrätten alltid möjlighet alt hålla huvudförhandling om den anser alt detta behövs för atl saken skall bli fillfredsställande utredd. Vidare har kravet på en uttrycklig begäran från parterna om avgörande på handlingarna mjukats upp något.

Fjärde punkten molsvarar i sak del nuvarande andra stycket. Vissa redaktionella justeringar har dock gjorts. Bl.a. har vissa regler om hur värdet av det varom talan fullföljts skall beräknas brutits ut till etl nytt andra stycke.

1 tredje stycket har tagits in en regel om att hovrätten alltid får avgöra ett tvistemål på handlingarna, om det är uppenbart atl huvudförhandling är obehövlig. Till skillnad mol vad som gäller enligl det nuvarande tredje stycket saknar parternas vilja formellt setl betydelse. Regeln lar närmast sikte på det fall då den ena parten i rent obsirukiionssyfte vägrar att gå med på att målet avgörs på handlingarna medan den andra parten anser att huvudförhandling inte behövs. Hovrätten bör dock normalt inle gå emot en fiån båda parter framställd önskan om huvudförhandling.

] fjärde stycket har bara gjorts elt par språkliga ändringar.

6 Riksdagen 1983184. I saml. Nr 78

Prop. 1983/84:78 82

51 kap. 7 §

1 paragrafen regleras hur hovrätten skall förfara när en vadeinlaga i brottmål är ofullständig. Enligt första slyckel skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen. Någon ändring i denna regel föreslås inte.

Enligt andra stycket får vadetalan under vissa omständigheter avvisas, om vadekäranden inte följer ett föreläggande enligt första stycket. Rekvisiten för avvisning föreslås ändrade i överensstämmelse med vad som föreslås för vadelalan i tvistemål. 1 detta sammanhang kan hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) och i specialmotiveringen till 50 kap. 7 §.

Härutöver kan tilläggas atl rättens särskilda ansvar för domens materiella riktighet i brottmål bör kräva alt försiktighet iakttas vid användandet av avvisningsmöjligheten. I denna del kan hänvisas till vad som sagts i fråga om indispositiva tvistemål vid 50 kap. 7 §.

51 kap. 8 §

I fråga om ändringen i denna paragraf kan hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 50 kap. 8 §. Det kan framhållas att undanlaget från skyldigheten att kommunicera vadeinlagan torde få betydelse endast om den tilltalade eller målsäganden är vadekärande.

Att ett brottmål i de nu avsedda fallen kan avgöras utan huvudförhandling följer av den föreslagna ändringen 151 kap. 21 §.

51 kap. 19 §

F.n. gäller enligt paragrafens första stycke atl en vadetalan som förs av en enskild vadekärande skall förklaras förfallen, om vadekäranden uteblir från huvudförhandling. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9) skall vadetalan förklaras förfallen även när vadekäranden visserligen inställer sig genom ombud men underlåter alt infinna sig personligen trots föreläggande därom. Hovrätten skall dock i denna situation först bestämma om det går att pröva vadetalan materiellt och alltså avgöra målet genom dom. Första stycket har ändrats i enlighet härmed.

Del bör uppmärksammas att hovrätten enligt 32 kap. 6 § RB inte skall förklara vadetalan förfallen trots att vadekäranden underlåter all infinna sig personligen, om det finns anledning att anta att vadekäranden har laga förfall. I de situationer där vadekärandens ombud är närvarande torde denne ibland kunna lämna upplysningar till ledning för hovrättens bedömning av om laga fört'all kan antas föreligga.

Återstoden av paragrafen innehåller regler för olika situationer där någon av parterna uteblir från huvudförhandling eller underiåter att infinna sig personligen och vadetalan inte skall förklaras förfallen. I dessa regler

Prop. 1983/84:78 83

föresläs endast språkliga och redaktionella ändringar. Bl.a. har nuvarande tredje och fjärde styckena förts ihop till ett enda stycke.

51 kap. 20 §

I paragrafen behandlas en enskild vadekärandes rätt till återupptagande av ett vädjat brottmål, när hovrätten förklarat vadetalan förfallen enligt 51 kap. 19 § på grund av vadekårandens utevaro från en huvudförhandling eller underlåtenhet att vid en sådan förhandling infinna sig personligen.

I första stycket har - på samma sätt som för tvistemålens del - gjorts den ändringen atl rätt lill återupptagande av målet förutsätter att vadekäranden haft laga förfall. Bakgrunden till förslaget har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9). 1 övrigt hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 50 kap. 20 §.

Andra slyckel innehåller beslämmelser dels om liden för ansökan om återupptagande och dels om påföljden för en enskild vadekärandes utevaro efler en ansökan om återupptagande. 1 det sistnämnda hänseendet gäller f.n. att den vadekärande som uteblir från en huvudförhandling efter en sådan ansökan inte har rätt att fä målet återupptaget på nytt. I förslaget Jämställs med utevaro i detta fall den situationen att vadekäranden efler ansökningen underlåter att följa ett föreläggande att infinna sig personligen. Huruvida beslutet att förklara vadetalan förfallen första gången grundades på att vadekäranden uteblivit eller på att han infunnit sig genom ombud men underlåtit atl infinna sig personligen spelar därvid ingen roll.

Det bör uppmärksammas att hovrätten, i det fall vadekäranden efter ansökan om återupptagande underlåter att infinna sig personligen vid en huvudförhandling men företräds av ett ombud, enligl huvudregeln i 19 S första stycket är skyldig alt i första hand pröva om det är möjligt att pröva vadetalan materiellt innan man förklarar vadetalan fört'allen.

51 kap. 21 §

1 paragrafen regleras i vilka fall hovrätten i brottmål får avgöra mål på handlingarna. Reglerna är fakultativa, dvs. hovrätten är alltid oförhindrad att hålla huvudför-handling, om det behövs för att utredningen skall bli fillfredsställande.

Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse har hovrätten möjlighel alt avgöra mäl pä handlingarna om talan av åklagaren förs endast lill den tilltalades förmån eller om talan, som förs av den tilltalade, biträds av motparten. Dessa bestämmelser har behållits och tagils upp i första och andra punkterna.

1 tredje punkten regleras del fall då hovrätten finner uppenbart att vadetalan är ogrundad. Stadgandet torde i praktiken fä betydelse endasl nar en tilltalad eller en målsägande, som föransvaislalan. är vadekärande.

Enligt andra stycket i dess nuvarande lydelse är hovrättens möjligheter att avgöra mål på handlingarna beroende av dels hur tingsrätten har dömt.

Prop. 1983/84:78 84

dels hur hovrätten finner anledning att döma. Som har anförts i den allmänna motiveringen bör sambandet med tingsrättens dom slopas. De nya bestämmelserna i fiärde punkten ger hovrätten möjlighet att ulan huvudförhandling frikänna den tilltalade eller låta bli atl döma till påföljd, dvs. förklara honom vara på grund av själslig abnormitet fri frän påföljd eller efterge påföljd för brottet. Delta motsvarar vad som gäller redan nu. Liksom nu kan hovrätten således fastställa en frikännande dom oavsett brottets svårhetsgrad. Därutöver får hovrätten emellertid möjlighet att pä handlingarna frikänna en filltalad som har fällts till ansvar i tingsrätten oavsett hur grovt brottet är.

Avgörande för om hovrätten skall kunna underlåta huvudförhandling år om utredningen blir tillfredsställande utan huvudförhandling. Detta kan vara fallet om det är en rättsfråga som är avgörande för utgången eller om endast skriftlig bevisning är aktuell. Vad som här har sagts om frikännande har avseende också på de båda andra nu nämnda situationerna.

Enligt gällande rätt har hovrätten möjlighet alt avgöra brottmål pä handlingarna, om endast bötespåföljd är aktuell och tingsrätten inte har dömt fill annan påföljd. I fjärde punkten utvidgas denna möjlighet till atl avse även villkoriig dom eller villkoriig dom och böter i förening.

Med böter Jämställs enligt paragrafens andra stycke - liksom f.n. -utdömande av vite. Mot bakgrund av regleringen i 46 kap. 15 § har hovrätten enligt förslaget även givits möjlighet att meddela s.k. konsumtionsdomar pä handlingarna. Liksom i 46 kap. 15 § görs undantag för fall dä det samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet, dock att strafftidens längd inte tillagts någon betydelse i förevarande paragraf. Undantaget innebär t.ex. att fillämpning av bestämmelserna i andra stycket är utesluten när undertålten förklarat villkoriigt medgiven frihet förverkad och den tilltalade överklagat domen i denna del.

Att förverkande på grund av brott jämställs med böter i de nu aktuella sammanhangen följer redan av 17 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken (jfr NJA 1976 s. 315). Någon särskild bestämmelse om förverkande har därför inte tagits upp.

Liksom när det gäller tillämpningen av första stycket Ijärde punkten är det i de fall som avses i andra stycket endast den påföljd eller motsvarande som hovrätten finner anledning att ådöma som är avgörande för handläggningsformen.

Att det formella sambandet med tingsrättens dom har slopats innebär inte att del blir utan betydelse vilket domslut tingsrätten har kommit fram till. Som har nämnts tidigare förutsätter ett utnyttjande av möjligheterna att avgöra mål pä handlingarna att utredningen blir tillfredsställande ulan huvudförhandling. Med hänsyn härtill har det inte ansetts erforderligt att dessutom ställa upp ett krav pä att utgången i målet eller påföljdsfrägan skall vara uppenbar. Ulredningens förslag till utformning av bestämmelserna har därför frångåtts i det aivseendet. Det nu framlagda förslaget ansluter närmare till gällande rått.

Prop. 1983/84:78 85

Det bör observeras att de föreslagna reglerna inte gäller i de fall där talan har väckts omedelbart i hovrätten. För dessa situationer finns en specialregel i 53 kap. 2 § fjärde punkten.

1 Iredje slyckel har införts en regel av innebörd atl en parts önskemål om huvudförhandling skall respekteras, om hovrätten inte finner uppenbart att huvudförhandling inte behövs. Även om målet enligt hovrättens mening skulle kunna avgöras på handlingarna, skall således huvudförhandling hällas, om någon part begär det och huvudförhandling inte år uppenbart obehövlig.

T\ll fiärde stycket har utan ändring i sak förts över den regel som i dag återfinns sist i andra stycket och som berör det fallet att talan förs åven om annat än ansvar.

Femte stycket motsvarar med en språklig Justering nuvarande tredje stycket.

52 kap. I §

I paragrafen finns beslämmelser om tid och sätt för överklagande av en tingsrätts beslut. När del gäller utgångspunkten för beräkning av fristen för överklagande av beslut under rättegången föreslås i första stycket en ändring när det gäller beslut, som visserligen inte meddelats vid ett sammanträde för förhandling men i fräga om vilka rätten vid ett sådant sammanträde gett lill känna när beslutet kommer att meddelas. Enligt förslaget skall klagofristen i sådana fall räknas från den dag då beslutet meddelades. Beträffande motiven kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12).

52 kap. 6 §

Paragrafen behandlar tillvägagångssättet när en besvärsinlaga till hovrätten år ofullständig. 1 bestämmelserna föreslås en ändring i fråga om rättens möjligheter att avvisa en bristfällig inlaga. Förslaget motsvarar vad som föreslagits för tvistemål och brottmål i hovrätt (50 kap. 7 § och 51 kap. 7 §).

1 fräga om förslagels närmare innebörd hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) och i specialmotiveringen till 50 kap. 7 § och 51 kap. 7 §.

55 kap. 7§

Paragrafen behandlar tillvägagångssättet när en revisionsinlaga är ofullständig. I bestämmelserna föreslås en ändring i fråga om högsta domstolens möjligheter alt avvisa en bristfällig revisionsinlaga. Förslaget motsvarar vad som föreslagits för tvistemål och brottmål i hovrätt.

I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) och i specialmotiveringen till 50 kap. 7 § och 51 kap. 7 §.

Prop. 1983/84:78 86

55 kap. 12 §

I de mål, i vilka HD har meddelat prövningstillstånd, skall enligt huvudregeln huvudförhandling hållas. Eiftersom någon tillståndsprövning i fråga om rätten att få talan prövad i HD inte föreligger i mål som tas upp omedelbart av hovrätt föreligger inte någon skyldighet att hålla huvudförhandling i sådana mål. Denna ordning - som har kommit till uttryck i första stycket - har behållits. Däiemot har den nuvarande uppräkningen i första stycket av i vilka fall i övrigt revisionsmål får avgöras utan huvudförhandling fått utgå. Denna fråga regleras i det föreslagna tredje stycket.

Enligt andra stycket får plenimål alltid avgöras på handlingarna. 1 detta stycke har endast gjorts en språklig justering.

Tredje stycket innehåller i sin nuvarande lydelse en hänvisning till vissa stycken i 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 §. Ändringen innebår atl den begränsade hänvisningen ersatts med en fullständig hänvisning till nämnda paragrafer. Härigenom kommer tredje slyckel att även reglera de fall i vilka revisionstalan medges eller lalan av åklagare förs endast lill den tilltalades förmån eller lalan förs av den tilltalade och biträds av motparten samt där revisionstalan är uppenbart ogrundad. Sistnämnda fall är f.n. oreglerat, vilket hänger samman med alt förfarandet med prövningstillstånd i revisionsmål i praktiken utesluter att revisionslalan sedermera befinns uppenbart ogrundad. Det har emellertid inte ansetts nödvändigt att i hänvisningen till 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § göra undantag för sådana fall.

56 kap. 7 §

Paragrafen reglerar tillvägagångssättet när en besvärsinlaga i högsta domstolen är ofullständig, 1 bestämmelserna föreslås en ändring i fräga om högsta domstolens möjligheter att avvisa en bristfällig besvärsinlaga. Förslaget motsvarar vad som föreslagits för övriga mäl i överrättsprocessen.

I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) och i specialmotiveringen lill 50 kap. 7 § och 51 kap. 7S.

Övergångshestämmelserna

De föreslagna ändringarna i RB skall enligt huvudregeln i första punkten träda i kraft den 1 Januari 1984, I andra och tredje punkterna görs från denna regel det undantaget att åldr-e domförhetsregler för tingsrätter och hovrätter skall gälla om huvudförhiindling eller annan slutlig handläggning påbörjats före ikraftträdandet. Med uttrycket "slutlig handläggning" i hovrätt avses i detta sammanhang handläggning som direkt syftar till målets avgörande, däremot inte l.ex. prövning av en fråga om inhibition eller beslut att kommunicera en besvärsinlaga.

I fiärde - sjätte punkterna upptiis övergångsbestämmelser som har till svfte att motverka att en sådan underlåtenhet eller försummelse från en

Prop. 1983/84: 78 87

parts sida som inträffat före ikraftträdandet skall försätta honom i en sämre situation processuellt sett än om de gamla reglerna hade gällt.

5.2 Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

15 kap. 30 a §

Paragrafen innehåller f.n. vissa regler om hovrätts domförhet i sådana familjemål som avses i 29 §. Bestämmelserna avser f.n. endast huvudförhandlingsituationerna och reglerar i vilka fall hovrätten skall bestå av lagfarna domare och nämndemän resp. enbart av lagfarna domare.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8) bör öppnas möjlighet för nämndemän att delta även vid avgörande på handlingarna i familje-mäl. Detta kräver att förevarande paragraf utformas så att den i princip innefattar en fullständig reglering av hovrättens domförhet i de aktuella målen.

I första stycket, som behandlar huvudförhandlingsfallen, föreslås endast en språklig justering.

I ett nytt andra stycke upptas nya regler för hovrätts domförhet vid annan handläggning än huvudförhandling. Hänvisning görs därvid till första styckets regler om domförhet vid huvudförhandling med det tillägget att valfrihet mellan juristkollegial sammansättning och sammansättning med lagfarna domare och nämndemän gäller oavsett hur undertälten varil sammansatt vid det överklagade avgörandet. Hovrätten är alltså i dessa fall domför antingen med tre lagfarna domare eller med tre lagfarna domare och två nämndemän. Att nämndemannamedverkan på detta sätt görs fakultativ i föredragningsmål överensstämmer med vad som redan gäller för brottmålens del.

1 andra stycket görs slutligen det tillägget att reglerna i RB om att hovrätten i vissa fall är domför med en lagfaren domare och alt åtgärder för målens beredande får vidtas av enskilda fiänstemän i hovrätten skall gälla även i familjemål. Delta överensstämmer med vad som gäller redan nu.

I paragrafens tredje stycke, som motsvarar nuvarande andra stycket, föreslås endast en redaktionell ändring.

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

30 §

1 denna paragraf finns domförhetsregeln för handläggning av mål om lagsökning och betalningsföreläggande.

1 enlighet med vad som har utvecklats i avsnitt 2.13 bör öppnas möjlighet att delegera domargöromål till biträdespersonal i mål om betalningsföreläggande. 1 paragrafen har lagts till en särregel för handläggning av mål om betalningsföreläggande, som ger regeringen befogenhet all dispensera från kravet på lagfarenhet.

Prop. 1983/84:78 88

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

13 §

I paragrafen finns bestämmelser om hovrättens sammansättning i fastighetsmål. Reglerna kompletterar de allmänna bestämmelserna om hovrätts domförhet i 2 kap. 4 § RB.

Första stycket behandlar andra fastighetsmål än sädana som angår arrende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet. F.n. gäller i dessa mäl att en teknisk ledamot skall ingå i hovrätten i stället för en lagfaren ledamot, om inte hovrätten finner det uppenbart att någon teknisk ledamot inle behövs. Om en teknisk ledamot skall ingå i hovrätten, beslår rätten enligt gällande regler alltså av tre lagfarna ledamöter och en teknisk ledamot. Om det föreligger särskilda skäl finns del möjlighel för hovrätten att låta ytterligare en teknisk ledamol ingå i rätten.

I de mål som här är aktuella har dom eller beslut i första instans fattats av en fastighetsdomstol. Denna har därvid - i de fall som ligger utanför området för endomarkompetensen - bestått av två lagfarna ledamöter, en eller två tekniska ledamöter och två nämndemän (3 § första stycket fastighetsdomstolslagen). Det finns inget utrymme för deltagande av fier än två lagfarna domare. Under dessa förhållanden bör det - i enlighet med vad som sagts i avsnitt 2.2 i den allniänna motiveringen - inte möta något hinder mot atl generellt gå ner lill tre lagfarna ledamöter i hovrätten i de mål där tekniska ledamöler inte skall delta. Delta synes också ha varit rältegångsutredningens principiella utgångspunkt (se Ds Ju 1983; 1 s. 137), som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

I de mål där en teknisk ledamot skall delta - vilket är den normala situationen när det gäller de nu aktuella målgrupperna - bör denne givetvis inte ersätta en lagfaren ledamot, eftersom då bara tvä lagfarna ledamöter skulle komma alt ingå i hovrätten. 1 stället bör den tekniske ledamoten ingå vid sidan av de tre lagfarna ledamöterna. Möjligheten atl anlila ytteriigare en teknisk ledamot, om det finns särskilda skäl, bör bestå.

Paragrafens första stycke föresläs ändrat i enlighet med det sagda.

I andra stycket upptas regler för mål eller ärenden om artende, hyra, bostadsrätt eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet. I sådana mål består hovrätten enligt gällande rätt normalt av fyra lagfarna ledamöter, men en teknisk ledamol kan ingå i rätten i stället för en lagfaren ledamot, om målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl kräver det.

Även i de nu aktuella målen har lästighelsdomstolen vid det överklagade avgörandet bestått av högst två lagfarna ledamöter (3 S andra stycket fastighelsdomstolslagen). På samma sätt som i de mål som omfattas av reglerna i första stycket bör det däiför vara möjligt att i dessa fall generellt gå ner till tre lagfarna ledamöter. 1 de fall en teknisk ledamot behövs, får han ingå i rätten vid sidan av de lagfarna ledamölerna. Andra stycket föreslås ändrat i enlighet med delta.

Prop. 1983/84:78 89

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

12 §

1 paragrafen föreslås ell nytt femte stycke, enligl vilkel en kammarrätt vid beslut om avskrivning av etl mål efter återkallelse är domför med en lagfaren domare ensam. Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.15. Vidare föresläs en språklig juslering i sjätte stycket.

24 Ii

Paragrafen innehåller bestämmelser om mellankommunala skatterättens domförhet. Av skäl som angells i den allmänna motiveringen lavsnili 2.16) bör domstolens rätt att anlila en exlra nämndeman utöver minimiantalet begränsas i överensstämmelse med vad som gäller för länsrätternas del. Vidare bör domstolen vara domför med tvä nämndemän orn det sedan handläggningen påbörjats inträffar förfall bland nämndemännen. 1 förslaget har därför tagits upp en hänvisning lill 17 S andra och tredje styckena lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

Enligt förslagel får fyra nämndemän ingå i mellankommunala skatterätten endast om det är behövligt med hänsyn lill målets omfaltning eller någon annan särskild omständighet. Förstärkningsmöjligheten torde kunna bli aktuell all lillämpa inför en sessionsdag då del av någon särskild orsak finns misstanke om alt Jävssituationer kan uppkomma. Ytterligare en situation då regeln kan bli tillämplig är om målet kräver alt nämndemännen deltar i handläggningen vid flera olika tillfällen, l.ex, dels vid en muntlig förhandling och dels vid elt eller flera föredragningstillfällen avsevärt tidigare eller senare. Avsikten med förstärkningen skall givetvis vara alt undvika bristande domförhet om en nämndeman är hindrad all delta i den fortsatta handläggningen.

Rätten bibehåller enligl förslaget sin domförhet om det sedan handläggningen påböijals inträffar förfall bland nämndemännen, under förutsättning att minst två nämndemän fortfarande ingår i rätten. Det bör påpekas atl den omsländighelen att jäv föreligger inte kan anses utgöra sådant förfall som medför att rätten bibehåller sin domförhet trots atl en nämndeman avträder (jft prop. 1982/83: 126 s. 29).

Övergångsbestämmelsen

I övergångshänseende föreslås beträffande mellankommunala skatterätten alt äldre regler i fråga om antalet medverkande nämndemän skall gälla i de mål där den handläggning, i vilken nämndemän skall della. har påbörjats före ikraftträdandet. Har rätlen inlett handläggningen med fyra nämndemän före ikraftträdandet, får alltså handläggningen fortsätta med samma antal nämndemän, även om detta inle skulle vara tillätet enligl de nya reglerna. Reglerna om bibehållen domförhet vid förfall gäller å andra sidan inle i ett sådant fall.

Prop. 1983/84:78 91

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-11-17

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justi-tierådet Jermsten.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 29 september 1983 har regeringen på hemslällan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Rainer beslutat inhämta lagrådels yllrande över förslag lill

1. lag om ändring i rättegångsbalken.

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808).

4. lag om ändring i lagen (1969; 246) om domstolar i fastighetsmål.

5. lag om ändring i lagen (1971; 289) om allrhänna förvaltningsdomstolar samt

6. lag om ändring i lagen 11974; 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Förslagen har inför lagrådel föredragits av hovrättsassessorn Lars Ek-lycke. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet.

Inledning

1 remissprotokollet föreslås åtskilliga ändringar i rättegångsbalken och andra lagar, som styr förfarandet vid domstolarna. Ändringarna baseras i allt väsentligt på förslag av rällegångsulredningen (SOU 1982:25-26 och Ds Ju 1983: 1) men innefattar till stor del en särbehandling av vissa partier av ulredningens förslag. Remissförslagen avser skilda avsnitt av domstolsförfarandet och berör delvis ganska disparata frågor. Syftet med delreformen anges vara att åstadkomma en angelägen effektivisering av domstolarnas verksamhet. Vid utformningen av förslagen till nya reglerom hovrätts domförhet har särskilt diskuterats i vad mån dessa föregriper mer principiella ställningstaganden till hovrätternas ställning och funktion inom rättsväsendet. Denna aspekt är givetvis av central betydelse när del gäller domförhetsreglernas närmare utformning.

1 remissprotokollet har bl.a. anförts atl värdet av hovrättsprövningen inte i första hand ligger i att målet prövas av ett större antal ledamöter än som dömt i tingsrätten "utan i att målet blir genomlyst pä nytt". Mot bakgrund bl. a. av att det efter tingsrättens avgörande i regel är lättare för parterna att renodla sin inställning i målet och koncentrera processen och den rättsliga argumentationen till vissa frågor saknas det i och för sig inte fog för ett sådant allmänt uttalande. Det måste emellertid samtidigt beak-

Prop. 1983/84:78 92

tas, att hovrätterna i de allra flesla fallen i praktiken är den sista tillgängliga instansen. Inte minst från parternas synpunkt framstår det därför som väsentligt atl prövningen i denna instans görs av en sammansättning, vilken upplevs som högt kvalificerad.

Med utgångspunkt i nu nämnda förhållanden vill lagrådet ifrågasätta om inte frågan om en ändring av hovrätternas sammansättning i fall då nämndemän inte skall della i prövningen lämpligen bör anstå ytterligare i avvaktan på resultatet av det återstående utredningsarbetet. Anses delta inte möjligt, av hänsyn främst till hovrätternas nuvarande arbetsläge, framstår del enligl higrådels mening i allt fall som nödvändigt att behälla det nuva-rtrnde kravet på att minsl tvä ordinarie ledamöler alllid skall ingå i sammansättningen.

Utöver vad som innefattas i delta uttalande föranleder förslagen frän principiell synpunkt inle någon erinran frän lagrådets sida.

Lagen om ändring I rättegångsbalken

9 kap. 10 §

I paragrafen föreslås regler för förfarandet när någon skall hämtas till ett sammanträde inför rätten. Som huvudregel anges att omhändertagande inle får ske tidigare än som är nödvändigl för alt vederbörande skall kunna inställas omedelbart lill sammanträdet. För atl effektivisera domstolsarbe-let föreslås dock för vissa fall som undanlag härifrän alt hämtning skall få ske tidigare. Beslut härom skall fattas av rätlen eller av polismyndigheten. Omhändertagande skall enligt motiven få göras högst arton timmar före den lidpunkt som följer av huvudregeln; därvid begränsas dock polismyndighetens befogenhet att fatta beslul i detta hänseende lill alt avse omhändertagande sex timmar före nämnda lidpunkt.

De ovan redovisade tidsgränserna, som i den föreslagna lagtexten fått sin plats i tredje stycket, har dår anknutits lill en skyldighet för den omhändertagne att stanna kvar högst den angivna liden efter det att han omhändertagils. Detta synes inte ge en riktig bild av vad som åsyftas. I bestämmelsen bör i stället anges den tidpunki dä ett omhändertagande tidigast får ske når undantag från huvudregeln är aktuell. En sådan regel bör lämpligen ha sin plats i andra stycket i anslutning till den där föreslagna bestämmelsen att rätten eller polismyndigheten får besluta om omhändertagande tidigare än som följer av huvudregeln.

Vid prövningen av om omhändertagande skall få ske tidigare än som följer av huvudregeln skall enligt remissprotokollet särskilt beaktas vilka ölägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdel. En föreskrift av detta slag hör samman med bestämmelserna i andra stycket och med de tidigare berörda tidsreglerna och bör därför liksom de sistnämnda reglerna ha sin plats i detta stycke.

Vad angår det närmare innehållet i den nyss åsyftade regeln om vad som

Prop. 1983/84:78 93

särskill skall beaktas vid prövningen synes det enligl lagrådels mening knappast möjligt för en polismyndighet att bedöma vilka ölägenheter del kan antas medföra atl den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten. Lagrådet föreslår därtor att denna regel skall gälla endast för rättens prövning.

Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört föreslås att andra stycket ges förslagsvis följande utformning;

"Har ett------ första stycket. Omhändertagande får i sådant fall ske

högst sex timmar eller, om rätten beslutat, högst arton limmar tidigare än vad som följer av första stycket. Vid rätlens prövning skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra alt den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten."

Biträdes detta förslag kan tredje stycket begränsas lill alt omfatta första meningen i det remitterade förslaget.

1 anslutning till den av lagrådet föreslagna lagtexten bör framhållas att så snart det vid beslut enligt andra stycket står klart att de där angivna längsta tiderna inte behöver utnyttjas helt, detta bör komma lill uttryck genom atl den medgivna tiden begränsas i beslutet. Givetvis gäller under alla förhållanden att det faktiska omhändertagandet inle i något fall fär ske tidigare än som bedöms nödvändigt för att den som skall hämtas med säkerhet skall kunna inställas i rätt tid till sammanträdel.

33 kap. 10 §

Denna paragraf, som är ny, reglerar det fall att ett föreläggande, som enligt särskilda regler i rättegångsbalken skall förenas med vite. skall delges någon som vistas pä utrikes ort där myndigheterna inte medverkar till delgivning av ett föreläggande, vari vite är utsatt. 1 sådant fall medges domstolen enligt förevarande paragraf alt föreläggande får göras utan att vite sålts ut.

Det synes i och för sig vara förenat med vissa svårigheter alt placera in den föreslagna bestämmelsen på ett lämpligt sätt i rättegångsbalken. Enligt lagrådets mening synes det dock naturligare alt regeln får sin plals i 9 kap., som rör bl. a. viten, än i 33 kap., som handlar om inlaga i rättegång och om delgivning. 1 så fall synes bestämmelsen kunna placeras som ett andra stycke i 7 §. I denna paragraf utsågs atl rätten äger förelägga vite om part eller annan finnes vid förhandling böra komma tillstädes eller infinna sig personligen men att, om särskild föreskrift om föreläggande är meddelad, den i stället skall gälla. Sista ledet åsyftar bl.a. Just de bestämmelser i rättegångsbalken, frän vilka den i remissprotokollet föreslagna nya paragrafen medger undantag. Lagrådet föreslår således att den föreslagna bestämmelsen fär bilda ett andra stycke i 9 kap. 7 S.

42 kap. 5 §

Innehållet i det föreslagna tredje stycket, som handlar om att ett käromål

Prop. 1983/84:78 94

under vissa förutsättningar kan avgöras i sak utan att stämning utfärdas, synes ha en naturligare plats före andra stycket, som ger föreskrift om alt stämning och stämningsansökan skall delges svaranden. Lämpligen bör bestämmelsen införas i första stycket som en andra mening. Biträdes detta synes andra stycket böra omformuleras och erhålla förslagsvis följande lydelse: "Utfärdas stämning skall denna jämte stämningsansökningen och därvid fogade handlingar delges svaranden."

Vidtages dessa ändringar synes motsvarande jämkningar böra göras i 47 kap. 5 S.

Bestämmelsen i 42 kap. 5 S all kåromäl får avgöras ulan stämning om käromålel år uppenbart ogrundat blir i princip tillämplig även pä handläggning av mål enligl lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (se 4 S). Föreskriften i 18 S andra slyckel nämnda lag att. om handläggningen ej avslutats vid sammanträde, rätlen skall bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma alt avgöras, avser uppenbart inle en situation som den här avsedda och torde därför inte hindra att även elt käromål i sådant fall kan ogillas genast utan stämning eller föreläggande enligt 18 §.

42 kap. 18 §

1 den allmänna motiveringen i remissprotokollel anges atl den föreslagna ändringen i denna paragraf syftar till att del skall bli formellt möjligt att under förberedelsen i målet meddela dom i fall då tingsrätten enligl de föreslagna nya reglerna i 42 kap, 5 § tredje slyckel ges möjlighet alt meddela dom utan atl stämning har utfärdats. Eftersom en förberedelse aldrig inleds förrän stämning utfärdats (42 kap. 6 S första stycket) är innebörden av detta uttalande inte hell klar. För fall som direkt handläggs enligt 5 S tredje stycket behövs siiledes inte någon särskild bestämmelse i förevarande paragraf. En tänkbar tolkning är då att regleringen tar sikte på situationer där det först sedan stämning har utfärdats blir klariagt att kärandens talan är uppenbart ogrundad. En anledning därtill skulle kunna vara att rätten vid sin granskning av stämningsansökningen förbisett något förhållande. Regleringen skulle emellertid också kunna omfatta fall dä det är svaromålet som medverkar till att klarläggandet sker. Om det därvid inte är fråga om en skriftlig förberedelse medför bestämmelserna i 42 kap. 20 S andra stycket sista meningen att målet likväl kan avgöras omedelbart vid huvudförhandling i förenklad form.

Mol bakgrund av vad nu har sagts synes det praktiska värdet av den föreslagna regleringen vara ringa, eftersom den skulle komma att få betydelse endast i ett mycket begränsat anlal fall av undantagskaraktär. Bestämmelserna skulle därtill bli tillämpliga på mål som handläggningsmäs-sigt befinner sig i ett slags mellanskede, vilket inger vissa betänkligheter av främst principiell natur. Enligt lagrådet talar därför övervägande skäl för att den förslagna ändringen i denna paragraf inte genomförs.

Prop. 1983/84:78 95

47 kap. 5 §

Här hänvisas till vad lagrådel anfört under 42 kap. 5 S.

47 kap. 21 §

Av motsvarande skäl som anförts under 42 kap. 18 § förordar lagrådel att den här föreslagna ändringen inte genomfors.

51 kap. 19 §

Enligt paragrafens första stycke i dess nuvarande lydelse skall en vadetalan som förs av en enskild vadekärande förklaras förfallen, om vadekäranden varken personligen eller genom ombud infinner sig vid huvudförhandling. Första stycket innehåller däremot f. n. inte någon föreskrift för det fall då en enskild vadekärande, som enligt 51 kap. 14 S vid vite förelagts att infinna sig personligen till en huvudförhandling, inställer sig endast genom ombud. I sådant fall avgör hovrätten målet om så bedöms kunna ske (femte stycket). Om hovrätten inte anser sig kunna avgöra målet får hovrätten försöka framtvinga en personlig inställelse genom atl förelägga nytl vite eller genom att förordna om hämtning (tredje stycket).

1 remissprotokollel föreslås nu att det i första stycket införs en föreskrift för det fall då en enskild vadekärande, som ålagts att infinna sig personligen till en huvudförhandling, inställer sig endast genom ombud. Denna nya föreskrift innebär att hovrätten visseriigen liksom hittills i första hand skall pröva om målet kan avgöras i sak utan hinder av att vadekäranden inte infunnit sig personligen men att, om detta inte bedöms vara möjligt, hovrätten skall förklara vadekärandens talan förfallen.

Med den nya lydelsen av 19 § första stycket behövs ej längre föreskriften i femte stycket i vad den avser enskild vadekärande. Ej heller kan det bli aktuellt för hovrätten att, enligl Iredje stycket, genom vitesföreläggande eller beslut om hämtning försöka framtvinga en personlig inställelse. Etl förelagt vite skulle aldrig kunna dömas ut eftersom ändamålet därmed måste ha ansetts förfallit då hovrätten, på sätt som föreslås i remissprotokollel, antingen förklarar vadetalan förfallen eller avgör målet trots att vadekäranden inle inställt sig personligen.

Det sagda leder till atl 19 § tredje och femte styckena bör ändras så att de blir tillämpliga endast pä enskild vadesvarande. Vidare bör 51 kap. 14 § andra stycket andra meningen ändras. Enskild vadekärande som skall infinna sig personligen bör inte längre föreläggas något vite men i stället i kallelsen erinras om innehållet i den nya föreskriften i 51 kap. 19 § första slyckel.

Övergångsbestämmelserna

Förslaget innehåller inle någon beslämmelse som särskilt tar sikle pä den förslagna ändringen i 51 kap. 19 S första stycket. Det fär likväl förutsättas att avsikten är, att ett beslut om att vadekärandens lalan har förfallit

Prop. 1983/84:78 96

på grund av att denne inställt sig endast genom ombud inte skall kunna meddelas i andra fall än då vadekäranden redan i del aktuella föreläggandet htir erinrats om att htins personliga utevaro kan fä denna följd. Lagrådet har i anslutning lill nämnda bestämmelse förordat att åven bestämmelserna i 51 kap. 14 S om kallelse till huvudförhandling ändras. Godtas detta förslag torde angivna förutsättning för tillämpningen av de nya bestämmelserna i 19 S första stycket framstå som så självklar att en särskild övergångsbestämmelse med denna innebörd bör kunna undvaras.

Lagen om ändring i giftermålsbalken

1 anslutning lill att möjlighelerna vidgas för hovrätterna all avgöra mål utan huvudförhandling föreslås i 15 kap. 30 a § giftermålsbalken en ändring som syftar till atl medge att hovrätten även vid sådana avgöranden får vara sammansatt enligl den huvudregel som gäller för huvudförhandling eller av tre lagfarna domare och två nämndemän (eller fyra lagfarna domare och tre nämndemän). Bestämmelsen härom, som placerats i ett nytl andra stycke, har emellertid fäll en tämligen svårtillgänglig utformning. Lagiådel förordar i förenklande syfle atl stycket ges förslagsvis följande lydelse; "Vid handläggning som inte sker vjd tiuvudförhandling är hovrätten domför, förutom enligl bestämmelserna i 2 kap. 4 § rättegångsbalken, i sammansättning som anges i första slyckel första och andra meningarna."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran,

Prop. 1983/84:78 97

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-12-15

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition med förslag till ändringar i rättegångsbalken m. m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken,

3. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

4. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,

5. lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar samt

6. lag om ändring i lagen (1974; 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inledningsvis ifrågasatt om inte frågan om en reform av hovrätternas domförhet bör anstå ytterligare i avvaktan på resultatet av det återstående utredningsarbetet. Som min företrädare framhöll i anslutning till remissen är det med hänsyn till hovrätternas nuvarande arbetsläge väsentligl att man snarast möjligt söker förenkla förutsättningarna för den dömande verksamheten. Detta är sä mycket mer angeläget som man inte i dagens läge kan räkna med någon ökning av anslaget för de allmänna domstolarna. En sänkning av domförhetstalet från fyra till tre lagfarna ledamöter i enlighel med förslaget kan icke oväsentligt bidra till att arbetssituationen vid hovrätterna förbättras. Förslagel har också den fördelen alt det innebär en hushållning med de kvalificerade domarresurserna, vilket i elt längre perspektiv är ägnat att upprätthälla en hög kvalitet på domarkåren.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 29 september 1983. 7 Riksdagen 1983/84. I .saml. Nr 78

Prop. 1983/84:78 98

På grund av vad Jag nu har sagt och med hänsyn till de skäl som i övrigt har anförts i lagrädsremissen förordar jag att förslagel i denna del genomförs.

Med anledning av lagrådels uttalande i fråga om det antal ordinarie domare som bör krävas vid en sammansättning enligl de nya reglerna vill Jag framhålla att frågan liksom hittills bör regleras i förordning och alt del inte är aktuellt att ändra det nirvarande kravet på minsl två ordinarie domare.

När det gäller förslaget om ändring i rättegångsbalken har lagrådel i fräga om 9 kap. 10 H förordat vissa jämkningar av det remitterade förslaget. Jag godtar lagrådels förslag i denna del. Jag kan ocksä ansluta mig lill vad lagrådet i övrigt anfört angående tillämpningen av de föreslagna reglerna om omhändertagande i samband med hämtning till förhandling inför domstol.

1 fråga om 33 kap. 10 § delar jag lagrådets uppfattning atl den föreslagna bestämmelsen om undantag frän rättegångsbalkens regler om vitesföreläggande på ett mer naturligt sätt hör hemma i 9 kap, än i 33 kap. Som lagrådet har förordat bör regeln tas in som ett nytt andra stycke i 9 kap. 7 §.

Jag godtar - med ett par språkliga jämkningar - lagrådets förslag till lydelse av 42 kap. 5 § och47kap. 5 §. Jag kan vidare hålla med lagrådet om atl det varken är behövligt eller lämpligt atl i detta sammanhang införa en möjlighet för domstolarna att avgöra mål under förberedelsen när det efter det att stämning har utfärdats framkommer att talan år uppenbart ogrundad. Frågan kommer emellertid upp på nytt i samband med det fortsatta lagstiftningsarbetet på grundval av rältegångsutredningens betänkande angående tingsrättsprocessen. Reglerna i 42 kap. 18 § och 47 kap. 21 § bör alltså tills vidare stå kvar oförändrade.

Som lagrådet anfört i anslutning till 42 kap. 5 § RB bör rätlen i mål som handläggs enligt lagen (1974:8) om rättegängen i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) inte vara skyldig att utfärda s.k. slulföreläggande i de fall dom kan meddelas utan att stämning dessförinnan utfärdas. Jag delar i och för sig lagrådets ståndpunkt att regeln i 18 S andra slyckel småmålslagen inte behöver lägga hinder i vägen för ett sådani förfaringssätt. Regeln synes emellertid på grund av sin kategoriska utformning ha vållat vissa problem i den praktiska tillämpningen. Den har nämligen på sina håll ansetts medföra en skyldighel för tingsrätterna atl ge parterna elt slutföreläggande även i sådana fall där detta uppenbart varil obehövligt, l.ex. därför alt svaranden i ett skriftligt svaromål medgivit käromålel. För att ge domstolarna ett uttryckligt stöd för att underlåta slutföreläggande bl. a. i de nu avsedda fallen förordar jag att regeln mjukas upp pä sä sätt att slutföreläggande skall utfärdas endasl om det inte är obehövligt.

När det gäller förslaget i 51 kap. 19 § om att vadetalan förfaller om en enskild vadekärande underlåter att infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten och målet inle kan avgöras i sak håller Jag med lagrådel om att det, om förslagel genomförs, aldrig bör bli aktuellt atl ge

Prop. 1983/84:78 99

vadekäranden ett föreläggande vid vite att infinna sig personligen. Han bör i stället i kallelsen informeras om atl hans frånvaro vid förhandlingen kan medföra antingen att vadetalan förklaras förfallen eller alt målet avgörs i sak. Som lagrådet anfört bör 51 kap. 14 § andra stycket andra meningen ändras i enlighel med del nu sagda. I samband därmed bör en viss språklig modernisering av paragrafen göras.

I och med alt vadekäranden inte längre skall föreläggas vid vite att infinna sig personligen kommer, som lagrådet påpekat, de nuvarande bestämmelserna i 51 kap. 19 *} tredje och femte styckena atl bli lillämpliga bara pä enskilda vadesvarande. Dessa stycken bör ändras så atl detta framgår. I samband därmed kan paragrafen förenklas genom atl nuvarande andra och Iredje styckena förs ihop. Det nuvarande fjärde stycket, som i det remitterade förslaget arbetats samman med det nuvarande tredje stycket, bör med denna lösning kvarstå som et( fristående stycke.

Enligt lagrådet framgår det redan av 51 kap. 19 5 första stycket i det remitterade förslaget att hovrätten kan avgöra ell brottmål i sak trots en enskild vadekärandes underlåtenhet alt infinna sig personligen. För min del anser Jag att denna möjlighet för tydlighets skull bör framgå av lagtexten. Jag förordar alltså alt paragrafens sista stycke utformas i enlighet härmed.

I fräga om den föreslagna ändringen av giftermålsbalken biträder Jag lagrådets förslag lill lydelse av 15 kap. 30 a § andra stycket.

Utöver vad Jag nu har anfört bör några ändringar av närmast redaktionell natur göras i förhållande till det remitterade förslaget. Vidare bör ikraftträdandet bestämmas till den I juli 1984.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad Jag nu har anfört hemställer Jag att regeringen föreslår riksdagen att anta

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i giftermålsbalken.

3. lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808).

4. lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål,

5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och

6. lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1983/84:78 100

Bilaga De remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels atl I kap. 3 S, 2 kap. 4 §. 5 kap. 8 S, 36 kap. I §, 42 kap. 4. 5 och 18 §!i,47kap. 4, 5och21 §S. 50 kap. 7, 8, 20 och 21 §S,51 kap. 7, 8 och 19-21 §§, 52 kap. I och 6 S§, 55 kap. 7 och 12 §S, 56 kap. 7 § samt rubriken till 9 kap. skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i balken skall införas tre nya paragrafer. 9 kap. 10 §, 33 kap. 10 § och 42 kap. 8 a §, med nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 3§'

En tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra lagfarna domare fär inte sitta i rätten.

I brottmål skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. 1 mål om åtal för brott, för vilket inle är stadgal lindrigare straffan fängelse i två år, skall rätten dock bestå av en lagfaren domare och fem nämndemän. Om det behövs med hänsyn lill målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får ytterligare en nämndeman utöver vad som följer av första eller andra meningen sitta i rätten.

Kan huvudförhandlingen i ell brottmål beräknas kräva minsl fyra veckor, fär två lagfarna domare sitta t rätten förutom nämndemännen.

Tingsrätt är domför med en lag- Tingsrätt är domför med en lag-

faren domare faren domare

när mål avgörs utan huvudför- när mål avgörs ulan huvudför-

handling, handling,

vid annan handläggning som inte vid annan handläggning som inte

sker vid huvudförhandling eller vid sker vid huvudförhandling eller vid
syn på stället. syn på stället,

vid sådan huvudförhandling i vid sådan huvudförhandling i

tvistemål som hålls i förenklad tvistemål som hålls i förenklad form
form, och vid annan huvudförhandling i

tvistemål, när det är tillräckligt
med hänsyn till målets beskaffen
het att målet avgörs av en enda
domare och parterna samtycker till
det,
vid huvudförhandling och syn på vid huvudförhandling och syn på

stället i mäl om brott för vilket inte stället i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter är stadgat svårare straff än böter

' Senaste lydelse 1983:370.

Hovrätt är domför med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare må ef sitta i rätten.

1 brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän må ef sitta i rätten. Förekommer ej anledning att döma lill svårare slraff än böter, är hovrätten domför även med den sammansättning som sågs i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning, som ej sker vid huvudförhandling.

Hovrätt är domför med tre lagfarna domare. / mål som överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna domare delta 1 hovrätten, om tingsrätten hestått av tre eller flera lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare/or inte della i hovrätten.

I brottmål är hovrätten dock domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän/or inte della. Förekommer ej anledning att döma till svårare straffan böter, är hovrätten domför även med den sammansättning som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning som ej sker vid huvudförhandling.

9 kap. Om straff oc/r vite

9 kap. Om straff, vite och hämtning 10 §

Skall någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får han, om ej annat fölfer av vad som sågs nedan, inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att han skall kunna Inställas omedelbart tdl sammanträdet.

Har ett hämtning.sförsök tidigare misslyckats eller finns det annars på grund av vad som är känt om den som skall hämtas särskild anledning till det, får rätten eller polismyndighet besluta att han får omhändertas tidigare än vad som .följer av första stycket.

Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig att i avvaktan på Inställelsen stanna kvar på polisstation eller annan plats som bestäms av polismyndigheten. Han är dock inte skyldig att stanna kvar mer än sex timmar, om inte rätten beslutat om längre tid. Beslut av rätten får avse högst arton timmar. Vid prövningen av frågan om skyldighet att stanna kvar skall särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den som skall hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.

Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte underkastas annan Inskränking i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen eller allmän säkerhet.

33 kap. I0§'*

Skall ett föreläggande delges någon som vistas utom riket, får rätten underlåta att förelägga vite, om

Envar, som icke är pai"t i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock målsäganden icke vittna, även om han ej för talan.

Var och en, som inte är part i målet,/or höras som vittne. 1 brottmål/år dock målsäganden inte vittna, även om han ej för talan.

/ brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon som har åtalats för medverkan tid den gärning förhöret gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart samband med den gärningen.

Vad som sägs 1 andra stycket om den som har åtalats skall också gälla den som för gärning som där avses

1. är skäligen misstänkt och har
underrättats om misstanken enligt
23 kap. 18 §,

2. har fåll elt strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot eller av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff, eder

3. ej har åtalats tid följd av beslämmelser om åtalsunderlåielse eller särskild åtalsprövning.

Skall någon som avses i andra eder tredje stycket höras 1 en rättegång som inte avser åtal mol honom själv, gäder ifråga om kallelse lid förhandling och påföljd för iile-varo från förhandlingen saml ifråga om förhöret vad som sägs om tilltalade i45 kap. 15 § och 46 kap. I fråga om rätt llll ersättning för inställelse vid förhandling gäller 36 kap. 24 och 25 §§.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålel.

Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på svaranden att svara på käromålel.

Stämningen skall Jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar delgivas svaranden.

Om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålel eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, får rätten genast ogilla käromålet utan att stämning utfärdas.

8a §

Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får en part föreläggas att slutligt bestämma sin talan och att lämna slutlig uppgift om de bevis han åberopar, om det är påkallat med hänsyn till hur parlen utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Efter det att tiden för yttrande har gått ut, får parten inte åberopa någon ny omständighet eller någol nytt bevis, om han inte gör sannolikt att han har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset tidigare.

18 §

Hovrätten äge ulan huvudför-handling/ö/'e/Oi'o mål till avgörande, om vadetalan medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i pen-tungar, och uppgår värdet av det., varom talan fullföljts, uppenbart rce till det vid tidpunkten för un derrättens dom gällande basbelop pet enligt lagen (1962:381) om all-mån försäkring, må målet avgöras utan huvudförhandling, om efhåds parterna begärt sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hän.syrt icke tagas till rättegångskostnad eller till ränla, som upplupit efler talans väckande.

Hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling, /, om vadetalan medgivits,

2. om det är uppenbart atl vadetalan är ogrundad.

3. om båda parter har begärt att målet skall avgöras utan huvudförhandling eller förklarat sig inle ha något att erinra häremot, eller

4. om värdet av det varom lalan fullföljts uppenbart inte uppgår till det basbelopp enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid lidpunkten för tingsrättens dom och inte båda parter har begärt huvudförhandling.

Vid beräkningen av värdel enligt första stycket 4 bortses från rättegångskostnader och sådan ränta som har upplupit efter det atl talan väckts.

Prop. 1983/84:78

Nuvarande lydelse

Uteblir enskild vadesvarande och har vite förelagts honom, äge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Underiåter i mål om allmänt åtal målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen, gäde därom vad 1 tredje stycket är stadgat.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av alt parten inställt sig allenast genom ombud eller uteblivit.

108

Föreslagen lydelse

Om en enskild vadesvarande uteblir och vite har förelagts honom, får hovrätten i stället för alt förelägga nytt vite besluta att han skall hämtas lill rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Om en enskild part, som vid vite förelagts att infinna sig personligen, underlåter alt följa föreläggandet och Inställer sig endast genom ombud, får hovrätten i stället för att förelägga nytt vite besluta alt han skall hämtas till rätlen antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller, om i mål om allmänt åtal en målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, underlåter att infinna sig personligen.

Om vite har förelagts en part eller om en part skall hämtas till rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten dock avgöra målet utan hinder av att parten inställt sig endast genom ombud eller uteblivit.

Nuvarande lydelse

21 Hovrätten äge utan huvudförhandling/örero;?o mål lill avgörande, om talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

Har underrätten frikänt den tilltalade eller efterglvd påföljd för brottet eller funnit honom vara på grund av själslig abnormitet fri från påföljd eller dömt honom till böter eller fällt honom llll vite och förekommer ej anledning till ådömande av svårare straffan nu sagts eller att ådöma annan på följd, må målet avgöras utan huviidjörhandling; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske. med mindre talan dårutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

Föreslagen lydelse

Hovrätten får avgöra mål utan huvudförhandling,

/. om talan av åklagaren/öm e/r-dast till den tilltalades förmån,

2. orn lalan, som förs av den lill-talade, biträtts av motparten,

3. om det är uppenbart att vadelalan är ogrundad, eller

4. om den tilltalade skall frikännas eller det inte finns anledning att döma tdl påföljd eller till annan påföljd ån böter eller villkoriig dom eller sådana påföljder 1 förening.

Med de påföljder som anges 1 första stycket 4 likställs utdömande av vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraffförordnande enligl 34 kap. I § första stycket I brottsbalken.

Har en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte år uppenbart att det är obehövligt.

Förs talan även om annal än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endasl om denna talan enligt 50 kap. 21 får prövas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inle hållas.

Prop. 1983/84:78

Nuvarande lydelse

den räknas frän den dag då klaganden erhöd del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller om åläggande av reseförbud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt lill viss lid.

Föreslagen lydelse

got sådant sammanträde har tlll-kännaglvlts når beslutet kommer att meddelas, skall dock besvärstiden räknas frän den dag då klaganden fick del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande i häkte eller om åläggande av reseförbud eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, är inte inskränkt till viss lid.

Om skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1,2,3,7,8 eller 9, stadgas i nämnda kapitel.

6§ Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofullständig, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Prop. 1983/84:78

Nuvarande lydelse

allenast till den tilltalades förmån eller lalan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

Beträffande avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skola i tvistemål 50 kap. 21 § andra, Iredfe och fiärde styckena samt i brottmål 51 kap. 21 § andra och tredje styckena aga motsvarande tillämpning.

111

Föreslagen lydelse

Skall elt mål eller en viss fråga som uppkommit i ett mål avgöras av högsta domstolen i dess helhet, /ordet ske utan huvudförhandling.

Beträffande avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skall i tvistemål 50 kap. 21 § och i brottmål 51 kap. 21 § tillämpas.

56 kap.

7§"

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § första, tredje eller fjärde stycket eller är den eljest ofullständig, skall högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte ett föreläggande enligt första stycket, skall besvärstalan avvisas, om besvärsinlagan år så ofuUständig att den inle ulan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i högsto domstolen.

Efterkommes (y föreläggande och hestår brislen däri, att inlagan ej Innehåller bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund Jör rättegång 1 högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.

1. Denna lag träder i kraft den I Januari 1984.

2. Äldre bestämmelser om tingsrätternas domförhet gäller alltjämt vid huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

3. Äldre bestämmelser om hovrätternas domförhet gäller alltjämt i mål där den slutliga handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet.

4. Äldre beslämmelser om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar samt vade-, revisions- och besvärsinlagor gäller alltjämt i fråga om ansökningar och inlagor som har kommit in till rätten före ikraftträdandet.

5. Äldre bestämmelser om rätt till återupptagande av ett tvistemål eller ett brottmål i en hovrätt efter det att hovrätten förklarat vadetalan i målet förfallen gäller alltjämt, om vadetalan har förklarats förfallen före ikraftträdandet.

6. Äldre bestämmelser om tid för anförande av besvär över en tingsrätts beslut gäller alltjämt beträffande beslut som har meddelats före ikraftträdandet och beslut i fräga om vilka tiden för meddelandet har tillkännagivits före ikraftträdandet.

" Senaste lydelse 1981: 1088.

Nuvarande lydelse

15 30

Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte sttta i rätten. Om målet i undertålten har avgjorts utan nämndemän, är dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Om nämndemän deltar enligt första stycket i målets avgörande, skall vid överläggningen ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning skall gälla vad som är föreskrivet om omröstning i tvistemål. Nämndemännen skall dock säga sin mening sist.

Föreslagen lydelse

kap.

a§'

Vid huvudförhandling i mål som avses i 29 § är hovrätt domför med tre lagfarna domare och tvä nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Om målet i undertålten har avgjorts utan nämndemän, är dock hovrätten domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Vad som sägs i första stycket gäller också, oavsett hur underrätten har varit sammansatt, vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling. Vid sådan handläggning gäller om domförheten dessulom 2 kap. 4 § tredje och fiärde styckena rättegångsbalken.

Om nämndemän deltar enligt första eller andra stycket i målets avgörande, skall vid överiäggning-en ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning skall gälla vad som är föreskrivet om omröstning i tvistemål. Nämndemännen skall dock säga sin mening sist.

Prop. 1983/84:78 113

3 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom föreskrivs att 30 § lagsökningslagen (1946:808) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

.30?!' Vid handläggning av mål om lagsökning eller betalningsföreläggande är rätlen domför med en lagfaren domare.

Mål om beialnlngsföreläggande får 1 den utsträckning som regeringen bestämmer handläggas av tjänstemän som inle är lagfarna.

Denna lag Iräder i kraft den 1 Januari 1984.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål

Härigenom föreskrivs att 13 S lagen (1969:246) om domstolar i faslig-hetsmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

13 §

1 annat fastighetsmål än som I annat fastighetsmål än som
avses i 3 § andra stycket skall en avses i 3 8 andra stycket skall en
teknisk ledamot ingå i hovrätten / teknisk ledamot ingå i hovrätten,
stället för en lagfaren ledamot, så- såvida inte hovrätten finner att
vida icke hovrätten finner att med- medverkan av en sådan ledamot
verkan av teknisk ledamot uppen- uppenbart inte är behövlig. Om sår
bart icke är behövlig. Om särskilda skilda skäl föreligger, kan efter
skäl föreligger, kan efter hovrättens hovrättens bestämmande två tek-
bestämmande rätten bestå av tre mska ledamöter ingå 1 hovrätten,
lagfarna och två tekniska leda
möler.

1 mål som avses i 3 § andra 1 mål som avses i 3 S andra
stycket får efter hovrättens bestäm- stycket får efler hovrättens bestäm
mande en teknisk ledamot ingå i mande en teknisk ledamot ingå i
rätten /' stället för en lagfaren leda- rätten, om målets beskaffenhet el-
mot, om målels beskaffenhet eller ler något annat särskilt skäl föran-
annat särskilt skäl föranleder det. leder det.

Denna lag träder i kraft den I Januari 1984. Äldre bestämmelser skall alltjämt gälla i fråga om huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana huvudförhandlingar.

' Senaste lydelse 1969:807.

Prop. 1983/84:78 114

5 Förslag till

Lagom ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 12 och 24 tJS lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 !)

Kamniarråli är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöler fär ej sitta i rätlen.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän skall ingå i rätten, är kammarrätt domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän fär i sådant fall ej sitta i rätlen. Kammarrätt är dock domför utan nämndemän

1. vid prövning av besvär över beslut som ej innebär atl målet avgöres,

2. vid förordnande rörande saken i avvaktan på målets avgörande samt vid annan åtgärd som avser endast måls beredande,

3. vid beslul varigenom domstolen skiljer sig frän målet utan att detta prövats i sak.

Handlägges mäl som avses i andra stycket gemensamt med annat mål, får nämndemän deltaga vid handläggningen även av det senare målet.

Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979: 1152). Bestämmelser om domförhet vid behandling av kommunalbesvärsmål finns i 13 a §.

Vid beslut om avskrivning av mål

efter återkallelse är kammarrätten

domför med en lagfaren domare.

Regeringen beslämmer i vilken Regeringen bestämmer i vilken

omfattning åtgärd som avser endast omfattning åtgärd som avser endast

måls beredande får vidtagas av lag- beredandet av ett mål får vidtas av

faren ledamot i kammarrätten eller en lagfaren ledamot i kammarrätten

annan tjänsteman vid denna. eller av en annan tjänsteman vid

denna.

24 §
Föreskrifterna i 17 S första Föreskrifterna i 17 §/ör,y/fl-/»-et/-

stycket och 18 S om domförhet skall fe styckena samt 18 § om domförhet
tillämpas på mellankommunala skall tillämpas på mellankommu-
skatterätten. nala skatterätten.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1984. Äldre bestämmelser i fråga om mellankommunala skatterätten skall dock alltjämt gälla i mål där den handläggning i vilken nämndemän skall delta har påbörjats före ikraftträdandet samt vid överläggningar och omröstningar i anslutning till handläggningen.

Lagen omtryckt 1981: 1323.

Prop. 1983/84:78 115

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om

mindre värden

Härigenom föreskrivs alt 4 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 8'
1 stället för bestämmelserna om 1 stället för beslämmelserna om
förberedelse i 42 kap. 6-22 S§ rätte- förberedelse i 42 kap. 6-8 S§ och
gångsbalken och om huvudförhand- 9-22 §§ rättegångsbalken och om
ling i 4i kap,, 50 kap. 15-18 §S och huvudförhandling i 43 kap.. 50 kap.
21-22 §§ samt 55 kap. 12 och 15 §§ 15-18 S§ och 21-22 SS saml 55 kap.
samma balk, gäller denna lags be- 12 och 15 S§ samma balk, gäller
stämmelser om sammanträde och denna lags bestämmelser om sam-
skriftlig handläggning. I övrigt till- mantråde och skriftlig handlägg-
lämpas rättegångsbalken i den mån ning. 1 övrigt tillämpas rällegångs-
dess bestämmelser ej strider mol balken i den mån dess beslåmmel-
denna lag. Därvid Jämslälles sam- ser ej strider mot denna lag. Därvid
mantråde enligt denna lag med hu- Jämställes sammanträde enligt den-
vudförhandling. na lag med huvudförhandling.

Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (1974: 371) om rättegången i arbetslvister skall fullföljas lill arbetsdomstolen i stället för till hovrätt lillåmpas första stycket endast om det icke strider mot vad som enligt särskild föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1984.

Senaste lydelse 1974:387.

Prop. 1983/84:78 116

Innehållsförteckning

Proposition ..................................................................... I

Propositionens huvudsakliga innefiäll ............................ .... 1

Lagförslag ........................................................................ 3

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .......... 3

2. Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken ............. 15

3. Förslag lill lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808) 16

4. Förslag lill lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fasiighetsmål 17

5. Förslag fill lag om ändring i lagen (1971; 289) om allmänna förvaltningsdomstolar 17

6. Förslag lill lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden 18

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 29 september 1983 20

1 Inledning ...................................................................... 20

2 Allmän motivering ....................................................... 21

2.1 Utvidgning av endomarkompetensen vid huvudförhandling i tvistemål vid tingsrätt 21

2.2 Hovrätternas domförhet ........................................ 25

2.3 Effektivisering av hämtningsinstitutet ................... 29

2.4 Preklusion som påföljd för brister i processföringen i dispositiva tvistemål 33

2.5 Avvisning av ofullständiga stämningsansökningar och fullföljdsinlagor 37

2.6 Uppenbart ogrundad talan i tingsrätt ................... 41

2.7 Uppenbart ogrundad vadetalan ............................ 45

2.8 Avgörande av mål på handlingarna i övertätt ....... 47

2.9 Avgörande av mål i den tilltalades frånvaro vid huvudförhandling i överrätt m.m 51

2.10 Formerna för förhör vid huvudförhandling med medtilltalade m.fl 56

2.11 Undantag från RB:s regler om vitesföreläggande i vissa fall . 59

2.12 Utgångspunkten för besvärslidens beräkning i vissa fall .... 60

2.13 Delegerad beslutanderätt i mål om betalningsföreläggande ., 61

2.14 Taxa för ersättning vill vissa tolkar ....................... 64

2.15 Kammarrätternas domförhet vid beslut om avskrivning av mål 67

2.16 Mellankommunala skatterättens domförhet i vissa fall 68

3 Ikraftträdande m.m........................................................ .. 68

4 Upprättade lagförslag .................................................. 69

5 Specialmotivering ........................................................ 69

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .. 69

5.2 Förslaget lill lag om ändring i giftermålsbalken ..... 87

5:3 Förslaget lill lagom ändring i lagsökningslagen (1946:808) .. 87

5.4 Förslaget till lagom ändring i lagen (1949:246) om domstolar i fasiighetsmål 88

5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971; 289) om allmänna förvaltningsdomstolar 89

5.6 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden 90

6 Hemställan .................................................................. 90

7 Beslut .......................................................................... 90

Utdrag av lagrådets protokoll den 17 november 1983 ..... 91

Prop. 1983/84:78 117

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 december 1983 97

1 Anmälan av lagrådsyttrande ............................. 97

2 Hemställan .................................................... 99

3 Beslut .......................................................... . 99

Bilaga

De remitterade lagförslagen ............................... 100

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ..... 100

2. Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken ......... 112

3. Förslag till lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808) 113

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1969: 246) om domstolar i fasiighetsmål 113

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 114

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1974; 8) om rättegängen i tvistemål om mindre värden 115

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983