Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84: 71

Regeringens proposition

1983/84:71

om nya förfaranderegler för punktskatter och prisregleringsavgifter

beslutad den 17 november 1983.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag om att lagen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning ersätts med en ny lagstiftning, lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter. Den nya lagen skall reglera be­skattningsförfarandet för punktskatterna och de prisregleringsavgifter som tas ul pä jordbruksområdet m.m. Förslag läggs också fram om följdänd­ringar i de olika skatte- och avgiftsförfattningarna.

Vidare föreslås alt skaltekredittiderna för punktskatterna samordnas så att redovisning i de flesta fall skall ske för enmånadsperioder och så att tiden för avlämnande av deklaration och betalning av skatt bestäms till 25 dagar efter utgången av redovisningsperioden. Förslagen berör skatterna på energi och ett tiotal andra punktskatter.

Slutligen föresläs vissa ändringar i lagen (1972:266) om skatt på an­nonser och reklam och i lagen (1978: 144) om skatt på vissa resor.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1984. I fråga om de förkortade kredittiderna för skatt på energi föreslås dock särskilda övergångsbestämmelser.

1    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71

1    Förslag till

Lag om punktskatter och prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap.    Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 §    Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut enligl

1.    lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, lagen (1972:266) om skatt pä annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt pä spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, lagen (1973: 1216) om särskild avgift för oljeprodukter och kol, bilskrotningsla­gen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt pä motorfordon, lagen (1978:144) om skatt pä vissa resor, lagen (1982:691) om skatt pä vissa kassettband, lagen (1982: 1200) om skatt pä videobandspelare, lagen (1982: 1201) om skatt på viss elektrisk kraft, lagen (1983:000) om skatt på omsättning av vissa värdepapper, lagen (1983:000) om särskild avgift för elektrisk kraft från kärnkraftverk,

2.    lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen (1974:226) om prisreglering pä fiskets område.

Har i författning som anges i första stycket eller i författning som utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som avviker från denna lag gäller dock den bestämmelsen.

2   S Vissa bestämmelser i denna lag gäller också för överlastavgift, våg-trafikskatt och växtförädlingsavgift enligt vad som föreskrivs i lagen (1972:435) om överlastavgift, vägtrafikskattelagen (1973:601) och utsädes­lagen (1976:298).

3   § Lagen gäller inte för skatter och avgifter som enligt bestämmelser i de i I § angivna lagarna skall erläggas till tullmyndighet.

4   § Vad som sägs i denna lag om skatt, skattskyldig eller beskattning gäller även avgift, avgiftsskyldig och uttag av avgift i motsvarande fall. Vad som sägs om vara gäller även annan nyttighet eller tjänst.

Beslämmelserna om skatt i denna lag, med undantag av bestämmelserna i 9 kap. 4§ första stycket, gäller också för ränta, restavgift, skattetillägg och förseningsavgift.

Beskattningsmyndigheter

5 § Den myndighet som i första instans skall besluta om beskattning
enligt denna lag (beskatlningsmyndighet) år

1. när det gäller författningarna i 1 § första stycket 1, riksskatleverket,

2.    när det gäller författningarna i I § första stycket 2, statens jordbruks­
nämnd, med undantag för de fall dä riksskatteverket förordnats till beskatt­
ningsmyndighet enligt lagen (1967:340) om prisreglering pä jordbrukets
område.


 


Prop. 1983/84:71                                                                     3

6 § Beskattningsmyndigheten får anlita sakkunnig för beskattningsfrägor
som kräver särskild sakkunskap. Den sakkunnige har rätt lill ersättning av
statsmedel med belopp som bestäms av beskattningsmyndigheten.

Allmänt ombud

7 § Hos beskaltningsmyndigheten skall det finnas ett allmänt ombud
som för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol i mäl och ärenden
enligt denna lag. Ombudet skall också yttra sig i sådana ärenden hos
beskattningsmyndigheten som avser förhandsbesked enligt 6 kap.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar det allmänna ombudet och ersättare för denne.

Skattskyldighet

8 § Vem som är skattskyldig samt tidpunkten för skattskyldighetens
inträde anges i författningarna enligt I §, eller i författningar som har
utfärdats med stöd av dem.

Beskattningsår

9 § Beskattningsår enligl denna lag utgörs av beskattningsåret enligt
kommunalskattelagen (1928: 370). Om den verksamhet som redovisningen
avser inte medför skattskyldighet enligt den lagen utgörs beskattningsåret
av kalenderåret. Förs i verksamheten räkenskaper som avslutas med års­
bokslut, får dock räkenskapsåret utgöra beskattningsår om det samman­
faller med räkenskapsår som är tillätet enligt bokföringslagen (1976:125).

2 kap.    Redovisning av skatt

Deklarationsskyldiga

1 § Den som är skattskyldig skall redovisa skatten till beskaltningsmyn­
digheten genom att lämna deklaration.

Om deklarationsskyldighet i visst fall för den som är registrerad som skattskyldig föreskrivs i 6§ första stycket.

Redovisningsperioder

2 § Skatteredovisningen i deklarationen skall avse bestämda tidsperio­
der {redovisningsperioder).

Första stycket gäller dock inte i fråga om skatt på lotterivinster och inte heller för avgifter som tas ut enligt författningarna i 1 kap. 1 § första stycket

2  i den mån statens jordbruksnämnd meddelar avvikande bestämmelser.

3  § För skatt enligt författningarna i 1 kap. I § första stycket 1 är kalen­dermånad redovisningsperiod. Särskilda bestämmelser gäller i fråga om skatt enligt lagen (1972:266) om skatt pä reklam, lagen (1972:820) om skatt pä spel, lagen (1982:691) om skatt pä vissa kassettband och lagen (1983:000) om skatt på omsättning av vissa värdepapper.

För avgifter enligt författningarna i 1 kap. 1 § första stycket 2 är kalen­dermånad redovisningsperiod om statens jordbruksnämnd inte föreskriver något annal.


 


Prop. 1983/84:71                                                                     4

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för så­dana skattskyldiga som kan beräknas redovisa skatt med låga belopp medge att redovisningsperioden tills vidare skall vara ett halvt eller ett helt beskattningsår. Beskattningsmyndigheten får meddela föreskrifter om re­dovisningsperiod för fall då den skattskyldige har försalls i konkurs.

4 § För en skattskyldig som regelmässigt upprättar kortperiodiska bok­
slut får beskaltningsmyndigheten medge att redovisningsperiod om en eller
tvä månader förkortas eller förlängs med etl mindre antal dagar.

Redovisningsskyldighetens inträde

5 § Till varje redovisningsperiod skall hänföras den skatt för vilken redo­
visningsskyldighet har inträtt under perioden.

Redovisningsskyldigheten inträder när affärshändelser, som grundar skattskyldighet, enligl god redovisningssed bokförs eller borde ha bok­förts. Är den skattskyldige varken bokföringsskyldig enligt bokföringsla­gen (1976: 125) eller skyldig att föra räkenskaper enligt jordbruksbokfö­ringslagen (1979:141) inträder redovisningsskyldigheten samtidigt med skattskyldigheten. Detsamma gäller om skattskyldigheten inträder vid händelser som inte föranleder någon bokföringsätgärd.

Vid försäljning mot kredit kan beskattningsmyndigheten, om princi­perna för den skattskyldiges bokföring föranleder det, medge att redovis­ningsskyldigheten inträder vid beskattningsårets utgång, dock inte senare ån när betalning inflyter eller fordran diskonteras eller överläts.

Om en skattskyldig försätts i konkurs inträder redovisningsskyldighet genast för de affärshändelser för vilka skattskyldighet har inträtt före konkursbeslutet.

Deklarationen

6 § Deklarationen skall för varje redovisningsperiod eller, om skallere­
dovisningen inte avser redovisningsperioder, för varje skattepliktig hän­
delse lämnas till beskattningsmyndigheten. Den som hos beskattningsmyn­
digheten är registrerad som skattskyldig skall lämna deklaration även för
redovisningsperioder för vilka han inte har någon skatt att redovisa.

Statens jordbruksnämnd får föreskriva att deklarationen i stället skall lämnas lill en sådan ekonomisk förening som avses i I a§ lagen (1967: 340) om prisreglering pä jordbrukels område.

Deklarationen skall avges på heder och samvete samt upprättas pä blankett enligt formulär som fastställs av beskattningsmyndigheten.

7 § Deklarationen skall ta upp beskattningsvärde, beskattningsvikt eller
annan grund som gäller för beräkning av skatten, skattens bruttobelopp
och yrkade avdrag saml skattens nettobelopp. Beskaltningsmyndigheten
får föreskriva att grunderna för skalleber"äkningen, bruttobeloppen och de
yrkade avdragen skall delas upp på särskilda poster. Beskattningsmyn­
digheten får vidare föreskriva alt deklarationen skall innehålla uppgifi om
varulager.

I fråga om avgifter enligl författningarna i 1 kap. 1 § första stycket 2 får statens jordbruksnämnd föreskriva att uppgift enligt första stycket inte skall las upp i deklarationen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                    5

Skattens nettobelopp skall i deklarationen avrundas till närmast lägre hela krontal.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskri­va atl fill deklaration skall fogas en förteckning med uppgifter om de varor som omfattas av deklarationen.

De deklarationsskyldiga bör utöver vad deklarationsformuläret föranle­der meddela de upplysningar som kan vara av betydelse för att skatten skall kunna bestämmas fill ett riktigt belopp.

Deklarationstider

8 § Deklarationer som avser skatt enligt författningarna i 1 kap. 1 § första
stycket 1 skall ha kommit in fill beskattningsmyndigheten senast den
tjugofemte i månaden efler redovisningsperiodens slut eller, när skattere­
dovisningen inte avser redovisningsperioder, senast tjugofem dagar efter
den skattepliktiga händelsen.

I fråga om avgifter enligt författningarna i I kap. I § första stycket 2 bestämmer statens jordbruksnämnd deklarationstiden.

9 § Visar den deklarationsskyldige atl hinder på grund av särskilda om­
ständigheter möter att lämna deklaration inom föreskriven lid, får beskatt­
ningsmyndigheten medge honom anstånd med att lämna deklarationen.

Ansökan om anstånd skall ha kommit in till beskattningsmyndrgheten senast den dag då deklarationen skulle ha lämnats.

Ändras förutsättningarna för anståndet innan anståndstiden har gått ut skall anståndet omprövas.

Övriga bestämmelser

10    § Bestämmelserna i 47 § taxeringslagen (1956:623) om vem som skall fullgöra deklarafionsskyldigheten för omyndiga, dödsbon och andra gäller i tillämpliga delar.

11    § De deklaralionsskyldiga skall i skälig omfattning genom räkenska­per, anteckningar eller pä annat lämpligt sätt sörja för att underiag finns för fullgörande av deklarationsskyldigheten och för kontroll av deklarationen. Handlingar som nu avses skall bevaras under sju år efter utgången av del kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända.

1 skatteförfattning eller bestämmelse som utfärdats med stöd därav föreskrivs i särskilda fall hur de deklarationsskyldiga skall föra sina räken­skaper och bevara sina handlingar.

3 kap.    Skattekontroll

Deklarationsgranskning

1   § När en deklaration har kommit in till beskattningsmyndigheten skall den granskas så snart som möjligt.

2   § Underiåter den som skäligen kan antas vara deklarationsskyldig all lämna sin deklaration i rätt tid eller är den avlämnade deklarafionen ofull­ständig, kan beskaltningsmyndigheten förelägga honom alt lämna deklara-


 


Prop. 1983/84:71                                                                     6

tionen eller göra erforderliga kompletteringar. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

3 § Beskattningsmyndigheten får om del behövs för skattekontrollen
förelägga den deklarationsskyldige att lämna upplysningar utöver deklara­
tionen samt prov och beskrivning på varor som används, säljs eller tillhan­
dahålls pä annat sätt i verksamheten. Etl sådant föreläggande får förenas
med vite.

Beskattningsmyndigheten får vidare förelägga den deklarationsskyldige att förete de handlingar som behövs för kontroll av deklarationen, säsom kontrakt, kontoutdrag, räkningar och kvitton.

4   § Om den som granskar en deklaration finner all uppgifter i den bör kontrolleras genom avstämning mot räkenskaper, anteckningar eller andra handlingar får han efter överenskommelse med den deklarationsskyldige göra en sådan avstämning vid besök hos denne eller annars vid personligt sammanträffande. Överenskommelse får även träffas om besiktning av lokaler, inventarier, lager, tillverkningsprocesser eller annat som är av betydelse för skattekontrollen.

5   § Bestämmelserna i 3 och 4 §§ gäller även den som utan att vara deklarationsskyldig tillverkar, bearbetar, säljer eller distribuerar skatte­pliktiga varor eller idkar handel med varor, som används vid framställning av skattepliktiga varor. Bestämmelserna gäller också den som bedriver förmedlingsverksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet att uppgifter som behövs för skattekontrollen kan hämtas ur anteckningar eller andra handlingar som hör till verksamheten.

6   § Bestämmelserna i 50 § 1 och 3 mom. taxeringslagen (1956:623) om utlämnande av uppgifter gäller i fräga om uppgifter i deklarationer och andra handlingar som har avlämnats till ledning för beslul om skatt enligt denna lag eller har upprättats eller för granskning omhändertagits av en myndighet vid skattekontroll.

Handlingar som avses i första stycket skall förvaras hos beskattnings­myndigheten under sju är efler utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända, om inte regeringen föreskriver annat.

Skatterevision

7   § Beskaltningsmyndigheten får besluta om skatterevision för att kon­trollera alt deklarations- och uppgiftsskyldigheten fullgjorts riktigt och fullständigt eller för att på annat sätt fä upplysning till ledning för beslut om skatt. Skatterevision får företas hos den som är eller skäligen kan antas vara skattskyldig och hos den som avses i 5 §.

8   § I ett beslut om skatterevision skall en eller flera tjänstemän förordnas all verkställa revisionen.

9   § Skatlerevisionen får verkställas hos den vars verksamhet skall grans­kas eller pä annan plats. Om räkenskaper och andra handlingar skall granskas pä annan plats än där de förvaras, skall de mol kvitto överlämnas till den som skall verkställa revisionen.

Beskaltningsmyndigheten får, när det behövs, bestämma lid och plats för revisionen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                    7

10   § Skatterevisionen skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och pä sådan tid atl den inte medför hinder i verksamheten för den hos vilken revisionen sker.

11   § Vid skatterevision får granskning ske av räkenskaper, anteckningar och andra handlingar som rör verksamheten. Även handlingar som hör till den löpande redovisningsperioden får granskas. Den som verkställer revi­sionen får la prov pä varor som används, säljs eller tillhandahålls på annat sätt i verksamheten. Vidare får han granska varulager, inventarier, fordon, sårskild räknarapparatur, mätapparalur och tillverkningsprocesser. Han får också prova särskild räknarapparatur och mätapparalur.

Beskattningsmyndigheten får besluta att kassainventering får göras vid revisionen.

12   § Den hos vilken revisionen sker är skyldig att utan dröjsmål tillhan­dahälla de handlingar som skall granskas och lämna tillträde till de lokaler, upplagsplatser och andra utrymmen som används i hans verksamhel. Han skall också lämna upplysningar och på annat sätt lämna det bilräde som krävs för att kontrollåtgärder enligt 11 § skall kunna vidtas.

13   § Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 12 § får beskaltningsmyndigheten förelägga honom att vid vite fullgöra sina ålig­ganden.

14   § Den som verkställer skatlerevisionen får la del av handlingar som är av betydelse för revisionen även om den hos vilken revisionen sker har att iaktta tystnad om deras innehåll. Pä framställning av denne får dock länsrätten, när det finns synnerliga skäl, besluta att sådana handlingar skall undantas frän revisionen. Detsamma gäller om den, hos vilken revisionen sker, i annat fall begär atl en handling skall undantas från revisionen med hånsyn till att dess innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon annans kännedom.

Framställning som avses i första stycket prövas av länsrätten i det län där den, hos vilken revisionen sker, är bosalt.

15 § Beskattningsmyndigheten skall snarast lämna meddelande om re­
sultatet av revisionen till den hos vilken revisionen skett och lämna denne
tillfälle att yttra sig om det behövs.

4 kap.    Fastställande av skatt, efterbeskattning, m. m.

Fastställande av skatt

1   § Skatten skall faslslällas för varje redovisningsperiod eller, om skal­teredovisningen inte avser redovisningsperioder, för varje skattepliktig händelse.

2   § Har den skatlskyldiges deklaration kommit in till beskattningsmyn­digheten inom den tid som anges i 2 kap. 8 § eller inom den tid som anges i ett beslut om anstånd med att lämna deklarationen, anses skatten fastställd lill det deklarerade beloppet.

Om deklarationen inle har kommit in lill beskattningsmyndigheten inom


 


Prop. 1983/84:71                                                                     8

den tid som anges i första stycket, anses skatten fastställd till noll kronor. Kommer deklarationen in till beskattningsmyndigheten vid en senare tid­punkt anses skatten i stället fastställd till det deklarerade beloppet, om elt beslut inte dessförinnan har meddelats enligl 3 eller 5 §.

3 § Beskaltningsmyndigheten skall meddela beslut om fastställande av
skatten, om deklarationsgranskning, skatterevision eller något annat för­
hällande ger anledning till det. Sådant beslut skall också meddelas om den
skattskyldige begär det.

Beslul som avses i första stycket får inte meddelas senare än tredje året efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända eller, om skatteredovisningen inte avser redovisningsperioder, den skattepliktiga händelsen har inträffat. Inkommer från den skattskyldige en begäran om sådant beslut senare än tvä månader före utgången av den angivna tiden, skall framställningen anses som en begäran om slutligt beslut enligt 5 §.

Av beslut som avses i första stycket skall framgå att den skattskyldige kan fä ett slutligt beslut enligt 5 §.

4 § Efter utgången av den tid inom vilken deklarationen för den sista
redovisningsperioden under beskattningsåret skall lämnas får sådan änd­
ring av skatten som berör mer än en redovisningsperiod under beskatt­
ningsåret hänföras till den sista redovisningsperioden under beskattnings­
året.

Första stycket gäller inle om slutligt beslut har meddelats för någon redovisningsperiod under beskattningsåret.

5 § Slutligt beslut om skatt skall meddelas om den skattskyldige eller
allmänna ombudet begär det inom den tid som anges i 3 S andra stycket
första meningen. Har denna tid gått ul skall slutligt beslut ändå meddelas,
om begäran härom inkommer från den skattskyldige inom två månader
från den dag dä han fått del av beslut enligl 3 § eller från allmänna
ombudet inom tvä månader från den dag då sådant beslut meddelades.
Föreligger särskilda skäl får slutligt beslut meddelas inom den tid som
anges i 3 § andra stycket första meningen även om den skatlskyldige eller
allmänna ombudet inte har begärt det.

Sedan slutligt beslut har meddelats för en viss redovisningsperiod eller, när skatteredovisningen inte avser redovisningsperioder, en viss skatte­pliktig händelse, får beslut enligt 3 § eller 5 § första stycket inle meddelas för samma period eller händelse.

6 § Kan skatten inte bestämmas tillförlitligt med ledning av deklaration
eller annan föreliggande utredning skall den beräknas efler skälig grund.

Efterbeskattning

7 §    Härden skatlskyldige

1.    i deklaration eller på annat sått lämnat oriklig uppgift till ledning för beskattningen,

2.    lämnat oriktig uppgift i mål om skatt,

3.    underlåtit att lämna deklaration eller infordrad uppgift, eller

4.    underlåtit att tillhandahålla begärt varuprov, skall beskaltningsmyn­digheten besluta om efterbeskattning om den oriktiga uppgiften eller un-


 


Prop. 1983/84:71                                                                    9

deriåtenheten medfört alt skatt inte utgått eller utgått med för lågt belopp eller medfört att skatt återbetalats med för högt belopp.

8    § Efterbeskattning får inte ske om det skattebelopp som avses är att anse som ringa eller om det med hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt att efterbeskattning sker. Avser prövningen flera redovisningsperioder under samma beskattningsår, skall frågan om skatte­beloppet är att anse som ringa bedömas med hänsyn till det sammanlagda beloppet för perioderna.

9    §    Bestämmelserna i 4 § tillämpas även vid efterbeskattning.

 

10   § Beskattningsmyndigheten får beslula om efterbeskattning sedan slutligt beslut om skatt har meddelats eller, om så inte har skett, när slutligt beslut inle längre kan meddelas. Efterbeskattning får ej ske om inte be­skattningsmyndigheten meddelar beslut om detta senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända eller, när skatteredovisningen inte avser redovisningsperioder, den skattepliktiga händelsen har inträffat. Efterbeskattning på grund av en oriktig uppgifi i mål om skatt får dock ske inom elt år efler utgången av den månad då avgörande i målet har vunnil laga kraft.

11   § Har den skattskyldige avlidit, skall efterbeskaltningen påföras hans dödsbo. Beslut om sådan efterbeskattning får inte meddelas av beskatt­ningsmyndigheten efter utgången av det andra året efter det kalenderår under vilkel bouppteckningen efter den skattskyldige har lämnats in för registrering.

12   § Har den skattskyldige åtalats för skattebrott som avser skatt enligt de författningar som anges i I kap. I § första stycket I, får beskattnings­myndigheten meddela beslut om efterbeskattning åven efter utgången av de tider som anges i 10 och II §§. Delsamma gäller om efterbeskattning medför att den skattskyldige enligt 12 § skattebrottslagen (1971:69) är fri frän ansvar för sådant brott. Beslutet om efterbeskattning får i sädana fall inte meddelas senare än under kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, får beskaltningsmyndigheten inte meddela beslut om efterbeskatt­ning av dödsboet senare än sex månader frän dödsfallet. Efterbeskattning som har påförts efter åtal mot den skatlskyldige skall undanröjas av be­skaltningsmyndigheten, om åtalet inte bifalls till någon del. Detta gäller dock inte om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrottslagen.

Första stycket skall tillämpas också i fall dä den som har företrätt en juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiska personens skatt eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skatlebrotts­lagen.

13 § Kan den skatlskyldiges uppgifter inte läggas till grund för en tillför­
litlig beräkning eller saknas uppgifter från den skattskyldige, får efterbe­
skaltningen ske efter skälig grund.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   10

Övriga bestämmelser

14   § Finner beskattningsmyndigheten att beslut enligt 3, 5 eller 7 § blivit uppenbart oriktiga pä grund av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbi­seende skall myndigheten meddela beslut om rättelse, om inte beslut kan meddelas enligt 3 §.

15   § Det allmänna ombudet skall underrättas om innehållet i beslut enligt 5, 7 eller 14 §.

16   § 1 beslut om skatt enligt detta kapitel skall skattebelopp avrundas fill närmast lägre hela krontal.

5 kap.    Betalning av skatt

Betalning

1 § Skatten för varje redovisningsperiod eller, när skatteredovisningen
inte avser redovisningsperioder, varje skattepliktig händelse skall vara
inbetald senast den dag då deklarationen skall ha kommit in enligt 2 kap.
8 § eller, om anstånd har medgelts enligt 2 kap. 9 §, senast den dag dä
deklarationen skall lämnas enligt anständsbeslutet.

För avgift enligt författningarna i 1 kap. 1 § första stycket 2 får statens jordbruksnämnd föreskriva att inbetalning skall ske vid annan tid än som anges i första stycket.

Skatt som har fastställts pä annat sätt än enligt 4 kap. 2 § skall betalas inom den tid som beskaltningsmyndigheten beslämmer. 1 sädana fall kan beskaltningsmyndigheten, om synnerliga skäl föreligger, besluta alt betal­ningen av skatten får delas upp på flera betalningslillfällen under högst ett år.

2 § Skatten betalas genom insättning på ett särskilt postgirokonto utan
kostnad för den skattskyldige. Betalningen anses ha skett den dag då den
har bokförts på det särskilda postgirokontot.

Skattebelopp som för en redovisningsperiod eller en skattepliktig hän­delse understiger femtio kronor skall inte betalas in.

Anstånd

3 § Är den skattskyldiges skaltebelalningsförmåga nedsatt pä grund av
sjukdom eller någon annan omständighet som han inte kunnat råda över
och föreligger det synnerligen ömmande omständigheter, kan beskatt­
ningsmyndigheten efter ansökan frän den skattskyldige medge anstånd
med betalningen av den skatt som förfaller till betalning närmast efter det
att ansökan om anstånd har gjorts. Anståndet får avse hela skatten eller en
del av den. Anständstiden får bestämmas till längst elt år efter utgången av
den månad då skatten förfaller till betalning.

Har den skattskyldiges ekonomiska förhållanden förändrats väsentligt sedan anståndet beviljades skall anståndet omprövas.

4 § Har skyldighet att redovisa skatt för lager av skattepliktiga varor
inträtt på grund av att den skattskyldige har upphört att vara registrerad


 


Prop. 1983/84:71                                                                   11

hos beskaltningsmyndigheten, får myndigheten medge anstånd med betal­ning av skatten om särskilda skål föreligger. Anståndet får avse hela skatten eller en del av den. Anståndstiden får bestämmas till längst ett är efter utgången av den månad då skatten förfaller till betalning.

5 § Har besvär anförts över beslut om skatt kan den skattskyldige av
beskaltningsmyndigheten få anstånd med betalning av skatten. Bestäm­
melserna i 49 § 1,2 och 3 mom. uppbördslagen (1953:272) om anstånd vid
besvär över beslut rörande taxering skall då tillämpas. Det som sägs om
taxeringsinlendenl i uppbördslagen gäller då det allmänna ombudet.

Återbetalning

6 § Om den skattskyldige har betalat in skatt för en redovisningsperiod
eller en skattepliktig händelse och den inbetalade skatten överstiger vad
han enligt beslut av beskattningsmyndigheten, domstol eller annan be­
svärsmyndighet skall betala, skall det överskjutande beloppet återbetalas
till den skatlskyldige.

Överstiger avdragen för en redovisningsperiod skattens bruttobelopp för perioden, skall del överskjutande beloppet utbetalas till den skattskyldige.

Utbetalning enligt första eller andra stycket skall ske endast om beloppet uppgår till minst femtio kronor. Beloppet skall avrundas lill närmast lägre hela krontal.

7 § Från överskjutande belopp enligt 6 § skall före utbetalning avräknas
skatt för vilken den skattskyldige står i skuld hos beskattningsmyndighe­
ten. Skattebelopp som den skattskyldige har fält anstånd med att betala
enligt 5 § skall dock inte avräknas.

Restavgift

8 §    Restavgift skall tas ut om

1.    det skattebelopp som har tagits upp i en deklaration inte betalas inom
den tid som anges i 1 § första eller andra stycket, eller

2.    skatten inte betalas inom den tid som har bestämts enligt I § tredje
stycket.

9 § Har anstånd med betalning av skatten medgelts enligt 3, 4 eller 5 §,
tas restavgiften ut endast pä det skattebelopp som inte har betalats senast
vid anständstidens utgång.

10   § Restavgiften är sex öre för varje hel krona av den skatt som inle har betalats, dock minst femtio kronor. Vid beräkningen av restavgiften skall avrundning ske till närmast högre hela krontal.

11   § Om särskilda omständigheter föreligger får beskattningsmyndighe­ten meddela befrielse frän skyldighet att betala restavgift. Bestämmelserna om fastställande av skatt i denna lag gäller även om beslut i fråga om sådan befrielse.

Beskattningsmyndigheten får meddela föreskrifter i fräga om befrielse från skyldighet att belala restavgift.


 


Prop. 1983/84:71                                                                12

Ränta

12 §    Ränta skall utgå på

1.    skatt som avses i 1 § tredje stycket,

2.    skatt som den skattskyldige fått anstånd med att betala enligt 5 § till den del skattebeloppet fastställts av besvärsmyndigheten.

I fall som avses i första stycket I utgår ränlan frän den dag dä skatten skulle ha betalats enligt 1 § första stycket till och med den dag då skatten skall betalas enligt beskaltningsmyndighetens beslut. I fall som avses i första stycket 2 skall bestämmelserna om ränla i 49 § 4 mom. uppbördsla­gen (1953:272) tillämpas. Räntan skall dock beräknas från den dag, då skattebeloppet skulle ha betalats om anstånd inte medgetts, till och med den dag då anståndstiden går ut.

13   § Ränta skall utgå pä skatt som skall återbetalas enligt 6 § första stycket. Räntan utgår från den dag då skattebeloppet har betalats till och med den dag då det återbetalas.

14   § Räntan beräknas för visst kalenderår efter den räntesats som mot­svarar det av riksbanken fastställda diskonto som gäller vid utgången av december månad det föregående året, i fall som avses i 12 § med ett tillägg av tre procentenheter. För tid som infaller efter utgången av del är då skatten beslutas tillämpas dock den räntesats som gäller för det året.

Vid ränteberäkningen skall avrundning ske till närmast lägre hela kron­tal. Räntebelopp under femtio kronor tas inte ut och återbetalas inte.

15 § Har beslut som föranlett ränta ändrats, skall ny beräkning av ränta
göras. 1 fall som avses i 12 § första stycket I skall därvid för myckel eriagd
ränta återbetalas till den skattskyldige och i fall som avses i 13 § skall den
skattskyldige betala tillbaka vad han uppburit för mycket.

Indrivning

16     §    Betalas inte skatten i rätt tid och ordning skall den drivas in.
Bestämmelserna i uppbördslagen (1953: 272) om indrivning, avkortning,

avskrivning och efterkrav gäller i lillämpliga delar för skatt enligt denna lag. Beskaltningsmyndigheten beslutar dock om avkortning och kronofog­demyndigheten om avskrivning av skatt. Införsel enligt 15 kap. ulsök-ningsbalken får äga rum vid indrivning av skatten.

17 § Har någon, i egenskap av företrädare för skattskyldig som är juri­
disk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att betala in
skatt i rätt lid och ordning, är han tillsammans med den skatlskyldige
belalningsskyldig för skatten. Betalningsskyldigheten får jämkas eller ef­
terges om det föreligger särskilda skäl.

Talan om att ålägga betalningsskyldighet enligl första stycket skall föras vid allmän domstol. Talan får inte väckas sedan den skatlskyldiges betal­ningsskyldighet för skattebeloppet har bortfallit enligl lagen (1982: 188) om preskription av skattefordringar m. m. Hos den som har blivit ålagd betal­ningsskyldighet får indrivning ske i samma ordning som gäller för skatt.

Den som fullgjort betalningsskyldighet för skattebelopp enligl första stycket får söka beloppet åter av den skattskyldige.

Bestämmelsen i 4 § preskriptionslagen (1981: 130) gäller i fråga om re­gressfordran enligt tredje stycket.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   13

18 §   Besvär över beslut enligt denna lag inverkar inte pä skyldigheten att betala den skatt som besvären avser.

Åtgärder enligt denna lag skall verkställas även om det beslut som föranleder åtgärden inte har vunnit laga kraft. Motsvarande gäller vid verkställighet enligt utsökningsbalken. Att skatten efter överklagande har fastställts till lägre belopp än det allmänna ombudet yrkat eller medgett får dock inte föranleda återbetalning, om det allmänna ombudet anmält hinder mot det. I sistnämnda fall får beskattningsmyndigheten efter ansökan av den skattskyldige medge återbetalning, varvid bestämmelserna i 49 § 2 mom. sista stycket uppbördslagen (1953:272) om ställande av säkerhet skall tillämpas.

6 kap.    Förhandsbesked

1 § Beskattningsmyndigheten får, efter ansökan av den som år skattskyl­
dig eller avser att bedriva verksamhet eller vidta åtgärd som kan medföra
skyldighet alt betala skatt, meddela förhandsbesked i frågor som rör be­
skattningen, om det år av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning.

I fråga om skatteplikt för trycksak enligt lagen (1972:266) om skatt pä annonser och reklam kan förhandsbesked också meddelas efter ansökan av den som avser att beställa en trycksak av en skattskyldig.

1 frågor som rör beskattning enligt lagen (1957:262) om allmän energi­skatt kan förhandsbesked meddelas även efter ansökan av den som i större omfattning förbrukar eller avser att förbruka elektrisk kraft eller bränslen.

Ärenden hos riksskatteverket om förhandsbesked enligt denna lag skall avgöras av den särskilda nämnd som anges i 19 § taxeringslagen (1956:623).

2   S Förhandsbesked skall sökas skriftligt hos beskattningsmyndigheten. Sökanden skall lämna de uppgifter som behövs för alt förhandsbesked skall kunna meddelas. Myndigheten får begära varuprov av sökanden. Görs undersökning eller anlitas sakkunnig för alt utreda en varas beskaf­fenhet, skall sökanden betala kostnaden för detta om myndigheten inte medger undantag.

3   § Finner beskaltningsmyndigheten med hänsyn till ansökningens inne­håll, utredningens beskaffenhet eller andra omständigheter alt förhands­besked inte bör meddelas, skall ansökningen avvisas. Beslul om avvisning får fattas utan att det allmänna ombudet har yttrat sig över ansökningen.

4   §   Ärenden om förhandsbesked skall handläggas skyndsamt.

5   § Ett förhandsbesked som har vunnil laga kraft är bindande för stats­verket i förhällande lill sökanden, om denne yrkar det. Förhandsbeskedet gäller skatt som redovisas efter del atl beskedet har meddelats. Det får inte avse längre lid än tre år. Förhandsbeskedet upphör atl gälla vid författ­ningsändringar som påverkar den fråga som beskedel avser.


 


Prop. 1983/84:71                                                                14

7 kap.    Särskilda avgifter

1 § Har den som är skattskyldig i en deklaration eller ett annat skriftligt
meddelande som avgetls till ledning för fastställande av hans skatt, lämnat
en uppgift som befinns vara oriktig, skall han påföras en särskild avgift
(skattetillägg). Skattetillägget är tjugo procent av det skattebelopp som
inle skulle ha påförts om den oriktiga uppgiften hade godtagits. Detsamma
gäller om den skallskyldige har lämnat en sådan uppgifi i mål om skatt.

Har avvikelse från deklaration skett med stöd av 4 kap. 6 eller 13 §, påförs den skattskyldige skattetillägg. Skattetillägget är tjugo procent av den skatt som till följd av uppskattningen påförs den skattskyldige utöver vad som annars skulle ha påförts honom. Till den del uppskattningen innefattar rättelse av en oriktig uppgift frän den skattskyldige påförs dock skattetillägg enligt första stycket.

Har den skattskyldige inte lämnat deklaration och har skatt beslutats genom uppskattning enligt 4 kap. 6 eller 13 §, påförs den skattskyldige skattetillägg. Skattetillägget är tjugo procent av den skatt som till följd av uppskattningen påförs den skatlskyldige utöver den skatt som skulle ha påförts enligt de skriftliga uppgifter han lämnat till ledning för beskattning­en. Till den del uppskattningen innefattar rättelse av en oriktig uppgift från den skatlskyldige påförs dock skattetillägg enligt första stycket.

2   § Skattetillägg enligt I § tredje stycket skall undanröjas av beskalt­ningsmyndigheten, om deklaration kommer in inom en månad frän den dag då den skattskyldige har fått del av beslutet om skattetillägg.

3   § Meddelande som har lämnats för en skattskyldig som är juridisk person skall vid tillämpningen av detta kapitel anses ha lämnats av den skattskyldige, om det inte var uppenbart att uppgiftslämnaren saknade behörighet att företräda den skattskyldige.

4   S Skattetillägg påförs inle i samband med rättelse av en felräkning eller en misskrivning, som uppenbart framgår av deklarationen eller ett annat skriftligt meddelande frän den skattskyldige.

Skattetillägg påförs inle heller i den män avvikelsen avser bedömning av ett skriftligt yrkande och avvikelsen inte gäller uppgift i sak.

Har den skattskyldige frivilligt rättat en oriktig uppgift, påförs inte skattetillägg.

5 § Har den som är deklarationsskyldig inte kommit in med deklaration
vid den tidpunkt då deklarationen senast skulle ha lämnats, påförs han en
sårskild avgift (förseningsavgift).

Förseningsavgiften är 100 kronor. Avgiften är dock 200 kronor om den skattskyldige

1.    anmanats att lämna deklaration men inte fullgjort denna skyldighet inom den tid som föreskrivits, eller

2.    underiåtit atl avge deklaration inom föreskriven tid för minst en av de tre närmast föregående redovisningsperioderna.

6 § Skattetillägg och förseningsavgift får helt efterges om felaktigheten
eller underlätenheten kan antas ha ett sådant samband med den skattskyl­
diges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller därmed jämförligt förhål­
lande att den kan anses ursäktlig. Detsamma gäller om felaktigheten eller


 


Prop. 1983/84:71                                                                   15

underlätenheten framstår som ursäktlig med hänsyn till den oriktiga upp­giftens beskaffenhet eller annan särskild omständighet som rör annat än vad som sägs i första meningen.

Skattetillägg får helt efterges även när det belopp som kunde ha undan­dragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa.

Särskild avgift får inte påföras sedan den skattskyldige har avlidit.

7 § Beskattningsmyndigheten prövar fråga om särskild avgift. Kammar­
rätten prövar dock, på talan av allmänna ombudet, fråga om skattetillägg
på grund av oriktig uppgift i mäl om skatt. Sådan talan får föras om den
oriktiga uppgiften inte har godtagits efter prövning i sak eller inte har
prövats i målet. Talan skall väckas inom ett är frän utgången av den månad
då domen eller det slutliga beslutet i målet har vunnit laga kraft.

Den skattskyldiges yrkande i fråga om särskild avgift skall utan hinder av vad som annars gäller om besvär prövas, om beslutet om den skatt som avgiften avser inte har vunnit laga kraft. Detsamma gäller om det allmänna ombudet framställt ett sådant yrkande till förmän för den skattskyldige. Om yrkandet framställs först i domstol, kan domstolen förordna att målet om särskild avgift skall.tas upp och vidare handläggas av beskattningsmyn­digheten.

8 § Bestämmelserna om eftergift skall beaktas åven om yrkande om
detta inte har framställts, i den mån del föranleds av vad som har förekom­
mit i ärendet eller målet om särskild avgift.

Beslutas ändring av tidigare beslut om skatt, skall även därav föranledd nedsättning i beslut om skattetillägg vidtas.

9 § Skattetillägg skall avrundas till närmast lägre hela krontal. Skattetill-
lägg eller för en och samma redovisningsperiod utgående skattetillägg, som
inte uppgår till femtio kronor, påförs inte.

10 § Bestämmelserna om särskild avgift i detta kapitel gäller inte i fråga
om avgifter enligt författningarna i 1 kap. I § första stycket 2.

8 kap.    Besvär

Besvär i vanlig ordning

1 § Beskattningsmyndighetens slutliga beslut om skatt samt myndighe­
tens beslut om efterbeskattning, om anstånd med att lämna deklaration
eller betala skatt, om uppdelning av skattebetalning, om återbetalning av
skatt och om rättelse får överklagas av den skatlskyldige och av det
allmänna ombudet genom besvär hos kammarrätten.

Den skattskyldiges besvär skall ha kommit in inom två månader från den dag dä han fick del av beslutet. Allmänna ombudets besvär skall ha kommit in inom tvä månader från den dag då beslutet meddelades.

2 § Ett beslut av länsrätten om utdömande av vite får överklagas av den
som har förpliktats utge vilel och av det allmänna ombudet genom besvär
hos kammarrätten.

Besvären skall ha kommit in inom tre veckor från den dag dä den som klagar har fått del av beslutet.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   16

3 § Ett beslut varigenom förhandsbesked har meddelats får överklagas
av den skattskyldige, annan sökande och det allmänna ombudet genom
besvär hos regeringsrätten.

Besvär av sökanden eller del allmänna ombudet skall ha kommit in inom en månad från den dag då den som klagar har fått del av förhandsbeskedet. Besvär av skattskyldig som inte är sökande skall ha kommit in inom en månad frän den dag då förhandsbeskedet meddelades.

4   § Beslut enligt 3 kap. 14 § och 4 kap. 3 § samt beslut om skatterevi­sion, föreläggande av vite och avvisande av ansökan om förhandsbesked får inte överklagas.

5   § Besvär över kammarrättens beslut i frågor som avses i 1 § första stycket skall ha kommit in till regeringsrätten inom tvä månader från den dag då den som klagar har fått del av beslutet.

Besvär över kammartältens beslut om utdömande av vite skall ha kom­mit in till regeringsrätten inom tre veckor från den dag då den som klagar har fått del av beslutet.

6 § Har en part överklagat ett beslut om fastställande av skatt eller om
efterbeskattning får också motparten överklaga beslutet, även om den för
honom stadgade besvärstiden har gått ut. Motpartens besvär skall ha
kommit in inom en månad frän utgången av den lid inom vilken de först
anförda besvären senast skulle ha anförts.

Återkallas eller förfaller på annat sätt den första besvärsialan, är även den senare besvärsialan förfallen.

Besvär i särskild ordning

7 §    Den skattskyldiga får anföra besvär i särskild ordning om

1.    skatten har fastställts i strid med beslämmelserna om vem som är skattskyldig eller vad som är skattepliktigt.

2.    skatten har fastställts mer än en gäng för samma skattepliktiga förhål­lande.

3.    skatten har fastställts lill ett belopp som väsentligt överstiger vad som rätteligen bort utgå och detta beror på alt den skattskyldige underlåtit atl lämna deklaration eller infordrad uppgift, eller om det har föranleiis av felaktighet i deklaration eller annan uppgifi som han har lämnat eller i en uppgift eller handling som har legat lill grund för en sådan deklaration eller uppgifi, eller

4.    skatten borde ha fastställts till etl väsentligt lägre belopp pä grund av någon annan omständighet eller något annal bevis som den skattskyldige åberopar.

Besvärstalan enligt 3 eller 4 får tas upp till prövning endasl om den kan grundas på en omständighet eller ett bevis som del saknades kännedom om när skatten fastställdes och det framstår som ursäktligt att den som söker rättelse inte i annan ordning har åberopat omständigheten eller beviset för att fä rättelse.

8 § Besvär i särskild ordning får anföras senast under sjätte året efter
utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända
eller, om skatteredovisningen inte avser redovisningsperioder, den skatte­
pliktiga händelsen har inträffat.


 


Prop. 1983/84:71                                                     17

9 § Besvär som anförts i särskild ordning las upp av kammarrätten. Har
kammartätten eller regeringsrätten beslutat om' skatten skall besvären tas
upp av regeringsrätten.

Regeringsrätten och kammarrätten får. om besvär som anförts i särskild ordning skall tas upp till prövning, förordna all målet skall vidare handläg­gas av beskattningsmyndigheten.

10 § Vid fullföljd av talan mot beslut i anledning av besvär som anförts i
särskild ordning gäller vad som i detta kapitel i övrigt stadgas om besvär
över beslul om fastställande av skatt.

Gemensamma bestämmelser om besvär

11   § Det allmänna ombudet får föra talan till den skatlskyldiges förmän. Han har då samma behörighet som den skattskyldige.

12   § Ändras efter besvär ett beslut om skatt därför att skatten eller ell avdrag bör hänföras till en annan redovisningsperiod än den som det överklagade beslutet avser, får härav föranledd ändring vidtas i beskatt­ningen för den andra redovisningsperioden. I fråga om överklagande av beslut om en sådan ändring gäller i tillämpliga delar vad som stadgas om överklagande av beslut om fastställande av skatt.

13   § Beskattningsfrägor som behandlas av en förvaltningsdomstol får visas äter till beskattningsmyndigheten för ny behandling.

9 kap.    Övriga bestämmelser

1   § Beskaltningsmyndigheten skall föra register över vad som förekom­mer i ett skatteärende.

2   § Vite som föreläggs enligt denna lag skall bestämmas till ett belopp som med hänsyn till den skattskyldiges eller uppgiftsskyldiges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att iaktta föreläggandet, dock lägst till femhundra kronor.

3   § Fräga om utdömande av vite prövas av länsrätten i det län där beskattningsmyndigheten är belägen. Har vite samtidigt förelagts med stöd av en bestämmelse i taxeringslagen (1956:623) prövas frågan av den läns­rätt som år behörig enligt den lagen. Har vite i annal fall samtidigt förelagts med stöd av denna lag och lagen (1968:430) om mervärdeskatt görs pröv­ningen av den länsrätt som är behörig enligt sistnämnda lag. Frågor om utdömande av vite prövas efler anmälan från beskaltningsmyndigheten.

Om ändamålet med vilel har förfallit, då fräga om att döma ut vitet uppkommer, får vitet inte dömas ut. Ändamålet med vitet skall inte anses ha förtallit om vitesföreläggandet iakttagits först efter det att anmälan enligt första stycket kommil in till länsrätten.

Vid prövning av fråga om utdömande av vite får också fråga huruvida och med vilket belopp vitet hade bort föreläggas komma under bedöman­de.

2    Riksdagen 1983/84. 1 samt. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71                                                               18

Befrielse från skatt

4 § Föreligger synnerliga skäl kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i särskilda fall medge nedsättning av eller befrielse frän skatt, liksom återbetalning helt eller delvis av skatt.

Medges nedsättning, befrielse eller återbetalning får medgivandet avse även på skatten belöpande ränta och särskild avgift.

1.   Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 då lagen (1959:92) om förfaran­
det vid viss konsumtionsbeskattning skall upphöra atl gälla.

2.    Den gamla lagen gäller fortfarande i fräga om skatt för vilken deklara­tion skulle ha lämnats före ikraftträdandet. Vid tillämpningen av denna beslämmelse och av bestämmelsen i punkt I skall dock iakttas vad som sägs i punkterna 3-12. Vidare skall reglerna i 3 kap. i den nya lagen tillämpas även på äldre förhållanden.

3.    Inträder deklarationsskyldigheten tidigare enligt den nya lagen än enligt den gamla lagen, skall den nya redovisningsordningen tillämpas först för redovisningsperiod som börjar eller för skattepliktig händelse som inträffar vid ikraftträdandet eller senare.

4.    Skattskyldiga som efter ikraftträdandet skall lämna redovisning enligt 2 kap. 3 § tredje stycket för halvt eller helt beskattningsår får lämna en deklaration för liden från ikraftträdandet till ingången av närmast följande beskattningsår.

5.    De nya bestämmelserna i 2 kap. 11 §, 3 kap. 6 § andra stycket samt 4 kap. 4 och 9 §§ tillämpas i fräga om beskattningsår som börjar vid ikraftträ­dandet eller senare.

6.    Bestämmelserna om beslut i 4 kap. med undantag för 4 och 9 §§ tillämpas även på äldre förhållanden. Beslut om fastställande av skatt enligt 3 eller 5 § eller om efterbeskattning får dock inle meddelas om tiden för meddelande av motsvarande beslut enligt den gamla lagen gått ut vid den nya lagens ikraftträdande.

7.    Vid beräkning av de tidsfrister för beslut som avses i 4 kap. 3, 5 och 10 §§ tillämpas bestämmelserna i I kap. 9 § om beskattningsår även för tid före ikraftträdandet.

8.    1 fall som avses i 5 kap. 4 § gäller den nya bestämmelsen om skatt­skyldigheten inträtt efter ikraftträdandet. Den nya bestämmelsen i 5 kap. 5 § tillämpas om besvär anförts efter ikraftträdandet. Bestämmelserna om restavgift och ränla i den nya lagen tillämpas även pä äldre förhållanden, om skyldigheten att betala skatten till följd av deklaration eller beskatt­ningsmyndighetens beslul inträtt efter den nya lagens ikraftträdande. Rän­ta som avser tid före ikraftträdandet beräknas dock efter de procentsatser som anges i 27 och 29 §§ gamla lagen.

Bestämmelserna om indrivning i 5 kap. 16 § tillämpas även i fräga om ärende som har lämnats för indrivning före ikraftträdandet och i fräga om ärende som efter ikraftträdandet har lämnats för indrivning men som avser skatt som hänför sig till tid dessförinnan.

9.   De nya bestämmelserna om förhandsbesked i 6 kap. gäller inte för
beslut i ärenden i vilka yttrande frän reklamskattenämnden har avgetls
före ikraftträdandet.

10.   Yttrande från det allmänna ombudet i ärenden som avser förhands­
besked enligt 6 kap. skall inhämlas endast i sädana ärenden där ansökan
från den skattskyldige kommit in efter ikraftträdandet och, såvitt gäller
förhandsbesked i fräga om reklamskatt, också i ärenden som har kommit in


 


Prop. 1983/84:71                                                     19

före ikraftträdandet om yttrande frän reklamskattenämnden inle dessförin­nan har avgetts.

11.   De nya bestämmelserna om besvär i 8 kap. tillämpas i fräga om beslut som meddelas efter ikraftträdandet.

12.   Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en beslämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om skatt enligt siämpelskattelagen (1964:308) och lagen (1983:219) om tillfäl­lig vinstskatt.

13.   Deklaration som avser skatt pä bensin och andra bränslen enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt, skatt enligt lagen (1961:372) om bensinskatt eller avgift enligt lagen (1973: 1216) om särskild avgift för oljeprodukter och kol och som avser redovisningsperiod som infaller under tiden den 1 juli 1984 - den 30 juni 1985 skall ha kommit in till beskattnings­myndigheten senast den femte i andra månaden efter redovisningsperio­dens slut.

Har i fråga om skatt pä elektrisk kraft enligt lagen om allmän energiskalt redovisningsperiod förkorlats genom den nya lagen skall de nya besläm­melserna om redovisningsperioder gälla först för redovisningsperiod som enligl de äldre bestämmelserna börjar vid ikraftträdandet eller närmast därefter.

14.   I den mån lagarna under I kap. I § innehåller särskilda övergängs-
regler som strider mot innehållet i punkterna 2-13, gäller i stället dessa
regler.


 


Prop. 1983/84:71


20


2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1928:376) om särskild skatt å vissa lotteri-vinster

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1928:376) om särskild skatt å vissa lotterivinster' dels att 3 a och 5 §§ skall upphöra alt gälla, dels att rubriken och 2-4 §§ skall ha nedan angivna lydelse. Lag om skatt på lotterivinster


Nuvarande lydelse


2r-


Föreslagen lydelse


 


När vinst, som avses i I §, utbe­talas eller utgives till vinnaren, skall lotteriets anordnare eller pre­mieobligationernas utfärdare inne­hålla så stor del av vinsten, som motsvarar den stadgade skatten å densamma.


Skattskyldlg är den som anord­nar lotteri och den som utfärdar premieobligationer.

Skatlskytdighelen inträder vid vinstdragningen eller, om denna har ägt rum före tottförsäljnlngens början, vid utgången av den tid som har bestämts för lottförsälj-ningen.

Med vinstdragning avses i fråga om vadhållning det förfarande, varigenom vinsterna bestäms.


 


Det åligger anordnare av lotteri etter utfärdare av premieobliga­tioner att inom viss tid, som rege­ringen bestämmer, efler det vinst­dragning ägt rum, tid statsverket redovisa den å vinstdragningen be­löpande skatten.

Därest lotteriets anordnare etter premieobligationernas utfärdare visar, att vinst icke blivit av vinnare lyftad inom den härför föreskrivna tid, äger anordnaren etter utfär­daren atl av del inbetalda skattebe­loppet återbekomma så mycket som belöper på denna vinst.

Med vinstdragning avses i fråga om vadhållning det förfarande, varigenom vinsterna bestämmas.

' Senaste lydelse av

3 a § 1974:856, se även 1974:863

5 § 1974:856

lagens rubrik 1974:856,

 Senaste lydelse 1945:407.

 Senaste lydelse 1974:856.


Om den skattskyldige visar att en vinnare inte har tagit ut sin vinst inom föreskriven tid eUer att vinsl har utfallit på en osåtd lott etter obligation, är den skatlskyldige be­rättigad att få tdtbaka den skatt som erlagts för vinsten. Beskalt­ningsmyndigheten beslutar om återbetalning efler ansökan av den skatlskyldige. Ränta utgår inte på återbetalat belopp.


 


Prop. 1983/84:71


21


 


Nuvarande lydelse


Förestagen lydelse


4§''


Har skatt icke erlagts eller er­lagts med lägre belopp än som en­ligt riksskatteverkets beslut skall erläggas, skatt verket anmana an­ordnaren av lotteriet att omedel­bart inbetala felande belopp. Över­stiger inbetalt belopp vad som en­ligt beslutet skall erläggas, äger anordnaren omedelbart återfå det överskjutande beloppet jämte rän­ta.

Bestämmelserna i 27—29 §§ la­gen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning om ränta och restavgift äger motsva­rande ullämpning på skatt enligt denna lag.


Regler för förfarandet  vid be-
skattningenfinns i lagen (
       )

om punktskatter och prisreglerings­avgifter.


1. Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

2.    Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om lotterier som med
stöd av lotlerilagen (1982: 1011) kunnat päböijas före den 1 juli 1984.

Senaste lydelse 1974:856.


 


Prop. 1983/84:71


22


3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1941:251) om särskild varuskatt

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1941:251) om särskild varuskatt' dels att 3 a och 4 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 4 § skall utgå, dels atl 2, 5 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas två nya paragrafer, 6a och 8 §§ och en ny rubrik närmast före 5 § av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Förestagen lydelse

2f-


Skattskyldighet inträder

a)    för vara, som tillverkas inom riket, när varan av tillverkaren levere­ras lill köpare eller tages i anspråk för vidare bearbetning; samt

b)   för vara, som införes till rikel av någon som blivit enligt 5 § regi­slrerad såsom importör, när varan av denne levereras till köpare eller tages i anspråk för vidare bearbetning eller ock, vid avregislrering, ingår i hans lager.

Skattskyldiga äro

a)    för vara, som tillverkas inom rikel, tillverkaren; samt

b)    för vara. som införes till riket av registrerad importör, denne.


Införs skattepliktig vara till riket
av annan än registrerad importör
skall skatt erläggas till tullmyndig­
heten. Därvid gäller tullagen
(1973:670) och 9 kap. 4§ tagen
(
               ) om punktskatter och

prisregleringsavgifter.

Införes skattepliktig vara lill rikel av annan än registrerad importör skall skatt erläggas till tullmyn­dighet. Tullagen (1973:670) gäller / fråga om skatten. Därjämte gäller 46 § lagen (1959:92) om förfaran­det vid viss konsumtionsbeskatt­ning.

Riksskatteverket kan om synnerliga skäl föreligger medge att registrerad importör får vara skattskyldig för vara som tillverkas inom riket av annan för hans räkning.

Registrering, avdrag m. m.

5 §•'


I. Den som ämnar bedriva till­verkning, som i I § första etter and­ra stycket avses, skall/ör registre­ring göra skriftlig anmälan titt riks­skatteverket minsl fiorton dagar före    tUlverkningens    påböijande


Skattskyldig som avses 12 § and­ra stycket a och som inte är befriad från redovisningsskyldighet enligt 6a § första eller andra styckena skall vara registrerad hos riksskal­teverkel.


' Lagen omtryckt 1960:612. Senaste lydelse av

3 a § 1973:989, se även 1974:863

4 § 1 mom. 1960:612 4 §2 mom, 1971:248 lagens rubrik 1975: 1406.

■ Senaste lydelse 1981: 1314.  Senaste lydelse 1971:248.


 


Prop. 1983/84:71


23


 


Nuvarande lydelse

med angivande avföretagets namn och belägenhet, tillverkarens full­ständiga namn och postadress, det eller de varuslag, tillverkningen är avsedd att omfatta, samt dagen för dess påbörjande.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan, skall tillverkaren inom åtta dagar underrätta riksskalteverkel därom.

2.    Den, som äm/iör yrkesmässigt till riket införa skattepliktig vara för försäljning till återförsäljare, må efler ansökan registreras hos riksskatteverket. Vad 1 1 mom. stadgas angående anmälan för re­gistrering skall äga motsvarande tillämpning ifråga om ansökan om registrering.

3.    Ämnar tillverkare avbryta, återupptaga eder helt nedlägga rö­relsen eder vill registrerad importör bliva avregistrerad, skall anmälan om förhållandet göras till riksskat­teverket minsl åtta dagar 1 förväg med uppgift om dagen för avbrot­tet, återupptagandet, nedläggan­det eller önskad avregislrering.


Föreslagen lydelse

Den som yrkesmässigt för in skattepliktiga varor till riket för att sälja dem till återförsäljare, kan om verksamheten är av större omfatt­ning eller annars om det finns sär­skilda skäl registreras hos riksskat­teverket.


1. Tillverkare och regislrerad importör skall insända deklaration till riksskatteverket senast fem­tonde dagen i andra månaden efler varje kalendermånads utgång. De­klaration skall innehålla uppgift om beskattningsvikten eller. Ifråga om varor för vilka skatten utgår i för­hållande till varuvärdet, beskatt­ningsvärdet för de varor för vilka skattskyldighet inträtt under den kalendermånad deklarationen av­ser.

Om särskilda skäl därlill äro äger riksskalteverkel föreskriva, all de­klaration skall avse kalenderkvartal 1 stället för kalendermånad, i vilket fall deklaration skall Insändas inom en månad efter varje kvartals ut­gång. Riksskatteverket må ock, om

Senaste lydelse 1978: 123.


 


Prop. 1983/84:71


24


 


Nuvarande lydelse

särskilda skäl därlill äro, föreskriva alt deklaration skall insändas inom annan tid än i det föregående är sagt, dock tidigast inom femton da­gar och senast inom två månader efter utgången av den månad eller del kvartal deklarationen avser.

2. I deklaration som 1 I mom. avses må avdrag göras för varor, som

a)   använts vid tillverkning som deklarationen avser och för vilka skattskyldighet tidigare Inträtt;

b)   utförts ur landet eller/ör/5 till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där eller lagts upp på tullager som inrättats för förva­ring avproviant;

c)   tillverkare eder registrerad importör återtagit i samband med återgång av köp eller vars försälj­ning förorsakat honom förlust på grund av 'bristande betalning från köparen;

d)    försålts till den som enligl 7 §
tullförordningen (1973:979) äger
åtnjuta tullfrihet vid införsel av
varor.

Avdrag som nyss sagts skall avse beskattningsvikten ifråga om varor för vilka skatten utgår efter vikt och beskattningsvärdet i fråga om varor för 'vilka skatten utgår iför­hållande till varuvärdet.


Föreslagen lydelse

I deklaration/år avdrag göras för skatt på varor, som

/. har förvärvats i beskattat skick för att användas vid tillverk­ning av skattepliktiga varor,

2.    har förts ul ur landet eller till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där eller har lagts upp pä tullager inrättat för förva­ring av proviant,

3.    har återtagits i samband med återgång av köp,

4.    har sålts med förlust för den skatlskyldige, i den mån förlusten hänför sig till bristande betalning från köparen,

5.    har sålts till den som enligt 7 § tullförordningen (1973:979) kan få tullfrihet vid införsel av varor.

Avdrag enligt första stycket 4 får göras med belopp som svarar mol så stor del av skatten som förlusten visas utgöra av varans försäljnings­pris. Har sådant avdrag gjorts och infiyter därefter betalning skall re­dovisning åter lämnas för skatten på de varor som betalningen avser.

Har avdrag gjorts för skatt på varor enligt första stycket 1 in­träder åter skattskyldighet för va­rorna om de används för annat än­damål än skattepliktig tillverkning.


6a §

En skattskyldig är redovisnings-skyldig

1. om hans tdlverkning av chok­lad- och konfekiyrvaror tillsam­mans med verksamhet som avses i 5 § andra stycket omfattar minst 500 kilogram skattepliktiga varor för beskattningsår, eller


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


25


2. om han under närmast före­gående beskattningsår har varit re­dovisningsskyldig.

I fall som avses i första stycket 2 får riksskatteverket beslula att re­dovisningsskyldighet inte längre skall föreligga. Sådant beslut får meddelas om verksamheten kan be­räknas i fortsättningen omfatta mindre mängd varor än som anges i första stycket 1 och gäller endast så länge verksamheten är av denna mindre omfattning.

Har skattskyldig betalat skatt trots att verksamheten under ett be­skattningsår omfattat högst 500 ki­logram skatlepllktiga varor är han berättigad till återbetalning av skatten.

8f

Regler för förfarandet vid be­
skattningen finns 1 lagen (
     )
om punktskatter och prisreglerings­
avgifter.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

2.    De nya beslämmelserna i 6a § gäller i fråga om beskattningsår som börjar vid ikraftträdandet eller senare.

' Förutvarande 8 § upphävd genom 1973:989.


 


Prop. 1983/84:71

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt


26


Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1957:262) om allmän energi­skatt' dels att 9, 13, 18-23 och 30 §§ skall upphöra att gälla, dels att 6-8. 11, 12, 24-25 och 32 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 33 §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Den som inom riket producerar skattepliktigt flytande bränsle eller förbrukar sådant bränsle för fram­ställning av därmed likvärdig vara är skyldig att hos riksskatteverket vara registrerad såsom producent av skattepliktigt bränsle.

Den som i större omfaltning åter-försäljer eller förbrukar skattepllk-llgt bränsle eller håller sådant bränsle 1 lager må efler ansökan registreras hos riksskatteverket så­som återförsäljare eller förbrukare av dylikt bränsle. När särskilda skäl därtill äro må även eljest den, som förbrukar skattepliktigt bräns­le, efter ansökan relgslreras.



Föreslagen lydelse

Skattskyldig är

1.    den som inom landet produ­cerar skattepliktigt flytande bränsle eller förbrukar sådant bränsle för framställning av därmed likvärdig vara,

2.    den som har registrerats en­ligt 7 § andra stycket som återför­säljare eller förbrukare av skatte­pliktigt bränsle,

3.    den som för annal ändamål än som avses i 24 § återförsäljer eller förbrukar bränsle, som förvär­vats ulan skatt eller med nedsatt skatt mot försäkran enligt 26 §.


7§


Skatten skall erläggas av den som är eller bort vara registrerad enligl 6 § om ef annat fölfer av 8 § andra stycket.

Skatt skall erläggas även av den som icke är registrerad enligt 6 § och som för annat ändamål än som avses i 24 § återförsäljer eller för­brukar bränsle, som förvärvals ulan skatt eller med nedsatt skatt mot försäkran enligt 26 §.


Den som är skattskyldig enligt 6 § I skall vara regislrerad hos riks­skatleverket.

Den som i siörre omfattning åter­försäljer eller förbrukar skatteplik­tigt bränsle eller håller sådant bränsle 1 lager kan registreras hos riksskatteverket som återförsälfare eller förbrukare av sådant bränsle. Åven annan som förbrukar bränsle kan om det finns särskilda skäl re­gistreras som förbrukare.


' Lagen omtryckt 1975:272. Senaste lydelse av

22 § 1982:286

23 § 1982:286

lagens rubrik 1975:272.


 


Prop. 1983/84:71


27


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse



Skattskyldighet inträder

a)    för den som är eller bort vara registrerad enligt 6 §, då bränsle av honom levereras till köpare, som icke år registrerad, eller till eget för­säljningsställe för detaljförsäljning som icke utgöres av depå eller tages i anspråk för annat ändamål än försäljning, och

b)    1 fall som avses i 7 § andra stycket, då bränslet levereras lill köpare eller tages i anspråk för an­nat ändamål än försäljning.

Införes skattepliktigt bränsle till riket av annan än registrerad er­lägges skatt till tullmyndighet. Tull­lagen (1973:670) gäller i fråga om skallen. Därfämle gäller 46 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.


Skattskyldigheten inträder /. för den som är skattskyldig enligt 6 § 1 eller 2, då bränsle av honom levereras till köpare som inte år registrerad, eller till eget för­säljningsställe för detaljförsäljning som inte utgörs av depå eller tas i anspråk för annat ändamål än för­säljning,

2.   för den som är skaltskyldig enhgt 6 § 3, då bränslet levereras fill köpare eller tas i anspråk för annat ändamål än försäljning, och

3.   för den som upphör alt vara registrerad enligt 7 §, när registre­ringen upphör, varvid skattskyldig­heten omfattar det bränsle som då ingår i hans lager.

Om skattepliktigt bränsle förs in 1 landet av annan än den som är re­gistrerad skall skatten betalas till tullmyndigheten. Därvid gäller tull­lagen (1973:670) och 9 kap. 4 § la­gen ( ) om punktskatter och piisregleringsavgifter.


11 §


Den som inom riket yrkesmässigt distribuerar eller förbrukar av ho­nom producerad skattepliktig elek­trisk kraft eller yrkesmässigt distri­buerar av annan producerad dylik kraft är skyldig att hos riksskatte­verket vara registrerad såsom pro­ducent eller distributör av elektrisk kraft.

Vid tillämpning av denna lag skall den för vars räkning elektrisk kraft överföres lill riket ävensom den som utan att erlägga avgift där­för emoitager elektrisk kraft, för vilken skatt skall utgå, anses hava producerat kraften.


Skaltskyldig är

1.    den som inom landet yrkes­mässigt distribuerar eller förbrukar av honom producerad skattepliktig elektrisk kraft eller yrkesmässigt distribuerar av annan producerad dylik kraft, och

2.    den som för annat ändamål än som avses 1 25 § återförsälfer eller förbrukar elektrisk kraft, som förvärvats utan skatt eller med ned­satt skatt mot försäkran enligt 26 §.

Vid tillämpningen av denna lag skall den för vars räkning elektrisk kraft överförs till landet och den som utan att betala avgift tar emot elektrisk kraft för vilken skatt skall betalas, anses ha producerat kraf­ten.

Den som är skaltskyldig enligt första stycket 1 skall vara regi­strerad hos riksskatteverket som producent eller distributör av elek­trisk kraft.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


28


12 §


Skattskyldighet Inträder

1.   för den som är skaltskyldig enligt 11 § första stycket 1, då den elektriska kraften distribueras till förbrukare, som inte år registrerad enligt 11 § (skattepliktig distribu­tion) eller dä den skatlskyldige an­vänder kraften i den egna rörelsen (skattepliktig egenförbruknlng), och

2.   för den som är skaltskyldig enligt II § första stycket 2, då elek­trisk kraft levereras till köpare eller tas i anspråk för annat ändamål än försäljning.

Skatten för elektrisk kraft skall eriäggas av den som förbrukat kraften.

Skyldighet att redovisa skatt till statsverket Inträder då den elektris­ka kraften distribueras till förbru­kare, som Icke är regislrerad enligt II § (skattepliktig distribution), el­ler dä kraften av den som är sålun­da registrerad nyttjas 1 egen rörelse (skattepliktig egenförbruknlng). I fråga om skyldighet att redovisa skatt skall såsom registrerad anses även den som bort vara regis­trerad.

Vid skattepliktig distribution skall skatten av förbrukaren erläg­gas till registrerade distributören, i förekommande fall genom icke re­gistrerad distributör. Har produ­cent yrkesmässigt distribuerat kraft till förbrukare, är producenten med avseende å distributionen av sådan kraft att anse såsom registrerad distributör.

Har den, som enligt 11 § regi­strerats såsom producent, till an­nan distribuerat elektrisk kraft utan att detta skett yrkesmässigt, skall kraften anses vara förbrukad i den förstnämndes rörelse.

24 f

I deklaration som avses i 23 § 1  I  deklaration som avser andra

wom. må avdrag göras för bränsle,      bränslen än bensin och gasol får
som
                                             avdrag göras för skatt på bränsle

som

a)    i beskattat skick förvärvats för ålerförsäljning eller förbrukning i egen rörelse,

b)   återtagits i samband med återgång av köp,

c)    förbrukats av eller försålts fill kommunikationsföretag för bandrift eller därmed likartat ändamål,

d)    förbrukats eller försålts för förbrukning i luftfartyg eller i fartyg, när
luftfartyget eller fartyget inte används för fritidsändamål eller annal privat
ändamål,

e)    av den skatlskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller förts
till svensk frihamn för annat ändamål än all förbrukas där.

' Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84: 28 föreslagna lydelsen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   29

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

f)    förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än ener­
gialstring eller förbrukning, i samband med fabriksmässig tillverkning av
motorer, för avprovning av motorer å provbädd eller ä annan dylik anord­
ning utan att transportmedel därvid framföres,

g)   förbrukats för framställning av bensin eller i förteckningen angivet
bränsle eller för produktion av annan skattepliktig elektrisk kraft än sådan
som avses i 25 § första stycket d),

h) försålts med förlust för den skattskyldige, i den mån förlusten hänför sig till bristande betalning från köpare.

Avdrag får även göras för kolbränslen som förbrukats eller försålts för förbrukning i metallurgiska processer, i den män avdrag inte har gjorts enligt första stycket f).

Avdrag enligt första stycket h) får göras med belopp som svarar mot så stor del av skatten som för­lusten visas utgöra av varans för-sälfningsprls. Har sådant avdrag gjorts och Infiyter därefter betal­ning skall redovisning åter lämnas för skatten på det bränsle som be­talningen avser.

25 §'
1 deklaration som avses 1 23 § 2
      1 deklaration som avser elektrisk

mom. får avdrag göras för elektrisk     kraft får avdrag göras för skatt på
kraft, som
                                   elektrisk kraft, som

a)    levererats till kommunikationsföretag för bandrift eller därmed likar­tat ändamål eller överförts till annat land,

b)   förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än ener­gialstring eller för användning i omedelbart samband med sådan förbruk­ning eller vid framställning av bensin eller i förteckningen angivet skatte­pliktigt bränsle,

c)    försålts med förlust för den redovisningsskyldige, i den mån förlusten hänför sig lill bristande betalning frän förbrukare eller icke registrerad distributör av elektrisk kraft,

d)    producerats i mottrycksanlåggning och förbrukats i egen industriell
verksamhet.

Avdrag enligl förslå slyckel c) får göras med belopp som svarar mot så stor del av skatten som för­lusten visas utgöra av den elektris­ka kraftens försäljningspris. Har sådant avdrag gjorts och Infiyter därefter betalning skall redovisning åter lämnas för skatten på den kraft som betalningen avser.

Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84: 28 föreslagna lydelsen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   30

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Avdrag får även göras för skatt för bensin eller annat bränsle, som förbrukats vid produktion av annan skattepliktig elektrisk kraft än sådan som avses i första stycket d), i den män avdrag icke gjorts enligt 24 § första stycket g) eller enligt 7 § 1 mom. första stycket i) lagen (1961:372) om bensinskatt.

32        §

Den som är regislrerad enligt denna lag är pliktig att ordna sin bokföring och, vad angår distribution av elektrisk kraft, jämväl sin statistik på sådant sätt att enligt riksskatteverkets beprövande kontroll möjliggöres

a)    i fräga om skattepliktiga bränslen, över tillverkning, inköp, försälj­ning samt förbrukning i egen rörelse av dylika bränslen ävensom

b)   i fråga om elektrisk kraft, över inköpt och försåld samt eljest motta­gen och levererad elektrisk energi samt över den elektriska energi, som inom rörelsen producerats, förbrukats och bortgått säsom överföringsför­lust m. m., sä ock över debiterade och eriagda kraftavgifter.

Den som är registrerad skall vi­dare ställa sig tdl efterrättelse de särskilda föreskrifter, som riksskat­teverket för erhållande av en be­tryggande kontroll över skattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar kontroll-tjänsteman i enlighet med riksskat­teverkets föreskrifter kan komma att lämna.

33 §■*

Regler för förfarandet vid be­skattningen finns i lagen ( ) om punktskatter och prisregleringsav­gifter.

1.    Denna lag träder i kraft den Ijuli 1984.

2.    Äldre bestämmelser gäller i fräga om elektrisk kraft som levereras till förbrukare på grund av etl före ikraftträdandet ingånget skriftligt avtal som föreskriver bestämt pris för kraften utan möjligheter fill prisändringar.

Förutvarande 33 § upphävd genom 1959:96.


 


Prop. 1983/84:71


31


5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1961: 372) om bensinskatt' dels att 6 § skall upphöra att gälla.

dels att 3-5 §§ samt 7 § 1 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3§


Skattskyldighet inträder

a)  för bensin, som av den som är eller bort vara registrerad enligt 5 § levereras till köpare, som icke är registrerad, eller till eget försälj­ningsställe för delaljförsäljning som icke utgöres av depå eller tages 1 anspråk för annat ändamål än försäljning eller ock, vid avre­gislrering, ingår 1 hans lager, när leveransen, ianspråktagandet eller avreglstrerlngen sker;

b)  för bensin, som av annan än registrerad Inköpts mol försäkran enligt 7§ 2 mom., när bensinen säljes eller tages i anspråk för skat­tepliktigt ändamål.

Skattskyldig är ifall som avses i första stycket under a) den som är eller bort vara registrerad och un­der b) säljaren eller förbrukaren.

Införes skattepliktig vara till riket av annan än registrerad skall skatt erläggas till tullmyndighet. Tulla-gen (1973:670) gäller i fråga om skatten. Därjämte gäller 46 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallnlng.


Skattskyldig är

/. den som inom landet tillverkar bensin,

2.    den som har registrerats en­
ligt 4 § andra stycket som återför­
säljare eller förbrukare av bensin,

3.    den som för annat ändamål än
som avses 1 7 § 1 mom. återför­
säljer eller förbrukar bensin, som
förvärvals ulan skatt eller med ned­
satt skatt mot försäkran enligl 7 § 2
mom.


4§


Den som är skattskyldig enligt 3 § I skall vara registrerad hos riks­skatteverket.

Den som i större omfattning åter-

I fråga om skatt som skall utgå annorledes än vid införsel till riket är riksskatteverket beskattnings-myndighet. Därvid skall vad 1 lagen

om förfarandet  vid viss konsum-     försäljer eller förbrukar bensin eder

' Lagen omtryckt 1975: 274,

Senaste lydelse av 6 § 1982:287 lagens rubrik 1975:274,


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

tlonsbeskattnlng är stadgat äga tillämpning. Riksskatteverket äger utfärda de föreskrifter rörande re­dovisning och särskdda kontrollan­ordningar som verket finner erfor­derliga för skattekontrollens ut­övande.


32

Föreslagen lydelse

håller bensin i lager kan registreras hos riksskatleverket som återför­säljare eller förbrukare av bensin. Åven annan som förbrukar bensin kan om det finns särskilda skål re­gistreras som förbrukare.



Den som inom riket tillverkar bensin är skyldig att vara regi­strerad hos riksskatteverket samt allför sådant ändamål göra anmä­lan till verket.

Den som 1 större omfattning åter­försäljer eUer förbrukar bensin eller håller bensin i lager må efter ansö­kan registreras hos riksskattever­ket. När särskilda skäl därtdl äro må även eljest den, som förbrukar bensin, efter ansökan registreras.

Om verkställd registrering skall riksskatteverket utfärda bevis.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan eller ansökan, skall riksskattever­ket underrättas härom.

Skattskyldigheten inträder

1.   för den som år skaltskyldig enligt 3 § I eller 2, när bensin av honom levereras till köpare, som inte är registrerad, eller till eget försäljningsställe för delaljförsälj­ning sorn inte utgörs av depå eller tas 1 anspråk för annat ändamål än försäljning,

2.   för den som är skaltskyldig enligt 3 § 3, när bensin säljs eller tas 1 anspråk för skattepliktigt än­damål, och

3.   för den som upphör atl vara registrerad enligl 4 §, när registre­ringen upphör, varvid skattskyldig­heten omfaltar den bensin som då ingår i hans lager.

Om skattepliktig vara förs in i
landel av annan än den som är re­
gistrerad skall skatten betalas till
lullmyndigheten. Därvid gäller tull-
lagen (1973:670) och 9 kap. 4 § la­
gen (
                 ) om punktskat­
ter och prisregleringsavgifier.

7 § I mom."

I deklaration får avdrag göras för    I deklaration får avdrag göras för

bensin, som har                          skatt på bensin, som har

a)    förvärvats för ålerförsäljning eller förbrukning i egen rörelse och för vilken skattskyldighet tidigare inträtt,

b)   återtagits i samband med återgång av köp,

c)    förbrukats eller försålts för förbrukning för framdrivande av tåg eller fordon å järnväg,

d)    förbrukats eller försålts för förbrukning i luftfartyg, när det inte
används för fritidsändamål eller annat privat ändamål,

e)    förbrukats eller försålts för förbrukning, i samband med fabriksmäs­
sig tillverkning av motorer, för avprovning av motorer å provbädd eller å
annan dylik anordning utan att transportmedel därvid framföres.

' Med nuvaiande lydelse avses den i prop. 1983/84: 28 föreslagna lydelsen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   33

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

f)    förbrukats eller försålts för förbrukning för annat tekniskt ändamål än
molordrift, om annat inte framgår av andra stycket,

g)   av den skattskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller förts
till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där,

h) försålts med förlust för den skatlskyldige, i den män föriuslen hänför sig till bristande belalning från köpare,

i) förbrukats eller försålts för förbrukning vid produktion av skatteplik­tig elektrisk kraft.

Avdrag enligt första stycket f) får     Avdrag enligt första stycket O får

inte göras för                               inle göras för skatt på

1.    bensin som har använts för framställning av vara som är lämpad eller
avsedd för motordrift,

2.   bensin som avses i 1 § första stycket a) och som är avsedd för annat ändamål än motordrift, eller motoralkohol, när varan har förpackats eller försålts för atl förpackas i särskild förpackning om högst en liter,

3.   gasol som med hänsyn till försäljningsform, kvantitet eller förpack­ning har karaktär av butiksvara.

Har skattskyldighet inträtt för en vara som avses i andra stycket 2 eller 3 får avdrag ändå göras enligt första stycket f).

Avdrag enligt första stycket h) får göras med belopp som svarar mot så stor del av skatten som för­lusten visas utgöra av varans för­säljningspris. Har sådant avdrag gjorts och Inflyter därefter betal­ning skall redovisning åter lämnas för skatten på de varor som betal­ningen avser.

Regler för förfarandet vid be­
skattningen finns i lagen (
      )
om punktskatter och prisreglerings-
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

- Förutvarande 8 § upphävd genom 1973:993. 3    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71


34


6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1961:394) om tobaksskatt

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1961: 394) om tobaksskatt' dels att 6 § skall upphöra att gälla, dels atl 3-5 och 7 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3§


Skattskyldighet inträder då vara av den som är registrerad enligt 5 § levereras till köpare eller tages i an­språk för annat ändamål än försälj­ning eller ock, vid avregislrering, ingår i hans lager. Härvid är den registrerade skattskyldig.

Införes skattepliktig vara till riket av annan än registrerad skall skatt erläggas till tullmyndighet. Tulla­gen (1973:670) gäller i fråga om skatten. Därjämte gäller 46 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.


Skattskyldig är

1.    den som tillverkar skatteplik­tig vara inom landet för att sälja den,

2.    den som har registrerats en­ligt 4 § andra stycket som importör av tobaksvaror.


4§


I fråga om skatt som skall utgå annorledes än vid förtullningen är riksskatteverket beskatlningsmyn­dighet. Därvid skall vad 1 lagen om förfarandet vid viss konsumtions-beskattning är stadgat äga tillämp­ning. Riksskatteverket äger utfärda de föreskrifter rörande redovisning och särskilda kontrollanordningar som verket finner erforderliga för skattekontrollens utövande.


Den som är skattskyldig enligt 3 § 1 skall vara registrerad hos riks­skatteverket.

Den som för in tohaksvaror tdl landet för att återförsälja dem. kan om införseln iir av siörre omfatt­ning eller annars om det finns sär­skilda skäl. registreras hos riks­skatteverket.


5f


Skattskyldigheten inträder då varan levereras till köpare eller tas 1 anspråk för annat ändamål än för­säljning.

För den som upphör att vara re-

Den som inom riket för försälj­ning tillverkar tobaksvaror är skyl­dig att vara registrerad hos riks­skalteverkel samt allför sådant än­damål göra anmälan tdl verket.

Den som för ålerförsäljning till     gislrerad enligt 4 § inträder skatl-

' Lagen omtryckt 1975: 141.

Senaste lydelse av 6§ 1983:532 lagens rubrik 1975: 141. ' Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84: 37 föreslagna lydelsen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   35

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

riket inför tobaksvara må, där in- skyldigheten    när    registreringen

förseln är av större omfattning eller       upphör, och omfattar de varor som

eljest särskilda skäl därtill äro, ef-    då ingår i hans lager,
ter ansökan registreras hos riks-
Om en skattepliktig vara förs in 1

skatteverket.                               landet av någon annan än den som

Om verkställd registrering skall          är registrerad skall skatten betalas

riksskatteverket utfärda bevis.    till tullmyndigheten. Därvid gäller

Inträder ändring i förhållande,   lullagen (1973:670) och 9 kap. 4 §

varom uppgift lämnats 1 anmälan                              lagen (    ) om punkt-

eUer ansökan, skall rlksskatlever-        skatter och prisregleringsavgifter,
ket underrättas härom.


I deklaration må avdrag göras för
   I deklaration/år avdrag göras för

vara, som                                    skatt på vara, som

a)    förvärvats för ålerförsäljning och för vilken skattskyldighet tidigare inträtt,

b)   återtagits i samband med återgång av köp,

c)    av den skattskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller förts lill svensk frihamn för annal ändamål än att förbrukas där,

d)    lagts upp på tullager som inrättats för förvaring av proviant, eller
utförts ur riket såsom proviant på fartyg eller luftfartyg eller levererats för
försäljning i exportbutik,

e)    försålts till den som enligt 7 § tullförordningen (1973:979) äger åtnjuta
tullfrihet för varor, som införas till riket,

O tillhandahållits för framställning av enligt denna lag icke skattepliktiga varor eller för vetenskapligt, medicinskt eller likartat ändamål,

g) tagits i anspråk för provning,

h) försålts med förlust för den skattskyldige, i den mån föriuslen hänför sig till bristande betalning från köparen.

Avdrag enligt första stycket h) får göras med belopp som svarar mot så slor del av skatten som för­lusten visas utgöra av varans för­säljningspris. Har sådant avdrag gjorts och infiyter därefter betal­ning skall redovisning åter lämnas för skatten på de varor som betal­ningen avser.

Regler för förfarandet vid be­
skattningen finns 1 lagen (
     )
om punktskatter och prisreglerings-
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.  Förutvarande 8 § upphävd genom 1973:988.


 


Prop. 1983/84:71


36


7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets

område

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1967:340) om prisreglering pä jordbrukets område'

dels att 11-13, 21, 24 och 34 §§ samt rubriken närmast före 33 § skall upphöra atl gälla,

dels att 10, 17, 20, 21 b, 23, 33 och 34 a §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


10 §


Avgift erläggs av

a)    mjölkproducent för sådan mjölk, grädde och ost som han le­vererar till annan än mejeri eller fö­retagare som handlar med mjölk el­ler mejeriprodukter,

b)   innehavare av mejeri för mjölk, grädde, ost, torrmjölk och kondenserad mjölk, som inle leve­reras till annat mejeri,

Avgift erläggs av

a)    mjölkproducent för mjölk, grädde och ost som han levererar till annan än mejeri eller företagare som handlar med mjölk eller meje­riprodukter,

b)   mejeri för mjölk, grädde, ost och torrmjölk och kondenserad mjölk, som ej levereras till annat mejeri.

c) annan tillverkare än mejeri för försåld margarinost.

d)    annan som handlar med mjölk
eller mejeriprodukter än innehava­
re av mejeri, för mjölk, grädde och
ost som mjölkproducent har levere­
rat,

e)    innehavare av hränneri eder
stärkelsefabrik för potatis som har
levererats till honom.

d)    annan företagare som handlar
med mjölk eller mejeriprodukter än
mejeri för mjölk, grädde och ost
som mjölkproducent levererat,

e)    potatisproducent för potatis
som han levererar till bränner! eller
slä rkels ef a brik.

O importör av socker och sockertillverkare för försålt socker,

g) kläckeri för levererade hön-    g) innehavare av kläckeri för le-

kycklingar av tamhöns,               vererade   hönkycklingar  av   tam-

höns,

h) fläskproducent för tamsvin som han levererar till slakt,

i) äggproducent för värphöns som han innehar.

Den som odlar potatis pä en sammanlagd åkerareal av minst 0,5 hektar erlägger avgift för potatisen i förhållande lill den odlade arealen.

17 §


Avgift som avses i 14 § erlägges till tullverket eller, om regeringen förordnar del, till jordbruksnämn­den.


Avgift som avses i 14 § erläggs till tullverket eller, om regeringen förordnar det, lill jordbruksnämn­den.


Lagen omtryckt 1981: 637.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

Avgift som erlägges lill tullver­ket debiteras och uppbäres av ver­ket i den ordning som gäller för tull. Även i övrigt gäller i sådant fall i tillämpliga delar vad som är före­skrivet om tull.

Avgift som erlägges till jord­bruksnämnden fästställes och upp­bäres i den ordning regeringen el­ler, efter bemyndigande av rege­ringen, nämnden beslämmer.

Vara för vilken avgift erlägges till jordbruksnämnden får, om nämnden ej medger annat, utläm­nas endast mot bevis om att avgif­ten erlagts.


37

Föreslagen lydelse

Avgift som erläggs lill tullverket debiteras och uppbärs av verket i den ordning som gäller för tull. Även i övrigt gäller i sådant fall i tillämpliga delar vad som är före­skrivet om tull.

Vara för vilken avgift eriäggs till jordbruksnämnden får, om nämn­den inle medger annat, lämnas ut endast mot bevis om att avgiften /iflr erlagts.


20 §


Avgift som avses i 18 § fast­ställes och uppbäres av jordbruks­nämnden eller den nämnden be­myndigar.

Föreligger avgiftsskyldighet får, om jordbruksnämnden ej medger annat, utförsel ske endast om bevis atl avgiften erlagts visas för lull­myndigheten.


Avgift som avses i 18 § betalas /("//jordbruksnämnden.

Föreligger avgiftsskyldighet får, om jordbruksnämnden inte medger annat, utförsel ske endast om bevis att avgiften har erlagts visas för lullmyndigheten.

Nämnden får som villkor för medgivande enligt andra stycket föreskriva alt säkerhet skall ställas för avgiftsbeloppet.


21  b §


1 fräga om utjämningsavgift för varor som tillverkas inom landet skall 11 — 13 §§ denna lag tillämpas. I den utsträckning regeringen för­ordnar skall dock riksskatteverket vara beskattningsmyndighet.

I fräga om avgifter enligt 21 a § för varor som importeras skall 15 och 17 §§ tillämpas.


I fråga om utjämningsavgift för varor som tillverkas inom landet el­ler som importeras av den som är registrerad hos riksskatteverket som skattskyldig till särskild varu­skatt, skall i den utsträckning rege­ringen förordnar riksskatteverket vara beskattningsmyndighet.

1 fräga om avgifter enligt 21 a § för varor som importeras skall 15 och 17 §§ tillämpas. Regeringen får förordna all sådana avgifter skall betalas till riksskatteverket.


23 §


Avgiftsskyldig skall erlägga rän­ta på oguldet avgiftsbelopp avseen­de avgift som uppbäres av Jord­bruksnämnden   efter   en   räntefot


Regler om förfarandet vid uttag
av avgifter som avses 1 denna lag
finns i lagen (
         ) om punkt-

skatter och prisregleringsavgifier.


 


Prop. 1983/84:71                                                                38

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

som för år molsvarar del av riks­banken faslställda vid varje tid gäl­lande diskontot med tillägg avfyra procentenheter, dock minsl tio kro­nor. Räntan skall beräknas från den dag avgiftsbeloppet enligl be­slut av jordbruksnämnden senast bort betalas. Ränla utgår lill och med den dag då betalning sker, dock längst till och med den dag då fordringen överlämnas tdl indriv­ning. Uppkommer öretal vid beräk­ning av ränta skall räntebeloppet jämnas tdl närmast högre hela krontal.

Jordbruksnämnden äger avstå från ränta, om dröjsmålet med be­talningen är obetydligt eller särskil­da skäl annars föranleder tdl del.

33 §

Otn avgift som enligt 17 § skall    För tdlsyn av efterlevnaden av

Inbetalas tdl Jordbruksnämnden el- bestämmelserna i 28, 29 och 31 §§
ler som avses i 18 § och om verk- gäller i tillämpliga delar vad som
samhet som avses i 28, 29 eller 31 § föreskrivs om skattekontroll i lagen
gäller i den omfattning regeringen      (
   ) om punktskatter och pris-

eller, efter bemyndigande av rege-     regleringsavgifter. Därvid skall vad ringen, jordbruksnämnden bestäm-     i nämnda lag sägs om beskatlnings-mer i lillämpliga delar 8-12 §§ la-      myndighet   gälla   jordbruksnämn-gen    om    förfarandet    vid    viss     den. Vad som sägs om skattskyldig konsumtionsbeskattning.     Vad     i      skall gälla den som är skyldig atl nämnda lag sägs om beskattnings-      använda råvara och vad som sägs myndighet  gäller jordbruksnämn-     om skattepliktig vara .?/:a//gä/Zn sä­den, om skattskyldig den som är     dan vara som enligt 28, 29 eller 31 § skyldig alt erlägga avgift eller an-     denna lag avses med tillverkningen vända råvara och om skattepliktig     eller försäljningen, vara avgiflsbelagd vara eller sådan vara som enligt 28, 29 eller 31 § avses med tillverkningen eller för­säljningen.

Mot jordbruksnämndens beslut i fråga som avses i 8—12 §§ lagen om förfarandet vid viss konsum­tionsbeskattning får talan ej föras.

34 a § Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandras döms till böter eller fängelse i högst tvä är, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varu­smuggling.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan där­med jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift eUer, så­vitt gäller avgift enligl 7—10 §§ el­ler enligt 21 a § första stycket för varor som tillverkas inom landet, bryter mot 4 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtions­beskattning döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar enligt första eller andra stycket.


39

Föreslagen lydelse

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan där­med jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift döms till böter.

Detsamma gäller om en avgifts­skyldig som skall betala avgift till jordbruksnämnden eller riksskatte­verket eller om en tillverkare som är skyldig alt använda en viss råva­ra uppsåtligen eller av grov oakt­samhet åsidosätter bokföringsskyl­dighet eller föreskriven skyldighel att föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar Jordbruksnämndens eller riksskat­teverkets kontrollverksamhet.

I ringa fall döms inte till ansvar enligt första—tredje styckena.


Denna lag träder i kraft den I juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   40

8   Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs att I § skattebrottslagen (1971:69) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1

Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1. lagen (1908: 128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen (1927:321) om skatt vid ulskiftning av aktiebo­lags tillgångar, kommunalskattelagen (1928:370), förordningen (1933:395) om ersättningsskatt, lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgifi, lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, lagen (1958:295) om sjö­mansskatt, lagen (1982:1194) om hyreshusavgift, lagen (1983:219) om tillfällig vinslskatl,


2. lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om all­män energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, stämpelskatlela­gen (1964:308), lagen (1968:430) om mervärdeskatt, lagen (1972: 266) om skatt på annonser och re­klam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift pä vissa dryckesförpackningar, väg­lrafikskaltelagen (1973:601). lagen (1973: 1216) om särskild avgift för oljeprodukter och kol, bilskrot­ningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen (1978:144) om skatt pä vissa resor, lagen (1982:691) om skatt pä vissa kas­settband, lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen (1982: 1201) om skatt pä viss elek­trisk kraft, lagen (1983:000) om skatt pä omsättning av vissa värde­papper, lagen (1983:000) om sär­skild avgift för elektrisk kraft från kärnkraftverk.


2. lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster, lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961: 372) om bensinskatt, lagen (1961: 394) om tobaksskatt, stämpelskat­telagen (1964:308), lagen (1968: 430) om mervärdeskatt, lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackning­ar, väglrafikskaltelagen (1973: 601), lagen (1973:1216) om särskild avgift för oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen (1975:343), la­gen (1977:306) om dryckesskatt, la­gen (1978:69) om försäljningsskatt pä motorfordon, lagen (1978: 144) om skatt pä vissa resor, lagen (1982:691) om skatt pä vissa kas­settband, lagen (1982: 1200) om skatt på videobandspelare, lagen (1982: 1201) om skatt på viss elek­trisk kraft, lagen (1983:000) om skatt på omsättning av vissa värde­papper, lagen (1983:000) om sär­skild avgift för elektrisk kraft från kärnkraftverk,


Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84: 62 föreslagna lydelsen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   41

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3. lagen (1981:691) om socialavgifter.

Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt som avses i uppbördslagen (1953:272).

Lagen tillämpas inte om skatten eller avgiften fastställts eller uppbärs i den ordning som gäller för tull och inte heller beträffande restavgift, skattetillägg eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den äldre lydelsen av 1 § gäller fortfarande i fräga om skatt som belöper på tid före ikraftträdandet.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   42

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skatte­fordringar m. m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1971: 1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m. skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1

Förmånsrätt enligt 11 § förmänsrättslagen (1970:979) följer med fordran på

1.    skatt och avgift, som anges i 1 § första stycket uppbördslagen (1953:272), samt skatt enligt lagen (1908; 128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, lagen (1958:295) om sjömansskatt, kupongskattelagen (1970:624) och lagen (1983:219) om fillfällig vinstskatt,

2.    skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt.


3. skatt eller avgift enligt lagen (1928:376) om särskild skatt å vissa lotteri vinster, lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, stäm­pelskattelagen (1964:308), lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt pä spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackning­ar, lagen (1973: 1216) om särskild avgift för oljeprodukter och kol, bilskrotningslagen (1975:343), la­gen (1977: 306) om dryckesskatt, la­gen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen (1978: 144) om skatt pä vissa resor, lagen (1982:691) om skatt på vissa kas­settband, lagen (1982: 1200) om skatt på videobandspelare, lagen (1982: 1201) om skatt pä viss elek­trisk kraft, lagen (1983:000) om skatt pä omsättning av vissa värde­papper samt lagen (1983:000) om särskild avgift för elektrisk kraft frän kärnkraftverk.


3. skatt eller avgift enligl lagen
(1928:376) om skatt på lotterivins-
ler, lagen (1941:251) om särskild
varuskatt, lagen (1957:262) om all­
män energiskatt, lagen (1961:372)
om bensinskatt, lagen (1961:394)
om tobaksskatt, stämpelskattela­
gen (1964:308), lagen (1972:266)
om skatt pä annonser och reklam,
lagen (1972:820) om skatt pä spel,
lagen (1973:37) om avgift på vissa
dryckesförpackningar,
     lagen

(1973: 1216) om särskild avgift för oljeprodukter och kol, bilskrot­ningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen (1978:144) om skatt pä vissa resor, lagen (1982:691) om skatt pä vissa kas­settband, lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare, lagen (1982:1201) om skatt pä viss elek­trisk kraft, lagen (1983:000) om skatt på omsättning av vissa värde­papper samt lagen (1983:000) om särskild avgift för elektrisk kraft frän kärnkraftverk.


4.    skatt enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) samt lagen (1976; 339) om saluvagnsskall,

5.    tull och särskild avgift enligt 39 § tullagen (1973:670) samt avgift enligt lagen (1968: 361) om avgift vid införsel av vissa bakverk.

Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:62 föreslagna lydelsen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   43

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

6.    avgift enligl lagen (1967: 340) om prisreglering pä jordbrukets område och lagen (1974: 226) om prisreglering pä fiskets område,

7.    avgift som uppbärs med tillämpning av lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter.

Förmånsrätten omfattar ej restavgift och liknande avgift som utgår vid försummelse att redovisa eller betala fordringen och ej heller skatte- eller avgiftstillägg och förseningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71


44


10    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam'

dels att 2, 8, 15, 17, 20, 22, 29 och 30 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 11, 14, 16, 19, 21, 24, 26 och 32 §§ samt anvisningarna lill 13 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 33 §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


II  §


Skattskyldighet inträder, när ve­derlag infiyter kontant eller på an­nat sätt kommer den skattskyldige till godo. Ulgår ej vederlag, in­träder skattskyldigheten vid offent­liggörandet eller, i fråga om re-klamiiycksak. vid trycksakens fär­digställande.

Riksskatteverket kan efter ansö­kan beslula, atl skattskyldighet skad Inträda redan när fordran uppkommer.


Skatlskyldigheten inträder när /. skattepliktig annons offentlig­görs,

2.    skaltepliklig reklamtrycksak levereras till köpare eller annars tas ut från rörelsen,

3.    skattepliktig reklam 1 annan form återges.

Erhåller den skattskyldige betal­ning 1 förskoll inträder dock skatt­skyldighet för betalningen när den sker.


14 f


I fräga om förelag, som bedriver postorderförsäljning, får skatten på företagets postorderkatalog nedsät­tas med 70 procent, om företagets försäljning av sådana varor som presenteras i katalogen normalt till mer än hälften sker i form av post­orderförsäljning.


1 fräga om företag, som bedriver postorderförsäljning, får skatten på förelagets postorderkatalog nedsät­tas med 80 procent, om företagets försäljning av sådana varor som presenteras i katalogen normalt till mer än hälften sker i form av post­orderförsäljning.


Sker högst hälften av försäljning enligt första stycket i form av postor­derförsäljning, får nedsättningen beräknas på så stor del av skatten för kalalogen som svarar mot postorderförsäljningens andel av förstnämnda försäljning. Nedsättning får dock ske endast om postorderförsäljningen utgör minst 10 procent av försäljningen eller uppgår lill minst 5 miljoner kronor.

Senaste lydelse av 2 § 1973:992 8 § 1975: 117

29 § 1975:117

30 § 1974: 416, se även 1974: 863 lagens rubrik 1975: 117.

 Senaste lydelse 1974:416.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

Har företag, som bedriver post­orderförsäljning, eriagl skatt enligt 26 § vid införsel av företagets post­orderkatalog, får återbetalning ske med belopp som svarar mot skillna­den mellan det erlagda skattebelop­pet och den skatt som enligt första eller andra stycket skulle ha utgått, om kalalogen framställts inom lan­det.


45

Föreslagen lydelse

Har företag, som bedriver post­orderförsäljning, eriagl skatt enligt 26 § vid införsel av företagets post­orderkatalog med 10 procertt av beskattningsvärdet, får återbetal­ning ske med belopp som svarar mot skillnaden mellan det erlagda skattebeloppet och den skatt som enligt första eller andra stycket skulle ha utgått, om katalogen framställts inom landet.


Nedsättning av skatt enligt första eller andra stycket och återbetalning av skatt enligt tredje stycket prövas av riksskatteverket efter ansökan av postorderföretaget.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §


I fråga om periodisk publikation, för vilken utgivaren äger rätt till återbetalning av skatt enligt 24 §, föreligger redovisningsskyldighet endast om det sammanlagda be­skattningsvärdet av publikationens annonser för helt kalenderår över­stiger 60000 kronor. 1 annat fall fö­religger redovisningsskyldighet om sammanlagda beskattningsvärdet för helt kalenderår överstiger 20000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)


I fräga om periodisk publikation, för vilken utgivaren äger rätt lill återbetalning av skatt enligt 24 §, föreligger redovisningsskyldighet endast om det sammanlagda be­skattningsvärdet av publikationens annonser för beskattningsår över­stiger 60000 kronor. I annat fall fö­religger redovisningsskyldighet om sammanlagda beskattningsvärdet för beskattningsåret överstiger 20000 kronor. Är ett beskattnings­år längre eder kortare än lolv må­nader skall de angivna gränserna räknas upp eller ned i molsvarande mån.

(Se vidare anvisningarna.)


19 §


Skaltskyldig, som ej är undanta­gen från redovisningsskyldighet, skall anmäla sig för registrering hos riksskatteverket senast två vec­kor innan verksamhet som medför skattskyldighet börjar eller över­tages. Anmälan göres på blankett enligt fastställt formulär. Ändras förhållande som iippgivits 1 an­mälningshandling skall riksskatte­verket underrättas inom två veckor efter ändringen.


Skattskyldiga, som inte år un­dantagna från redovisningsskyldig­het, skall vara registrerade hos riksskatteverket.


' Senaste lydelse 1974:416.


 


Prop. 1983/84:71


46


 


Nuvarande lydelse

Om verkställd registrering utfär­dar riksskatteverket särskilt bevis som sändes till den skattskyldige.

För att avgöra om skattskyldig­het föreligger kan riksskatteverket Infordra uppgift från näringsidkare som ej anmält sig för registrering.


Föreslagen lydelse


21  §


Skaltskyldig, som ej är undanta­gen från redovisningsskyldighet, skall utan anmaning lämna deklara­tion rörande del sammanlagda be­skattningsvärde för vilkel skatt skall redovisas (den skattepliktiga omsättningen) för varje redovis­ningsperiod. Redovisningsperiod omfattar två månader. Redovis­ningsperioderna är januari och feb­ruari, mars och april, maj och juni, juli och augusti, september och ok­tober saml november och decem­ber.

När särskilda skäl föreligger, kan riksskatteverket besluta att re­dovisningsperiod tills vidare skall vara halvt eller helt kalenderår.


Redovisningsperiod omfaltar två kalendermånader. Skaltskyldig som, i förekommande fall efter så­dan återbetalning eller befrielse som avses 1 24 §, för närmast före­gående beskattningsår har redovi­sat eller skulle ha redovisat rek­lamskatt med minst 300000 kronor skall dock lämna deklaration för varje kalendermånad.


24 r


Till skaltskyldig, som redovisat reklamskatt för annonser i själv­ständig periodisk publikation, som har karaktär av dagspress, populär­press eller fackpress, återbetalar riksskatteverket så stor del av den erlagda skatten för ett kalenderår som svarar mol en skattepliktig om­sättning om, såvitt gäller dagspress, högst 9 miljoner kronor för helt är och, såvitt gäller annan press, högsl 6 miljoner kronor för helt är. Åter­betalningen sker efter utgången av varje halvt kalenderår. För första halvåret av ett kalenderår får åter­betalat belopp ej överstiga skatten pä en omsättning om hälften av de nämnda beloppen.


Till skattskyldig, som redovisat reklamskatt för annonser i själv­ständig periodisk publikation, som har karaktär av dagspress, populär­press eller fackpress, återbetalar riksskatteverket sä slor del av den erlagda skatten för etl beskatt­ningsår som svarar mot en skatte­pliktig omsättning om, såvitt gäller dagspress, högst 9 miljoner kronor för helt år och, såvitt gäller annan press, högst 6 miljoner kronor för hell år. Återbetalningen sker efter utgången av varje halvt beskatt­ningsår. För första halvåret av etl beskattningsår får återbetalat be­lopp ej överstiga skatten på en om­sättning om hälften av de nämnda beloppen.   Är   ett   beskattningsår


' Senaste lydelse 1977: 1050.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   47

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

längre eller kortare än tolv måna­der skall de angivna gränserna räk­nas upp eller ned i motsvarande mån.

Föreligger rätt till återbetalning enligt första stycket får riksskatteverket, om den skattepliktiga omsättningen kan förväntas med säkerhet icke över­sfiga del högsta belopp för helt år som anges i första stycket, medge befrielse från skyldighet att inbetala reklamskatt.

Om synnerliga skäl föreligger, kan riksskatleverket återbetala skatt tidi­gare än som anges i första stycket.

(Se vidare anvisningarna.)

26                                                                                            §'
Införes till landet reklamtrycksak
  Införs till landet reklamlrycksak
som är skattepliktig enligt 5 § eller
som är skattepliktig enligt 5 § eller
annonsblad som utgivits utomlands
annonsblad som har utgivits utom-
skall reklamskatt erläggas lill tull-
lands skall reklamskatt erläggas till
myndighet. Tullagen (1973:670)
tullmyndigheten. Därvid gäller tull-
gäller Ifråga om skatten. Därjämte
lagen (1973:670) och 9 kap. 4 § la-
gäller 46 § lagen (1959:92) om för-
        gen ( ) om punktskatter
farandet vid viss konsumtionsbe-
          och prisregleringsavgifier.
skattning.

Reklamskatt vid införsel utgår     Reklamskatt vid införsel utgår
med 10 procent av beskattningsvär-
med 10 procent av beskattningsvär­
det. Söm beskattningsvärde anses
det eller, om nedsättning har nied-
varans värde beräknat enligt 6 §
getts enligt 14 §, med det lägre be-
tullförordningen (1973:979). Visas
lopp som föranleds av nedsättning-
att detta värde innefattar kostnad
en. Som beskattningsvärde anses
som ej ingår i beskattningsvärde en-
varans värde beräknat enligt 6§
ligt 13 § andra stycket, skall be-
lullförordningen (1973:979). Visas
skattningsvärdet reduceras i mot-
att detta värde innefattar kostnad
svarande mån. Beskattningsvärdet
som ej ingår i beskattningsvärde en-
för annonsblad beräknas efter sam-
ligt 13 S andra stycket, skall be-
ma grunder som gäller för reklam-
skattningsvärdet reduceras i mot-
trycksak.
                             svarande mån. Beskattningsvärdet

för annonsblad beräknas efter sam­ma grunder som gäller för reklam­trycksak.

32 §"

Talan mot beslut enligt 7 . 11 §  Talan mot beslut enligt 7 § eller

andra stycket, 21 § andra stycket,      24 § andra eller tredje stycket förs 22 § eller 24 § andra eller tredje     hos regeringen genom besvär, stycket/örei hos regeringen genom besvär.

Talan mot beslut ifråga om utdö­mande av vite enligt 20 § föres hos kammarrätten genom besvär.

' Senaste lydelse 1974:416, se även 1974: 863. ''Senaste lydelse 1975: 117,


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

Mot beslut av riksskatteverket enligt 10 § första stycket, 14 eder 15 § eller mot beslut om föreläg­gande av vite får talan ej föras.


48

Föreslagen lydelse

Beslut av riksskatteverket enligt 10 § första stycket eller 14 § får inte överklagas.


33 §

Regler för förfarandet vid be­
skattningen finns i lagen (
      )
om punktskatter och prisreglerings-
avgifter.

Beslämmelserna i 3 kap. 5 § nämnda lag om kontroll hos annan än skaltskyldig skall tillämpas på varje näringsidkare här i landet för vars räkning annons eller reklam i någon annan form än annons of­fentliggörs eller reklamtrycksak framställs.

Anvisningar

till 13 §


Med vederlag avses det avtalade priset, däri inräknat avtalade pris­tillägg enligl faktura eller annan handling.

Med vederlag avses, när skatt­skyldighet inträder enhgt II § förs­ta stycket, den likvid som erhålles kontant eller som 1 annan form kommer den skatlskyldige till godo, och när skattskyldighet inträder en­ligt 11 § andra stycket, del avtalade priset, däri inräknat avtalade pris­tillägg enligt faktura eller annan handling.

Från vederiag får ej avräknas s. k. villkorlig rabatt som ulgår vid betal­ning i efterhand inom viss tid. Ulställes växel eller annat skuldebrev för betalningen, utgöres beskattningsvärdet av belopp enligt sådan handling med tillägg av vederlag som därutöver kommit den skatlskyldige lill godo. Avdrag får ej göras för diskonto vid diskontering av sädanl skuldebrev.

Ulgår i fråga om reklamtrycksak gemensamt vederiag för prestationer som skall inräknas i beskattningsvärdet och för andra prestationer, be­stämmes beskattningsvärdet efter uppdelning av vederiagel efter skälig grund. Motsvarande gäller när gemensamt vederiag utgår för skattepliktig annons eller skattepliktig reklam och annan prestation.

Skäligt värde enligl 13 § tredje stycket bestämmes enligt ortens pris enligt samma grunder som föreskrives för saluvärde i kommunalskattcla-gen( 1928: 370).

Beskattningsvärdet av särtryck utgöres av den faktiska kostnaden för framställningen av särtrycket.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

2.    De äldre bestämmelserna i 17, 21 och 22 §§ och medgivanden som


 


Prop. 1983/84:71                                                     49

lämnats med stöd av dem gäller till dess motsvarande regler om redovis­
ning av skatt i 2 kap. lagen (
) om punktskatter och prisreglerings­
avgifter träder i kraft enligt övergångsbestämmelserna till den lagen.

3.    De äldre beslämmelserna i 29 § om att riksskatteverket skall meddela förhandsbesked gäller för ärenden, i vilka yttrande från reklamskatte­nämnden har avgetls före ikraftträdandet.

4.    De nya bestämmelserna i 14 § första stycket tillämpas även på ansö­kan om nedsättning som kommit in till beskattningsmyndigheten före ikraftträdandet men som avser postorderkatalog för vilken skattskyldighet inträder efler ikraftträdandet.

4   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 7/


 


Prop. 1983/84:71                                                                50

11    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:435) om överiastavgift dels att 9 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 10 och 11 §§, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

9§'

Bestämmelserna i 6, 8, 30-32 och 43 §§ väglrafikskaltelagen (1973:601) äger motsvarande tillämpning på överlastavgift.

Denna lag gäller ej i fråga om for­don som

är registrerat i militära fordonsre­gistret,

brukas av försvarsmakten enligl skriftligt avtal med militär myndig­het,

är taget i anspråk med nyttjan­derätt enligt allmänna förfogande­lagen (1954:279), rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogande-lagen (1942:584) eller civilförsvars­lagen (1960:74).


Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 3 § andra stycket och tredje stycket första meningen, 6, 8, 26 a, 30, 32 och 43 §§ vägrafikskattelagen (1973:601) äger motsvarande tillämpning på överlastavgift. Vad där sägs om beskatiningsmyn­dighei gäller då länsstyrelsen. All­mänt ombud för överlastavgift är den som förordnats som ombud med stöd av 3 § fjärde stycket väg­lrafikskaltelagen.

Denna lag gäller ej i fräga om for­don som

är registrerat i militära fordonsre-gislret,

brukas av försvarsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndig­het,

är laget i anspråk med nyttjan­derätt enligt förfogandelagen (1978:262) eller civilförsvarslagen (1960:74).


 


Senaste lydelse 1975:1413.


10 §

Bestämmelserna 1 3 kap. 7—
15 §§ samt 9 kap. 2 och 3 §§ lagen
(
         ) om punktskatter och pris-

regleringsavgifter får tillämpas även för att inhämta upplysningar till ledning för beslut om överlast­avgift. Beslut att upplysning skall inhämtas får fattas, utom av läns­styrelsen, av riksskatteverket efler samråd med länsstyrelsen. Vad 1 3 kap. 9, 11, 13 och 15 §§ nämnda lag sägs om beskaltningsmyndig­heten skall i sådant fall 1 stället gäl­la riksskatteverket.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse


51

Föreslagen lydelse

11 §

Länsstyrelsens beslut enligt den­
na lag överklagas genom besvär
hos kammarrätten. Allmänna om­
budels besvärslid räknas från be­
slutets dag. För besvär gäller vi­
dare 8 kap. 4, 6, 11 och 13 §§ lagen
(
         ) om punktskatter och pris-

regleringsavgifter. Vid tdlämpning-en av 8 kap. 6 § är motpartens be­svärstid dock två veckor.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71                                                                52

12    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:820) om skatt på spel

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1972:820) om skatt pä spel' e/,s att 2, 8, 9, 12-15, 17, 18, 20 och 21 §§ skall upphöra att gälla, dels att 7, 11 och 22 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 23 §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Den som avser atl bedriva spel som medför skattskyldighet skall anmäla sig för registrering hos riksskatteverket.

Anmälan göres senast den 15 i månaden närmast före den månad då spelet avses bli påbörjat.

Om verkställd registrering utfär­dar riksskatteverket särskilt bevis som sändes tdl den skattskyldige.


7§


Föreslagen lydelse

Den skattskyldige skall vara re­gislrerad hos riksskatteverket.


 


Redovisning för spelskatt sker lö­pande genom deklaration för be­stämda redovisningsperioder.

Redovisningsperiod utgör ifråga om roulettspel kommande kalen­derkvartal och ifråga om bingospel förflutet kalenderkvartal. Bedrives verksamhet inom nöjespark, tivoli eller liknande anläggning säsong­mässigt, kan riksskatteverket med­ge kortare redovisningsperiod än helt kalenderkvartal.

Redovisning skall lämnas för var­je tillstånd för sig. Riksskatteverket kan dock medge, att gemensam re­dovisning får lämnas för flera till­stånd.


Redovisning för skatt på roulett­spel lämnas för varje kalender­månad. Skatt på bingospel redovi­sas för redovisningsperioder om två kalendermånader.

Deklaration skall lämnas för var­je spelplats. Riksskatteverket får medge att en gemensam deklara­tion lämnas för flera spelplatser.


22 §

Talan mot beslut i fråga som avses i 11 § andra eller tredje stycket eller 15 § föres hos rege­ringen genom besvär.

Talan mot beslut Ifråga om utdö­mande av vite enligl 9 § föres hos kammarrätten genom besvär.

' Lagen omtryckt 1978:761.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:145. 2 Senaste lydelse 1978:761.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


53


Mot beslut av riksskatleverket    Beslut av riksskatteverket enligt

enligt 5 § första stycket eller 7-8 §§ eller mot beslut om föreläg­gande av vde får talan ej föras.

5 § första stycket eller 11 § andra stycket får inle överklagas.

23 §

Regler för förfarandet vid be­
skattningen finns 1 lagen (
     )
om punktskatter och prisreglerings­
avgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71                                                                54

13    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpack­ningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar' dels atl 8 och 12 §§ skall upphöra att gälla, dels alt 2, 7, 9 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Riksskatteverket är avgiftsmyn­dighet utom i fall där avgift skall erläggas vid förtullningen.

Införes avgiftspliktig förpack­ning till landet skall avgift erläggas till tullmyndighet. Tullagen (1973: 670) gäller ifråga om avgiften.


2§


Föreslagen lydelse

Regler om förfarandet vid uttag
av avgifter enhgt denna lag finns i
lagen (
        ) om punktskatter och

prisregleringsavgifter.

Införs avgiftspliktiga förpack­
ningar fill landet / annat fall än som
avses i 4 § skall avgift betalas till
tullmyndigheten. Därvid gäller tull­
lagen (1973: 670) och 9 kap. 4 § la­
gen (
         ) om punktskatter och
prisregleringsa vgifter.


7§


Avgiftsskyldig enligt 3 § skall an­mäla sig för registrering hos riks­skatteverket senast Ivå veckor in­nan verksamhel som medför av­giftsskyldighet börjar eller över­tages. Anmälan göres på blankett enligt fastställt formulär. Ändras förhållande som uppgivits 1 an­mälningshandling skall riksskatle­verket underrättas inom två veckor efter ändringen.

Om verkställd registrering utfär­dar riksskatteverket bevis som sän­des till den avgiftsskyldige.


Den som är avgiftsskyldig enligl 3 § skall vara registrerad hos riks­skatteverket.


9§'


göras för det antal förpackningar     från köparen.


Uppkommer förlust på fordran, som avser förpackningar för vilka avgift redovisats, eller har sådana förpackningar återtagits i samband med återgång av köp, får avdrag


/ deklaration får avdrag göras för avgift på förpackningar .som

1. har sålts med förlust för den avgiftsskyldige, iden mån förlusten hänför sig till bristande betalning


' Lagen omtryckt 1975:144.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:144. - Senaste lydelse 1978:125.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

som svarar mot den avgift som be­löper på den uppkomna förlusten eller de återtagna förpackningarna. Har avdrag gjorts för föriust på fordran och inflyter därefter betal­ning, skall redovisning åter lämnas för det anlal förpackningar som svarar mot det betalda beloppet.


55

Föreslagen lydelse

2. återtagits 1 samband med återgång av köp.

Avdrag enligl första stycket I får göras med belopp som .svarar mol så stor del av avgiften som förius­len visas utgöra av förpackningar­nas försälfningspris. Har sådant avdrag gjorts och infiyter därefter belalning, skall redovisning åter lämnas för avgiften på det anlal för­packningar som betalningen avser.


13


Talan mot beslut enligt 8 eller II § föres hos regeringen genom besvär.


Talan mot beslut enligt 11 § förs hos regeringen genom besvär.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71                                                                56

14   Förslag till

Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601)

Härigenom föreskrivs i fräga om vägtrafikskattelagen (1973:601)'

dels atl 4 a § skall upphöra att gälla,

dels alt 3, 24, 26-28, 30 och 31 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 26a, 30a och 30b §§, samt närmast före 24, 26a, 27, 28, 30a, 30b och 31 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 22 § skall lyda "Skattebeslut m. m." och att närmast före 29 § skall införas rubriken "Betalning".

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3§ Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i del län, där fordonels ägare har sin adress enligt bilregistret eller, om fordonet ej är registrerat, i det län där fordonets ägare har sitt hemvist. Saknar ägaren hemvist inom landet, är länsstyrelsen i Stockholms län beskattningsmyndighet.

Beskaltningsmyndigheten får an­
lita sakkunnig 1 enlighet med reg­
lerna i 1 kap. 6 § lagen ( ) om
punktskatter och prisregleringsav­
gifier.
I varfe län skall finnas allmänt
      Hos     beskaltningsmyndigheten

ombud som för det allmännas talan skall det finnas ett allmänt ombud
i mål och ärenden enligt denna lag. som för del allmännas talan hös för­
valtningsdomstol i mål och ärenden
enligt denna lag. Ombudet skall
också yttra sig i mål och ärenden
hos riksskatteverket om förhands­
besked.
Regeringen eller myndighet som
    Regeringen eller den myndighet

regeringen beslämmer förordnar som regeringen bestämmer förord-
allmänt ombud och ställföreträdare nar det allmänna ombudet och er-
för denne.
                                   saltare för denne.

Efterbeskattning

24 § Beskattningsmyndigheten skall genom beslut om efterbeskattning fast­ställa tillkommande vägtrafikskatt om skatt undandragits genom att

1.   fordon brukats i strid mol vad som är föreskrivet om registrering och
avställning av fordon.

2.  föreskriven anmälan till registreringsmyndigheten ej gjorts,

3.  i anmälan eller ansökan till regislreringsmyndigheten lämnats oriktig uppgift,

4.  fordonet ej undergått föreskriven registreringsbesiktning efter ändring som avses i 13 eller 19 §.

' Lagen omtryckt 1979:280. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 869.


 


Prop. 1983/84:71


57


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Tillkommande skatt fastställs genom beslut om efterbeskattning även när vägtrafikskatl har undandragits genom att oriklig uppgift har lämnats i mål om skatt.

Vid efterbeskattning enligt första eller andra stycket äger 23 § tredje slyckel motsvarande tillämpning.


Beslut om efterbeskattning med­delas även om skall fastställts en­ligt 23 § eller tid som sägs i 23 § andra stycket löpt ut men får ej meddelas senare än fem år från ut­gången av del skalleär skatten avser. Om sådant beslut gäder i öv­rigt 21 § första stycket andra punk­ten samt andra och tredje styckena lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.


Beslut om efterbeskattning med­delas även om skatt fastställts en­ligt 23 § eller tid som sägs i 23 § andra slyckel löpt ut. Efterbeskatt­ning får ej ske om inte beskatt­ningsmyndigheten meddelar beslut om detta senast under sjätte året efter uigången av det skatteår skat­ten avser. Efterbeskattning på grund av oriktig uppgifi 1 mål om skatt får dock ske inom ett år efter utgången av den månad då avgö­rande 1 målet har vunnit laga kraft. Vid efterbeskattning enligt denna lag gäller i övrigt 4 kap. 11 och 12 §§ lagen ( ) om punktskatter och prisregleringsavgifter.


26 §


Efterbeskattning skall ej ske om det skattebelopp som tillkommer år att anse som ringa eller det med hänsyn till omständigheterna fram­står som uppenbart oskäligt atl ef­terbeskattning sker.


Efterbeskattning/år inte ske om det skattebelopp som efterbeskalt­ningen avser är att anse som ringa eller om det med hänsyn till om­ständigheterna framstår som up­penbart oskäligt att efterbeskatt­ning sker. Avser prövningen fiera skatteperioder för samma skatteår skall frågan om skattebeloppet är atl anse som ringa bedömas med hänsyn tid det sammanlagda belop­pet för perioderna.


Rättelse

26a §

Finner beskaltningsmyndigheten att ett skattebeslut eller etl beslut om efterbeskattning har blivit orik­tigt på grund av felräkning, miss-skrivning eller annat uppenbart förbiseende skall myndigheten be­sluta om rättelse.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   58

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

Skattetillägg

27        §

Vid efterbeskattning påför beskaltningsmyndigheten den skattskyldige skattetillägg med tjugo procent av det skattebelopp som tillkommer.

Har skattskyldig i mäl om skatt skriftligen lämnat uppgift som befinnes oriklig, påförs honom skattetillägg med tjugo procent av den skatt som ej skulle ha påförts, om den oriktiga uppgiften godtagits. Skattetillägg utgår dock ej, om uppgiften ej prövats med hänsyn lill att besvären kommit in för sent.

1 fråga om skattetillägg skall 37d I fråga om skattefillägg skall 7

och 37f§§,  37g §  andra  stycket kap. 4 §, 6 §, 7 § andra stycket och

samt37h § lagen (1959:92) omför- 8 § lagen (   ) om punktskatter och

farandet  vid viss konsumtionsbe- prisregleringsavgifier      tillämpas.

skattning tillämpas. Uppgår skatte- Uppgår skattetillägg eller det sam-

lillägg eller sammanlagda beloppet maniagda beloppel av flera samli-

av flera samtidigt till fastställelse digt  till  fastställelse  föreliggande

föreliggande skattetillägg ef lill 50 skaltelillägg inte till 50 kronor, på-

kronor, påförs ej tillägg.                                    förs inte tillägg.

Fräga om skattetillägg prövas av beskattningsmyndigheten. Fråga om skattetillägg pä grund av oriktig uppgift i mäl om skatt prövas dock av kammarrätten på talan av allmänt ombud. Sådan talan får föras, om den oriktiga uppgiften ej har godtagits efter prövning i sak eller ej prövats i målet, och skall väckas inom ett år frän utgången av den månad dä dom eller slutligt beslut i målet vunnit laga kraft.

Förseningsavgift

28        §

Har vederbörlig uppgift för skatteperiod om körsträcka för kilometer-skattepliktigt fordon inle kommit in inom föreskriven tid skall erinran om uppgiftsskyldigheten och om förseningsavgift sändas till den som ägde fordonet vid utgången av skatteperioden, om ej annat följer av andra stycket.

Har i fall som avses i första stycket ägaren underlåtit att inom föreskri­ven tid lämna uppgift för skatteperiod om fordonels körsträcka för minst en av de tre närmast föregående skatteperioderna påför beskaltningsmyn­digheten ägaren förseningsavgift. Detsamma gäller om ägaren har anma­nats att lämna uppgift om körsträcka men ej efterkommit anmaningen inom tid som har föreskrivits i denna.

Förseningsavgift enligt andra stycket utgår med 100 kronor. Avgiften bestäms dock till 200 kronor om förseningsavgift har påförts för minst en av de tre närmast föregående skatteperioderna eller om förseningen avser uppgift som ägaren har anmanats alt lämna.

Fråga om förseningsavgift prövas Fråga om förseningsavgift prövas
av beskattningsmyndigheten. I frå-
av beskattningsmyndigheten. I frä­
ga om förseningsavgift skall 37f §
ga om förseningsavgift skall 7 kap.
första och tredje styckena samt
6 § första och tredje styckena saml
37 h § lagen (1959:92) omförfaran-
7 kap. 8 § lagen ( ) om punktskat-
det vid viss konsumtionsbeskatl-
ter och prisregleringsavgifier till-
ning tillämpas. Utöver vad som fö-
lämpas. Därutöver gäller att förse-


 


Prop. 1983/84:71                                                                   59

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

reskrivs   i   nämnda   37f§ första ningsavgifier avseende samma for-

stycket gäller att förseningsavgifter donsägare för en och samma skalte-

avseende samma fordonsägare för period får nedsättas till 500 kronor

en och samma skatteperiod får ned- eller,   i   fall   som   avses   i   tredje

sättas till 500 kronor eller, i fall som stycket andra meningen, 1000 kro-

avses i tredje stycket andra meniv\g-                                 nor.
en, 1000 kronor.

30 §-/ den mån ej annat följer av den­na lag äger 4, 9, 12-15 och 22 §§ lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning mot­svarande illlåmpnlng i fråga om förfarandet enligt denna lag. Vad beslämmelserna Innehåder om de­klaration gäller i stället uppgift, som skall lämnas enligt särskilda föreskrifter och ligga tdl grund för påföring eller fastställelse av skatt.

Vad i uppbördslagen (1953:272) stadgas om indrivning, avkortning och avskrivning av skatt skall i lillämpliga delar gälla fordonsskatt, kilometer­skatt, skattetillägg och förseningsavgift. Vid återbetalning av skatt skall avräknas endasl sådan till betalning förfallen fordonsskatt eller kilometer­skatt som ej erlagts, restavgift som belöper på sådan skatt samt sådan avgift enligt bilregisterkungörelsen (1972:599) som uppbäres i samband med uppbörd av vägtrafikskatt. I fräga om avräkning av avgifter som nu har sagts äger 23 och 31 §§ motsvarande tillämpning.

Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får äga rum vid indrivning av fordonsskatt, kilometerskalt, restavgift, skattetillägg och förseningsavgift.

Skallekontroll

30a §

Bestämmelserna 1 2 kap. 11 §. 3 kap. 2—5 §§, 6 § första stycket och 7—15 §§ samt 9 kap. 2 och 3 §§ la­gen ( ) om punktskatter och pris­regleringsavgifter gäller vid kon­lroll av vägtrafikskatt. Vad som sägs om deklaration gäller 1 stället uppgifter som skall lämnas enligt särskilda föreskrifter och ligga till grund för påföring eller faststäl­lelse av skatt.

Skatterevision får företas, för­utom av beskaltningsmyndigheten, av riksskalteverkel. Vad 1 3 kap. 9, 11, 13 och 15 §§ sågs om be skat t-

- Senaste lydelse 1982:994.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse


60

Föreslagen lydelse

ningsmyndighet skall därvid gälla riksskatleverket. Beslut om sådan revision fattas av riksskatteverket efter samråd med beskattnings-myndigheten.


Förhandsbesked

30b §

Bestämmelserna om förhands­besked 1 6 kap. lagen ( ) om punktskatter och prisregleringsav­gifter gäller även för vägtrafik-skatt. Vad där sägs om beskatt­ningsmyndighet gäller riksskatte­verket, och vad som sägs om all­mänt ombud gäller allmänt ombud enligl 3 §.


Besvär

31

§

Mot beslut som avses i 23-27 §§, 28 § andra eller tredje stycket eller 40 § eller som avser rättelse eller utdömande av vite får skattskyldig och allmänt ombud föra talan ge­nom besvär hos kammarrätt.

Mot beslul som avses i 23-27 §§, 28 § andra eller tredje stycket eller 40 § eller som avser rättelse får skattskyldig och allmänt ombud föra talan genom besvär hos kam­marrätt. Allmänna ombudets be­svärstid räknas från beslutets dag.

Mot beslut enligt 16 § andra stycket andra meningen eller 21 § fjärde stycket tredje meningen får skattskyldig föra talan genom besvär hos regeringen.


Bestämmelserna i 40 och 45 §§ lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller / lillämpliga delar besvär 1 fråga som avses i första stycket.

Allmänt ombud får föra talan till skattskyldigs förmån.


Bestämmelserna i 8 kap. 2. 3, 4, 6, 11 och 13 §§ lagen ( ) om punktskatter och prisregleringsav­gifier gäller även för vägtrafikskatt. Vad där sägs om allmänt ombud gäder då allmänt ombud enligt 3 §. Vid tillämpningen av 8 kap. 6 § är motpartens besvärstid dock två veckor.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71


61


15   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets områ­de

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:226) om prisreglering pä fiskels område'

dels att 9, 15, 16 och 20 §§ samt rubriken närmast före 19 § skall upphöra atl gälla,

dels attS, 11, 13, 19, 21 och 23 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Prisregleringsavgift för svensk­fångad fisk skall erläggas i den ord­ning statens Jordbruksnämnd be­stämmer. Jordbruksnämnden får föreskriva att avgift skall uppbäras av kommunal fiskhamnsförvaltnlng eder annan organisation. Avgift som uppbäres av annan än jord­bruksnämnden skall redovisas lill denna.



Föreslagen lydelse

Prisregleringsavgiften skall beta­las av köparen. Säljaren skall dock betala avgift för

1.    fisk av egen fångst som han
säljer i fast fiskbutik för förbruk­
ning i köparens hushåll.

2.   fisk som förs iland av den som förutom fiske bedriver handel med inköpt fisk.

3.   fisk av egen fångst som han för iland i Sverige och därefter ex­porterar.

4.   fisk av egen fångst som han själv bereder och säljer.

För fisk som säljs vid ftskauktion skall den som bedriver auktionen betala avgiften.


11 §-


Prisregleringsavgift för import­fisk skall, om ej annat följer av and­ra stycket, erläggas till tullverket i den ordning som gäller för tull. Även i övrigt gäller i sådant fall i tillämpliga delar vad som är före­skrivet om tull. Avgiftsmedlen skall inlevereras till statens jordbruks­nämnd i den ordning regeringen be­stämmer.

Jordbruksnämnden får efter samråd med generaltulistyrelsen föreskriva att avgift i stället skall uppbäras av kommunal fiskhamns-

' Senaste lydelse av 9§ 1980:406

15 § 1980:406

20 § 1980:406.  Senaste lydelse 1974:866.


Prisregleringsavgift för import­fisk skall, om inte jordbruksnämn­den efler samråd med generaltull­styrelsen föreskriver annat, erläg­gas till tullverket i den ordning som gäller för tull. Även i övrigt gäller i sådant fall i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om tull. Avgifts­medlen skall inlevereras till statens jordbruksnämnd i den ordning rege­ringen bestämmer.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

förvaltning eller annan organisa­tion. Avgift som uppbäres av annan än jordbruksnämnden skall redovi­sas till denna.


Föreslagen lydelse


62


nr

För sådana varor som anges i bi­lagan till denna lag och som förs ut ur landet skall erläggas utförselav­gifl. Avgiften uppbärs av statens jordbruksnämnd.

För sädana varor som anges i bi­lagan till denna lag och som förs ut ur landet skall erläggas utförselav­gift. Avgiften uppbärs av statens jordbruksnämnd eller den jord­bruksnämnden bemyndigar.

Regeringen får meddela föreskrifter om undanlag frän denna avgiftsskyl­dighet.

Föreligger avgiftsskyldighet får, om jordbruksnämnden inte medger an­nat, utförsel ske endast om bevis att avgiften har erlagts företes för tull­myndigheten.

Nämnden får som viUkor för medgivande enUgi tredje stycket fö­reskriva alt säkerhet skall slällas för avgiftsbeloppet.

19 §


I fräga om annan avgift som avses i denna lag än sådan som er­lägges till tullverket gäller / den omfattning statens Jordbruks­nämnd bestämmer 1 tillämpliga de­lar 8-12 §§ lagen (1959:92) om för­farandet vid viss konsumtionsbe­skattning. Vad som i nämnda lag sägs om beskatlningsmyndighet gäller jordbruksnämnden, om skattskyldig den som är skyldig att erlägga avgift och om skattepliktig vara avgiflsbelagd vara.


I fråga om annan avgift som
avses i denna lag än sådan som er­
läggs till tullverket gäller lagen
(
            )   om   punktskatter   och

prisregleringsavgifter.


21 §'


Den som till ledning vid faststäl­lande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undan­drages dömes till böter eller fängel­se i högst två är, om ej gärningen är belagd med straff i lagen (1960; 418) om straff för varusmuggling.


Den som till ledning vid faststäl­lande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undan­dras, döms till böter eller fängelse i högst två år, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.


 Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:61 föreslagna lydelsen. ■'Senaste lydelse 1980:406. ' Senaste lydelse 1980:406.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter alt avge deklaration eller annan där­med jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift eller, så-vttt gäller avgift enligl 7 §, bryter mot 4 § lagen (1959:92) om förfa­randet vid viss konsumllonsbe-skattning dömes till böter.

1 ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eder andra stycket.


63

Föreslagen lydelse

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underiåter alt avge deklaration eller annan där­med jämföriig handling till ledning vid fastställande av avgift döms till böter.

Detsamma gäller om den som skall erlägga avgift enligt denna lag till annan än tullmyndighet upp­såtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och där­igenom allvarligt försvårar Jord­bruksnämndens kontrollverksam­het.

I ringa fall döms inte till ansvar enligl första - tredje styckena.


23 §

Beslut, som statens jordbruksnämnd i särskilt fall meddelat enligt denna lag eller med slöd av regeringens förordnande enligl lagen, i fräga om annat ån en import- eller exportlicens, får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Andra beslut, som jordbruksnämnden meddelat enligt lagen eller med slöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos regering­en genom besvär.

Jordbruksnämndens beslut 1 frå­gor som avses 1 8—12 §§ lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumlionsbeskallning får inle överklagas.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:61 föreslagna lydelsen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                64

16    Förslag till

Lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343)

Härigenom föreskrivs atl 11 § bilskrotningslagen (1975:343) skall ha nedan angivna lydelse.


II §'

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon med undantag av 8, 13 och 15 §§ äger molsvarande tillämpning i fråga om skrotnings­avgift.


Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i lagen
(1978:69) om försäljningsskatt pä
motorfordon med undantag av 8, 13
och 15 §§ äger molsvarande
tillämpning i fräga om skrotnings­
avgift. Vidare finns bestämmelser
för skrotningsavgift i lagen
(
         ) om punktskatter och pris-

regleringsavgifier.


Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Senaste lydelse 1978:71


 


Prop. 1983/84:71                                                                   65

17    Förslag till

Lag om ändring i bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och

avgiftsprocessen

Härigenom föreskrivs att 1 § bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte-och avgiftsprocessen skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

1
Denna lag är tillämplig vid revi­
sion eller annan granskning för fast­
ställande av skatt, tull eller avgift
enligt lagen (1908:128 s. I) om be­
villningsavgifter för särskilda för­
måner och rättigheter, uppbördsla­
gen (1953:272), taxeringslagen
(1956:623), lagen (1958:295) om
sjömansskatt, lagen (1959:92) om
förfarandet vid viss konsumtions­
beskattning, lagen (1959:552) om
uppbörd av vissa avgifter enligt la­
gen om allmän försäkring, m.m.,
stämpelskatlelagen (1964:308), la­
gen (1967:340) om prisreglering på
Jordbrukets        område,
lagen

(1968:430) om mervärdeskatt, ku­pongskattelagen (1970:624), väg­trafikskattelagen (1973:601), för­ordningen (1973:602) om särskild vägtrafikskatt, tullagen (1973:670), lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område.


§


Föreslagen lydelse

Denna lag är tillämplig vid revi­
sion eller annan granskning för fast­
ställande av skatt, tull eller avgift
enligt lagen (1908: 128 s. 1) om be­
villningsavgifter för särskilda för­
måner och rättigheter, uppbördsla­
gen (1953:272), taxeringslagen
(1956:623), lagen (1958:295) om
sjömansskatt, lagen (1959:552) om
uppbörd av vissa avgifter enligt la­
gen om allmän försäkring, m.m.,
stämpelskattelagen (1964:308), la­
gen (1968:430) om mervärdeskatt,
kupongskattelagen (1970:624), väg-
irafikskattelagen (1973:601), för­
ordningen (1973:602) om särskild
vägtrafikskatt, tullagen (1973:670)
och lagen (
       ) om punktskatter

och prisregleringsavgifter.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Säkringsätgärder som har vidtagits med stöd av äldre bestämmelser skall efter den nya lagens ikraftträdande anses vidtagna med stöd av denna.

5    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71


66


18   Förslag till

Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs i fräga om utsädeslagen (1976:298)' dels atl 6 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 7 § orden "centrala frökontrollanstalten" skall utbytas mot "utsädeskontrollen".


6 f

Nuvarande lydelse

Om växtförädlingsavgift gäller 1 tillämpliga delar lagen (1959.'92) om förfarandet vid viss konsum­lionsbeskallning utom såvttt avser 37 a-37j §§. Beskattningsmyn­dighet är statens centrala frökon-trollanstalt. Annan som utför stats-plombering av utsäde skall debitera och uppbära avgiften för centrala frökontrollanstaltens räkning. Vite förelägges och utdömes av lant­bruksstyrelsen. Till allmänt ombud utses tjänsteman hos lantbrukssty­relsen.

Varje plomberingstillfälle utgör sådan beskattningsperiod som avses i lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Vid tillämpningen av 19 § nämnda lag har verkställd debitering samma verkan som där angivet preliminärt beslut. Avgiften skall i sådant fall erläggas inom den tid som bestäm­mes av den som utför statsplombe-ring.


Föreslagen lydelse

Om växtförädlingsavgift gäller /
kap., 3 kap. 7-15 §§ samt 4. 5, 8
och  9 kap.  lagen  (
          ) om

punktskatter och prisregleringsav­gifter. Beskaltningsmyndighet är statens utsädeskontroll. Vad som sägs om beskattningsmyndighet 13 kap. och 9 kap. 3 § nämnda lag skall dock gälla lantbruksstyrelsen. Om annan än statens utsädeskon­troll utför statsplombering av utsä­de, skall denne debilera och uppbä­ra avgiften för utsådeskontrodens räkning. Till allmänt ombud utses tjänsteman hos lantbruksstyrelsen.

Avgiftsskyldighet inträder vid varje plomberingstillfälle. Verk­ställd debitering har samma verkan som ett beslut enligt 4 kap. 3 § la-gen( )om punktskatter och prisregleringsavgifter. Avgiften skall i sådant fall betalas inom den tid som bestäms av den som utför statsplombering.


Denna lag iräder i kraft den 1 juli 1984.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1979: 298.  Senaste lydelse 1978:203.


 


Prop. 1983/84:71


67


19    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:306) om dryckesskatt

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1977:306) om dryckesskatt' dels alt 3,7, 12 och 14 §§ skall upphöra att gälla, dels alt 6, 8, 13 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i lagen skall införas en ny paragraf, 16 §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Den som inom landet yrkesmäs­sigt bedriver verksamhet som med­för skattskyldighet enligt 4 § första stycket skall anmäla sig för regis­trering hos riksskatleverket senast två veckor innan verksamheten på­börjas eller övertages. Ändras för­hållande som uppgivits i anmälan skall riksskatleverket underrättas inom två veckor efter ändringen.

Om verkställd registrering utfär­dar riksskatteverket bevis som sän­des tdl den skattskyldige.

För att avgöra om skattskyldig­het föreligger kan riksskatteverket infordra uppgift från näringsidkare som ej har anmält sig för registre­ring.


6 §


Föreslagen lydelse

Den som inom landet yrkesmäs­sigt bedriver verksamhet som med­för skattskyldighet enligt 4 § första stycket skall vara registrerad hos riksskatteverket.


8 §


Den som ämnar yrkesmässigt till landet införa skattepliktig malt- el­ler läskedryck för försäljning till återförsäljare kan efter ansökan re­gistreras hos riksskatteverket. Änd­rasförhållande som har uppgivits i ansökningshandling äger 6 och 7 §§ motsvarande tillämpning.

Om verkställd registrering utfär­dar riksskatteverket bevis som sän­des till den skatlskyldige.


Den som yrkesmässigt för in skattepliktig malt- eller läskedryck till landet för försäljning till återför­säljare, kan om verksamheten är av större omfattning eller annars om del finns särskilda skäl registreras hos riksskatteverket.


13 ¥


I deklaration för skatt pä malt-och läskedrycker får särskill för varje varuslag avdrag göras för myckenhet, som


I deklaration för skatt pä malt-och läskedrycker får särskilt för varje varuslag avdrag göras för skatt på drycker, som


' Senaste lydelse av 12 § 1983: 533. - Senaste lydelse 1978: 126.


 


Prop. 1983/84:71                                                                68

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1.    har utförts ur landel eller har förts till svensk frihamn för annat ändamål än atl förbrukas där eller har lagts upp pä tullager som inrättats för förvaring av proviant eller, såvitt avser starköl, har levererats för försäljning i exportbutik,

2.    har försålts till den som enligt 7 § tullförordningen (1973:979) åtnjuter tullfrihet vid införsel av varor,

3.    har förvärvats för ålerförsäljning och för vilken skattskyldighet tidi­gare inträtt,

4.    har tagits i anspråk för provning,

5.    har återtagits i samband med återgång av köp,

6.    har försålts med föriust för den skattskyldige, i den mån förlusten hänför sig till bristande betalning från köpare.

Avdrag enligt första stycket 6 får göras med belopp som svarar mot så stor del av skatten sorn förlusten visas utgöra av varans försäljnings­pris. Har sådant avdrag gjorts och infiyter därefter belalning. skall re­dovisning åter lämnas för skatten på de drycker betalningen avser.

I deklaration för skatt på sprit­drycker och vin får avdrag göras för skatt på drycker som har återta­gits i samhand med återgång av köp.

15                                               §
Införes skattepliktig dryck till
       Införs skatteplikt',g dryck till lan-
landet av annan än den som har
  det av annan än den som har regl-
hlivil registrerad som importör en-
   strerals som importör enligt 8 §,
ligt 8 § skall dryckesskatt eriäg-
   skall dryckesskatt erläggas till tåli­
gas till tullmyndighet. Tullagen
     myndigheten. Därvid gäller tulla-
(1973: 670) gäller /" fråga om skat-
          gen (1973:670) och 9 kup. 4 § lagen
ten. Därjämte gäller 46 § lagen
    (  ) om punktskatter och
(1959:92) om förfarandet vid viss
   prisregleringsavgifier.
konsumlionsbeskallning.

Skatt utgår inte vid införsel av spritdrycker och vin av partihandelsbola-gel eller för bolagets räkning eller vid införsel av skattepliktiga drycker i den ordning som avses i 18 § lagen (1977:293) om handel med drycker.

16 §

Regler för förfarandet vid be­
skattningen finns i lagen (
      )
om punktskatter och prisreglerings-
avgifter.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71                                                                69

20   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfor­don

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:69) om försäljningsskatt på

motorfordon dels atl 10 § skall upphöra alt gälla, dels att 3, 9 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 19 §, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 §

Riksskatteverket är beskatlnings­myndighet om ej annat följer av andra stycket. Lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtions-beskattning skall därvid tillämpas.

Då skattepliktigt motorfordon in-      Införs skattepliktigt motorfordon

föres till landet av annan än den till landet av annan än den som har
som har registrerats som importör registrerats som importör enligt 6 §
enligl 6 § andra stycket erlägges andra stycket skall skatt erläggas
skatt till tudmyndighet. Därvid gäl- lill tullmyndigheten. Därvid gäller
ler tullagen (1973:670) och 46 § la- lullagen (1973:670) och 9 kap. 4 §
gen om förfarandet vid viss kon-      lagen (
        ) om punktskatter

sumtionsbeskattning.                  och prisregleringsavgifier.

Deklarationsskyldighet m.m.   A vdrag m.m.

9 §

Registrerad skattskyldig skall lämna deklaration till riksskattever­ket för varje kalendermånad (redo­visningsperiod). I deklarationen skall redovisas skatt för de fordon för vilka skattskyldighet har inträtt under perioden.

1 deklaration får skattskyldig göra avdrag för skatt på motorfordon

1.    som har förts in i förteckning enligt 2 § exportvagnskungörelsen (1964:39) eller som, enligt bevis av tullmyndighet, av den skattskyldige eller för dennes räkning har förts ur landel eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att brukas där och som icke har varit registrerat eller har varit registrerat endast i förening med avställning,

2.    som den skattskyldige har återtagit i samband med återgång av köp och som icke har varil registrerat eller har varit registrerat endast i för­ening med avställning,

3.    för vilkel försäljningsskatt visas ha påförts tidigare, i annat fall än som avses i 2 eller

4.    vars försäljning har förorsakat den skattskyldige förlust på grund av bristande betalning frän köpare som är yrkesmässig återförsäljare av mo­torfordon.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

Avdrag som avses i andra stycket 4 får göras med belopp som svarar mot sä stor del av skatten som förlusten visas utgöra av for­donets försäljningspris.


70

Föreslagen lydelse

Avdrag som avses i första stycket 4 får göras med belopp som svarar mot sä stor del av skatten som förlusten visas utgöra av for­donets försäljningspris. Har sådant avdrag gjorts och Infiyter därefter betalning, skall redovisning åter lämnas för skatten på de motorfor­don som betalningen avser.


I fall som avses i 3 § utgår inte skatt om fordonet förtullas under omständighet som för tullpliktig vara medför tullfrihet eller tullned-sättning med stöd av 7, 11 eller 12 § eller, om annat inte följer av andra stycket, 13 § 1 lullförordningen (1973:979).

tullförord-

16 §' I fall som avses i 3 § andra stycket ulgår inte skatt om fordonet förtullas under omständighet som för tullpliktig vara medför tullfrihet eller lullnedsätlning med stöd av 7, 11 eller 12 § eller, om annat inte följer av andra stycket, 13 § 1 tull­förordningen (1973:979).

Befrielse frän skatt enligt första stycket jämfört med 13 § ningen medges inle för

1.    fordon, för vilkel rätt till avdrag föreUgger enligt 9 § andra stycket 1,
om fordonet förtullas för någon annan än den avdragsberättigade,

2.    fordon, för vilket återbetalning av eller befrielse från skatt har medgi­
vits enligt 12 §.

Har skattefrihet enligl första stycket medgivils men har förttlsättningar-na för tullfrihet eller lullnedsätlning upphört, ankommer det på tullmyn­digheten att ta ut den på fordonet belöpande skatten.

19 §

Regler för förfarandet vid be­
skattningen finns i lagen (
      )
om punktskatter och prisreglerings-
avgifter.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Senaste lydelse 1981:255.


 


Prop. 1983/84:71                                                                71

21    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:144) om skatt på vissa resor

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1978: 144) om skatt på vissa resor dels att 4 och 10 §§ skall upphöra att gälla, dels att 3, 6, 7, 9, II och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Flygning med flygplan, vars högsta tillåtna startvikt uppgår till högst 5 700 kilogram eller som är godkänt för befordran av högsl tio passagerare, anses ej som charter­flygning.


3 §


Föreslagen lydelse

Flygning med flygplan, vars högsta tillåtna slartvikt uppgår till högst 5 700 kilogram och som är godkänt för befordran av högst tio passagerare, anses ej som charter­flygning.


6 §


Den som avser att utföra charter-fiygning skall anmäla sig för regi­strering hos riksskatleverket.

För atl avgöra om skattskyldig­het föreligger kan riksskatteverket infordra uppgift från den som utför fiygning och som ej har anmält sig för registrering.


Den skattskyldige skall vara re­gistrerad hos riksskatteverket..


7 §


Underlåter skattskyldig att utse representant enligt 5 § eller under­låter någon att göra anmälan eller lämna uppgift enligt 6 §, kan riks­skatteverket förelägga honom att vid vite fullgöra sin skyldighet. För-suilei vite utdöms av länsskatteräi-ten i Stockholms län.


Underlåter den skattskyldige alt utse representant enligt 5 § kan riksskatteverket förelägga honom att vid vite fullgöra sin skyldighet. Fråga om utdömande av vite prö­vas av länsrätten i Stockholms län.


 


9 §' Reseskatt utgår med 150 kronor per passagerare.


Reseskatt utgår ej för passagera­re som inte fyllt 12 är. Reseskatt utgår ej heller för passagerare som deltar i charterflygning som avses i 2 § 1,2,4 eller 5 utan egen kostnad i egenskap av anställd hos den som utförfiygningen eller anordnar eller förmedlar resa i vilken fiygningen ingår.


Reseskatt utgår inte för passage­rare som inte fyllt 12 år. Reseskatt utgår inte heller för passagerare som deltar i charterflygning som avses i 2 § första stycket 1,2,4 eller 5 utan egen koslnad i egenskap av anställd hos den som utför charter­flygning eller anordnar eller för­medlar resa i vilken sådan flygning ingår.


Senaste lydelse 1980:683.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


72


11  §


I deklaration får skattskyldig göra avdrag för reseskalt som hän­för sig till förlust pä grund av bris­tande betalning från uppdragsgiva­re.


I deklaration får den skattskyldi­ge göra avdrag för reseskatt som hänför sig till föriust pä grund av bristande betalning från uppdrags­givare. Avdrag får göras med så stor del av skatten som förlusten visas utgöra av charterflygningens pris.

Har sådant avdrag gjorts och in­flyter därefter betalning skall redo­visning åter lämnas för skatten för det anlal passagerare som betal­ningen avser.


13 §


Lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning skall tillämpas på reseskatt. La­gens bestämmelser om kontroll hos annan än skaltskyldig skall tilläm­pas på researrangör och annan som anordnar resa i vilken charter­flygning ingår.


Regler för förfarandet vid be­
skattningen finns i lagen (
      )
om punktskatter och prisreglerings-
avgifter.


Denna lag träder i kraft den I juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71                                                                73

22    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter,

tullar och avgifter

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2§' Betalningssäkring får användas i fråga om fordran på

1.    skatt, tull eller avgift som avses i 1 § första stycket lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m. m.,

2.    skatt enligt lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,

3.    skatte- eller avgiftstillägg eller förseningsavgift,

4.    ränta eller avgift som utgår i samband med uppbörd eller indrivning av fordran enligt 1, 2 eller 3,

5.    skattebelopp jämte restavgift    5. skattebelopp jämte restavgift eller ränta som företrädare för juri- eller ränta som företrädare för juri­disk person är skyldig att belala en- disk person är skyldig alt belala en­ligl 77 a § uppbördslagen (1953; ligt 77 a § uppbördslagen (1953: 272), 48 a § lagen (1968:430) om 272), 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 27 a § lagen mervärdeskatt, 17 § I mom. lagen (1959:92) om förfarandet vid viss (1958: 295) om sjömansskatl e/Zer 5 konsumlionsbeskallning eller 17 § kap. 17 § lagen ( ) om punkt-1 mom. lagen (1958:295) om sjö- skatter och prisregleringsavgifter. mansskatt.

Betalningssäkring får användas också i fråga om sådan fordran på ut­ländsk skatt, tull eller avgift, för vilken säkerställande av betalning får ske här i riket enligt överenskommelse mellan Sverige och främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Åtgärder som har vidtagits med stöd av äldre bestämmelser skall efter den nya lagens ikraftträdande anses vidtagna med stöd av denna.

Senaste lydelse 1981:1318.


 


Prop. 1983/84:71


74


23    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband

dels att 12 § skall upphöra att gälla,

dels alt 5, 10 och 11 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 19 §, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Riksskatteverket är, utom i fall som avses i andra stycket, beskatt­ningsmyndighet för kassettskatt. Därvid gäller lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtions­beskattning.

Då elt skattepliktigt band införs till landet av någon som inte har blivit registrerad enligt 9 §, skall skatten erläggas lill tullmyndighe­ten. I sådana fall gäller tullagen (1973:670) i fräga om skatten. Dessulom gäller 46 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.



Föreslagen lydelse

Då ett skattepliktigt band införs till landet av någon som inle har blivit registrerad enligl 9 §, skall skatten erläggas till tullmyndighe­ten. I sädana fall gäller tullagen (1973:670) i fräga om skatten. Dessutom gäller 9 kap. 4 § lagen ( ) om punktskatter och prisreg­leringsavgifter.


10 § Skattskyldig skall lämna deklaration fill riksskatteverket för vaije period om tvä kalendermånader räknat från kalenderårets böljan (redovisningspe­riod) .

Riksskatteverket får, när särskil­da skäl föreligger, medge att dekla­ration lämnas för heh kalenderår.

11 §'


I deklarationen skall skatt redovi­sas för de band för vilka skattskyl­dighet har inträtt under perioden. Avdrag får göras för skatt på sä­dana band

1.    som har förts ut ur landet eller
förts till svensk frihamn för annal
ändamål än att användas där,

2.    för vilka skattskyldighet tidi­gare enligt denna lag har inträtt,

3.    som har återtagits i samband med återgång av köp.


I deklarationen får avdrag göras för skatt pä sådana band

1.    som har förts ut ur landet eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att användas där,

2.    för vilka skattskyldighet tidi­gare enligt denna lag har inträtt,

3.    som har återtagits i samband med återgång av köp.


Senaste lydelse 1983:222.


 


Prop. 1983/84:71

Nuvarande lydelse

4.    som har sålts med förlust för den skattskyldige, i den mån förlus­ten hänför sig lill bristande belal­ning frän köparen,

5.    för vilka sådan avgift som avses i ett den 2 mars 1982 träffat avtal mellan staten samt Sveriges Biografägareförbund, Folkets Hus­föreningarnas Riksorganisation, Föreningen Våra Gärdar, Sveriges Filmuthyrareförening u.p.a.. För­eningen Sveriges Filmproducenter och föreningen IFPI-VIDEO har erlagts till stiftelsen Svenska Film­institutet.

75

Föreslagen lydelse

4.    som har sålts med förlust för den skatlskyldige, i den mån förlus­ten hänför sig till bristande betal­ning från köparen,

5.    för vilka sådan avgift som avses i ett den 2 mars 1982 träffat avtal mellan staten samt Sveriges Biografägareförbund, Folkets Hus­föreningarnas Riksorganisation, Föreningen Våra Gärdar, Sveriges Filmuthyrareförening u.p.a.. För­eningen Sveriges Filmproducenter och föreningen IFPI-VIDEO har erlagts till stiftelsen Svenska Film­institutet.

Avdrag enligt första stycket 4 får göras med belopp som svarar mot så stor del av skatten som förlusten visas utgöra av bandens försälj­ningspris. Har sådant avdrag gjorts och infiyter därefter betal­ning skall redovisning åter lämnas för skatten på de band som betal­ningen avser.

Avdrag som avses i första stycket 5 får göras även om avgif­ten har erlagts efler redovisnings­periodens utgång men före den tid­punkt som avses i 12 §.

Avdrag som avses i första stycket 5 får göras även om avgif­ten har erlagts efter redovisnings­periodens utgång men före den tid­punkt då deklarationen skall ha kommd in till beskattningsmyn­digheten.

I deklarationen skall även uppges det antal skattepliktiga ljudkassett-band, med angivande av deras speltid, som den skattskyldige har använt för sådan inspelning eller kopiering som sker yrkesmässigt.

19 §

Regler för förfarandet vid be­skattningen finns i lagen ( ) om punktskatter och prisregleringsav­gifter.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71


76


24    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:1200) om skatt på video­bandspelare dels att 7 § skall upphöra att gälla, dels att 3, 8 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Riksskatteverket är. utom i fall som avses i andra stycket, beskatt­ningsmyndighet. Därvid gäller la­gen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Då en videobandspelare införs lill landet av någon som inte är re­gistrerad som importör enligt 6 § andra stycket, skall skatten erläg­gas till tullmyndigheten. 1 sädana fall gäller tullagen (1973:670) i fräga om skatten. Dessutom gäller 46 § lagen om förfarandet vid viss kon­sumlionsbeskallning.


3§


Föreslagen lydelse

Då en videobandspelare införs till landet av någon som inte är re­gistrerad som importör enligt 6 § andra stycket, skall skatten erläg­gas till tullmyndigheten. I sädana fall gäller tullagen (1973:670) i fråga om skatten. Dessutom gäller 9 kap. 4 § lagen ( ) om punktskatter och prisregleringsavgifter.


 


I deklarationen skall skatt redo­visas för de videobandspelare för vilka skattskyldighet har Inträtt un­der redovisningsperioden. Avdrag får göras för skatt på sådana video­bandspelare

1.    som har förts ul ur landet eller
förts till svensk frihamn för annat
ändamål än all användas där,

2.    för vilka skattskyldighet enligt denna lag tidigare har inträtt,

3.    som har återtagits i samband med återgång av köp,

4.    som har sålts med förlust för den skattskyldige, i den mån förlus­ten hänför sig fill bristande belal­ning från köparen.

Avdrag enligl första stycket 4 får göras med belopp som svarar mot så stor del av skatten som förlusten visas utgöra av varans försäljnings­pris.


I deklaration får avdrag göras för skatt på sädana videobandspelare

1.    som har förts ut ur landet eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än alt användas där,

2.    för vilka skattskyldighet enligt denna lag tidigare har inträtt,

3.    som har återtagits i samband med återgång av köp,

4.    som har sålts med förlust för den skattskyldige, i den män förlus­ten hänför sig till bristande betal­ning från köparen.

Avdrag enligt första stycket 4 får göras med belopp som svarar mol sä stor del av skatten som förlusten visas utgöra av varans försäljnings­pris. Har sådant avdrag gjorts och infiyter därefter betalning skall re­dovisning åter lämnas för skatten på den vara som betalningen avser.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   77

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse


Deklarationen skall ha kommit in
  Regler för förfarandet  vid be-

id! riksskatteverket senast den fem-     skattningen finns i lagen (       ) om

te i andra månaden efter utgången        punktskatter och prlsregleringsav-

av redovisningsperioden.             gifter.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71                                                                78

25    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft dels atl 8 § skall upphöra att gälla, dels att 2 och 7 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

Riksskatteverket är beskattnings- Regler för förfarandet  vid be-

myndighet.   Lagen   (1959:92)  om skattningen finns i lagen (       ) om

förfarandet vid viss konsumtions- punktskatter och prlsreglerlngsav-

beskattning tillämpas på skatt en-                                      gifter,
ligt denna lag.

Den som är skattskyldig skall lämna deklaration tdl riksskattever­ket för varje kalendermånad.

Om särskilda skäl föreligger får riksskalteverkel medge atl en de­klaration lämnas för hell kalen­derår.

I deklarationen får den skattskyl-    I deklaration får den skattskyldi-

dige göra avdrag från den skatte- ge göra avdrag frän den skatteplik-
pliktiga kraften med för kraftverk tiga kraften med för kraftverk och
och år räknat sex miljoner kilowatt- år räknat sex miljoner kilowattim-
timmar minskat med fyrtio procent mar minskat med fyrtio procent av
av skillnaden mellan den skatteplik- skillnaden mellan den skattepliktiga
tiga kraften och sex miljoner kraften och sex miljoner kilowatt­
kilowattimmar,
                            timmar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.


 


Prop. 1983/84:71                                                                79

26    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:000) om skatt på omsättning av vissa

värdepapper

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:000) om skatt pä omsätt­ning av vissa värdepapper' dels att 7 § skall upphöra atl gälla, dels att 9 och 10 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Den som är skattskyldig skall lämna deklaration för bestämda redovis­ningsperioder.

Redovisningsperioden är kalendermånad för den som är skattskyldig enligt 3 § första stycket och halvt kalenderår för den som är skattskyldig enligt 3 § andra stycket.

Deklarationen skall ha kommit in till beskaltningsmyndigheten se­nast den 25 i månaden efter redo­visningsperioden. I deklarationen skall redovisas skatt för den om­sättning för vilken skattskyldighet inträtt under redovisningsperioden.

I0§
Lagen (1959:92) om förfarandet
  Regler för förfarandet  vid be-

vld viss konsumtionsbeskattning skattningen fmns 1 lagen ( ) om
tillämpas i fråga om skatt enligt punktskatter och prisregleringsav-
denna lag.
                                    gifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 1983/84:48,


 


Prop. 1983/84:71                                                                80

27    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:000) om särskild avgift för elektrisk

kraft från kärnkraftverk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:000) om särskild avgift för elektrisk kraft frän kärnkraftverk' dels att 2 § skall upphöra att gälla, dels atl 6 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse


Den som är avgiftsskyldig skall
     Regler för förfarandet  vid be-

lämna deklaration tdl rlksskatlever-     skattningen fmns i lagen (       ) om ket för varje kalendermånad. De-     punktskatter och prisreglerlngsav-klarationen skall ha kommit in till     gifter, riksskatteverket senast den 25 i må­naden efter den månad som dekla­rationen avser.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1984.

Prop. 198.3/84:62.


 


Prop. 1983/84:71                                                     81

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET
                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-04-21

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Anders­son, Rainer, Boström, Bodslröm, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hell­ström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrädsremiss om nya förfaranderegler för punktskatter och prisreglerings­avgifter

1    Inledning

I lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning, LFK, ges formella och processuella regler för punktskatterna. LFK tillämpas också när del gäller avgifter inom prisregleringen för jordbruket och fisket. I skatte- och avgiftsförfattningarna anges om och i vilken utsträckning förfarandelagen skall tillämpas på skatten eller avgiften.

Den 20 maj 1969 tillkallade chefen för finansdepartementet en utredning med uppdrag att se över gällande bestämmelser pä vissa delar av punkts­katteområdet. Utredningen, som har arbetat under namnet punktskatteut­redningen, har tidigare lämnat ett flertal förslag till ändringar av de materi­ella bestämmelserna för vissa av punktskatterna. Förslagen har lett till ny eller ändrad lagstifining l.ex. när det gäller den särskilda varuskatten, dryckesskatten och försäljningsskatten på motorfordon.

Punktskatteutredningen har avslutat sitt arbete med en översyn av be­skattningsförfarandet för punktskatterna och prisregleringsavgifterna. Ut­redningens slutbetänkande Punktskatter och prisregleringsavgifter, SOU 1981:83-84. avlämnades i november 1981'. Betänkandet innehåller bl.a. förslag till en ny lag om punktskatter och prisregleringsavgifter, som avses ersälta LFK. Till protokollet i detta ärende bör fogas utredningens sam­manfattning av betänkandet som bilaga 1.

' Ledamöter vid avlämnandet av betänkandet: departemenlsrädet Karl-Ingmar Ed-strand, ordförande, f.d. skattedirektören Einar E:son Thulin, byråchefen Bo Willart och regeringsrådet Ulla Wadell.

6    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71                                                                   82

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan­serna och en sammanfattning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Jag avser nu att ta upp frågan om lagstiftning på grund av punktskatteul-redningens förslag.

2    Föredragandens överväganden

2.1 Allmänna synpunkter

2.1.1 En ny förfarandelag för punktskatter och prisregleringsavgifter

Punktskatterna innefattar ett stort antal skatter och avgifter som i regel las ut på konsumtionen av varor och tjänster inom landet. Beskattningen avser konsumtion av mycket varierande beskaffenhet. Exempelvis räknas till punktskatterna den allmänna energiskatten pä oljeprodukter m.m., tobaksskallen, dryckesskatten, vägtrafikskatten, den reseskatt som utgår vid charterflygning, stämpelskatt som las ut på aklier vid bildande av aktiebolag m. m. Beskattningen ger statsverket betydande skatteinkom­ster. För budgetåret 1983/84 beräknas således uppbörden av punktskat­terna totalt uppgå till ca 32,5 miljarder kr.

Uppbörden av de olika punktskatterna är emellertid av mycket varieran­de storlek. Antalet skattskyldiga skiljer sig vidare markant. Dessa och andra faktorer har medfört att både de materiella och de formella reglerna skiljer sig avsevärt mellan de olika punktskatteförfattningarna. Till detta har också medverkat att författningarna tillkommit vid olika tidpunkter.

De ca 20 olika punktskatteförfattningarna, vartill kommer ett avsevärt anlal tillämpningsförfattningar m. m., innehåller de materiella reglerna för beskattningen. Det är således frågor om skattesatser, de skattepliktiga objekten, vem som är skattskyldig, tiden för skattskyldighetens inträde m. m. 1 varierande omfattning finns i författningarna också bestämmelser som avser själva beskatlningsförfarandet. Således regleras bl. a. frågor om registrering av skattskyldiga, redovisningsperioder och deklarationstider i skatteförfaltningarna.

Gemensamma formella och processuella regler för beskattningen finns emellertid samlade i LFK. Lagen är i varierande omfattning tillämplig för de olika punktskatterna och för vissa avgifter med anknytning till punkt­skatterna, l.ex. lotalisatoravgift och överlastavgift. Vidare gäller lagen i vissa delar för de prisregleringsavgifter som las ut på jordbruksprodukter och fisk samt för våxtförädlingsavgift.

LFK innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighel och deklarafions-skyldighet, regler om när skatten skall betalas och om anstånd med skatte­betalning m.m. Vidare regleras i lagen beslutsordningen, skattekontrollen


 


Prop. 1983/84:71                                                                   83

och förhandsbesked i fråga om punktskatter. 1 LFK finns också bestäm­melser om skattetillägg och förseningsavgift.

Punktskatteutredningen har funnit atl LFK är i behov av en genomgri­pande översyn. Den utveckling som skett inom skatteområdet i övrigt har lett till att LFK i mänga fall framstår som otidsenlig. Många frågor är dessutom ofullständigt reglerade i lagen. Detta gäller särskilt beslutsord­ningen och skattekontrollen. Utredningen föreslär därför att LFK ersätts med en ny lagstiftning, lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP. Därvid kan en mer enhetlig reglering av förfarandet åstadkommas för skatterna och avgifterna. De enskilda skatte- och avgiftsförfattningarna kan också förenklas och förenhelligas genom att åtskilliga bestämmelser kan överföras lill LPP. Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget - i de delar där det är möjligt - anpassas lill vad som nu gäller för inkomstskat­ten och mervärdeskatten.

Remissinstanserna har genomgående vitsordat behovet av att ersätta LFK med en modern lagstiftning. Flera remissinstanser har anfört att åtskilligt står att vinna i att förfarandereglerna inom punktskatteområdet anpassas fill annan lagstiftning. Det har bl.a. framhållits att'reformen skulle innebära påtagliga lättnader för sädana skattskyldiga som har att belala både mervärdeskatt och en eller flera punktskatter.

Den av punklskatleulredningen föreslagna nya lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter har utformats med ledning av utvecklingen på andra rättsområden. Särskilt har uppbyggnaden av mervärdeskattens re­gelsystem beaktats. Vidare har en anpassning skett till l.ex. kontrollregler och regler om indrivning m. m. i taxeringslagen (1956:623), TL, och upp­bördslagen (1953:272), UBL. Remissinstanserna har understrukit behovet av denna anpassning, och ansett att utredningsförslaget i allt väsentligt svarar mot de krav som kan ställas i det avseendet.

Jag delar utredningens och remissinstansernas bedömning att det finns ett starkt behov av enhetligare och enklare förfaranderegler för punktskat­terna. Mänga frågor är nu ofullständigt reglerade i lagstiftningen, det gäller bl.a. beslutsordningen och skattekontrollen. För den direkta beskattning­en och för mervärdeskatten är förfarandereglerna utbyggda i en helt annan omfattning. 1 jämförelse med den förhållandevis moderna lagstiftningen pä dessa områden framstår bestämmelserna i LFK och i vissa av punktskatte­författningarna som otidsenliga. Detta förorsakar onödiga problem och extra arbete för skattskyldiga och myndigheter. Den bristande regleringen av vissa frågor kan också vara lill nackdel ur rättssäkerhetssynpunkt. Det är således enligt min mening angeläget att förfarandet för punktskatterna nu moderniseras och effektiviseras.

Ulredningens förslag till en enhetlig reglering av dessa frågor svarar enligt min mening väl mot de krav som bör ställas på en ny förfarandelag för punktskatterna och prisregleringsavgifterna. Förslaget innebär en väl avvägd anpassning till nyare lagstiftning på andra områden. De föreslagna


 


Prop. 1983/84:71                                                     84

bestämmelserna innebär i övrigt väsentliga kompletteringar, förenklingar och förtydliganden av del nuvarande regelsystemet. Vidare möjliggörs en förenkling av de enskilda punktskalte- och avgiftsförfattningarna.

Enligl min mening bör LFK därför nu ersättas med en ny lag, i huvudsak utformad enligt det förslag utredningen har lagt fram. Jag avser i del följande atl ta upp detaljerna i förslaget till närmare överväganden.

2.1.2 Tillämpningsområde

Enligt I § LFK skall lagen tillämpas pä skatt eller annan avgift i den män särskild föreskrift därom har lämnats. I de enskilda skatte- och avgiftsför­fattningarna anges i vilken utsträckning LFK skall tillämpas på skatten eller avgiften. Beträffande ett slort antal skatter är LFK i sin helhet tillämplig. Detta gäller för särskild varuskatt, allmän energiskatt, bensin­skatt, valtenkraftskatt, tobaksskatt, avgift på vissa dryckesförpackningar, särskild avgift på oljeprodukter, dryckesskatt, försäljningsskatt på motor­fordon, reseskatt, kassettskatt och videoskatt. I fråga om reklamskatt och spelskall är LFK med vissa mindre undantag tillämplig. För lotterivinst-skatt, stämpelskatt på aktier, vägtrafikskatl och tillfällig vinstskatt år LFK endast delvis tillämplig.

LFK är vidare med vissa begränsningar tillämplig pä de prisreglerings­avgifier som tas ut enligt lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbrukets område och lagen (1974:226) om prisreglering på fiskels område. Jord-bruksnämnden,JN, har emellertid med slöd av bemyndiganden i författ­ningarna beslutat om vissa inskränkningar i tillämpningen av LFK; s regler för prisregleringsavgifterna.

Bestämmelserna i LFK tillämpas vidare på avgift enligt bilskrotningsla­gen (1975: 343) och i viss utsträckning pä avgift enligt lagen (1972: 435) om överlastavgift och på växtförädlingsavgift enligt utsädeslagen (1976:298).

Införs varor till landet las punktskatter och avgifter ut i den ordning som föreskrivs i tullagen (1973:670). I vissa fall kan dock en importör registre­ras hos riksskatteverket, RSV, och skatt tas då ut i den ordning som gäller för verksamhet inom landet.

Ulredningen föreslår att LPP i princip skall ha samma tillämpningsområ­de som LFK. LPP skall således enligt förslaget i sin helhet vara tillämplig pä punktskatterna och prisregleringsavgifterna, om avvikande bestämmel­ser inle tagits in i skatte- eller avgiftsförfattningarna.

I fråga om vägtrafikskatt föreslår utredningen att LPP endast skall tillämpas i den mån delta anges i vägtrafikskattelagen (1973:601). Denna ordning, som överensstämmer med den nuvarande, föresläs också gälla för överiastavgift och för växtförädlingsavgift.

Enligt förslaget skall vidare, liksom f. n., förfarandereglerna inte tilläm­pas för skatter och avgifter som tas ut vid import. I dessa fall skall bestämmelserna i tullagen tillämpas.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot det av utredning-


 


Prop. 1983/84:71                                                     85

en föreslagna tillämpningsområdet för den nya lagstiftningen. För egen del anser jag också atl det inte för närvarande finns skäl att utvidga tillämp­ningsområdet utöver vad som nu gäller för LFK. I fräga om vägtrafikskat­ten delar jag ulredningens uppfattning att det särskilda förfarande som i vissa delar byggts upp för denna skatt gör att de föreslagna bestämmelser­na i LPP endast kan tillämpas i begränsad utsträckning. Delsamma gäller för överiastavgift och för våxtförädlingsavgift. Jag föreslär således att LPP ges det av utredningen föreslagna tillämpningsområdet.

2.2 Redovisning av skatt

För punktskatter och prisregleringsavgifter skall de skatt- och avgifts­skyldiga lämna uppgifter till beskattningsmyndigheten om sin skatt. Vanli­gen lämnas uppgifterna för bestämda tidsperioder, som varierar för de olika skatterna och avgifterna. För vissa skatter och avgifter lämnas dock uppgifterna inte periodiskt pä detta sätt, ulan för vatje lillfälle dä skatt eller avgift skall tas ut.

Uppgifterna lämnas i en deklaration som, när redovisningsperioder till-lämpas, i allmänhet skall avges omkring en månad efter periodens utgång. Samtidigt skall skatten eller avgiften betalas. I deklarationen skall skatt tas upp för de varor eller tjänsier för vilka skattskyldighet har inträtt under redovisningsperioden.

Bestämmelserna om när skatlskyldigheten och redovisningsskyldighe­ten inträder, redovisningsperiodernas längd och deklarationstiden varierar nu väsentligl för de olika punktskatterna och avgifterna. Utredningen har föreslagit atl reglerna skall samordnas särskilt i fräga om redovisningsperi­oderna och deklarationstidens längd. Vidare föreslås att tiden för redovis­ningsskyldighetens inträde närmare knyts till företagens bokföring. I sam­band därmed föresläs också justeringar av tidpunkten för skattskyldighe­tens inträde för vissa av punktskatterna.

2.2.1 Skattskyldighetens inträde

Tidpunkten för skattskyldighetens inträde är av avgörande betydelse när det gäller att bestämma om skatt skall tas ut och i så fall med vilket belopp. Tidpunkten är vanligen också avgörande för när redovisningsskyldigheten för skatten skall inträda. För en viss redovisningsperiod redovisas dä den skatt för vilken skattskyldighet har inträtt under perioden.

Bestämmelserna om skattskyldighetens inträde finns i skatteförfalt­ningarna. För en störte grupp skatter är reglerna relativt enhetliga. Här inträder skattskyldigheten vid leverans till köpare eller dessförinnan när skattepliktiga varor eller nyttigheter tas i anspråk för andra ändamål än försäljning. Inom den gruppen finns emellertid speciella fall.

Några andra skaller kan sägas ha en kontantmetod. Skatlskyldigheten


 


Prop. 1983/84:71                                                                   86

inträder när köparen betalar. Del gäller dryckesskatten för spritdrycker och vin och reklamskatten.

Att leveranstidpunkten vanligen är avgörande för skattskyldighetens inträde innebär väsentliga praktiska fördelar. Dessa har också åberopats när motsvarande ordning införts i mervärdeskatlelagen (1968:430), ML, från den 1 Januari 1981.

Några helt enhetliga regler om skattskyldighetens inträde finns således inte på punktskatleområdet. Ulredningen anför atl den nuvarande oenhet­ligheten i allt väsentligt förorsakas av olikheter i skatternas uppbyggnad. Utredningen har därför inte ansett det lämpligt att i detta sammanhang försöka skapa enhetliga regler. Eftersom tiden för skattskyldighetens inträ­de har betydelse för bestämmande av liden för redovisningsskyldigheten, och ulredningen föreslär nya regler i denna del, föresläs dock i några fall även ändrade regler når det gäller skattskyldighetens inträde.

För reklamskatten gäller som fidigare nämnts en kontantmetod, dvs. skattskyldigheten inträder när köparen betalar. Utredningen föreslår att skattskyldighetens inträde i stället knyts fill offenfiiggörande av annons, leverans av trycksak och annars när skattepliktig reklam återges. På det sättet kan tiden för skattskyldighetens inträde kopplas till den fysiska hanteringen av reklamen m.m., på samma sätt som gäller för övriga punktskatter. Vidare möjliggör ändringen att skatleredovisningen kan ske samordnad med affärsbokföringen. För reklamskatten föreslär utredning­en vidare atl skattskyldighet skall inträda också när förskottsbetalning sker.

När det gäller skatten pä vin- och spritdrycker inträder enligt nuvarande regler skattskyldigheten för AB Vin- och Spritcenlralen när betalning erhålls från Systembolaget AB. Enligt förslag i prop. 1982/83:150 skall emellertid skallskyldighetens inträde knytas lill leveranserna pä samma sått som gäller för flertalet andra skatter. Ändringen föresläs träda i kraft den I januari 1984.

Remissinslanserna har inte haft något atl invända mot förslagel att tidpunkten för skallskyldighetens inträde när det gäller reklamskatten skall bestämmas efter samma principer som för övriga skatter. En remissinstans har dock anfört att det inte finns tillräckliga skäl för att skattskyldighet för reklamskatt skall inträda redan när förskottsbetalning sker.

För egen del vill jag anföra följande. Som utredningen funnit saknas förutsättningar att nu skapa en fullständig enhetlighet när det gäller tid­punkten för skattskyldighetens inträde. De materiella beskattningsreglerna i de olika punklskatteförfatlningarna är inle så enhefiiga alt detta f.n. är möjligt. Ändringar bör därför nu i huvudsak endast göras i de fall detta erfordras vid införandet av de nya redovisningsmetoder jag i det följande kommer alt förorda.

För reklamskattens del bör skattskyldigheten inträda redan när skalte­pliklig annons offentliggörs, när skattepliktig reklamtrycksak levereras till


 


Prop. 1983/84:71                                                                   87

köpare eller annars tas ut från rörelse eller när skattepliktig reklam i annan form återges. Enligt min mening bör skattskyldighet dock, som utredning­en föreslagit, inträda tidigare om förskottsbetalning sker. En sådan be­slämmelse finns inle för övriga punktskatter men gäller för mervärdeskat­ten. Det är angeläget att en samordning med mervärdeskattens regler kan göras för reklamskatten. För vissa områden av reklamskatten gäller vidare att det är vanligt med olika former av förskottsbetalningar. Att skattskyl­dighet inträder redan vid dessa betalningar kan i vissa fall underlätta tillämpningen av bestämmelserna.

Utredningen har vidare lagit upp frågan om skattskyldigheten för allmän energiskatt för elektrisk kraft.

Skatten för elektrisk kraft skall f.n. erläggas av den som förbrukat kraften. Den formella skattskyldigheten ligger således hos förbrukaren av den skattepliktiga nyltigheten, vilket avviker frän vad som normall gäller på punklskatleomrädel. Den ordning som gäller i dag har sitt ursprung i överväganden som gjordes när beskattningen av elektrisk kraft infördes är 1951. Det ansågs då olämpligt att lägga skattskyldigheten i producentledet med hänsyn till atl det var vanligt med länglidsavtal om kraftleveranser som medförde att producenterna var förhindrade att vältra över skatten på konsumenterna.

Redovisningen av skatt görs av producenter eller distributörer av elek­trisk kraft som registrerats hos RSV. Även om dessa inle är formellt skattskyldiga har de i huvudsak samma skyldigheter som gäller för skatt­skyldiga enligt andra skatteförfaltningar.

Utredningen föreslår att den formella skattskyldigheten flyttas över till dem som är redovisningsskyldiga för skatten, bl.a. mot den bakgrunden att de flesta av de nämnda långtidsavtalen nu har löpt ut.

Enligt min mening bör utredningens förslag i denna del, som godtagits av remissinstanserna, genomföras. Omläggningen medför att man för skatten på elkraft även formellt inför den ordning som gäller för andra punktskat­ter. Jag föreslår således att skattskyldigheten för elektrisk kraft läggs på den som yrkesmässigt producerar eller distribuerar elektrisk kraft.

Utredningen har också lämnat förslag till ändringar i bestämmelserna om skattskyldigheten vad avser vissa av prisregleringsavgifterna, nämligen leveransavgiften för potatis och den avgift för fisk som f. n. betalas in till JN av kommunal fiskhamnsförvaltnlng eller annan organisation som bedri­ver fiskauktioner.

Vad avser leveransavgiften för potatis är f. n. den som odlar s.k. fabriks­potatis (potatis avsedd för sprit- och stärkelseframställning) avgiftsskyldig. Avgifterna betalas emellertid in till JN av det bränneri eller den stärkelse­fabrik dit potatisleveransen skett. Enligt utredningen bör jordbruksprisreg­leringslagen ändras så att brännerier och stärkelsefabriker även görs for­mellt avgiftsskyldiga.

I fråga om avgifterna för fisk gäller nu den ordningen att köparen är


 


Prop. 1983/84:71                                                     88

avgiftsskyldig för fisk som köpts på fiskauktion. Avgiften betalas emeller­tid av köparen till den som driver fiskauktionen (kommunal fiskhamnsför­valtnlng eller annan), vilken i sin tur levererar in avgiften till JN. Enligt utredningen bör den som har att belala in avgiften till JN fortsättningsvis även vara formellt avgiftsskyldig.

De av utredningen föreslagna ändringarna i denna del har inte rönt några invändningar från remissinstanserna. Enligt min mening bör utredningens förslag genomföras eftersom detta innebär en förenkling och etl förtydli­gande av avgiftssystemet. Jag föreslår därför att skaltskyldighetsbestäm-melserna i dessa avseenden ändras pä angivet sätt.

2.2.2 Redovisningsskyldighetens Inträde

För fierlalet punktskatter gäller enligt de nuvarande reglerna atl tidpunk­ten för skattskyldighetens inträde sammanfaller med tidpunkten för redo­visningsskyldighetens inträde. 1 deklarationen för varje redovisningsperi­od skall skatten på de varor tas upp för vilka skattskyldighet inträtt under perioden. I deklarationen för viss redovisningsperiod skall därför tas upp de leveranser och uttag som skett under perioden även om fakturering och bokföring av fordringar som uppkommit genom leveranserna äger rum först under en senare redovisningsperiod. I den män en sådan eftersläpning förekommer skulle det därför vara nödvändigt atl den skattskyldige - om författningarnas redovisningsföreskrifter skall kunna följas — vid sidan av den vanliga bokföringen har en separat bokföring till underlag för skattere­dovisningen.

1 prakfiken har dock beskattningsmyndigheten godtagit en skatteredo­visning som utgår frän faktureringen. I normalfallen brukar sådana för­skjutningar av redovisningen som medför atl skatten redovisas i perioden efter den då leveransen skett av revisorerna anmärkas som periodiserings-fel men inte leda till någon justering. Vid skattehöjningar gör man emeller­tid korrigeringar av sådana periodiseringsfel.

En beiydande del av de skattskyldiga tillämpar därför i praktiken redan nu en redovisningsmetod som bygger på en bokföringsmässig redovisning av skatten.

I fråga om mervärdeskatten gäller fr.o.m. den 1 januari 1981 att skatt skall redovisas räkenskapsenligt. Skatteredovisningen skall ske när affärs­händelse, genom vilken skattskyldighet har inträtt, bokförs eller borde ha bokförts (5 a § ML). Metoden innebär alt redovisningen - utöver kon­tanta betalningar - skall innefatta uppkomna fordringar. Enligt bokfö­ringslagen, (1976: 125) BFL, skall fordringar bokföras så snart det kan ske sedan faktura eller annan handling, som grundar anspråk på vederlag utfärdats eller sådan handling bort föreligga enligt god affärssed (8 § andra stycket BFL). Den nuvarande ordningen innebär således att viss kortare tid kan förflyta från det leverans skett lill dess fordran på köparen bok-


 


Prop. 1983/84:71                                                     89

förts. Anknylningen till faktureringen gör att denna redovisningsmetod vanligen benämns faktureringsmetoden.

Vissa näringsidkare tillåts att dröja med bokföring av fordringar och skulder tills betalning sker (8 § tredje stycket BFL, som kompletterats med anvisningar från bokföringsnämnden). Någon löpande eller periodisk grundbokföring av obetalda fakturor sker inte under året. Vid räkenskaps­årets slut skall dock allfid då obetalda fordringar bokföras. Denna metod för bokföringen benämns kontantprincipen, i mervärdeskattesammanhang bokslutsmetoden. Enligt bokföringsnämndens anvisningar får näringsidka­re som har en årsomsättning som inte överstiger etl belopp som motsvarar 20 gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gene­rellt tillämpa kontantprincipen.

Utredningen föreslår atl faktureringsmetoden alllid skall tillämpas vid redovisningen av punktskatterna. Enligt utredningen innebär detta för de störte företagen med datoriserade bokföringsrutiner, som svarar för redo­visningen av den helt övervägande delen av de olika skatterna, i huvudsak endast elt lagfästande av nuvarande redovisningspraxis. Enligt utredning­en bör även för de medelstora och för de mindre företagen en skatteredo­visning som utgår frän bokföringsskyldigheten enligl BFL vara mest lämp­lig-

Vissa transakfioner föranleder skattskyldighet utan att bokföringsåtgård behöver företas enligt BFL. För sådana fall föresläs en regel i LPP som anger att skyldigheten alt redovisa skatten uppkommer samtidigt med skattskyldigheten.

Remissinslanserna är genomgående positiva till förslaget om en över­gäng till bokföringsmässig redovisning av punktskatterna. Bl.a. framhålls att ändringen innebär att skatteredovisningen samordnas med den vanliga affärsbokföringen. En samordning sker även med mervärdeskatteredovis­ningen. Detta ger enligt remissinstanserna bl. a. konlrollmässiga fördelar.

Enligt min mening är det som främst talar för att använda fakturerings­metoden vid skatteredovisningen de redovisningstekniska fördelarna. Ge­nom en sådan metod uppnäs en samordning mellan den vanliga affärsbok­föringen och skatteredovisningen. Det underlättar arbetet för de skattskyl­diga och skapar bättre förutsättningar för beskaltningsmyndighetens kon­trollverksamhet. Vidare är det av värde atl reglerna för redovisningen av punktskatter och mervärdeskatt kan göras lika. En övergäng lill fakture­ringsmetoden skulle för flera punktskatter innebära etl lagfästande av nu tillämpad redovisningspraxis.

Omläggningen lill faklureringsmeloden för mervärdeskatteredovisning­en var förenad med vissa problem på grund av verkningar på de skattskyl­digas likviditetsförhällanden. Med tillämpning av kontantmetoden upp­kommer skyldighet att redovisa skatten först när betalning erhålls från köparen. Om säljaren lämnar läng kredit till köparen medför fakturerings­metoden en avsevärd tidigareläggning av redovisningsskyldigheten. För


 


Prop. 1983/84:71                                                                   90

att komma till rätta med dessa problem förenades omläggningen med särskilda övergångsbestämmelser. Pä punktskatteomrädet uppkommer i allmänhet inga sädana likviditetsproblem. Det är endast för skatten pä annonser och reklam som frågan uppkommer. Jag återkommer i det föl­jande till detta.

Jag föreslår således att redovisningen av punktskatterna skall ske så att lill varje redovisningsperiod skall hänföras den skatt för vilken redovis­ningsskyldighet har inträtt under perioden och att redovisningsskyldighe­ten skall inträda när affärshändelse som grundar skattskyldighet enligt god redovisningssed bokförts eller borde ha bokförts. Vidare bör, som ulred­ningen föreslagil, redovisningsskyldigheten vad gäller händelser som inte föranleder någon bokföringsätgärd inträffa samtidigt som skattskyldighe­ten inträder. Denna regel erfordras eftersom skattskyldighet inträder i vissa fall utan att bokföringsskyldighet föreligger. Ett exempel är leveran­ser av flytande bränslen m. m. till skattskyldigs eget försäljningsställe som inte ulgör depå.

Någon remissinstans har påpekat atl det i fråga om allmän energiskall på bränslen och bensinskatt krävs särskilda redovisningsrutiner, eftersom skattskyldighet inträder redan när bränsle levereras till eget försäljnings­ställe för detaljförsäljning, som inle utgörs av depå. Någon bokföringsskyl­dighet enligt BFL krävs inle för sädana transaktioner. En särtcdovisning fordras därför för sådana leveranser. Liknande åtgärder kan erfordras i fråga om skatteredovisning för förbrukningen av bränsle i vissa värmean­läggningar. Del har därför anförts att de materiella bestämmelserna om skattskyldighetens inträde för dessa skatter kan behöva ändras.

Som utredningen påpekat gäller emellertid i dessa fall att redan nu en särskild rutin finns för redovisningen av dessa transaktioner. Övergängen till en lagfäst bokföringsmässig redovisning i dessa fall kan därför inte innebära några redovisningstekniska problem för de skattskyldiga. Jag är därför inte nu beredd att föreslå några ändringar vad gäller skattskyldighe­tens inträde för leveranser eller förbrukning i dessa fall.

Frän några remissinstanser har anförts alt en övergäng lill redovisning enligl faktureringsmetoden i vissa fall, särskilt när det gäller reklamskat­ten, leder till likvidiletspåfreslningar för de skattskyldiga. Remissinstan­serna förordar därför att en möjlighel införs att i dessa fall tillämpa en ren kontantmetod för redovisningen. En sådan möjlighet infördes som jag tidigare nämnt i ML när redovisningsordningen ändrades för mervärde­skatten.

Som utredningen påpekat kommer dock övergängen till en bokförings­mässig redovisning för de flesta av punktskatterna inte att innebära någon likviditetspåfreslning. Jag anser därför att någon möjlighet att tillåta en ren kontantmetod för punktskatterna inte erfordras. I fräga om reklamskatten har ulredningen dock föreslagil all bestämmelserna om den nya redovis­ningsprincipen skall träda i kraft först ett halvt år senare än lagstiftningen i


 


Prop. 1983/84:71                                                                   91

övrigt. Enligl min mening får, mot bakgrund bl. a. av den ikraftträdandelid-punkl jag ämnar föreslå för den nya lagstiftningen, den föreslagna omlägg­ningen till en bokföringsmässig redovisning inte sådan effekt för de skatt­skyldiga till reklamskatt all särskilda övergångsbestämmelser nu skulle vara erforderliga. Mänga av de skattskyldiga med begränsad skattepliktig verksamhet, l.ex. vissa idrottsföreningar, påverkas inte nämnvärt av en omläggning med hänsyn till att de har halv- eller helårsredovisning. För andra skattskyldiga tillämpas i stor utsträckning redan nu en bokförings­mässig redovisning. Jag anser därför alt övergången till redovisning enligt faktureringsmetoden kan göras samtidigt för samtliga punktskatter.

För prisregleringsavgifier som utgår vid köp, försäljning och leverans tillämpas nu i praktiken en faktureringsmetod. Utredningen föreslår att principen lagfästs. För övriga fall föreslär utredningen att JN liksom nu skall kunna bestämma tidpunkten för redovisningsskyldighetens inträde. Remissinstanserna har inle haft något att invända mot utredningens förslag i denna del. Jag föreslår att utredningens förslag genomförs.

Utredningen har även tagit upp frågan om det bör införas någon form av minimigränser när det gäller redovisningssskyldigheten. För mervärde­skallen gäller att redovisningsskyldighet inte föreligger om den skatteplik­tiga omsättningen understiger 10 000 kr. per år. I fråga om reklamskatt föreligger redovisningsskyldighet först om den skattepliktiga omsättningen överstiger 20 000 kr. 1 vissa fall uppkommer redovisningsskyldighet för reklamskatt först om omsättningen överstiger 60 000 kr. Syftet med de angivna minimigränserna är främst att nä administrativa vinster genom att minska antalet skattskyldiga som skall redovisa skatten till beskattnings­myndigheten.

Utredningen har funnit att behov av en minimiregel för redovisnings­skyldigheten vad gäller punktskatterna, förutom den som redan finns för reklamskatten, endast finns för den särskilda varuskatten på choklad- och konfekiyrvaror. Utredningen föreslår att redovisningsskyldighet skall in­träda först vid en årlig tillverkning av skattepliktiga sädana varor om mer än 500 kg.

Utredningens förslag innebär att ett 100-tal av de ca 400 skattskyldiga till choklad- och konfektyrskatt undantas frän beskattning. Skattebeloppen uppgår vid den föreslagna gränsen till högst 2 500 kr. per år. Förslaget innebär en avsevärd lättnad i administrationen och förenklingar för tillver­karna. Som utredningen angelt torde begränsningen i redovisningsskyl­digheten inle innebära några rubbningar av konkurtensförhällandena pä området. Jag föreslår därför att utredningens förslag i denna del, som godtagits av remissinstanserna, genomförs.

2.2.3 Redovisningsperiodernas längd

Punktskatterna och prisregleringsavgifterna skall som regel redovisas för bestämda perioder. Periodernas längd varierar, men är i allmänhet en


 


Prop. 1983/84:71                                                     92

eller två kalendermånader. Bestämmelserna om redovisningsperiodernas längd har inte tagits in i LFK utan i skatteförfaltningarna eller, när det gäller prisregleringsavgifterna, i tillämpningsföreskrifter som JN meddelat.

Utredningen har föreslagit vissa ändringar av redovisningsperioderna. För de skatter som har månadsredovisning föreslås inga generella ändring­ar. För skatten på energi och för bensinskatten föresläs att redovisningspe­rioderna, som tidigare varierat mellan en och fyra månader, skall utgöras av två månader. För spelskatten, där redovisningsperioden nu är tre måna­der, föreslås en förkortning till tvä månader.

När det gäller energiskatten på bränslen och bensinskatten har redan fr. o. m. den 1 januari 1983 redovisningsperioden enhetligt bestämts till två månader (prop. 1981/82: 201, SkU 63, rskr 310, SFS 1982: 286-287).

Frågan om redovisningsperiodernas längd inom hela punktskatteområ­det övervägs emellertid f.n. av skatlekreditutredningen (B 1982:02). Ett förslag från ulredningen kan beräknas föreligga senare detta år. Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet är jag inte beredd att föreslå några ändringar beträffande redovisningsperioderna. De nuvarande redo-visningstiderna för punktskatterna bör l.v. vara oförändrade.

Däremot bör enligl min mening nu kunna tas upp ett förslag av punkt-skalleuiredningen om en reglering av de fall när en längre redovisningspe­riod än normalt skall kunna medges.

Beskattningsmyndigheten har i allmänhet möjlighet att bestämma annan redovisningsperiod än den som anges i lagen. Vanligen anges inte under vilka förutsättningar sådana beslut om avvikande perioder får meddelas. Enligt utredningen finns även i fortsättningen skä! att ge beskattningsmyn­digheten möjlighet att medge längre redovisningsperioder när särskilda skäl föreligger. För skattskyldiga med låg årlig skatteredovisning bör enligt utredningen redovisningsperioden kunna bestämmas lill halvt eller helt beskattningsår. Ulredningen föreslär att redovisningsperiod som omfattar halvt beskattningsår bör kunna medges skattskyldiga som regelmässigt har atl redovisa en årsskatt som är mindre ån 20 000 kr. Gränsen för helårsre­dovisning bör gå vid 10 000 kr. Utredningen föreslär att de längre redovis­ningsperioderna bör bestämmas med utgångspunkt i beskattningsåret en­ligt kommunalskatlelagen (1928:370) eller i vissa fall kalenderår eller rä­kenskapsår. Motsvarande ordning gäller för mervärdeskatten.

Ulredningens förslag om längre redovisningsperioder i vissa fall har godtagits av remissinslanserna. Enligt min mening bör förslagel genomfö­ras. De beloppsgränser som kan erfordras bör las in i en tillämpningsför­ordning fill LPP.

2.2.4 Deklaration

De skattskyldiga skall f. n. vanligen avge deklaration en månad eller en månad och fem dagar efter redovisningsperiodens utgång. För vissa av punktskatterna förekommer dock såväl kortare som längre deklarations­tider.


 


Prop. 1983/84:71                                                     93

Utredningen föreslär att deklarationstiden genomgående bestäms lill 35 dagar, varvid tiden räknas antingen frän redovisningsperiodens utgång eller, för de skatter som skall redovisas för varje skattepliktig händelse, från skattskyldighetens inträde. Utredningen föreslår att detta skall gälla även för skatten pä roulettspel, som i dag skall redovisas för kommande perioder.

För vissa skatter, totalisaloravgifi, lotterivinstskatt och stämpelskatten på aktier föreslår dock ulredningen atl de nuvarande deklarationstiderna i huvudsak behålls.

Skattekreditutredningen ser f. n. över också deklarationstiderna för punktskatterna. I fråga om skatten på tobak och dryckesskatten har ulred­ningen redan föreslagil atl deklarationstiden förkortas till 25 dagar. I prop. 1982/83:150 har föreslagits att dessa ändringar genomförs fr.o.m. den 1 januari 1984.

Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet är jag nu inte beredd alt ta ställning till ändrade deklarationstider för punktskatterna. Jag föreslår alt de nuvarande deklarationstiderna l.v. behålls. Även de nuvarande principerna för deklaration av skatt pä roulettspel bör kvarstå l.v.

Utredningen har vidare föreslagit vissa särtegler för deklaration av rek­lamskatt för redovisningsperioden maj-juni, samt för skattskyldiga som skall lämna deklaration för hell eller halvt år. Förslagen har rönt vissa invändningar frän remissinstanserna. Jag föreslär att frågan om införande av regler av detta slag tas upp först i samband med deklarationstidernas längd i övrigt.

1 fråga om prisregleringsavgifterna är deklarationstiderna, som bestäms av jordbruksnämnden, nu i de flesta fall 15 dagar. Utredningen föreslär att denna tid, som enligt utredningen i vissa fall har visat sig vara alltför kort, skall förlängas till 35 dagar. Jag anser emellertid att hittillsvarande ordning beträffande dessa avgifter bör behällas. Deklarations- och betalningsti­derna måste samordnas med reglerna om bidrag och annat stöd inom resp. regleringsområde. Jag föreslär därför att jordbruksnämnden även i fortsätt­ningen skall få bestämma deklarationstiderna.

F.n. anges i punktskatteförfattningarna deklarationsfiden pä olika sätt. Enligt de äldre författningarna gäller vanligtvis att deklarationen skall lämnas viss dag, medan de nyare författningarna stadgar att deklarationen skall ha kommit in fill beskaltningsmyndigheten viss dag.

För att möjliggöra en enkel kontroll av att deklarationsskyldigheten fullgjorts i rätt tid bör enligt utredningen det senare systemet genomföras för hela punktskatteomrädet och även för prisregleringsavgifterna.

Från ett par remissinstanser har anförts alt det är att föredra att de principer som nu gäller enligl ML får gälla även för punktskatterna. Enligt ML anses deklarationen ha kommit in i rätt tid om inbetalningskort e.d. föreskriven dag inkommit till postanstaU.

Enligt min mening innebär emellertid den av utredningen föreslagna


 


Prop. 1983/84:71                                                                   94

bestämmelsen den ur konlrollsynpunkl bästa lösningen av frågan när de­klarationen skall anses ha kommit in. Jag föreslår därför att utredningens förslag följs i denna del.

I fräga om innehållet i och utformningen av deklarationen för punktskat­ter och prisregleringsavgifter har utredningen föreslagit regler som innebär en precisering och i vissa fall en utökning av den nuvarande uppgiftsskyl­digheien. Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några invändningar häremot och jag föreslär atl bestämmelserna utformas enligt utredningsför­slaget. I fråga om några av prisregleringsavgiflerna har dock vid remissbe­handlingen framkommit att avgiftsmyndigheten i vissa fall bör ha möjlighet att begränsa uppgiftsskyldigheten. Jag föreslär atl beslämmelserna kom­pletteras med en regel av denna innebörd.

2.3 Skattens bestämmande

2.3.1 Skattebeslut

Beslutsordningen i LFK bygger pä att skatten som regel fastställs i enlighet med deklarationen. I de fall beskattningsmyndigheten godtar den skatlskyldiges deklaration behöver någol beslut inle meddelas. Meddelas inte etl beslut gäller nämligen, enligt 19 § andra stycket LFK, alt skatten anses fastställd i enlighet med deklarationen vid beslutsfristens utgång, dvs. ell är efter utgången av det kalenderår under vilket redovisningsperio­den gått till ända.

Om beskaltningsmyndigheten däremot vill avvika från deklarationen måste myndigheten enligt 17 § första stycket LFK meddela ett beslut om detta. Detsamma gäller om myndigheten vill ta ut skatt av någon som inte deklarerat. Om beskaltningsmyndigheten anser att skatten måste faststäl­las innan utredningen i ärendet slutförts får beslutet vara preliminärt. Beskattningsmyndigheten är under beslutsfrislen oförhindrad atl fatta flera preliminära beslut så länge slutligt beslut inte har meddelats. Beskattnings­myndigheten är dock skyldig alt meddela ett slufiigt beslut om den skatt­skyldige begär det (17 § andra stycket LFK). Föreligger endast preliminärt beslut anses skatten vid beslutsfristens utgång fastställd genom slutligt beslut i enlighel med det senast meddelade preliminära beslutet (19 § andra stycket LFK).

De rättsliga verkningarna av de preliminära besluten avviker pä ett par punkter frän de verkningar som de slutliga beslulen har. Dels får beskatt­ningsmyndigheten ompröva preliminära beslut, dels får preliminära beslut inte överklagas. Om den skattskyldige är missnöjd med ett preliminärt beslut som beskattningsmyndigheten inte vill ändra kan han endast få ändring i detta genom att först begära ett slutligt beslut, som han sedan kan överklaga. 1 övrigt har ett preliminärt beslut samma rättsverkan som ett slutligt beslut, l.ex. atl den fastställda skatten skall betalas in och får drivas in om den inte betalas.


 


Prop. 1983/84:71                                                     95

Den beslutsordning som används hos RSV för punktskatterna överens­stämmer i mänga avseende med det förfarande som gäller för fastställelse av mervärdeskatt. Sistnämnda förfarande bygger också på ett system med formlösa faslslällelsebeslut i överensstämmelse med deklarationen och pä en uppdelning av de beslut som meddelas den skattskyldige i sädana beslut som kan överklagas och inte överklagbara beslul. Numera används emel­lertid i ML inte beteckningen preliminärt beslut för de ej överklagbara skattebesluten.

Utredningen föreslär att beslutsordningen vad gäller punktskatterna i huvudsak bibehålls men anpassas närmare till ML: s regelsystem. Utred­ningens förslag innebär sålunda att det även i fortsättningen skall finnas två slags beslut, beslut som kan omprövas och beslut som år slutliga. Emeller­tid föreslås de omprövningsbara besluten komma till användning i större omfattning än f.n. Endast om den skattskyldige eller allmänna ombudet begär del eller annars om del finns särskilda skäl bör besluten göras slutliga. Omprövningsbara beslut skall därför enligt förslagel vanligen meddelas också när skatterevision har företagits och utredning i saken har slutförts.

Utredningen föreslär vidare att benämningen "preliminärt beslut" tas bort. Enligt utredningen erfordras inte några särskilda benämningar som skiljer de omprövningsbara frän de inte omprövningsbara skattebesluten.

Utredningen föreslär vidare att beslutssystemet kompletteras med en regel om all skatten skall anses beslutad i enlighet med deklarationen om deklarationen kommit in till beskattningsmyndigheten i rätt tid.

Enligt förslaget skall vidare skatten anses beslutad till noll kronor om deklarationen inte kommit in vid den tidpunkt då den senast skall vara ingiven. Beskattningsmyndigheten skall således fatta etl särskill skattebe­slut och underrätta den skattskyldige om detta i de fall deklarationen kommer in för sent. Enligt utredningen torde detta som regel inte medföra något störte merarbete för beskaltningsmyndigheten. eftersom skattebe­sluten i dessa fall kan samordnas med de beslut om förseningsavgift som RSV fattar när en deklaration kommer in för sent.

Remissinstanserna har i huvudsak godtagit den av utredningen föreslag­na beslutsordningen. En av remissinstanserna har emellertidanfört att det för tydlighetens skull vore önskvärt om de omprövningsbara besluten fick en särskild benämning. Vidare har ett par av remissinstanserna avstyrkt atl skatten skall anses fastställd till noll kronor om deklaration lämnas in för sent.

För egen del vill jag anföra följande.

Utredningens förslag om att i större omfattning än hittills använda om­prövningsbara beslut innebär en förenkling och effektivisering av besluts­processen. Ändringarna innebär även en samordning med vad som gäller för mervärdeskatten. Jag föreslår därför att utredningens förslag om be­slutsordningen genomförs i nu angivna delar.


 


Prop. 1983/84:71                                                                   96

Vad sedan gäller frågan om en särskild beteckning för omprövningsbara beslut skulle enligt min mening en sådan beteckning i vissa avseenden vara till fördel. Emellertid har del visat sig att särskilda beteckningar som "preliminära beslut" har skapat missförstånd vid lillämpningen. För mer­värdeskattens del används därför numera inga särskiljande beteckningar för de olika beslutslyperna. Skatteutskottet har också, senast i SkU 1978/79:33, uttalat att det är angeläget att beslutsordning m.m. får såvitt möjligt enhetlig utformning i fråga om hela den indirekta beskattningen. Jag är därför inte beredd att föreslå att någon särskild beteckning för de omprövningsbara besluten skall införas i LPP.

I fråga om ulredningens förslag att beskattningsmyndigheten alltid skall fatta elt särskilt skattebeslut om deklarafionen kommit in för sent vill jag anföra följande. Enhgt utredningen motiveras förslaget i huvudsak av att denna ordning krävs om ett ADB-stöd införs för punktskatterna. Enligt RSV, som är beskattningsmyndighet för de punktskatter som skulle omfat­tas av systemet, erfordras emellertid den angivna beslutsordningen inte med hänsyn lill dalatekniken. Däremot gäller den föreslagna ordningen för mervärdeskatten, men enligt RSV har den där visat sig vara olämplig. Mot den nu angivna bakgrunden anser jag inle att det finns tillräckliga skäl att genomföra utredningens förslag i denna del. Jag föreslår i stället att skatten vid för sen deklaration skall anses beslutad till noll kronor till dess att deklaration inkommit eller nytt beslut har meddelats. Inkommer deklara­tionen med några dagars försening får skatten anses beslutad enligt dekla­rationen, och dä erfordras inte något särskilt beslut av beskattningsmyn­digheten.

F.n. gäller att beslut om fastställande av skatt för en beskattningsperiod får meddelas senast vid uigången av året efter det kalenderår då beskatt­ningsperioden gått till ända (19 § LFK). Beslutsfristen är således endast ett år, medan den för mervärdeskatten numera är sex år. Utredningen föreslär att beslutsfristen för punktskatterna nu förlängs till tre år.

Några remissinstanser har ansett alt den av utredningen föreslagna förlängningen av beslutsfrislen är väl avvägd. Ett par remissinstanser förordar dock alt en samordning sker med reglerna i ML, så att beslutsfris­len även för punktskatterna blir sex år. Några remissinstanser äter anser atl den nuvarande beslutsfristen inte bör föriängas, eftersom en lång om­prövningstid skapar osäkerhet för de skattskyldiga och särskilda problem när det gäller skatter som skall övervältras på konsumenterna.

För egen del vill jag anföra följande. En förlängning av beslutsfrislen innebär förbättrade möjligheter att fä materiellt felaktiga skattebeslut rät­tade. Nuvarande ordning på punktskatteomrädet har varil klart otillfreds­ställande i detta avseende. Framför allt har det visat sig att den bristande möjligheten att rätta till felaktiga skattebeslut, som upptäcks först efter viss tid, ofta hårt har drabbat de skattskyldiga. Även om en möjlighel att anföra besvär i särskild ordning införs, vilket jag ämnar förorda i det


 


Prop. 1983/84:71                                                                   97

följande, bör enligt min mening beslulsliden därför förlängas. I fräga om beslulsfristens längd delar jag utredningens uppfattning att det inte nu bör komma ifråga atl förlänga liden till sex är. Först bör den av utredningen föreslagna förlängningen fä prövas i tillämpningen. För några punktskat­ter, l.ex. den särskilda varuskatten, kan även en ökning av beslutsfristen till tre år i vissa fall medföra svårigheter för de skattskyldiga. Detta beror i första hand på att vissa skatteförfaltningar kan innehålla särskill svårbe­dömda materiella regler. Några särbestämmelser för dessa fall år emeller­tid enligt min mening inte motiverad. Beskattningsmyndighelen får mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet avgöra i vilken utsträckning rättelse skall ske.

Jag föreslår således att, i enlighel med ulredningens förslag, skattebeslut skall få omprövas genom nytt beslut till och med tredje året efter utgången av del kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända eller den skallepliktiga händelsen har inträffat.

Utredningen har i fråga om skattebesluten slutligen föreslagit att rättelse skall kunna ske för flera perioder under ett beskattningsår genom att en ny deklaration lämnas för den sista redovisningsperioden under året. Detta är numera möjligt för mervärdeskattens del. Ulredningen förslär att för punktskatterna samma villkor för sädana rättelse skall gälla som nu enligt ML, dvs. rättelsen skall avse mer än en period och slutligt beslul skall inle ha meddelats för någon period under beskattningsåret.

Remissinstanserna har godtagit förslaget om möjlighet till rättelse utan uppdelning på olika redovisningsperioder. För egen del anser jag att försla­gel leder till förenklingar både för de skattskyldiga och för myndigheterna. Jag föreslår att utredningens förslag genomförs.

Den nu föreslagna beslutsordningen för punktskatterna bör i enlighet med ulredningens förslag gälla även för prisregleringsavgifterna.

2.3.2 Efterbeskattning

Efterbeskattning får enligt LFK i huvudsak ske under motsvarande förutsättningar som enligt ML och TL. Utredningen förslär därför atl den nuvarande ordningen i huvudsak behålls. På några punkter föreslås dock avvikelser jämfört med de nu gällande reglerna.

F.n. kan efterbeskattning komma i fråga om skatt utgått med för lågt belopp på grund av att den skattskyldige inte har lämnat det biträde som behövs vid granskningen av handlingar eller varulager. Enligt utredningen har den omständigheten, att den skatlskyldige inle har lämnat det biträde som behövs vid granskning av handlingar eller varulager, knappast någon praktisk betydelse som grund för efterbeskattning. Vidare år det enligt utredningen svårt att i varje särskilt fall fastställa i vilken omfattning den skattskyldiges biträde behövts för granskningen. Utredningen föreslär där­för att denna efterbeskattningsgrund tas bort. Jag delar utredningens upp-7   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71                                                                   98

fattning i denna fräga och föreslär atl denna efterbeskattningsgrund inte överförs till LPP.

För punktskatterna och prisregleringsavgifterna gäller i vissa fall att den skattskyldige kan vara berättigad att återfå skatt för en viss redovisnings­period. Detta kan l.ex. inträffa om avdragen för en period överstiger de tillkommande posterna i deklarationen för samma period. .Återbetalnin­garna grundas som regel på uppgifter som den skattskyldige har lämnat. Det kan dä också iniräffa att en återbetalning blir felaktig.

Utredningen föreslår att efterbeskattning även i detta fall skall få ske,om felet beror på att den skatlskyldige har lämnat oriktig uppgift eller brustit på annat sätt i sin uppgiftsskyldighet. Jag föreslår, i enlighet med utred­ningens förslag, att den nämnda efterbeskatlningsgrunden införs. Motsva­rande gäller f. n. för mervärdeskattens del.

F.n. får efterbeskattning inte ske om det tillkommande beloppet är att anse som ringa. Detta gäller för såväl de direkta som de indirekta skat­terna. Frågan om beloppet är atl anse som ringa skall enligt den praxis som f. n. tillämpas för mervärdeskatt och punktskatter avgöras för varje redo­visningsperiod för sig. Detta innebär att efterbeskattning inte kan ske om den tillkommande skatten är hänförlig till flera redovisningsperioder och beloppen för varje period för sig är att anse som ringa. Detta kan enligt utredningen i vissa fall leda till resultat som är otillfredsställande. För exempelvis en skattskyldig som redovisar skatt för tvåmänadersperioder kan betydande belopp undandras om det är fråga om brister i redovisning­en under flera år. Utredningen föreslär därför att om efterbeskaltningen avser flera redovisningsperioder under samma beskattningsår skall efter­beskattning få ske även om det undandragna beloppet för varje redovis­ningsperiod är att anse som ringa. Som villkor för efterbeskattning bör dä gälla att det sammanlagda beloppet som påförs pä detta sätt för beskatt­ningsåret inte kan anses som ringa.

Remissinstanserna har godtagit den föreslagna utformningen av ringabe-loppsregeln. Jag förslår att utredningens förslag i denna del följs.

När del gäller lidsfristen för efterbeskattning gäller f. n. enligt LFK atl efterbeskattning får ske senast inom fem år efter utgången av det kalen­derår under vilket beskattningsperioden slutade. Utredningen föreslär en anpassning till tidsfristen enligt TL och ML. Enligt ML gäller sedan den 1 januari 1982 alt fråga om efterbeskattning får väckas senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända. Enligt min mening bör denna tidsgräns för efterbeskattning infö­ras i LPP.

2.3.3 Besvär i särskild ordning

Enligl LFK kan ändring till den skattskyldiges förmån göras i lagakraft-vunna beslut endasl när ändringen avser rättelse av beslut som blivit felaktiga till följd av felräkning, misskrivning eller annal uppenbart förbi-


 


Prop. 1983/84:71                                                                   99

seende. Någon annan möjlighet atl till den skallskyldiges fördel ompröva ett lagakraftvunnel beslut finns inte, bortsett från att befrielse från eller återbetalning av skatt kan medges enligl 46 § LFK om synnerliga skäl föreligger.

1 ML har efter mönster av TL däremot införts särskilda rättsmedel som gör del möjligt för besvärsmyndighet att la upp etl yrkande från den skatlskyldige till prövning även efler den ordinarie besvärstidens slut. Bestämmelserna i ML om besvär i särskild ordning innebär i korthet följande.

Skattskyldig får anföra besvär i särskild ordning t.o.m. sjätte året efter utgången av del kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända. För alt besvären skall tas upp lill prövning krävs dock att vissa förutsätt­ningar är uppfyllda. Enligt 55 § ML får besvär i särskild ordning endast anföras om

1.    skatt har påförts någon som inte är skattskyldig eller skatt har tagits ut för något som inle är skattepliktigt,

2.    skatt har fastställts mer än en gång för samma omsättning,

3.    beskaltningen har blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4.    skatten avviker väsentligt frän vad som rätteligen hade bort utgå och delta beror på fel i deklarationen eller vissa andra uppgifter, eller

5.    någon i annat fall kan åberopa omständighet eller bevis som bör föranle­da att skatten fastställs till belopp som väsentligt avviker från vad som har fastställts.

Besvär enligt punkterna 4 och 5 prövas endast om de grundas pä nya omständigheter eller bevis och om det framstår som ursäktligt att omstän­digheterna eller beviset inte har åberopats i annan ordning för att fä rättelse.

Besvär i särskild ordning enligl ML prövas av länsrätten som första instans. Har länsrätten sakprövat skatten för perioden skall besvären prövas av kammartätten och har sådan domstol eller regeringsrätten prö­vat skatten skall besvären tas upp av regeringsrätten. Om regeringsrätten eller kammartätten finner att besvären skall tas upp till prövning kan domstolen förordna att den fortsatta handläggningen skall ske i länsrätt.

Utredningen föreslår att i huvudsak motsvarande bestämmelser om be­svär i särskild ordning införs också i LPP. Till skillnad mot vad som gäller enligl ML föreslår utredningen emellertid att besvär i särskild ordning alltid skall tas upp och prövas av beskattningsmyndighelen som första instans. Utredningen motiverar detta avsteg frän instansordningens prin­cip med att det vid beslut om punktskatter ofta behövs kontroll av den skattskyldiges uppgifter mot hans bokföring eller l.ex. laboratorieunder­sökning av varuprov. Enligt utredningen är det lämpligast att sådana utredningar i första hand görs hos beskattningsmyndigheterna, som sedan också bör fä ta ställning till utredningsmaterialet. I annat fall skulle, fram-


 


Prop. 1983/84:71                                                                  100

håller utredningen, frågan om omprövning av beskattningen, med de spe­ciella utredningsproblem som ofta förekommer i fråga om punktskatter och prisregleringsavgifter, normalt få tas upp av kammartätten som första instans.

Remissinstanserna har tillstyrkt att en möjlighet införs atl ompröva beslut om punktskatter och prisregleringsavgifter i särskild ordning. Ett par av remissinstanserna har dock bestämt avstyrkt förslaget alt beslut alltid skall fattas av beskattningsmyndigheten. Remissinstanserna åbero­par därvid att förslaget innebär ett avsteg frän instansordningens princip, och att detta kan ge upphov till svåriösta problem.

Jag delar utredningens uppfattning att en möjlighet bör öppnas alt i särskild väg ompröva lagakraftvunna beslul om punktskatter och prisreg­leringsavgifter. Delta är av särskild betydelse för de skattskyldiga om beslutsfristen, som jag tidigare föreslagit, begränsas till tre år. Jag föreslår således att regler om besvär i särskild ordning införs i LPP. När det gäller förslaget att beskattningsmyndighelen alltid skall fatta beslut i sädana ärenden anser jag emellertid att starka skäl talar häremot. De praktiska fördelar utredningen velat uppnå med förslaget kan enligt min mening lika väl åstadkommas om besvärsmyndigheten vid prövning av besvär i sär­skild ordning kan förordna att ett mäl skall tas upp och prövas av beskatt­ningsmyndighelen. Denna ordning tillämpas enligl ML och TL, där besvär i särskild ordning anförs hos besvärsinslansen närmast över den instans som tidigare har beslutat om skatten. Jag föreslår därför att besvär i särskild ordning enligt LPP skall föras hos kammarrätten eller, om kam­marrätt eller regeringsrätten tidigare har beslutat om skatten eller avgiften för samma redovisningsperiod eller samma skattepliktiga händelse, hos regeringsrätten.

2.4 Betalning av skatt, m. m.

2.4J Betalning

Enligt 26 § LFK gäller att betalning av skatt skall ske inom den för deklarationens avgivande bestämda tiden. Enligt den praxis som tillämpas hos RSV för flertalet punktskatter anses betalningen ha skett när inbetal­ningen har bokförts på RSV: s postgirokonto. Denna praxis avviker från bestämmelserna i UBL och ML, som innebär alt betalningen anses verk­ställd när den gjorts på postanstalt eller när försändelse med bl.a. gire-ringskoit kommit in till postanstaU (53 § UBL och 44 § ML).

Även för prisregleringsavgifterna gäller vanligen att avgift skall betalas inom samma tid som gäller för att lämna deklaration. För vissa av avgif­terna är dock f. n. betalningstiden längre än deklarationstiden.

Utredningen föreslär att skatten eller avgiften för varje redovisningsperi­od eller skattepliktig händelse skall vara inbetald senast den dag då dekla­ration skall ha kommit in. Detta innebär atl de regler och den praxis som


 


Prop. 1983/84:71                                                    101

nu gäller för flertalet av punktskatterna generellt skall tillämpas för skat­terna och avgifterna.

Remissinstanserna har inte haft något att invända mot denna ordning. Ett par remissinstanser anför dock att det skulle vara till fördel om bestäm­melsen om när skattebetalning skall anses ha skett kunde samordnas mellan LPP och ML.

Jag anser att den av utredningen föreslagna ordningen har flera fördelar. I fråga om tidpunkten när skattebetalning skall anses ha skett delar jag ulredningens uppfattning att den nuvarande ordningen inle bör ändras, då den visat sig medge relativt enkla avgöranden för beskattningsmyndighe­len. Jag föreslår således atl utredningens förslag genomförs. Till följd av att jag tidigare har föreslagil att de nuvarande deklarationstiderna för punklsskatterna l.v. skall behållas kommer betalningstiderna för punkt­skatterna all vara oförändrade.

F.n. gäller enligt 26 § LFK all skatt utgår i helt krontal så att överskju­tande öretal bortfaller. Utredningen har föreslagit alt denna avrundnings-regel ändras sä att nettobelopp i deklaration skall vara avrundat lill när­maste tiotal kronor. Åtskilliga remissinstanser har riktat kritik mot försla­get, som bl. a. ansetts ge upphov till tolkningssvårigheter. JN har anfört att för prisregleringsavgifterna avrundningsregeln är till nackdel, bl. a. ur sta­tistisk synpunkt. Jag instämmer i vad remissinstanserna anfört om alt den föreslagna avrundningsregeln är olämplig. Jag föreslår i stället att den nuvarande avrundningsregeln i LFK, som motsvarar vad som gäller enligt ML, överförs till LPP.

2.4.2 Anstånd

Beskattningsmyndigheterna har f. n. möjlighet att med stöd av 26 § andra stycket LFK medge anstånd med betalning av skatt. Anstånd får endast medges om synnerliga skäl föreligger, och praxis är restriktiv.

I fräga om prisregleringsavgifterna kan f. n. anstånd med betalning ges enligl bestämmelserna i avskrivningskungörelsen (1965:921).

Utredningen föreslår alt i LPP tas in bestämmelser om att anstånd skall kunna medges om den skattskyldiges betalningsförmåga är nedsatt på grund av oförvållad omständighet. Reglerna är i huvudsak utformade pä samma sätt som f.n. för mervärdeskatten. Förslaget avviker emellertid från beslämmelserna i 45 § ML, bl. a. så till vida alt det inte skulle krävas synneriiga skäl för att anstånd skall kunna medges. Jag föreslär alt an-slåndsregler av det slag ulredningen förordat las in i LPP , men atl kraven för att anstånd skall kunna medges enligt LPP blir desamma som nu enligt ML.

Utredningen föreslår i övrigt att anstånd skall kunna medges i vissa fall när skattskyldig har upphört atl vara regislrerad. Enligt RSV: s nuvarande praxis kan så ske. Vidare föreslås att anstånd under vissa förutsättningar skall kunna medges när besvär har anförts över beskattningsmyndighetens


 


Prop. 1983/84:71                                                                  102

beslut. De föreslagna reglerna i denna del överensstämmer med reglerna i UBL. Dessa anståndsmöjligheter har godtagits av remissinstanserna och jag föreslår att de införs i LPP.

Några remissinstanser har påpekat att förslaget bör kompletteras med en regel om att skatt för vilken betalningsanstånd har medgetts bör få avräk­nas vid återbetalning av skatt. Jag delar uppfattningen att en avräkningsre-gel bör införas i LPP. Enligt UBL gäller att avräkning i princip får göras mellan skatt som skall återbetalas och skatt för vilken belalningsanstånd har medgetts (51 § andra stycket). Enligt praxis (RSV Du 1975:8) sker dock inte avräkning mot skatt för vilken anstånd med betalningen har medgetts på grund av att taxeringsbesvär m. m. har anförts. Jag förordar att denna princip även får gälla för punktskatterna. Jag föreslår således atl avräkning skall ske när anstånd har medgelts på grund av att den skattskyl­diges skattebetalningsförmåga är nedsatt eller om anstånd har medgetts när skattskyldig har upphört att vara registrerad.

2.4.3 Ränla och restavgift

Om den skattskyldige inte deklarerar och betalar skatt i rätt tid utgår ränta på skattebeloppet, 27 § andra stycket LFK.

Räntan är 7 % och utgår från den dag deklaration senast skulle ha avgivits eller skatt senast bort inbetalas och t. o. m. den dag betalning sker. Ränta tas dock ut längst till dess att skatten överlämnas för indrivning. När krav pä skatt överlämnas till indrivning utgår däremot restavgift med 6 % på beloppet (28 §).

För vägtrafikskatl och för stämpelskatt tas i stället för ränta restavgift ut direkt vid för sen belalning.

För prisregleringsavgifterna tas ränta på obetalda avgifter ut efter en räntesats som motsvarar riksbankens diskonto med tillägg av 4 procenten­heter. Överlämnas krav på avgift till indrivning ulgår restavgift med 6 %.

Ulredningen har föreslagit atl såväl ränta som restavgift alltjämt skall kunna utgå vid för sen betalning av skatter eller avgifter. Därvid skall ränta huvudsakligen utgå i syfte att kompensera ränteförluster i samband med uppbörden, medan restavgiften skall vara ett påtryckningsmedel för atl förmå de skattskyldiga att betala i rätt tid.

Restavgift skall således enligt förslaget tas ut om skattebelopp som har tagits upp i deklaration inte betalas i rätt tid. Restavgift skall vidare utgå om skatt inte betalas inom tid som beskattningsmyndigheten i särskilda fall beslutat. Slufiigen skall restavgift utgå om deklaration inte har lämnats och om beslut om skönsbeskattning meddelas högst en månad efter deklara-tionsfidens utgång.

Ränta skall enligt förslaget utgå om skatten bestäms till högre belopp än vad som har deklarerats. Ränta skall då beräknas t.o.m. den dag som i beslutet har angetts som sista betalningsdag. Betalas skatten inte inom denna tid skall därjämte restavgift utgå. Ränta skall utgå också om deklara-


 


Prop. 1983/84:71                                                                  103

tion inte ges in och beslul om skönsbeskattning fattas senare än en månad efter deklarationstidens ulgäng. Slutligen kan enligt förslaget ränta utgå också om anstånd har beviljats med erläggande av skatt när skattebeslut har överklagats.

Räntan skall enligt förslaget motsvara ö-skatteräntan enligt UBL.

Utredningens förslag har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Ett par remissinstanser har dock avstyrkt förslaget att, när deklaration inte har lämnats, den tid inom vilken beslut om skönsbeskaltning meddelas skall avgöra om restavgift eller ränta skall utgå. Enligt remissinstanserna år den föreslagna ordningen mindre lämplig ur rättssäkerhetssynpunkt, eftersom beskattningsmyndighetens rutiner m. m. kommer att avgöra om ränta eller restavgift skall påföras.

För egen del vill jag framhålla följande. De nuvarande reglerna om ränta och restavgift är uppenbarligen inte tillräckliga för att säkerställa att skat­tebetalning inom punktskatleområdet sker i föreskriven tid. Restavgift bör därför utgå redan om skatt inle betalas inom föreskriven eller av beskatt­ningsmyndigheten beslutad tid. Jag föreslår därför alt utredningens förslag om en ökad användning av restavgifterna inom området för punktskatterna och prisregleringsavgifterna genomförs.

Utredningens förslag om ränta innebår en anpassning lill de principer som ligger bakom UBL: s bestämmelser. Jag förordar att förslaget även i denna del i huvudsak genomförs. Däremot bör enligt min mening inte den ordningen införas att antingen ränta eller restavgift skall, beroende på när beslut fallas, tas ut vid skönsbeskaltning.

Beskattningsmyndighetens rutiner bör inte kunna styra frågan om ränla eller restavgift skall utgå. Frågan om effektivare åtgärder i de fall skatt­skyldiga underlåter att deklarera behöver dessutom beaktas för hela skat­teområdet. Enligt min mening är det därför lämpligt att nu avvakta de förslag om en effektivisering av restavgiftssystemet och skatteuppbörden som kan framkomma under skatteindrivningsulredningens (B 1981:02) ar­bele. Jag föreslär därför att i LPP endast införs en bestämmelse om att ränta skall utgå i det här nämnda fallet. Denna ordning överensstämmer med vad som nu gäller.

Som tidigare har nämnts skall enligt förslaget ränta utgå om anstånd har medgetts med att belala skatt i samband med att ett skattebeslut har överklagats. Enligl förslagel skall i detta fall ränta tas ut t. o. m. den dag då beloppet betalas. Detta innebär att ränta skulle kunna utgå även under ett eventuellt indrivningsförfarande. Från några remissinstanser har påpekats alt detta skulle skapa komplikationer vid indrivningen. Även enligt min mening saknas f.n. förutsättningar för att ta ut ränta på av utredningen föreslaget sätt. Jag föreslår att ränta i del angivna fallet endasl skall tas ut t. o. m. den dag då skatten överlämnas till indrivning.

Enligt 32 § UBL gäller att respitränta inte utgår för längre tid än tvä är. Begränsningen är föranledd av all det slutliga beslutet om tillkommande


 


Prop. 1983/84:71                                                                  104

skatt kan försenas genom handläggningen i skattedomstolarna. En remiss­instans förelår att denna begränsning införs även för ränta enligt LPP. Enligl utredningen är dock en sådan begränsning inte påkallad på punkt­skatteomrädet. Jag delar utredningens uppfattning att det saknas skäl att införa en begränsning av ränteuttaget, bl.a. mot bakgrund av den ränte­nivå som förslås och då räntan skall utgöra en motvikt till den räntevinst som den skatlskyldige erhåller till följd av den försenade inbetalningen.

Enligt nuvarande 27 § tredje stycket LFK får beskaltningsmyndigheten i vissa fall avstå från ränta. Utredningen föreslår att möjligheten att avstå från ränta slopas. En av remissinstanserna har anfört atl det inte finns tillräckliga skäl för en sådan ändring. Enligt min mening innebär emellertid räntenivån och den minimigräns om 50 kr. som skall gälla atl någon regel om avstående från ränta inle erfordras. Jag föreslär därför att utredningens förslag i denna del följs.

2.4.4 Indrivning

Handläggningen av indrivningsärenden för punktskatter och prisregle­ringsavgifter är uppdelad pä beskattningsmyndigheterna och kronofogde­myndigheterna. Innan ett ärende överlämnas till kronofogdemyndigheten gör som regel beskaltningsmyndigheten en viss prövning av om gäldenären kan förmås att belala sin skuld utan att exekutiva åtgärder vidtas. Anser man atl detta är möjligt överlämnas inle ärendet till kronofogdemyndighe­ten utan det får i stället hgga kvar hos beskattningsmyndigheten, som då utför vissa delar av indrivningsarbelet. Först om det behövs exekutiva åtgärder för att få fordringen infriad övertas ärendet av exekutiv myndig­het. Redovisning av överlämnade indrivningsärenden till beskattnings­myndigheten sker så snart som möjligt med influtna medel eller med uppgift om att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar eller att det finns etl annat indrivningshinder.

Detta indrivningsförfarande skiljer sig från den ordning som gäller för indrivning av direkt skatt och mervärdeskatt, bl. a. genom att kronofogde­myndigheten för dessa skatter handhar hela'indrivningsarbetet. Kronofog­demyndigheten övertar ärendet när skatten inte betalas i rätt tid. Någon redovisning till beskattningsmyndigheten av varje särskilt indrivningsär­ende förekommer inte i dessa fall.

Utredningen föreslär att indrivningsarbetet även när det gäller punkt­skatterna och prisregleringsavgifterna helt läggs över på kronofogdemyn­digheterna. Indrivningen kan då ske i samma ordning som för de direkta skatterna och för mervärdeskatten. Enligt utredningen leder en sådan samordning till en förenklad hantering för kronofogdemyndigheterna sam­tidigt som förutsättningar skapas för en effektiviserad indrivningsverksam­het. Utredningens förslag innebär också i sak atl UBL: s regler om av­kortning, avskrivning och efterkrav skall tillämpas för punktskatterna och prisregleringsavgiflen.


 


Prop. 1983/84:71                                                    105

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt ulredningens förslag att arbetet med indrivning av punktskatter och prisregleringsavgifter skall flyttas över till kronofogdemyndigheterna. Bl.a. påpekas att den nuvaran­de indrivningsordningen leder till alt beskattningsmyndighet och kronofog­demyndighet handhar indrivning mot en och samma gäldenär utan att känna lill varandras åtgärder.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att indriv­ningsarbetet i åtskilliga avseenden kan förbättras och effektiviseras om förfarandet ändras på föreslaget sätt. Jag föreslär därför att arbetet med indrivning av punktskatter och prisregleringsavgifter flyttas över till kro­nofogdemyndigheterna. Reglerna om indrivning m. m. i UBL bör, som utredningen har förslagit, tillämpas för skatterna och avgifterna.

Enligt utredningens förslag skall vad som gäller länsstyrelse i UBL i princip i stället gälla beskattningsmyndighelen.

Detta innebär enligt utredningsförslaget också att beslut i frågor om bl. a. avkortning och s.k. konsulatsanmaning samt frågor om försättande i konkurs och antagande av ackord skall fattas av beskattningsmyndigheten. För andra skatter fattas beslut i sädana frågor av länsstyrelse. Flera re­missinslanser har anfört alt förfarandet skulle effektiviseras om länsstyrel­sen även för punktskatterna och prisregleringsavgifterna fick fatta beslul i dessa frågor.

I fråga om framställning om försättande i konkurs och antagande av ackordsförslag menar således de remissinstanser som yttrat sig i frågan att samordnings- och enkelhetsskäl talar för alt länsstyrelserna bör handlägga dessa ärenden även för punktskatterna och prisregleringsavgifterna. Frän en remissinstans anförs dock alt det finns skäl att inte nu ta upp frågan om en överföring av ackordsfrägorna till länsstyrelserna. En remissinstans anför att frågan om konkursansökningar skall ligga på lånsstyrelserna eller eventuellt pä kronofogdemyndigheterna bör tas upp i samband med be­handlingen av ett förslag av företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03) i denna fråga (SOU 1979:91). Företagsobesländskommitténs förslag bereds f. n. i regeringskansliet.

För egen del vill jag framhålla följande. I de fall dä konkurs- eller ackordsärenden uppkommer för punktskatter eller prisregleringsavgifter torde vanligen den skatlskyldige ha reslförts även för andra skatter. För dessa skatter fattar länsstyrelsen beslut i de nu nämnda fallen. Länsstyrel­sen har vidare det övergripande ansvaret för sysselsättning och näringsliv i länet. Enligt min mening frarrislär det därför som naturligt alt länsstyrelsen får besluta i dessa frågor även för punktskatterna och prisregleringsavgif­lerna. I fräga om ett eventuellt ökat ansvar för kronofogdemyndigheten i dessa frågor bör ställningstagandet till företagsobesländskommitténs för­slag såvitt avser andra skatter avvaktas. Jag föreslår således att länsstyrel­serna skall besluta när det gäller framställning om försättande i konkurs


 


Prop. 1983/84:71                                                    106

eller antagande av ackord även såvitt gäller punktskatterna och prisregle­ringsavgifterna.

När det gäller avkortning av skatt innebär utredningsförslaget att be­skattningsmyndigheten skall besluta. Detta har med något undantag godta­gits av remissinstanserna. Jag föreslär alt utredningens förslag i denna del följs.

1 fråga om avskrivning av skatt föreslär utredningen att kronofogdemyn­digheten skall fatta beslut. Detta avviker från vad som gäller för övriga skatter, där länsstyrelse beslutar i denna fråga. Vissa remissinstanser förordar att samma ordning bör gälla för punktskatter och prisregleringsav­gifter som för övriga skatter. Några remissinslanser förordar däremot av praktiska hänsyn alt den av utredningen föreslagna ordningen väljs. För egen del finner jag övervägande skäl tala för att kronofogdemyndigheten får fatta beslut i denna fräga. Jag föreslår således att utredningens förslag följs i fråga om avskrivning av skatt.

I fräga om s.k. konsulatsanmaning (anmaning till skattskyldig som vistas utomlands att erlägga skatt lill konsulat etc, 61 § 1 mom. UBL) innebär utredningsförslaget att beskattningsmyndighelen skall vidta nödvändiga åtgärder. Remissinslanserna förordar att i stället länsstyrelserna, som handhar dessa frågor beträffande övriga skatter, skall sköta konsulatsan-maningarna även när det gäller punktskatleområdet. Jag delar remissin­stansernas uppfattning atl det är mest praktiskt att låta lånsstyrelserna sköta frågan, och jag föreslär att denna ordning införs.

När del gäller redovisningsordningen bygger utredningsförslaget i övrigt på att punktskatter och prisregleringsavgifter skall handläggas som s.k. mänadsräkningsmedel och inte som f.n. som handräckningsmedel. Delta innebär att samma redovisningsordning kommer att gälla som för övriga skatter. Jag föreslär att denna ordning genomförs. I fråga om prisregle­ringsavgifterna kan dock finnas ett behov av vissa uppgifter som normalt inte lämnas vid kronofogdemyndigheternas redovisning av mänadsräk­ningsmedel. Denna fräga får i så fall regleras i särskilda tillämpningsföre­skrifter.

I anslutning till de föreslagna reglerna om indrivning enligt LPP har utredningen också lämnat förslag till bestämmelser som reglerar dödsbos ansvar för obelalad skatt. Detta är emellertid en fråga som skatteindriv-ningsutredningen (B 1981:02) i sitt arbete kommer att ta upp i ett vidare sammanhang. Skatleindrivningsutredningen har avstyrkt alt frågan nu reg­leras för punktskatternas del, dä det f.n. är oklart hur frågan bör lösas. Med bakgrund härav är jag nu inte beredd atl föreslå regler på della område.

1 LFK finns för närvarande bestämmelser om solidarisk betalningsskyl­dighet för företrädare för skattskyldig som är juridisk person. Dessa regler bör, i enlighet med ulredningens förslag, överföras till LPP. Vid remissbe­handlingen har dock även föreslagits alt dessa regler kompletteras med


 


Prop. 1983/84:71                                                                  107

bestämmelser som reglerar skattskyldigheten för delägarna i handelsbolag m.m. För vissa av punktskatterna finns sådana bestämmelser i skatteför­faltningarna. Enligt min mening finns nu inte underlag för en bedömning om i vilken utsträckning sådana regler erfordras för övriga punktskatter eller om en samordning av reglerna kan ske. Jag är därför inte beredd att nu lämna förslag till ytterligare bestämmelser på detta område.

2.5 Skattekontroll

F.n. finns bestämmelser om skattekontroll vad gäller punktskatterna i 6 - 11 §§ LFK. Bestämmelserna skiljer sig från motsvarande i TL och ML bl.a. på det sättet att i LFK inte görs åtskillnad mellan den allmänna kontrollen av deklarationsuppgifterna och den mera ingripande kontrollen av deklarationsunderlaget.

Enligl LFK skall deklarationerna granskas sä snart det är möjligt. För kontroll av att uppgifterna i deklarationerna är riktiga får beskattningsmyn­dighelen begära att den skattskyldige lämnar kompletterande uppgifter. Myndigheten kan också begära att få prov eller beskrivning av en vara som är skattepliktig.

Beskattningsmyndigheten får granska inle bara deklarationerna utan också deras underlag. Myndigheten får granska den skattskyldiges bokfö­ring, affärskortespondens och övriga handlingar som hör till verksamhe­ten. Beskaltningsmyndigheten får vidare företa syn i de lokaler som an­vänds i den skattepliktiga verksamheten och granska den skattskyldiges varulager.

De nu nämnda åtgärderna får även riktas mot den som skäligen kan antas vara skattskyldig. Beskaltningsmyndighetens kontrollåtgärder får också riktas mot den som, utan att vara skattskyldig, yrkesmässigt tillver­kar, bearbetar, försäljer eller distribuerar skattepliktig vara. Detsamma gäller i fråga om den som driver handel med vara som används vid fram­ställning eller distribution av skattepliktiga varor.

De nu nämnda kontrollreglerna gäller i sin helhet för de flesta av punkt­skatterna. För bl.a. stämpelskatt, vägtrafikskatt och reklamskatt gäller dock i vissa avseenden andra eller kompletterande regler. Bestämmelserna gäller också för prisregleringsavgifterna.

När det gäller punktskatterna har beskaltningsmyndigheten möjlighet att sätta ut vite när någon föreläggs att medverka vid skattekontroll, l.ex. genom att lämna uppgifter eller att förete redovisningshandlingar eller varuprov.

Utredningen föreslår att skattekontrollen enligt LPP byggs upp efter de principer som nu gäller enligt TL och ML. Detta innebär bl. a. att kontrol­len delas upp i en del som avser deklarationsgranskning och en del som avser skatterevision. Förslagen vad gäller deklarationsgranskningen inne­bär vidare att kontrollen skall vidgas och effektiviseras. Därigenom kom-


 


Prop. 1983/84:71                                                                  108

mer enligt utredningen också att skapas ett förbättrat underlag för beslul om skatterevision. I fräga om skatterevisionen innebär förslagen att TL: s regler i huvudsak följs. Det innebär bl.a. alt formerna för beslut om skalterevision och de åtgärder som får vidtas vid revision regleras.

Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt att bestämmelserna om skattekontroll i den nya LPP utformas efter förebild av TL och ML. För egen del anser jag att förslaget innebär att förutsättningarna för en effektiv kontrollverksamhet väsentligt förbättras. Det nya regelsystemet innebär också en klar förbättring ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag föreslår därför att reglerna för deklarationsgranskning och revision av punktskatter och pris­regleringsavgifter i huvudsak utformas efter de förslag som utredningen har lämnat.

När del gäller fördjupningen av deklarationsgranskningen skall denna enligt förslaget åstadkommas bl.a. genom att beskattningsmyndigheten skall få överenskomma med deklarationsskyldig om besök, besiktning m. m. Förslaget i denna del innebär att även inom punktskatleområdet sädana åtgärder som innefattas i begreppet taxeringsbesök enligt TL skall kunna vidtas. Frän etl par remissinstanser har det ifrågasatts om det år lämpligt att införa ett formellt besöksinslitut även i LPP. RSV anför således att besök under deklarationsgranskningen är onödiga med hänsyn till den vanligen höga revisionsfrekvensen för punktskatter. Enligt RSV är sådana besök vidare organisatoriskt svåra alt hantera med hänsyn till de stora avstånden i landet. Utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen, USS, som har i uppdrag att utarbeta en ny enhetlig kontrollag, menar att regler inte bör införas som komplicerar kontakterna mellan beskattningsmyndigheterna och de skattskyldiga. Ut­redningen menar alt det däremot skulle kunna finnas behov av att i vissa fall tvångsvis föranstalta om kontrollbesök i samband med deklarations­granskning.

För egen del anser jag det vara en fördel att på samma sätt som skett i TL ultryckligen ange att besök, besiktning m. m. får företas i samband med deklarationskontrollen om en överenskommelse därom kan träffas med den skattskyldige. Beskattningsmyndighetens förutsättningar för och be­hov av att ulföra sådana besök är möjligen mindre än pä den direkta beskattningens sida. Även när del gäller punktskatterna bör det dock finnas förutsättningar för att åtgärder av detta slag skall kunna effektivise­ra skattekontrollen. Jag föreslår därför att utredningens förslag i denna del genomförs. Vad gäller eventuella andra former för deklarationskontroll, l.ex. i form av kontrollbesök utan överenskommelse med den deklara­tionsskyldige, bör denna fräga anstå till dess att USS lämnat förslag i denna fräga.

I samband med granskningen kan som tidigare har nämnts beskattnings­myndigheten f. n. använda vite för alt få fram upplysningar som behövs för skattekontrollen. Vitesföreläggande kan även användas för att fä den


 


Prop. 1983/84:71                                                    109

skattskyldige atl ge in varuprov m.m. samt handlingar hörande till verk­samheten. Beslämmelserna skiljer sig frän vad som gäller enligt TL bl.a. pä det sättet all vite där inte får användas för att få in en handling i samband med deklaralionsgranskning ( 53 § jämfört med 31 § 2 mom. andra stycket TL).

Utredningen föreslår att vite vid deklarationsgranskning enligt LPP skall fä användas för att fä fram upplysningar eller prov på vara. Däremot föresläs att beskattningsmyndigheten inte längre skall fä möjlighet alt mot den skattskyldiges vilja tvinga fram utlämnande av handlingar, eftersom sådana åtgärder enligt utredningen bör vara förenade med särskilda rätls-skyddsgarantier. Två av ulredningens ledamöter anser dock alt editions-plikten borde behållas, bl. a. mot bakgrunden av önskemålet om att snabbt kunna fatta korrekta beslut när det gäller punktskatter som har karaktär av övervällringsskalter.

Ulredningens ståndpunkt i dessa frågor har godtagits av de flesta remiss­instanserna. Någon remissinstans ansluter sig emellertid till reservanter­nas förslag. För egen del anser jag att de skäl utredningen anfört för att följa TL: s regler när det gäller editionspliklen väger tungt. Eftersom editionsplikl föreligger sedan beslut om skatterevision har meddelats före­ligger enligt min mening heller inte något beiydande behov av att kunna tillgripa sädana åtgärder redan vid deklarationsgranskningen. Jag föreslår därför atl ulredningens förslag följs i denna del.

I fråga om formerna för skatterevision enligt LPP föreslås denna, som tidigare nämnts, uppbyggd efter motsvarande principer som för den direk­ta beskattningen och mervärdeskatten. Skalterevision, liksom taxerings­revision enligl TL, sker normalt först sedan den hos vilken taxeringsrevi­sion skall ske har undertåttats. Utredningen föreslår att regler om under­rättelseskyldigheten skall tas in i lagstiftningen. Regler av detta slag finns emellertid inte i TL eller ML. Jag delar utredningens uppfattning att frågan bör författningsregleras. Med hänsyn till att detta är frågor vilka USS nu behandlar för ett vidare område än punktskatterna anser jag emellertid att regler om undertältelseskyldighet i LPP bör införas först i samband med atl ställning tas till denna fräga såvitt rör revision av andra skatter. Jag är därför inle nu beredd atl föreslå att regler om underrättelseskyldigheten tas in i LPP.

2.6 Förhandsbesked

Förhandsbesked kan, med stöd av reglerna i LFK, meddelas för de flesta av punktskatterna. Bestraffande några av skatterna, l.ex. vägtrafik­skatt, kan förhandsbesked dock inte ges. Inte heller för prisregleringsav­gifter meddelas förhandsbesked.

Förhandsbesked för punktskatterna lämnas av RSV; s rättsnämnd. För-


 


Prop. 1983/84:71                                                                  110

handsbesked om reklamskatt meddelas dock av RSV efter hörande av den till verket knutna reklamskattenämnden.

Förhandsbesked lämnas efter ansökan av den som driver eller ämnar driva skattepliktig verksamhet. Det är således bara den skattskyldige eller den som kan tänkas bli skattskyldig som kan få ett förhandsbesked. Sådant besked kan således inte meddelas efter ansökan av exempelvis en konsu­ment av skattepliktiga varor.

För punktskatterna har de frågor i vilka förhandsbesked får meddelas begränsats. Besluten får endast gälla frågor om skatteplikt för vara eller skattesats för skaltepliklig vara (32 § LFK). Andra frågor om beskaltning­en, som rör l.ex. beskattningsvärde för vara eller sökandens skattskyldig­het, får således inte tas upp i ett förhandsbesked. 1 fråga om reklamskatt gäller dock att förhandsbesked också får lämnas bl.a. om sökandens skattskyldighet.

Elt förhandsbesked som vunnit laga kraft är bindande för statsverket om sökanden yrkar det. Denna bundenhet gäller enbart i förhållande till sökan­den. Statsverkets bundenhet gäller endast för de redovisningsperioder som inte gått ut när beskedet lämnas. Det gäller längst i ett år. Det upphör dock att gälla tidigare om en författningsändring görs som har betydelse för den fräga som förhandsbeskedet avser (37 § LFK).

2.6.1 Tillämpningsområdet

I jämförelse med vad som gäller inom den direkta beskattningens områ­de är möjligheten atl erhålla förhandsbesked på punktskatteomrädet mer begränsad. För de direkta skatterna gäller att förhandsbesked får meddelas angående viss fråga som rör sökandens taxering, om det finnes vara av synnerlig vikt för honom eller om det är av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, 1 § lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxerings-frågor. Enligt 63 § ML får förhandsbesked om mervärdeskall lämnas om sökandens skattskyldighet, om det finnes vara av vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. 1 praktiken kan förhandsbesked för mervärdeskatt lämnas om i stort sett alla frågor som kan uppkomma i ett beskaltningsärende. Även möjligheten att erhålla förhandsbesked i den ordning som stadgas i tullagen går längre än vad som nu gäller för punktskatterna inom den interna beskattningen.

Utredningen konstaterar att pä dessa områden de relativt omfattande möjlighelerna att erhålla förhandsbesked har fungerat tillfredsställande. Utredningen föreslär därför att förhandsbesked om punktskatter skall få lämnas i alla frågor som rör beskattningen. Förhandsbesked skall dock endast få meddelas om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller råttstillåmpning.

Utredningen föreslår vidare att förhandsbesked i enlighet med dessa beslämmelser skall fä meddelas även när det gäller vägtrafikskatt, lotteri­vinstskatt och lotalisatoravgift samt för prisregleringsavgifterna.


 


Prop. 1983/84:71                                                    111

Flertalet remissinstanser är positiva fill förslaget att utvidga möjligheter­na att fä förhandsbesked. Rättsnämnden, som enligt förslaget skall medde­la förhandsbesked inom hela punktskatteområdet, menar dock att utvidg­ningen inte bör innebära att även annat än rättsfrågor, l.ex. utrednings-och bevisfrågor, skall kunna bli föremål för förhandsbesked.

I fräga om förslaget atl förhandsbesked skall kunna meddelas även i fråga om vägtrafikskatt har några remissinstanser anfört alt det inte torde föreligga något större behov av att meddela förhandsbesked på delta område. Rättsnämnden har ifrågasatt om det inte bör anges i vilka fall förhandsbesked skall få meddelas om vägtrafikskatt.

För egen del vill jag anföra följande. Den föreslagna utvidgningen av möjligheterna alt erhålla förhandsbesked innebår en anpassning efter vad som gäller för andra skatter, särskilt till vad som gäller enligt ML. Det bör både för de skattskyldiga och för beskaltningsmyndigheterna vara till fördel all en sådan utvidgning sker. Ändringarna kan visserligen antas leda lill etl ökat antal ansökningar om förhandsbesked, och därmed till en ökad arbetsbelastning hos RSV:s rättsnämnd. Som utredningen anfört kan emellertid en utökning av rätten att erhålla förhandsbesked leda till att beskaltningsmyndighetens arbete i andra avseenden kan förenklas. Be­skattningsmyndigheten får nämligen i annan form nu besvara frågor pä områden där förhandsbesked inte kan meddelas. En utökad förhandsbe­skedsverksamhet kan vidare både för beskattningsmyndigheterna och för de skattskyldiga innebära fördelar ur rätlstillämpningssynpunkt. Jag före­slår därför att möjligheten att utfärda förhandsbesked utvidgas på sätt som utredningen föreslagit.

1 fråga om avgränsningen av de fall när förhandsbesked skall kunna meddelas innebär detta i praktiken att samma gränsdragning kan göras som när det gäller förhandsbesked inom mervärdeskatten. Det är uppenbart all det kan förekomma framställningar om förhandsbesked som är av sådan art att förhandsbesked inte lämpligen kan utfärdas. Det kan gälla l.ex. utrednings- och bevisfrågor. Att i förväg precisera de fall när förhands­besked inte skall få meddelas låter sig enligt min mening inte göra. Så har heller inte skett inom den direkta taxeringens område. Den myndighet som har atl meddela förhandsbesked måste ha relativt fria händer att besluta om förhandsbesked skall meddelas eller inte. Är frågan eller den utredning sökanden presenterar inle sådan att förhandsbesked bör meddelas skall ansökningen avvisas.

När det gäller förhandsbesked om vägtrafikskatl delar jag ulredningens uppfattning att det i vissa fall kan finnas elt intresse av att fä etl förhands­besked. Jag föreslär därför all förhandsbesked skall fä meddelas även för denna skatt, liksom för övriga punktskatter och för prisregleringsavgif­lerna. Det torde däremot i många fall vara sä att omständigheterna inte medger att förhandsbesked meddelas i fråga om vägtrafikskatl. Detta bör emellertid enligt min mening kunna lösas efter de allmänna principer för


 


Prop. 1983/84:71                                                                  112

vilka jag fidigare har redogjort. Någon specialreglering i detta avseende vad gäller vägtrafikskatten bör därför inte göras.

2.6.2 Förhandsbeskedens giltighet

Efter förebild av vad som gäller enligt ML föreslår utredningen att förhandsbeskedens giltighetstid skall bli obegränsad. Enligt utredningen är praxis så stabil att problem i allmänhet inte uppkommer med en läng giltighetstid. Om det skulle förekomma alt praxis ändras bör enligt utred­ningen dock ett förhandsbesked kunna återkallas. Beslut om återkallelse skall enligt förslagel meddelas av den myndighet som utfärdat förhands­beskedet, och återkallelsen skall träda i kraft sex månader efter det att den skatlskyldige fick del av återkallelsebeslulet. Förutom vid återkallelse skall ett förhandsbesked enligt förslagel upphöra vid en författningsänd­ring som påverkar den fråga som förhandsbeskedet gäller. Denna inverkan av en författningsändring gäller redan nu enligt LFK, och motsvarande bestämmelser finns för övriga skatter. Möjlighet att återkalla elt förhands­besked finns däremot nu endasl såvitt avser förhandsbesked enligt tulla­gen.

Förslagel atl ett förhandsbesked skall kunna återkallas vid en praxisänd­ring har avstyrkts av så gott som alla remissinstanser. Däremot anser remissinstanserna alt den nuvarande giltighetstiden, elt är, är för kort. De flesta remissinstanserna förordar att förhandsbeskeden skall meddelas för en lid om två fill tre är, utan återkallelsemöjlighet.

För egen del anser jag att ulredningens förslag i vissa avseenden kan vara att föredra jämfört med en ordning där förhandsbesked alltid medde­las för en i lagstiftningen angiven tid. Ett system med återkallelser av förhandsbesked skulle emellertid föra med sig svåröverskådliga komplika­tioner. Som framgått av remissbehandlingen torde det inte finnas förutsätt­ningar att få ett sådant system atl fungera på ett tillfredsställande sätt. Jag är därför inte beredd att föreslå att utredningens förslag om möjlighet att återkalla förhandsbesked genomförs.

I stället bör enligt min mening en tidsbegränsning göras av förhandsbe­skedens giltighet. Giltighetstiden bör dock kunna vara längre än f. n. Jag föreslår att giltighetstiden skall vara tre år. Den myndighet som utfärdar förhandsbeskedet bör dock kunna begränsa giltighetstiden ytteriigare, om omständigheterna är sädana att förhandsbesked inle bör meddelas för sä lång tid som tre år.

2.6.3 Beslutande instans, m.m.

Förhandsbesked i fräga om punktskatter meddelas nu av RSV, i de flesta fall av RSV: s rättsnämnd och i fråga om reklamskatt vanligen av chefen för avdelningen för indirekt skall efter hörande av en särskild nämnd, reklamskattenämnden. Enligt ulredningen är det lämpligast att alla frågor om förhandsbesked avgörs i samma ordning. Ulredningen föreslår därför


 


Prop. 1983/84:71                                                                  113

att förhandsbesked om punktskatter alllid skall lämnas av rättsnämnden. Reklamskattenämnnden och den lill RSV knutna energiskatlenämnden, som i vissa fall yttrat sig i hithörande frågor, föreslås därför avskaffade. I stället bör enligt utredningen rältsnämnden tillföras särskild sakkunskap i reklam- och energiskattefrågor. I fräga om energiskattenämndens avskaf­fande reserverade sig dock tvä ledamöter i utredningen mot förslagel.

1 fräga om förhandsbesked på prisregleringsomrädet föreslär utredning­en all JN skall besluta.

Remissinstanserna har fillstyrkt förslaget att rättsnämnden skall besluta i alla frågor om förhandsbesked som gäller punktskatter. När det gäller reklamskattenämnden och energiskaltenämndens upphörande har dock bl. a. påpekats atl åtgärden innebär atl rältsnämnden måste tillföras exper-fis och att experternas ställning i nämnden och arbetsformerna bör övervä­gas.

För egen del delar jag uppfattningen att det är en fördel atl förhandsbe­skedsärendena på punktskatteområdet genomgående kan avgöras av rätts­nämnden. Jag föreslår därför att utredningens förslag i denna del genom­förs. Frågan om i vilka former rältsnämnden skall tillföras expertis vid avgörande av frågor om reklamskatt och energiskalt får lösas i RSV: s instruktion.

Vidare föreslär jag i enlighel med utredningens förslag att förhands­besked pä prisregleringsavgiflsomrädet skall meddelas av JN.

Utredningen har förslagit att allmänna ombudet bör medverka redan i första instans vid ärenden om förhandsbesked. Motsvarande gäller nu enligl ML. Jag delar ulredningens uppfattning i denna fråga och förslaget bör således genomföras..

2.7 Övriga frågor

2.7.1 Besvär

Beskattningsmyndighetens beslut i ett beskattningsärende kan överkla­gas av den skattskyldige och allmänna ombudet. Om myndighetens beslut medför en väsentlig skada eller förlust för annan kan även denne överklaga beslutet. Denna utsträckta besvärsrätt, som sedan LFK: s tillkomst endast använts i ett fall, är avsedd för l.ex. en konsument av skattepliktiga varor eller en konkurtent fill en skattskyldig i de fall ett beslut har väsentlig betydelse för den klagande.

För punktskatterna gäller som regel tre veckors besvärstid. Besvärsti­den räknas frän den dag klaganden fick del av det slutliga beslutet. För allmänna ombudet räknas besvärstiden dock från beslutets dag. Har den ena parten anfört besvär kan motparten också anföra besvär även om hans besvärstid har gått ut (anslutningsbesvär).

RSV: s beslut om punktskatter och JN: s beslul om prisregleringsavgifter överklagas fill kammarrätten. 8   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71                                                                  114

Utredningen föreslår att besvärstiden förlängs frän nuvarande tre veckor lill tvä månader. Besvärstiden är tvä månader enligt TL och ML. Enligt utredningen har del visat sig atl en besvärslid om tre veckor i vissa fall varit för kort. När det gäller besvär över meddelade förhandsbesked före­slås att besvärsliden blir en månad, vilket gäller också förhandsbesked enligt TL och ML. Enligl förslagel skall vidare besvär över meddelade förhandsbesked föras direkt i regeringsrätten, vilket f. n. gäller för för­handsbesked avseende direkt skatt och mervärdeskatt. 1 fråga om all­männa ombudets besvärstid föresläs att den räknas frän delgivningen, inte som nu från dagen för beslutet. Slutligen föresläs den särskilda besvärsrät-len för annan än skaltskyldig och allmänna ombudet avskaffad.

Remissinstanserna har tillstyrkt föriängningen av besvärstiden till tvä månader. En remissinstans har föreslagit alt tvämånadersfristen skall gälla även för besvär över förhandsbesked. I fråga om allmänna ombudets besvärslid har invändningar framförts mot att den har utformats så att det blir nödvändigt att delge beslut även med honom. Allmänna ombudet vid RSV tillstyrker dock i yttrande utredningens förslag i denna del.

Enligt min mening talar övervägande skäl för att besvärstiderna enligt LPP samordnas med vad som gäller inom det övriga beskattningsområdel. Jag föreslår därför att besvärstiden föriängs till tvä månader men att besvärstiden när det gäller förhandsbesked bestäms till en månad. När det gäller allmänna ombudets besvärstid anser jag emellertid inte att det finns tillräckliga skäl att införa regeln att besvärstiden skall räknas från delgiv-ningsdagen. Genom förlängningen av besvärstiden till tvä månader torde ändå allmänna ombudets behov av en tillräcklig besvärstid bli tillgodo­sedd. Däremot bör som utredningen föreslagit allmänna ombudels be­svärsfrist när det gäller förhandsbesked räknas från delgivningsdagen.

Den nuvarande särskilda besvärsrätten för annan än skattskyldig har enligt vad som framkommit ingen praktisk betydelse. Som utredningen föreslagit saknas därför skäl att överföra denna besvärsrätt till LPP.

I fråga om besvärsordningen för förhandsbeskeden slutligen ansluter jag mig till förslaget att besvären skall föras direkt i regeringsrätten. 1 del sammanhanget kan noteras att besvär över förhandsbesked som meddelats av generaltullstyrelsen nu anförs hos kammartätten. Om detta är en lämp­lig ordning mot bakgrund av de nu föreslagna ändringarna får övervägas i ett annat sammanhang.

2.7.2 Beslutsregistrering

Enligt 25 § LFK gäller i fråga om punktskatterna att beskattningsmyn­digheten skall föra ett register som i fråga om varje skaltskyldig visar vad som förekommit i elt skatteärende.

Den angivna bestämmelsen i LFK är inte tillämplig i fråga om prisregle­ringsavgifterna. Registreringen av JN: s avgiftsbeslut är dock uppbyggd på motsvarande sätt som för punktskatterna.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  115

Enligt ulredningen är de nuvarande registreringssystemen inte helt fill­fredsställande. Bl.a. bör enligt utredningen enhetliga former för registre­ringen åstadkommas. Dessulom föreslår utredningen att beslut om skatt och grunderna för beslulen skall för varje skaltskyldig och för vatje redo­visningsperiod eller motsvarande föras in i en särskild skattelängd. Denna längdföring skall närmast motsvara skattelängd enligt 68 § TL.

Remissinstanserna har instämt i att det finns ett behov av en bättre registrering av vad som förekommmer i ärenden om punktskatter. Där­emot har behovet av en särskild längdföring ifrågasatts och det har vidare påpekats alt det är oklart vilken rättsverkan som bör tillmätas uppgifterna i en skattelängd om en sådan införs.

F.n. pågår inom RSV etl arbete med att utforma en ADB- baserad registerföring för punktskatterna. Det nya ADB- systemet beräknas i hu­vudsak kunna tas i bruk den 1 juli 1984. Med hänsyn till att systemutveck­lingen ännu inte är klar kan f. n. inte anges i detalj hur registerföringen kan utformas. Enligl RSV är det önskvärt att när delta arbete är avslutat en särskild författningsreglering sker i fråga om innehållet i registret m. m.

För egen del anser jag atl det inte nu finns skäl att föreslå att bestämmel­ser om särskild längdföring las in i LPP. Enligt min mening bör det ADB-baserade punktskatteregrstret hos RSV kunna utformas pä ett sådant sätt att en särskild längdföring kan avvaras. I fräga om utformningen i övrigt av registerföringen erfordras f. n. inte någon lagstiftning.

2.7.3 Särskilda avgifter

För punktskatterna finns f. n. bestämmelser om särskilda avgifter, dvs. skattetillägg och förseningsavgift, intagna i 37 a - 37 j §§ LFK. Bestäm­melserna är i huvudsak utformade pä samma sätt som motsvarande be­stämmelser i ML.

Bestämmelserna om särskilda avgifter är tillämpliga för de flesla punkt­skatterna. För prisregleringsavgifterna och för växtförädlingsavgift kan däremot inte skattetillägg eller förseningsavgift tas ut.

Utredningen har inte lämnat något förslag lill bestämmelser om särskilda avgifter i LPP. Bakgrunden till detta är det utredningsarbete i dessa frågor som har bedrivits av skaltetilläggsutredningen (Fi 1975:06). Denna utred­ning har lagt fram förslag lill ny lagstifining om avgiftssankfioner bl. a. för de direkta skatterna och för mervärdeskatten. (Översyn av det skattead­ministralivä sanklionssystemel, 2, Nyansering av skattetillägg m. m., SOU 1982:54-55.) Utredningen har därvid också lämnat förslag till en särskild lag om avgiftssanktioner vid viss konsumlionsbeskallning samt förslag om ändringar i vägtrafikskattelagen såvitt rör de särskilda avgifterna.

Skattetilläggsutredningens förslag är nu föremål för remissbehandling. F.n. saknas underlag för bedömning av när en eventuell lagstiftning pä grundval av förslaget kan träda i kraft. Det står emellertid klarl att detta


 


Prop. 1983/84:71                                                    116

inte kan ske i sådan tid att nya bestämmelser om särskilda avgifter inom punktskatleområdet kan träda i kraft samtidigt med LPP.

Jag föreslår mot den nu angivna bakgrunden att de nuvarande reglerna om särskilda avgifter i LFK efter endast en språklig bearbetning överförs fill LPP. Bestämmelserna får tas in i ett särskilt kapitel i LPP. I fräga om vägtrafikskatl bör bestämmelserna tills vidare kvarstå i väglrafikskaltela­gen.

2.7.4   Punktskatteförfattningarna

Den nya förfarandelagstiftningen medför som tidigare har nämnts alt en rad bestämmelser i punktskatteförfattningama och prisregleringsförfatt­ningarna kan tas bort eller förenklas. Jag ämnar i det följande, på grundval av punktskatteutredningens förslag, föreslå sädana ändringar i lagstiftning­en. Förslagen innefattar även vissa andra kompletteringar och förenklingar av författningarna.

Förslag lämnas i princip till ändringar av samtliga lagar inom punkt­skatte- och prisregleringsomrädet. När del gäller stämpelskatten har emel­lertid stämpelskatteutredningen (B 1977:06) föreslagit alt en helt ny lag­stiftning införs. Förslaget är f. n. föremål för remissbehandling. Med hän­syn härtill är jag inle f. n. beredd att nu lämna förslag till ändrade förfaran-debestämmelser för stämpelskatten. Jag avser att återkomma till frågan när remissbehandlingen slutförts.

Huvuddelen av reglerna i LFK skall gälla i fråga om tillfällig vinstskatt (prop. 1982/83:102). Med hänsyn till att denna skatt endast skall avse utdelning för verksamhetsåret 1983 bör den nya förfarandelagstiftningen inte tillämpas. Jag föreslår att LFK även efter del att LPP har trätt i kraft skall tillämpas pä beskattningsförfarandet när det gäller tillfällig vinstskatt.

2.7.5   Ikraftträdande

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft sä snart som möjligt. Med hånsyn till arbetet hos beskattningsmyndigheterna är det mest lämpligt att de nya bestämmelserna får gälla från den 1 juli 1984. Vid denna tidpunkt beräknas RSV:s datorbaserade registreringssystem för punktskatterna ha tagils i drift. Vidare kan då det s.k. REX-systemet beräknas vara i funktion vid samtliga kronofogdemyndigheter. Detta underlättar avsevärt övergången till den föreslagna nya indrivningsordningen.

RSV avser att redan från den 1 januari 1984 på prov ta i bruk vissa delar av del nya datasystemet. För att detta skall kunna genomföras på lämpligt sätterfordras enligt RSV att vissa avdragsbestämmelser i lagen (1941:291) om särskild varuskatt och i lagen (1977; 306) om dryckesskatt ändras redan frän den 1 januari 1984. Jag anser att del är till fördel om datasystemet kan prövas på avsett sätt före det att huvuddelen av den nya lagstiftningen träder i kraft. Jag föreslår därför att de nämnda ändringarna träder i kraft redan den I januari 1984.


 


Prop. 1983/84:71                                                    117

Med hänsyn till att utredningens förslag om förkortningar av kreditti­derna nu inte föreslås genomförda finns inte behov av särskilda övergångs­regler i dessa avseenden.

3   Upprättade lagförslag

1 enlighet med del anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag lill

1. lag om punktskatter och prisregleringsavgifter,

2.    lag om ändring i lagen (1928:376) om särskild skatt å vissa lotterivin­ster,

3.    lag om ändring i lagen (1941:251) om särskild varuskatt,

4.    lag om ändring i lagen(1957:262) om allmän energiskatt,

5.    lag om ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt,

6.    lag om ändring i lagen (1961:394) om tobaksskatt,

7.    lag om ändring i lagen (1967:340) 0m prisreglering på Jordbrukets område,

8.    lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

9.    lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmänsberätfigade skatteford­ringar m. m.

 

10.    lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam,

11.    lag om ändring i lagen (1972:435) om överiastavgift,

12.    lag om ändring i lagen (1972:820) om skatt på spel,

13.    lag om ändring i lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpack­ningar,

14.    lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601),

15.    lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild avgift för oljepro­dukter,

16.    lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering pä fiskets områ­de,

17.    lag om ändring i bilskrotningslagen (1975:343),

18.    lag om ändring i bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiflsprocessen,

19.    lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),

20.    lag om ändring i lagen (1977:306) om dryckesskatt,

21.    lag om ändring i lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfor­don,

22.    lag om ändring i lagen (1978:144) om skatt pä vissa resor,

23.    lag om ändring i lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter,

24.    lag om ändring i lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband,

25.    lag om ändring i lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare,

26.    lag om ändring i lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  118

De under 1, 7, 16, 17 och 19 angivna förslagen har upprättals i samråd med chefen för jordbruksdepartementet. Det under 11 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bdaga i.'

4   Specialmotivering

4.1 Lag om punktskatter och prisregleringsavgifter

/ kap. Inledande bestämmelser 1-3 §§

I dessa föreskrifter anges LPP: s tillämpningsområde. Under avsnitt 2.1.2 har de allmänna frågorna om lagens tillämpningsområde behandlats. F.n. anges i LFK alt den lagen gäller om särskild föreskrift om detta har lämnats. Sådana föreskrifter har tagits in i skatte- och avgiftsförfattnin­garna. I LPP har den metoden valts atl i lagen ta in en närmare beskrivning av dess tillämpningsområde. Sålunda har i 1 kap. I § första stycket tagits in en uppräkning av de skatte- och avgiftsförfattningar som är direkt anknutna till lagen. 1 1 § andra stycket anges att undantag från lagen får göras i dessa författningar.

I 2 § finns en hänvisning lill vägtrafikskattelagen där det anges i vilken omfaltning lagen skall fillämpas pä vägtrafikskatl. Den skatten har sålunda inte tagits in i uppräkningen i 1 § eftersom, till skillnad från skatterna och avgifterna i uppräkningen, endast vissa begränsade avsnitt i lagen skall tillämpas på den skatten. Samma lösning har valts för överlastavgift och våxtförädlingsavgift.

I syfle atl göra beskrivningen av tillämpningsområdet fullständig har i 3 § tagits in en upplysning om all lagen inle gäller i vissa fall vid införsel. En materiell regel om tullagens tillämplighet när skattepliktiga varor förs in i landel av någon som inte är registrerad hos RSV finns i de flesta skatte­förfaltningarna. Utöver lullagen skall i allmänhet 46 § LFK om befrielse från skatt tillämpas i sädana fall. Den nuvarande ordningen med särskild föreskrift i skatleförfattningarna om befrielse bibehålls och paragrafen innebär således endast en upplysning.

I denna bestämmelse anges att vad som i lagen sägs om skatt, skaltskyl­dig och beskattning även gäller avgift, avgiftsskyldig och uttag av avgift i motsvarande fall. Benämningen vara innefattar också annan nyttighet och tjänst.

' Av bilaga 3 har endast tagits med lagförslagen 1,2,3,7,10,11,13,14,18,19 och 23. De remitterade förslagen överensstämmer i övrigt i sak med propositionens lagförslag.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  119

Andra stycket innehåller en föreskrift om all beslämmelserna om skatt också skall gälla för ränta, restavgift och särskild avgift. I fråga om befriel­se frän restavgift meddelas dock särskilda bestämmelser i 5 kap. 11 § och i fräga om befrielse från ränta och särskild avgift meddelas särskilda be­stämmelser i 9 kap. 4 § andra stycket.

Paragrafen innehåller en definition av vad som i lagen avses med be­skattningsmyndighet. F.n. finns bestämmelser om beskaltningsmyndighe­terna i de olika skatte- och avgiftsförfattningarna. I fråga om vägtrafikskatt och överlastavgifl görs i den föreslagna bestämmelsen en hänvisning till reglerna om länsstyrelse som beskattningsmyndighet enligt vägtrafikskat­telagen resp. lagen om överlastavgift.

Denna bestämmelse behandlar beskattningsmyndighetens möjligheter all anlita särskild sakkunnig. Detta innebär ingen ändring i förhällande till gällande rätt (13 § LFK). Sakkunning bör även kunna förordnas att biträda tjänsteman som utför skatterevision enligt 3 kap.

I denna paragraf ges en allmän bestämmelse om allmänna ombudet och hans funktion. Föreskriften att allmänna ombudet skall yttra sig i ärenden om förhandsbesked innebär en utvidgning av ombudets uppgifter . I övrigt påverkas allmänna ombudets arbete inte av förslagen. En beslämmelse om atl allmänna ombudet får föra talan även till den skattskyldiges förmån har tagits in i 8 kap. 6 §.

I paragrafen lämnas en definition till vad som avses med begreppet skaltskyldig i lagen. Denna förklaring, som i princip överensstämmer med motsvarande i 2 § LFK, innebär endasl en hänvisning till vad som gäller enligt resp. skatte- och avgiftsförfattningar i motsvarande fall. Med hänsyn lill behovel av att använda begreppet skattskyldighetens inträde i föreskrif­terna om skatleredovisningen i 2 kap. krävs en motsvarande definition av det begreppet. Frågor om skattskyldigheten behandlas i avsnitt 2.2.1.

I denna paragraf ges en definition av vad som i lagen avses med ett beskattningsår. Bestämmelsen har getts samma lydelse som motsvarande regel i ML (anvisningarna lill 5 a § ML). Begreppel beskattningsår an­vänds i lagen dels i 2 kap. 3 § tredje stycket för atl ange redovisningsperio­dens längd i vissa fall, dels för att ange vissa beslutsfrister i 4 kap. 3, 4, 8, 10ochl6§§.


 


Prop. 1983/84:71                                                    120

2 kap. Redovisning av skatt l§

Bestämmelsen reglerar deklarationsskyldighetens omfattning. Enligt re­geln i första stycket skall alla skattskyldiga avge deklarafion.

Undantag från huvudregeln kan emellertid gälla i vissa fall enligt skatle-och avgiftsförfattningarna. Bl.a. föreskrivs undantag från deklarations­skyldigheten för dem som är skattskyldiga enligl 5 § 3 lagen om försälj­ningsskatt pä motorfordon, dvs. ägare lill skattepliktigt fordon som tillver­kats i icke yrkesmässig verksamhet och till fordon som ändrats sä alt det blivit skattepliktigt. I sädana fall lämnas uppgifter från bilregistret fill RSV och pä grundval av dessa uppgifter bestämmer RSV skatten för vatje fordon för sig.

En annan typ av undanlag föranleds av vissa begränsningar i redovis­ningsskyldigheten för skattskyldiga som redovisar mindre skattebelopp. En sådan gräns för redovisningsskyldigheten gäller f.n. i fråga om rek­lamskatt och föresläs införd för särskild varuskatt på choklad- och konfek­iyrvaror (avsnitt 4.3). Dessa gränser för redovisningsskyldigheten framgår således endast av skatleförfattningarna.

Andra stycket motsvaras av 10 § LFK.

2-4 §§

I 2 § första stycket anges all punktskatter och prisregleringsavgifter i princip skall redovisas för beslämda lidsperioder. Bestämmelsen, som motsvarar 5 § första stycket första punkten ML, kompletteras av 3 och 4 §§ i förslagel.

Enligt 3 § första stycket anges redovisningsperioden för punktskatterna i resp. skatteförfattning. Denna metod har valts med hänsyn lill pågående utredningsarbete beträffande skaltekredittiderna (avsnitt 2.2.3). Avsikten är att bestämmelserna senare skall kunna föras in i LPP. Redovisningsperi­oderna kvarstår i princip oförändrade i författningarna. För prisreglerings­avgifterna bör dock i 3 § andra stycket anges atl avgifterna skall redovisas för kalendermånad. JN bör liksom hittills kunna meddela undantag frän denna generella regel.

Enligt 3 § tredje stycket kan medges längre redovisningsperioder för de skattskyldiga som redovisar skatt med låga belopp (avsnitt 2.2.3). Vissa motsvarande bestämmelser i skatteförfattningarna kan dä slopas.

I 4 § ges en specialbestämmelse för de skattskyldiga som upprättar kortperiodiska bokslut. För att underiätta dessas redovisning av skatt får redovisningsperioden, efler medgivande av beskattningsmyndigheten, för­kortas eller förlängas med ett mindre anlal dagar. Elt sådant medgivande medför dock inte ändring av den tidpunkt när deklarationen skall lämnas och skatten för perioden senast skall vara inbetald. Motsvarande bestäm­melse finns i första stycket av anvisningarna till 22 § ML.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  121

När det gäller bestämmelserna i 2 § första stycket, 3 och 4 §§ kan undantag meddelas för vissa skatter och avgifter. Dessa fall anges i 2 § andra och tredje styckena.

Denna bestämmelse anger att redovisning av punktskatter och prisreg­leringsavgifter som regel skall ske enligl en faklureringsmetod. Bestäm­melserna har utformats i nära anslutning fill motsvarande bestämmelser i 5 a § ML. Som utgångspunkt för tillämpning av faktureringsmetoden tjänar bestämmelserna om skattskyldighetens inträde, som finns i de olika skatte- och avgiftsförfattningarna.

Enligt första stycket skall deklaration för varje redovisningsperiod eller skattepliktig händelse lämnas till beskattningsmyndigheten. Detta skall ske utan anmaning. Deklarafion skall lämnas även för redovisningsperioder då inga skatteplikfiga transakfioner har förekommit.

JN skall enligt andra stycket kunna föreskriva att deklarationen i stället skall lämnas till en regleringsförening. F.n. lämnas deklaration för avgift på mjölk och mejeriprodukter till en sådan förening.

Andra stycket, som molsvarar 5 § första stycket andra punkten LFK, innebär inte någon ändring i förhållande lill gällande ordning.

Tredje stycket motsvaras närmast av 5 § första stycket sista punkten LFK.

Bestämmelsen i andra stycket har behandlats i avsnitt 2.2.4 och avrund­ningsregeln i tredje stycket i avsnitt 2.4.1. Sådana förteckningar som avses i Qärde stycket förekommer nu l.ex. i fräga om försäljningsskatten pä motorfordon.

Femte stycket, som direkt motsvarar 5 § sista stycket LFK, innebär inte någon ändring i förhållande fill gällande ordning.

8§ I paragrafen regleras deklarationstiderna, avsnitt 2.2.4.

Genom paragrafen införs möjlighet att på detta område medge anstånd med deklarationens avlämnande. Någon motsvarighet lill bestämmelsen finns inle i LFK. Anstånd medför även anstånd med att betala skatt, 5 kap. 1 § första stycket. Beslämmelser om anstånd med skattebetalning finns i övrigt i 5 kap. 3 - 5 §§.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  122

10        §

Motsvarande beslämmelse, som också hänvisar lill TL, finns i 22 § sista stycket ML. Någon motsvarighel finns inte i LFK. Genom bestämmelsen i 47 § TL regleras vem som skall avge deklaration för omyndig eller avliden eller för annan än enskild person.

11        §

Bestämmelsen reglerar underlaget för deklarationen. Motsvarigheten finns f.n. i 4 § LFK. Den föreskriften kompletteras för punktskatternas del genom anvisningar som meddelas av beskaltningsmyndigheten. I några fall finns i skalleförfattningarna särskilda bestämmelser om deklarations­underlaget.

3 kap. Skattekontroll 1-2 §§ Reglerna i 1 - 2 §§ överensstämmer med 6 § resp. 5 § andra stycket och

12        § LFK.

Enligt första stycket får beskattningsmyndigheten vid deklarations­granskningen begära upplysningar samt prov eller beskrivning av varor om det behövs för kontroll av skatten. Som tvångsmedel kan vite användas. Denna bestämmelse ulgör ingen principiell ändring av vad som f. n. gäller enligt 7 och 8 §§ LFK. Närmast motsvarande regel finns i 26 § första stycket ML och 31 § 2 mom. första stycket och 53 § TL.

1 andra stycket regleras skyldigheten alt i samband med deklarations­granskningen förete handlingar, säsom kontrakt, kontoutdrag, räkningar och kvitton. Beskattningsmyndigheten skall inte fä använda tvångsmedel för alt fä del av sådana handlingar. När skatterevision har beslutats skall dock vitesföreläggande få användas för att fä fram handlingarna, 3 kap.

13        §. Motiv lill denna bestämmelse, som för punktskatterna och prisregle­
ringsavgiflerna innebär en omläggning i förhållande fill gällande ordning,
har lämnats i avsnitt 2.5. Förslaget motsvarar beslämmelserna i 26 § andra
stycket ML och 31 § 2 mom. andra stycket och 53 § TL.

Föreskriften avser det fall atl beskattningsmyndigheten kommer över­ens med den skattskyldige om ett besök hos denne eller annars om ett personligt sammanträffande. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i LFK. Paragrafen har utformats i nära anslutning till motsvarande bestäm­melse i 31 § 2 mom. tredje stycket TL.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  123

Bestämmelsen behandlar beskattningsmyndighetens möjligheter att vid deklarationsgranskningen företa kontroll hos annan än den som är skatt­skyldig. Regeln möjliggör konlroll även av dem som inte är registrerade som skattskyldiga hos beskattningsmyndighelen och ger förutsättningar för att la in kontrolluppgifter för annans beskattning. Förslaget motsvaras delvis av bestämmelserna i 11 § LFK och delvis av vissa bestämmelser i skalle- och avgiftsförfattningarna. Bestämmelsen innebär att vissa regler i skatte- och avgiftsförfattningarna om kontroll hos annan än den som är skaltskyldig kan utgå.

Första stycket hänvisar till de nya beslämmelserna i TL som efter ikraftträdandet av sekretesslagen (1981:100) gäller om sekretess och upp-giflsutbyte inom skalteförvaltningen och mellan skattemyndigheterna och andra myndigheter. Motsvarande reglering finns f. n. inte i LFK.

Andra stycket reglerar förvaringen av deklarationshandlingar m. m. hos beskattningsmyndighelen. Någon molsvarande reglering finns inle i LFK. Genom alt fiden för efleibeskatlning förlängs och pä grund av införandet av regler om omprövning i särskild ordning bör dock den tid som handling­arna skall förvaras hos beskattningsmyndigheterna anges. Regler med motsvarande innehåll finns i 50 § 2 mom.TL.

Revisionsbestämmelserna i 7 - 15 §§, kompletterar reglerna i 1 - 6 §§ om deklarationsgranskning.

Bestämmelsen i 7 § ger beskattningsmyndigheten, och för vägtrafikskatl även RSV, rätt att företa skalterevision om det behövs för skattekontrol­len. Denna bestämmelse motsvarar 28 § första stycket ML.

Denna bestämmelse, vars motsvarighet inle finns i LFK, överensstäm­mer närmast med 57 § tredje stycket TL. I vissa fall skall flera tjänstemän ulföra revisionen. Del skall då framgå av revisionsbeslutel. Förordnandet för flera kan givetvis göras i samma beslut.

Paragrafen anger var revisionen får äga rum och innehåller dessutom en föreskrift om vad som gäller i de fall då räkenskaper och andra handlingar skall granskas pä annan plats än där de förvaras. En motsvarande regel finns i 56 § 3 mom. andra stycket TL.

På samma sätt som i 56 § 3 mom. andra stycket TL öppnas i andra stycket en möjlighet för den som beslutar om revision att bestämma tid och plats för revisionen.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  124

10        §

Paragrafen innehåller en allmän regel att en skatterevision inte i onödan får hindra den skattskyldiges verksamhet. Molsvarande gäller enligt 9 § andra stycket LFK och 56 § 3 mom. första stycket TL.

11        §

I denna bestämmelse anges vad en skatterevision får avse. Nuvarande regler finns i 9 § LFK. Förslaget innebär i princip inte någon ändring i förhällande till gällande ordning. Med hänsyn till behovet av särskilda granskningsätgärder vid kontroll av vägtrafikskatl föreskrivs att den som utför revisionen även får granska och prova fordon och särskild räknarap­paratur. Molsvarande åtgärder får också vidtas vad gäller annan mätappa­ralur än kilometertäknare.

Några uttryckliga regler som motsvarar de i förslaget intagna bestäm­melserna om kassainventering och kontroll av den löpande redovisnings­perioden finns dock inte i LFK.

12        §

I denna paragraf anges vad den som är föremål för granskning skall göra vid en revision. Bestämmelsen motsvaras i huvudsak av 9 § LFK.

13        §

Den möjlighet till vitesföreläggande i samband med revisionen som regleras i denna paragraf har f. n. sin motsvarighet i 12 § LFK.

14 §

Denna bestämmelse motsvaras av 9 § tredje stycket LFK.

15 §

Bestämmelsen behandlar revisionspromemorian. Förslaget motsvaras av vad som f.n. gäller enligt 14 § LFK och 14 § förvaltningslagen. Den som varit föremål för revisionen skall beredas tillfälle att yttra sig över revisionspromemorian om det inte är obehövligt. Föranleder revisionen ingen anmärkning bör det vara lillräckligt med en underrättelse om detta.

4 kap. Skattebeslut, efterbeskattning. m.m. 1 §

I denna beslämmelse, som inleder reglerna om bestämmande av skatt, anges att beskaltningsmyndigheten skall beslula om skatten för varje redo­visningsperiod eller, när sådana perioder inte förekommer, för varje skat­tepliktig händelse. Motsvarande bestämmelse finns i 30 § första stycket ML. Regeln innebär bl. a. alt elt beslut skall fattas även i de fall skatt inte skall utgå.


 


Prop. 1983/84:71                                                    125

I första stycket anges beslutsordningen för det för punktskatterna och prisregleringsavgifterna vanligaste förekommande fallet atl myndigheterna godtar uppgifterna i deklarationen. Har deklarationen kommil in i rätt tid till myndigheten skall skatten anses fastställd i enlighel med deklarationen. Enligl tredje stycket behöver den skattskyldige och allmänna ombudet inte undertättas om ett sådant beslut. Däremot medför beslutet vissa registre­ringsåtgärder hos myndigheten i enlighet med reglerna i 9 kap. 1 §.

Andra stycket behandlar det fall att deklarationen inte har kommit in till myndigheten vid beslulsfristens utgång. Då anses ett noll-beslul fattat vid angivna tidpunki. Den skatlskyldige och allmänna ombudet behöver inle undertättas om dessa noll-beslul, se tredje stycket. Anser myndigheten att skatt skall utgå måste beslul meddelas enligt 3 §. För ell sådant beslut gäller reglerna i 18 § förvaltningslagen om undertätlelse till part om inne­hållet i elt myndighetsbeslut. Om deklaration kommer in och beslul enligt 3 § inte har hunnit fattas skall skatten anses beslutad enligt deklarationen, dvs. efter samma princip som enligt första stycket gäller när deklaration har lämnats i rätt tid. Bestämmelsen kommenteras närmare i avsnitt 2.3.1.

Denna paragraf avser bl. a. de fall då beskattningsmyndighelen redan vid deklarationsgranskningen finner att skatten inte bör bestämmas i enlighet med vad som . uppgetts i deklarationen Del beslut som beskattningsmyn­digheten dä skall fatta är som regel sakligt sett det första beslut som meddelas och endast rent formellt en omprövning av del beslut som myndigheten anses ha fatlat enligt reglerna i 4 kap. 2 §. Paragrafen tar emellertid även sikte pä mera klara omprövningssituationer. Om det efter en skatterevision framkommer att skatten fastställts till oriktigt belopp får nytt beslut om skallen fallas. Detta får ske oavsett om det tidigare beslutet meddelas med stöd av 4 kap. 2 eller 3 §. Ett annat förhällande som avses i paragrafen år det att beskattningsmyndigheten finner att skatt bör påföras någon som inte har deklarerat och vars skatt därför enligt 2 § andra stycket anses beslutad till noll kronor.

Omprövning av tidigare beslut skall även göras av beskattningsmyndig­helen om den skattskyldige begär det. Paragrafen ger beskattningsmyndig­heten vittgående möjligheter att ompröva beslut enligt 4 kap. 2 och 3 §§. I dessa omprövningsbara beslut skall möjligheten alt få ett slutligt beslut anges.

1 andra stycket anges att nytt beslut inte får fattas senare än tredje året efter det kalenderår under vilkel beskattningsåret gått till ända eller den skattepliktiga händelsen inträffat. Här regleras sålunda den s.k. besluts­fristen, som behandlas i avsnitt 2.3.1. Motsvarande bestämmelse i ML, där beslutsfristen är längre, finns i 35 § ML.

I tredje stycket anges att en begäran om omprövning skall ha kommil in


 


Prop. 1983/84:71                                                                  126

lill beskattningsmyndighelen senast tvä månader före beslutsfristens ut­gång. Detta är fill för att ge beskattningsmyndigheten skäligt rådrum att inom den lid som anges i andra stycket fatta elt nytt beslut med anledning av en begäran om omprövning.

Bestämmelsen medger alt skatten för ett hell beskattningsår ändras genom omprövning av skallen för den sista perioden under året. Förslaget motsvarar 34 § ML. Se vidare 2.3.1.

1 denna bestämmelse regleras de slutliga besluten. Enligl förslagel skall den skattskyldige eller allmänna ombudet kunna begära ett slutligt beslul när som helst under beslutsfrislen. Slutligt beslul skall också kunna fattas senare. I så fall måste dock den skattskyldiges begäran om ett slutligt beslut ha kommit in till myndigheten inom två månader från den dag han fick del av beslut enligt 4 kap. 3 § första stycket. Allmänna ombudets frist för alt begära slutligt beslut utgår frän beslutsdagen. Reglerna är till för att ge den skatlskyldige och allmänna ombudet skälig tid att begära ell slutligt beslut i de fall han får del av etl beslut eller beslutet fattas mot slutet av beslutsfristen.

Beskattningsmyndigheten skall kunna meddela slutligt beslut även om den skatlskyldige eller allmänna ombudet inte begär det om det finns särskilda skäl. Sådana skäl kan föreligga l.ex. om någon gång på gång besvärar beskattningsmyndigheten med grundlösa krav på omprövning.

Ett slutligt beslut skall inte kunna omprövas annat än besvärsvägen eller genom besvär i särskild ordning. I andra stycket anges därför att fräga om elt nylt beslut för en viss redovisningsperiod inte får prövas om ett slutligt beslut tidigare har meddelats för samma period. Detta bör givetvis även gälla nytt beslul enligt 3 §, som alltså inte heller får meddelas i ett sådant fall.

I denna paragraf ges beskattningsmyndighelen rätt att företa skönsbe­skattning. Regeln har utformats i enlighet med motsvarande bestämmelser inom övriga skatteområden (30 § sista stycket ML och 21 § TL).

I denna bestämmelse anges de allmänna förutsättningarna för efterbe­skattning. De har närmare beskrivits i avsnitt 2.3.2. Reglerna motsvaras av 38 § första stycket ML med del lilläggel all efterbeskattning enligt försla­get även skall kunna ske om den skattskyldige inte har tillhandahållit ett begärt varuprov, om della föranlett en oriklig beskattningsåtgärd. Detta tillägg överensslämmer dock med vad som i dag gäller för efterbeskattning enligt LFK.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  127

Denna bestämmelse, som motsvaras av 38 § andra stycket ML, medför bl. a. att efterbeskattning inle får ske om del belopp som den skatlskyldige skulle betala är att anse som ringa. Vid bedömningen av om beloppet är alt anse som ringa skall beaktas om efterbeskattning beslutats för andra redo­visningsperioder under beskattningsåret. Det sammanlagda eflerbeskal-lade beloppet för sådana perioder blir avgörande. Delta ulgör en ändring i förhällande fill gällande ordning.

Bestämmelsen medger alt rättelse i elt avslutat beskattningsår får ske i vissa fall genom ändring i den sista perioden för beskattningsåret även vid efterbeskattning. Della gäller enligt 4 kap. 4 § för skattebeslut under den ordinarie beslutsfristen. Genom alt tidsfristen för efterbeskattning också räknas med utgångspunkt i beskattningsåret har möjlighet skapats alt även vid sådan beskattning använda denna metod för rättelse. Motsvarande ordning gäller enligt 38 § sista stycket ML.

10        §

Första punkten anger att efterbeskattning endast får ske om beskatt­ningsmyndighelen inte kan åstadkomma rättelse genom omprövning enligt 4 kap. 3 §. Motsvarande gäller enligt 40 § ML. Bestämmelserna motsvarar i övrigt 40 § första stycket ML.

11        och 12 §§

Förevarande regler om efterbeskattning av dödsbo och om efterbeskatt­ning vid åtal för skattebrott innebär endast ett överförande av 21 § första stycket sista punkten samt andra och tredje styckena LFK till den nya lagen. Motsvarande bestämmelser finns även inom det övriga skatteområ­det (40 § andra - fjärde styckena ML och 115 § andra - fjärde styckena TL).

Hänvisningen i 12 § lill bestämmelserna i 12 § skattebrottslagen innebär att den förlängda tiden för efterbeskattning gäller även i de fall dä den skattskyldige är fri från straffrättsligt ansvar efter frivillig rättelse som genomförs genom efterbeskaltningen.

13        §

Bestämmelsen anger atl efterbeskattning också kan ske efter skälig grund. Denna beslämmelse innebär ingen avvikelse från vad som f. n. gäller för såväl punktskatterna som direkta skatter och mervärdeskatt.

14        §

En motsvarande regel finns i 22 § LFK. Behovel av en särskild bestäm­melse om rättelse av uppenbara fel har visserligen minskat till följd av den


 


Prop. 1983/84:71                                                                  128

förlängda beslutsfrislen. I vissa fall kan felaktigheten dock upptäckas först sedan denna frist löpt ut. Beskattningsmyndigheten bör även i sådana fall kunna rätta felaktigt beslut.

5 kap. Betalning av skatt I §

I första stycket anges den allmänna förfallodagen för skatterna och avgifterna. Skatten skall betalas senast då deklarationen skall ha kommit in till myndigheten. Enligt 5 kap. 2 § första stycket anses inbetalning ha skett den dag den har bokförts på beskattningsmyndighetens postgirokonto. Inbetalningen skall således vara bokförd på kontot senast den dag som anges i 5 kap. 1 §. Delta innebär möjligheter att pä ett enkelt sätt avgöra om skattebetalning skett i rätt tid eller ej. För att bestämmelserna om deklaralionsdag (2 kap. 8 §) och betalningsdag skall kunna preciseras på detta sätt får deklarationshandlingen skiljas frän inbetalningshandlingen. I vissa fall används f. n. en gemensam handling för de tvä funktionerna.

För vissa prisregleringsavgifter gäller f. n. att inbetalningen inte sker samtidigt med deklarationen. JN bör även i fortsättningen kunna föreskri­va alt så skall ske. Delta bemyndigande för JN har införts i andra stycket.

I tredje stycket behandlas inbetalning av tillkommande skatt, vilket f. n. regleras i 27 § första stycket LFK. Bestämmelsen har utformats med 43 § första stycket ML som förebild. Den dag som anges i första stycket gäller emellertid även i de här avsedda fallen som förfallodag vid l.ex. beräkning av ränta på tillkommande skall. Vidare får uppdelning av inbetalning av tillkommande skatt ske om synnerliga skäl föreligger. I dessa fall kan inte anstånd enligt 5 kap. 3 § erhållas eftersom ansökan enligl denna bestäm­melse skall göras före förfallodagen.

Första stycket anger att inbetalning av skatt eller avgift får ske utan kostnad för den enskilde. Vidare anges att inbetalning anses ha skett den dag den har blivit bokförd pä beskattningsmyndighetens postgirokonto, se vidare under 1 §. I andra stycket anges att skattebelopp under 50 kr. inte skall betalas. Någon sådan begränsning finns inte enligt LFK, men väl enligt ML där gränsen dock är 10 kr.

Bestämmelsen behandlar de fall i vilka anstånd kan ges vid s.k. öm­mande omständigheter. Denna fråga behandlas i avsnitt 2.4.2.

Enligt denna bestämmelse kan anstånd med belalning av skatt ges vid avregislrering av skattskyldiga. Denna paragraf reglerar ett för punktskat­terna speciellt fall vars motsvarighel saknas inom annan beskattning.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  129

I denna beslämmelse regleras möjligheterna atl få anstånd med betalning under liden en beslutad skall eller avgift är föremål för besvärsprövning. Bestämmelsen har på molsvarande sätt som i 46 § ML tekniskt utformats som en hänvisning till lillämpliga avsnitt i UBL.

6-7 §§

1 dessa paragrafer finns de allmänna reglerna om återbetalning av skatt. Reglerna utgör i huvudsak en formell omarbetning av motsvarande be­stämmelser i LFK (29 § utom tredje stycket samt 30 §)

Bestämmelsen i 7 § innebär bl. a. att avräkning får ske även mellan olika skatter och avgifter som har beslutats av samma beskatlningsmyndighet. I fräga om avräkning när anstånd har beviljats innebär bestämmelsen att de principer som angivils i RSV Du 1975:8 skall gälla. Se vidare 2.4.2

I bestämmelsen anges de fall då restavgift skall tas ut. De har behandlats i avsnitt 2.4.3. Av bestämmelsen i I kap. 4 § följer att restavgift skall tas ut även på ränta.

Utformningen av föregående paragraf medför att en särskild föreskrift krävs för att medgivna belalningsanstånd skall kunna beaktas vid beräk­ningen av restavgift. Regeln har sin motsvarighet i 47 § första stycket andra punkten ML.

12 §

Paragrafen innehåller en beskrivning av de fall då ränta skall tas ul. På tillkommande skall skall ränta las ut enligt första stycket 1. Betalas sedan inte skatten i lid som anges i myndighetens beslut utgår dessutom restav­gift enligt 8 §. Punkt 2 i samma stycke avser fall dä den skallskyldige i samband med tvist om skatten fält anstånd med att betala. På det belopp som till slut fastslälls skall ränla tas ut.

14 §

I likhet med vad som gäller enligt motsvarande regel i tullagen (20 a §) har procentsatsen vid ränteberäkningen angetts genom att hänvisa till UBL: s regler om ö-skatleränla.

Även räntebelopp skall omfattas av den tidigare nämnda regeln om avrundning till närmast lägre hela krontal. Ränla skall heller inte tas ut eller återbetalas om räntebeloppet inle uppgår till femtio kr.

9   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71                                                                  130

16        §

I denna paragraf regleras indrivning av obetald skatt, avgift m. m., vilket tidigare behandlats i avsnitt 2.4.4. I tekniskt hänseende har bestämmelsen utformats på motsvarande sätt som 48 § ML med en hänvisning lill tillämp­liga delar i UBL.

17        §

Denna bestämmelse är en direkt motsvarighet till vad som redan nu gäller enligl 27 a § LFK.

18        §

F.n. gäller enligt 31 § LFK att beslut om inbetalning och återbetalning av skatt och ränta m. m. skall gälla omedelbart. I praxis har besvärsmyn­digheterna kunnat förordna att verkställigheten av ett beslut uppskjuts (inhiberas) i avvaktan pä prövningen av ärendet. Förslaget medför ändring i nu berörda avseenden. Enligt förevarande paragraf skall åtgärd enligt denna lag verkställas oavsett att beslul som föranleder åtgärden inte har vunnit laga kraft. Detta innebär bl.a. atl beskattningsmyndigheten inte bara har rätt alt kräva att betalning sker i rätt tid av beslutad skatt m. m. utan också att myndigheten är skyldig atl göra detta, även om t.ex. besvär har anförts. För besvärsfallen finns regler om anstånd som kan medföra att verkställigheten av etl beslut får uppskjutas. Molsvarande skall gälla för återbetalningsfallen. Allmänna ombudet har dock möjlighet att i det i paragrafen närmare beskrivna fallet anmäla hinder för återbetalning. Be­stämmelsen har i tekniskt hänseende utformats i överensstämmelse med 87 § UBL.

6 kap. Förhandsbesked 1 §

1 detta kapitel behandlas reglerna om förhandsbesked. Bestämmelserna överensstämmer i stora delar med vad som gäller enligt lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Förhandsbesked skall för alla punktskatter lämnas av RSV. För prisreg­leringsavgifter skall sädana besked lämnas av JN. Angående den i första stycket använda formuleringen "frågor som rör beskattningen" hänvisas fill avsnitt 2.6.1.

I likhet med vad som gäller f. n. skall förhandsbesked om skatteplikt för trycksaker kunna meddelas efter ansökan av den som avser att beställa en trycksak. Detta kräver en särskild regel som har tagits in i andra stycket. Med hänsyn till föreslagna ändringar av skattskyldigheten för elektrisk kraft (avsnitt 2.2.1) bör det vara möjligt även för förbrukare av elkraft att ansökaom förhandsbesked. Denna möjlighet bör dock stå öppen enbart för dem som i störte omfattning förbrukar eller avser att förbruka elektrisk kraft. En molsvarande regel bör gälla för den som förbrukar bränslen. En bestämmelse härom har tagits in i denna paragraf.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  131

Enligt denna bestämmelse skall ansökan om förhandsbesked göras skriftligen. Detta gäller redan enligt 33 § första stycket första punkten LFK. Vidare skall sökanden svara för ulredningen i ärendet. Reglerna om sökandens ulredningsansvar är i allt väsentligt endast en redaktionell om-barbetning av vad som gäller enligt 32 § och 33 § första stycket LFK. Sökandens kostnadsansvar skall dock inte längre vara beroende av om han lämnat sitt medgivande till de förelagna utredningsåtgärderna.

Det väsentligt vidgade tillämpningsområdet för förhandsbeskeden kan leda lill alt beskattningsmyndigheten i vissa fall finner atl något förhands­besked inte lämpligen bör meddelas med hänsyn till frågans utformning och utredningen i ärendet. Beskaltningsmyndigheten måste därför kunna avvisa ansökningar om förhandsbesked. Ett avvisningsbeslut behöver inle föregås av något yttrande frän allmänna ombudet (jfr 1 kap. 7 §).

Bestämmelsen motsvaras av 36 § första stycket LFK.

Denna bestämmelse behandlar förhandsbeskedens giltighet, vilket tagits upp i avsnitt 2.6.2.

7 kap. Särskilda avgifter

Bestämmelserna i detta kapitel molsvarar i sak 4 a kap. LFK. Dessa frågor har behandlats i avsnitt 2.7.3.

Genom bestämmelsen i 11 § inskränks tillämpningen av bestämmelserna om särskild avgift lill de författningar som omfattas av de nuvarande reglerna i 4 a kap. LFK. Enligt förslaget skall särskilda avgifter kunna tas ut också i fräga om skatt enligt lagen (1928:376) om skatt på lotterivinster. Sä har hittills inte varit fallet. Skäl att undanta lotterivinstskatten föreligger enligt min mening inte.

8 kap. Besvär
1 §

I första stycket regleras besvärsordningen avseende flertalet av beskalt­ningsmyndighetens beslut. Närmast motsvarande bestämmelse i LFK är 39 § första stycket. Emellertid får talan mol beskaltningsmyndighetens beslut föras endast av den skattskyldige och allmänna ombudet. Den nuvarande besvärsrätten för andra som lider en väsentlig skada eller för­lust av beslutet avskaffas. I övrigt medför första stycket inte någon ändring i besvärsordningen för de där uppräknade besluten.

I andra stycket anges att besvärstiden för de i första stycket uppräknade


 


Prop. 1983/84:71                                                                  132

beslulen är tvä månader. Detta innebär en förlängning av den nuvarande besvärstiden som är tre veckor. Den föreslagna besvärstiden överensstäm­mer med vad som i övrigt gäller på skatteområdet.

Denna bestämmelse, som motsvarar 39 § andra stycket LFK, innebär ingen förändring i förhällande till gällande ordning.

I förtydligande syfte har besvärsliden — tre veckor - tagits in i föreskrif­ten.

I denna bestämmelse anges att besvär över förhandsbesked skall anföras direki hos regeringsrätten. Denna fråga regleras f. n. i 39 § första stycket LFK. Förslaget medför en ändring i förhållande till gällande ordning där kammartätten är besvärsinslans utom i fråga om skatt på annonser och reklam. Vidare har i enlighet med 8 kap. 1 § endasl sökanden och allmänna ombudet getts rätt att anföra besvär över förhandsbesked. Besvärsrätten för andra som lider en väsentlig skada eller föriust genom beskedet har inte tagits med i förslagel. Däremot bör i de fall annan än den skattskyldige har rätt alt ansöka om förhandsbesked (jfr 6 kap. 1 § andra stycket) även den skattskyldige ha besvärsrält.

I andra stycket har föreskrivits att besvärstiden i fräga om förhands­besked skall vara en månad. F.n. gäller en besvärstid på tre veckor enligt 12 § förvaltningslagen. Besvärstiden är en månad i fräga om förhands­besked som gäller direkt skatt och mervärdeskatt.

I denna beslämmelse anges att beslul om skatterevision, vitesföreläg­gande och beslut varigenom ansökan om förhandsbesked avvisas inte får överklagas. Dessutom anges att länsrättens beslut enligt 3 kap. 14 § om undantag av handlingar vid revision inte får överklagas. Vidare anges att beslut enligl 4 kap. 2-3 §§ (skattebeslut som inte år slutliga) inte får överk­lagas. I dessa fall kan dock finnas möjlighet att anföra besvär i särskild ordning. Denna bestämmelse finns nu i 9 § sista stycket LFK. För övriga beslut som beskaltningsmyndigheten fattar föreligger besvärsrält till rege­ringen enligt 18 § allmänna verksstadgan. Någon inskränkning i denna besvärsrätt har inte gjorts i den nya lagen. Denna besvärsordning gäller t.ex. för beslut enligt 2 kap. 3 eller 4 § om ändrade redovisningsperioder.

1 denna beslämmelse anges all besvärstiden över kammarrättens beslut enligt den nya lagen skall vara två månader och räknas frän det klaganden fick del av beslutet.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  133

I denna beslämmelse har reglerna i 45 § LFK om anslulningsbesvär lagils in. Besvärstiden för anslutningsbesvär har dock förlängts. F.n. är tiden för anslutningsbesvär två veckor, utom i fräga om förhandsbesked då den är en vecka. Tiden för anslutningsbesvär skall nu alltid vara en månad. Enligt 45 § LFK föreligger rätt till anslutningsbesvär endasl beiräffande beslut om fastställelse av skatt, efterbeskattning och förhandsbesked. Denna inskränkning föreligger inte vid besvär enligt den nya lagen.

7-10 §§

Bestämmelserna reglerar förutsättningarna för besvär i särskild ordning. Detta behandlas i avsnitt 2.3.3. Reglerna innebär en omarbetning i formellt hänseende av vad som gäller för mervärdeskatt enligt 55 § ML samt 103 och 107 §§ TL.

I 7 § har inte införts den besvärsgrund som enligt ML gäller dä fel uppställ på grund av felskrivning m. m. Denna rättelsemöjlighet finns redan enligt 4 kap. 14 §.

11       §

Denna beslämmelse har lagils med bland besvärsbeslämmelserna efter mönster från 106 § TL. Den innebär ingen principiell ändring av vad som f. n. gäller.

12       §

I denna bestämmelse ges möjlighet för förvaltningsdomstol alt vid be­svärsprövning rätta periodiseringsfel. Ändrar en domstol skatten för en period på den grund att skatt eller avdrag bör hänföras till annan redovis­ningsperiod än den besvärsprövningen avser får motsvarande ändring gö­ras i den period där skatten eller avdraget bort redovisas, även om något yrkande om detta inle har gjorts. Denna möjlighet finns f.n. inte för punktskatterna och prisregleringsavgifterna. En molsvarande beslämmel­se finns i 105 § första stycket tredje punkten TL. Denna bestämmelse gäller enligl 56 § ML även för mervärdeskatt.

13       §

Bestämmelsen anger att återförvisning av ett ärende till beskattnings-myndigheten får göras av en förvaltningsdomstol när den finner atl skäl föreligger till del. Denna ordning gäller redan i praktiken.

9 kap. Övriga bestämmelser 1 §

I denna bestämmelse anges att registrering av vad som förekommer i skatteärende skall ske hos beskattningsmyndigheten. Frågan har behand­lats i 2.7.2.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  134

I denna och följande paragrafer ges vissa närmare bestämmelser om vite. Enligt förevarande beslämmelse, som motsvarar 12 § LFK, lämnas föreskrifter om hur vitesbeloppet skall bestämmas. Den lägsta gränsen för vitesbeloppets storlek höjs frän 100 kr. till 500 kr. Denna höjning är endast en anpassning lill penningvärdets förändring. Vidare har den övre gränsen för vitesbeloppets storlek slopats.

Enligt första stycket skall domstol pröva frågan om förelagt vite skall dömas ul. F.n. gäller atl beskattningsmyndigheten handhar dessa frågor (12 § andra stycket LFK). Förslaget överensstämmer med de allmänna principer som gäller för utdömande av vite inom förvaltningsrätten. Vidare har närmare angetts vilka domstolar som skall pröva nämnda frågor. Därvid har hänsyn tagits till att olika beskaltningsmyndigheler i vissa fall, t.ex. vid s.k. integrerade revisioner, kan ha förelagt skattskyldig vite. Beskattningsmyndigheten skall enligt förslaget anmäla till domstol när det finns anledning all döma ut förelagt vite.

Andra och tredje stycket, vars motsvarighet saknas i LFK, överens­slämmer med allmänna principer inom förvaltningsrätten. Bestämmelser­na innebär i alll väsentligt inga förändringar i förhållande till gällande ordning.

Föreskriften motsvarar 46 § LFK. Del skall även i fortsättningen vara möjligt att i särskilda fall befria från skatt om synnerliga skål föreligger. Regeringen har enligt LFK kunnat delegera beslutanderätten till myndig­het. Så har också skett i betydande omfattning och detta har visat sig fungera väl. Mot denna bakgrund bör delegeringsmöjligheten behållas även i fortsättningen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.    Ikraftlrädandetidpunkten behandlas i avsnitt 2.7.4.

2.    Denna regel liksom bestämmelsen i punkt 1 kompletteras i en del avseenden som tas upp i punkterna 3 - 12.

3.    De ändrade reglerna för skatteredovisningen kan i vissa fall medföra att skyldigheten alt redovisa skatten lidigareläggs Jämfört med nuvarande regler. Genom bestämmelsen i punkt 3 kommer de nya reglerna alt tilläm­pas första gängen vid skalteredovisningen som avser en period som börjar den 1 juli 1983 eller senare..För skatter som inte redovisas för bestämda perioder skall de nya reglerna gälla för skattepliktiga händelser som inträf­far efter ikraftträdandet.

4.    I 2 kap. 3 § andra stycket LPP öppnas en möjlighet för vissa skatt­skyldiga att redovisa skatten för längre perioder än de som gäller enligt


 


Prop. 1983/84:71                                                    135

huvudregeln. I vissa fall erfordras då alt den skattskyldige kan lämna en deklaration som avser tiden från ikraftträdandet till ingången av närmast följande beskattningsår.

5.   I den nya lagen används på flera ställen uttrycket beskattningsår.
Detta är definierat i I kap. 9 § LPP. I huvudsak är beskattningsåret det­
samma som beskattningsåret enligl KL. Vissa tidsberäkningar enligt de
nya reglerna bör utgå från beskattningsår som börjar efter ikraftträdandet.

Det gäller de nya bestämmelserna om skyldighet för den skatlskyldige att bevara deklarationsunderlag (2 kap. 11 § LPP), om den tid under vilken beskattningsmyndighelen skall förvara deklarationer (3 kap. 6 § andra stycket LPP) och om möjligheter att hänföra skatteändring till den sista redovisningsperioden under beskattningsåret (4 kap. 4 och 9 §§ LPP). När det däremot gäller vissa tidsfrister som föreskrivs för beslut enligt 4 kap. LPP är det av praktiska skäl lämpligt att beskattningsåret kan ligga till grund för beräkning av tid åven när del gäller tid före ikraftträdandet. 1 sådana fall får man undersöka vilken tid som skulle ha utgjort beskatt­ningsår om de nya bestämmelserna hade gällt redan dä. Den övergångsre­geln har tagits in i punkt 7.

6.   När det gäller de nya föreskrifterna för beslut om skatten skall de
börja tillämpas direkt vid ikraftträdandet. Om den nya beslutsordningen
inle skulle börja tillämpas förtån för redovisningsperioder som böljar efter
ikraftträdandet torde betydande praktiska svårigheter för beskattnings­
myndigheterna kunna förutses. Även för de skattskyldiga skulle en sådan
ordning te sig förvirtande. Med hänsyn till att förslagen jämfört med
gällande regler går i en riktning som gynnar den skattskyldige kan något
hinder mot att göra beslutsreglerna tillämpliga också på skatteredovisning
som avser tiden före ikraftträdandet inte föreligga.

De nya beslämmelserna om nylt beslut och skattebeslut (4 kap. 3 och 5 §§) kan givetvis inte tillämpas på beslut som enligt tidigare lagstiftning blivit slutliga vid utgången av beslutsfristen (19 § andra stycket LFK).

7.    Denna regel har behandlats i samband med motiveringen till punkt 5.

8.    LPP innehåller nya regler om anstånd med skattebetalningen. De nya bestämmelserna bör tillämpas om händelserna som krävs för anstånd enligl 5 kap. 4 och 5 §§ LPP har inträffat efter ikraftträdandet.

9.    De nya reglerna om förhandsbesked i 6 kap. skall gälla också i fräga om reklamskatt. Det innebär bl. a. att beslut skall fattas av RSV: s nämnd för rättsärenden. För ärenden som kommit in före ikraftträdandet bör dock den gamla ordningen gälla om reklamskattenämnden redan har yttrat sig över ansökan om förhandsbesked.

10.   Allmänna ombudet skall medverka i ärenden om förhandsbesked.
Något yttrande från ombudet skall inte inhämtas i de ärenden som har
påbörjats före ikraftträdandet. Då det gäller förhandsbesked om reklam­
skatt bör dock allmänna ombudet medverka också i sädana ärenden som


 


Prop. 1983/84:71                                                                  136

har kommit in före ikraftträdandet om inte reklamskattenämnden då har avgett yttrande.

11.    Besvärsreglerna i LPP innebär förändringar jämfört med vad som nu
gäller. Bl.a. har besvärstiden i fråga om skattebesluten förlängts frän tre
veckor lill tvä månader. De nya reglerna bör inle bli gällande för icke
lagakraftvunna beslut som fattats före ikraftträdandet. Detta kräver en
särskild övergångsregel.

12.    Med hänsyn till vad jag tidigare (avsnitt 2.7.4) anfört om att förslag
nu inte bör lämnas om att de nya förfarandereglerna skall omfatta även
stämpelskatt, erfordras en särskild övergångsbestämmelse. Jag avser som
förut nämnts att återkomma med förslag om förfarandet i fräga om stäm­
pelskatt.

I enlighet med vad Jag anfört i det nämnda avsnittet bör vidare i fråga om skatt enligt lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt LFK tillämpas även efter Ijuli 1984.

4.2 Lagen (1928:376) om särskild skatt å vissa lotterivinster

För lotterivinstskatt gäller lagen om särskild skatt ä vissa lotterivinster och kungörelsen (1964:805) om uppbörd och redovisning av särskild skatt å vissa lolleriv i nster samt reglerna i LFK om ränla, restavgift och för­handsbesked. LPP skall enligt 1 kap. 1 § första stycket 1 den lagen göras tillämplig även på lotterivinstskatt. Författningsmässigt medför detta att tlera bestämmelser som nu finns i lotterivinstskattelagen kan utgå.

I första stycket har tagits in en förklaring av vem som är skattskyldig lill lotterivinstskatt.

Vid utformningen av bestämmelserna i LPP har förutsatts att det fram­går av skatteförfattningarna vid vilken tidpunkt skattskyldighet inträder. Någon regel som säger när detta sker finns emellertid inle i lotterivinst­skattelagen. I andra stycket intas därför en regel om detta. Bestämmelsen Överensstämmer med de principer som nu tillämpas för lotterivinstskatten och som följer av 1 § lotterivinstskattekungörelsen.

Del nuvarande tredje stycket i 3 § bör till följd av de övriga ändringarna flyttas till denna paragraf.

I första stycket anges f. n. vem som är redovisningsskyldig. Vidare innehåller detta stycke etl bemyndigande för regeringen att bestämma inom vilken lid skatten skall deklareras och betalas. I 1 § lotterivinstskat­tekungörelsen har regeringen meddelat sådana föreskrifter.

En regel om vem som skall vara skattskyldig införs i 2 §. Bemyndigandet


 


Prop, 1983/84:71                                                                  137

till regeringen att bestämma deklaralions-och betalningstid kan utgå. Re­geln om deklarationstid överförs från kungörelsen till denna paragraf. Bestämmelsen om betalningen finns däremot i LPP.

I andra stycket ges regler för återbetalning av skatt om en vinst inte avhämtats. Det framgår av 1 § tredje stycket lotterivinstskattelagen att skatt inle behöver betalas i delta fall, liksom när lott inte har sålts. Bestäm­melsen torde i vissa fall erfordras även med de nya beslutsreglerna i LPP. Det har utökats att omfatta båda de fall som nämns i I § tredje stycket samt anpassats fill ändringarna i 2 §. För återbetalningsfallen har dessutom stadgats alt ränla inte skall utgå. Detta motiveras av att återbetalningar i dessa fall närmast motsvarar de avdrag i fräga om kundföriuster m. m. som kan göras för andra punktskatter. 1 dessa fall utgår ingen ränta pä belopp som avser sådana avdrag och som tillgodoräknas för senare redovisnings­perioder.

3a§ Denna paragraf ersätts av bestämmelserna i LPP och kan således utgå.

Nuvarande beslämmelser i denna paragraf ersätts helt av LPP och kan således utgå. 1 stället har tagils in en allmän hänvisning till LPP. Motsva­rande hänvisning görs i övriga skatte- och avgiftsförfattningar i de fall LPP föreslås bli tillämplig i sin helhet.

I denna bestämmelse finns f. n. ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om uppbörd och redovisning av lotterivinstskatt. Grunderna för beskatlningsförfarandet skall nu tas in i LPP. De föreskrif­ter som behövs för verkställighet av lagen får tas in i en särskild förord­ning.

4.3 Lagen (1941:251) om särskild varuskatt

2§ De ändringar som görs i denna paragraf är endast av formell karaklär.

3a§

Reglerna i denna paragraf ersätts helt av bestämmelserna i 1 kap. I och 5 §§ LPP.

Enligt 4 § punkt 1 gäller för särskild varuskatt att skattskyldig skall ordna sin bokföring så att kontroll kan göras av försäljning m. m. av skattepliktiga varor. I punkt 2 av 4 § sägs atl skaltskyldig skall följa de


 


Prop. 1983/84:71                                                                  138

särskilda föreskrifter som RSV meddelar för att fä en betryggande kontroll av skatten. Vidare stadgas alt skattskyldig skall följa de anvisningar som en kontrollljänsteman lämnar.

I 2 kap. 11 § LPP föreslås en generell regel som innebär att skattskyldig i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt skall sörja för att det finns tillräckligt underlag för bl.a. konlroll av skatten. Denna bestämmelse får kompletteras ytterligare med särskilda tillämpningsföreskrifter till LPP. Därigenom blir bestämmelserna i 4 § överflödiga.

I denna paragraf finns f. n. regler om registrering. De nya förfarandereg­lerna medför att i skatte- och avgiftsförfattningarna endast behöver anges vem som skall vara registrerad och när importörer m.fl. kan registreras som skattskyldiga.

1 enlighet med delta har angetts när skattskyldig skall vara regislrerad. Vidare kvarstår bestämmelsen om registrering av importörer. Denna regel har dock kompletterats genom att som villkor för registrering av importö­rer angetts att verksamheten är av större omfattning eller att det föreligger särskilda skäl. Kompletteringen innebär endast att nuvarande praxis hos RSV lagfästs. Övriga bestämmelser om registrering (i nuvarande 5 § 3) erfordras inte med den nya förfarandelagstiftningen.

Redovisningsperiodens längd skall oförändrat vara 1 månad, avsnitten 2.2.3 — 2.2.4. Möjligheten att medge längre redovisningsperioder ersätts av bestämmelsen i 2 kap. 3 § tredje stycket LPP.

6a§

Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 6 § 2, behandlar avdrag i deklarationen för särskild varuskatt. Sådana avdrag görs f. n. med beskatt­ningsvikten eller beskattningsvärdet pä de varor för vilka avdrag yrkas. Enligt 2 kap. 7 § LPP skall deklarationen innehålla uppgift om skattens bruttobelopp. Även avdragen i deklarationen bör göras med skattebelopp. Denna ändring har kommit till uttryck i första stycket genom alt där angetts atl avdrag får göras för skatten på varorna samt genom ändringar i andra stycket.

Enligt den nuvarande lydelsen av första stycket a) får avdrag göras för beskattade varor som använts vid tillverkning av skattepliktiga varor. Avdragel får göras först när de tillverkade varorna deklareras. Lämpligare är att avdrag för beskattade varor som förvärvats för att användas vid tillverkning av skattepliktiga varor får göras redan i samband med förvär­vet. Detta medför förenklingar inte minst för de skattskyldiga. Om varor­na, sedan avdrag erhållits, har tagits i anspråk för annat ändamål än


 


Prop. 1983/84:71                                                                  139

skattepliktig tillverkning bör skatt deklareras och betalas för varorna. En beslämmelse om detta tas in i sista stycket.

Har skattskyldig lidit förlust genom bristande betalning frän en köpare kan avdrag göras enligt första stycket c). Denna avdragsregel har i princip oförändrad tagits in i första stycket 4). Bestämmelsen har i andra stycket kompletterats för det fall den skattskyldige får någon men inle full betal­ning för varorna. Avdrag får då göras med ett belopp som svarar mot så stor del av skatten som förlusten visas utgöra av varans försäljningspris. Vidare skall enligt andra stycket gälla att om betalning inflyter sedan avdrag gjorts för en förlust, skall redovisning åter lämnas för skatten på de varor som svarar mot det betalda beloppet.

Bestämmelserna i andra stycket innebär atl den praxis som tillämpas hos RSV skrivs in i lagen. Motsvarande bestämmelser införs, i den mån de inte redan finns, i övriga punklskatteförfatlningar.

Avdrag kan enligt gällande ordning (första stycket b-d) vidare göras för exporterade varor, varor som återtagits i samband med återgång av köp eller varor som sålts till någon som kan få tullfrihet enligt 7 § lullförord­ningen (1973:979). Någon ändring av dessa regler erfordras inte, de tas in i första stycket 2, 3 och 5.

I enlighel med vad Jag tidigare (avsnitt 2.7.5) har anfört bör de nya avdragsbestämmelserna i 6 a § träda i kraft redan den 1 januari 1984. De nuvarande avdragsbestämmelserna i 6 § 2 bör samtidigt upphöra att gälla.

6b§

I paragrafen införs enligl avsnitt 2.2.2 en regel om begränsning i redovis­ningsskyldigheten för skattskyldiga vars tillverkning endast är av mindre omfattning. En liknande bestämmelse finns i 6 § ML.

Deklaration skall inte behöva lämnas och skatt inte betalas om den skattskyldiges verksamhet högst omfattar 500 kg skattepliktiga varor för ett beskattningsår. I denna kvantitet skall även inräknas den skattskyldiges import. Detta innebär alt registrerade importörer inte skall kunna fä befri­else, eftersom registrering av importörer sker endasl om verksamheten kan beräknas omfatta mer än 500 kg skattepliktiga varor om året.

Har den skattskyldiges årliga tillverkning någon gäng omfattat mer än 500 kg skattepliktiga varor är han inte utan vidare befriad från deklara­tions- och betalningsskyldighet om verksamheten minskar sä att den un­derstiger nämnda kvantitet. I dessa fall får RSV enligt andra stycket medge befrielse om verksamheten kan beräknas varaktigt understiga denna kvan­titet.

Elt befrielsebeslut gäller endasl under förutsättning att verksamheten under beskattningsåret faktiskt också högst omfattat 500 kg skattepliktiga varor. Skulle ett beslut enligt andra stycket ha meddelats under felaktiga förutsättningar och della visar sig först vid beskattningsårets slut skall den skattskyldige betala skatt för hela beskattningsåret. Skulle det å andra


 


Prop. 1983/84:71                                                                  140

sidan vid beskattningsårets utgång visa sig att någon, vars verksamhet för året inte överstiger 500 kg skattepliktiga varor, betalat skatt bör återbetal­ning ske av det inbetalade beloppet.

4.4 Lagen (1957:262) om allmän energiskatt

I förevarande paragraf anges nu vem som skall vara registrerad som producent av skattepliktigt bränsle. Återförsäljare eller förbrukare av så­dant bränsle kan registreras som skattskyldiga. I 7 § anges genom en hänvisning lill 6 § att den som är eller bör vara registrerad är skyldig alt betala skatt.

För att fä skattskyldighetsbeslämmelserna tydligare bör de göras om efler förebild av de senast tillkomna skatleförfattningarna. I dessa författ­ningar är den inbördes ordningen av bestämmelserna

1)   definition av vem som är skattskyldig,

2)   regler om registrering,

3)   angivande av skattskyldighetens inträde.

En omläggning efter detta mönster motiveras också av uppbyggnaden av bestämmelserna i LPP.

I 6 § har således angetts vem som är skattskyldig. Bestämmelsen har utformats efler de principer som gäller för skattskyldigheten i nuvarande 7§.

Skaltskyldig skall enligl punkt I den vara som framställer skattepliktigt flytande bränsle eller förbrukar sådant bränsle för framställning av därmed likvärdig vara. Enligt punkt 2 skall vidare den som blivit registrerad som återförsäljare eller förbrukare vara skattskyldig. Punkt 1 och 2 molsvarar gällande skattskyldighetsregel i 7 § första stycket.

Om någon fält tillstånd enligt 26 § kan bränsle köpas skattefritt eller med nedsatt skatt om det samtidigt lämnas en försäkran om viss användning av bränslet. Används detta sedan för ändamål som inte är befriat frän skatt genom avdrag enligt 24 § i deklarationen skall skatt betalas för bränslet. Detta gäller dem som inte är registrerade som skattskyldiga hos RSV. Detta fall av skattskyldighet har tagits in som punkt 3 och motsvarar 7 § andra stycket i gällande bestämmelser.

I denna paragraf har i enlighet med vad som sagts under 6 § tagits in bestämmelserna om registrering. De som är skattskyldiga enligt regeln i 6 § 1, producenterna, skall vara registrerade hos RSV. I andra stycket har de nuvarande bestämmelserna i 6 § andra stycket om registrering av åter­försäljare och förbrukare tagits in.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  141

Denna regel behandlar skattskyldighetens inträde.

Viss ändring, som är av formell art, har gjorts i punkterna 1 och 2, bl. a. lill följd av ändringarna i 6 och 7 §§. Punkten 3 reglerar skattskyldigheten när en skaltskyldig upphör att vara registrerad. Bestämmelser därom fanns fidigare i 9 §, som föresläs upphävd.

9§ Se8§.

11       §

Tidigare (2.2.1) har föreslagits att skattskyldigheten för skatten pä elek­trisk kraft flyttas från konsumenterna till kraftproducenterna och distribu­törerna. Omläggningen är i huvudsak endast av formell karaktär och fram­går av första stycket 1. Något förenklat kan sägas alt de som tidigare var skyldiga att redovisa skatten till statsverket nu blir skattskyldiga. Av det tillagda tredje stycket framgår atl de skattskyldiga skall vara registrerade hos RSV.

I första stycket 2 har reglerats skattskyldigheten för den som förvärvat elektrisk kraft utan skatt eller med nedsatt skatt. Motsvarande skatle-pliktsbestämmelser såvill avser bränslen har införts i 6 § 3.

12       §

På grund av omläggningen av skattskyldigheten kan stora delar av denna paragraf utgå. Kvar blir endast regeln om skattskyldighetens inträde. Re­geln i punkten 2 molsvarar den bestämmelse som finns i 8 § första stycket 2 för bränslen.

13       §

Bestämmelserna i denna paragraf kan utgå pä grund av omläggningen av skattskyldigheten.

18       §

Dessa bestämmelser ersätts av reglerna i 1 kap. 1 och 5 §§ LPP och utgår ur energiskatlelagen.

19       §

Tidigare (avsnitt 2.6.3) har föreslagits att den till RSV knutna energiskat­tenämnden skall upphöra. Beslämmelserna i förevarande paragraf om energiskattenämnden har till följd härav utgått.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  142

20        §

I detta lagrum regleras förfarandet för registrering. Sådana bestämmel­ser bör meddelas i en lillämpningsförordning till LPP. Till följd härav kan paragrafen utgå.

21        §

Enligl denna bestämmelse får RSV avregistrera dem som efter egen begäran blivit registrerade som skattskyldiga. Även detta är en bestämmel­se som bör tas in i tillämpningsföreskrifter till LPP.

23        §

Regler om deklaration för energiskall finns i denna paragraf. Till en viss del ersätts reglerna av beslämmelser i 2 kap. LPP.

24        och 25 §§

Dessa paragrafer, som reglerar avdrag i deklarationen, har ändrats så att avdrag i fortsättningen får göras med skatten på varorna. Vidare bör proportioneringsregler införas i slutet av paragraferna. Dessa ändringar har kommenterats i specialmotiveringen lill 6 a § lagen om särskild varu­skatt (avsnitt 4.3).

30 §

Omläggningen av 11 § medför att regeln i förevarande paragraf blir obehövlig.

32 §

Andra stycket av denna bestämmelse kan utgå på de skäl som anförts i specialmotiveringen till motsvarande ändring beträffande 4 § lagen om särskild varuskatt (avsnitt 4.3).

4.5 Lagen (1961:372) om bensinskatt

1 denna paragraf anges f. n. skattskyldighetens inträde. Vidare hänvisas i fräga om vem som är skattskyldig till reglerna om registrering.

Denna utformning av skaltskyldighelsreglerna bör, som påpekats i spe­cialmotiveringen till 6 § energiskattelagen (avsnitt 4.4), ändras. Reglerna i bensinskatlelagen har utformats i överensstämmelse med de principer som angetts i specialmotiveringen till motsvarande ändring i 6 § energiskattela­gen.

1 3 § har tagils in regler om vem som är skattskyldig till bensinskatt. Bestämmelserna om detta har utformats i enlighet med de principer som gäller för skattskyldighet enligt nuvarande 3 § andra stycket.

Skattskyldig enligt punkt 1 är den som inom landet tillverkar bensin.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  143

Enligt punkt 2 är vidare den skattskyldig som har registrerats som återför­säljare eller förbrukare av bensin.

Om någon fått tillstånd enligt 7 § 2 mom. kan bensin köpas skattefritt eller med nedsatt skatt om det samtidigt lämnas en försäkran om viss användning av bensinen. Används denna sedan för ändamål som inte är befriat frän skatt genom avdrag enligt 23 § i deklarationen skall skatt betalas för bensinen. Detta gäller dem som inte är registrerade som skatt­skyldiga hos RSV. Detta fall av skattskyldighet har tagits in som punkt 3.

Övriga bestämmelser i nuvarande 3 §, dvs. första och sista styckena angående skattskyldighetens inträde, har flyttals i något förändrat skick fill 5§.

I denna bestämmelse har i enlighet med de principer som angetts under

6         § energiskatlelagen (avsnitt 4.4) tagits in registreringsreglerna. De som är
skattskyldiga enligt den föreslagna regeln i 3 § 1, tillverkarna, skall vara
registrerade hos RSV , 4 § första stycket. I andra stycket har de nuvarande
reglerna i 5 § andra stycket om registrering av återförsäljare och förbru­
kare tagils in.

De nuvarande reglerna i 4 § har utgått. De nuvarande tvä första punk­terna ersätts helt av reglerna i I kap. 1 och 5 §§ LPP. Sista punkten kan tas bort av samma skäl som anförts i specialmotiveringen till molsvarande ändring i 4 § lagen om särskild varuskatt (avsnitt 4.3).

I nuvarande 5 § finns registreringsbestämmelserna vilka, som nämnts, har flyttats i något omarbetat skick till 4 §. Därvid har, i enlighet med de principer som dragits upp i specialmotiveringen till 6 § energiskattelagen, reglerna om skattskyldighetens inträde tagits in i 5 §.

Reglerna om skattskyldighetens inträde är i princip oförändrade med undantag av att vissa formella justeringar gjorts på grund av ändringarna i 3 och 4 §§.

Regler om redovisningsperioder och deklarationstider m. m. för bensin­skatt finns i denna paragraf. Reglerna kan delvis ersättas av 2 kap. 3 § tredje stycket LPP och 2 kap. 5 LPP.

7         § I mom.

1 denna beslämmelse, som reglerar avdrag i deklarationen, bör avdrag i fortsättningen få göras med skatten på varorna. Vidare bör i slutet av bestämmelsen införas en regel om proportionering av avdrag för kundför­luster och om återföring till beskattning av sädana avdrag om betalning senare inflyter. Dessa ändringar har kommenterats i specialmotiveringen till 6 a § lagen om särskild varuskatt (avsnitt 4.3).


 


Prop. 1983/84:71                                                               144

4.6       Lagen (1961:394) om tobaksskatt

3-5 §§

I dessa paragrafer finns bestämmelser om när skattskyldighet inträder, beskatlningsmyndighet och registrering.

Bestämmelserna har i förtydligande syfte ändrats så alt uppbyggnaden molsvarar senare tillkomna punktskalleförfaltningar. Detta innebär atl i 3 § tas in en särskild beslämmelse om vem som är skattskyldig, reglerna utgör en omarbetning av första och andra styckena i nuvarande 5 §. Vidare tas i 4 § in beslämmelserna om vilka som skall vara registrerade eller kan bli registrerade som skattskyldiga. Slutligen anges i 5 § när skattskyldighet inträder. Reglerna innebär en omarbetning av bestämmelserna i 3 §.

Att deklaration skall lämnas till RSV för vatje redovisningsperiod fram­går av 2 kap. 1 § och 6 § LPP.

57 §

Enligt ändringen skall avdrag göras frän skattens bruttobelopp. Vidare ges i andra slyckel en bestämmelse för det fall att en kundförlust endast är partiell. Motivet för dessa ändringar framgår av förslaget till ändringar i 6 a § lagen om särskild varuskatt 4.3.

4.7       Lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område

10       §

Avgiftsskyldig för leveransavgift för potatis är f.n. potatisproducen­terna. Avgiften erläggs dock till det bränneri eller den stärkelsefabrik som potatisen levererats till. Bränneriet eller stärkelsefabriken betalar sedan avgiften till JN. Denna ordning är praktisk. Avgiftsskyldigheten bör även formellt flyttas över lill brännerierna och stärkelsefabrikerna. I första stycket e i förevarande paragraf har därför denna ändring gjorts. I övrigt har endast vissa formella Justeringar gjorts.

11       §

LPP skall i princip i sin helhet tillämpas på de avgifter som erläggs till JN enligt jordbruksprisregleringslagen, 1 kap. 1 § första stycket 2 LPP. En erinran om detta förs in på annan plats i lagen (23 §). Att JN skall vara beskattningsmyndighet framgår av 1 kap. 5 § LPP. 11 § blir därmed över­flödig.

12       och 13 §§

Paragraferna ersäits av bestämmelser i 2 kap. och 8 kap. LPP


 


Prop. 1983/84:71                                                    145

17 § Tredje stycket av denna paragraf ersätts av beslämmelserna i LPP.

20  §

LPP: s regler blir tillämpliga pä alla avgifter som eriäggs till JN enligt jordbruksprisregleringslagen. Reglerna om deklaration i efterhand för av­giflsplikliga händelser kommer därmed i princip all gälla även för avgifter vid utförsel enligt 18 §. Med hänsyn till atl en exporterad vara är utom svenska myndigheters kontroll när deklarationen skall lämnas bör kunnna krävas att den avgiftsskyldige ställer säkerhet för sådan avgift innan utför­sel får ske. En bestämmelse om detta har lagts fill 20 §. Når säkerhet inte ställs bör avgiften i enlighel med gällande ordning betalas före utförseln.

21      §

Denna paragraf ersäits av 5 kap. 18 § LPP.

21 b §

Paragrafen innehåller bl.a. en hänvisning till nu gällande 11-13 §§. Dessa paragrafer ersäits av bestämmelser i LPP. Hänvisningen i 21 b § blir därmed obehövlig och har utgått. En komplettering bör däremot göras i fräga om RSV som beskattningsmyndighet. Enligt 7 - 8 §§ förordningen (1981:639) om utjämning av ndustrins kostnader för Jordbruksråvaror skall nämligen i vissa fall utjämningsavgift för choklad- och konfekiyrvaror eriäggas till RSV.

23 §

Bestämmelserna i nuvarande 23 § om ränla ersätts av beslämmelser i 5 kap. LPP.

I nuvarande 11,33 och 34 §§ finns regler om att LFK delvis skall gälla för vissa prisregleringsavgifter. 1 23 § har införts en erinran om att LPP i princip i sin helhet skall gälla för avgifter som erläggs till JN.

24 §

Paragrafen ersätts av beslämmelserna om indrivning i 5 kap. LPP. Den har därför utgått.

33 §

Hänvisningen i denna paragraf till reglerna i LFK har utgått och, för skyldighet atl använda viss råvara, ersatts av en hänvisning till LPP.

34 §

I denna paragraf finns en hänvisning till en strafTbestämmelse i 47 § LFK. Någon sådan bestämmelse föreslås inte införd i LPP. Bestämmelsen erfordras heller inte för prisregleringsavgifterna. Paragrafen kan slopas. 10    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71                                                    146

34 a §

Bestämmelser om straff för förseelser vid avgiflsredovisningen finns i denna paragraf. I förslaget har gjorts vissa formella justeringar av paragra­fen. Vidare har straffansvar införts för den som brister i sin bokförings­skyldighet.

4.8      Skattebrottslagen (1971:69)

Lagen bör vara tillämplig även på lotterivinstskatt. Enligt förslaget skall även särskilda avgifter kunna tas ut i fräga om sådan skatt. Detta framgår av specialmoliveringen till 7 kap. LPP.

4.9      Lagen (I971:1072) om förmänsberätfigade skattefordringar m. m.

Ändringen är en följd av den föreslagna ändringen av rubriken till lagen (1928: 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster.

4.10    Lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam

2§ Denna bestämmelse ersätts av en molsvarande regel i I kap. 5 § LPP.

Regeringen kan enligl denna beslämmelse förordna om undantag från skatteplikt om det föreligger synnerliga skäl. Bestämmelsen har inte an­vänts sedan år 1975 och torde inte heller överensstämma med regeringsfor­mens krav på att föreskrifter om skatt lämnas genom lag. Bestämmelsen bör därför upphöra att gälla.

II §

Den möjlighet som i dag finns i 11 § första stycket att redovisa reklam­skatt enligt kontantmetoden bör upphöra eftersom punktskatterna gene­rellt föreslås redovisade enligt faktureringsmetoden. Frågan har behand­lats i avsnitt 2.2.1. Redovisningsmetoden enligt nuvarande andra stycket i II § bör således göras till huvudregel. Bestämmelsen bör dock förtydligas sä atl del framgår vilka åtgärder från den skattskyldiges sida som medför att skattskyldighet inträder.

Skatteplikt till reklamskatt föreligger för annonser av visst slag, för reklamtrycksaker och för reklam i form av ljustidning, film m. m. Skatt­skyldiga är enligt 9 § reklamskattelagen de som offentliggör skattepliktig annons eller skattepliktig reklam i annan form än annons och de som framställer skattepliktiga reklamtrycksaker.

Regeln om skattskyldighetens inträde för reklamskatt bör utformas sä att denna tidpunkt knyts till sädana affärshändelser som för den skattskyl-


 


Prop. 1983/84:71                                                                  147

dige medför att fordran på vederlag uppkommer för annonserna eller reklamen. Dessa händelser motsvaras inom varubeskattningen av leveran­sen av den skattepliktiga varan.

För skattepliktiga annonser torde själva offentliggörandet vara den handling som medför att prestationen är fullgjord och fordran pä vederlag föreligger. Därför har i första stycket punkt 1 angetts att skattskyldighet för skattepliktiga annonser inträder när de offentliggörs.

För reklamtrycksaker kan skattskyldighetens inträde knytas till leveran­stidpunkten. 1 detta fall är skattskyldigheten lagd på den som tillverkar en skattepliktig vara och i denna del är reklamskatten jämförbar med en varuskatt. I överensstämmelse med vad som gäller för flertalet sådana skatter bör skattskyldighet även inträda vid uttag av skattepliktiga varor ur rörelsen. Bestämmelserna om delta har tagits in i första stycket punkt 2.

För annan skattepliktig reklam är inte enbart offentliggörandet av rekla­men en sådan händelse som medför att krav pä vederlag föreligger. Sådan reklam kan göras under en längre tidsperiod, l.ex. i form av reklamlexter vid en idrottsarena, och fordran på vederlag föreligger kanske inle förrän viss tid efter offentliggörandet. För detta fall bör lämpligen anges att skattskyldighet inträder när reklamen återges, första stycket punkt 3. Re­dovisning av skatten skall dä enligt bestämmelserna i 2 kap. LPP ske när den skattskyldige skall bokföra atl en fordran på vederlag föreligger för den återgivna reklamen.

Betalas reklam i förskott inträder enligt andra stycket skattskyldighet när betalningen sker.

15       §

I denna bestämmelse finns f.n. regler för redovisningen. De ersätts i huvudsak av 2 kap. 2 - 4 §§ LPP och bör i övrigt ersättas av allmänna tillämpningsbestämmelser fill LPP.

16       §

Med hånsyn lill kopplingen av skatteredovisningen till räkenskapsår (2 kap. 3 § tredje slyckel LPP) bör gränsen för redovisningsskyldigheten knytas till beskattningsår i stället för kalenderår.

17       §

För tillämpning av den i LPP föreslagna faktureringsmetoden kan regler­na i 17 § ersättas av 2 kap. 5 § LPP.

Reglerna i 2 kap. 5 § innebär alt skatten för en annons hänförs till den redovisningsperiod dä bokföring av fordran pä grund av offentliggörandet skall ske. Utgår inte vederlag för annonsen torde någon bokföringsåtgärd med anledning av offentliggörandet inte äga rum. Då skall skallen enligt 2 kap. 5 § LPP hänföras lill den redovisningsperiod dä skattskyldighet inträdde, dvs. dä offentliggörandet skedde. Pä motsvarande sätt skall


 


Prop. 1983/84:71                                                                  148

skatten för annan skattepliktig reklam hänföras till den redovisningsperiod dä bokföring av fordran på grund av den utförda reklamprestationen skall ske. Om vederlag inte utgår för reklamen skall skatten hänföras till den redovisningsperiod då reklamen återgavs, vilken tidpunki i detta fall torde sammanfalla med offentliggörandet. I dessa delar medför de nya bestäm­melserna således i princip inte någon ändring.

När det gäller trycksaker medför, i de fall vederlag utgår, reglerna i LPP ingen ändring i den ordning som föreskrivs i 17 § vid tillämpning av faktureringsmetoden. Utgår inte vederlag skall skatten enligt nuvarande 17 § hänföras till den redovisningsperiod under vilken trycksaken färdig­ställts. Enligl de nya bestämmelserna inträder skattskyldighet i dessa fall när trycksak tas ut ur rörelsen. Detta innebär en viss senareläggning av redovisningen, vilket dock endast har marginell betydelse.

19        §

I paragrafen skall anges vem som skall vara registrerad hos RSV. Övriga regislreringsbestämmelser utgörs av sådana administrativa föreskrifter som bör tas in i en särskild tillämpningsförfattning till LPP. De kan därför utgå ur reklamskattelagen.

20        §

Enligt paragrafen kan RSV förelägga vite mot den som underiåter att anmäla sig för registrering eller inte kommer in med uppgifter som begärts för registrering.

Har någon inte anmält sig för registrering skall RSV enligt bestämmel­serna i 3 kap. LPP kunna begära in de uppgifter som behövs eller göra skatterevision. Till dessa beslämmelser har knufits vitessanktioner. Vites­bestämmelsen i 20 § är därför överflödig och kan utgå.

21        och 22 §§

1 paragraferna finns regler om redovisningsperioder och deklarationstid. Med hänsyn till bestämmelserna i 2 kap. LPP kan reklamskattelagens regler i dessa avseenden förenklas.

24 §

Återbetalningen bör knytas till beskattningsåret i stället för kalender­året, jfr. 16 §.

26 §

1 första stycket av denna bestämmelse, som avser införsel av skatteplik­tig reklam, har några mindre formella justeringar gjorts.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  149

29        §

I fräga om förhandsbesked om reklamskatt gäller särskilda bestämmel­ser. Enligl avsnitt 2.6.1 bör särtegleringen för reklamskatten till stor del upphävas. Den särbestämmelse som behövs har tagits in i 6 kap. 1 § andra stycket LPP. 129 § andra stycket regleras besvär över förhandsbesked och i tredje slyckel finns bestämmelser om reklamskatlenämnden. Motsvaran­de bestämmelser om besvär har tagits in i 8 kap. 3 § LPP. Reklamskatte­nämndens verksamhet skall enligt förslagel upphöra. Förevarande para­graf kan således upphävas.

30        §

Bestämmelserna i denna paragraf ersätts i huvudsak av bestämmelser i LPP. De särskilda bestämmelserna om kontroll hos annan än den skatt­skyldige bör dock stå kvar, då bestämmelserna i 3 kap. 5 § LPP inte med säkerhet är tillräckliga i dessa fall.

32 §

Ändringarna i denna paragraf görs till följd av de ändringar som tidigare har angetts.

Anvisningar fill 13 §

I denna anvisning ges en närmare förklaring av vad som avses med vederlag i reklamskaltelagen. Anvisningen behandlar bl. a. det fall redovis­ning sker enligt kontantmetoden. Med en obligatorisk redovisning av rek­lamskatt enligt faktureringsmetoden kan de bestämmelser som avser kon­tantmetoden utgå ur anvisningen.

4.11 Lagen (1972:435) om överlastavgift

Allmänna ombudet för vägtrafikskatlemål avger vanligen yttranden i ärenden om överlastavgifl. Denna praxis lagfästs genom att en hänvisning till 3 § väglrafikskaltelagen gjorts i 9 §.

Bestämmelserna om kontroll och besvär har flyttats lill två nya paragra­fer, 10-11§. 1 övrigt innebär förslaget inga sakliga ändringar av nuvarande 9§.

10 och 11 §§

I dessa paragrafer har genom hänvisning till 3 och 8 kap. LPP tagils in bestämmelser om kontroll och besvär. De nuvarande besvärsfristema bibehålls.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  150

4.12    Lagen (1972:820) om skatt på spel

Nuvarande 2 §, som stadgar att RSV är beskattningsmyndighet, ersätts av 1 kap. 5 § LPP.

Här bör endasl anges alt skaltskyldig skall vara registrerad hos RSV. Övriga bestämmelser om registrering bör ersättas av tillämpningsföreskrif­ter till LPP.

Enligt denna bestämmelse kan RSV begära uppgifter även frän den som inte anmält sig för registrering. Detta skall gälla enligt 3 kap. 5 § LPP. Förevarande paragraf har därför utgått.

Vilesbeslämmelser finns intagna i 3 och 9 kap. LPP. Bestämmelsen i 9 § om vite kan därför utgå.

12 §

Bestämmelserna om redovisningsperioder och deklarationslider skall l.v. behällas (avsnitt 2.2.3 - 2.2.4).

20        §

Denna särtegel om förhandsbesked för spelskatt kan utgå med hänsyn till de utökade möjligheterna att erhålla förhandsbesked enligt 6 kap. LPP.

21        §

Bestämmelserna i denna paragraf kan utgå med hänsyn till regleringen av dessa frågor i 1 kap. 1 § och 3 kap. 5 § LPP.

4.13    Lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar

Första stycket i denna paragraf har utgått och ersatts av bestämmelserna i 1 kap. 5 § LPP om beskatlningsmyndighet. I övrigt har, förutom vissa formella Justeringar, införts möjlighet att tillämpa 9 kap. 4 § LPP.

Registreringsbestämmelserna kan inskränkas så att det här endast anges vem som skall vara registrerad. Övriga föreskrifter om registrering får meddelas i tillämpningsbestämmelser fill LPP.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  151

I denna paragraf finns beslämmelser om redovisning och deklaration. De kan i vissa delar ersättas av beslämmelserna i 2 kap. LPP.

Denna paragraf, som reglerar avdrag i deklarationen, ändras så att avdrag i fortsättningen görs med avgiften på förpackningarna. Denna änd­ring har kommenterats i specialmotiveringen lill 6 a § lagen om särskild varuskatt.

12 § Bestämmelsen ersätts av I kap. 1 § första stycket I i LPP. Jfr. 2 §.

4.14 Vägtrafikskattelagen (1973:601).

Vid utformningen av LPP: s anknytning till vägtrafikskattelagen har valts atl i den lagen ange i vad mån LPP skall tillämpas. I 1 kap. 2 § LPP har intagils en upplysning att lagen gäller för vägtrafikskatl i den omfatt­ning som föreskrivs i vägtrafikskattelagen. I princip har sålunda valts samma metod som f. n. gäller för vägtrafikskattelagen med hänvisning lill LFK: s beslämmelser.

De gällande hänvisningarna i vägtrafikskattelagen till LFK:s bestäm­melser har fått krifik bl.a. för att de är oöverskådliga. En ytterligare systematisering av hänvisningarna har därför gjorts. Vidare har nya rubri­ker införts.

Paragrafen innehåller bestämmelser om beskattningsmyndigheterna och allmänna ombuden för vägtrafikskatt. F.n. finns i 30 § vägtrafikskattelagen en hänvisning till 13 § LFK, som avser sakkunning. Hänvisningen har flyttats fill 3 § där den passar bättre av systematiska skäl.

Det nuvarande andra stycket, som behandlar de allmänna ombuden, har tagits in som tredje stycke. Det har dock, i enlighet med 1 kap. 7 § LPP, kompletterats med ett stadgande om all ombudet skall yttra sig i ärenden om förhandsbesked.

4a§

Enligt denna bestämmelse skall hos RSV finnas en särskild nämnd, kilometerskattenämnden, som skall avge yttranden och förslag i fräga om kilometerräknarapparatur. Nämnden inrättades vid RSV den I Juli 1979. Den beslår av representanter för några branschorganisationer och myndig­heter, och sammanträder vid behov. Enligt RSV kan de kontakter med branschorganisationer och andra myndigheter som kan ske genom nämn­den dock ordnas pä lämpligt sätt ulan att en särskild nämnd finns för detta


 


Prop. 1983/84:71                                                                  152

ändamål. Mot denna bakgrund finns inle skäl att behålla nämnden. Före­varande paragraf kan därför upphävas.

24 §

Förutsättningarna för efterbeskattning anges i denna paragraf. I flärde stycket hänvisas nu fill bestämmelserna i LFK om efterbeskattning vid oriktig uppgift i mål om skatt och vid åtal för skattebrott. En anpassning av reglerna görs nu till bestämmelserna i 4 kap. 10 § LPP och i övrigt hänvisas fill 4 kap. 11 och 12 §§ LPP om efterbeskattning av dödsbo och efterbe­skattning vid åtal för skattebrott. Regeln om efterbeskattning av dödsbo har tidigare gällt även för vägtrafikskatl men har vid en ändring av bestäm­melserna fallit bort. Den förs sålunda nu äter in i vägtrafikskattelagen.

26 §

I denna paragraf har i enlighet med 4 kap. 8 § LPP införts en regel om efterbeskattning för flera perioder av ett skatteår. Vid bedömningen av om det belopp efterbeskaltningen avser år att anse som ringa skall hänsyn tas lill del sammanlagda beloppet som tillkommer genom efterbeskattning för perioderna. Detta förslag har motiverats tidigare (avsnitt 5.2.2).

26        a §

Enligt nuvarande 30 § vägtrafikskattelagen får rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende göras i skattebeslut med stöd av 22 LFK. En motsvarande rättelsemöjlighet införs i 4 kap. 14 § LPP. Ur systematisk synpunkt är det lämpligast att bestämmelsen tas in i vägtrafikskattelagen som en särskild paragraf.

27        och 28 §§

I dessa paragrafer ändras endast hänvisningarna lill reglerna om särskil­da avgifter.

30 §

Paragrafen innehåller i första stycket nu flera hänvisningar fill LFK. Detta stycke ulgår och i stället har hänvisningarna till motsvarande be­stämmelser i LPP systematiserats och tagits in i olika paragrafer, 3, 26 a och 30 a §§.

30 a §

1 denna paragraf har i första stycket tagits in hänvisningarna till LPP: i kontrollregler. F.n. finns motsvarande hänvisningar till LFK: s kontroll regler i 30 §.

regler i 30 §.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  153

30        b §

Tidigare (avsnitt 2.6.1) har föreslagits att förhandsbesked skall lämnas även för vägtrafikskatl. En hänvisning till LPP: s bestämmelser om för­handsbesked har därför tagits in i denna paragraf.

31        §

Besvärsbeslämmelserna för vägtrafikskatl finns i denna paragraf, som nu hänvisar till vissa besvärsbestämmelser i LFK. Bestämmelser om be­svär över förhandsbesked införs. Denna ansluter sig till vad som gäller enligt LPP för besvär över förhandsbesked. 1 övrigt görs inga sakliga ändringar. Delta innebär bl. a. att någon förlängning inte görs av besvärsti­derna.

4.15   Lagen (1973:1216) om särskild avgift för oljeprodukter

Denna paragraf, som reglerar avdrag i deklarationen, ändras så alt avdrag i fortsättningen skall göras med avgiften pä varan. Denna ändring införs även i övriga avdragsparagrafer i punklskatteförfatlningarna och har kommenterats i specialmotiveringen till 6 a § lagen om särskild varuskatt.

4.16   Lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område

Enligt denna paragraf betalas avgiften i den ordning som JN bestämmer. LPP skall i sin helhet gälla för prisregleringsavgifterna. Bemyndigandet för JN atl bestämma om den ordning som skall gälla för betalning m. m. av avgiften har därför utgått. I vissa fall behövs undantag från LPP: s regler. Dessa undantag får meddelas av JN. Särskilda regler om detta finns i LPP och prisregleringsförfatlningarna.

Regler om vem som är avgiftsskyldig för prisregleringsavgift på fisk finns f. n. i särskilda föreskrifter som JN har meddelat, JN: s författnings­samling JNFS 1981:119. Av fiskprisregleringslagen framgår inte vem som är avgtftsskyldig. Bestämmelserna om vem som är avgiftsskyldig bör emel­lertid tas in i lagen. Beslämmelserna därom i JN: s föreskrifter har därför överförts till denna paragraf. Därvid har, som föreslagits i avsnitt 2.2.1, en ändring gjorts i avgiflsskyldighelen vad gäller fisk som sålts på auktion. Bestämmelsen är tillämplig på fiskauktioner som hälls i Sverige.

I denna paragraf finns nu en hänvisning till vissa beslämmelser i LFK. LPP skall i princip i sin helhet tillämpas pä de avgifter som erläggs till annan än tullverket enligt fiskprisregleringslagen. En erinran om detta tas in i 19 §. Nuvarande 9 § blir därmed överflödig och har utgått.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  154

11 §

Genom den omläggning av avgiftsskyldigheten som angivits under 8 § kan andra stycket i förevarande paragraf utgå.

13§

När LPP: s regler blir tillämpliga på alla avgifter som eriäggs lill annan än tullverket kommer reglerna om deklaration i efterhand i princip att gälla även för avgifter vid utförsel. Med hänsyn till att en exporterad vara är utom svenska myndigheters kontroll när deklarationen skall lämnas bör kunna krävas all den avgiflsskyldige ställer säkerhet för sådan avgift innan utförsel får ske. En bestämmelse om detta har därför tagits in i 13 §. När säkerhet inte ställs, bör avgiften betalas före utförseln.

15       §

Bestämmelsen i denna paragraf, som gäller ränta pä obetald avgift och indrivning av obetald avgift och ränta, ersätts av regler i 5 kap. LPP.

16       §

Den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf, att JN:s beslut om avgift länder till omedelbar eftertättelse, ersätts i förslaget av 5 kap. 18 § LPP med molsvarande innebörd.

19        §

I denna paragraf finns f. n. en hänvisning till LFK: s kontrollbesläm-melser. Denna hänvisning har utgått och ersatts med en erinran om att bestämmelsen i LPP gäller för de avgifter enligt prisregleringslagen som inte skall erläggas till tullverket.

20        §

I denna paragraf finns nu en hänvisning till vissa bestämmelser i LFK. Denna hänvisning ulgår.

21        §

Beslämmelser om straff för förseelser vid avgiflsredovisningen finns i denna paragraf. På grund av införandel av LPP bör vissa formella Juste­ringar göras i paragrafen. Se vidare specialmoliveringen fill 34 a § Jord­bruksprisregleringslagen (4.7).

23 §

Tredje stycket som innehåller en hänvisning till LFK ersätts av bestäm­melser i LPP. Detta stycke har därför utgått.


 


Prop. 1983/84:71                                                    155

4.17    Bilskrotningslagen (1975:343)

11 §

LPP skall tillämpas på skrotningsavgifi (I kap. I § första stycket). I 11 § har därför tagits in en erinran om detta.

4.18    Bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen

1 §

Eftersom reglerna i denna lag även i fortsättningen skall gälla för punkt­skatterna och prisregleringgsavgifterna har i förevarande paragraf tagits in en hänvisning lill LPP.

4.19    Utsädeslagen (1976:298)

De bestämmelser i LPP som inte skall tillämpas på växtförädlingsavgift avser dels redovisning och deklaration, som inte lämnas av de avgiftsskyl­diga för sådan avgift, dels reglerna om förhandsbesked och särskilda avgifter. I första stycket har hänvisningen fill LFK bytts ut mol en hänvis­ning till LPP i enlighet med vad nu sagts.

1 andra stycket har endast gjorts smärre ändringar för att anpassa regler­na till LPP.

4.20    Lagen (1977:306) om dryckesskatt

3§

Denna bestämmelse ersätts av reglerna i 1 kap. 4 § LPP om beskatt­ningsmyndighet och kan därför utgå.

I denna paragraf finns bestämmelser om registrering. I paragrafen bör endast kvarstå bestämmelsen om vem som skall vara registrerad. Övriga regislreringsbestämmelser, som rör förfarandet, får las in i tillämpnings­bestämmelser till LPP.

Den som vägrar att medverka vid registrering kan enligt denna paragraf föreläggas vite. Paragrafen ersätts av bestämmelser i 3 kap. och 9 kap. LPP.

Regler om förfarandet vid registrering bör tas in i lillämpningsbesläm-melser till LPP. På samma sätt som i 5 § andra stycket lagen (1941:251) om


 


Prop. 1983/84:71                                                                  156

särskild varuskatt (4.3) bör anges förutsättningarna för att en importör skall kunna registreras som skattskyldig.

13       §

Avdrag i deklarationen kan göras enligt denna paragraf. Avdrag skall i fortsättningen göras med skatten på varorna. Vidare införs en proportione­ringsregel i slutet av paragrafen. Dessa ändringar genomförs även i övriga avdragsparagrafer i punktskatteförfattningarna och har kommenterats i specialmotiveringen till 6 a § lagen om särskild varuskatt.

Omläggningen av tidpunkten för skattskyldighetens inträde när det gäl­ler skatten på vin- och spritdrycker (prop. 1982/83:150, avsnitt 2.2.1) innebär alt det finns behov av en särskild avdragsregel vid återgång av köp. 13 § första stycket 5 bördärför vara tillämplig även i fråga om skatt pä vin- och spritdrycker.

De nya avdragsbestämmelserna i denna paragraf bör i enlighet med vad Jag tidigare (avsnitt 2.7.5) har anfört träda i kraft redan den I Januari 1984.

14       §

Denna bestämmelse, som hänvisar till LFK, kan utgå. Den ersätts av regler i 1 kap. 1 § LPP.

15       §

1 denna paragraf har endast formella Justeringar gjorts.

4.21 Lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon

Första stycket ersätts av 1 kap. 1 och 5 §§ LPP. I andra stycket görs formella justeringar.

Bestämmelser om deklaration finns f. n. i denna paragraf. De kan i vissa delar ersättas av bestämmelser i 2 kap. LPP. De ändringar som detta medför har behandlats tidigare (avsnill 4.2.4).

1 andra och tredje styckena regleras avdrag i deklarationen. En regel om redovisning av influten skatt för vilken avdrag tidigare gjorts på grund av föriust på fordran har tillagts, jfr. specialmotiveringen till 6 a § lagen om särskild varuskatt.

10 § Bestämmelsen i andra stycket ersätts av 2 kap. 7 § LPP.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  157

4.22    Lagen (1978:144) om skatt på vissa resor

Denna bestämmelse ersätts av regeln om beskattningsmyndighet i I kap. 5 § LPP.

Bestämmelserna om registrering för reseskatt har ändrats i överensstäm­melse med motsvarande bestämmelser för övriga punktskatter. Bestäm­melserna om registreringsförfarandet får tas in i tillämpningsbestämmelser till LPP. Uppgiftsskyldigheten enligt andra stycket ersätts av bestämmel­serna i 3 kap. 5 § LPP.

Enligt denna bestämmelse kan vite användas mol den som inte lämnar uppgifter för registrering enligt 6 §. Motsvarande regler skall gälla enligt 3 kap. LPP. Paragrafen har ändrats med anledning av detta.

10       §

Reglerna om deklaration i denna paragraf kan förenklas med hänsyn till reglerna i 2 kap. LPP.

11       §

Avdrag i deklarationen får enligt denna paragraf göras för skatt som hänför sig till en kundförlust. Bestämmelserna kompletteras nu med pro­portioneringsregler och äterföringsregler om betalning sedan fiyter in. Ändringarna har kommenterats i specialmotiveringen till 6 a § lagen om särskild varuskatt.

13 §

Bestämmelserna i denna paragraf om kontroll hos annan än skattskyldig ersätts av reglerna i 3 kap. 5 § LPP.

4.23    Lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter

Enligt denna paragraf skall betalningssäkring fä användas i fräga om skattebelopp m. m. som företrädare förjuridisk person är skyldig att betala enligt 5 kap. 17 § LPP. Denna paragraf motsvarar nuvarande 27 a § LFK.

4.24    Lagen (1982:691) om skatt på vissa kassettband

Bestämmelsen i första stycket om beskattningsmyndighet har intagits i 1 kap. 5 § första stycket I LPP. Hänvisningen till LFK har ersatts av en hänvisning till LPP i 19 §.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  158

10        §

Möjligheten ätt i vissa fall medge att deklaration får lämnas för helt kalenderår och inle för tvåmänadersperioder kan utgå. I 2 kap. 3 § tredje stycket LPP har nämligen intagits en möjlighet atl medge redovisning för helt eller halvt beskattningsår.

11        §

Bestämmelsen kan förenklas eftersom i 2 kap. 5 § första stycket LPP anges vad som skall redovisas för vatje redovisningsperiod.

Kompletteringen vad gäller avdrag för band som sålts med förlust har tidigare motiverats i specialmotiveringen till 6 a § lagen om särskild varu­skatt (avsnitt 4.3)

4.25    Lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare

Ändringen har behandlats i specialmotiveringen lill 5 § lagen om skatt pä vissa kassettband (avsnitt 4.24).

Kompletteringen med en regel om redovisning av skatt på bandspelare för vilka tidigare redovisats kundförlust har motiverats i specialmotive­ringen till 6 a § lagen om särskild varuskatt (4.3)

4.26    Lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft

Beskattningsmyndigheten för skatt på viss elektrisk kraft anges i 1 kap. 1 § första stycket 1 LPP.

Bestämmelsen i andra stycket om deklaration för helt kalenderår ersätts av 2 kap. 3 § tredje stycket LPP. När det gäller förutsättningarna för årsredovisning av skatt på viss elektrisk kraft har skatteutskottet uttalat (SkU 1982/83:15 s. 69) att RSV bör medges rätt alt tillåta årsredovisning för ett företag om den producerade kraften inte kommer alt överstiga 10 miljoner kilowattimmar per år. Även enligt bestämmelsen i 2 kap. 3 § tredje stycket LPP bör årsredovisning medges i dessa fall.

5    Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över de upprättade lagför­slagen.


 


Prop. 1983/84:71                                                    159

6    Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemslällan.


 


Prop. 1983/84:71                                                    160

Bilaga 1

Punktskatteutredningens sammanfattning av SOU 1981:83 Punktskatter och prisregleringsavgifter

Huvudpunkterna

En ny lag om beskatlningsförfarandet för punktskatter och prisregle­ringsavgifier ersätter den nuvarande lagstiftningen frän 1959. De nya be­slämmelserna har gjorts enhetligare och tydligare. Gemensamma regler i den nya lagen har gjort del möjligt att slopa åtskilliga föreskrifter i skatte-och avgiftsförfattningarna. Den nya lagstiftningen har i hög grad anpassats till motsvarande regler för inkomstskatt och mervärdeskatt. Förslaget bör bidra till att skapa bättre förutsättningar för beskattningsmyndigheternas verksamhet och även innebära fördelar för de skattskyldiga. Huvudpunk­terna är följande. D De skattskyldigas ordinarie bokföring kan i ökad utsträckning användas

vid skalteredovisningen genom att faklureringsmeloden införs. D En kalendermånad som redovisningsperiod behålls för de flesta punkt­skatterna. Övriga punktskatter får som regel en redovisningsperiod pä tvä månader. För prisregleringsavgiflerna blir redovisningsperioden en månad. D Deklarationstiden och betalningstiden blir som regel en månad och fem dagar efter redovisningsperiodens utgång. Inbetalningen skall då vara bokförd på beskattningsmyndighetens postgirokonto. D Skattebesluten kan omprövas i ökad utsträckning. D Beskattningsmyndigheterna får ändra lagakraftvunna beslut även till

den skatlskyldiges fördel genom omprövning i särskild ordning. D Möjligheterna att lämna förhandsbesked utvidgas. Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden tar över verkets uppgift att meddela förhands­besked  om  reklamskatt.   Reklamskattenämndens  och  energiskatte­nämndens verksamhet avvecklas. D Beskattningsmyndigheten skall i princip ha samma kontrollbefogen­heter och de enskilda samma rättsskyddsgarantier som vid kontroll av inkomstskatt och mervärdeskatt. Kontrollen delas upp på deklarations­granskning och skatterevision. Q Nya samordnade beslämmelser om restavgift och ränta. □ Hela arbetet med indrivning av punktskatter och prisregleringsavgifter

flyttas över på kronofogdemyndigheterna. D Tiden för besvär över skattebeslut förlängs till två månader. Besvär över förhandsbesked anförs inom en månad direkt hos regeringsrätten.


 


Prop. 1983/84:71                                                    161

Allmänt

Till punktskatter hänförs ett stort antal skatter och avgifter som utgår på varor och tjänster inom landet. Som exempel kan nämnas bensinskatt, energiskatt, skatt pä spritdrycker och vin, reklamskatt och spelskatt. Den totala uppbörden av punktskatterna var budgetåret 1980/81 omkring 27 800 milj. kr.

För administrationen av punktskatterna gäller lagen (1959:92) om förfa­randet vid viss konsumtionsbeskattning (LFK). Den lagen skall också lilllämpas på vissa avgifter som anknyter till punktskatteområdet. Vidare gäller den i princip på prisregleringsavgifter, som tas ut pä jordbrukspro­dukter och fisk samt pä växtförädlingsavgift.

LFK skall enligt föreskrift i skatte- eller avgiftsfört"attningarna tillämpas på förfarandet vid beskattningen i den män inte annat är föreskrivet dår. För några punktskatter, främst vägtrafikskatt, och för prisregleringsavgif­terna är endast vissa begränsade avsnitt av LFK tillämpliga.

LFK innehåller de grundläggande reglerna om uppgiftsskyldighet och deklarationsskyldighet och reglerna om när skatten skall betalas och om anstånd, ränta m. m. Vidare finns i LFK bestämmelser om beslutsordning, skattekontroll, besvär, förhandsbesked och särskilda avgifter, dvs. skatte­ tillägg och förseningsavgift.

Den utveckling som ägt rum, främst inom andra delar av skatterätten, har medfört att bestämmelserna i LFK delvis framstår som otidsenliga. Vid den praktiska tillämpningen har också uppmärksammats brister i be­stämmelserna. Många frågor är ofullständigt reglerade i lagen, vilket i särskilt hög grad gäller beslutsordningen och skattekontrollen. Vidare är mänga beslämmelser otydliga eller mycket allmänt hållna. De fyller inte heller de krav man i dag generellt ställer på utformningen av författningar.

Vi har funnit alt LFK är i behov av så genomgripande ändringar att den bör ersättas med en helt ny lag. Den nya lagen bör ha samma tillämpnings­område som LFK. Det har visat sig möjligt att i högre grad än tidigare låta de nya förfarandereglerna bli tillämpliga pä prisregleringsavgiflerna. Den nya författningens namn blir lagen om punktskatter och prisregleringsav­gifter (LPP).

De skatter och avgifter som skall omfattas av LPP administreras av olika beskaltningsmyndigheler. Riksskatteverket (RSV) är beskattningsmyn­dighet för punktskatterna utom vägtrafikskatt som handhas av länsstyrel­serna. Statens Jordbruksnämnd (JN) administrerar de avgifter som tas ut enligt lagarna om prisreglering pä jordbrukets och fiskets område. För våxtförädlingsavgift är statens utsädeskontroll beskattningsmyndighet.

LPP berör i princip inle de olika beskatlningsmyndigheternas interna organisation. Elt genomförande av lagen kräver dock viss omläggning av de nuvarande administrativa rutinerna. De eventuella merkostnader som kan uppstå för beskattningsmyndigheterna genom LPP bedöms emellertid i allt väsentligt kunna klaras inom nuvarande ramar. 11    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71                                                                  162

Redovisning av skatt

Den närmare regleringen av de olika momenten i skatteredovisningen finns f. n. i skatte- och avgiftsförfattningarna. En ganska stor oenhetlighet har uppstått när det gäller dessa regler. I förslaget har del varit möjligt att i betydande utsträckning Jämna ut dessa skillnader. Reglerna om skattere­dovisningen har i princip kunnat föras över från skatte- och avgiftsförfatt­ningarna till LPP.

De föreslagna reglerna innebär att skatte- och avgiftsredovisningen skall ske efter faktureringsmetoden. Med den metoden avses här den redovis­ningsmetod som fr.o.m. 1981 gäller som huvudregel för redovisning av mervärdeskatt. Enligt denna melod skall skatten redovisas när den affärs­händelse genom vilken skattskyldigheten inträder - t. ex. leverans av skattepliktig vara till köpare -bokförs eller borde ha bokförts. Metoden innebär att redovisningen, utöver kontanta betalningar, skall innefatta uppkomna fordringar.

Det som främst talar för att använda faktureringsmetoden vid skallere­dovisningen är de redovisningstekniska fördelarna. En samordning mellan den vanliga affärsbokföringen och skatteredovisningen uppnås. Detta un­derlättar arbetet för de skattskyldiga och skapar bättre förutsättningar för beskattningsmyndighetens kontrollverksamhet. Vidare är det värdefullt att reglerna för redovisningen av punktskatter och mervärdeskatt genom för­slaget har gjorts lika. En övergång till faktureringsmetod skulle i stor utsträckning innebära ett lagfästande av den redovisningspraxis som redan finns.

Omläggningen till faktureringsmetoden för redovisningen av mervärde­skatt var förenad med problem främst pä grund av att den innebar vissa påfrestningar på de skattskyldigas likviditet. En övergäng till fakturerings­metoden pä punktskatteområdet medför i allmänhet inte några sädana problem. Det är endast för reklamskatten som övergängen kan medföra vissa svårigheter för de skattskyldiga. För denna skatt föreslås atl ikraft­trädandet bestäms sä att de skattskyldiga får rimlig tid för att anpassa sig lill det nya systemet.

Företrädare för de skattskyldiga har också anslutit sig till vårt förslag att införa faklureringsmeloden vid skatteredovisningen. De redovisningstek­niska fördelarna med en sådan ordning har varit det som främst betonats.

Övergången till faktureringsmetoden har krävt att vissa följdändringar görs i skatte- och avgiftsförfattningarna. Reglerna om skattskyldighetens inträde för reklamskatt och för skatt på spritdrycker och vin har Justerats. Vidare har en formell omarbetning gjorts av skattskyldigheten till allmän energiskall pä elektrisk kraft samt avgiftsskyldigheten till leveransavgift på potatis och prisregleringsavgift pä fisk.

Förslaget innebär vidare atl redovisningsperioden på en månad behålls för de skatter som f.n. har den perioden. För skatt på bensin och oljor


 


Prop. 1983/84:71                                                                 163

innebär förslaget dock alt redovisningsperioden blir tvä månader. Även för övr"iga punktskatter föreslås att redovisningsperioden skall vara tvä måna­der. För prisregleringsavgifterna föreslås att den nuvarande redovisnings­perioden pä en månad behålls. Vidare föresläs att deklarations- och betal­ningstiden blir en månad och fem dagar för flertalet punktskatter och prisregleringsavgifter.

De föreslagna redovisningsreglerna innebär att de skattskyldiga i vissa fall skall redovisa skatten till staten tidigare än f. n. För skatten på bensin skall redovisningen ske 25 dagar tidigare och för energiskatt pä oljor, särskild varuskatt och avgift på dryckesförpackningar 10 dagar tidigare. För andra skatter, tobaksskatt, försäljningsskatt pä motorfordon, reseskatt och spelskatt, uppstår en förlängning av kredittiden.

En förkortad skattekredittid kan innebära likvidiletspåfreslningar på skattebetalarna, främst inom energiområdet. De nya redovisningsreglerna har därför förenats med särskilda övergångsbestämmelser.

Skattskyldiga med en låg årlig skatteredovisning skall enligt förslaget kunna få redovisningsperiod pä halvt eller helt beskattningsår.

För de skatter som inte redovisas för bestämda tidsperioder föreslås i princip oförändrade redovisningsregler. Delta gäller för lotalisatoravgift, lotterivinstskatt och stämpelskatt på aktier m. m. och lotterier.

Skatten på roulettspel redovisas f. n. i förskott innan redovisningsperio­den börjar. Enligt vår mening bör även redovisningen av denna skatt kunna ske efter redovisningsperiodens utgång.

Förslaget innehåller också en regel som ger beskattningsmyndigheterna möjlighet att medge anstånd med deklarationens avlämnande. Vidare före­släs att i deklarationen skall anges, förutom beskattningsvärde, beskatt­ningsvikt eller motsvarande, skattens bruttobelopp och eventuella avdrag, vilka skall vara uppdelade i olika poster samt skattens nettobelopp. Del får ankomma pä beskaltningsmyndigheterna att föreskriva vilka ytterligare uppgifter som behövs för att fastställa och kontrollera skatterna och avgif­terna.

Skattens bestämmande

Vid utformningen av förslaget till beslutsordning har grunddragen i nuvarande praxis behållits. 1 beskattningsförfarandet skall åven fortsätt­ningsvis finnas tvä slags beslut, beslut som kan omprövas och beslut som är slutliga. De omprövningsbara beslulen skall emellertid komma till större användning än f. n. Användningen av dessa beslut har visat sig vara etl både praktiskt och smidigt led i beskattningen. Förslaget har utformats utan att den nuvarande beteckningen "preliminär" har använts på de omprövningsbara besluten. Denna beteckning har vållat vissa missför­stånd.

Förslagel innebär alt skatten anses bestämd till del belopp som tagits


 


Prop. 1983/84:71                                                    164

upp i deklarationen om denna har kommit in i rätt tid. Har deklarationen inte kommit in vid den tidpunkt då den skall vara avlämnad till beskatt­ningsmyndighelen anses skatten beslutad till noll kronor. I dessa fall måste beskattningsmyndighelen, om skatt skall tas ut, meddela elt särskilt be­slut. Detta gäller även när deklarationen kommer in endast några få dagar för sent.

Beslutsfristen förlängs enligt förslaget från ett till tre år. Under denna frist kan beskaltningsmyndigheten, så länge ett slutligt beslut inte medde­lats, beslula om skatten. Beslutsfristen räknas från utgången av det kalen­derår under vilket beskattningsåret gick till ända.

Rättelse av skatten för ett helt beskattningsår skall enligt förslaget kunna göras genom omprövning av skatten för sista perioden under året. Då krävs att ändringen är hänförlig till flera redovisningsperioder under ett avslutat beskattningsår.

Den föreslagna beslutsordningen överensstämmer i princip med motsva­rande regler för mervärdeskatten. Förutom på punktskatterna skall försla­gel tillämpas på prisregleringsavgifterna. Det skall dock inle gälla för vägtrafikskatt.

I reglerna om efterbeskattning görs i förslaget inle några störte ändring­ar.

Beskaltningsmyndigheten skall själv genom omprövning i särskild ord­ning få ändra även till den skattskyldiges förmän i lagakraftvunna beslut. Sådan ändring skall fä göras under i princip samma förutsättningar som gäller för besvär i särskild ordning över beslut om mervärdeskatt.

Betalning av skatt, m. m.

Skatten skall betalas en månad och fem dagar efter redovisningsperio­dens utgång. 1 de fall redovisningsperiod inte förekommer föresläs i princip inte någon ändring av betalningstiden. Betalning skall enligt förslagel anses ha skett försl när inbetalningen har bokförts på beskattningsmyndighetens postgirokonto.

Möjligheterna att få anstånd med skattebetalningen utvidgas Jämfört med vad som gäller f. n.

Restavgift skall enligt förslaget tas ut med 4% om deklarerad skatt eller avgift inte betalas i rätt tid. Dessutom skall restavgift utgå om skatten fastställs skönsmässigt i avsaknad av deklaration.

Ränta skall enligt förslaget tas ut endast om beskattningsmyndighelen i ett särskill beslut bestämt när skatten eller avgiften skall betalas och reslavgift då inte samtidigt skall las ut. Normalt skall således inte både ränta och reslavgift tas ut samtidigt.

Beskaltningsmyndigheterna utför f. n. visst indrivningsarbete för punktskatterna och prisregleringsavgifterna. Enligt förslaget skall detta arbele överläs av kronofogdemyndigheterna. Införsel enligt införsellagen


 


Prop. 1983/84:71                                                   165

(1968:621) skall få ske vid indrivning av obetald skatt eller avgift. Vidare föreslås att preskriptionstiden för obetalda punktskatter och prisregle­ringsavgifier förkortas från nuvarande tio är till fem år. Kammarkollegiets befattning med prisregleringsavgifterna upphör.

Skattekontroll

I LFK görs ingen åtskillnad mellan de olika momenten i skattekontrol­len. För såväl inkomstskatt som mervärdeskatt görs en uppdelning av skattekontrollen pä deklarationsgranskning och revision. En motsvarande uppdelning har gjorts i förslaget till LPP.

Reglerna om deklarationsgranskning bör innefatta sädana kontrollmöj­ligheter att skatten eller avgiften kan fastställas till rätt belopp. Detta förutsätter bl.a. att deklarationen innehåller uppgifter som möjliggör en meningsfull granskning.

Förslaget innebär att beskattningsmyndigheterna vid deklarations­granskningen skall få inhämta kompletterande uppgifter frän de deklara­tionsskyldiga. Även varuprov och handlingar skall fä inhämtas. Upplys­ningar, varuprov och handlingar som behövs för kontroll av skatten eller avgiften skall också kunna inhämtas frän annan än den som är deklara­tionsskyldig. Beskaltningsmyndigheterna får Jämföra deklarationerna med inkomstdeklarationer, mervärdeskattedeklarationer eller andra handlingar som upprättats för atl fastställa skatt.

Beskattningsmyndigheterna skall få använda tvångsmedel under gransk­ningen. Vite skall fä föreläggas den som inte efterkommer en begäran att lämna uppgifter eller varuprov. Däremot skall vite inte få användas under granskningen för att fä in en handling.

I LPP har också tagits in en bestämmelse om att den som granskar deklarationer och beslutar om skatten vid ett frivilligt överenskommet sammanträffande med den deklaralionsskyldige får reda ut de frågor som kan uppkomma. Delta motsvarar de s.k. taxeringsbesöken som förekom­mer vid inkomsttaxeringen.

Den fördjupade deklarationsgranskning som föreslås bör ge ett bättre underlag för revisionsverksamheten.

Enligt förslaget skall skatterevision få ske, förutom hos deklarations­skyldig, hos den som skall lämna uppgifter till beskattningsmyndigheten under granskningen. Innan en skatterevision får göras måste etl beslut om detta ha fattats. Sådant beslut skall endast få meddelas av vissa kvalificera­de befattningshavare hos beskattningsmyndigheterna.

Skatterevisionerna får enligt förslaget avse alla handlingar som rör den granskade verksamheten om de har betydelse för att kontrollera eller fastställa skatten. Även räkenskaperna för den löpande redovisningsperio­den skall få granskas. Vidare får kassainventering göras och varulagret granskas. Granskning får även göras av maskiner och andra invenlarier, fordon och särskild räkneapparatur.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  166

Den vilkens verksamhet granskas skall medverka för att underlätta revisionsarbetet. Han skall tillhandahälla de handlingar och varuprov samt lämna de upplysningar som behövs för alt verkställa revisionen. Vidare skall han lämna tillträde till de lokaler som hans verksamhet bedrivs i. Även i övrigt skall han lämna det biträde som behövs för att genomföra revisionen. Beskattningsmyndigheten får använda vite som tvångsmedel mot den som inte medverkar vid en revision.

Förhandsbesked

F. n. kan för"handsbesked enligt LFK lämnas endast i frågor om skatte­plikt och skattesats för vara. Förslaget innebär att tillämpningsområdet för förhandsbeskeden utvidgas att omfatta samtliga frågor som rör beskatt­ningen. Formuleringen avser att inbegripa alla de faktorer som i ett be­skattningsärende har betydelse för att bestämma skatten till rätt belopp. Den som skall lämna förhandsbesked bör få tämligen fria händeratt avgöra om ett förhandsbesked bör meddelas. Förhandsbesked bör endast lämnas om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

Förslaget innebär vidare att möjlighet att fä förhandsbesked införs för vägtrafikskatt, lotterivinstskatt och lotalisatoravgift. De föreslagna regler­na i LPP om förhandsbesked skall även tillämpas på prisregleringsavgif­terna.

Förhandsbesked om punktskatter skall enligt förslagel lämnas av RSV:s nämnd för rättsärenden. Detta innebär att nämnden tillförs ärenden om vägtrafikskatl, lotterivinstskatt och lotalisatoravgift. Vidare bör förhands­besked om reklamskatt flyttas frän RSV till nämnden: Den till RSV knutna reklamskatlenämnden, vars verksamhel i princip består av att avge yttran­den i ärenden om förhandsbesked om reklamskatt, föreslås upphöra. 1 stället bör rättsnämnden, genom all särskilda suppleanter ingår i nämnden, tillföras nödvändig sakkunskap i reklam- och energiskattefrågor.

Förhandsbesked om prisregleringsavgifter skall enligt förslaget handläg­gas inom JN:s ordinarie organisation.

Enligt förslaget skall allmänna ombuden höras i första instans i ärenden om förhandsbesked. Detta sker inte f. n. Sökanden skall svara för särskilda utredningskostnader i ärendena, bl. a. för undersökning av varuprov.

Förslaget innebär att förhandsbesked skall gälla utan tidsbegränsning. Ett förhandsbesked upphör dock att gälla vid en författningsändring som påverkar den fräga som beskedel avser. Vidare skall ett förhandsbesked kunna återkallas om det efter en praxisändring strider mot myndighetens nya ståndpunkt.


 


Prop. 1983/84:71                                                    167

Besvär m.m.

Besvärsliden över beskattningsmyndigheternas beslut om skatt eller avgift förlängs enligt förslaget till två månader. F. n. är den i dessa fall tre veckor. För anslutningsbesvär och besvär över förhandsbesked blir be­svärstiden en månad. Allmänna ombudens besvärstid, som f.n. räknas frän beslutets dag. skall utom för vägtrafikskatt räknas frän delgivningen av besluten. Besvär över förhandsbesked anförs direkt hos regeringsrät­ten. För förhandsbesked om punktskatter är kammartätten f. n. mellanin-stans. Den i LFK stadgade besvärsrätlen för den som utan att vara skatt­skyldig lider en väsentlig skada eller föriust av ett skattebeslut avskaffas.

Beskattningsmyndighetens beslul skall enligt förslaget föras in i en skat­telängd. I längen skall föras in grunderna för besluten liksom andra upp­gifter som har betydelse för beskaltningen.

Övriga författningsförslag

Åtskilliga bestämmelser i skatte- och avgiftsförfattningarna har i försla­get kunnat överföras till LPP. Vidare har som tidigare nämnts gjorts vissa andra Justeringar i dessa författningar. Dessa ändringsförslag är av relativt stor omfattning. Vi har därför i princip endast gjort sådana ändringar i dessa författningar som direkt föranleds av våra förslag. Det har inte varit lämpligt att även se över dessa författningars tekniska utformning,i övrigt.

Vidare föresläs en förordning med närmare föreskrifter för tillämpningen av LPP. I förordningen har i enlighet med regeringsformens krav på alt föreskrifter om skatt i princip skall ges genom lag, endast tagits in sådana regler som inte kan anses innebära vidare åligganden för de enskilda eller vidare ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

Våra förslag föranleder också vissa smärre justeringar i annan lagstift­ning, som också tagits in bland författningsförslagen.


 


Prop. 1983/84:71                                                    168

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över punktskatte­utredningens betänkande (SOU 1981:83 och 84) Punkt­skatter och prisregleringsavgifter

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av kammartätten i Stockholm, kammarrätten i Jönköping, bokföringsnämnden, kammarkol­legiet, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd (JN), statens utsädeskontroll, kommerskollegium, generaltullstyrelsen, lotterinämnden, statens vatten­fallsverk, länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Västerbottens län, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen, stämpelskalteulredningen (B 1977:06), skatteindrivningsutredningen (B 1980:89), AB Vin- och Sprit­centralen, Föreningen auktoriserade revisorer. Grafiska Industriförbun­det, Kemisk-tekniska leverantörsförbundet. Kooperativa förbundet. Lant­brukarnas riksförbund. Motorbranschens riksförbund. Motormännens riksförbund, SHIO-Familjeföretagen, Stockholms handelskammare. Svensk industriförening. Svenska annonsörers förening, Svenska gasför­eningen. Svenska kommunförbundet. Svenska petroleum institutet. Svenska revisorsamfundet, Svenska tidningsutgivareföreningen. Svenska värmeverksföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges hotell- och restaurangförbund, Sveriges indu­striförbund, Sveriges livsmedelsindustriförbund, Sveriges riksidrottsför­bund, Sveriges sötvaruindustriers förening samt Systembolaget AB.

Kommerskollegium har bifogat yttranden av handelskamrarna i Stock­holm och Malmö.

1    Allmänna synpunkter

Flertalet remissinslanser har en positiv grundinställning till utrednings­förslaget. Förslaget har således tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kammartätten i Jönköping, kammarkollegiet, lantbruksslyrelsen, statens utsädeskontroll, lotterinämnden, Motormännens riksförbund. SHIO-Fa­miljeföretagen, Svenska kommunförbundet. Svenska tidningsutgivareför­eningen. Sveriges hotell- och restaurangförbund samt Sveriges riksidrotts­förbund.

Övriga remissinstanser har riktat kritik mol vissa delar av utredningsför­slaget. Så har t. ex. förslagen om redovisningsperioderna och om förhands­beskeden kritiserats av åtskilliga remissinstanser. 1 det följande redogörs här för de synpunkter som lämnats.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  169

2    Behovet av en ny lagstiftning

De remissinstanser som har yttrat sig anser att det föreligger ett behov av att ersätta nu gällande förfarandelag med ny lagstiftning.

Kammarrätten 1 Stockholm anser dock atl starka skäl talar för att en samlad översyn i syfte alt radikalt förenkla systemet i fräga om både de direkta och de indirekta skatterna samt såväl de materiella som de proces­suella reglerna borde göras. I avbidan pä resultatet aV en sådan översyn är det, enligt kammarrätten, önskvärt att återhållsamhet iakttas når det gäller ytteriigare partiella reformer inom ramen för den gällande ordningen.

Kammarrätten framhåller att del emellertid föreligger ett slarkt behov av enhetligare och enklare förfaranderegler. Även frän rättssäkerhetssyn­punkt behöver brister i del nuvarande förfarandet avhjälpas. Delta gäller enligl kammartätten särskilt besluts- och kontrollförfarandet. Kammarrät­ten tillstyrker därför att utredningsförslaget nu läggs till grund för en reform av förfarandet för punktskatterna och prisregleringsavgiflerna. I fråga om utformningen av utredningsförslaget i övrigt anser kammarrätten att det har så stora förtjänster atl det bör vara väl ägnat att i sin lur i många hänseenden läggas till grund för lösningar som i en framtid kan bli följden av en mera allmän översyn av skattesystemet.

Även statskontoret. Kooperativa förbundet och Lantbrukarnas riksför­bund anför att det är av betydande intresse att fä den nuvarande splittrade lagstiftningen ersatt av en enhetlig lagstiftning som är anpassad till utveck­lingen inom andra skatteområden.

3    Anpassning av förslaget till annan lagstiftning

Några remissinstanser har pekat på vikten av att den föreslagna lagstift­ningen anpassas till den lagstifining som gäller främst rnervärdeskatten men även den direkta skatten.

Kammarrätten i Stockholm anför att åtskilliga förslag utgör förbättringar i förhällande till mervärdeskattelagen. Med hänsyn härtill och av enhet­lighetsskäl förordar kammarrätten att bestämmelserna i ML i så stor ut­sträckning som möjligt ändras så att de kommer att stämma överens med den nya förfarandelagstiftning som blir resultatet av utredningens förslag.

RSV säger sig dela utredningens uppfattning att det är önskvärt att lagstiftningen på punktskatleområdet harmoniseras med den lagstiftning som rör mervärdeskatten och den direkta skatten. RSV anför att man torde hälla i minnet att det förekommer olikheter mellan punktbeskatlning, mer­värdebeskattning och inkomst- och förmögenhetstaxering. Antalet skatt­skyldiga t. ex. är på den direkta skattens område flera miljoner, på mervär-deskatteomrädet drygt 400000 och på punktskatteomrädet (om man bortser frän vägtrafikskatt och stämpelskatt) färre än 10000. Skillnaden i


 


Prop. 1983/84:71                                                                  170

antalet skattskyldiga och andra olikheter medför enligt RSV att förutsätt­ningarna för beskatlningsförfarandet skiljer sig åt på de olika skatteområ­dena.

Statens vattenfallsverk och Svenska gasföreningen anför atl åtgärder i anledning av punklskalteutredningens förslag inle bör genomföras när det gäller energiskatterna förrän en samordning kan göras med den lagstiftning som kan bli följden av energiskatlekommitléns förslag.

4    Lagstiftningens allmänna utformning

Den föreslagna nya lagstiftningens allmänna utformning har i huvudsak inle föranlett någon kritik.

Kammarrätten i Stockholm säger sig vara positiv till utredningens metod att beslämmelser av förfarandekaraklår i största möjliga utsträckning bryts ut ur de olika punktskatteförtatlningarna och omstöps till enhetliga regler i en ny förfarandelag (LPP). Kammarrätten anser att för punktskatternas del bör arbetet på ett förenhelligande dock även inriktas på de materiella reglerna. Målet bör enligt kammarrätten vara atl så långt möjligt föra samman de materiella ptnktskatlereglerna till en lag.

5    Skattskyldighetens inträde

De ändringar ulredningen här föreslagit, som en följd av förslaget om ändrade redovisningsmetoder, har i huvudsak godtagits av remissinstan­serna.

Kammarrällen 1 Stockholm anför dock att det inte finns tillräckliga skäl för atl, som utredningen föreslagit, skattskyldighet vad gäller reklamskatt skall inträda när förskottsbetalning sker.

När det gäller förslaget atl skattskyldigheten för skatt pä vin och sprit skall inträda redan vid leveransen till detaljhandelsbolaget anför y4ö Vin & Spritcentralen att denna ändring medför vissa likviditetsproblem för bola­get. Bolaget anser sig därför böra kräva garantier för att ägaren tillåter innehållande av vinstmedel som används för nyemission och vidare atl systembolagets betalningsfrister ändras.

Föreningen auktoriserade revisorer anför att bestämmelserna i energi­skattelagen och bensinskattelagen bör ändras så att skattskyldighet och därmed redovisningsskyldighet inte inträffar redan vid leverans till eget försäljningsställe som inte utgör depå. I annat fall uppnäs enligl föreningen inle den önskade samordningen med affärsbokföringen.

Svenska vurmeverksföreningen anser alt skalteredovisningen när det gäller allmän energiskatt och särskild avgift pä oljeprodukter för värmever­kens del bör baseras pä företagens fakturering. Pä detta sätt kan enligl


 


Prop. 1983/84:71                                                                  171

föreningen fördelarna med den föreslagna faktureringsmetoden även kom­ma värmeverken till del och förskottsbetalning av skatt kan undvikas.

6    Redovisningsskyldighetens inträde

De remissinstanser som har yttrat sig är positiva till förslaget att redovis­ningsskyldighetens inträde knyts till den skatlskyldiges bokföring. Några instanser kräver särskilda övergångsbestämmelser för att förhindra att väsentliga likviditetspåfrestningar uppkommer i samband med förslagets genomförande.

Kammarrätten i Stockholm, bokföringsnämnden. RRV. Sveriges livs-medelslndiistrlförbund. Lantbrukarnas riksförbund. Sveriges indiistrlför-enlng. Svenska värmeverk.sförenlngen och Sveriges Industriförbund un­derstryker att förslaget innebär redovisningstekniska fördelar och är till fördel bl. a. för de skattskyldiga.

RSV motsätter sig inle utredningens förslag atl skatleredovisningen knyts till bokföringen men framhåller:

På punktskatteområdet inträffar flera gånger årligen ändringar av skatte­satserna. Även om en sådan ändring träder i kraft i månadsskiftet mellan två redovisningsperider, medför knytningen av redovisningsskyldigheten till bokföringen, att den skattskyldige för den nästkommande perioden normalt kommer att fä redovisa skatt efter tvä olika skattesatser. Det finns exempel på att skatlesatshöjningen inträffat för samma skatt med tre månaders mellanrum. 1 ett sådant fall kan del till och med inträffa atl den skattskyldige, för redovisningsperiod som går till ända efter den senaste höjningen, kommer att få redovisa skatt efter tre olika skattesatser.

Stockholms handelskammare anför om den föreslagna redovisningsme­toden:

Handelskammaren instämmer i atl en sådan metod har redovisningstek­niska fördelar därigenom atl affärsbokföringen bättre samordnas med skat­teredovisningen. Enligt Handelskammaren finns det dock vissa betydande nackdelar med metoden. Mervärdeskatten beräknas efter vederiag medan punktskatterna beräknas efter vikt och kvantitet. Mervärdeskatten har därför en starkare anknytning till bokföringen än punktskatterna har. Den föreslagna övergången till faktureringsmetoden innebär därför för punkt­skatternas del att skatten måste anges i fakturan för att kunna bokföras på särskilt skattekonto.

RSV och länsstyrelsen 1 Södermanlands län påpekar att ulredningen använt beteckningen "faktureringsmetod" medan man i mervärdeskatte­sammanhang använder beteckningen "räkenskapsenlig redovisning" sä­som omfattande både "faktureringsmetoden" och "bokslutsmetoden". Remissinstanserna förordar att en enhetlig terminologi används.

Kommerskollegium anför att de eventuella likviditetsproblem som kan


 


Prop. 1983/84:71                                                                  172

itppkomma på grund av skatteomläggningen på samma sätt som beträffan­de omläggningen av mervärdeskattredovisningen torde kunna lösas genom särskilda övergångsbestämmelser.

Föreningen auktoriserade revisorer. FAR. anför i fräga om likviditets-problemen:

Som ulredningen konstaterat kan vid införandet av de nya bestämmel­serna likviditetspåfrestningar uppkomma för vissa skattskyldiga. Då här är fråga om s.k. övervällringsskalter. dvs. skatter som slutligen skall bäras av annan än den skatlskyldige, anser FAR det var angeläget att deklara­tions- och betalningstiden anpassas till den av den skattskyldige lämnade kredittiden. Härigenom skulle skallen ej behöva förskolteras och likvidi-telspåfreslningarna därmed elimineras.

Även Stockholms handelskammare påpekar att den ändrade redovis­ningsmetoden får effekter för de skattskyldigas likviditetsförhällanden. Handelskammaren anför:

En förutsättning förött Handelskammaren skall kunna tillstyrka försla­get är därför att övergångsbestämmelserna utformas sä att likviditelspro-blemen kan elimineras. Som utredningen anger kan problemen väntas bli särskilt stora för de si.;i- är skattskyldiga lill reklamskatt. Utredningen har dock inle närmare sökt kartlägga denna grupps problem utan nöjer sig med att föreslå en rimlig övergångstid för att underlätta anpassningen lill det nya systemet.

j. Sveriges industriförbund och Lantbrukarnas riksförbund ifrågasätter om

inte en ren kontantmetod i vissa fall bör kunna tillålas, eftersom detta

medges inom mervärdebeskattningen i vissa fall.

7    Redovisningsperioder, betalningstider

Remissutfallet år blandat. Några remissinstanser tillstyrker alt redovis­ningsperiodernas längd för de olika punktskatterna görs mer enhetliga. Andra hävdar att skatterna är alltför olika för att rymmas under en och samma modell. Vissa remissinstanser, främst branschorganisationer, på­pekar atl utredningsförslaget innebär oacceplabla likviditetspåfrestningar för vissa skattskyldiga.

Kammarrätten 1 Stockholm och länsstyrelsen 1 Södermanlands län anser att en enhetlig redovisningsperiod om tvä månader borde kunna gälla för samtliga punktskatter. Kammarrätten anför att det för en skattskyldig som har att utge både mervärdeskatt och reklamskatt måste vara en uppenbar fördel om reklamskatlelagens redovisningsbestämmelser är utformade i så nära anslutning som möjligt till molsvarande beslämmelser i ML. Det skulle enligt kammarrätten vara en väsentlig förbättring och förenkling om en enhetlig redovisningsperiod på tvä månader nu hade kunnat införas.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  173

Stockholms handelskammare ifrågasätter om det är en god lösning med en kombination av en- och tvåmänadersperioder. Enligt handelskammaren ger detta klara försämringar i likviditetshänseende för vissa skattskyldiga, utan att den eftersträvade enhetligheten kan uppnäs. Handelskammaren anför vidare:

Enligt Handelskammaren finns det skäl att mer allmänt ifrågasätta den enhetlighetsfilosofi som ligger till grund för ulredningens förslag. De skill­nader som finns mellan olika punktskatter beträffande exempelvis tidpunk­ten för deklarationens avlämnande och skattens betalning har ofta sin grund i de varierande branschförhällandena. Det är därför osäkert om en gemensam reglering är praktiskt möjlig eller ens eftersträvansvärd. Det finns knappast någon faktor i systemet som kan ges generell giltighet för alla skatter och avgifter. Enligt Handelskammaren beror detta på att punktskatterna är alltför disparata för att rymmas under en och samma modell. Det är därför förvånande att man i betänkandet inte finner någon grundläggande diskussion kring den valda enhetsfilosofin. Utredningen tiir i stället upp de olika bitarna var för sig och söker för varje sådan bit finna en gemensam nämnare. Trots atl utredningen på olika punkter föreslär förbättringar kvarstår därför enligt Handelskammaren problemet med den ofullständiga helheten.

Sveriges livsmedelsindustriförbund anför atl förslaget innebär en väsent­lig likviditetsförsämring för de skattskyldiga när det gäller varuskatten pä choklad- och konfekiyrvaror. Till olägenheterna med den tidigarelagda betalningen av varuskatt kommer enligt förbundet likviditetseffekterna av att betalningen av varuskatt tidsmässigt samordnas med betalningen av mervärdeskatt. De likviditetsmässiga påfrestningarna på företagen ökar momentant jämfört med nuläget, då inbetalningen av mervär"deskait och varuskatt år åtskilda i tiden. Företagen är enligt förbundet mer betjänta av att betalningarna sprids över hela månaden. Att samla alla avgifts- och skattebetalningar lill en enda dag i månaden kan för speciellt mindre företag bli besvärande.

Även Svensk 'induslriförening påtalar att förslagen hårt drabbar den mindre och medelstora choklad- och konfektyrindusirin.

När det gäller utredningens förslag om en förkortning av kredittiderna för skatt på bensin avstyrks detta av hllindustriföreningen och Svenska petroleum institutet, SPI. Stockholms handelskammare anser att de av utredningen föreslagna övergångsreglerna i dessa avseenden behöver gö­ras generösare. SPI föreslår atl, om ulredningens förslag trots allt genom­förs, kredittiderna avtrappas under en femårsperiod i stället för den av utredningen föreslagna tvååriga ikraftträdandeperioden.

RSV avstyrker däremot bestämt den av utredningen föreslagna succes­siva förkortningen av kredittiden för skatterna pä bensin, eftersom en sådan förkortning leder till betydande administrativa svårigheter. Det med­för enligt RSV ett alltför stort merarbete att för en kort period anpassa ADB-systemet för andra betalningstider än den vanliga.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  174

8    Deklaration

När del gäller deklarationen har några remissinslanser riktat kritik mol atl skattebeloppet i deklarationen skall rundas av till närmaste 10-tal kro­nor. Detta anses bl.a. ge upphov till tveksamhet när nettobeloppet slutar på 5 kronor. Regeln slammer ej heller med ML:s reglering. Olika lösningar förespråkas. RSV anser alt avrundning bör ske till närmast lägre hela krontal (= 70 !} ML). Kammarrätten 1 Stockholm föreslär att avrundningen görs till närmast lägre tiotal kronor eller efter modell av andra punkten i 2 § lagen (1970: 1029) om avrundning av vissa öresbelopp.

JN anför om de föreslagna avrundningsreglerna:

För JN:s del är det inle någon fördel med sådana regler. I fråga om avgifter på mejeriområdet och området rörande prisutjämning för indu­strins råvarukostnader avräknas avgifterna direkt mol förekommande bi­drag. Endast mellanskillnaderna regleras för varje period. Avrundnings­reglerna innebär således att ytterligare ett moment i berörda hantering införs. Dessutom utnyttjas avgiftsbeloppen som statistiskt material, för vilket de exakta avgifterna är av stor betydelse. De föreslagna avrund­ningsreglerna bör i vart fall ändras så all skattebeloppet alllid avrundas nedåt till närmast tiotal kronor.

Ulredningens förslag att deklarationerna skall innehålla mer uppgifter än f. n. har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. JN anser dock att beskattningsmyndigheten bör kunna bestämma att alla uppgifter inte skall lämnas, något annat skulle medföra komplikationer vad gäller vissa pris­regleringsavgifter.

Utredningen föreslår alt deklarationen för reklamskatt för perioden maj—Juni skall fä lämnas den 20 augusti (i st. f. den 5 augusti), eftersom en samordning med ML:s regler ansetts lämplig. Kammarrätten i Stockholm anser till skillnad från utredningen alt molsvarande regel bör införas för samtliga punktskatter. RSV anser däremot all undantaget för reklamskat­ten inte bör genomfördas, eftersom det skulle fördyra hanteringen inom ADB-systemet. Av samma skäl avstyrker RSV att vissa särregler om deklarationstiden införs för de som lämnar deklaration för halvt eller helt är.

9    Skattebeslut

Utredningens förslag att förlänga tidsfristen för omprövning av beslut i ordinär ordning till tre år har tillstyrkts av några remissinstanser. Andra anser att tidsfristen bör vara densamma som för mervärdeskatten, dvs. sex är. Vissa branschorganisationer anser att nuvarande ordning med en ett-årsfrisl bör bibehållas.

Kammarrätten i Stockholm anser att utredningens förslag bör godtas och anför:


 


Prop. 1983/84:71                                                                  175

Detta ger den skattskyldige möjlighet att under avsevärt längre lid än nu kunna få felaktigheter (l.ex. avseende betydande skattebelopp, som har påförts på grund av felberäkning av beskattningsvärden) rättade ulan att dispensskäl eller - enligt förslaget - särskilda omprövningsskäl förelig­ger. Å andra sidan innebär förslaget att den skallskyldige riskerar att drabbas av talan under lång lid efter det atl han normall torde ha inrättat sig efter det faktiska läget. Enligt mervärdeskatteutredningens remissbe­handlade förslag skall emellertid motsvarande beslutsfrist för mervärde­skatt vara sex år. Intresset av enhetlighet skulle tala för en motsvarande frist även för punktskatternas del. En sådan frist skulle emellertid i fråga om dessa skatter vara längre än som rimligen kan anses av behovel påkallad, särskilt som enligt punktskatleutredningens förslag ansökningsti­den för särskild omprövning bestäms till sex är. Med hänsyn till intresset av att i normalfallet ovisshet inte råder längre än nödvändigt bör en sexårsfrist inte införas. Även om också den föreslagna treärstiden synes väl lång bör den däremot kunna godtas.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen samt läns­styrelsen i Malmöhus län anser dock att omprövningstiden bör vara sex år. Länsstyrelsen anför:

Det kan vara av vikt i ett skattemäl, gällande både reklamskatt och mervärdeskatt, atl det får en enhetlig bedömning. Risk finns annars för att mervärdeskatt kan dömas ut för de sex åren, medan reklamskatten bara kan dömas ut för de tre åren i brist på efterbeskattningsgrund för åren fyra-sex. Mervärdeskatten skall då fastställas med andra belopp än om reklamskatten också kunde fastställts i nytt beslul, då reklamskatten ingår i beskattningsvärdet för mervär"deskatt. Om ett skattebeslut enligt LPP kunde omprövas under denna föreslagna längre tid, blir omprövning i sårskild ordning ett onödigt instrument, såvida inte slutligt beslut medde­lats.

Kemisk-tekniska leverantörförbundet och Sveriges industriförbund av­styrker dock att beslutsfristen förlängs, eftersom detta enligt förbunden skulle innebära svårigheter för de skattskyldiga, särskilt för de som är skattskyldiga till särskild varuskatt. Sveriges industriförbund anför:

Ur fiskal synpunkt är möjligheterna atl rätta en felaktig beskattning väl tillgodosedda genom efterbeskattning. Som regel torde nämligen ett felak­tigt beskaltningsbeslul bero pä att den skatlskyldige lämnat oriktiga eller otillräckliga uppgifter i deklarationen varför förutsättningarna för efterbe­skattning föreligger. Inom punktskatteområdet och kanske framför allt i fräga om den särskilda varuskatten är det ofta en mycket grannlaga uppgift att avgöra om en produkt är skattepliktig eller ej. Detta visar bl. a. etl antal avgöranden som avsäg schampo. De ifrågavarande produkterna hade un­der en längre tid betraktats som icke skattepliktiga men efter kammarrätts­avgörande ansågs produkterna i stället skattepliktiga.

Ett par remissinslanser motsätter sig ulredningens förslag att när en deklaration kommer in för sent skatteta skall anses fastställd till noll kronor och att ett särskilt beslut sedan erfordras för alt bestämma skatten enligt


 


Prop. 1983/84:71                                                                  176

deklarationen. RSV anför att denna reglering som införts för mervärde­skatten där visat sig vara olämplig. RSV föreslår att regeln inte skall träda in förrän förseningen uppgår till 5 dagar. Denna tidsgräns motsvarar den nuvarande gränsen för när förseningsavgift påförs. Länsstyrelsen i Göte­borgs och Bohiis län anser alt reglerna bör utformas så atl skatten anses fastställd till noll kronor till dess att deklarationen inkommit.

Kammarrätten i Stockholm anför att del är önskvärt att terminologin i fräga om olika beslutstyper klarläggs. Kammarrätten anför:

Del bör i vart fall framgå att uttrycket nytt beslut inte är att uppfatta som en teknisk term utan endast avser att åskådliggöra möjligheten för beskatt­ningsmyndigheten att under den ordinära perioden ompröva sina tidigare beslut elt i princip obegränsat antal gånger i den män de inte är slutliga. Kammarrätten sätter i fråga om det inte hade varit en fördel om uttrycket preliminärt besjul användes för de icke överklagbara men omprövnings­bara skattebeslut som fattas under det ordinära förfarandet eventuellt i förening med en uttrycklig bestämmelse om alt sådant beslut är exigibelt.

10    Efterbeskattning, extra ordinär prövning

De remissinstanser som har yttrat sig har tillstyrkt förslagen till ändring­ar vad gäller förutsättningar för efterbeskattning och införandet av en möjlighet att pröva besvär i extra ordinarie ordning.

Kammarrätten i Stockholm och RSV avstyrker dock förslaget att be­skattningsmyndigheten skall pröva besvär i extra ordinarie ordning. RSV anför:

Förslaget innebär, såsom utredningen själv påpekar, ett brott mot in­stansordningens princip. RSV anser att det måste finnas utomordentligt starka skäl för atl man skall slä undan denna princip som är en av hörnpe­larna i den svenska processuella rättsordningen. Det är inte välbetänkt att skapa procedurregler som tillåter litis pendens, dvs. att en rättssak blir föremål för prövning samtidigt hos tvä olika beslutsmyndigheter. Enligt RSVs uppfattning är det synnerligen olämpligt att skatten för en beskatl-ningsperiod samtidigt kan prövas av kammarrätt och beskattningsmyn­dighet. Utredningen anför (s. 150) att det i dessa situationer får ankomma på beskattnings- och besvärsmyndigheterna att för varje enskilt ärende samordna handläggningen pä lämpligt sått. Det föreslagna regelsystemet hindrar däremot inte att de tvä niyiidigheterna låter bli alt samordna handläggningen. Teoretiskt sett kan t.o.m. del extrema fallet inträffa att kammarrätten och beskattningsmyndigheten samtidigt meddelar beslut om skatten och atl besluten är delvis motstridiga. 1 ett sådant fall uppkommer hart när olösliga problem om beslutens rättskraft.

RSV föreslär därför atl det extraordinära rättsmedlet harmoniseras med motsvarande rättsmedel i TL och ML. Därvid bör det benämnas "besvär i särskild ordning".


 


Prop. 1983/84:71                                                                  177

11    Betalning av skatt

Länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län och i Malmöhus län ifrågasät­ter om utredningens förslag atl betalning skall anses ha skett den dag dä beloppet har bokförts på postgirot är lämpligt. Länsstyrelsen föredrar att samma system tillämpas som i fråga om mervärdeskatten, dvs. att betal­ning skall anses ha skett när inbetalningskort inkommit till postanstaU. Kammarrätten i Stockholm anser dock alt praktiska skål lalar för den föreslagna lösningen som överensslämmer med nuvarande praxis.

Kammarrätten 1 Stockholm sätter i fråga om inte i klarhetens intresse och för att främja enhetlig rättstillämpning en bestämd tidsgräns bör fix­eras i lagen för när tillkommande skatt skall betalas, l.ex. senast tvä månader frän beslutet. Kammarrätten ifrågasätter i övrigt förslaget att beskattningsmyndigheten, när synnerliga skäl förekommer, skall få medge uppdelning av betalningen pä olika betalningstillfällen. Enligt kammartät­ten bör i och med att i fortsättningen hela arbetet med själva indrivningen skall ankomma på kronofogdemyndigheterna, det också kunna anförtros åt dem att i vanlig ordning över lag ta ställning till betalningsfrägorna.

I fråga om kostnaden för inbetalning av skatt anför JN;

1 5 kap. 2 § LPP föreslås atl inbetalning av avgift skall ske utan kostnad för den avgiftsskyldige. Postgirots avgift för insättning pä postgirot kom­mer således att i stället belasta beskattningsmyndigheten. JN vill påpeka att för prisregleringsavgifternas del innebär det att regleringsekonomin belastas av kostnaden i stället för de avgiftsskyldiga.

12    Anstånd

Utredningen föreslåratt beskattningsmyndighetens möjligheteratt med­ge anstånd med betalning av skatt preciseras, varvid ledning hämtas frän 45 § ML. Kammarrätten 1 Stockholm och RSV anser alt bestämmelserna bör helt motsvara reglerna i ML, som är härdare eftersom där krävs "synnerligen ömmande omständigheter". JN påpekar att beslämmelserna om anstånd att lämna deklaration och med betalningen borde anpassas lill varandra eftersom anstånd med att lämna deklaration även innebär an­stånd med betalning av skatten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt skatielndrivnlngsutred-nlngen påpekar att utredningens förslag bör kompletteras med regler om atl skatt för vilken betalningsanstånd har medgetts i huvudfallet bör få avräknas vid återbetalning av skatt. Regler av detta slag finns nu i UBL. Skatteindrivningsutredningen anför:

1 likhet med vad som gäller enligt UBL (51 § andra stycket) bör även belopp som omfattas av anstånd fä avräknas. Vid lillämpningen av en sådan bestämmelse bör beskaltningsmyndigheten skilja mellan olika an-12    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 71


 


Prop. 1983/84:71                                                                  178

ständsfall. Avräkningsmöjligheten bör t. ex. inte utnyttjas i de fall anstånd har medgetts pä grund av alt den skattskyldige anfört besvär över beskati-ningsbeslutet och del kan antas all besvären kommer alt bifallas (jfr RSV Du 1975:8).

RRV och skalteindrlvningsutredningen avstyrker utredningens förslag att anståndsränta skall utgå till den dag då beloppet betalas. Detta skulle enligt remissinslanserna leda till svårigheter vid indrivningen. RRV föror­dar all ränla las ut endast till betalningsfristens utgång. Skatteindrivnings­utredningen föreslår att räntan tas ut t.o.m. den dag då skattekravet överlämnas till indrivning.

13    Ränta och restavgift

Remissinstanserna har inle haft någol alt invända mot utredningens förslag atl restavgift i princip skall påföras om skatten betalas efter förfal­lotiden och att ränta skall påföras då beskattningsmyndigheten beslutar om höjning av skatten efter den ordinarie deklarationstidens utgång.

RSV och kammarrätten 1 Stockholm motsätter sig dock utredningens förslag om alt lidpunkten för skatlebeslutet skall vara avgörande för om reslavgift eller ränta skall tas ut i de fall när deklaration inle har lämnats och skönsbeskattning därför sker. Kammarrätten menar att med en sådan reglering kan beskattningsmyndigheten - genom all besluta i ärendet vid en tidigare eller senare lidpunkt - avgöra om restavgift skall utgå eller inte. Detta är enligl kammarrätten inte en godtagbar ordning. Kammarrät­ten avstyrker därför alt restavgift utgår i detta fall. Enligt RSV gäller problemet mer hur man skall komma lill rätta med skattskyldiga som konsekvent underlåter att deklarera, så atl dessa inte kommer i elt fördel­aktigare läge än lojala skattskyldiga, inle bara punklbeskattningen utan även mervärdeskatten och den direkta skatten. Detta problem bör enligt RSV därför lösas gemensamt för hela skatteområdet och utredas närmare i annat sammanhang.

Flera remissinslanser anser atl del av utredningsförslaget inte helt klarl framgår om restavgift skall kunna tas ut pä ränla.

Kammarrätten i Stockholm anser inte att tillräckliga skäl finns att ta bort den nuvarande möjligheten för beskattningsmyndigheten alt i vissa fall avstå från ränta.

Kemisk-tekniska leverantörförbundei anser all ränleberäkningen enligt LPP liksom enligl UBL bör begränsas till en tid av högsl två år.

JN anser att r-änta och reslavgift på prisregleringsavgifter bör tillföras resp. rcgleringsområde.


 


Prop. 1983/84:71                                                                 179

14    Indrivning

Remissinslanserna har genomgående godtagit utredningens förslag att i princip helt lägga över indrivningsarbetet på kronofogdemyndigheterna. Detta har genomgående ansetts medföra en effektivisering av indrivnings­arbetet. Skatteindrivningsutredningen anför:

En överflyttning av indrivningen lill kronofogdemyndigheterna ligger hell i linje med SlU:s intentioner och tillstyrks därför. Som utredningen framhållit måste det ofta vara svårt för beskattningsmyndigheten att fä en sådan överblick över gäldenärens ekonomiska situation som krävs för alt indrivningsåtgärderna skall bli effektiva. 1 sammanhanget bör påpekas att man med. nuvarande ordning löper risken att beskattningsmyndighet och kronofogdemyndighet handhar indrivning mot en och samma gäldenär ulan all känna till varandras åtgärder. Förslaget innebär att indrivningsät-gärderna samordnas. Därmed ökar förutsättningarna för en effektiv in­drivning.

Däremot har åtskilliga remissinslanser haft kritiska synpunkter på ulred­ningens förslag att beskattningsmyndigheten normalt skall handha de upp­gifter som vanligen ligger på länsstyrelsen vid indrivning av skatt.

I fräga om konkursansökan och antagande av ackordserhjudande menar länsstyrelserna i Södermanlands och i Göteborgs och Bohus län och skatteindrivningsutredningen att samordningsskäl m.m. talar för alt läns­styrelsen bör besluta i dessa ärenden även vad avser punktskatter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför:

Enligt 62 § UBL ankommer del på länsstyrelsen att avgöra om konkurs­framställning skall göras och atl besluta i ackordsärenden. Utredningen föreslår alt dessa båda funktioner i fråga om punktskatter och prisregle­ringsavgifter skall utövas av beskattningsmyndigheten, riksskatteverket. Del torde röra sig om ett relativt litet antal fall när indrivning aktualiseras i fråga om punktskatter m. m. I regel är det fråga om förelag, som blivit restförda även för skatter som faller inom länsstyrelsens ansvarsområde. Samordnings- och enkelhelsskäl talar för all avgöranden i fråga om kon­kursframställningar och ackoidsärenden avseende punktskatter m. m. ock­så skall ligga på länsstyrelsen. Länsstyrelsen har elt övergripande ansvar för näringslivet och sysselsättningen i länet. Ansvaret härför bör inte försvagas genom alt angelägna frågor rörande företag som är på obestånd underställs annan myndighet. Länsstyrelsen bör självfallet styra samtliga konkurs- och ackordsärenden.

Skatteindrivningsutredningen anser dock atl det skulle vara bällre att kronofogdemyndigheten i fråga om alla skatter och avgifter fick rätt all besluta om konkursansökan. Avgörandet här beror pä ställningstagandet till elt förslag av företagsobeståndskommittén atl flytta över rätten att beslula om konkursansökan i fräga om bl. a. skatt enligl UBL från länssty­relsen till kronofogdemyndigheten (SOU 1979:91).

Även RSV anser alt det inte finns skäl atl flytta över beslutanderätten


 


Prop. 1983/84:71                                                                  180

ifråga om konkursansökningar till länsstyrelsen. RSV anser däremot alt den nuvarande ordningen att beskattningsmyndigheten beslutar om anta­gande av ackord inte bör ändras nu. Denna fråga bör enligt RSV närmare utredas och tas upp i ett annat sammanhang.

1 fråga om avskrivning av skatt bör enligt länsstyrelserna i Söderman­lands län, i Göteborgs och Bohus län och i Malmöhus län beslut fattas av länsstyrelse och inte av kronofogdemyndighet som utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Del bör i princip ankomma på uppdragsgivande myndighet att granska och besluta om avskrivningar av fordringar som överlämnats för indriv­ning. 1 vart fall är det inte lämpligt, att verkställande myndigheten själv helt avgör när indrivningsätgärder skall upphöra och när därför avskriv­ning skall ske. Ett sådant förfarande avviker också från vad som gäller för mänadsräkningsmedel i allmänhet. Länsstyrelsen beslutar om avskrivning beträffande flera olika skatter och avgifter. Av praktiska skäl kan därför avskrivningsbeslulen i fråga om punktskatter och prisregleringsavgifier överlåtas pä länsstyrelsen. Det förhållandet, atl det är fråga om elt jämfö­relsevis litet antal ärenden och om gäldenärer som i allmänhet också har andra skatte- och avgiftsskulder, för vilka avskrivningsprövning skall ske, talar för en sådan lösning.

/JVoch skatteindrivningsutredningen tillstyrker dock utredningens för­slag att kronofogdemyndigheten skall besluta om avskrivning. Skattein­drivningsutredningen anför att förslaget visserligen innebär en avvikelse i förhällande till vad som i allmänhet gäller beträffande mänadsräkningsme­del, men att del ändå är den lösning som ligger närmast till hands. En motsvarande ordning har valts beträffande felparkeringsavgifter.

Utredningens förslag att beskattningsmyndigheten skall besluta om av­kortning av skatt tillstyrks av skatteindrivningsutredningen. RSV anser emellertid att det är lämpligare att länsstyrelsen beslutar om avkortning av skatt. RSV anför:

Beslut om avkortning är till sin natur enbart ett beslut om en bokförings­ätgärd till följd av ett bakomliggande materiellt beslul. RSV förordar följande beslutsordning som överensstämmer med den ordning som finns i fråga om direkt skatt och mervärdeskatt. Beskattningsmyndigheten räknar om skatten för en redovisningsperiod pä grund av ett beslut av beskatt­ningsmyndighelen själv, kammarrätt, regeringsrätten eller eventuellt rege­ringen. Om skatten för samma period ligger för indrivning hos kronofogde­myndigheten lämnar beskaltningsmyndigheten över omräkningsbeslutet till kronofogdemyndigheten som upprättar förslaget till beslut om avkort­ning. Kronofogdemyndigheten överlämnar förslaget till länsstyrelsen som fattar det formella beslutet om avkortning.

I fräga om s.k. konsulatsanmaning anser RSV. skatteindrivningsutred­ningen, och länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län, till skillnad frän utredningsförslaget, det lämpligt att länsstyrelsen handlägger sädana ären­den, eftersom detta gäller för andra skatter. Skatleindrivningsutredningen,


 


Prop. 1983/84:71                                                                 181

som häller pä med en allmän översyn av dessa regler, anför att det snarare torde vara regel än undantag att den som är restförd för punktskatter samtidigt resterar med andra skatter. 1 sådana fall får förslaget den konse­kvensen att kronofogdemyndigheten måste göra anmälan hos tvä myndig­heter. Dessa myndigheter skall sedan på var sitt häll vidta åtgärder för att fä gäldenären betalningsanmanad genom beskickning och konsulat. En sådan ordning kan enligt skatteindrivningsutredningen inte tillstyrkas.

I fråga om redovisningsordningen för indrivna medel delar remissinstan­serna utredningens uppfattning att det är lämpligt att redovisningen sker som för andra skatter, dvs. som mänadsräkningsmedel. Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i Södermanlands län samt skatleindrivnings­utredningen påpekar dock att denna ordning förutsätter medverkan av länsstyrelse. Skatteindrivningsutredningen framhåller dock att den före­slagna redovisningsordningen utan hinder kan genomföras hos de krono­fogdemyndigheter som har anslutits till REX-systemet.

JN påpekar att varje prisregleringsavgift skall användas till visst särskilt ändamål. Det är därför enligt JN av stor vikt att vid redovisningen av indrivningsåtgärder, eller i samband med utdelning i konkurs av kronofog­demyndigheten bevakad fordran, varje avgift redovisas för sig och inte sammanblandas med varandra eller med skatter. RSV framhåller dock att månadsräkningsmetoden varken medger direkt redovisning till Jordbruks­nämnden eller att uppgift om hur mycket som influtit pä vatje medelsslag lämnas. Däremot kan ärligen ges uppgift om det sammanlagda indrivnings­beloppet avseende prisregleringsavgifter, som kronofogdemyndigheterna redovisar varje månad. Vid avvägningen mellan användningen av månads-räkningssystemet och en annan redovisningsmetod som tillgodoser ett behov av detaljerade uppgifter om influtna belopp måste enligt RSV därför beaktas det merarbete och kostnad som denna uppläggning förorsakar. Fördelarna med att hantera prisregleringsavgifterna som mänadsräknings­medel är så stora för kronofogdemyndigheterna att RSV hemställer att mottagarens verkliga behov av den information som lämnas vid återrap-portering noga övervägs.

Skatleindrivningsutredningen anser att det bör införas en regel om den senaste tidpunkt när ett skattekrav skall överlämnas för indrivning. Vidare bör enligt utredningen de föreslagna reglerna om solidaransvar (5 kap. 17 § LPP) kompletteras med en regel om skattskyldighet för delägare i handels­bolag. Däremot avstyrker skatteindrivningsutredningen regler som begrän­sar dödsbodelägares ansvar för obetald skatt. Ulredningen anför att rätts­läget när det gäller dessa frågor är oklart efler de ändringar som 1981 gjorts i ÄB av de allmänna bestämmelserna om den dödes skulder. Utredningen förklarar att man skall ta upp frågan i sitt fortsatta arbete.


 


Prop. 1983/84:71                                                                 182

15    Skattekontroll

Remissinstanserna anser att förslaget alt harmonisera konlrollbestäm-melserna för punktskatter och prisregleringsavgifter med reglerna i ML och TL medför betydande fördelar. RSV och JN anför dock atl de före­slagna bestämmelserna om deklarationsgranskning och skallerevision bör arbetas in i ett gemensamt kapitel i den nya förfarandelagen.

Utredningens förslag att efter förebild av TL införa ett särskilt besöksin­slitut avstyrks av RSV och utredningen om säkerhetsåtgärder i skatte­processen. RSV anför att antalet skattskyldiga till punktskatt är väsentligl lägre än antalet skattskyldiga till de andra skatterna. För närvarande föreligger en avsevärt högre revisionsfrekvens hos de punktskatteskyldiga (ett besök vartannat eller vart tredje år) jämfört med de skattskyldiga på inkomst- och mervärdeskatteområdena (etl besök vart trettionde till vart fyrtionde år). Det föreligger med en sådan revisionsintensitet enligt RSV inte alls samma behov av etl besöksinstitut pä punklskalteområdet som när det gäller inkomsttaxeringen. RSV pekar vidare pä alt punktskatlead-ministrationen. i motsats till administrationen av den direkta skatten, är centraliserad. Delta innebär att besök hos de punktskalteskyldiga i regel medför långa resor. Utredningen om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen anser alt de föreslagna bestämmelserna om kontrollbesök kan komma att komplicera kontakterna mellan myndigheterna och de skattskyldiga. Där­emot kan det enligl utredningen finnas behov av bestämmelser om mer summarisk fällkontroll hos skattskyldiga och andra än vad som revision i regel syftar till. Etl sädanl s. k. kontrollbesök måste då fä göras fastän den som skall kontrolleras inte lämnar sitt medgivande och även få avse kon­troll av förhållanden, som kan antas vara av betydelse för annan persons beskattning.

Länsstyrelsen 1 Malmöhus län ansluter sig lill reservanterna i utredning­ens förslag när del gäller atl kunna använda tvångsmedel för att fä in handling vid deklarationsgranskning. Kammarrätten i Stockholm anser dock att utredningsmajoriietens förslag i denna del bör följas.

RSV motsätter sig att de föreslagna reglerna om underrättelse i förväg om skalterevision införs i den nya förfarandelagen. RSV pekar på atl sädana regler inte finns i TL och alt vid integrerade revisioner således olika regler skulle komma atl gälla för beslut om punktskatlerevision och beslut avseende övriga skatleslag. RSV anför vidare:

Även om den skattskyldige i normalfallet blir underrättad om en förestå­ende revision i relalivi god tid, ligger det i kontrollens natur all del kan finnas anledning atl inle underätta den som skall kontrolleras i alltför god tid. Del gäller 1. ex. rörelser av mindre omfattning i vissa branscher där det skulle vara lätt all frisera eller ändra bokföringen. Etl oaviserat besök kan också vara värdefullt för att konstatera om viss lillverkning eller försälj­ning förekommer eller inle. vilket är särskilt aktuellt på punktskatteomrä­det.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  183

Det är också olämpligt att underätta den skatlskyldige i de fall det inte står klart att en beslutad revision verkligen kommer att bli utförd. Pä punktskatteområdet, dår del ofta år fräga om långa resor, får revisorerna mänga uppdrag samtidigt och det inträffar inte sällan alt en beslutad revision inte alls blir av. En revision bedöms kanske inte vara så angelägen att en ny tjänsteresa är motiverad och beslutet återkallas, vilkel dock inle bör ske om den skattskyldige underrättas om beslutet.

Enligt RSVs mening bör frågan om hur den skattskyldige skall underrät­tas om ett beslut om revision lösas på samma sätt inom hela skatteområ­det. Frågan torde också ligga inom ramen för det uppdrag att utarbeta en allmän kontrollag som givits till utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen.

I fråga om revision av vägtrafikskatl anför länsstyrelserna 1 Göteborgs och Bohus län och i Älvsborgs län att de inte har personella resurser för att verkställa revision av vägtrafikskatl i den omfattning som utredningsför­slaget förutsätter. Länsstyrelsen i Södermanlands lån anser att i avvaktan pä en aviserad översyn av den nuvarande administrationen av vägtrafik­skatten samt vägtrafiksskalteutredningens vidare överväganden några ändringar i fräga om revisionsbefogenheter m. m. inte bör genomföras.

16    Förhandsbesked

Flertalet remissinstanser år positiva till förslagel att utvidga möjligheter­na att fä förhandsbesked. RSVs rättsnämnd framhåller dock att utvidg­ningen kan skapa vissa svårigheter. Nämnden anför:

Nämnden är i och för sig positiv till en utvidgning av möjligheterna lill förhandsbesked enligt de riktlinjer som utredningen föreslagit. Under be­greppet beskattning kan emellertid inrymmas andra frågor än dem som utredningen angett. Det kan. förutom l.ex. skattekontrolls- och revisions-frågor, som bör falla utanför tillämpningsområdet, gälla utrednings- och bevisfrågor, som är faktorer som i etl beskaltningsärende har betydelse för att bestämma skatten. Sådana frågor kan knappast besvaras genom för­handsbesked. Utredningen har pekat pä svårigheter av sådan art vid be­stämmande av beskattningsvärde. Svårigheter av liknande slag kan också uppkomma i andra fall.

Med hänsyn lill den av utredningen använda terminologin - någon annan kanske är svär att finna med tanke pä det avsedda tillämpningsområ­det - skulle nämnden därför finna det vara av värde om i det slutliga lagstiftningsarbetet uttryckligen angavs de principer som bör gälla an­gående arten av frågor som kan göras till föremål för förhandsbesked. Närmast till hands ligger därvid med hånsyn till nämndens ställning som underinstans fill regeringsrätten att nämndens arbete inriktas på rättsfrå­gor. Av betydelse vore också ett uttalande som gav nämnden relalivi fria händer att efter de föreliggande omständigheterna avgöra om förutsätt­ningarna för att meddela förhandsbesked är uppfyllda, (jfr prop. 1959:3 s. 107).


 


Prop. 1983/84:71                                                                  184

Elt stort antal remissinstanser avstyrker däremot förslagel att ett lämnat förhandsbesked under vissa förutsättningar skall kunna återkallas. Ke­misk-tekniska leverantörsförbundet anser dock att utredningens förslag atl förhandsbesked skall få verkan tills vidare år bra och att det, mot denna bakgrund, är naturligt att verkan av ett sådant besked skall kunna upphä­vas. Förbundet anför vidare:

Samtidigt är det naturligtvis mycket väsentligt för en skattskyldig som har planerat sin marknadsföring och verksamhel i övrigt på basis av ett förhandsbesked inte med alltför kort varsel skall behöva ändra l.ex. pro­duktionsplaner och marknadsföringsåtgärder. Enligt förbundet är det där­för inte rimligt med en så kort tid som 6 månader för att upphäva ett förhandsbesked. Om detta förslag överhuvudtaget skall genomföras bör tiden sträckas ut till åtminstone I är.

Av de remissinstanser som är kritiska mot förslaget anför RSVs rätts­nämnd:

Möjligheten att återkalla elt förhandsbesked skulle för skatterättens del vara en nyhet, som strider mot det mest fundamentala i förhandsbeskeds-idéen. nämligen dess för en given tid bindande verkan, (jfr departements­chefens uttalande i prop. 1959:3 s. 107). Vad den föreslagna återkallelse-möjligheten kan komma att innebära har inte närmare belysts av utredning­en. Klart är dock att ordningen - förutom den enskildes otrygghet -skulle föra med sig en rad komplikationer och frågor. Att det i lagtexten står att förhandsbeskedet kan återkallas kan inte gärna innebära att nämn­den godtyckligt eller i oordnade former skulle kunna återkalla. Finns en återkallelsemöjlighet, som skall utnyttjas på grund av ändringar i rättslä­get, kan inte nämnden bara återkalla något förhandsbesked som råkar komma under dess ögon. Av rättviseskäl (konkurrensneutraliteissynpunkl etc.) måste alla i samma läge behandlas lika, dvs. något bevakningssystem måste ordnas. Detta för med sig ett komplicerat klassificeringsarbete och mångårig registrering. När någon söker förhandsbesked är han skyldig att lämna sådana uppgifter som behövs för att förhandsbesked skall kunna lämnas. Någon sådan skyldighet har inte stadgats vid återkallelse. Återkal­lelse har i realiteten minst lika stor betydelse som meddelande av förhands­besked. Del synes därför frän rättssäkerhetssynpunkt felaktigt att ett så­dant beslut inte skall kunna överklagas. Något förbud har f. ö. inle intagits i lagförslaget. Särskilt svära avvägningsfrågor uppkommer för nämnden när det gäller förhandsbesked som överprövats av regeringsrätten. En återkallelse skall ske därför att en bestämmelse skall ges en annan tolkning än den som ligger till grund för förhandsbeskedet. Hur en beslämmelse eller etl rättsfall skall tolkas kan det råda delade meningar om. Det torde därför vara uteslutet att återkalla ett förhandsbesked utan att den skatt­skyldige får tillfälle att yttra sig över en ifrågasatt återkallelse. Äterkallel-sevägen torde därför också föra med sig tidsutdräkt och förlängd ovisshet.

Flertalet remissinstanser anser atl i stället den lösningen bör väljas atl förhandsbeskedens giltighetstid begränsas. Kammarrätten 1 Stockholm, RSV och Sveriges industriförbund rekommenderar en begränsning av gil­tighetstiden till 2-3 år, övriga remissinstanser tar inte ställning till hur lång


 


Prop. 1983/84:71                                                                 185

liden bör vara. Lantbrukarnas rlk.sförbund anser alt RSVs rättsnämnd bör kunna anförtros att i det enskilda fallet avgöra giltighetstiden. Rältsnämn­den anser det lämpligt att tiden sätts till 3 år. med möjlighet för nämnden att i särskilda fall bestämma längre tid.

Kammarrätten i Stockholm. RSV och rältsnämnden anser all del inte är tillfredsställande att sekretessen för förhandsbesked skall gälla även gent­emot beskattningsmyndighelen. Remissinstanserna förordar atl frågan övervägs ytterligare. Rättsnämnden anför;

Nämnden vill här gärna betona ulredningens påpekande att den nya sekretesslagen allmänt kan sägas ha medfört en hel del problem vad gäller hanteringen av sekretessfrågor som rör förhandsbesked. Dessa problem bör tas upp i ett störte sammanhang. Utredningen framför önskemål om en intensifiering av RSVs publiceringsverksamhet. Nämnden vill med anled­ning härav påpeka att RSV redan i dag. inom ramen för gällande sekre­tessskydd, publicerar samtliga förhandsbesked som bedöms vara av all­mänt intresse. Frågorna om sekretessens omfattning i ärenden om för­handsbesked bör som ovan sagts utredas ylleriigare.

Länsstyrelsen 1 Malmöhus län och statskontoret delar reservanternas i punklskatleulredningen uppfattning att sekretesskyddet genlemol beskatt­ningsmyndigheten bör slopas.

RRV anför att avgifter bör las ut för förhandsbesked åven när det gäller punktskatter och prisregleringsavgifter. Kammarrätten i Stockholm anser däremot att det är önskvärt att de skattskyldiga inte genom en höjd avgift avhälls från att söka förhandsbesked.

Några remissinstanser ställer sig tveksamma lill förslagel alt införa en möjlighet att få förhandsbesked i fråga om vägtrafikskatt. Svenska åkeri­förbundet anser att det enda slag av ärende som kan aktualiseras är fråga om traktor skall anses vara Jordbrukstraktor eller trafiktraklor, och detta är enligt förbundet inte någon rättsligt svår fräga. RSVs rättsnämnd ifråga­sätter om det inte närmare bör utsägas i vilka frågor man främst anser det befogat att ge förhandsbesked. RSV anför:

RSV motsätter sig inte förslaget att bestämmelserna om förhandsbesked skall göras tillämpliga pä vägtrafikskatt. Något större behov av förhands­besked i frågor om vägtrafikskatt torde inte föreligga, men i vissa fall når det gäller frågor om t. ex. skattevikt, skatteklass, skattesats och återbetal­ning av fordonsskatt för utlandsresor kan det vara värdefullt för en skalt­skyldig att ha tillgång lill förhandsbeskedsinstitutet.

RSV föreslår att en möjlighet införs även för förbrukare av elektrisk kraft, som enligl utredningsförslaget inte längre skall vara skattskyldiga, att erhålla förhandsbesked.

Kemisk-tekniska leverantörförbundet anser att del skulle vara lill fördel om även allmänna ombudet fick rätt att söka om förhandsbesked.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  186

17    Rättsnämnden

De flesta remissinstanser har godtagit att reklamskattenämnden och energiskatlenämnden slopas och alt RSVs rättsnämnd skall besluta om förhandsbesked beträffande alla punktskatter. Flera remissinstanser fram­håller dock betydelsen av atl rältsnämnden tillförs tillräcklig expertis i dessa frågor.

Kammarrätten 1 Stockholm. RSV. reklamskattenämnden. Svenska an­nonsörers förening och Sveriges industriförbund tillstyrker således försla­get. Grafiska Industriförbundet anser dock all myckel lalar för att re­klamskatlenämnden bibehålles eller atl rältsnämnden ges möjlighet alt arbeta på ett sätt som liknar nämndens.

Reklamskattenämnden anför:

Reklamskatten år i vissa delar mera komplicerad än andra indirekta skatter. Möjligheten att erhålla förhandsbesked har därför visat sig ha stor betydelse och den har också utnyttjats i beiydande utsträckning. Ingel talar för alt förhandsbeskedsärendena kommer all minska. Betydelsen av förhandsbesked hänger samman med svårigheterna alt meddela beslul av mera allmängiltig räckvidd eller av normerande karaktär. De särskilda omständigheterna i det enskilda fallet är av helt avgörande betydelse. Detta medför atl behovet av insikter i reklam och reklamskatt är påtagligt och nämnden har också en sammansättning med särskilt beaktande härav.

Nu antydda förhållanden har även bidragit till att nämnden förutom den primära uppgiften alt avge yttrande i ärenden om förhandsbesked anlitas för att ge synpunkter på reklamskatlefrågor av mera principiellt intresse, som på ett eller annal sätt aktualiserats för RSV som beskaltningsmyn­dighet.

Nämnden har inle erfarit att kritik riktats mot den ordning som gäller för förhandsbesked om reklamskatt. Nämnden vill dock inte motsätta sig atl reklamskatten inryms under ett för hela punktskatteområdet enhetligt för-handsbeskedsinslitut. Ett särskilt värde kan ligga i alt det, som också föresläs, utformas i nära överensstämmelse med vad som gäller för mer­värdeskatten.

En given förutsättning för alt genomföra förslaget måste emellertid vara att effektiviteten och kvaliteten upprätthålls. Nämnden vill därför särskilt understryka nödvändigheten av alt rältsnämnden utökas med ledamöter och suppleanler på sådant sätt att branschiniressena och kunnandet om reklamskatten får en representation som kan bedömas som likvärdig med den som reklamskattenämnden besitter.

Rältsnämnden betonar alt förslagen kommer atl medföra en ökad ar­betsbelastning på nämnden och att resursproblemen därför noga bör över­vägas. Nämnden anför vidare:

I viss mån kan kanske ett ökat personalbehov mötas med en ändring i vissa avseenden angående nämndens arbetsformer. Utredningen har sår­skilt betonat behovet av skyndsam handläggning når det gäller förhands­besked angående reklamskatt. Det bör övervägas om inte denna typ av ärenden av enkel beskaffenhet och även andra liknande ärenden skulle


 


Prop. 1983/84:71                                                                  187

kunna avgöras av nämnden med etl mindre anlal beslutande ledamöler. Nämnden vill här peka pä de goda erfarenheter som arbetet i nämndsam­mansättning med ordförande och två ledamöter givit i vissa slag av dis­pensärenden angående direkt skall.

Föreningen auktoriserade revisorer anser att förhandsbesked om pris­regleringsavgifter inte som ulredningen föreslagil bör meddelas av jord­bruksnämnden utan av rättsnämnden, eftersom del är jordbruksnämnden själv som beslutar om avgiften.

RSV föreslår att också kilometerskattenämnden. som inrättades vid RSV 1979. avskaffas.

18    Besvär

Remissinstanserna har inte haft något alt invända rnol förslagel att föriänga besvärsfristen vad gäller skattebeslut till två månader. Kammar­rätten i Stockholm anför alt de skäl, som har anförts för utsträckningen av frislen i fräga om punktskatterna, också talar för molsvarande ändring med avseende pä vägtrafikskatt och överlastavgifl. Kammarrätten sätter också i fräga om inte både beträffande punktskatterna, vägtrafikskatten, över­lastavgiften samt i ML och taxeringslagen (1956:623) tvämånadersfristen av praktiska skål bör införas även med avseende pä besvär över förhands­besked.

RSV motsätter sig utredningens förslag att allmänna ombudels besvärs­frist skall räknas frän delgivningsdagen. RSV anför:

Ulredningen anför som motiv för förslaget att räkna allmänna ombudets besvärstid frän delgivningsdagen, att del i vissa fall uppkommit svårigheter att fastställa beslutsdagen. RSV menar att det normalt är ställt utom allt tvivel vilken dag som är beslutsdagen, dvs. den dag då ett beslul meddelas. I vissa fall kan det uppkomma svårigheter att fastställa beslutsdagen på grund av atl beslulsmyndigheten använder rutiner med automatisk databe­handling. Av den anledningen är det svårt att ange vilken dag som debite­ringen av slutlig skatt enligt uppbördslagen äger rum. I fråga om de nu aktuella besluten som anges i 8 kap. I S LPP torde det emellertid komma att anges en dag för beslutets meddelande. RSV anser därför att utredning­ens motivering för att räkna allmänna ombudels besvärslid från den dag då han blir delgiven inle är sakligt sett bärande.

Kammarrätten 1 Stockholm säger sig inle ha någon principiell invänd­ning mot förslaget men menar att del kan vara tveksamt om det är praktiskt att införa delgivningstväng med avseende pä allmänna ombudet beträffan­de ett sä stort anlal beslul som det här är fråga om.

1 fräga om förslaget att besvär över föihandsbesked skall anföras direkt i regeringsrätten tillstyrker Kammarrätten i Stockholm detta mot bakgrund av den tidsvinst förslaget medför. Generaltulistyrelsen anför om besvärs­ordningen:


 


Prop. 1983/84:71                                                                  188

Enligl gencraltullsiyrelsens mening är del med hänsyn lill kravet på likformighet i lagstiftningen önskvärt att besvärsbestämmeiserna i tullagen såvitt angår förhandsbesked anpassas till den nu föreslagna lagstiftningen. För alt undvika belastning hos regeringsrätten bör dock även övervägas att i stället införa den ordningen all talan mot riksskatteverkets, jordbruks­nämndens och generaliullstyrelsens beslut i dessa ärenden alllid skall föras hos kammarrätt och atl denna därvid skulle vara slutinstans. En kammar-rätlsdom bör kunna godtas som elt tillräckligt auktoritativt avgörande när det gäller förhandsbesked.

19    Beslutsregistrering

RSV och länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län anser inte alt det. som ulredningen föreslagil, finns någol behov av atl införa en sårskild skatte­längd där beslul om punktskatter skall registreras. RSV påtalar alt den längdföring som sker enligt TL har en rad rättsverkningar och att den därför är sakligt befogad. Den föreslagna längdföringen för punktskatterna skulle dock inte få några som helst rättsverkningar. Den skulle enbart bli ett register över punktskattebeslut. RSV är i färd med atl införa etl ADB-system som skall användas av RSV i arbetet med punktbeskattningen. Detta får fill följd dels att beslutsregistreringen blir likartad för samtliga punktskatter för vilka RSV är beskatlningsmyndighet, dels att besluten blir registrerade i ADB-systemet. Enligt RSV föreligger därför inle behov av att därutöver registrera skattebesluten. RSV pekar vidare pä alt en särskild längdföring skulle medföra avsevärda merkostnader. Kammarrätten 1 Stockholm anser dock att längdföringen förefaller påkallad av bl.a. ord­nings- och rättssäkerhetsskäl. Det kan enligt kammarrätten inte anses tillfredsställande l.ex. atl de första - fiktiva - besluten kommer till utan att föranleda en rimlig dokumentation som är ordnad på ett åtkomligt sätt. Bl. a. måste tidsangivelse för besluten göras.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  189

Bilaga 3

1    Förslag till

Lag om punktskatter och prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser Tillämpningsområde

1 §   Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut enligt

1.    lagen (1928:376) om skatt på lotlerivinster, lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, lagen (1972:266) om skatt pä annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt pä spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, kungörel­sen (1973:717) om uppbörd m.m. av lotalisatoravgift, lagen (1973: 1216) om särskild avgift för oljeprodukter, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1978:69) om försäljningsskatt pä mo­torfordon, lagen (1978: 144) om skall på vissa resor, lagen (1982:691) om skatt pä vissa kassetiband, lagen (1982: 1200) om skatt på videobandspe­lare, lagen (1982: 1201) om skatt pä viss elektrisk kraft,

2.    lagen (1967:340) om prisreglering på Jordbrukets område, lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets område.

Har i författning som anges i första stycket eller i författning som utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som avviker från denna lag gäller dock den bestämmelsen.

2   § I vägtrafikskattelagen (1973:601) och lagen (1972:435) om överiast­avgift föreskrivs vilka bestämmelser i denna lag som gäller för vägtrafik-skatt och överlastavgifl. I utsädeslagen (1976:298) föreskrivs att vissa bestämmelser i denna lag skall gälla för våxtförädlingsavgift.

3   § Lagen gäller inte för skatter och avgifter som skall tas ul enligt tullagen (1973:670). 1 sådana fall gäller dock 9 kap. 4 § i den utsträckning som framgår av författningarna som anges i I S.

4   8 Vad som sägs i denna lag om skatt, skaltskyldig eller beskattning gäller även avgift, avgiftsskyldig och uttag av avgift i motsvarande fall. Vad som sägs om vara gäller även annan nyttighet eller tjänst.

Bestämmelserna om skatt i denna lag skall, med undanlag av bestärn-melserna i 9 kap. 4 § första stycket, gälla för ränta och restavgift samt för särskild avgift.

Beskattningsmyndigheter

5 § Den myndighet som i första instans skall besluta om beskattning
enligt denna lag (beskattningsmyndighet) är

1.    riksskatteverket, när det gäller författningarna under I § första stycket 1,

2.    statens jordbruksnämnd, när det gäller författningarna under 1 § förs­ta stycket 2, med undantag för de fall då riksskatteverket förordnals till


 


Prop. 1983/84:71                                                                  190

beskaltningsmyndighet enligl lagen (1967:340) om prisreglering på jord­brukets område, och

3. statens utsädeskontroll, när det gäller uisädeslagen (1976: 298).

Vid tillämpningen av denna lag i fråga om vägtrafikskatt avses rned beskattningsmyndighet den länsstyrelse som anges i 3 »i vägtrafikskattela­gen (1973:601) och i fiåga om överlastavgift den länsstyrelse som anges i 8 S lagen (1972:435) om överiastavgift.

6 S Beskattningsmyndigheten får anlita sakkunnig för beskattningsfrågor
som kräver sårskild sakkunskap. Den sakkunnige får ersättning av stats­
medel med belopp som bestäms av beskaltningsmyndigheten.

Allmänt ombud

7 S Hos beskattningsmyndighelen skall det finnas elt allmänt ombud
som för del allmännas talan i sådana mål och ärenden som myndigheten
enligl denna lag har beslutat om i första instans. Ombudet skall också yttra
sig i ärenden som avser förhandsbesked enligt 6 kap.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar del allmänna ombudet och ersättare för denne.

Skattskyldighet

8 §    I denna lag förstås med

skaltskyldig: den som är skattskyldig enligt de föriatlningar som anges i

1 och 2 S§. eller enligl författningar som har utfärdats med stöd av dem,
skattskyldighetens inträde: vad som föreskrivs om delta i de författning­
ar som anges i I och 2 S§, eller i författningar som har utfärdats med stöd
av dem.

Beskattningsår

9 § Beskattningsår enligt denna lag utgörs av beskattningsåret enligt
kommunalskallelagen (1928:370). Om den verksamhel som redovisningen
avser inte medför skaltskyldrghel enligl den lagen, utgörs beskattningsåret
av kalenderåret. Förs i verksamheten räkenskaper som avslutas med års­
bokslut, får dock räkenskapsåret utgöra beskattningsår om del samman­
faller med räkenskapsår som är tillätet enligl bokföringslagen (1976: 125).

2          kap. Redovisning av skatt
Deklarationsskyldiga

1 § Den som är skattskyldig skall redovisa skatten till beskattningsmyn­
dighelen genom alt lämna deklaration.

Efter föreläggande från beskaltningsmyndigheten skall deklaration läm­nas även av den som skäligen kan antas vara skattskyldig.

Redovisningsperioder

2 § Skalteredovisningen i deklarationen skall avse beslämda lidsperi­
oder (redovisningsperioder).

Detta gäller dock inte i fråga om skatt på lotterivinster och lotalisatorav­gift, som skall redovisas för varje skattepliktig händelse.


 


Prop. 1983/84:71                                                                  191

Första stycket gäller inte heller för avgifter som tas ut enligt författning­arna i 1 kap. 1 § första stycket 2 i den mån statens jordbruksnämnd föreskriver det.

3 § Redovisningsperioderna för skall enligl författningarna i I kap. I S
första stycket I anges i respektive skatteförfattning.

För avgifter enligt författningarna i I kap. I S första stycket 2 är kalen­dermånad redovisningsperiod om statens jordbruksnämnd inle föreskriver något annal.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för så­dana skattskyldiga som kan beräknas redovisa skatt med låga belopp medge att redovisningsperioden tills vidare skall vara halvt eller helt be­skattningsår.

4 § För en skattskyldig som regelmässigt upprättar koriperiodiska bok­
slut får beskattningsmyndighelen medge all redovisningsperiod om en eller
tvä månader förkortas eller förlängs med ett mindre antal dagar.

Redovisningsskyldighetens inträde

5 § Redovisningsskyldigheten inträder när affärshändelser, som grundar
skattskyldighet, enligt god redovisningssed bokförs eller borde ha bok­
förts. Är den skattskyldige varken bokföringsskyldig enligt bokföringsla­
gen (1976: 125) eller skyldig alt föra räkenskaper enligt Jordbruksbokfö­
ringslagen (1979:141) inträder redovisningsskyldigheten samtidigt med
skattskyldigheten. Detsamma gäller om skattskyldigheten inträder vid
händelser som inte föranleder någon bokföringsätgärd.

Vid försäljning mot kredit kan beskattningsmyndigheten, om princi­perna för den skatlskyldiges bokföring föranleder det, medge all redovis­ningsskyldigheten inträder vid beskattningsårets utgång, dock inte senare än när betalning inflyter eller fordran diskonteras eller överiåts.

Om en skattskyldig försätts i konkurs inträder redovisningsskyldighet för de affärshändelser för vilka skattskyldighet har inträtt före konkursut­brottet.

Till varje redovisningsperiod skall hänföras den skatt för vilken redovis­ningsskyldighet har inträtt under perioden.

Deklarationen

6 § Deklarationen skall för varje redovisningsperiod eller, i fall som
avses i 2 S andra och tredje styckena, för varje skattepliktig händelse
lämnas till beskaltningsmyndigheten. Den som hos beskattningsmyndighe­
len är registrerad som skattskyldig skall lämna deklaration även för redo­
visningsperioder för vilka han inte har någon skatt att redovisa.

Statens jordbruksnämnd får föreskriva att deklarationen i stället skall lämnas lill en sådan ekonomisk förening som avses i I a S lagen (1967:340) om prisreglering pä jordbrukets område. Vad som sägs om beskattnings­myndighet i föreskriften om deklarationstid i 8 § gäller då föreningen.