Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:60

Regeringens proposition

1983/84:60

med förslag till ny lagstiftning på kärnenergiområdet;

beslutad den 3 november 1983.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

BIRGITTA DAHL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om kärnteknisk verksam­het. Lagen syftar till att ta tillvara säkerheten vid kärnverksamhet och att möjliggöra att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges överenskom­melser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen.

Bland nyheterna i lagen kan särskilt nämnas att vaije reaktorinnehavare åläggs att upprätta eller låta upprätta ett program för den allsidiga forsk­nings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som behövs för att det kärnavfall som uppkommer i verksamheten skall kunnahanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och att anläggningen skall kunna avveck­las och rivas på ett säkert sätt. Forskningsprogrammet skall avse en period av minst sex år och skall med böijan år 1986 vart tredje år granskas och utvärderas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vidare bemyndigas regeringen att uppställa krav på tillstånd för utförsel av produkter som utan att vara direkt avsedda för framställning av kärnladd­ningar är av väsentlig betydelse för sådan framställning. Också s. k. tekno­logiöverföring, dvs. upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utomlands till­verka viss utmstning eller visst material, föreslås bli omfattad av tillstånds­plikt i den utsträckning regeringen föreskriver. 1 fråga om de krav som gäller för ett s.k. laddningstillstånd föreslås vissa ändringar. Tillstånd till laddning skall lämnas endast om reaktorns innehavare visat att det för hantering och slutlig förvaring av använt kärnbränsle m. m. finns en metod som kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Reaktorinneha­varen skall dessutom ha företett ett program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att i reaktorn använt kärnbränsle 1    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                      2

och radioaktivt avfall som härrör från detta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt. 1 en särskild övergångsbestämmelse anges att dessa krav skall gälla kärnkraftsreaktorerna Forsmark 3 och Oskars­hamn 3. Slutligen kan nämnas att de lokala säkerhetsnämndernas insyn i kärnkraftverkens verksamhet vidgas till att omfatta alla förekommande säkerhets- och strålskyddsfrågor samt beredskapsplaneringen kring kärn­kraftverken. Lokala säkerhetsnämnder föresläs bli inrättade också i kom­muner där det byggs anläggningar för hantering, lagring eller slutlig förva­ring av kärnavfall eller av kärnämnen som inte skall användas på nytt.

Den nya lagen ersätter atomenergilagen (1956; 306), lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen), lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftver­ken samt de delar av lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. som reglerar en reaktorinnehavares ansvar för avfallshantering m. m. Frågor om skydd mot strålning skall liksom f. n. regleras med stöd av strålskyddslagen (1958: 110).

På grund av den nya lagen om kärnteknisk verksamhet föreslås vissa redaktionella ändringar i strålskyddslagen, lagen om finansiering av framti­da utgifter för använt kärnbränsle m.m., i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter, sekretesslagen (1980:100) och lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 februari 1984.


 


Prop. 1983/84:60                                                                3

1    Förslag till

Lag om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1      §   Denna lag gäller kärnteknisk verksamhet.
Med sådan verksamhet avses

1.    uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning,

2.    förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kärnämne eller kärnavfall,

3.    införsel till riket av kärnämne eller kärnavfall,

4.    utförsel ur riket av

a. kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne,

b.    vad som har framställts av kärnämne eller vara i vilken sådant
ämne ingår,

c.    utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iord­
ningställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne
eller som annars är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladd­
ningar, i den utsträckning regeringen föreskriver, och

5.   upplåtelse eller överiåtelse av rätt att utom riket fillverka sådan
utrustning eller sådant material som avses i 4 c och som tillverkas inom
riket, i den utsträckning regeringen föreskriver.

2 §   1 denna lag avses med

1. kärnteknisk anläggning:

a. anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnkraftsreaktor),

b.    annan anläggning i vilken en självunderhållande kärnreaktion kan
ske, såsom forskningsreaktor,

c.    anläggning för utvinning, framställning, hantering, bearbetning,
lagring eller slutlig förvaring av kärnämne, och

d.    anläggning för hantering, bearbetning, lagring eller slutlig förva­
ring av kärnavfall,

2. kärnämne:

a.    uran, plutonium eller annat ämne som används eller kan användas
för utvinning av kärnenergi (kärnbränsle) eller förening i vilken sådant
ämne ingår,

b.    torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kärn­
bränsle eller förening i vilken sådant ämne ingår, och

c. använt kärnbränsle som inte har placerats i slutförvar,

3. kärnavfall:

a. använt kärnbränsle som har placerats i slutförvar,

b.    radioaktivt ämne som har bildats i en kärnteknisk anläggning eller
material eller annat som har blivit radioaktivt förorenat i en sådan
anläggning, och

c. radioaktiva delar av en kärnteknisk anläggning som avvecklas.


 


Prop. 1983/84:60                                                                4

Grundläggande bestämmelser

3 § Kärnteknisk verksamhet skall bedrivas pä sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses och de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges
överenskommelser i syfte att förhindra spridning av kärnvapen.

Bestämmelser om strålskydd finns i strålskyddslagen (1958:110).

4 § Säkerheten vid kärnteknisk verksamhet skall upprätthållas genom att
de åtgärder vidtas som krävs för att

1.    förebygga fel i eller felaktig funktion hos utrustning, felaktigt hand­lande eller annat som kan leda till en radiologisk olycka, och

2.    förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.

Tillståndsplikt m. m.

5 § För kärnteknisk verksamhet krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor
om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

I fråga om kärnämne eller kärnavfall i små mängder eller med låga halter av radioaktivitet kan regeringen i förordning meddela föreskrifter om till­stånd för envar eller för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, institu-fioner eller företag att använda ämnet eller avfallet i undervisnings- eller forskningssyfte eller för medicinska, jordbrukstekniska, industriella eller kommersiella ändamål.

6 § Utöver tillstånd enligt 5 § krävs särskilt tillstånd av regeringen för att
en kämkraftsreaktor första gången skall få tillföras kärnämne sä att en
självunderhällande kärnreaktion kan ske.

Tillstånd lämnas endast om reaktorns innehavare har

1.   visat att det för hantering och slutlig förvaring av använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall som härrör frän detta finns en metod som kan godtas
med hänsyn till säkerhet och strålskydd, och

2.   företett ett program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet
som behövs för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall
som härrör från detta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert
sätt.

7 §    Ett tillstånd får begränsas till att avse viss tid.

Tillståndsvillkor m. m.

8   § När ett tillstånd meddelas eller under ett tillstånds giltighetstid får uppställas sådana villkor som behövs med hänsyn till säkerheten.

9   § 1 fråga om anordningar för kärnteknisk verksamhet som är av bety­delse från säkerhetssynpunkt får regeringen eller den myndighet som rege­ringen bestämmer meddela föreskrifter om provning, kontroll eller besikt­ning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om avgifter för sådan provning, kontroll eller besikt­ning.


 


Prop. 1983/84:60                                                                5

Allmänna skyldigheter för tillståndshavare

10 § Den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet skall svara för att
de åtgärder vidtas som behövs för

1.   att med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka
den bedrivs upprätthälla säkerheten,

2.    att pä ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten uppkom­met kärnavfall eller däri uppkommet kärnämne som inte används på nytt, och

3.    att på ett säkert sätt avveckla och riva anläggningar i vilka verksam­heten inte längre skall bedrivas.

 

11   § Den som har fillstånd att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor skall, utöver vad som sägs i 10 §, svara för att den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs som behövs för att vad som föreskrivs i 10 § 2 och 3 skall kunna fullgöras.

12   § Den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta ett program för den allsidiga forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som anges i 10 § 2 och 3 och 11 §. Programmet skall dels innehålla en översikt över samfiiga åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst sex är. Programmet skall med början är 1986 vart tredje år insändas till regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer för att granskas och utvärderas.

13   § I fräga om skyldighet för en reaktorinnehavare att svara för vissa kostnader som staten har och att erlägga en årlig avgift till staten finns bestämmelser i lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

14   § Om ett tillstånd återkallas eller ett tillstånds giltighetstid går ut, kvarstår skyldigheterna enligt 10 § till dess de fullgjorts eller befrielse från dem medgivits. Befrielse kan medges av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Återkallelse av tillstånd

15 § Ett tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet kan återkallas av
den som har meddelat tillståndet om

1.   villkor eller föreskrifter som uppställts med stöd av 8 eller 9 § i något
väsentligt avseende inte iakttas,

2.   vad som föreskrivs i II eller 12 § inte iakttas och det föreligger synneriiga skäl frän säkerhetssynpunkt, eller

3.   det i annat fall föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt.

Tillsyn

16 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av villkor eller före­skrifter som meddelats med stöd av lagen utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.


 


Prop. 1983/84:60                                                      6

17 §   En tillståndshavare skall på begäran av tillsynsmyndigheten

1.    lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynens utövande, och

2.    ge myndigheten tillträde till anläggning eller plats där kärnteknisk verksamhet bedrivs, i den omfattning som behövs för ullsynens utövande.

18 § Tillsynsmyndigheten får besluta om de åtgärder som behövs för att
trygga efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som
uppställts med stöd av lagen.

Offentlig insyn

19   § Den som har tillstånd att driva en kärnkraftsreaktor eller en anlägg­ning för hantering, lagring eller slutlig förvaring av kärnavfall eller av kärnämne som inte skall användas på nytt är skyldig att ge lokal säkerhets­nämnd, som regeringen bestämmer, insyn i säkerhets- och strålskyddsar­betet vid anläggningen.

20   § Insynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämta information om det säkerhets- och strålskyddsarbete som har utförts eller planeras vid en anläggning som avses i 19 § och ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbete.

21   §   Tillständshavaren skall på begäran av nämnden

 

1.    lämna nämnden upplysningar om tillgängliga fakta och låta nämnden ta del av tillgängliga handlingar, allt i den mån det behövs för att nämnden skall kunna fullgöra vad som anges i 20§, och

2.    ge nämnden tillträde till och förevisa anläggningar eller platser, om det behövs för att nämnden skall få innebörden av upplysningar eller handlingar som utlämnas enligt 1 belyst och tillträdet är förenligt med gällande säkerhetsföreskrifter.

Ansvarsbestämmelser m. m.

22   § Den som inte följer vad som föreskrivs i 10-12 § eller med stöd av denna lag uppställda villkor eller föreskrifter eller som inte efterkommer vad tillsynsmyndigheten har begärt eller beslutat med stöd av 17 eller 18 §, får av myndigheten föreläggas vite.

23   § Beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom besvär.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall gälla omedelbart, om inte annat bestäms.

24   § Beslut av en lokal säkerhetsnämnd om begäran enligt 21 § får över­klagas hos länsrätten genom besvär.

25   §   Till böter eller fängelse i högst två år döms den som

 

1.    bedriver kärnteknisk verksamhet utan tillstånd enligt 5 § eller bryter mot 6 §, eller

2.    åsidosätter villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av den­na lag.


 


Prop. 1983/84:60                                                      7

I fråga om olovlig införsel av kärnämne eller kärnavfall eller olovlig utförsel av kärnämne eller annat som avses i I § 4 eller försök därtill gäller dock lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

26      § Kärnämne eller kärnavfall som någon utan tillstånd enligt 5 § förvär­
vat, innehaft, överiätit, hanterat, bearbetat, transporterat eller annars tagit
befattning med kan förklaras helt eller delvis förverkat, om det inte är
uppenbart obilligt. Innehar han inte längre ämnet, får i stället värdet
förklaras förverkat.

27  § Den som inte fullgör vad tillsynsmyndigheten begär eller beslutar med stöd av 17 eller 18 § eller vad den lokala säkerhetsnämnden begär med stöd av 21 § eller som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar myndig­heten eller nämnden oriktiga uppgifter, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

28  § Den som har åsidosatt vitesföreläggande döms inte till straff enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

29  § Brott som avses i 25 § första stycket eller 27 § vad gäller beslut av tillsynsmyndigheten får åtalas av allmän åklagare endast om det anmäls till åtal av tillsynsmyndigheten.

Övergångsbestämmelser

1.    Denna lag träder i kraft den 1 februari 1984.

2.    Genom denna lag upphävs lagen (1956; 306) om rätt att utvinna atom­energi m.m. (atomenergilag), lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m., lagen (1979: 335) om förbud mot att under viss tid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle och lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken.

Bestämmelserna i 4 § lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. och 2 § lagen om förbud mot att under viss tid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle skall fortfarande gälla intill utgången av år 1989.

3.    Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4.    Tillstånd samt villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av atomenergilagen skall anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i den nya lagen.

5.    I mäl eller ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av denna lag tillämpas äldre bestämmelser. Ansökan om tillstånd enligt lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m., som har getts in men inte avgjorts före den nya lagens ikraftträdande, skall dock prövas enligt den nya lagen.

6.    Bestämmelserna i 11 § vad gäller kravet pä allsidighet i forsknings-och utvecklingsverksamheten och i 12 § gäller inte innehavare av sådant tillstånd som före lagens ikraftträdande har begränsats till att avse viss tid så länge begränsningen gäller. Tillständshavaren kan dock under tillstån­dets giltighetstid hos regeringen eller den myndighet som regeringen be­stämmer anmäla att han åtar sig att fullgöra vad som föreskrivs i 12 §. Den bestämmelsen gäller i så fall frän och med dagen för anmälan.


 


Prop. 1983/84:60                                                                 8

2    Förslag till

Lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110)

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 5 och 6 §§ strålskyddslagen (1958:110) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1§'
Med radiologiskt arbete förstås i
   Med radiologiskt arbete förstås i
denna lag arbete med radioaktivt
denna lag arbete med radioaktivt
ämne, arbete vari bmkas röntgen-
   ämne, arbete vari bmkas röntgen-
utmstning eller annan teknisk an-
   utmstning eller annan teknisk an­
ordning, avsedd att utsända jonise-
ordning, avsedd att utsända jonise­
rande strålning, och arbete vid an-
  rande strålning, och arbete vid
läggning för utvinning . av atom-
kärnteknisk anläggning,
energi.

Med joniserande strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt, får regeringen föreskriva att vad som i lagen sägs om teknisk anordning avsedd att utsända jonise­rande strålning eller om radiologiskt arbete skall gälla helt eller delvis även teknisk anordning av visst slag som är avsedd att utsända icke-joniserande strålning respektive arbete vari användes sådan anordning. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som nu har sagts.

Radiologiskt arbete må ej bedrivas utan tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer (strålskyddsmyndigheten). Ej heller må någon utan tillstånd av strålskyddsmyndigheten innehava röntgenutmstning eller an­nan teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning, idka han­del med radioaktivt ämne eller eljest till riket införa eller här förvärva, innehava eller överlåta sådant ämne.

Den som ej innehar sådant tillstånd må ej utan medgivande av strål­skyddsmyndigheten taga hand om oförtullat radioaktivt ämne på sätt som avses i 3 § andra stycket tullagen (1973:670). I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m. m.

Tillstånd må meddelas för viss yrkesgmpp eller för vissa inrättningar, insfitutioner eller företag.

Avlider någon som innehar tillstånd enligt denna lag, vare tillståndet likväl, såvitt angår rätt att innehava radioaktivt ämne eller röntgenutmst­ning eller annan teknisk anordning, gällande för dödsboet intill tre månader från dödsfallet.

Tillstånd enligt denna lag erford-      Tillstånd enligt denna lag erford-

ras ej för vad som omfattas av till-     ras ej för vad som omfattas av till-

' Senaste lydelse 1976:245.  Senaste lydelse 1981:291.


 


Prop. 1983/84:60

Nuvarande lydelse

stånd enligt atomenergilagen (1956:306) om icke annat föreskri-ves i tillståndet.


Föreslagen lydelse

stånd enligt lagen (0000:000) om kärnteknisk verksamhet om icke annat föreskrives i tillståndet.


I fråga om prövningen av frågor om tillstånd till radiologiskt arbete, avseende tillverkning av radioaktiva läkemedel, eller till handel med eller införsel av sådana läkemedel finns också föreskrifter i lagen (1981: 289) om radioaktiva läkemedel.

5f

Vid meddelande av tillstånd skall strälskyddsmyndigheten stadga de villkor och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur strälskyddssyn-punkt. Myndigheten må ock senare, när det finnes påkallat, stadga nya eller ändrade villkor eller föreskrifter.

Meddelas tillstånd enligt 2 § tredje stycket, äger strålskyddsmyndighe­ten föreskriva skyldighet att göra anmälan om förvärv av anordning eller ämne som avses med tillståndet.


När tillstånd beviljats enligt atomenergilagen, äger strålskydds­myndigheten meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för till­ståndet gällande villkoren, erford­ras för strålskyddet. Avser tillstån­det anläggning som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd män påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, understäl­las regeringens prövning.

När tillstånd beviljats enligt la­gen (0000:000) om kärnteknisk verksamhet, äger strålskyddsmyn­digheten meddela de särskilda före­skrifter som, utöver de för tillstån­det gällande villkoren, erfordras för strålskyddet. Avser tillståndet an­läggning som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd män på­verka utformningen av eller driften vid anläggningen, underställas re­geringens prövning.

6§ Ej må någon som innehar fillstånd enligt denna lag utan strålskyddsmyn­dighetens medgivande bmka annan lokal eller i 2 § avsedd anordning, annat radioaktivt ämne eller större mängd av sådant ämne än som angivits i tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning eller eljest utnyttja tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden än tillståndet avser.


Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen må ej heller utan strälskyddsmyndighetens medgi­vande vidtaga ändring med avseen­de å förhållande, varom myndighe­ten meddelat föreskrift enligt 5 § tredje stycket.


Den som innehar tillstånd enligt lagen (0000:000) om kärnteknisk verksamhel må ej heller utan sträl­skyddsmyndighetens medgivande vidtaga ändring med avseende å förhållande, varom myndigheten meddelat föreskrift enligt 5 § tredje stycket.


Denna lag träder i kraft den 1 februari 1984. ' Senaste lydelse 1976:245,


 


Prop. 1983/84:60


10


3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:669) om finansiering av framtida

utgifter för använt kärnbränsle m. m.

Härigenom föreskrivs att 1—3, 5 och 6 §§ lagen (1981:669) om finansi­ering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m, m, skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Den som har tillstånd enligl aiomenergilagen (1956:306) att inneha eller driva en kärnreaktor för kraftproduktion (reaktorinneha­varen) skall svara för att

1,    i reaktorn använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall som härrör
från detta hanteras och slutförvaras
pä ett säkert sätt,

2,    reaktoranläggningen avveck­las och rivs pä ett säkert sätt och

3,    den forsknings- och utveck­lingsverksamhet bedrivs och de åt­gärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i 1 och 2 skall kunna fullgöras.


1 §


Föreslagen lydelse

Av bestämmelserna i 10 och 11 §§ lagen (0000:000) om kärntek­nisk verksamhet följer alt den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnkraftsreaktor (reaktorinne­havaren) skall svara bland annat för kostnaderna för att

1.    i reaktorn använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall som härrör
från detta skall kunna hanteras och
slutförvaras på ett säkert sätt,

2.    reaktoranläggningen skall kunna avvecklas och rivas pä ett säkert sätt och

3.    den forsknings- och utveck­lingsverksamhet som behövs för att vad som avses i 1 och 2 skall kunna fullgöras.


2§


Utöver de kostnader som följer av reaktorinnehavarens skyldighet enligl 1 § svarar han även för de kostnader som staten har för att


Utöver vad som anges i 1 § sva­rar reaktorinnehavaren även för de kostnader som staten har för att


1.    komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet  som avses i 1 §3,

2.    pröva frågor som avses i 5 § andra stycket eller 10 § och

3.    övervaka och kontrollera slutförvar.

3§


Reaktorinnehavaren skall i sam­råd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta en plan för den forsknings- och utvecklings­verksamhet och de övriga åtgärder som anges i I §. Planen skall dels innehålla en översikt över samtliga de åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som


Reaktorinnehavaren skall i sam­råd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta en be­räkning över de kostnader som be­hövs för fullgörandet av vad som anges i I . I de beräknade kostna­derna skall ingå dels en uppskatt­ning av kostnaderna för samtliga de åtgärder  som  kan  bli  behövliga.


 


Prop. 1983/84:60

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


11


 


avses bli vidtagna inom en tidrymd     dels kostnaderna för de åtgärder

om minst/em år. Planen skall årli­gen ses över.

Planen skall varje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.


som avses bli vidtagna inom en tid­rymd om minst tre år. Kostnadsbe­räkningen skall årligen ses över.

Kostnadsberäkningen skall varje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm­mer.



För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostna­der som avses i 1 och 2 §§ skall reaktorinnehavaren ärligen, så länge reaktorn är i drift, eriägga en avgift till staten. Såvitt angår kost­naderna för hantering och slutför­varing av använt kärnbränsle skall skyldigheten att betala avgift av­se de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen. Av­giften utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen leverera­de energin.

För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostna­der som följer med reaktorinneha­varens skyldighet enligt I § och de kostnader som avses i 2 § skall reaktorinnehavaren årligen, så länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift till staten. Såvitt angår kost­naderna för hantering och slutför­varing av använt kärnbränsle skall skyldigheten att betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen. Avgiften utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen levererade energin.

Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av rege­ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbelop­pen som erläggs under reaktorns drifttid täcker de kostnader som avses i första stycket.


Den åriiga avgiften bestäms med ledning av de planer som avses i 3 och 4 §§ och med hänsyn till de be­räknade utgifterna för åtgärder som avses i I och 2 §§. I fråga om åtgär­der som avses i 1 § skall härvid be­aktas tidigare vidtagna åtgärder för omhändertagande av använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, reaktoranlägg­ningens beskaffenhet och övriga omständigheter som kan påverka avgiftsberäkningen.


Den årliga avgiften bestäms med ledning av den kostnadsberäkning och plan som avses i 3 och 4 §§ och med hänsyn till de beräknade utgif­terna för åtgärder som avses i I och 2 §§. I fräga om åtgärder som avses i I § skall härvid beaktas tidigare vidtagna åtgärder för omhänderta­gande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, reaktoranläggningens beskaf­fenhet och övriga omständigheter som kan påverka avgiftsberäkning­en.


 


Prop. 1983/84:60                                                     12

Om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen, bestäms avgiften till skäligt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1984.

I fråga om tillståndshavare vars tillstånd före lagens ikraftträdande har begränsats till att avse viss tid, gäller 3 § i dess äldre lydelse sä länge begränsningen gäller till dess tillständshavaren enligt punkten 6 övergängs-bestämmelserna till lagen (0000:000) om kärnteknisk verksamhet har an­mält att han åtar sig att fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i 12 § i den lagen.


 


Prop. 1983/84:60                                                               13

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndig­heter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                              Föreslagen lydelse

13                                    §

I fräga om rätt att förvärva eller I fråga om rätt att förvärva, inne-

pä annat sätt taga befattning med ha eller på annat sätt taga befatt-

uran eller annat ämne,  som an- ning med uran eller annat ämne,

vändes som bränsle i anläggning som utgör kärnämne enligt 2 § la-

för utvinning av atomenergi, finns gen   (0000:000)   om   kärnteknisk

bestämmelser   i   atomenergilagen verksamhet, finns bestämmelser i

(1956:306).                                                 den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1984.


 


Prop. 1983/84:60                                                                14

5    Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 18 § sekretesslagen (1980: 100)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

8 kap.
18 §
Sekretess gäller för sådan uppgift
Sekretess gäller för sådan uppgift
om enskilds affärs- eller driftförhål-
     om enskilds affärs- eller driftförhål­
landen som har lämnats på grund
landen som har lämnats enligl 19—
av föreskrift i särskild lagstiftning
  21 §§ lagen (0000:000) om kärntek-
om offentlig insyn i säkerhelsarbe-
      nisk verksamhet, om det kan antas
tel vid kärnkraftverken, om detkan
      att den enskilde lider skada om
antas att den enskilde lider skada
uppgiften röjs. Regeringen kan för
om uppgiften röjs. Regeringen kan
      särskilt fall förordna om undantag
för särskilt fall förordna om undan-
      från sekretessen, om den finner det
tag från sekretessen, om den finner
   vara av vikt att uppgiften lämnas,
det vara av vikt att uppgiften läm­
nas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1984.

Lagen omtryckt 1982: 1106.


 


Prop. 1983/84:60                                                                15

6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto­lar

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt­ningsdomstolar' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

14 § Länsrätt prövar

1.    mäl enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfatt­ningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,

2.    mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskil­da bestämmelser om vård av unga, lagen (1981: 1243) om värd av missbru­kare i vissa fall, utlänningslagen (1980: 376), smittskyddslagen (1968: 231), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om värd eller behandling och körkortslagen (1977; 477) i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken,

3.    mål enligt lagen (1980:1123)      3. mål som avses i 24 § lagen om offentlig insyn i säkerhelsarbe- (0000:000) om kärnteknisk verk­tet vid kärnkraftverken.                         samhet.

Denna lag träder i kraft den I februari 1984.

Lagen omtryckt 1981: 1323.


 


Prop. 1983/84:60                                                     16

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET
              PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-09-15

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Rainer, Bodström, Gö­ransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Dahl

Lagrådsremiss med förslag till ny lagstiftning på kärnenergiområdet

1    Inledning

Verksamheten på kärnenergiområdet regleras genom ett stort antal lagar och förordningar. Dessa tar i första hand sikte pä kontroll och tillsyn av verksamheten, skadestånd samt beredskap mot olyckor i atomanläggning­ar.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet Tham en kommitté med uppdrag att utreda frågan om översyn av lagstift­ningen på atomenergiomrädet. Enligt direktiven skulle kommittén utreda möjligheterna att samordna den nuvarande lagstiftningen, varvid kommit­tén särskilt skulle studera möjligheterna att föra samman den lagstiftning som reglerar verksamheten pä området till en lag.

Kommittén, om antog namnet atomlagstiftningskommittén', har redovi­sat sitt uppdrag i betänkandet (SOU 1983:9) Lagstiftningen på kärnener­giområdet. Kommitténs lagförslag och en sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bUagorna 1 och 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Jönköping, rikspolisstyrelsen, försvarets forskningsanstalt (FOA), statens brandnämnd, statens järnvägar, statens vägverk, sjöfartsverket, generaltullstyrelsen, tekniska högskolan i Stock­holm, universiteten i Uppsala och Lund, statens naturvårdsverk, konces­sionsnämnden för miljöskydd, statens strälskyddsinstitut (SSI), arbetar-

' Generaldirektören Valfrid Paulsson, ordförande, riksdagsledamoten Lennart Blom, sekreteraren Sven-Ove Hansson, utredningsassistenten Maj-Inger Klingvall, lantbrukaren Karl Erik Olsson, riksdagsledamöterna Oswald Söderqvist och Rune Ångström.


 


Prop. 1983/84:60                                                     17

skyddsstyrelsen, statens planverk, statens industriverk, statens vatten­fallsverk, statens kämkraftinspektion (SKI), nämnden för hantering av använt kärnbränsle, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, styrelsen för teknisk utveckling, statens mät- och provråd, statskontoret, länsstyrel­serna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Hallands och Väst­manlands län, Oskarhamns, Varbergs och Östhammars kommuner efter hörande av lokala säkerhetsnämnderna vid Oskarshamns, Ringhals resp. Forsmarks kärnkraftverk, AB ASEA-ATOM, Sveriges Arbetsledareför­bund, Centralorganisationen SACO/SR som utan eget ställningstagande överlämnat ett yttrande från Sveriges Civilingenjörsförbund, Folkkanipan-jen mot kärnkraft, Forsmarks kraftgmpp AB, Landsorganisationen i Sveri­ge, OKG AB, Studsvik Energiteknik AB, Svensk Kämbränsleförsöijning AB, Sveriges industriförbund. Svenska kommunförbundet, Sydkraft AB och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Hämtöver har yttranden inkommit från socialstyrelsen, läkemedelsav­delningen och Centerns ungdomsförbund.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har bifogat yttrande från Nyköpings kommun.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2   Författningar av intresse i lagstiftningsärendet

Verksamheten på kärnenergiområdet har potentiella risker som består främst i att radioaktiva ämnen kan frigöras och komma ut i omgivningen. Med hänsyn till dessa risker har lagstiftningen på kämenergiområdet till­kommit i syfte att skapa möjligheter för samhället till kontroll av och fillsyn över verksamheten. De intressen som tillvaratas genom lagstiftningen är av skilda slag.

I första hand uppställs för kärnverksamhet mycket höga krav på säker­het och skydd mot radioaktiv strålning för personal, allmänhet och omgiv­ning såväl vid normaldrift som vid olyckor. Trots dessa krav kan det inte helt uteslutas att det skulle kunna inträffa en olycka med sådant utsläpp av aktivitet att fara för omgivningen uppkommer. Därför krävs också att åtgärder företas till skydd för omgivningen.

Med hänsyn till den vikt som kärnämnen har för framställning av energi och möjligheten att av dessa ämnen framställa kärnvapen ställs särskilda krav på innehav och hantering av kärnämnen och på att dessa krav står i överensstämmelse med internationella överenskommelser och avtal.

I samband med verksamhet på kärnenergiområdet måste vidare säker­ställas att tredje man skyddas genom regler om försäkrings- och skade­ståndsansvar.

Mot bakgmnd av dessa förhållanden har tillkommit ett flertal lagar och 2   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                                   18

förordningar avseende verksamheten pä kärnenergiområdet. Bestämmel­serna kan indelas i tre huvudgrupper, nämligen regler dels för innehav av kärnteknisk anläggning och kärnämnen m. m. samt för hantering och slut­förvaring av använt kärnbränsle, dels för beredskap i händelse av en olycka i en kämanläggning eller under transport, dels för skadeståndsan­svar.

Till den första gmppen hänförs i första hand atomenergilagen och strål­skyddslagen samt till dessa anknytande lagar och förordningar. Dessa lagar är utformade som tillståndslagar och tar sikte pä kontroll och tillsyn i fråga om befattning med och hantering och förvaring av klyvbara ämnen och använt bränsle m.m. samt uppförande och drift av kärntekniska an­läggningar.

Bestämmelser rörande frågor som avser beredskapen mot kärnkrafts­olyckor ges i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Denna lag ställer krav på beredskapsplanering samt behandlar frågor om tjänsteplikt, förfoganderätt m. m. vid en inträffad olycka.

Den skadeståndsrättsliga regleringen, den tredje huvudgmppen, ges i atomansvarighetslagen. I lagen regleras bl. a. den civilrättsliga ansvarighe­ten för en innehavare av kärnteknisk anläggning, försäkringsplikt och statligt ersättningsansvar.

De lagar och förordningar som avses i de angivna huvudgrupperna framgår av följande uppställning.

Lagar                                          Förordningar

A. Bestämmelser avseende anläggningar pä kämenergiområdet och klyvbart materi­al m.m.

1.                                                lagen (1956:306) om rätt att utvinna a. kungörelsen (1970:749) med vissa till­
atomenergi m. m. (atomenergilagen)
  stånd enligt atomenergilagen (1956: 306)

b, förordningen (1975:20) om förbud
mot utförsel av utrustning eller material
för utvinning av atomenergi m, m,

c, förordningen (1976: 12) om tillsyns­
myndighet enligt atomenergilagen
(1956:306), m,m,

d, förordningen (1974:427, omtryckt
1980:619) med instruktion för statens
kärnkraftinspektion

e, förordningen (1975:421, omtryckt
1978:686) om vissa avgifter till statens
kämkraftinspektion

2.  lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m, m, (villkorslagen)

3.  lagen (1981:669) om finansiering av a, förordningen (1981:671) om finansi-framtida utgifter för använt kärnbränsle ering av framtida utgifter för använt m, m.      kärnbränsle m, m,

b,      förordningen (1981:205) om beräk­
ning av avdrag för framtida utgifter för
hantering av utbränt kärnbränsle m, m,

c. förordningen (1981:672) med instruk­
tion för nämnden för hantering av an­
vänt kärnbränsle.


 


Prop. 1983/84:60


19


 


Lagar


Förordningar


 


4,         lagen (1980:1123) om ofTendig insyn i
säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken

5.         strålskyddslagen (1958:110)


förordningen (1981: 10) med instruktion för de lokala säkerhetsnämndema vid kärnkraftverken

a.         strålskyddsförordningen (1958:652)

b.         förordningen (1976:481) med instruk­
tion för statens strålskyddsinstitut

c. förordningen (1976:247) om vissa av­
gifter till statens strålskyddsinstitut


 


B. Bestämmelser avseende beredskapsplanering m.m.

1. lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

2. lagen (1977:265) om statligt person­skadeskydd

3. lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada

C. Bestämmelserom skadestånd 1. atomansvarighetslagen (1968:45)


a.         förordningen (1981:540) om skydds­
åtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m.m.

b.         kungörelsen (1961:457) om ersättning
på grund av medverkan i skyddsarbete
vid olyckor i atomanläggningar m.m.

a.         förordningen (1981:327) med förord­
nanden enligt atomansvarighetslagen
(1968:45)

b.         kungörelsen (1968:439) om ersättning
av statsmedel vid vissa atomolyckor

c. kungörelsen (1970:264) om ersättning
av statsmedel vid vissa atomolyckor


Utöver de lagar och förordningar somjag har redovisat finns föreskrifter av särskild betydelse för verksamhet på kämenergiområdet i angränsande lagstiftning. Hit hör främst

1.    lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter med bestämmelser om
undersökning och bearbetning av fyndigheter av bl.a. uranhaltigt eller
toriumhaltigt mineral,

2.    byggnadslagen (1974:385, omtryckt 1981:872) och byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1981:873) med bestämmelser om tillkomst och lokali­sering av bl. a. atomkraftanläggning och anläggning för upparbetning av atombränsle samt om nybyggnadsförbud inom område i närheten av atom­reaktor eller annan atomenergianläggning,

3.    vattenlagen (1918:523) och miljöskyddslagen (1969:387) med bestäm­melser om tillkomst och lokalisering av kärnteknisk anläggning. En ny vattenlag (1983:291) träder i kraft den 1 januari 1984,

4.    arbetsmiljölagen (1977:1160) med generella bestämmelser om arbets­miljö, skyddsföreskrifter, samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m. m.,

5.    brandlagen (1974:80),

6.    lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret, m. m. och bevakningskungörelsen (1940:383),

7.    lagen (1982:821) om transport av farligt gods och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods,


 


Prop. 1983/84:60                                                     20

8. lagen (1942:335, omtryckt 1978:163) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m.

I brandlagen ges bl. a. allmänna bestämmelser om skyldighet att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand. Lagen är däremot inte tillämplig på åtgärder som avses i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. (1 § andra stycket brandlagen).

En samlad översikt över gällande lagstiftning och tillämpningen av be­stämmelserna om säkerhet och beredskapsplanering har lämnats av atom-lagsfiftningskommittén i betänkandet (s. 62-97). Översikten bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 4.

3   Internationellt samarbete och kontroll av klyvbart material

Ett omfattande internationellt samarbete äger mm inom kärnenergiom­rådet. Detta samarbete sker till stor del inom organ som hör till Förenta Nationerna samt Organization for Economic Co-operation and Develop-ment (OECD) och Europeiska Gemenskaperna (EG). På nordisk bas sker visst samarbete inom bl.a, ett särskilt organ. Nordiska kontaktorganet för atomenergifrågor (NKA). Sverige har dessutom i bilaterala avtal med länder som samarbetar med oss inom ramen för det svenska kärnenergi-programmet - t. ex. genom leveranser av uran till reaktorbränsle - gjort åtaganden om kontroll och samarbete för fredlig användning av kärnener­gin. Sådana avtal finns med Australien, Canada, Finland, Frankrike och USA.

Vad gäller säkerhetsfrågor och kontroll av klyvbart material har det internationella atomenergiorganet i Wien International Atomic Energy Agency, lAEA, som är Förenta Nationernas atomenergiorgan, uppgifter när det gäller att främja den fredliga användningen av kärnenergi och att kontrollera att någon avledning av klyvbart material för kärnladdningar inte äger rum. lAEA har idag 111 stater som medlemmar.

På kärnsäkerhetsomrädet har lAEA inom ramen för programmet an­gående kärnsäkerhetsstandard givit ut rekommendationer avseende myn­dighetsorganisation, lokalisering, utformning, drift och kvalitetssäkring för kärnkraftverk. Rekommendationer för tillsynsmyndigheter och kraftföre­tag omfattar bl.a. frågor om konstruktion och säkerhetsföreskrifter, li-censgivning, innehåll i säkerhetsrapporter och granskning därav, kompe­tenskrav för personal samt myndighetstillsyn och beredskapsplanering.

Vidare har lAEA utarbetat rekommendationer och anvisningar för transport av radioaktiva ämnen, hantering och förvaring av radioaktivt avfall, inkl. havsdumpning, samt beredskapsplanering.

Ett annat arbetsområde för lAEA har gällt anläggningsinnehavarnas skadestånds- och försäkringsansvar. Arbete med en konvention på detta


 


Prop. 1983/84:60                                                     21

område påbörjades under 1960-talet och ledde fram fill den s.k. Wienkon­ventionen år 1963.

Kontrollen av användningen av klyvbart material regleras främst genom det s. k. icke-spridningsavtalet (Treaty on the Non-Proliferatioh of Nuclear Weapons — NPT) som tillkom år 1968. 116 stater har f.n. anslutit sig till avtalet. Gmndprincipen för avtalet är att förhindra att kretsen kärnvapen-stater utökas. Genom lAEA företas fortlöpande kontroll av konventions­staternas innehav av klyvbart material. Frågor om uttolkning av icke-spridningsavtalet har tagits upp av den s. k. Zanggerkommittén. Kontroll-frågor har vidare berörts i en särskild arbetsgrupp med 15 deltagarstater, som bildades i London år 1975. Gmppen har utarbetat de s. k. Londonrikt-linjema, som bl. a. fastställer minimikrav på kontrollen av nukleärt materi­al och praxis för export av sådant material. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 5.3.3. Inom ramen för lAEA har slutligen utarbetats en konvenfion om fysiskt skydd av nukleärt material.

Också OECD:s kärnenergiorgan, Nuclear Energy Agency (NEA), har viktiga uppgifter vad avser samarbete om säkerhetsfrågor kring kärnkraf­ten. NEA arbetar främst genom ett antal kommittéer för bl. a. strålskydd, radioaktivt avfall, säkerhet vid kärntekniska anläggningar, skadeständs-och försäkringsfrågor samt tekniska och ekonomiska studier beträffande kämenergiutvecklingen och säkerhetsstandard. Inom NEA har också utar­betats tvä skadeståndsrättsliga konventioner, 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergiområdet och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen.

Normer för strålskydd utarbetades av NEA år 1959 i samarbete med Euratom och ICRP (varom mera i det följande) och antogs samma år av OECD. Normerna reviderades senast år 1981 i samarbete mellan lAEA, den internationella arbetstagarorganisationen (International Labour Orga­nisation - ILO), NEA och världshälsoorganisationen (World Health Orga­nisafion - WHO) och publicerades år 1982 av lAEA. NEA samarbetar sedan år 1975 beträffande avfallsfrågor med International Energy Agency, lEA, ett organ som upprättats inom OECD:s ram för samarbete i energifrå­gor.

EG-ländernas kärnenergiorgan Euratom har bl.a. ett program för kart­läggning av administration samt juridiska och ekonomiska problem vid lagring av radioaktivt avfall. Euratom tecknar avtal om bränsle och är också ett tilisynsorgan vad avser överföring av nukleärt material mellan medlemsländerna.

Av Euratoms övriga verksamhet kan nämnas utarbetande av säkerhets-normer för skydd av arbetare och allmänhet, bl.a. avseende maximala doser och exponeringstid för strålning samt grundläggande principer för företagshälsovård.

Betydelsefullt samarbete på strälskyddsområdet förekommer inom den internationella strålskyddskommissionen (International Commission on


 


Prop. 1983/84:60                                                     22

Radiological Protection -ICRP), Förenta Nationemas vetenskapliga strålskyddskommitté (United NaUons' Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation - UNSCEAR) samt WHO och ILO.

ICRP är en icke-statlig kommission som sorterar under internafionella radiologkongressen. Kommissionens ledamöter är experter som utses på gmndval av sina personliga kvalifikationer inom medicinsk radiologi eller andra naturvetenskaper av betydelse för kommissionens arbete, oberoen­de av politiska och ekonomiska intressen.

ICRP har i sina rekommendationer angett gmndläggande principer på strålskyddsområdet. Dessa revideras regelbundet med hänsyn till forsk­ningsresultat och nya kunskaper inom strålskyddet. De normer som ICRP utarbetat har accepterats allmänt och har inordnats i andra internationella organs säkerhetsnormer, t.ex. IAEA:s hälso- och säkerhetsnormer, och har även arbetats in i de flesta länders lagstiftning om strålskydd. ICRP har således fått ett stort inflytande på bl.a. utformningen av kärntekniska anläggningar och avfallsbehandlingen.

Vad jag nu i korthet har berört visar att det finns en rad viktiga interna­fionella samarbetsorgan samt överenskommelser och avtal på kärnener­giområdet. Sverige har sedan lång fid tillbaka engagerat sig starkt i detta arbete. Särskilt har detta gällt icke-spridningsfrägorna, där från svensk sida bedrivits ett intensivt arbete för att få till stånd fungerande och effekfiva kontrollåtgärder så att tillräckliga garantier erhålls för att någon avledning av klyvbart material inte äger mm. Gmnden för detta arbete är i första hand icke-spridningsfördraget och IAEA:s kontrollarbete. Det är enligt min mening väsentligt att detta arbete fortsätter.

Som nyss har angetts är det internationella samarbetet — med svenskt deltagande - också inriktat på att lösa och förbättra säkerheten och strålskyddet kring kärnkraftens utnyttjande. Ett omfattande arbete har under senare år inletts kring frågorna om den långsiktiga forskningen och utvecklingen beträffande använt kärnbränsle och övriga radioaktiva av­fallsprodukter så att en säker hantering och slutförvaring av dessa ämnen kan ske. Det är givetvis av stor vikt att Sverige deltar i detta arbete, liksom att vi söker finna egna lösningar avpassade ull de svenska fömtsättningar-na. Internafionellt verkas frän svensk sida för att långlivat kärnavfall blir förvarat på bästa möjliga sätt enligt kriterier som alla länder förbinder sig atl uppfylla. Samtidigt är det, intill dess en bred internationell samverkan kan ske, angeläget att bilateralt samarbete bedrivs i denna viktiga fråga. I detta syfte har bl.a. nyligen träffats en överenskommelse mellan den svenska regeringen och den franska regeringen om att gemensamt studera frågor om kärnavfallets hantering och slutförvaring.


 


Prop. 1983/84:60                                                               23

4   Vissa tekniska frågor

Hanteringen av kärnämne i kärnkraftssammanhang består av flera olika led, från malmbrytning i gmva, framställning av kärnbränsle, energiutvin­ning i kärnkraftsreaktor till hantering och slutlig förvaring av använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall. En beskrivning av bränslehanteringen och joniserande strålning har lämnats i atomlagstiftningskommitténs betänkan­de (s. 53-59, 121-124 och 147-151).

De kärnkraftsreaktorer som används i Sverige är lättvattenreaktorer. Av dessa finns två typer dels kokvattenreaktorn (boiling water reactor, BWR), som förekommer i nio av de svenska kärnkraftsblocken, dels tryckvatten-reaktorn (pressurized water reactor, PWR) som förekommer i de tre övriga kärnkraftsblocken i det svenska kärnkraftsprogrammet (Ringhals 2, 3 och 4). Kärnbränslet - bränslepatronerna - sitter normalt i reaktorn under tre till fem år innan de måste tas ut och ersättas med färskt bränsle. Byten sker i allmänhet ärligen.

När en atomkärna av klyvbart material, säsom uran-235, klyvs till mind­re kärnor, s. k. klyvningsprodukter, och därvid avger energi frigörs samfi­digt två eller tre fria neutroner, som möjliggör nya klyvningar. De vid klyvningen bildade klyvningsprodukterna är av många olika slag. Det bildas upp till 250—300 atomslag av olika grundämnen, nästan alla radioak­tiva. Genom att neutroner absorberas av uran-238, bildas i bränslet även isotoper som är tyngre än uran, s. k. transuraner, däribland främst pluto­nium.

Fömtom att nya atomer bildas direkt i bränslet som en följd av klyv­ningsprocessen, uppkommer genom det höga neutronflödet i härden en aktivering av konstruktionsmaterialet i reaktorn, av bränslets kapsling och konstmktionsdetaljer, av styrstavar i reaktorn som används för att reglera neutronflödet m.m. Dessa aktiveringsprodukter ger upphov till radioaktivt avfall.

Det finns olika definitioner av radioaktivt avfall beroende på aktiverings­innehåll, koncentration och slag av radioaktiva ämnen. För den driftsmäs­siga hanteringen bmkar man skilja mellan högaktivt, medelaktivt och lågaktivt avfall. Denna indelning är av intresse främst från strålskyddssyn­punkt, exempelvis med avseende pä strälavskärmning. Ur slutförvarings-synpunkt bmkar avfallet dessutom indelas i långlivat och kortlivat avfall. Avgörande är därvid hur lång tid det tar innan avfallets aktivitet avtagit till ofarlig nivå. Det som hänförs fill långlivat avfall är framför allt sådant som innehåller alfastrålande ämnen (transuraner). Gränsen mellan s.k. kort-och långlivat avfall bmkar i detta sammanhang sättas till några 100-tal år.

Vid omhändertagande av det radioaktiva avfallet måste således beaktas främst den aktivitetsnivå avfallet har samt humvida avfallet innehåller långlivade radioaktiva ämnen och mängden därav. En ytterligare faktor som måste beaktas är bl.a. avfallets värmeavgivning. Med hänsyn fill


 


Prop. 1983/84:60                                                     24

dessa omständigheter kan avfallsprodukterna från kärnkraftsverksamhe­ten i princip indelas enligt följande

-    högaktivt avfall (använt kärnbränsle och avfall från upparbetning)

-    medel- och lågakfivt avfall som innehåller vissa långlivade nuklider (från upparbetning och vissa härdkomponenter)

-    medel- och lågakfivt avfall med begränsad livslängd (bl. a. reaktor- och rivningsavfall).

Något helt genomfört hanteringssystem av använt kärnbränsle och ra­dioaktivt avfall finns ännu inte. De tekniska lösningar som f. n. diskuteras

-      och till en del är genomförda - innebär sammanfattningsvis följande.
När bränslepatroneraa tas ut ur ett reaktorkärl, förs de under vatten till

djupa vattenbassänger i anslutning fill reaktorn för tillfällig lagring. I det lokala bränslelagret förvaras bränslepatronema i minst ett år innan de transporteras till ett centralt lager för använda bränslepatroner eller till en upparbetningsanläggning. Två principer föreligger för det användbara bränslets fortsatta hantering, nämligen upparbetning eller direkt slutför­varing.

Vid en upparbetningsanläggning lagras det använda bränslet under några år i vattenbassänger innan det upparbetas. Vid upparbetningen avskiljs uran och plutonium på kemisk väg. Det återvunna uranet används sedan för ny bränsletillverkning, eventuellt med inblandning av plutoniet, s.k. MOX-bränsle. Kvar blir en högaktiv avfallslösning som innehåller klyv­ningsprodukter samt mindre rester av uran, plutonium och andra trans­uraner. Efter en tids förvaring i kylda tankar överförs avfallet till fast form och lagras därefter ett antal decennier för att värmeutvecklingen i avfallet skall sjunka. Sedan inkapslas avfallet i korrosionsbeständigt och strålskär-mande hölje för slutlig förvaring.

I fallet direktförvaring i ett slutförvar avses det använda bränslet lagras i ett centrallager under lång tid - ca 40 år — för att minska avfallets aktivitet och dess värmeavgivning. Bränslet avses sedan föras till en inkapslingsan-läggning, där det kapslas in och förs till slutförvar.

Någon slutförvaring av högaktivt avfall eller direktförvaring av använt kärnbränsle finns ännu inte genomförd i praktiken i något land. För svenskt vidkommande lagras det använda bränslet f. n. i de lokala bränsle­lagren vid kärnkraftverken. En mindre del har överförts till lagringsbas-sänger vid upparbetningsanläggning. Vid flertalet svenska kärnkraftsreak­torer har dessutom vidtagits åtgärder (kompaktställ) för ökning av lagerka­paciteten i vattenbassängema för använt kärnbränsle. Vid kraftverken lagras också medel- och lågaktivt avfall.

F.n. byggs ett centralt lager för använt kärnbränsle (CLAB), vilket beräknas tas i drift vid årsskiftet 1984/85. Vidare är ett centralt slutförvar för låg- och medelaktivt avfall (SFR) under uppförande och planeras att tas i drift under år 1988. Tillstånd för denna anläggning har lämnats i juni 1983.


 


Prop. 1983/84:60                                                               25

5    Allmän motivering

5.1 Allmänna synpunkter

5.1.1 Bakgrund

Kärnkraften aktualiserades i Sverige under 1950-talet, en period då den tekniska utvecklingen av den fredliga användningen av kärnenergin gick mycket snabbt. I första hand knöts intresset av ett kommersiellt utnyttjan­de av kärnenergin till värme- och elkraftsförsörjning. Samtidigt fästes stor vikt vid önskemålet att minska behovet av import av fossila bränslen för bränsleförsöijningen (SOU 1956: 11 Atomenergien, s. 68). Utnyttjandet av kärnenergi till värmeförsörjning har i Sverige förekommit endast under en tioårsperiod från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet (Ågestareak-tom).

Riksdagen har sedan början av 1970-talet tagit ställning ett flertal gånger till frågor om kärnenergins utnyttjande i Sverige. Ett återkommande skäl härför har, vid sidan av energiförsötjningsaspekter, varit frågor som aktua­liserats kring säkerheten vid reaktordrift och vid hantering av radioaktivt avfall. Dessa frågor uppmärksammades redan vid kärnkraftens införande i Sverige (prop. 1956:176, s. 43) men kom att spela en mer avgörande roll för kärnkraftsutbyggnaden först en bit in pä 1970-talet. Våren 1973 beslöt riksdagen (prop. 1973: 1, bil. 15, NU 49, rskr 184) att inga beslut att bygga ut kärnkraften utöver elva reaktorer borde fattas förrän ett nytt allsidigt beslutsunderlag, innefattande bl.a. forskningsresultat, utvecklingsten­denser och säkerhetsfrågor, hade förelagts riksdagen. På gmndval av prop. 1975:30 om energihushållningen m. m. beslöt riksdagen att kärnkraftspro­grammet t. o. m. år 1985 skulle begränsas till befintliga kärnkraftslägen och att sammanlagt 13 reaktorer skulle byggas.

Nya riktlinjer för energipolitiken avseende tiden fram till omkring är 1990 lades fram i prop. 1978/79:115. Enligt propositionen borde kärn­kraftsprogrammet begränsas till tolv reaktorer. Någon utbyggnad därut­över borde inte komma i fråga. Beslut om kärnkraftens fortsatta utnyttjan­de uppsköts av riksdagen till år 1980 i avvaktan pä utfallet av en rådgivan­de folkomröstning i kämkraftsfrågan som skulle äga mm under våren 1980. Efter det att folkomröstningen hade hållits förelades riksdagen en ny proposition (1979/80:170) om vissa energifrågor. De förslag som då lades fram hade sin utgångspunkt i bl. a. resultatet av folkomröstningen. Riksda­gens beslut (NU 1979/80:70, rskr 410) innebär att ingen ytterligare kärn­kraftsutbyggnad skall förekomma utöver de tolv reaktorer som är i drift, färdiga eller under byggnad. Beslutet innebär vidare, att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd samt att säkerhetssyn­punkter bör vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skall tas ur drift. Med hänsyn till att reaktorernas tekniska livslängd bedömdes vara


 


Prop. 1983/84:60                                                     26

ca 25 är, fastslog riksdagen att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år 2010. I samband med folkomröstningen beslöt riksdagen också att särskilda s.k. säkerhetskommittéer skulle inrättas vid varje kärnkraft­verk för att öka medborgarnas insyn i kärnsäkerhetsarbetet. Förslag här­om togs upp i prop. 1980/81:25 och låg till grund för lagen (1980: 1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Vidare har i lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. (finan­sieringslagen) tagits upp bestämmelser om en reaktorinnehavares ansvar och kostnadskyldighet vad avser en säker hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioakfivt avfall samt avveckling och rivning av reaktoranläggningen.

Läget f. n. för den svenska kärnkraftsutbyggnaden är att nio kärn­kraftsblock - varmed förstås reaktor, turbin, övrig utrustning och byggna­der - tagits i drift i full skala med en sammanlagd installerad effekt pä ca 6750 MW (Oskarshamn 1 och 2, Barsebäck 1 och 2, Ringhals 1, 2 och 3 samt Forsmark I och 2). Av övriga beslutade tre block är ett färdigställt (Ringhals 4) och taget i drift. Resterande två kärnkraftsblock (Forsmark 3 och Oskarshamn 3) är under uppförande och ansökningar om tillstånd enligt den s. k. villkorslagen (1977; 140) att ladda dessa reaktorer har getts in under maj månad i år.

För samtliga de nu nämnda kärnkraftsblocken har getts tillstånd enligt atomenergilagen för uppförande, innehav och drift. Härtill har tillstånd enligt atomenergilagen lämnats för ett centralt lager för använt kärnbränsle (CLAB) i anslutning fill kärnkraftstationen i Oskarshamn och för ett slut­förvar för reaktoravfall (SFR), dvs. låg- och medelaktivt avfall i anslutning till kärnkraftstationen i Forsmark.

Somjag nyss har berört växte en mera restriktiv inställning till kärnkraf­tens utnyttjande fram under mitten av 1970-talet. Riskerna med använt kärnbränsle och högaktivt avfall betonades starkt. Som villkor för att första gången få tillföra en kärnreaktor bränsle föreskrevs genom villkors-lagen att reaktorinnehavaren skall ha företett ett avtal som pä ett betryg­gande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och ha visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetning­en erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat, skall reaktorinnehavaren ha visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det kan ske.

Villkorslagen avsåg reaktorer för vilka fillstånd meddelats enligt atom­energilagen, men som inte tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976. De fem reaktorer som tagits i drift fram till år 1976 berördes således inte av lagen, ulan denna kom atl gälla endast de reaktorer som då inte tagils i drift. Beträffande en reaktor, Barsebäck 2, som vid lagens ikraftträdande var färdigställd men ännu inte hade tagits i drift, meddelades särskilda bestämmelser.


 


Prop. 1983/84:60                                                     27

Efter prövning enligt villkorslagen togs kärnkraftsreaktorn Barsebäck 2 i drift i slutet av år 1977. Tillståndet att driva reaktorn tidsbegränsades med anledning av att upparbetningsavtal inte förelåg för längre tid än t. o. m. år 1979. Sedan nytt upparbetningsavtal ingetts föriängdes fillständet till ut­gången av år 1990.

Ytterligare två reaktorer, Ringhals 3 och Forsmark 1, var under år 1977 färdiga att tillföras bränsle och en prövning begärdes enligt villkorslagen. Dessa ingick som reaktorerna sju och åtta i kärnkraftsprogrammet. Ansök­ningar om laddning av reaktorerna ingavs under slutet av år 1977 och i böljan av år 1978. För att visa att villkorslagens krav var uppfyllda åbero­pades ett av kraftföretagen utarbetat utrednings- och utvecklingsprogram, projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS) avseende upparbetning och slutför­varing av högaktivt avfall. En första rapport "Kärnbränslecykelns slutsteg - Förglasat avfall från upparbetning" lämnades i december 1977. Ansök­ningarna om laddning prövades i oktober 1978, varvid villkorslagens krav ansågs i huvudsak uppfyllda med undantag av att det fordrades vissa ytterligare geologiska undersökningar för en slutförvaring. Efter komplet­tering meddelades slutliga tillstånd enligt villkorslagen i juni 1979. Tillstån­den enligt atomenergilagen att driva dessa reaktorer har beroende på gällande upparbetningsavtal begränsats till utgången av år 1990. Tillstånd enligt villkorslagen har senare (våren 1980) meddelats för reaktorerna Forsmark 2 och Ringhals 4. Tillstånden enligt atomenergilagen att driva dessa har av samma skäl begränsats till utgången av år 1986.

Som underlag för ansökningarna om tillstånd enligt villkorslagen att ladda reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3 har kraftföretagen åbero­pat en av dem utarbetad rapport "Kärnbränslecykelns slutsteg. Använt kärnbränsle. KBS-3". Ärendena bereds f.n. inom industridepartementet.

5.1.2 Den framtida inriktningen

Resultatet av folkomröstningen och de beslut som riksdagen därefter har fattat innebär att kärnkraften skall avvecklas som energikälla för framti­den, men också att den skall utnyttjas under en övergångsperiod pä ett sä säkert och effektivt sätt som möjligt. Samtidigt kan konstateras att vårt land under den tid kärnkraften utnyttjas i hög grad är beroende av den energi som levereras från kämkraftverken från såväl energiförsöijnings-synpunkt som ekonomisk synpunkt.

En given fömtsättning för att drift av kärnkraftverk skall tillåtas är att alla rimliga åtgärder vidtas för atl upprätthålla säkerheten och strålskyddet vid kärnkraftverken. Åtgärder i detta avseende har vidtagits och vidtas fortlöpande och en omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs på både nationell och intemationell bas. Arbeiet i fräga om såväl säkerhetshöjande åtgärder som forskning och utveckling på säkerhetsom­rådet måste enligt min mening fortsättas. Ett led i dessa strävanden är också riksdagens beslut (prop. 1980/81:20, NU 60, rskr 381) om att varje


 


Prop. 1983/84; 60                                                    28

kärnkraftsblock i Sverige om möjligt under sin tekniska livslängd skall genomgå minst tre fullständiga säkerhetsgranskningar. En sådan gransk­ning kommer således alt ske vart åttonde lill tionde år. En första säkerhets­granskning avseende reaktorn Oskarshamn I har lämnats till regeringen i juli 1983.

Ökade garantier för att säkerhetsfrågorna vid kärnkraftsdriften får till-böriigt utrymme ges vidare genom att stat och kommun numera har ett dominerande ägarinflylande över samtliga kärnkraftverk i landet. Av bety­delse är också allmänhetens insyn i och information om säkerheten vid kraftverken.

Det är vidare en fömtsättning för aU kärnverksamhet skall tillåtas bedriv vas att frågorna om hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall kan lösas på ett tillfredsställande sätt med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Vid de prövningar enligt villkorslagen som hitfills har företagils har man ansett att kravet på en helt säker metod varit uppfyllt. De beslut om tillstånd till laddning av kärnreaktorer som hittills fatlats enligl villkorslagen har helt inriktats pä att del använda kärnbränslet skall upparbetas. Laddningstillstånden gmndades på tre avtal om uppar­betning som har ingåtts mellan Svensk Kämbränsleförsöijning AB och det franska företaget Compagnie Générale des Matiéres Nucléaires, Cogéma. Avtalen omfattade sammanlagt 727 ton av de närmare 7000 ton använt kärnbränsle som hela det svenska kärnkraftsprogrammel beräknas ge upp­hov lill. I anslutning lill de kommersiella avtalen träffades en överenskom­melse på regeringsnivå mellan Sverige och Frankrike. Denna överenskom­melse var en fömtsättning för de kommersiella avtalens giltighet.

Kraffindustrins anpassning fill de godkända upparbetningsavlalen har lett lill alt det f.n. finns mycket små möjligheter att lagra använt kärn­bränsle vid kraftverken. Det mellanlager för bestrålat bränsle som är under byggnad blir klart först i början av år 1985. De ingångna avtalen och de i dag begränsade lagringsmöjligheterna inom landet hindrar full handlingsfri­het för framtiden i valet mellan olika avfallshanteringsmeloder. Bl.a. har pä grund av de små lagringsmöjligheterna i Sverige beslut fattats om utförsel av 57 ton använt kärnbränsle för lagring vid upparbelningsanlägg-ningen i Frankrike.

När det gäller hanteringen av använt kärnbränsle anser jag all det nu behövs ett långsiktigt handlingsprogram för en säker hantering av avfallet. Någon slutförvaring behöver inte ske före sekelskiftet. Det slutliga ställ­ningstagandet till vilken metod som skall användas bör baseras på en egen långsiktig forskning och på andra länders lika intensiva forskning. Del finns därför inte anledning att för dagen fatta några definitiva beslut om metoder för den slutliga hanteringen och förvaringen av kärnkraftsavfallel. Det bör därför enligt min mening inte ske någon fortsatt bindning till upparbetningsalternativet.


 


Prop. 1983/84:60                                                     29

Den inriktning av avfallsproblematiken som jag nu har angett innebär således alt jag lägger stor vikl vid att arbetet fortsätts med utveckling av alll säkrare och bättre meloder för hantering av allt det avfall som uppkom­mer från kärnkraflsreaklorerna i landet. Ansvaret för detta arbete måste tas av såväl samhället som kraftföretagen. En ny lagstiftning på kämener­giområdet bör utgå från denna principiella syn på hanteringen och slutför­varingen.

I fråga om de två sista reaktorerna i del svenska kärnkraftsprogrammet (Forsmark 3 och Oskarshamn 3) som ännu inte tagits i kommersiell drift anser jag det böra klariäggas att avfallsprodukterna från dessa kan hante­ras och omhändertas enligt en metod som kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Krav på laddningstillstånd bör därför finnas kvar. Innebörden härav är atl det vid laddningstillfället skall ha blivit klariagt att det överhuvud taget finns en metod för avfallshantering tillgänglig. Samti­digt är del väsentligt att frågan om den fortsatta och slutliga hanteringen av det använda kärnbränslet från dessa reaktorer inpassas i det långsiktiga programmet för avfallshanteringen.

Även om jag är kritisk mot metoden att upparbeta använt kärnbränsle före bränslets slutförvaring, är jag inte beredd all förorda att de ingångna avtalen om upparbetning förbjuds i lag. Som nyss har angetts bör den framtida forskningen och utvecklingen på avfallsområdet inte utesluta upparbetningsalternativet. Atl nu förbjuda ett fullföljande av de ingångna avtalen och internationella förpliktelser skulle därför framstå som inkonse­kvenl och dessulom stå i strid mol intresset av atl ingångna avlal respek­teras. De företag som slufit avtal om upparbetning har anpassat sig efler gällande bestämmelser och tillstånd. Enligt min mening skall givna till­stånd gälla om inte säkerhets- eller strälskyddsskäl, inbegripet icke-sprid-ningshänsyn, påkallar atl ingrepp görs i tillstånd. Några sådana skäl har enligt min mening inte förelegat.

Min inställning till frågan om hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, för vilken jag redogjort i stora drag, innebär att man måste komma bort från den låsning av avfallshanteringen som villkorslagen medför. Den framtida inriktningen av avfallets hantering bör i stället enligt min mening ses i skilda utvecklingssleg baserade på en fortsatt forskning och utveckling. I sammanfattning innebär mitt förslag i denna del att de avfallsprodukter som uppkommer under kärnkraftens utnyttjande i ett första skede tas om hand i mellanlager, att ett slutligt ställningstagande till avfallets slutförvaring skall byggas på den metod som vid den fortsatta forskningen och utvecklingen framstår som bäst ägnad att hälla avfallet isolerat och alt det under den tid som forsknings- och utveck­lingsarbetet pågår inte skall ske någon bindning till en viss förvaringsme­tod.


 


Prop. 1983/84:60                                                               30

5.2 Allmänt om lagstiftningens utformning

En huvuduppgift för atomlagstiftningskommittén har varit att utreda möjligheterna atl samordna den gällande lagstiftningen inom kärnener­giområdet. Kommittén skulle därvid särskilt studera möjligheterna att föra samman den lagsfiftning som reglerar verksamheten på detta område till en lag.

Kommittén konslalerar i sitt betänkande att det i och för sig skulle vara möjligt att i en lag samordna alla de bestämmelser som rör kärnanläggning-ar, nukleära ämnen och andra radioaktiva ämnen. En sådan lag skulle dock med nödvändighet bli mycket omfattande och komplicerad i sin upplägg­ning. Lagen skulle också komma att innehålla i princip tre olika ämnesom­råden.

Till den första gruppen hör atomenergilagen med till den anknytande lagar och förordningar samt strålskyddslagen. Dessa beslämmelser, som syftar till att tillvarata behovet av säkerhet och strålskydd, kontroll av kärnämnen m. m. vid kärnteknisk verksamhet, reglerar frågor om tillstånd och villkor för sådan verksamhet samt tillsyn över och insyn i verksamhe­ten.

Av annan karaktär är bestämmelserna i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i alomanläggningar m. m. Denna lag reglerar vissa länsstyrelsers skyldighet att sörja för att erforderliga skyddsåtgärder vidtas och ger dessa länsstyrelser befogenhet att utanför området för en kämanläggning för­ordna om evakuering, utegängsförbud, inskränkningar i rällen att nyttja vatten och livsmedel m. m. Länsstyrelsen ges i lagen också rätt alt beslula om tjänsteplikt för enskild person och att rekvirera förnödenheter. Till denna grupp av bestämmelser hör vidare bestämmelser om statlig ersätt­ning på grund av bl. a. länsstyrelsens beslul om åtgärder.

Det tredje ämnesområdet avser bestämmelserna om skadestånd och försäkringsskyldighet enligt atomansvarighetslagen. Denna lag riktar sig visserligen också mot en innehavare av en kämanläggning. Lagen behand­lar emellertid verksamheten på kärnenergiområdet i elt speciellt avseende, nämligen såvitt gäller ersättning för skador i samband med atomolyckor. Denna reglering har inte något lagstiflningslekniskl samband med övrig reglering på kärnenergiområdet. Atomansvarighetslagen utmärks vidare av atl den är nästan fullständigt konventionsbunden och uppbyggd på vissa i konventionen noga definierade begrepp.

Vad gäller strålskyddslagen tillvaratar denna lag viktiga skyddsintressen vid verksamhet på kärnenergiområdet. Strålskyddslagsfiftningens syften är att skydda dels anställda som är sysselsatta i radiologiskt arbete, dels utomstående mot skador av joniserande strålning. Slrålskyddslagen är m. a. o. en allmän skyddslag och täcker i princip alla verksamheter, såsom itiedicin, forskning och annan icke kärnteknisk industri, där strålskydds­aspekter kommer in, inkl. verksamheter som berörs av naturligt förekom­mande radioakliv strålning.


 


Prop. 1983/84:60                                                     31

Aiomenergilagen med anknytande författningar är såtillvida av annan karaktär än strålskyddslagen att de inom sitt tillämpningsområde uppstäl­ler krav på säkerhet och skydd mot olyckor som går utöver strålskyddsla­gen. Mot denna bakgmnd har kommittén funnit att del med hänsyn till gmndläggande skillnader i de olika lagarna på kärnenergiområdet är mind­re lämpligt att sammanföra all lagstiftning till en gemensam lag. Kommittén har förordat all i första hand bestämmelserna om skadestånd och bered­skapsplanering m. m. kvarstår oförändrade i nu gällande lagar. Det skulle i och för sig kunna övervägas atl bryta ut de delar av strålskyddslagen som gäller strålskyddet vid kärnverksamhet. Kommittén anser dock all detta skulle vara olämpligt och föreslår därför att bestämmelserna om strålskydd på kämenergiområdet liksom f. n. skall ingå i strålskyddslagen.

Vad gäller de bestämmelser som direkt reglerar verksamheten på käm­energiområdet är dessa uppdelade på olika lagar, nämligen atomenergila­gen, villkorslagen och lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Kommittén föreslår atl dessa lagar förs samman fill en lag. I denna lag bör enligl kommittén också ingå de bestämmelser i finan­sieringslagen som avser reaktorinnehavarens ansvar för kärnbränslehan­teringens slutsteg.

Remissinstanserna har med etl undantag - hovrätten för Övre Nortland - anslutit sig fill atomlagsfiftningskommitténs förslag.

Även jag ansluter mig till kommitténs förslag. Jag förordar således att bestämmelserna i atomenergilagen, villkorslagen, lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken och de nyss nämnda bestämmelser­na i finansieringslagen om reaklorinnehavarens ansvar för kärnbränslehan-leringens slutsteg sammanförs i en lag. Dessa bestämmelser avser frågor om säkerhet samt ansvar, kontroll och insyn avseende verksamhet på kärnenergiområdet.

Jag delar kommitténs uppfattning att elt sammanförande av de nyss nämnda lagarna med atomenergilagen knappast kan göras inom den nuva­rande atomenergilagens systematiska ram. En samordnad och samman­förd lagstiftning kräver en i stora delar annan uppläggning än den nuvaran­de atomenergilagen. Jag förordar därför att denna ersätts med en helt ny lag.

Den nya lag somjag nu föreslår är till sin karaktär en säkerhetslag, dvs. den är speciellt inriktad på att ta till vara säkerheten vid verksamhet på kärnenergiområdet saml tillsyn över och insyn i sådan verksamhet. Frågor om skydd mot strålning regleras i slrålskyddslagen, vilken kommer atl utgöra en andra huvudlag inom detta område.

Enligt atomlagstiftningskommittén bör en ny lagstiftning grundas pä den ansvarsfördelning som idag råder mellan samhället och en innehavare av tillstånd till verksamhet pä kärnenergiområdet. Förhållandet mellan det statliga övergripande ansvaret och en tillståndsinnehavares direkta ansvar för en medgiven verksamhel har översiktligt beskrivits i kommitténs be­tänkande (s. 111-114).


 


Prop. 1983/84:60                                                     32

Den nuvarande lagstiftningen på kärnenergiområdet anger, utan detalje­rade föreskrifter, i vilka avseenden tillstånd krävs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer samt lämnar åt regeringen eller myndighet möjlighet att uppställa behövliga föreskrifter och villkor för verksamheten. Även i denna fråga bör enligt atomlagstiftningskommittén lagstiftningens principiella uppläggning bibehållas. Kommitténs förslag i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinslanserna. Även jag anser att en ny lag bör utgå från den nuvarande lagstiftningens principiella uppbyggnad, dvs. att verksamheten på kärnenergiområdet bör regleras genom bestämmelser om tillstånd, villkor och tillsyn. Som kom­mittén har framhållit talar flera skäl för det. Anläggningarna, i synnerhet reaktoranläggningarna, är tekniskt mycket komplicerade och kraven på säkerhet och strålskydd kan förutses komma att i vissa delar öka eller ändras fortlöpande. Även om kunskaperna om kärntekniken och dess effekter i dag är siörre än vid tiden för kärnkraftens införande, måste lagstiftningen även för framtiden utformas på ett sådant sätt att den kan anpassas till nya kunskaper och nya tekniska lösningar och förbättringar på området. Det gäller både med hänsyn lill en anläggnings normala drift och med hänsyn till åtgärder för att förhindra eller lindra konsekvenserna av en felfunktion om en sådan ändå skulle uppstå. Även beträffande avfallet måste lagstiftningen medge anpassning till förändrad teknik, med inriktning atl driva pä utvecklingen pä avfallsområdet och uppnå förbätt­rade forsknings- och utvecklingsresultat.

I en ny lag bör enligt min mening bestämmelserna om tillstånd, villkor och tillsyn ha en avgörande betydelse för att säkerställa lagstiftningens huvudsyfte, nämligen att verksamheten skall kunna drivas så långt möjligt riskfritt. För verksamhet på kärnenergiområdet, varmed avses verksamhet inom hela kärnbränslehanteringen, bör därför ställas upp krav på tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer samt på en fortlöpande tillsyn av verksamheten. Tillståndet bör innefatta rätt för tillståndsinnehavaren att bedriva verksamhet på kärnenergiområdet eller inneha klyvbart material och avfall endast för det ändamål och på det sätt som följer av tillståndsbeslutet. Vid meddelande av ett fillstånd bör kunna fogas vissa mera grundläggande och principiella föreskrifter och villkor avseende verksamheten, användningsändamål o.d. När det gäller den fortlöpande driften av en anläggning och l.ex. vidtagande av säkerhetshö­jande och strålskyddsförbättrande åtgärder vid anläggningen bör tillsyns­myndigheterna liksom f. n. ha befogenhet att meddela de kompletterande och mera delaljmässiga föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga eller, om det är påkallat från säkerhetssynpunkt, ändra redan meddelade föreskrifter och villkor. Härutöver bör finnas beslämmelser om krav på tillstånd och godkännande av mera tillfällig karaktär såsom avseende transport och utförsel.


 


Prop. 1983/84:60                                                                   33

I 1-3 §§ atomenergilagen anges lagens tillämpningsområde. Det omfal­tar förvärv, innehav, överlåtelse, bearbetning eller annan befattning med klyvbara ämnen, inklusive använt kärnbränsle, uppförande, innehav och drift av anläggningar för utvinning av kärnenergi eller för bearbetning, lagring eller förvaring av klyvbara ämnen och radioaktivt avfall samt utförsel ur riket av klyvbara ämnen, mineral med halt av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilkel sådant ämne ingår. Inom atomenergilagens tillämpningsområde faller också utförsel av utmstning eller material som har särskill konstruerats eller iordningställts för bearbet­ning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material, om regeringen föreskriver det. Transport av klyvbara ämnen anges inte ut­tryckligen i aiomenergilagen men innefattas i praktiken under begreppet innehav och befattning med klyvbart material. I vissa fall fömtsätts dock särskilt tillstånd för transport. I lagen anges direki inte heller införsel av klyvbart material m. m. men införsel omfattas av förbudel alt utan tillstånd förvärva eller annars ta befallning med klyvbart material.

Atomlagstiftningskommittén konstaterar i sitt betänkande att atomener­gilagen i princip redan omfattar kärnkraftens hela processkedja vad gäller anläggningar, ämnen och använt kärnbränsle samt transport, införsel och utförsel av klyvbara ämnen, material m. m. Vad avser ämnen i bränslehan­teringens slutled regleras f. n. frågor om tillstånd till innehav m. m. av använt kärnbränsle enligt atomenergilagen, medan tillstånd till innehav m. m. av radioaktivt avfall regleras enligt strålskyddslagen. Den nya lagen bör enligt kommittén omfatta också radioaktivt avfall från verksamheten på kärnenergiområdet. Jag återkommer i avsnitt 5.3.1 fill frågan om regle­ringen i lag av del radioakliva avfallet. Redan nu vill jag emellertid fram­hålla del angelägna i att i en ny lag få samlade regler för vad som krävs för verksamhet på kärnkraftsomrädet.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag finner atomlagstiftningskommit­téns förslag i väsentliga delar väl ägnat att läggas till gmnd för en ny lagstiftning. Jag tar i det följande upp vissa huvudfrågor i förslaget, nämli­gen säkerhet och strålskydd (avsnitt 5.3.1), avfallshantering och slutför­varing (avsnitt 5.3.2), utförsel av ämnen och utmstning m. m. på kärnener­giområdet (avsnitt 5.3.3), kompetensfördelningen mellan SKI och SSI (avsnill 5.3.4), offenUig insyn (avsnitt 5.3.5), reglering av kärnkraftens avveckling (avsnitt 5.3.6), fråga om ersättning vid återkallelse av tillstånd (avsnitt 5.3.7), ikraftträdande m.m. (avsnitt 5.3.8) samt förhällandet mel­lan den nya lagstiftningen och annan lagstiftning (5.3.9).

5.3 Huvudfrågor i lagstiftningsärendet

5.3.1 Säkerhet och strålskydd

5.3.1.1 Tillvaratagande av säkerhet och strålskydd

En gmndläggande princip för kärnteknisk verksamhel bör vara att alla led i kärnbränslets hantering skall kunna fullföljas på ett fullt tillfredsstäl-3   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                     34

lande sätt med hänsyn fill säkerhet och strålskydd. För att uppnå detta krav fordras i princip en sammanhållen bedömning — ett systemtänkande - vad gäller verksamheten och en sammanvägning av såväl kortsiktiga som långsiktiga säkerhets- och strålskyddskrav. I säkerhetsfrågorna ingår därvid bl. a. att se till att olika s. k. barriärer — i bränsle, reaktorn och dess inneslutning, transportbehållare och emballage samt avfallsanläggningar — fungerar som avsett så att inga skadliga mängder radioaktivitet når ut i omgivningen. Parallellt härmed är del en strålskyddsuppgift alt den aktivi­tet som trots detta kan uppkomma under normaldrift, vid inte förutsedda barriärfunktioner eller olyckor hindras från att ge oacceptabel strålning med effekt på människor och miljö.

Sett till de första leden för kärnteknisk verksamhet, varmed här avses främst bränsletillverkning, befattning med kärnämne och drift av kärn­kraftverk, innebär den nuvarande atomenergilagen krav på tillstånd för såväl befattning med kärnämnet som sådant som uppförande, innehav och drift av anläggningar för bränsleframslällning och kärnkraftsproduktion. Skälet härtill är att säkerhetsaspekterna i dessa led är uppenbara. Sålunda innehåller kärnbränsle klyvbara ämnen, vilka medför all risken för en oavsiktlig krificilet - dvs. en självunderhällande kedjereaktion - måste beaktas. De ämnen som ingår i bränslet kan i sig utgöra material som kan användas för vapenframställning och är därför underkastade särskild kon­troll av all de inle kommer till obehörig användning. Denna materialkon-Iroll (safeguards) organiseras internationellt av del inlernalionella atom­energiorganet lAEA och inom Sverige av SKI. Strälskyddskraven vid hanteringen av färskt obesträlat bränsle är i och för sig mindre omfattande än vad gäller använt bränsle. Vid bränslelillverkningen finns strålskyddsproblem speciellt med avseende på risken för spridning och inandning av urandamm.

Vad gäller kämkraftsreaklorer aktualiseras komplicerade säkerhetsfrå­gor med hänsyn till att reaktorerna arbetar vid höga tryck och temperatu­rer, med höga effekler och stora lagrade energimängder. Vid reaktordriften har man en självunderhållande kärnklyvningsreaktion, kriticitet, varvid bildas långt större aklivitetsmängder än i andra verksamheter där radioak-fiva ämnen förekommer. Med hänsyn härtill ställs höga krav på strålskydd saml på säkerheten vad gäller konstruktion, utförande och drift.

Med hänsyn lill de säkerhetsproblem som är förenade med kärnämnen och anläggningar där sådana ämnen hanteras - bränslefabrik och kärn­reaktor - bör enligt alomlagsfiftningskommittén de närmare bestämmel­serna om fillstånd i dessa avseenden samt därtill förenade villkor och föreskrifter regleras i den föreslagna nya lagen. Jag delar denna uppfatt­ning. Härigenom ges, liksom f. n. enligt atomenergilagen, samlade bestäm­melser om tillstånd såväl för befattning med kärnämnet som sådant som för uppförande, innehav och drift av anläggningar för bränsleframställning och kärnkraftsproduktion. Möjlighet ges därmed att få en sammanhållen be-


 


Prop. 1983/84:60                                                    35

dömning av säkerhetsfrågorna. Liksom f. n. bör samtidigt villkor och före­skrifter avseende strålskyddet vid normaldrift meddelas med slöd av slrålskyddslagen. Därigenom ges en möjlighet att få en sammanhållen bedömning även av slrålskyddsfrågorna.

När det gäller de följande leden av kämenergiverksamhelen, nämligen hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioakfivt avfall, är bilden lagtekniskt delvis en annan. I denna del gäller efter en ändring i atomenergilagen år 1978 (SFS 1978:281) alt tillstånd lill befattning med använt kärnbränsle samt till uppförande, innehav och drift av anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt kärnbränsle eller radioak­fivt avfall, som uppkommer vid användning av kärnbränsle, eller vid bearbetning av använt kärnbränsle regleras enligl atomenergilagen, medan tillstånd till befattning med radioaktivt ämne, som ej är klyvbart, regleras enligt strålskydd slagen. Syftet med ändringen i aiomenergilagen var alt också anläggningar för radioaktivt avfall skulle omfattas av fillstånds­prövning enligt aiomenergilagen. Det påpekades dock i motiven till lagänd­ringen (prop. 1977/78:138 s. 23) atl tillägget lill aiomenergilagen endasl delvis rådde bot på de brister, som förelåg på avfallsområdet i då gällande lagstiftning. Något entydigt klarläggande av förhållandel mellan atom­energilagen och strålskyddslagen och den av dessa lagar följande tillsyns-kompetensen mellan SKI och SSI innebar således inte lagändringen.

Vid diskussioner om den närmare lagregleringen beträffande kärnavfall och anläggning för hantering, lagring och förvaring av kärnavfall har -liksom i tidigare lagstiftningsärenden - en av de gmndläggande frågorna gällt humvida det är säkerhets- eller strålskyddsaspeklema som är de mesl dominerande och därmed avgörande för i vilken lag reglerna skall ges (atomenergilagen eller strålskyddslagen). En utgångspunkt vid en översyn av lagregleringen på avfallsområdet bör, som nyss har angetts, vara att få en sammanhållen bedömning som avspeglar ett systemtänkande. Detta fömtsätter elt sammanhållet lagsystem som ger möjligheter att samordna och sammanväga kraven på egenskaperna hos olika avfallskategorier och kraven på utformningen av hanteringsanläggningar, mellanlager, transpor­ter och förvar. Samlidigl bör hänsyn las lill sädana förhållanden i tidigare led i verksamheten på kärnkraftsomrädet - framför allt reaktordriften -som kan påverka avfallshanteringen och som således innebär atl en sam­ordning och helhelssyn i fräga om säkerhet och strålskydd kan vara en fördel. Hänsyn bör även tas till att den lekniska utvecklingen kan leda till andra lösningar än dem som omfatlas av nuvarande riktlinjer för avfalls­hantering och slutförvar.

Atomlagsliflningskommillén har närmare studerat säkerhets- och sträl-skyddsproblemen i samband med avfallets omhändertagande och slutför­varing och har därvid kunnat konstatera - vad gäller såväl sambandet använt kärnbränsle och radioaktivt avfall samt avfallsanläggningar härför som sambandet reaktordrift och avfallshantering - alt del inte föreligger


 


Prop. 1983/84:60                                                     36

några klara indikationer för att säga att endera säkerhets- eller slrålskydds­frågorna i bränslehanteringens slutled är sä dominerande att det påverkar bedömningen av lagregleringen. I dessa led föreligger både säkerhets- och strälskyddsinlressen, även om säkerhetsfrågorna i flera avseenden är mindre framträdande än vid reaktordriften.

Mot bl.a. denna bakgrund har atomlagstiftningskommittén förordat atl frågor om prövning av tillstånd för innehav av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall samt anläggningar för mellanlagring, inkapsling och slut­förvar regleras i den nya lagen.

Atomlagsfiftningskommitténs uppfattning stöds av remissinstanserna. SSI har dock ansett att frågor om innehav och hantering av radioaktiva ämnen liksom f. n. bör regleras i slrålskyddslagen. Bl. a. befarar institutel alt kommittéförslaget kan innebära en konkret risk för alt etl antal rena slrålskyddsfrågor handläggs även av SKI. Som exempel härpå pekar insti­tutet på prövning av en viss hanteringsmetod beträffande radioaktiva äm­nen där problemen i huvudsak gäller strålskyddet samt tillstånd till trans­port av icke klyvbara ämnen som enligt gällande bestämmelser handläggs ensamt av SSI.

Det torde enligt min mening - åtminstone med utgångspunkt från de nuvarande kunskaperna på avfallsområdet - knappast vara en framkomlig väg atl försöka dela in de olika avfallsprodukterna och de olika anläggning­arna härför efler vilka som verkar omfatta mest "säkerhetsfrågor" och vilka verkar omfatta mest "strålskyddsfrågor". Det väsentliga är i stället, somjag fidigare har angett, att försöka uppnå ett sammanhållet lagsystem som ger möjlighet atl samordna och väga samman kraven pä de olika avfallskategorierna samt hanteringsanläggningar, transport och förvar. Jag finner från denna utgångspunkt att kommittéförslaget har stora fördelar. En väsentlig fördel är således att i en samlad lag kommer att anges omfattningen av sådan verksamhet pä hela kärnenergiområdet som är tillståndspliktig och att i denna lag ges samlade regler för en tillståndsha-vares ansvar för verksamheten. Till den nya lagen bör således frän strål­skyddslagen överföras tillståndsfrågor rörande befattning med radioaktivt ämne, som ej är klyvbart. Mitt förslag i denna del innebär samtidigt att villkor och föreskrifter avseende säkerheten i verksamheten regleras enligt den nya föreslagna lagen, medan villkor och föreskrifter som avser strål­skyddet liksom f. n. regleras med stöd av strålskyddslagen.

I vissa fall kan den uppläggning av lagstiftningen beträffande radioaktiva ämnen somjag nu förordat innebära att tillståndsärendet hell eller i väsent­liga delar enbart kommer att beröra strålskyddsfrågor, vilka strålskydds­myndigheten (SSI) ensamt har att bedöma. Det kan främst gälla lågaktivt och visst medelaktivt avfall med begränsad livslängd saml transport av icke klyvbara ämnen. I sådana ärenden bör myndigheterna samordna sin verksamhet för att finna den smidigaste handläggningsordningen. I de fall prövning och avgörande av dessa tillståndsfrågor bör överlåtas åt myndig-


 


Prop. 1983/84:60                                                    37

het är det möjligt alt i förordning till den nya lagen utse den myndighet som framstår som lämphgast.

5.3.1.2 Ansvaret för säkerhet och strålskydd

Enligt atomenergilagen åvilar ansvaret för efterlevnaden av lagen till-ständsinnehavaren. Han är vid straffansvar skyldig alt tillse att tillstånd finns för verksamheten eller innehavet av kärnämne och använt kärn­bränsle och att ställda villkor och föreskrifter uppfylls. Däremot saknar atomenergilagen ett mera generellt åläggande för en tillståndsinnehavare att på eget initiativ verka för atl säkerheten upprätthälls vid verksamheten.

En sådan bestämmelse ges vad avser strålskyddet i slrålskyddslagen. Enligl 10 § första stycket den lagen är således den som bedriver radiolo­giskt arbele pliktig att utöver vad som stadgas i lagen och med slöd av lagen meddelade föreskrifter iaktta alll som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka det bedrivs samt däri sysselsatta personers yrkesvana och övriga fömtsättningar för arbetet skäligen kan göras för all förebygga skador av strålningen. En motsvarande beslämmelse ges i 3 kap. 2§ första slyckel arbelsmiljölagen (1977:1160), som bl.a. föreskriver all arbetsgivare skall vidta alla åtgärder som behövs för atl förebygga alt arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall.

De beslämmelser i slrålskyddslagen och arbetsmiljölagen, som nu har angetts, är tillämpliga även på verksamhet pä kärnenergiområdet. En tillståndsinnehavares skyldigheter att vidta alla de åtgärder som behövs för skydd mot strålning är enligt min bedömning tillfredsställande löst i strål­skyddslagen. De åtgärder som krävs för alt upprätthålla säkerheten vid verksamhet på kärnenergiområdet är emellertid längre gående än vad som krävs enligt arbelsmiljölagen. Denna lag syftar främst på åtgärder vad avser konventionellt arbetarskydd. Säkerhetskraven vid verksamhel på kärnenergiområdet är, som tidigare har sagts (avsnitt 5.3.1.1), inriktade på atl förebygga radiologisk olycka som kan uppkomma genom fel vid kon-stmktion, utförande eller drift. Till detta säkerhetskrav hänförs även åtgär­der för skydd av anläggningar och transporter, fysiskt skydd samt säker­ställande av kärnenergins fredliga användning vid innehav, import eller export av kämämne och använt kärnbränsle. Det sist nämnda kravet innebär gentemot en tillslåndsinnehavare bl.a. att han håller kärnämnen m. m. och anläggningar i vilka sädana ämnen förekommer tillgängliga för behövlig konlroll.

De säkerhetskrav som åvilar en innehavare av elt tillstånd till verksam­hel på kämenergiområdet bör såsom atomlagstiftningskommittén förordat komma fill uttryck i den nya lagen. En bestämmelse härom synes efter förebild från främst strålskyddslagen kunna ges det innehållet att en till­slåndsinnehavare skall svara för alt alla de åtgärder vidtas som, med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs, krävs för atl upprätthålla säkerheten. Vad somjag nu har föreslagit ankny-


 


Prop. 1983/84:60                                                     38

ler till den gmndsyn på säkerhetsfrågorna som hittills gällt. Så t. ex. uttalas i prop. 1979/80:170 (s. 37), NU 70, rskr 410, bl.a. atl målsättningen för säkerhetsarbetet bör vara att så långt det över huvud taget är möjligt undanröja riskerna för förluster av liv eller egendom och att säkerheten vid verksamhet på kämenergiområdet inte bara besiäms av utformningen av tekniska system utan också av organisatoriska, administrativa och perso­nella faktorer. I prop. 1980/81:90 (s. 311), NU 60, rskr 381, anges bl. a. atl säkerheten på det kärntekniska området skall hållas på en sä hög nivå som del är praktiskt möjligt.

5.3-2 Avfallshantering och slutförvaring 5.3.2,1 Ansvaret för avfallsprodukler

Enligt lagstiftningen på kärnenergiområdet skall den som bedriver verk­samhet ansvara också för alt de radioaktiva restprodukter som uppkom­mer i verksamheten tas om hand på ett säkert sätt, liksom alt den anlägg­ning i vilken verksamheten bedrivits avvecklas och rivs på elt säkert sätt, samt att han svarar för kostnaderna härför. Enligl både villkorslagen och finansieringslagen åligger ansvaret för avfallets omhändertagande reaktor­innehavaren och avser enligt villkorslagen använt kärnbränsle och det vid upparbetning erhållna högaktiva avfallet samt enligt finansieringslagen använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör frän delta. I båda lagarna avses avfall från kämkraftsreaklorer. Avfall från exempelvis forsk-ningsreaktorer omfattas inte av lagarna.

Bakgmnden lill all ansvaret för avfallshanteringen koncentrerats till kärnreaktorer avsedda för kraftproduktion synes främst vara att det är på detta område de stora mängderna använt kärnbränsle och radioaktivt avfall uppkommer och alt del framstått som mest angeläget att lösa dessa problem. I förarbetena lill finaniseringslagen (prop. 1980/81:90, bilaga 1, s. 328 och 608) framhölls t. ex. att drift av forskningsreaktorer ger upphov till använt kärnbränsle, låt vara i mindre omfaltning, och atl detta avfall bör las om hand på samma sätt som molsvarande avfall frän kämkraftsreak­lorer, eftersom samma krav på säkerhet måste gälla också för denna typ av avfall. De speciella fömtsättningar som gäller för drift av forskningsreak-lorer, liksom den förhållandevis ringa mängd avfall som genereras vid dessa, innebar emellertid enligl föredragandens uppfattning att avfallet från dessa anläggningar kunde behandlas i särskild ordning. De ekonomis­ka problemen i samband med denna hantering ansågs vidare inte vara av samma art som när del gäller använt kärnbränsle och radioaktivt avfall frän kraflproducerande reaktorer. I fräga om det låg- och medelaktiva avfallet framhölls att detta kräver betydligt kortare förvaringstider och ställer betydligt lägre krav beiräffande omhändertagande, hantering och förva­ring. Hanteringen av della avfall sker vidare lill övervägande del under den fid kärnkraflsanläggningen är i drift. Denna typ av avfall ansågs därför kunna lämnas åsido.


 


Prop. 1983/84:60                                                     39

Atomlagstiftningskommittén har uttalat atl det inför en ny lagstiftning bör slås fast att ansvaret för omhändertagande av de radioaktiva avfalls­produkterna åligger envar som har tillstånd att bedriva verksamhel på kämenergiområdet och att detta ansvar omfattar även medel- och lågaktivt avfall. En sådan bestämmelse, säger kommittén vidare, ligger i linje med den allmänt godtagna principen att den som driver en industriell verksam­het också skall ansvara för alt de problem som verksamheten ger upphov till kan lösas. Mot denna inställning har ej framförts någon invändning under remissbehandlingen.

En bestämmelse om atl en tillsländsinnehavares ansvar omfattar allt i verksamheten uppkommet använt bränsle och radioaktivt avfall har i gäl­lande lagstiftning sin motsvarighet i 1 § finansieringslagen. I förhållande till den lagen innebär en bestämmelse med angiven innebörd etl något utvidgat ansvar. Ansvaret för uppkomna restprodukter bör alltså omfatta inte bara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta utan över huvud allt radioakfivt avfall som uppkommer i verksamheten samt ra­dioaktiva ämnen som avskiljs vid upparbetning och inte återanvänds. Vad jag nu förordat överensstämmer med atomlagstiftningskommitténs förslag och har ej mött någon erinran under remissbehandlingen. En bestämmelse med det innehåll somjag nu har angett bör således införas i den nya lagen. Det innebär att en innehavare av tillstånd till verksamhel på kämenergiom­rådet är skyldig atl svara för att allt i verksamheten uppkommet kärnavfall och sådant kärnbränsle, som inte återanvänds, hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt saml att den anläggning, i vilken verksamheten bedrivs, avvecklas och rivs på ett säkert sätt, sedan verksamheten har upphört. I della ansvar ingår atl bl. a. ombesörja att tekniskt kunnande, kompetens, utmstning och anläggningar finns tillgängliga i behövlig utsträckning och att svara för de faktiska kostnaderna härför. I den nya lagen bör vidare särskilt anges att ansvaret avser var och en som fått fillstånd till verksam­het pä kämenergiområdet. Ansvaret kommer således aft avse inte endast den som har fillstånd Ull innehav och drift av reaktorer för kraftproduk-fion.

Radioaktivt avfall från annan verksamhet än drift av kärnkraftverk, t. ex. forskning och sjukvård, bör som uttalats i prop. 1980/81:90, bilaga 1, s. 328, kunna förvaras i de anläggningar som uppförs av det av kraftindu-slrin gemensamt ägda företaget. Förhandlingar härom pågår f. n. En preli­minär överenskommelse vad gäller förvaring av del aktuella avfallet i SFR har träffats. Jag avser att senare återkomma med förslag i frågan.

Ansvaret för avfallet bör som uttalades i den nyss nämnda propositionen övergå till innehavaren av avfallsförvaret. Som etl villkor vid tillstånds­prövningen av ett slutförvar kan föreskrivas skyldighet att ta emot sådant radioaktivt avfall från annan inhemsk verksamhel än drift av kärnkraftverk som innebär sådana långsiktiga risker atl en slutförvaring av samma slag som för kärnkraftens högaktiva avfall är påkallad. Jag vill emellertid fram-


 


Prop. 1983/84:60                                                     40

hålla att det är innehavaren av tillståndet till verksamheten som har det direkta ansvaret för all avfallsfrågorna blir lösta.

Enligt min mening lalar övergripande säkerhetsskäl för atl allt radioak­tivt avfall, således även sådant som inle härrör från kärnkraftsindustrin, blir omhändertaget enligl de riktlinjer somjag nu har angett. Denna stånd­punkt har också fullföljts genom det beslut om tillstånd till anläggande och drift som lämnats i juni 1983 av anläggningen för slutlig förvaring av låg-och medelaktivt avfall utanför Forsmark. Frågan om det icke kärnkrafts-anknutna avfallet kommer enligt regeringens direktiv att behandlas närma­re av utredningen för översyn av slrålskyddslagstiftningen (Jo 1983:06).

5.3.2.2 Forskning och utveckling pä avfallsområdet m. m.

Den gällande lagstiftningen ger, som jag har nämnt, bestämmelser med krav på avfallshantering och slutförvaring i två skilda författningar, nämli­gen villkorslagen och finansieringslagen. De båda lagarna har olika kon-stmktion. Villkorslagen anger att de reaktorinnehavare som omfatlas av lagen vid det lillfälle en reaktor skall laddas skall visa att hantering och slutförvaring kan ske av använt kärnbränsle eller högaktivt avfall som erhålls vid upparbetning. I samband med givna laddhingsfillstånd har driftstiden begränsats med stöd av atomenergilagen (4 §) för den tid som upparbetningsavlalen gäller, varvid regeringen angelt atl vid ansökan om tillstånd till fortsatt drift skall fogas avtal om upparbetning av använt kärnbränsle eller ulredning om slutlig förvaring av använt ej upparbetat kärnbränsle eller om annan melod för slutlig förvaring av använt kärn­bränsle.

Enligt finansieringslagen åläggs samtliga innehavare av kärnkraftverk i landet alt ansvara för atl i reaktorn använt kärnbränsle och radioakfivt avfall som härrör från detta hanleras och slutförvaras på ell säkert sätt samt alt reaklorinnehavaren skall svara för de framtida kostnaderna här­för. Samma krav ställs upp i fråga om reaktoranläggningarnas avveckling och rivning. Ansvaret avser att avfallsprodukterna slutligt kommer att las om hand och alt reaktorinnehavaren betalar kostnaderna för den forskning och de åtgärder som behövs härför.

Somjag nyss har angett (avsnitt 5.3.2.1) bör i den nya lagen införas en bestämmelse om ansvar för den som bedriver verksamhet pä kämener­giområdet att svara för en säker hantering och förvaring av använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall. Hämtöver bör samtliga reaklorinnehavare, liksom f. n. gäller enligt finansieringslagen, vara skyldiga atl bedriva den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs på avfallsområdet och i övrigt vidta alla åtgärder för att kunna fullgöra denna skyldighet. Reaktor­innehavarna bör också åläggas atl på samma sätt som gäller enligt finan­sieringslagen svara för statens kostnader för bl. a. forskning och utveckling pä avfallsområdet och atl erlägga en årlig avgift till staten.


 


Prop. 1983/84:60                                                    41

Del måsle med mitt synsätt läggas stor vikt vid att forsknings- och utvecklingsverksamheten bedrivs allsidigt och effektivt. De forskningsin­satser som behövs är även mycket resurskrävande. Jag utgår därför ifrån att kraftbolagens skyldigheter på detta område samordnas och avser avfal­let från samtliga kraftreaktorer i landet. En sådan samordning sker också f. n. och ombesörjs av Svensk Kärnbränsleförsörjning AB.

Mot bakgmnd av den betydelse som tillagts reaktorinnehavarnas forsk­nings- och utvecklingsverksamhet har atomlagstiftningskommittén ansett det nödvändigt att samhället ges ökade möjligheter till konlroll och infly­lande över denna fråga. Kommittén knöt i sitt förslag an till den årliga plan över forsknings- och utvecklingsverksamheten pä avfallsområdet som ålig­ger reaktorinnehavarna enligt finansieringslagen. Denna plan avsågs årli­gen granskas och utvärderas av kärnbränslenämnden med hänsyn till den planerade framlida forskningen och redan uppnådda forskningsresultat. Nämnden föreslogs därvid få möjlighet att uppställa erforderliga föreskrif­ter för forskningsverksamheten och alt själv, liksom f. n., utföra komplet­terande forskning på avfallsområdet. Enligt kommittén var det en fömt­sättning för att driftstillståndet inte skulle återkallas att tillständshavaren fullföljde sin skyldighet i fråga om forskning och utveckling av en säker avfallshantering.

Förslaget om ökad kontroll och inflytande frän samhällets sida har ej mött någon invändning frän remissinstansernas sida. Flera remissinstan­ser, främst från förelrädare för kraftbolagen och myndigheter, framhåller dock alt forskningen på avfallssidan med nödvändighet måste ses på läng sikt och alt granskningen av forskningsprogrammet bör ske med längre fidsmellanmm än elt år.

Bestämmelser om reaklorinnehavarnäs forsknings- och utvecklings­verksamhet är enligt min mening gmndläggande för att fä ett sammanhållet system som leder fram fill en säker avfallshantering och slutförvaring. 1 detta arbete bör delta både kraftindustrin och samhället genom i första hand den myndighet som regeringen utser härför. Genom en noggrann prövning av det forsknings- och utvecklingsprogram som behövs för att komma fram fill en säker slutlig avfallsförvaring ges fortlöpande en möjlig­het att bedöma slutleden av bränslehanteringen. Genom uppställande av krav på ett allsidigt forskningsprogram och en fortlöpande redovisning av forskningsresultaten på området, vinner man också en öppenhet och insyn i de problem som återstår alt lösa. Stort avseende bör således fästas vid uppföljningen och utvärderingen av det framtida forskningsarbetet på en säker slutförvaring. En sådan ordning innebär alt bindningar till just en viss metod undviks. Om det sålunda under det fortsalla forsknings- och utvecklingsarbetet kommer fram bättre eller mera förfinade lösningar på avfallsproblemet bör dessa kunna väljas.

Samhällets kontroll över forskningen på avfallsområdet utövas i dag av kärnbränslenämnden. I nämndens uppgifter ingår bl. a. att bereda och avge


 


Prop. 1983/84:60                                                     42

förslag om de ärliga avgifter som skall utgå till staten enligt finansieringsla­gen och med ledning av reaktorinnehavarnas forskningsplan ta ställning till och ombesörja kompletterande forskning. Jag delar atomlagsfiftningskom­mitténs och remissinstansernas uppfattning att samhällets inflytande över reaktorinnehavarnas forskningsverksamhet behöver stärkas. Den myndig­het som regeringen utser härtill bör inte bara som f. n. följa utvecklingen på avfallsområdet utan även granska den planerade framtida forskningen och utvärdera redan uppnådda resultat. Myndigheten bör också ges möjlighet att från kraftbolagen erhålla de upplysningar som behövs för dess gransk­ning och alt ge erforderliga föreskrifter för bolagens forsknings- och ut­vecklingsverksamhet.

Enligt min mening är det inte påkallat att forskningsprogrammet under­kastas en omfattande utvärdering varje år. Med hänsyn till den långsiktiga inriktning forsknings- och utvecklingsarbetet har anser jag alt kraftbola­gens forsknings- och utvecklingsprogram bör omfatta minst sex år och att en utvärdering av detta program bör ske vart tredje år med början år 1986. Genom att programmet granskas vart tredje år får man elt rullande pro­gramsystem. Utvärderingen av programmet bör göras av den utsedda myndigheten, som därefter redovisar sitt ställningslagande till regeringen.

Innebörden av det forsknings- och utvecklingsprogram, somjag nu har angett, är av annan karaktär än den årliga plan som enligt finansieringsla­gen skall ges in till regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm­mer (kärnbränslenämnden). Planen enligt finansieringslagen har — utöver att bereda kärnbränslenämnden möjlighet atl följa kraftbolagens forskning - det syftet atl uigöra underlag för bestämmande av den årliga avgift som reaktorinnehavarna har atl erlägga till staten för atl medel skall finnas fillgängliga för all la hand om använt kärnbränsle och radioaktivt avfall m. m. och för den kompletterande forskning som skall ombesöijas av kärnbränslenämnden. Det forsknings- och utvecklingsprogram som avses i den nu föreslagna lagen är däremot helt inriktat på den långsiktiga lösning­en av en säker avfallshantering och slutförvaring. Detta program skall också vara allsidigt, dvs. redovisa alternativa lösningar, och ge möjlighet till utvärdering av uppnådda forskningsresultat. Med hänsyn till dessa skillnader anser jag atl en särskild bestämmelse om det långsiktiga forsk­nings- och utvecklingsprogrammet bör tas upp i den nya lagen, medan bestämmelsen om den åriiga planen för avgifternas bestämmande bör kvarstå i finansieringslagen.

Vad jag nu har angett innebär atl uppföljningen och lillsynen över reaktorinnehavarnas forsknings- och utvecklingsverksamhet regleras ge­nom den nya lagen, medan den årliga plan som skall lämnas enligt finan­sieringslagen utgör en kostnadsredovisning över dels de beräknade totala hanterings- och förvaringskostnaderna, dels de närmaste årens kostnader för åtgärder på avfallsområdet. Underlag för bedömningen av kostnadsre­dovisningen fås genom forsknings- och utvecklingsprogrammet.


 


Prop. 1983/84:60                                                    43

Mot bakgmnd av den betydelse somjag tillmäter frågan om avfallshan­teringen är det naturligt att denna har särskild betydelse när det gäller återkallelse av driftstillstånd. En förutsättning för att driftstillstånd skall fä utnyttjas är därför att reaklorinnehavarna uppfyller sina skyldigheter i fråga om forsknings- och utvecklingsverksamheten. Enligt nu gällande bestämmelser i atomenergilagen kan etl tillstånd återkallas om ett uppställt villkor inte iakttas eller eljest synnerliga skäl föranleder det. Underlåter en tillståndshavare att iaktta elt villkor eller efterkomma vad myndighet har bestämt eller fordrat ges även möjlighet att i stället för återkallelse föreläg­ga vederbörande lämpligt vite.

Svårigheter kan föreligga atl bedöma en återkallelsefråga när det gäller området för forskning och utveckling. Det kan sålunda vara svårt att avgöra om en underlåtenhet i elt långsiktigt forskningsperspektiv är av den art och svårighetsgrad att en återkallelse bör tillgripas. En skillnad förelig­ger här mol underlåtenhet atl iaktta etl villkor som avser en konkret säkerhetsfråga eller att följa vad som beslämts i fråga om driften av en kärnreaktor. Jag anser därför att påföljden för en reaktorinnehavares un­derlåtenhet vad gäller forsknings- och utvecklingsskyldigheten eller under­låtenhet att iaktta uppställda föreskrifter i första hand bör vara ett vitesfö­reläggande. En annan utväg som kan övervägas är all myndigheten på reaktorinnehavarens bekostnad övertar viss forskning enligt de regler som gäller i finansieringslagen. Visar däremot reaktorinnehavaren mera påtag­liga och allvariiga försummelser från säkerhels- eller slrälskyddssynpunkt eller sker försummelser upprepade gånger bör det vara möjligt att tillgripa återkallelse av drifttillståndel på förslag av tillsynsmyndigheten. Prövning­en av frågan om återkallelse bör ske i anslutning lill den granskning av forsknings- och utvecklingsprogrammet som sker vart tredje är. Av bety­delse är därvid om försummelsen är väsentlig för säkerhets- och sträl-skyddsintresset. Som exempel på vad jag nu har anfört när återkallelse kan bli aktuell kan anges det fall att reaktorinnehavaren vid en företagen utvärdering av forskningsprogrammet meddelats föreskrifter av säkerhets­karaktär och del vid den följande granskningen tre år senare visar sig atl han inte följt vad som föreskrivits.

Vid prövning av återkallelse av driftstillstånd pä gmnd av försummad forskning bör också konsekvenserna för samhället vägas in, bl.a. av det skälet att kraftbolagens forskningsverksamhet i dag sker gemensamt. Före en återkallelse bör således enligt min mening ske en noggrann prövning, som avser både allvaret i försummelserna och samhällskonsekvenserna.

Den skyldighet för reaktorinnehavarna att bedriva forskning på avfalls­området, som jag nu föreslär, bör i princip omfatta samtliga reaktorer i landet. För de reaktorer som prövats enligl villkorslagen, dvs. reaktorerna Barsebäck 2, Forsmark I och 2 samt Ringhals 3 och 4 gäller emellertid begränsade driftstillstånd till utgången av år 1986 resp. år 1990 med hänsyn fill den mängd bränsle som omfattas av ingångna upparbetningsavtal. Den


 


Prop. 1983/84:60                                                    44

forskningsskyldighet som idag åligger dessa reaklorinnehavare är knuten till den metod och den avfallsmängd som avsetls i laddningstillståndet. Del torde enligl min mening inte vara rimligt att ålägga dem en mera vittgående forskningsskyldighet, som bl.a. innebär alternativa hanteringsmetoder, så länge de tidsbegränsade tillstånden gäller. Övergång till de nya kraven på forsknings- och utvecklingsverksamhet kan ske i samband med prövningen av frågor om förlängda driftstillstånd. Det bör emellertid samfidigt ges möjlighet för en innehavare av sådan reaktor atl redan tidigare hos rege­ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer anmäla alt han åtager sig all fullgöra den mera omfattande forskningsskyldigheten under tillståndels giltighetstid. En bestämmelse av della innehåll bör tas upp i övergångsbestämmelserna. Innebörden härav är alt de nya beslämmelser­na kommer att gälla samtidigt som kraven pä upparbetningsavtal upphör. Vad gäller tillståndets giltighetstid kommer en anmälan inte automatiskt att påverka denna. Frågan om förlängt driftstillstånd kan emellertid efter ansökan tas upp i sammanhanget och får därvid prövas särskilt. I den prövningen får en ev. förlängning av giltighetstiden bedömas med hänsyn till bl.a. föreliggande säkerhetsaspekter.

En särskild fråga som också aktualiseras i delta sammanhang är den närmare myndighetsorganisationen. De huvuduppgifter som enligl mitt förslag avses ankomma på myndighet på avfallssidan är alt dels avge förslag till regeringen om avgifter fill staten, dels pröva behovet av medel lill forskning vid sidan av den forskning kraftbolagen utför, dels granska och utvärdera samt utöva tillsyn över kraftbolagens forsknings- och ut­vecklingsverksamhet. Dessa uppgifter är i sig av olika slag. Jag har därför nyligen med stöd av regeringens bemyndigande tillsatt en utredning (I 1983:05) med uppgift atl lämna förslag om den lämpligaste myndighets­organisationen. Särskilt med hänsyn till atl verksamheten pä kämener­giområdet är mycket resurskrävande skall därvid även undersökas möjlig­heterna alt samordna frågorna om tillsyn och forskning med den organisa­tion som redan finns i fråga om drift av kärnreaktorer. Ulredningen skall vidare bl. a. undersöka möjligheten att samordna den forskning som redan bedrivs i fråga om säkerhet vid drift av kärnreaktorer med forskning på avfallsområdet och att samordna forskningsmedlen härför. Jag avser att senare återkomma till dessa frågor sedan utredningen lagt fram sitt förslag.

5.3.2.3 Laddningslillsländ

Villkorslagens syfte är alt, innan laddning sker, få prövat om använt kärnbränsle från en kärnkraftsreaktor kan tas omband på ett säkert sätt genom att sökanden antingen företett ett upparbetningsavtal samt visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det högaktiva upparbetningsavfal-let kan ske eller visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske.


 


Prop. 1983/84:60                                                    45

Prövningen enligl villkorslagen har, när den hittills fillämpats i fem fall, avsett upparbetningsallernafivet. F. n. föreligger ansökningar för Fors­mark 3 och Oskarshamn 3 som hänvisar till direkt slutförvaring av det använda kärnbränslet. Det är enligt min mening angelägel alt en noggrann och väl underbyggd prövning av det använda bränslets hantering och sluUiga förvaring kommer lill slånd också för denna hanteringsmetod.

Prövningen enligt villkorslagen innebär att det redan vid laddningsfillfäl-let skall vara klarlagt att en viss angiven melod finns för det använda kärnbränslets hantering och slutförvaring, medan något krav om fortsalt forskning och utveckling pä området inte ställs. Eftersom flera decennier kommer atl förflyta mellan prövningen av laddningstillstånd och genomfö­randel av slutförvaring, har man anledning att räkna med att en fortsatt forskning kan leda till förbättrade metoder. Det kan därför, som jag tidi­gare har sagt (avsnitt 5.1.2), vara till nackdel om man alltför tidigt i denna forskningsprocess låser fast sig vid ett speciellt tekniskt förfaringssätt, medan andra alternativ inte blir tillräckligt studerade.

Atomlagstiftningskommittén har som krav för laddningstillstånd föresla­git att en ny lagstiftning bör utgå från bl.a. finansieringslagens grundläg­gande principer och alt det bör krävas att reaktorinnehavaren dels skall visa en godtagbar metod för avfallshantering med hänsyn till säkerhet och strålskydd, dels förete ett allsidigt program för den forsknings- och utveck­lingsverksamhet som behövs för att ta hand om avfallet på ett säkert sätt. Förslaget har i denna del godtagils av nästan alla remissinstanser.

Jag anser att kommitténs förslag är i huvudsak väl avvägt och bättre tillgodoser behovet av den långsikliga inriktningen av avfallsproblemen än vad som gäller enligt villkorslagen. En ny lagstiftning bör utgå från de krav som kommittén uppställt när tillstånd söks för atl första gången få tillföra Forsmark 3 och Oskarshamn 3 kärnbränsle för utvinning av kärnenergi så att en självunderhållande kärnreaktion kan ske. Ett sådant tillstånd bör således lämnas endast om reaktorinnehavaren visat att en metod finns för att la hand om det använda bränslet och del radioaktiva avfallet från delta som kan godtas från säkerhets- och strålskyddssynpunkter. För tillstånd att ladda bör emellertid dessutom krävas att reaklorinnehavaren företett ett forskning- och utvecklingsprogram för en säker slutförvaring av dessa avfallsprodukter. Forskningsprogrammet skall alltså inriktas på hantering­en av de avfallsprodukter som kommer från reaktorn. Jag återkommer i del följande till vad som bör krävas av detta program.

Enligt min mening kan det med dagens kunskaper på avfallsområdet anföras starka skäl för att föredra direktförvaring framför upparbetning av använt kärnbränsle m. m. Även andra lösningar kan emellertid i framtiden visa sig lämpliga. Det saknas således anledning atl i en ny lag ta upp vad som i villkorslagen uttryckligen sägs om upparbetningsavtal. Det avgöran­de kriteriet för ett laddningstillstånd bör, anser jag, i stället anges vara atl reaktorinnehavaren påvisat en godtagbar melod för atl ta hand om del


 


Prop. 1983/84:60                                                     46

använda kärnbränslet och att elt forsknings- och utvecklingsprogram före­tes. På så sätt undviks konsekvensen enligl villkorslagens system att frågan om avfallets omhändertagande binds till en viss melod.

Jag vill, i likhei med alomlagsfiftningskommittén, starkt understryka all mycket höga krav pä säkerhet och strålskydd måsle ställas pä metoden för det använda kärnbränslets omhändertagande och slutförvaring. Det är därför angeläget att forskningen och utvecklingsarbetet rörande avfallsfrå­gorna inte avmattas sedan laddningslillsländ har lämnats. Mot denna bak­grund framstår det som olyckligt om en metod — som i villkorslagen -anges som "helt säker", vilket skulle kunna ge intryck av att fortsatt forsknings- och utvecklingsarbete är mindre angeläget.

Begreppet "helt säker" bör således inte överföras i ny lag. Däremot bör det i lagen klargöras att ytterst stränga krav på säkerhet och strålskydd måste ställas, bl. a. mot bakgmnd av atl avfallet är radioaktivt under lång tid.

Mitt förslag i denna del innebär sammanfattningsvis att det för tillstånd till laddning av en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi skall krävas att reaktorinnehavaren visat en godtagbar metod med hänsyn fill säkerhet och strålskydd för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och ra­dioakfivt avfall som härtör från detta saml företett etl program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för en säker hantering och slutförvaring av de avfallsprodukter som uppkommer i reaktorn.

Till skillnad från villkorslagen anges, som nyss sagts, i milt förslag inte uttryckligen någon viss metod för omhändertagande av använt bränsle. Frågan humvida den metod som sökanden visar kan godtas blir föremål för regeringens prövning. I de beskrivningar som reaktorns innehavare har all lämna mäsle ingående och omfattande uppgifter ges för bedömning av säkerheten och strålskyddet. Det räcker således inte med att översiktliga planer och skisser presenteras. För att en metod skall anses vara godtagbar måsle därutöver på samma sätt som vid prövningen i den delen enligt villkorslagen (prop. 1976/77:53 s. 24) konkret anges i vilken form avfallet eller det använda bränslet avses bli förvarat, hur förvaringsplatsen avses bli ordnad, hur transporterna av det använda kärnbränslet eller avfallet avses ske och vad som i övrigt behövs för alt bedöma om den föreslagna slutliga förvaringen kan anses godtagbar från säkerhets- och strålskydds-synpunkt. Förvaringsplatsen skall kunna anordnas så att avfallet eller det använda kärnbränslet isoleras så effektivt och under så lång tid att de mängder radioakliva nuklider som läcker ut från förvaret är godtagbara från strålskyddssynpunkt. Vid bedömningen måste även beaktas risken för att avfallet eller del använda kärnbränslet sprids till biosfären genom naturiiga processer, olyckshändelser eller krigshandlingar. Liksom enligt villkorslagen fordras det däremot inte atl en förvaringsplats är färdigställd när tillståndsfrågan prövas.


 


Prop. 1983/84:60                                                     47

Det forsknings- och utvecklingsprogram för en säker slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som föreslås skola företes vid laddningsansökan avses främst vara inriktat på att redovisa de problem som återstår i den i ansökan visade metoden och vilka åtgärder samt vilken forskning och utveckUng som behöver vidtas för att slutligt kunna lösa dessa problem. Det torde vara givet all det redan vid laddningsansökan inle kan vara möjligt att i alla detaljer ange behovel av vidare forskningsin­satser. Kravet att förete ett forskningsprogram innebär dock en skyldighet att så fullständigt som möjligt redovisa de problem som kvarstår och fä klarlagt att det från början finns åtminstone en godtagbar metod för avfal­lets omhändertagande. Genom programmets företeende ges vidare ökade möjligheter för regeringen atl vid prövningen av laddningsansökan bedöma hållbarheten i den visade metoden och ge kompletterande riktlinjer för den fortsatta verksamheten. Det bör också vara möjligt att överlämna åt den myndighet regeringen bestämmer alt uppställa de föreskrifter som behövs för den vidare forskningen och utvecklingen avseende den metoden.

Om laddningstillstånd meddelas åligger det därefter reaktorinnehavaren, somjag har angett i avsnitt 5.3.2.2, atl bedriva en allsidig forsknings- och utvecklingsverksamhet på avfallsområdet. Del finns med hänsyn härtill inget skäl att vid laddningstillfället kräva ett allsidigt forskningsprogram.

5.3.2.4 Hanleringsmetod

Jag har nyss förordat (avsnitt 5.3.2.1) alt ansvaret enligt den nya lagen skall omfatta inte bara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta utan allt radioaktivt avfall som uppkommer i verksamheten, liksom ra­dioaktiva ämnen som avskiljs vid upparbetning och inte återanvänds. En fråga som kommer upp i detta sammanhang är om i lagen bör anges vilken metod för omhändertagande av använt kärnbränsle m.m. som skall kom­ma till användning eller om lagen bör ges en sådan utformning att den medger olika hanteringsmetoder, dvs. görs flexibel med hänsyn till främst den lekniska utvecklingen. Vad avser val av hanteringsmetod och meto­dens slufiiga utformning har jag redan angett att frågor härom återstår alt lösa och atl del krävs forsknings- och utvecklingsinsatser i syfte att finna den lämpligaste metoden för såväl upparbetnings- som direktdeponerings-alternativen. Denna tekniska forskning och utveckling kan leda till lösning­ar av avfallsfrågan som nu inte kan fömtses.

Enligt atomlagstiftningskommittén lalar flera skäl, främst icke-sprid-ningshänsyn, för en slutförvaring av använt kärnbränsle ulan föregående upparbetning. Som angetts i avsnitt 5.1.2 har jag samma uppfattning. Samfidigt vill jag peka på alt högre krav på slutförvarets långsiktiga håll­barhet torde behöva ställas vid slutförvaring av använt kärnbränsle än vad som behöver ställas när upparbetningsavfall slulförvaras. Ännu har det heller inte visats atl en frän alla synpunkter tillfredsställande lösning på avfallsproblemet kan uppnås genom direkt slutförvaring. Ett förbud mot


 


Prop. 1983/84:60                                                     48

en viss hanleringsmetod kan också resultera i lösningar som senare kan visa sig mindre välgrundade. Jag anser det mot denna bakgrund mindre lämpligt atl nu i lag förbjuda upparbetning. Det bör emellertid tillses att metoden med direkt slutförvaring ges mycket hög prioritet i forsknings-och utvecklingsarbetet kring avfallsproblemet.

Lagstiftningen på kärnenergiområdet syftar till att ta till vara säkerhets-och strälskyddsinlressen samt att iaktta internationella förpliktelser. Vid prövning av frågor vari ingår en viss angiven metod för omhändertagande av använt kärnbränsle får bedömas om det syfte som avses med lagstift­ningen kan anses säkerställt.

Det som jag nu har sagt talar enligt min mening för alt den nya lagen omfattar de olika meloder för hantering av använt kärnbränsle som kan förekomma eller utvecklas, dvs. alt lagstiftningen görs flexibel i dessa hänseenden. Det ansluter också till den uppfattning som uttalats av en majoritet inom atomlagstiftningskommittén och nästan alla remissinstan­ser. Samtidigt fömtsätter jag atl en angiven hanteringsmetod blir föremål för prövning. Det kan uppnås genom att, liksom i gällande lagstiftning, det uppställs krav på tillstånd av regeringen för innehav av eller annan befatt­ning med, fömtom kärnämne, använt kärnbränsle och att en reaktorinne­havare måste söka tillstånd för en viss hanteringsmetod, l.ex. för uppar­betning. Denna metod blir dä underkastad regeringens prövning.

Om det använda kärnbränslet upparbetas måste del bli föremål för kontroll frän samhällets sida. Möjlighet till det ges redan i dag enligt aiomenergilagen genom krav pä regeringens tillstånd för utförsel ur landel av bl.a. använt kärnbränsle. Regeringen eller tillsynsmyndigheten kan därvid uppställa de villkor som behövs beträffande reaktorinnehavarens hantering och maierialkontroll av de produkter som erhålls vid upparbet­ningen av det använda bränslet. Motsvarande bestämmelser i den nya lagen anser jag bör utformas sä att de också innefattar sådana kärnämnen som erhålls vid upparbetning och som inte används på nytt.

Jag vill slutligen i detta sammanhang ta upp ett uttalande som berör valet av hanleringsmetod i en av reservationerna till atomlagstiftningskommit­téns betänkande. I reservationen anförs bl.a. atl kraftbolagens planer på alt anlägga ett slutförvar för låg- och medelakfivt avfall under havsbotten utanför Forsmark borde likställas med dumpning av avfall i havet och alt därför i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten borde införas ett förbud mol slutförvaring av kärnavfall under havsbotten.

Det bör i denna fråga försl klargöras att det förfarande som här sagts inte är dumpning enligt lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Enligt den lagen uppställs förbud mot att släppa ut (dumpa) avfall i form av fasl ämne, vätska eller gas från fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel. Enligl min mening föreligger inga skäl alt företa någon ändring i denna lag. Genom kravet på tillstånd för en anläggning för bl. a. kärnavfall ges redan nu fillräckliga möjligheter alt hindra anläggningens uppförande med hän-


 


Prop. 1983/84:60                                                     49

syn till strålskyddet eller andra föreliggande risker. Det torde f.ö. vara närmast givet atl prövningen av ett sädanl tillsländsärende i särskilt hög grad kommer alt inriktas pä bedömningen av risken för radioaktiva utläck-age till vattnet. Dessa risker har också ingående prövats i det nyligen lämnade tillståndet till förvaringsanläggningen för låg- och medelaktivt avfall (SFR) utanför Forsmark.

5.3.3 Utförsel av ämnen och utrustning m. m. på kärnenergiområdet

Som närmare redovisas i bilaga 4 har Sverige genom det s.k. icke-spridningsfördraget (Treaty on the Non-Proltferation of Nuclear Weapons, NPT) åtagit sig att varken självt utveckla kärnvapen eller andra kärnladd­ningar eller genom export bidra till atl andra länder gör del. Fördragsan­slutna stater får heller inte tillhandahålla atområbränsle eller särskilt klyv­bart material eller utmstning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningsställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material till icke-kärnvapenstater, med mindre atområ-bränslet eller det särskilt klyvbara materialet underkastas kontroll av det internationella kontrollorganet lAEA (artikel 111:2). Sverige har vidare åtagit sig att följa de riktlinjer för export på kärnenergiområdet som över­enskommits mellan ett antal stater genom de s. k. Londonriktlinjerna. Fömtom krav på intemationell kontroll av del som exporteras innebär de att material och utmstning pä kärnenergiområdet endast får utföras, om ifrågavarande material eller utrustning omfattas av tillfredsställande fy­siskt skydd. Samma riktlinjer skall gälla vid eventuell reexport. För viss i icke-spridningssammanhang särskilt känslig utmstning eller kunskap (tek­nologi) rekommenderar rikUinjerna att export ej får ske till icke-kärnva­penstater. Genom bilaterala avlal har Sverige slutligen gentemot några av våra viktigare leverantörer — bl. a. Förenta staterna, Canada och Australi­en — förbundit sig att inhämta förhandsgodkännande innan åtemtförsel sker av sådant material, som faller under respektive avtal. Sådana för­handsgodkännanden har i dessa eller senare avtal getts för åtemtförsel som sker inom ramen för det svenska kärnenergiprogrammet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att förhandlingar om elt nytt avtal med Förenta staterna har ägt mm.

Enligt gällande svenska bestämmelser uppställs i 3 § atomenergilagen krav på tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för utförsel av klyvbara ämnen eller förening där sådant ämne ingår, mineral med hah av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår. Tillstånd krävs också för utförsel av utmstning eller material som har särskilt konstmerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart materi­al, om regeringen föreskriver det. Föreskrifter om utrustning eller materi­al, som omfattas av tillståndsplikt, ges i förordningen (1975:20) om förbud mot utförsel av utmstning eller material för utvinning av atomenergi m. m. Omfattningen av produkter, för vilka utförselkontroll gäller, anges i en 4   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                     50

bilaga till förordningen. Förteckningen i bilagan motsvarar den som finns i Londonriktlinjerna.

De närmare motiven till bestämmelsema om krav på utförseltillstånd angavs i prop. 1972:41 med förslag till lag om ändring i aiomenergilagen (1956:306). Propositionen tillkom med anledning av Sveriges ratificering av icke-spridningsfördraget. Ändringen avsåg rätt för regeringen att före­skriva exportkontroll beträffande visst nukleärt material m. m. Departe­mentschefen anförde därvid (s. 8) bl.a. följande.

Den av mig förordade lagstiftningen innebär att det ankommer på Kungl. Maj:l atl meddela föreskrifter om exportkontrollens omfattning. Jag vill ange några riktlinjer för utformningen av denna kontroll. Fördraget (icke-spridningsfördraget) förutsätter att dess bestämmelser inte tillämpas pä elt diskriminerande sätt. Jag tänker här särskih pä artikel IV, vari fastsläs bl. a. att fördragsparterna har rätt att della i och skall underlälla fullständi­gast möjliga utbyte av utmstning och material. Det bör följaktligen inte komma i fräga atl underkasta den svenska exporten av nukleärt material m.m. längre gående begränsningar än som kan godtas av andra berörda länder. För atl syftet med icke-spridningsfördraget skall kunna effektivt tillgodoses krävs emellertid, att artikel III: 2b tillämpas på ett så likartat sätt som möjhgl av de länder som kan leverera berörda utrustning och material. Den svenska exportkontrollen bör därför anpassas till de interna­tionella överenskommelser som kan komma att träffas.

Mänga skäl lalar för att utförselkontrollen begränsas till ett fåtal, väl definierade produkter. Till en början märks atl 3 § atomenergilagen är straffsanklionerad. Frän rättssäkerhetssynpunkt är det därför viktigt all de föreskrifter som kan komma alt meddelas med stöd av denna paragraf får etl sä noga preciserat innehåll som möjligt. Ett annat skäl är att en effektiv kontroll inte torde kunna upprätthällas annat än beträffande ett fåtal, noga definierade produkter. Om utförselkontrollen sålunda måsle begränsas, är det naturligt att den förbehålls produkter som är av central betydelse ur icke-spridningssynpunkt. Utförselkontrollen bör därför omfatta endast strategiskt betydelsefulla produkter. 1 kravet på att produkterna skall vara strategiskt betydelsefulla får då läggas att de skall ha avgörande betydelse för framställningen av material för kärnladdningar. Produkter av delta slag kan vara bl.a. atomreaktorer, laddningsmaskiner av viss typ, kontrollsta­var, tungt vatten, nukleär grafit samt viss utmstning som är särskill avsedd för skiljande av uranisotoper.

Regeringen har senare vid flera tillfällen gjort uttalanden med innebörd att anslutning till icke-spridningsfördraget eller minst motsvarande kon­trollåtaganden genom lAEA över all kärnverksamhet i icke-kärnvapen­stater - således inle bara det material som omfattas av utförseltillständet - är en förutsättning för att tillstånd kan lämnas.

Regeringen har slutligen den 16 november 1978 vad avser klyvbart material som avses i I § första och andra styckena atomenergilagen före­skrivit att förvärv i utlandet och införsel till Sverige utan dröjsmål skall anmälas hos SKI.


 


Prop. 1983/84:60                                                    51

Målsättningen för de nu redovisade intemationella avtalen, rikUinjerna och motsvarande svenska bestämmelser är att material eller komponenter inte skall föras ut ur landel, om det kan befaras leda till framställning av kärnladdningar i länder utanför kärnvapenstaternas krets. Denna målsätt­ning har inte kommit till uttryck i atomenergilagen eller ulförselförordning-en men beaktas vid regeringens prövning i enskilda ulförselärenden. I själva verket har regeringen i sin tillämpning av riktlinjerna vall att skärpa de krav som anges i LondonrikUinjerna. Utöver hänsyn av icke-sprid-ningsart har regeringen givetvis möjlighet att från fall till fall beakta andra faktorer av bl. a. utrikes-, industri- och handelspolitisk natur.

För egen del kan jag, i likhet med atomlagstiftningskommittén och remissinstanserna, ansluta mig till de hänsyn av icke-spridningsart som ligger bakom de nu gällande utförselbestämmelserna och deras tillämp­ning. I fråga om bestämmelsemas lagtekniska utformning anser jag atl de ger möjlighet fill bedömningar utifrån såväl gjorda internationella åtagan­den som de andra hänsyn som kan behöva las. De nuvarande utförselbe­stämmelsernas konstruktion, dvs. med en allmän tillståndsskyldighel i lag och med deialjföreskrifler i en förordning, är enligt min mening väl ägnad alt också i fortsättningen läggas till gmnd för utförselregleringen. Liksom hittills bör det ankomma på regeringen att göra de bedömningar som krävs i utförselärendena.

Vad avser omfattningen av de produkter för vilka utförselkonlroll gäller anges i atomenergilagen försl klyvbart material som kan användas som bränsle (kärnbränsle) i en anläggning för utvinning av kärnenergi (käm-reaktor) saml kärnbränsle som använts i en kärnreaktor. Från ulförselsyn-punkt omfattas alltså kärnbränsle helt av nuvarande regler om fillstånd. Ett molsvarande krav på tillstånd anser jag bör ingå i den nya lagen. Till-ständskravet bör, som atomlagstiftningskommittén har föreslagit, avse utförsel av allt klyvbart material oavsett om det skall användas i en kärnreaktor eller för annat ändamål. I likhet med vad som f. n. gäller bör det ankomma på regeringen atl pröva frågor om utförsel av kärnbränsle m.m., med rätt för regeringen att överlåta åt myndighet som regeringen beslämmer att i vissa fall göra prövningen. Jag tänker härvid närmast på sådana fall där utförsel begärs av l.ex. en smärre kvantitet uran för forskningsändamål.

I atomenergilagen ställs vidare upp krav på tillstånd efter regeringens bestämmande i fråga om utrustning och material, som har särskilt konstm­erats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material. De produkter som omfattas av utförselkon­troll regleras närmare i utförselförordningen. Produkterna är i förordning­en under tolv punkter beskrivna på ett allmänt sätt med avseende på sitt ändamål, såsom "utmstning lill kärnreaktor", "maskin för laddning", "anläggning för upparbetning" och "tank för upplösning av bestrålat reaktorbränsle". Genom denna konslmklion kan det i vissa fall vara svårt


 


Prop. 1983/84:60                                                     52

att avgöra humvida visst slag av material faller under bestämmelserna. Det kan t. ex. röra sig om särskilda typer eller dimensioner av material, metallegenskaper, specifik utrustning eller maskiner.

Alternativet till en förteckning över ändamålsbestämda produkter är en heltäckande lista över samtliga de komponenter och delar som ingår i de ändamålsbestämda produkterna. En sådan lista blir dock med nödvändig­het mycket omfattande och revision av denna måste företas kontinuerligt med hänsyn till bl.a. utvecklingen av ny teknologi. Dessutom kommer en heltäckande och specifik förteckning över ur icke-spridningssynvinkel känslig utmstning och material i sig att innebära att informafion ges på ett sätt som inte kan anses önskvärt.

Den nuvarande produklförleckningen omfaltar endast utrustning och material på kärnenergiområdet, dvs. sådan som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskilt klyvbart material. Utanför bestämmelserna faller således utmst­ning, som i och för sig inte har konstmerats eller iordningställts för an­vändning på kärnenergiområdet, men som kan komma till användning för tillverkning av kärnladdningar (s.k. dubbelanvändningsprodukter eller dual use-produkler).

Enligt min mening bör det liksom hittills ankomma på regeringen att i förordning närmare ange vilken utrustning och vilka material som omfattas av tillståndsskyldighel. Jag anser det lämpligt att på motsvarande sätt som i nuvarande förordning härvid utgå frän olika ändamålsbestämda slag av utmstning och material. Delta ligger också i linje med vad som internatio­nellt överenskommits bl.a. genom de s.k. Londonriktlinjerna. Jag vill framhålla alt jag avser att noga följa utvecklingen på utförselområdet och lägga fram de förslag om ändringar i produktförteckningen som visar sig behövliga.

Vad gäller utrustning med s.k. dual use är det angeläget att beakta behovet av att förhindra utförsel av sådan utrustning när det skulle strida mot den nyss redovisade målsättningen för svensk utförselpolitik på käm­energiområdet. Atomlagstiftningskommittén har i denna fråga bl. a. anfört atl, om en närmare precisering i författning av nu avsedda produkter inte är möjlig, det kan övervägas att utöver en produklförleckning införa en regel som ålägger en exportör att söka utförsellillstånd när exportören är medveten om att en viss produkt hos mottagaren kan få användning i kärnladdningssammanhang. Sådan vetskap förutsätts i så fall ha bibragts exportören genom meddelande frän ansvarig myndighet. Något förslag i den riktningen har dock inte lagts fram av kommittén.

Produkter med s. k. dual use kan vara av olika slag. Hit kan hänföras såväl enkla verktyg som sofistikerad apparatur. Användningsområdet kan vara både konventionell kärnenergiproduktion och framställning av kärn­laddningar. Det torde vara givet att en närmare utförselkontroll av dual use-produkter endast bör avse sådana produkter som är av central betydel-


 


Prop. 1983/84:60                                                    53

se från fördragssynpunkt. En utvidgning av utförselreglerna till att omfatta även dual use-produkter, vilket jag anser motiverat med hänsyn till Sveri­ges åtaganden pä icke-spridningsområdet, bör således - liksom gäller för utmstning och material som enligt gällande regler står under utförselkon­troll - endast avse produkter som är strategiskt betydelsefulla för fram­ställning av kärnladdningar. FOA har i sitt remissyttrande föreslagit alt exporttillstånd bör i den utsträckning regeringen föreskriver krävas för sådana dual use-produkter som är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar. Jag finner den gränsdragning som FOA föreslagit väl avvägd och föreslår att en regel av det innehållet tas upp i den nya lagen.

En i sammanhanget särskild fräga gäller skyldighet att söka tillstånd för att föra över teknologi till utlandet, dvs. spridning av grunddata om fysika­liska, kemiska m.fl. egenskaper hos "känslig" utrustning och klyvbart material saml kunskap om vissa kärntekniska processer.

Problemen kring teknologiöverföring har nyligen med avseende på li­censförsäljning behandlats av 1979 års krigsmaterielexportkommitté i be­länkandet (SOU 1981:39) Svensk krigsmaterielexport och i proposition 1981/82:196 med förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. En ny lag (1982:513) och förordning (1982:1062) på detta område trädde i kraft den 1 januari 1983. Med licensförsäljning avses upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt (licens) antingen av en rättighet inom del industriella rättsskyddets område eller av vetande (know-how). Objek­tet för en licens kan utgöras exempelvis av tillverkningshemligheter eller drifterfarenheter. Eftersom licensförsäljning i regel innebär att en tillverk­ning skall ske i det köpande landet, skapas genom en sådan försäljning möjlighet atl kringgå eller undvika handelshinder, som försvårar eller omöjliggör direktexport. Mol bakgrund av den allmänna reslriktivitet som gäller beträffande exporten av krigsmateriel infördes en obligatorisk pröv­ning av försäljning av tillverkningsrättigheler avseende krigsmateriel. Till­ståndsprövningen omfattar sådana omständigheter som köparland, möjlig­het till vidareexport och giltighetstid.

Liksom tidigare på krigsmaterielsidan kan pä kämenergiområdet upplå­telse eller överlåtelse av licens ske utan tillståndsprövning. Atomlagstift­ningskommittén har ansett atl, även om verksamheten på kämenergiområ­det i Sverige avser mindre känsliga områden vad gäller risker för kärnva­penspridning och licensförsäljningen pä detta område förekommer i endast ringa omfattning, det dock ligger i linje med den svenska synen i fråga om export pä kämenergiområdet att licensförsäljning också omfattas av ell krav på tillstånd.

I likhet med det övervägande antalet remissinstanser ansluter jag mig fill kommitténs uppfattning. En bestämmelse i detta avseende bör knyta an till tillsländsreglerna för utförsel av utmstning och material. Jag förordar således att i den nya lagen en bestämmelse införs om alt tillstånd krävs i den utsträckning regeringen föreskriver för upplåtelse eller överlåtelse av


 


Prop. 1983/84:60                                                     54

tillverkningsrätt för utmstning och material som har särskilt konstmerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av kämämne.

5.3.4 Kompetensfördelningen mellan SKI och SSI

Tillsynen av alomenergilagens efterlevnad samt av villkor som medde­lats i tillstånd eller senare utövas av myndighet som regeringen bestäm­mer. Med stöd av atomenergilagen har regeringen utsett SKI till tillsyns­myndighet i frågor som omfattas av denna lag. Tillsynen över efterlevna­den av strålskyddslagen och föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag utövas av strålskyddsmyndigheten och fillsynsmän. Strålskyddsmyn­dighet är SSI.

Tillsynen över verksamheten på kämenergiområdet utövas således av myndigheter som regeringen utsett med slöd av bemyndiganden i respekti­ve lag. Jag föreslår atl molsvarande ordning bibehålls i den nya lagen. Som jag tidigare har angett (avsnitt 5.3.2.2) har jag nyligen tillsatt en utredning vad avser den tillsyn över kärnbränslehanteringens slutled som omfattas av mitt förslag.

Frågan om tillsynsmyndighetemas organisation ankommer på regering­en att avgöra. Jag vill emellertid som bakgmnd till mina överväganden beiräffande SKI:s och SSI:s verksamhet och organisafion särskilt framhål­la följande.

Jag har tidigare (avsnitt 5.2) förordat att den nuvarande uppdelningen mellan aiomenergilagen och strålskyddslagen bibehålls. Det innebär såle­des alt respektive tillsynsmyndighet (SKI och SSI) självständigt prövar frågor inom sitt kompetensområde. Ett bibehållande av den nuvarande laglekniska uppdelningen med en lag som reglerar säkerheten och en lag som reglerar strålskyddet och enligt dessa lagar uppdelar fillsyn på två myndigheter ställer stora krav pä att myndigheterna samordnar sin verk­samhet. Behov av samordning av säkerhets- och strälskyddsinlressen före­ligger i nästan samtliga led inom kämbränslehanleringen och gör sig gällan­de såväl vid granskning och bearbetning av del underlag som ligger till gmnd för en anläggnings utformning m.m. som vid åtgärder som måste vidtas under anläggningens drift.

En slrikl ansvarsfördelning mellan SKI och SSI är därför inle alllid lätt att uppnå. I praktiken kan det i och för sig leda till en viss överlappning av dessa tillsynsmyndigheters ansvarsområden och beslut.

I syfle alt öka möjlighelerna för en optimal skötsel och finansiering av tillsynsverksamheten och underlätta en flexibel och samlad bedömning av förekommande fillsynsfrågor har atomlagstiftningskommittén övervägt lämpligheten av att slå samman myndigheterna, alternativt att överföra kämfysikaliska avdelningen (numera avdelningen för lillsyn av strålskyd­det vid kärnkraftsanläggningar) inom SSI till SKI. Kommittén har dock inte ansett sig vilja förorda någon form av sammanslagning. Det framhålls


 


Prop. 1983/84:60                                                     55

dock att tillsynsverksamheten i fortsättningen bör följas med uppmärksam­het med hänsyn till både samordningsfrågor och administrativa frågor.

Remissinstansernas inställning i denna fråga är blandad. Flertalet delar dock kommitténs bedömning atl den nuvarande organisationen och kom­petensfördelningen mellan SKI och SSI bör bibehållas.

Ur allmän synvinkel kan det hävdas att etl system med två tillsynsmyn­digheter är en fördel. Risken för atl en fråga "trycks ner" eller skjuts åt sidan blir mindre. Systemet innehåller också ett visst mätt av motiverad dubbelkontroll över kärnenergiverksamheten, vilket även torde gagna för­troendet för verksamheten. Det kan för övrigt ifrågasättas om det är de redan konstaterade samordningsfrågorna i tillsynen som skall särskilt be­aktas i detta sammanhang. Snarare bör uppmärksamheten vara inriktad på sådana problem som kan uppkomma men som f.n. ligger förborgade i kärnverksamheten. En dubbel tillsynsorganisalion kan därvid vara en säk­rare garanti för alt problemen blir uppmärksammade.

Jag är vidare av den uppfattningen atl klara fördelar bör föreligga för atl företa en organisatorisk förändring på tillsynssidan vad gäller SKI och SSI. Det lagförslag jag nu lägger fram beiräffande radioaktiva ämnen ger ökade möjligheter att få till stånd en samordning av verksamheten. Särskilt gäller det reglering av frågorna kring innehav av använt kärnbränsle och radioak­tivt avfall samt anläggningar härför. Jag är således inte nu beredd att föreslå någon form av sammanslagning av tillsynsmyndigheterna.

Jag är samtidigt medveten om all etl bibehållande av två tillsynsmyn­digheter på detta område ställer stora krav på samarbete och samordning av verksamheten. Atl därvid i viss omfattning de båda myndigheternas verksamhel går in i varandra synes vara oundvikligt. En sådan överlapp­ning behöver dock inle alllid vara till nackdel och får accepteras med hänsyn till lagens utformning och karaktär samt den nära sammanvägning av säkerhets- och strålskyddsfrågor som måste göras.

5.3.5 Offentlig insyn

Vikten av att allmänheten ges insyn i och information om den verksam­het på kärnenergiområdet som bedrivs i landet har under senare år blivit alltmera framlrädande. Frågor kring kärnkraften engagerar sålunda många människor och olika meningsriklningar föreligger. Frågorna är också i flera avseenden komplicerade och svårbedömbara. Etl nödvändigl inslag i lag­stiftningen pä kärnenergiområdet måste därför vara alt genom bestämmel­ser om information bidra till att skapa öppenhet kring och insyn i arbetet för kärnsäkerhet och strålskydd. Det gäller både driftsfrågor och frågor om avfallets hantering och slutförvaring. Det är samtidigt väsentligt atl lämnad information präglas av saklighet och opartiskhet. Informationen måsle också ges sä alt den kan förstås och bedömas av mottagaren.

Informationsskyldigheten i säkerhets- och slrålskyddsfrågor åhgger en­ligl gällande bestämmelser de båda tillsynsmyndighetema, SKI och SSI,


 


Prop. 1983/84:60                                                     56

saml de lokala säkerhetsnämndema. Ett viktigt komplement härtill utgör den information om det egna säkerhetsarbetet som kraftförelagen själva lämnar. Det sker både lokalt beiräffande etl enskill kraftverk och centralt genom bl. a. Rådet för kärnkraflssäkerhet som bildals gemensamt av kraft­bolagen.

Det torde vara närmast givet alt tillsynsmyndigheterna, som har den direkta insynen i säkerhets- och strälskyddsarbetet vid kraftverken, också svarar för information inom sina respektive områden. Delsamma gäller kämbränslenämnden i frågor om forskning och utveckling på avfallsområ­det.

Särskilt bör uppmärksammas de uppgifter som tillagts de lokala säker­hetsnämndema. Del får nämligen anses särskill viktigt att invånarna i kommuner med kärnkraftsanläggningar — dvs. Kävlinge, Oskarshamn, Varberg och Östhammar - liksom kommunala myndigheter och insfitutio­ner på det lokala planet ges information om säkerhet och strålskydd vid det aktuella verket inom kommunen. Samma intresse torde föreligga även i sådana kommuner, inom vilka uppförs anläggningar för lagring, hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall. Jag föreslår alt en bestämmelse härom tas in i den nya lagen. Molsvarande förslag har lagts fram av atomlagstiftningskommittén och har godtagits av remissinstanser­na.

Kärnteknisk verksamhet bedrivs vidare i Nyköpings (Studsvik Energi­teknik AB) och Västerås (AB ASEA-ATOM) kommuner. Några lokala säkerhelsnämnder finns inte i dessa kommuner. Verksamheten vid dessa anläggningar är emellertid av en annan karaktär än kärnkraftverken och kärnavfallsanläggningarna. Det finns enligt min mening inte heller något uttalat behov av säkerhetsnämnder i dessa kommuner. Det innebär dock inle atl allmänheten står utan erforderlig insyn och information om dessa anläggningar. De slår under SKI:s och SSI:s tillsyn och förhållandena vid de berörda anläggningama omfattas således av tillsynsmyndigheternas informationsskyldighet. Några skäl att tillsätta säkerhetsnämnder i dessa kommuner anser jag därför, liksom atomlagstiftningskommittén, inle före­ligga.

De lokala säkerhetsnämndernas uppgift enligt nuvarande bestämmelser är bl.a. atl inhämta informafion om det kärntekniska säkerhetsarbete som har utförts eller planeras vid etl kärnkraftverk samt lämna allmänheten information härom. Nämnderna skall även följa planeringen av beredska­pen mot kärnkraftsolyckor.

Enligt min mening är, såsom också atomlagstiftningskommittén och remissinslanserna uttalat, säkerhelsnämndernas uppgifter alltför snävt an­givna i gällande bestämmelser. Deras verksamhet bör i en ny lag omfatta över huvud taget alla de åtgärder som berör säkerhets- och strålskyddsfrå­gor vid elt kärnkraftverk och en avfallsanläggning. Även frågor om s. k. fysiskt skydd av en anläggning och om säkerheten vid transporter av


 


Prop. 1983/84:60                                                     57

klyvbara ämnen bör ingå i nämndernas uppgifter. I sistnämnda hänseenden måste dock en avvägning göras mellan behovel av sekretess och vikten av alt informera allmänheten.

Jag ser heller inget skäl att behålla den nuvarande begränsningen vad gäller planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor. Säkerhetsnämn­derna bör således inte enbart följa detta arbele ulan ges samma insyn och möjlighet att informera allmänheten som beträffande säkerhets- och strål­skyddsfrågor vid kärnkraftverken.

Nämndernas uppgifter är, som jag nyss har sagt, att skaffa sig insyn i säkerhets- och strålskyddsfrågor samt informera allmänheten härom. De har däremot inte någon uppgift aU exempelvis ställa krav på eller föreskri­va säkerhetshöjande eller andra åtgärder för kärnkraftverken. Dessa frågor ankommer uteslutande pä tillsynsmyndigheterna att pröva och avgöra. De ansvarsförhållanden som f. n. föreligger mellan innehavaren av elt kärn­kraftverk och de särskilda myndigheterna bör således inle rubbas.

För atl de lokala säkerhetsnämnderna skall kunna inhämta behövlig information och ställa samman materialet för information till allmänheten krävs en så fullständig redovisning som möjligt. Enligt den nuvarande lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken åligger det innehavaren av en reaktoranläggning att lämna nämnderna upplysningar om tillgängliga fakta och låta nämnderna ta del av de fakta som behövs för deras insyn och informationsskyldighet lill allmänheten. Reaktorinneha­varen är vidare skyldig att ge nämnderna tillträde till och förevisning av anläggning och plats, om del behövs för deras arbete.

Reaktorinnehavarens nuvarande skyldighet alt tillhandahålla upplys­ningar m. m. är väsentlig för nämndernas verksamhet och bör behållas i den omfattning som den nuvarande lagen har. Enligl min mening är det emellertid samtidigt betydelsefullt för nämnderna att få upplysningar också frän de tillsynsmyndigheter som är verksamma pä kärnkraftsområdet. Upplysningar från myndigheterna bör avse vidtagna åtgärder som angår säkerhet och strålskydd vid kärnkraftverk och anläggningar för kärnavfall saml motsvarande frågor om fysiskt skydd och transport av radioaktivt material. Det torde vidare vara väsenfiigt att nämnderna tillställs upplys­ningar om åtgärder i beredskapsärenden frän vederbörande länsstyrelser och andra organ som svarar för beredskapsfrågor. 1 praktiken har säker­hetsnämnderna redan i dag kontakter med och får upplysningar från de angivna myndigheterna. Jag anser dock att nämnderna bör ges en uttryck­lig rätt till de angivna upplysningarna. Det torde vara tillräckligt att behöv­liga föreskrifter härom ges i instmktionerna för respektive myndighet. Det ankommer på regeringen atl lämna de föreskrifter som behövs.

De lokala säkerhetsnämnderna har hittills verkat endast under en kort tid och det torde vara för tidigt att ännu draga några mera långtgående slutsatser av deras arbete. Det synes dock i detta inledande skede vara väsentligl att framhålla betydelsen av att nämnderna pä olika sätt får den


 


Prop. 1983/84:60                                                                   58

utbildning och de kunskaper i kärnsäkerhets- och slrålskyddsfrågor som behövs för att kunna bedöma och ställa samman erhållet material. Till sin hjälp härför har nämnderna visserligen vissa möjligheter att — inom de ramar som regeringen fastställer - utföra sådana utredningar som är nödvändiga för alt förstå betydelsen av vidtagna eller planerade säker­hetsåtgärder. Jag anser emellertid också alt hämtöver bör respektive kom­munledning och nämnderna själva effektivt verka för all nämnderna er­håller erforderiig kompetens.

5.3.6 Reglering av kärnkraftens avveckling

Den som har meddelats tillstånd fill verksamhet på kämenergiområdet är skyldig att ta ansvar för alt alla de problem som verksamheten ger upphov lill också kan lösas. Delta ansvar bör åvila honom inte bara medan verk­samheten pågår. Ansvaret bör kvarstå även om fillständet återkallas eller giltighetsfiden för ett tillstånd gått ut, om innehavaren inte i särskild ordning befrias från det. I ansvaret ligger således även skyldighet atl iaktta ställda krav på säkerhet, strålskydd, maierialkontroll, fysiskt skydd etc. Det bör även åligga en tillslåndsinnehavare alt avveckla och riva den anläggning i vilken den kärntekniska verksamheten har bedrivits när verk­samheten upphört.

Enligt de senaste antagna riktlinjerna för energipolitiken (prop. 1980/ 81:90, bilaga 1, s. 321) förutsätts atl kraftförelagen i landel samordnar sin verksamhel i fråga om kärnavfallets hantering. Denna uppgift handhas av Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. I vart fall i elt längre fidsperspektiv -sedan slutförvaren tillslufits - förutsätts att innehavet överläs av en statlig myndighet.

Överföring av kärnavfallet kan ordnas antingen sä atl Svensk Käm­bränsleförsöijning AB självt ombesörjer uppförandet och driften av slut­förvaret och således övertar avfallet när det kommit till förvaret eller så att den urspmngliga tillständshavaren själv vidtar alla åtgärder för slutförva­ring och ansvaret för avfallet därefter övertas av företagel. Oavsett vilket förfarande som väljs bör liksom f. n. krävas atl överföring av innehavet på annan inte får ske ulan tillstånd av regeringen eller myndighet som rege­ringen bestämmer. Därvid bör prövas inte bara atl den som övertar kärn­avfallet uppfyller de krav som lagen ställer, l.ex. att avfallet kan tas om hand på elt betryggande sätt och att den som övertar hanteringen har resurser för det. Det bör också prövas om överlätaren har uppfyllt alla de förpliktelser som åvilar honom.

En tillsländsinnehavares ansvar för kärnavfall kan också upphöra när materialet inte längre utgör någon risk från slrälskyddssynpunkt. En be­dömning av atl ämnet inte längre utgör någon risk bör göras av tillsyns­myndigheten (SSI) och ingå bland övriga frågor som hänger samman med fillsynen.


 


Prop. 1983/84:60                                                    59

När det gäller nedläggning av kärnkraftsanläggningar åligger det enligt nuvarande regler innehavaren alt svara för att anläggningen avvecklas och rivs på ett acceptabelt säll. Del betyder l.ex. atl han ansvarar för en fullständig demontering och bortforsling av anläggningens olika delar och att dessa i förekommande fall placeras i en förvaringsanläggning eller på annat sätt las omband. I ansvaret för avveckling och rivning ingår också en noggrann planering i god lid av behövliga åtgärder. Motsvarande bestäm­melse bör införas i den nya lagen. Bestämmelsen bör dock utformas så att skyldigheten alt avveckla och riva en anläggning även avser andra anlägg­ningar pä kämenergiområdet än kärnreaktorer.

Enligl näringsutskottets belänkande (NU 1979/80:70 s. 18) vid 1980 års riksdagsbehandling av riktlinjer för energipolitiken bedömdes en reaktors tekniska livslängd till cirka 25 år från idrifttagningen. Med hänsyn härtill angavs att den sista av de tolv reaktorer som ingår i det svenska kärn­kraftsprogrammet skall stängas senast är 2010. Därvid skall enligt utskottet säkerhetsaspekterna vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skall tas ur drift.

Det är enhgt atomlagstiftningskommittén naturiigt alt i den föreslagna lagen förutsätta atl säkerhetsaspekter - och slrälskyddsaspekter - skall avgöra frågan om en reaktors avstängning. Denna ordning gäller redan i dag. Således äger tillsynsmyndigheterna som villkor för drift av en reaktor kräva all åtgärder av säkerhels- och strälskyddsskäl vidtas eller upprätt­hålls. Uppfylls inte dessa villkor får driften inte heller fortsätta. Oni såle­des inle säkerhets- och strälskyddsskäl talar mot driften av en reaktor bör denna enligt kommittén få drivas till den beslutade avstängningstiden år 2010. Vid sidan härav kan enligl kommittén i tillstånden för reaktordriften ha föreskrivits inskränkningar i driftstiden, vilka givetvis skall beaktas.

Atomlagstiftningskommittén framhåller atl avstängning av en reaktor kan ske av olika skäl. Bortsett frän l.ex. en återkommande översyn av anläggningen kan sålunda reaktorn tillfälligt tas ur drift med hänsyn till säkerheten eller strålskyddet för att åtgärder skall vidtas enligt föreskrifter av tillsynsmyndigheterna. En slutlig avstängning av en reaktor kan, som nyss sagts, också ske av säkerhets- eller strålskyddsskäl och avgörandet om en sådan avstängning ligger inom fillsynsmyndigheternas kompetens. Därvid bör, på motsvarande sätt som gäller enligl nuvarande ordning, reaktorinnehavaren ha möjlighet atl anföra besvär hos regeringen mot myndighetens beslut.

En särskild fråga som togs upp i samband med 1980 års riksdagsbehand­ling av kärnkraften gällde behovet av en beslämmelse i lag om antalet reaktorer och om driftsperiodens längd. I näringsulskottets betänkande (NU 1979/80:70 s. 18) uttalades att bestämmelser härom "torde böra införas i lagstiftningen" på kämenergiområdet och atl närmare övervägan­den om fömtsättningarna och formerna härför lämpligen kunde ske inom ramen för atomlagstiftningskommitténs utredningsarbete. Vad närings-


 


Prop. 1983/84:60                                                                   60

utskottet här anfört borde, uttalade utskottet, riksdagen som sin mening ge, regeringen till känna.

Något hinder frän lagteknisk synpunkt mot att i den nya lagen införa en beslämmelse om antalet kärnkraftsreaktorer och avvecklingsperiodens längd föreligger enligl atomlagstiftningskommittén i och för sig inte. Kom­mitténs majoritet har dock ifrågasatt behovet av en lagreglering om antalet kärnreaktorer. Denna fråga omfattas redan av de av riksdagen redan godkända riktlinjerna för kärnkraftens roll i energisystemet. De lagstiftningsåtgärder som kan behövas för kärnkraftens avveckling är 2010 bör vidare enligt majoriteten i kommittén tas upp först när alla frågor som behöver regleras finns klarlagda. Kommillén har därför i sina övervägan­den stannat för den uppfattningen att en särskild lagbestämmelse om avvecklingsperiodens längd inte bör införas i detta sammanhang. Nästan alla remissinstanser har anslutit sig till kommiltémajoritelens förslag. Inte heller jag anser skäl föreligga att nu i lag ange atl kraftreaktorerna skall tas ur drift är 2010.

5.3.7 Fråga om ersättning vid återkallelse av tillstånd

I den nuvarande atomenergilagen finns ingen lagfäst rätt till ersättning vid bl. a. återkallelse av ett tillstånd. I lagens förarbeten förutsätts dock alt ersättning kan lämnas till en innehavare av tillstånd l.ex. i fall där nya villkor för tillståndet ställs upp. I propositionen (prop. 1956:178 s. 28) framhölls således att återkallelse av etl tillstånd eller uppställande av nya villkor kunde medföra olägenheter för den enskilde. När fråga uppstod om att återkalla tillstånd eller atl under tillstånds giltighetslid ändra uppställt villkor eller uppställa nya villkor borde enligt vad som uttalas i propositio­nen självfallet lillböriig hänsyn tas lill den enskildes intresse. Någon gene­rell regel om ersättning för de förluster som i sådana fall kunde uppstå ansågs emellertid inte böra uppställas. Skulle det i något fall framstå som uppenbart obilligt att ersättning inte lämnades ansågs detta få bli föremål för särskild prövning.

En rätt för reaktorinnehavare till ersättning av staten infördes i villkors­lagen (4 §) för de fall tillstånd vägras enligt villkorslagen på grund av att lagens krav i fråga om använt bränsle ej uppfylls eller att villkorslagen i annal fall föranleder att tillstånd enligt atomenergilagen inte längre kan utnyttjas. Ersättning enligt villkorslagen omfattar förlust till följd av åtgärd som reaktorinnehavaren vidtagit före lagens ikraftträdande. För åtgärder därefter föreligger däremot inte någon lagfäst räll till ersättning. I proposi­tionen till villkorslagen (prop. 1976/77:53 s. 26) uttalas dock att riktlinjerna i atomenergilagens förarbeten härvid bör kunna vara vägledande.

Försummar reaktorns innehavare, i de fall rätt till ersättning enligt villkorslagen föreligger, atl vidta skäliga åtgärder för att begränsa förlus­ten, skall ersättningen sättas ned i motsvarande mån (4 § andra stycket villkorslagen).


 


Prop. 1983/84:60                                                     61

Det är enligt alomlagsfiftningskommittén en allmän utgångspunkt för ersältningsrätt att en innehavare av ett tillstånd till kärnteknisk verksam­hel - liksom i andra koncessionssammanhang - äger förlita sig pä det tillstånd som han har erhållit och att han kan arbeta och företa investering­ar inom den ram som tillståndet anger. Endast i sädana fall där uttalade säkerhets- eller strälskyddsskäl talar för det, bör återkallelse av ett till­stånd få ske utan att det leder till en ersältningsrätt. Ett meddelat tillstånd bör däremot inte ulan vidare få återkallas genom fri prövning, t. ex. därför att ekonomiska eller organisatoriska skäl skulle motivera en återkallelse ulan att tillständshavaren samtidigt gottgörs sina förluster. Kommittén hänvisar i denna fråga lill gängse förvaltningsrättslig praxis.

Med denna utgångspunkt anser atomlagstiftningskommittén att någon rätt fill ersättning inte bör föreligga när ett tillstånd återkallas eller förläng­ning av ett tidsbegränsat tillstånd vägras på grund av att innehavaren av tillståndet inte har iakttagit de villkor och föreskrifter för verksamheten som lagen uppställer. Föranleds sålunda återkallelse av ett tillstånd av att kraven på säkerhet eller strålskydd inte kan uppfyllas eller exempelvis att det visar sig att en innehavare av en kraflreaktor inte kan uppfylla kravet på en säker avfallshantering, bör således enligl kommittén någon rätt lill ersättning inle föreligga. Kommittén anser vidare atl rätt till ersättning inte heller bör föreligga när lillståndsinnehavaren inle kan fortlöpande anpassa verksamheten till nya rimliga villkor, som tillkommit av säkerhets- eller strälskyddsskäl, eller till en ny teknik, vars betydelse i dessa hänseenden inte tidigare varit känd. Detsamma bör gälla när tillsynsmyndigheterna bedömer atl det föreligger synnerliga skäl för att stoppa driften vid ett kärnkraftverk i avvaktan pä ulredning av säkerhets- och slrålskyddsfrå­gorna med anledning av en inträlTad allvarlig olyckshändelse vid ett liknan­de kraftverk. Något behov av en särskild lagregel i dessa hänseenden föreligger inte enligt kommitténs mening.

Atomlagstiftningskommittén framhåller vidare att den lagstiftning på kärnenergiområdet som föreslås är inriktad på att tillvarata säkerhet och strålskydd i alla led av kärnteknisk verksamhet, däri inbegripet ett ansvar för en anläggningsinnehavare att dels bedriva den forsknings- och utveck­lingsverksamhet som åligger honom, dels la hand om och på ett säkert sätt slutligt förvara använt kärnbränsle och kärnavfall samt pä ett säkert sätt avveckla och riva den kärntekniska anläggningen. Uppfylls inte dessa krav och tillståndet återkallas pä grund härav bör enligt kommittén inte någon ersältningsrätt föreligga. Återkallas däremot ett lämnat tillstånd utan att återkallelsen föranleds av all säkerheten eller strålskyddet vid verksamhe­ten äventyras eller av försummelse mot lagen från tillståndsinnehavarens sida kan enligl kommittén en rätt för tillståndsinnehavaren till ersättning aktualiseras för den skada han åsamkas. Sådan rätt kan i och för sig uppkomma även när statsmakterna fattar beslut som inskränker tillständs-innehavarens möjligheter att i full utsträckning utnyttja ett meddelat till-


 


Prop. 1983/84:60                                                     62

stånd ulan att detta motiveras av de intressen den föreslagna lagen avser att tillvarata.

Enligt atomlagstiftningskommittén kan sålunda grund för ersättning upp­komma när återkallelse av ett tillstånd föranleds av andra skäl än dem som anges i den nya lagen. Liksom f. n. gäller bör enligl kommitténs majoritet frågan om ersättning i dessa mera exceptionella situationer bli föremål för särskild prövning av domstol och avgöras med utgångspunkt från allmänna rättsprinciper. Någon särskild bestämmelse om ersättning i lag har kom­mittén inte ansett erforderiig. En ledamot har dock reserverat sig pä denna punkt.

Remissinstanserna delar kommitténs uppfattning att en återkallelse som motiveras av säkerhets- eller strälskyddsskäl inte skall föranleda någon rätt till ersättning. Frän kraftindustrins sida framhålls därvid vikten av att underiagel för ett återkallelsebeslul måste vara rättsligt oantastligt och vetenskapligt hållbart. 1 frågan om en särskild bestämmelse i lag om ersättning vid återkallelse som inte föranleds av säkerhets- och strål­skyddsskäl menar vissa remissinstanser, däribland företrädarna från kraft­industrin, alt en lagregel i ämnet är påkallad.

Till grund för den av mig föreslagna lagen ligger att säkerheten i verk­samheten skall tillvaratas. Ett åsidosättande av detta krav kan inte föranle­da en ersättningsrält. Av detta skäl förordar jag att en särskild regel om ersättning inle tas upp i lagen.

En särskild fråga som tagits upp av atomlagstiftningskommittén är huru­vida rätt till ersättning motsvarande beslämmelserna i 4 § villkorslagen bör föreligga vid ett vägrat laddningslillsländ för de två kraftreaktorer som återstår atl pröva. Enligt kommitténs synsätt är ersättningsbestämmel­serna i villkorslagen särskilt motiverade med hänsyn till att frågan om laddning av de fyra då avsedda reaktorerna var aktuell endast kort tid efter villkorslagens ikraftträdande i maj 1977. Situationen får enligt kommittén anses vara en annan för de två återstående reaktorer i det svenska kärnkraftsprogrammel som ännu inte har laddats. Visseriigen erhöll inne­havarna av dessa reaktorer tillstånd till uppförande och innehav enligl aiomenergilagen före villkorslagens tillkomst. Men å andra sidan, fram­håller kommittén, har uppförandet av dessa kärnkraftsblock i allt väsent­ligl pågått under tid då villkorslagen gällt. Frän villkorslagens tillkomst och fram till maj månad 1983, dä laddningsansökningar ingavs, har således gått sex år under vilken tid tillständsinnehavarna haft möjlighet att bereda frågan om avfallets hantering. Mot denna bakgrund anser atomlagstift­ningskommittén alt någon generell regel om rätt till ersättning vid uteblivet laddningstillstånd inte bör införas i den nya lagen. Skulle del i ett visst fall framstå som uppenbart obilligt atl ersättning inte lämnas bör det, liksom uttalades i motiven till atomenergilagen, bli föremål för särskild prövning.

Någon invändning mot kommitténs uppfattning i denna fråga har inte framförts vid remissbehandlingen. Inte heller jag anser all en lagbestäm­melse är erforderlig i denna fräga.


 


Prop. 1983/84:60                                                     63

En annan fråga som tagils upp i atomlagstiftningskommittén avser den situation som kan uppkomma år 2010 då den sista kärnkraftsreaktorn enligt riksdagens beslut skall tas ur drift. Främst gäller det de reaktorer som togs i drift före villkorslagens införande, dvs. reaktorerna Oskarshamn 1 och 2, Ringhals 1 och 2 samt Barsebäck 1. Tillstånden för dessa reaktorer är inte begränsade i tiden. Enligt kommitténs bedömning bör - om inle säkerhels-eller strålskyddsskäl motiverar avstängningen - vid eventuella ersätt­ningskrav avseende dessa icke tidsbegränsade tillstånd på grund av riksda­gens beslut om kärnkraftens avveckling särskild hänsyn tas till att till­ständsinnehavarna getts goda förutsättningar såväl att inrikta sin verksam­het med hänsyn till den beslutade tidsgränsen som att under den medgivna fidsperioden avskriva anläggningen och företa erforderliga avvecklingsåt­gärder. Mot denna bakgrund bör enligt kommittén som allmän princip gälla att ersättning bör utgå endasl när det framstår som uppenbart obilligt alt ersättning inle lämnas. Kommitténs slutsats i den nu behandlade frågan är att någon lagreglering inte bör ske i detta lagstiftningssammanhang. Jag godtar för min del kommitténs slutsats.

Beträffande övriga reaktorer - Barsebäck 2, Forsmark 1 och 2 saml Ringhals 3 och 4 - pekar kommittén på att driflsfiden för dessa har begränsats fill åren 1986 respektive 1990 med hänsyn till möjligheten att ta hand om del använda kärnbränslet m. m. Vid prövning av förlängt drifts­tillstånd för de sist nämnda reaktorerna, liksom vid fillståndsprövningen av de tvä återstående reaktorerna (Forsmark 3 och Oskarshamn 3), anser kommittén att det föreligger möjlighet enligl den nuvarande och enligt den föreslagna nya lagen atl meddela tidsbegränsade tillstånd.

5.3.8 Ikraftträdande m. m.

Den nya lagen bör träda i kraft den I januari 1984. Med ikraftträdandet av den föreslagna nya lagen om kärnteknisk verksamhet bör atomenergila­gen, villkorslagen och lagen orn offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken upphöra att gälla. Också lagen (1979:335) om förbud mot att under viss lid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle (den s.k. rådmmsla-gen) bör formellt upphävas. Denna lag antogs i avvaktan på utgången av den rådgivande folkomröstning om kärnkraftens roll i den svenska energi­försörjningen, som ägde rum i mars 1980. Enligt lagen får en kärnreaktor, som vid lagens ikraftträdande - den 19 juni 1979 - inte tillförts kärn­bränsle, inte tillföras sådant bränsle före utgången av juni månad 1980 eller den tidigare tidpunkt som regeringen föreskriver.

Enligt 4 § villkorslagen är en reaktorinnehavare, som omfattas av lagen, berättigad fill ersättning av staten dels när tillstånd att la kärnreaktor i drift vägras, dels när lagen i annat fall föranleder alt tillstånd enligl atomenergi-lagen inte kan ulnyltjas. Vidare anges i 2 § rådrumslagen all, om den lagen föranleder alt elt fillstånd enligt villkorslagen inte kan utnyttjas, reaklorin­nehavaren är berättigad till ersättning av staten för förlust som har upp-


 


Prop. 1983/84:60                                                     64

kommit genom att reaktorns idrifltagande har fördröjts. I en särskild övergångsbestämmelse till den föreslagna lagen bör anges att i frågor om ersättning i dessa fall skall villkorslagens och rädmmslagens bestämmelser gälla.

De bestämmelser om tillstånd samt villkor och föreskrifter avseende kärnteknisk verksamhel som föresläs i den nya lagen har sin motsvarighet i den gällande aiomenergilagen. Nägol hinder mot att låta den nya lagen i dessa delar bli tillämplig beträffande alla givna tillstånd för kärnteknisk verksamhel, oavsett när tillstånden tillkommit, föreligger således inte.

I vissa avseenden innehåller den föreslagna lagen om kärnteknisk verk­samhet en utvidgning i förhållande till atomenergilagen. Sålunda uppställs krav på tillstånd enligl den nya lagen beträffande kärnavfall, således även medel- och lågaktivt avfall. Det synes dock inte påkallat all kräva tillstånd enligt den nya lagen beträffande kärnavfall som nu finns inom en anlägg­ning vad avser innehavet av avfallet. Jag kommer i specialmotiveringen närmare att behandla frågan om bl. a. innehav av radioaktivt avfall.

Som angetts i avsnitt 5.3.3 införs i den föreslagna lagen krav på tillstånd för utrustning eller material som är av väsentlig betydelse för kärnvapen­framställning (dual use-produkler) och för s. k. teknologiöverföring avse­ende utmstning eller material som har särskilt konstmerats eller iordning­ställts för bearbetning, användning eller framställning av kämämne, i båda fallen om regeringen föreskriver del. I fräga om nu angivna lillståndsären­den bör den av mig föreslagna ordningen tillämpas på omständigheter och förhållanden som föreligger vid ikraftträdandet.

Mäl och ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av den nya lagen bör avgöras enligl äldre bestämmelser. En särskild fråga är emeller­fid om denna regel bör gälla även i fråga om laddningstillständ för reakto­rerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3. Enligt atomlagstiftningskommitténs mening, vilken med något undantag godtagits av remissinstanserna, talar lämplighetsskäl för att den nya lagens utformning av kraven för laddnings­tillstånd tillämpas. Det är också min uppfattning att den nya lagen bör tillämpas vid prövningen av laddningstillstånd för de två återstående reak­torerna. Somjag tidigare har angett i avsnitt 5.3.2.3 krävs för laddningstill­ständ att sökanden visat att det finns en hanterings- och slutförvaringsme­tod som kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd. I den nya lagen har hämtöver införts ett krav pä atl reaktorinnehavaren företer ett forsknings- och utvecklingsprogram för den forlsatla och slutliga förva­ringsmetoden. Det får enligt min mening anses påkallat alt det klart kom­mer till uttryck del angelägna i alt forskning pä avfallsområdet är en väsentlig förutsättning för laddningstillståndet. Jag förordar således atl de ansökningar, som har getts in men som ej avgjorts före den nya lagens ikraftträdande, skall prövas enligl bestämmelserna i den nya lagen. En regel härom bör tas in i övergångsbestämmelserna. De laddningsansök­ningar som nu avses har ingivils i maj månad detta år. En omfattande


 


Prop. 1983/84:60                                                     65

svensk och utländsk remissbehandling av förslaget pågår f. n. och regering­ens prövning av ansökningarna avses ske under första halvåret 1984. I fråga om forskningsprogrammet föreligger möjlighet för innehavarna av de aktuella reaktorerna att vid den nya lagens ikraftträdande komplettera sina ansökningar i denna del. Enligt vad jag har erfarit är detta också kraftföre-tagens avsikt.

En särskild fråga gäller omprövning av tillstånden för de reaktorer som prövats enligt villkorslagen, dvs. reaktorerna Barsebäck 2, Forsmark 1 och 2, saml Ringhals 3 och 4. Driftstillstånden för dessa har begränsats till utgången av år 1986 resp. år 1990 med hänsyn fill den mängd bränsle som omfattas av ingångna upparbetningsavtal. Jag har i avsnill 5.3.2.2 uttalat att den forsknings- och utvecklingsverksamhet som enligt finansieringsla­gen åligger en innehavare av dessa reaktorer bör kvarstå så länge de nuvarande begränsningarna av driftstillstånden gäller. Jag har emellertid samtidigt föreslagit att reaktorinnehavaren redan tidigare skall kunna hos regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer anmäla atl han åtager sig att fullgöra den mera omfattande forskningsverksamhet som jag har förslagit skall ingå i den nya lagen. Denna skyldighet bör därvid gälla från och med dagen för anmälan. Vad jag nu föreslär om övergång lill den nya lagens system bör anges i övergångsbestämmelserna.

5.3.9 Förhållandet mellan den nya lagstiftningen och annan lagstiftning 5.3.9.1 Tillkomst och lokalisering av kärnteknisk anläggning

Frågan om tillkomst och lokalisering av en anläggning på kärnenergiom­rådet handläggs enligl 136 a § byggnadslagen i särskild ordning, skild från tillståndsprövningen enligt atomenergilagen. Prövningen av anläggningens tillåtlighet sker vidare enligt miljöskyddslagen. Ofta krävs prövning även enligt vallenlagen. Prövning enligt miljöskyddslagen och vattenlagen görs av koncessionsnämnden för miljöskydd resp. vattendomstolen, vilkas av­göranden i vissa fall skall underställas regeringen, eller, vad avser pröv­ningen enligt miljöskyddslagen, kan föras till regeringen genom besvär.'

I 136 a § andra stycket byggnadslagen anges de verksamheter, som alltid skall prövas av regeringen när del är fråga om nyanläggningar. Till dessa verksamheter hör bl. a. atomkraflanläggningar och anläggningar för uppar­betning av atombränsle. Paragrafens sjunde stycke ger regeringen möjlig­het att besluta om prövning av sådana nyanläggningar eller utvidgningar som inte omfattas av beslämmelserna i bl. a. andra stycket men som är av väsentlig betydelse för hushållningen med bl.a. energi eller landets sam­lade mark- och vattentillgångar. Prövningen kan komma till stånd oberoen­de av om utvidgningen orsakas av att anläggningen byggs ul eller följer av annan åtgärd.

Ansökningshandlingarna i elt 136 a §-ärende rörande en kärnkraftsan­läggning eller en anläggning för upparbetning remitteras till ett slort antal berörda myndigheter och organisationer, däribland SKI och SSI, konces-5   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                     66

sionsnämnden för miljöskydd samt den länsstyrelse och den kommun som berörs av etableringen. Tillstånd till anläggningen får meddelas endast om kommunen tillstyrker det. Tillståndet kan förenas med villkor för tillgodo­seende av allmänna intressen och göras beroende av att saken inom viss tid fullföljs genom ansökan fill koncessionsnämnden i den ordning som före­skrivs i miljöskyddslagen.

Regeringens beslut vid prövning enligt 136 a § byggnadslagen är bin­dande vid koncessionsnämndens prövning av frågor om miljöfarlig verk­samhet enligt miljöskyddslagen (2 § miljöskyddslagen). Därmed åsyftas frågor om hinder för verksamheten eller om olägenheter med verksamhe­ten enligt 4-6 §§ miljöskyddslagen. Däremot ankommer det på konces­sionsnämnden att föreskriva de villkor för verksamheten i fråga om skyddsåtgärder, begränsningar och övriga försiktighetsmått för att före­bygga eller avhjälpa ölägenheter som krävs frän miljöskyddssynpunkt enligt 5 § miljöskyddslagen, i den män dessa frågor inle är reglerade genom det sätt på vilket verksamheten har bestämts i regeringens beslut.

Som remissinstans vid prövningen enligt 136 a § byggnadslagen har koncessionsnämnden ålagts vissa särskilda uppgifter, såsom att hålla sam­manträde med sakägare m.fl. och alt förordna sakkunnig (14 § miljö­skyddslagen). Det ankommer vidare som regel på koncessionsnämnden att efler regeringens tillståndsbeslut meddela närmare villkor för verksamhe­ten, när förprövningsplikt enligt miljöskyddslagen föreligger.

Till frågor som prövas enligt miljöskyddslagen hör också utsläpp av kylvatten från en atomanläggning. Miljöskyddslagen är däremot i princip inle tillämplig på åtgärder och anläggningar som utgör byggande i vatten. Som byggande i vatten är att bedöma bl.a. vatlenintag för kylvatten lill atomanläggning (2 kap. 1 § andra stycket vallenlagen och 1 kap. 3 § i den nya vattenlagen). Åtgärder som utgör vattenbyggnadsföretag prövas av vattendomstolen med skyldighet för domstolen att underställa tillåtlighets-frågan regeringens prövning (4 kap. 17 § vattenlagen). Enligt nya vattenla­gen (11 kap. 3 §) får regeringen förbehålla sig prövningsrätten avseende siörre valtenföretag.

De nuvarande reglerna om tillstånd och lokalisering av anläggningar på kärnenergiområdet aktualiserar tvä frågor, nämligen dels omfattningen av tillståndsprövningen enligt 136 a § byggnadslagen, dels möjligheten atl samordna tillståndsförfarandet med den prövning som skall ske enhgt den nya lagen.

Vad gäller tillståndsprövningens omfaltning torde efter riksdagens be­slut att inga nya kärnkraftverk skall byggas de anläggningar inom kärn­energiområdet som i framtiden kan bli aktuella främst avse andra anlägg­ningar än kärnkraftverk och upparbetningsanläggningar, l.ex. anläggning­ar för lagring och slutförvaring. Regeringen har beträffande dessa anlägg­ningar genomgående utnyttjat möjligheten enligt 136a§ sjunde stycket byggnadslagen att för varje särskilt fall förbehålla sig prövningen. Inom


 


Prop. 1983/84:60                                                    67

bostadsdepartementet pågår f. n. en översyn av de framlida formerna för prövningen av industriella och liknande verksamheter molsvarande den prövning som nu sker enligl 136 a § byggnadslagen. I samband med denna översyn behandlas även vilka verksamheter som skall omfatlas av pröv­ningen. Bl.a. övervägs om också andra kärntekniska anläggningar än kämkraftverk och upparbetningsanläggningar skall höra till de verksam­heter som alllid skall prövas av regeringen.

Vad härefter gäller prövningsförfarandet vid lokalisering och uppföran­de av en anläggning på kärnenergiområdet innebär den nuvarande ordning­en att regeringen fattar två skilda beslut, dels enligt 136 a § byggnadslagen, dels enligt atomenergilagen. I och för sig utgör denna ordning en belastning för tillståndssökanden, eftersom samma utredningsunderlag skall ges in i flera delfrågor. Erfarenheterna av hittills handlagda ärenden enligl 136 a § visar också att flera remissinstanser i 136 a §-ärendet framför synpunkter i säkerhels- och slrålskyddsfrågor som egentligen hör hemma i tillstånds-ärendet enligt atomenergilagen.

Jag anser atl del kan anföras skäl både för och emot ett system med skilda prövningsförfaranden. Å ena sidan bör samma prövning avseende plan- och byggnadslagstiftningen och miljöskyddslagen äga rum vid lokali­sering av nu avsedda anläggningar som av annan industriell anläggning. Å andra sidan torde det samtidigt föreligga behov av att fä till stånd en samlad övergripande bedömning av anläggningsfrågan enligl både käm-krafts- och byggnadslagstiftningen. Helt skilda förfaranden, som hittills skeU, kan annars medföra att en beaklansvärd omständighet för anlägg­ningens lokalisering som kommer fram vid prövningen enligt aiomenergila­gen inle kunnat beaktas.

Principiellt sett är del vidare önskvärt alt information, prövning och beslut - både i kommunfullmäktige och i andra kommunala instanser -sker med samtidigt beaktande av alla omständigheter. Det är vidare önsk­värt att även på myndighetsnivå uppnå ett så långt möjligt samordnat prövningsförfarande. Atomlagstiftningskommittén har påtalat dessa sam­ordningsfrågor men har bl.a. med hänsyn till översynen av byggnadslag­stiftningen inte lagt fram något förslag i dessa hänseenden.

De dubbla prövningssystemen utgör således enligt min mening, såsom atomlagstiftningskommittén uttalat, en otillfredsställande ordning både för berörda myndigheter och för allmänheten. Etl slort antal remissinstanser har också påtalat del otillfredsställande med två skilda prövningsförfaran­den. Flertalet av dem, bl.a. planverket, vattenfallsverket och länsstyrel­serna i Kalmar och Uppsala län, anser liksom kommittén all ett samordnat prövningsförfarande bör övervägas vid den pågående översynen av bygg­nadslagstiftningen. Några remissinstanser, däribland koncessionsnämnden för miljöskydd, naturvårdsverket, universitetet i Uppsala och folkkampan­jen mot kärnkraft påtalar bl. a. behovet av att ge allmänheten ökade möjlig­heter att föra talan vid fillståndsprövningen enligt den nya lagen på kärn­energiområdet samt lämnar skilda förslag för alt lösa denna fråga.


 


Prop. 1983/84:60                                                     68

I samband med den översyn av prövningssystemet enligt 136a§ bygg­nadslagen somjag nyss har nämnl övervägs även möjligheterna att åstad­komma en samordning med annan lagstiftning. Jag ser därför ingen anled­ning att föregripa detta översynsarbete genom att nu lägga fram ett förslag som avser endast de kärntekniska anläggningarna.

Det är samtidigt väsentligt alt allmänheten i samband med en kärntek­nisk anläggnings lokalisering ges information om kända säkerhets- och slrålskyddsfrågor samt bereds möjlighet att redovisa sina synpunkter. Flera synpunkler och förslag har framförts under remissbehandlingen i denna vikliga fråga. Jag är dock tveksam till att nu ytterligare formalisera förfarandet utöver tillsynsmyndigheternas informationsskyldighet enligt deras instmktion i fråga om kontakten med allmänheten. I detta ställnings­tagande har jag beaktat det ringa antal anläggningar för vilka frågan om tillstånd återstår att pröva på kärnkraftsomrädet. I detta sammanhang vill jag även peka på de nära kontakter som skett vid prövningen av slulförva-ringsanläggningen SFR utanför Forsmark mellan myndigheter, kommun och allmänheten. Erfarenheterna härifrån visar alt samordnings- och infor-mationsintressel i viss utsträckning kan tas till vara inom ramen för den nuvarande ordningen.

Med hänsyn till det sagda anser jag att ytterligare regler i fråga om allmänhetens information och roll i tillstånds- och lokaliseringsprövningen inte bör tas upp i detta lagstiftningsärende.

5.3.9.2 Brytning av uran m. m.

Enligt minerallagen krävs koncession för undersökning - om markäga­ren inte medger det - och bearbetning av fyndighet av uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral. Samtidigt uppställer atomenergilagen krav på sär­skilt tillstånd att förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befatt­ning med uran, plutonium eller annat ämne som kan användas som kärn­bränsle. Endast vad beträffar smärre kvantiteter ämnen med uran m. m. -bl. a. högst 5 000 gram naturligt eller utarmat uran eller förening därav samt med ämne, vars halt av uran eller torium ej överstiger 50 gram per ton -ges i kungörelsen (1970:749) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen (1956: 306) generellt tillstånd med stöd av atomenergilagen för envar att ta befattning med sådant ämne. Däremot fordras i dessa fall tillstånd enligt strålskyddslagen.

Kravet på fillstånd enligl atomenergilagen omfattar inle bara uran- eller toriumhaltigt mineral som bearbetas och tillgodogörs av den som innehar bearbetningskoncession. Även vid undersökningskoncession föreligger särskild tillslåndsplikt enligt atomenergilagen i fräga om uran- eller torium­haltigt mineral när mängden eller hallen överstiger de gränser som anges i 1970 års kungörelse och som koncessionsinnehavaren enligt minerallagen (23 §) får tillgodogöra sig.


 


Prop. 1983/84:60                                                     69

Kontrollen i fråga om befattning med uranhaltigt eller annat ämne som kan användas säsom eller omvandlas lill kärnbränsle tillvaratas således med stöd av aiomenergilagen. I detta hänseende har ett nationellt system byggts upp, som omfattar både tekniska åtgärder för mängdkontroll och administrativa mtiner för export, överlåtelse och förvärv av klyvbart ma­terial.

I praktiken synes råda en viss osäkerhet humvida tillständsplikten om­faltar även sådant material som hämtats upp ur gruva vid gruvdrift eller provbrylning men som ej bearbetats av koncessionsinnehavaren. Enligt atomlagstiftningskommitténs bedömning föreligger i delta fall sådant inne­hav av eller sådan befattning med material som avses i aiomenergilagen och som således kräver tillstånd enligt denna lag.

Jag delar denna uppfattning och föreslår att minerallagen förtydligas sä att det klart framgår alt innehav av kärnämnen kräver tillstånd enligt den nya lagen pä kämenergiområdet.

6   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till

1.    lag om kärnteknisk verksamhet,

2.    lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110),

3.    lag om ändring i lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.,

4.    lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter,

5.    lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslaget under 2 har upprättals i samråd med chefen för jordbmksde-partementel, förslagel under 4 i samråd med chefen för industrideparte­mentet och förslaget under 5 i samråd med chefen för justitiedepartemen­tet. Samråd har vidare ägt mm med chefen för bostadsdepartementet i fråga om tillkomst och lokalisering av kärntekniska anläggningar.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 5.

7   Specialmotivering

I enlighel med vad jag har föreslagit i den allmänna mofiveringen (avsnitt 5.2) skall atomenergilagen, villkorslagen, finansieringslagen i de delar den lagen reglerar en reaktorinnehavares ansvar för avfallshantering m.m., samt lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken ersät­tas av en ny lag, lagen om kärnteknisk verksamhet. Denna lag syftar till att ta till vara säkerheten vid kärnverksamhet.


 


Prop. 1983/84:60                                                     70

Frågor om skydd mot strålning skall liksom f. n. regleras med stöd av strålskyddslagen. I den lagen görs vissa redakfionella ändringar med hän­syn till den nya lagen om kärnteknisk verksamhel. Vidare görs vissa ändringar i lagen om finansiering av framtida utgifter för använt kärn­bränsle m. m., i lagen om vissa mineralfyndigheter och i sekretesslagen.

Vid sidan av de tvä huvudlagarna, lagen om kärnteknisk verksamhet och slrålskyddslagen, kvarstår bestämmelserna om skadestånd i atomansvarig­hetslagen och bestämmelsema om beredskapsplanering m.m. i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. oförändrade.

Innan jag redovisar specialmoliveringar för de olika bestämmelserna i den nya lagstiftningen vill jag ta upp vissa begreppstekniska frågor.

I den äldre lagstiftningen på kämenergiområdet används genomgående begreppel "atom" i olika sammansättningar, medan i författningar från senare år förekommer begreppen "nukleär" och "kärn". Som exempel på förekommande begrepp kan nämnas alomreaklor - kärnreaktor och atom­energi - kämenergi.

Enligt Tekniska nomenklaturcentralens publikation TNC 55 Kärnenergi­ordlista, år 1975, (punkt 112) bör förledet atom- inte användas, när enbart atomkäman avses. I stället skall föriedet käm- eller adjektivet nukleär användas. Som exempel nämns begreppen kämenergi, kärnreaktor och nukleär värmning.

I den nya lagen har, som atomlagstiftningskommiftén har föreslagil, sä långt möjligt genomförts en enhetlig nomenklatur i enlighet med vad no-menklalurcentralen föreslår.

7.1 Förslaget till lag om kärnteknisk verksamhet

Lagen om kärnteknisk verksamhet innehåller bestämmelser om i vilken omfattning tillstånd krävs av regeringen eller av den myndighet som rege­ringen bestämmer, om möjlighet atl vid meddelande av elt tillstånd och senare under verksamheten uppställa villkor och föreskrifter samt om tillsyn över verksamheten. Denna uppläggning av lagen har sin motsvarig­het i den nuvarande atomenergilagen.

För atl en större överskådlighet skall uppnås och upprepningar undvikas har atomlagstiftningskommittén som samlingsbeteckning för vad lagen omfattar använt begreppet kärnteknisk verksamhel. Därmed avses samtli­ga de verksamheter som gäller anläggningar, kärnämnen och kärnavfall, eller rör transport, införsel till och utförsel ur landel och som enligt kommitténs förslag fordrar tillstånd och slår under lillsyn. Samlingsbe­teckningen kärnteknisk verksamhel är således av central betydelse för lagförslagets systematik och avgränsning. Remissinslanserna har lämnat förslaget i denna del utan erinran. För egen del anser jag att samlingsbe­teckningen har fördelar i systematiskt hänseende och från avgränsnings-och överskådlighetssynpunkt. Visseriigen torde främst ur språklig synvin-


 


Prop. 1983/84:60                                                     71

kel invändningar kunna göras mot begreppet kärnteknisk verksamhet men med hänsyn till de lagtekniska fördelar som en användning av del har anser jag att det kan godtas.

Redaktionellt sett har det framlagda lagförslaget en annan uppbyggnad än atomenergilagen, föranledd bl. a. av att i den nya lagen har sammanförts bestämmelserna i villkorslagen och lagen om offenUig insyn i säkerhetsar­betet vid kärnkraftverken samt beslämmelserna i finansieringslagen om en reaktorinnehavares ansvar. Förslaget stämmer i huvudsak överens med atomlagstiftningskommitténs förslag. Men en viss redakfionell överarbet-ning av detta har gjorts. Bl.a. har en viss omdisposilion skett av de inledande avsnitten i lagen.

I några avseenden har kommitténs förslag frångåtts eller kompletterats. Det gäller bl. a. kommitténs förslag om krav på särskill tillstånd för inne­hav av renframställt plutonium och uran med höga haller av uran 233 eller uran 235. Dessa typer av kärnämnen utgör s. k. vapenmaterial och kräver av denna anledning särskild uppmärksamhet. Kommittén har ansett del påkallat av icke-spridningshänsyn all del i lagen intas en bestämmelse med krav på särskilt fillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för förvärv eller innehav av nu angivna ämnen.

Vid remissbehandlingen av förslaget har några remissinstanser behand­lat frågan. SKI anför att de bilaterala åtaganden som Sverige gjort med avseende pä höganrikat uran och renframställt plutonium väl omfattas av det allmänna kravet på tillstånd fill kämteknisk verksamhet. Inspektionen anser det därför tillräckligt atl i del allmänna tillståndet för sådan verksam­het ange de villkor som skall gälla avseende förvärv och innehav av angivna ämnen. För egen del är jag av samma uppfattning som inspektio­nen. Möjlighet finns alt vid meddelande av etl tillstånd ställa upp särskilda villkor beträffande dessa ämnen. De förekommer för övrigt främst i forsk­ningssammanhang och i deteklorer i kärnreaktorerna. Någon beslämmelse om särskill tillstånd för förvärv och innehav av de ämnen som nu angetts har därför inte lagils upp i lagen.

Vidare har i 1 §4c tagils in en bestämmelse som rör vissa s. k. dual use-produkler, som är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladd­ningar.

En betydelsefull nyhet i förhållande till atomlagstiftningskommitténs förslag är den skyldighet som åläggs reaktorinnehavaren alt upprätta eller låta upprätta elt allsidigt program för den forsknings- och utvecklingsverk­samhet som behövs på avfallsområdet. Mitt förslag i denna del innebär en mera långsiktig forskningsverksamhet än vad kommittén har föreslagil. Beslämmelserna härom har tagils upp i 12§.

När i övrigt atomlagstiftningskommitténs förslag frångåtts har det an­getts vid paragrafen.

Prövning och meddelande av tillstånd till verksamhet på kämenergiom­rådet är enligt aiomenergilagen förbehållen regeringen eller den myndighet


 


Prop. 1983/84:60                                                     72

som regeringen bestämmer. Tillstånd krävs i fråga om kärntekniska an­läggningar samt alla former av befattning med kärnämnen och använt kärnbränsle. I förordningar till atomenergilagen anges i vilka fall regering­en har överlämnat prövningen fill en myndighet eller meddelat undanlag från prövningsskyldighelen. I förordningen (1976:12) om tillsynsmyn­dighet enligt atomenergilagen (1956: 306), m. m. ges sålunda bestämmelser bl. a. om i vilka fall regeringen överlåtit åt SKI att pröva fråga om tillstånd avseende kärnämne och utförsel av kärnämne. I kungörelsen (1970:749) med vissa tillstånd enligt aiomenergilagen (1956:306) ges generella till­stånd lill befattning med kärnämnen.

I förordningen (1975:20) om förbud mol utförsel av utmstning eller material för utvinning av atomenergi, m. m. finns bestämmelser om i vilka fall regeringens tillstånd krävs för utförsel av utrustning eller material pä kärnenergiområdet.

Atomlagstiftningskommittén har godtagit systemet med generella regler i lagen och med mera detaljerade föreskrifter i förordning. Också enligt min mening är delta en lämplig ordning. Det ankommer på regeringen att meddela de mera detaljerade föreskrifter som behövs.

Jag har i min allmänna motivering till lagförslaget redogjort för de mera övergripande och gmndläggande frågorna i samband med kämenergiverk­samhelen och därvid lämnat förslag om bl.a. säkerhet och strålskydd, avfallshantering och slutförvaring, inkl. ansvaret för att la hand om de avfallsprodukter som uppkommer i verksamheten och för att en anläggning avvecklas och rivs samt,forskning och utveckling på avfallsområdet. Vi­dare har jag behandlat bl. a. frågor som rör tillsyn över och offentlig insyn i sådan verksamhel.

Inledande bestämmelser

1 §   Denna lag gäller kärnteknisk verksamhel. Därmed avses

1.    uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning,

2.    förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kämämne eller kärnavfall,

3.    införsel lill landel av kärnämne eller kärnavfall,

4.    utförsel ur landel av

a. kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne,

b.   vad som har framställts av kärnämne eller vara i vilken sådant ämne
ingår,

c.   utmstning eller material som har särskilt konstruerats eller iordning­
ställts för bearbetning, användning eller framställning av kämämne eller
som annars är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar,
om regeringen föreskriver det, och

5.   upplåtelse eller överlåtelse av rätt alt utom riket tillverka utrustning
eller material som avses i 4 c av den som inom riket tillverkar sådan
utmstning eller sådant material, om regeringen föreskriver del.

I paragrafen slås fast att lagen gäller kärnteknisk verksamhel. Vidare anges vilka verksamheter som begreppet omfattar. I 5 § ges bestämmelser


 


Prop. 1983/84:60                                                                   73

om all fillstånd krävs för kärnteknisk verksamhet. Paragrafens innehåll molsvarar i huvudsak 1-3§§ atomenergilagen saml 1 och 4§§ kommitté-förslaget.

I punkten 1 anges att uppförande, innehav och drift av en kärnteknisk anläggning omfattas av lagen. En närmare definition av begreppet kärntek­nisk anläggning, hksom av begreppen kämämne och kärnavfall, lämnas i 2§.

En särskild fråga i detta sammanhang uppkommer när en anläggning las ur drift och skall rivas. För det uppställer lagen inte något krav pä tillstånd. I och för sig är en sådan anläggning fortfarande att betrakta som kärntek­nisk anläggning och står således under tillsynsmyndigheternas tillsyn. Till­synsmyndigheterna har därvid möjlighet att ställa upp närmare villkor och ge föreskrifter i fråga om säkerhet och strålskydd vid anläggningen, exem­pelvis vad gäller sätlel för anläggningens avveckling och nedmontering. Det finns därför enligt min mening inle någon anledning att vid sidan av begreppel innehav av en anläggning i lagen la upp rivning av en anläggning som kämteknisk verksamhet. Också atomlagsliflningskommillén har inta­git denna ståndpunkt vilken inte mött någon erinran vid remissbehandling­en av kommitténs förslag.

I punkten 2 liksom i punkten 3 anges, fömtom kärnämne, också kärnav­fall, vilket saknar motsvarighet i atomenergilagen. I denna del gäller f.n. atl tillstånd till innehav av använt kärnbränsle och av avfallsanläggningar regleras enligt atomenergilagen medan tillstånd till innehav av radioaktivt avfall som saknar klyvbart material regleras enligl strålskyddslagen. I syfle alt erhålla sammanhållna regler för ämne, avfall och anläggning och för att uppnå etl sammanhållet lagsystem som ger möjlighel att samordna och väga samman kraven på de olika avfallskategorierna samt pä hanteringsan­läggningar, transporter och förvar anges, somjag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.1), också kärnavfall. Av främst nämnda skäl häri punkten 2 också uttryckligen tagits upp hantering och transport. Jag åter­kommer till frågor rörande transport.

Radioakliva ämnen som omfattas av lagen uppkommer kontinuerligt vid drift av en kärnteknisk anläggning. Vid drift av en kärnreaktor erhålls också bestrålat bränsle som tas ur reaktorhärden vid bränslebyte. I och för sig omfatlas innehav av använt bränsle och kärnavfall i dessa fall av begreppet kärnteknisk verksamhet och ärlillsländspliktigt. Sä länge bräns­let och avfallet finns inom anläggningen, får innehavet dock anses innefat­tat i det tillstånd som ges för drift av anläggningen och tillståndet att hantera kämämne resp. kärnavfall i verksamheten. Att innehav av använt bränsle och kärnavfall anges i punkten 2 i paragrafen innebär emellertid att villkor och föreskrifter kan uppställas härför och att innehavet står under fillsynsmyndigheternas lillsyn. Sker överlåtelse av materialet blir denna fillständspliklig.


 


Prop. 1983/84:60                                                     74

Enligt de beslämmelser som f.n. gäller krävs tillstånd lill transport av klyvbara ämnen med slöd av atomenergilagen medan transportlillstånd för icke klyvbara ämnen regleras enligt slrålskyddslagen. Generella bestäm­melser avseende transportmedel och säkerheten vid transport av farligt gods, varmed avses bl.a. radioakliva varor, ges hämtöver i lagen om transport av farligt gods och förordningen om transport av farligt gods. I fräga om radioaktiva varor gäller dock lagen om transport av farligt gods (4 § tredje stycket) endast i den mån den är förenlig med atomenergilagen resp. slrålskyddslagen och med slöd av dessa lagar meddelade föreskrifter eller villkor. I förordningen om transport av farligt gods anges SKI som behörig myndighet för sådana ämnen som är klyvbara och SSI för icke klyvbara ämnen.

Genom att transport av kärnämne eller kärnavfall utgör kärnteknisk verksamhet kommer sådana transporter att direkt omfattas av lagen och således bli tillståndsplikliga. Tillstånd lill transport av kärnämne och kärn­avfall krävs alltså för alla transporter inom landet och för transporter med exempelvis svenskl fartyg mellan andra länder. Frågor om sädana tillstånd prövas enligt gällande ordning som nyss sagts av myndigheterna. Någon ändring i vad sålunda gäller är inte avsedd.

Atomenergilagen saknar en direkt föreskrift om införsel av kärnämnen m.m. Införsel omfattas dock av den lagen genom skyldigheten att söka tillstånd för att förvärva eller eljest ta befallning med kärnämne. I punkten 3 i förevarande paragraf anges särskilt införsel lill landet av kärnämne och kärnavfall. Därmed blir det klarlagt att sådant material skall registreras vid införseln och underkastas föreskriven konlroll.

Bestämmelserna i punkten 4 om utförsel molsvarar i huvudsak 3 § atomenergilagen och 4§ kommiltéförslaget. Frågor om utförsel har be­handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.3). I förhållande till atomenergilagen och till atomlagstiftningskommitténs förslag har dock gjorts ett tillägg. Det innebär att också utmstning och material som i och för sig inte har konstruerats eller iordningställts för bearbetning, använd­ning eller framställning men som kan komma till användning vid framställ­ning, dvs. konstruktion eller tillverkning av kärnladdningar (s. k. dual use-produkler) omfattas av lagen. Det krävs dock atl produkten är av väsentlig betydelse för framställning av sädana laddningar. Med kärnladdning avses sprängladdning som kan undergå kärnexplosion (TNC 55).

Punkten 5 i paragrafen, som avser s.k. teknologiöverföring, saknar motsvarighet i aiomenergilagen. Bestämmelsen har sin förebild i 2§ lagen (1982:513) om förbud mol utförande av krigsmateriel, m.m. Frågan om teknologiöverföring har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.3).

Liksom när det gäller utmstning och material som anges i punkten 4 c ankommer del på regeringen alt närmare föreskriva i vilka fall upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt utgör kärnteknisk verksamhet och


 


Prop. 1983/84:60                                                                   75

därigenom omfattas av tillståndsskyldighet. En bestämmelse härom har tagits in under punkten 5 efter påpekanden av FOA och SSI under remiss­behandlingen. FOA har anfört att-föreskrifter som utfärdas med stöd av punkten 4 c skulle kunna omfatta elt slort antal produkter men att till­ståndsprövning för verksamhet som avses i punkten 5 inte erfordras för alla produkter, i synnerhet inte för alla produkter av dual use-karaktär.

Bestämmelsen i punkten 5 innebär att den som inom riket tillverkar sådan utrustning eller sådant material på kämenergiområdet som enligt regeringens föreskrifter kräver utförseltillstånd (punkten 4 c) inte får ulan tillstånd upplåta eller överiåta rätt att utom landet tillverka dessa pro­dukter om regeringen har föreskrivit det.

Beslämmelserna har en vidsträckt innebörd och omfattar inte bara upp­låtelse eller överiåtelse av rätt alt tillverka nyss nämnda produkter utan också varje licensgivning som innebär ett tillhandahållande av sådant tekniskt underiag e. d. som utgör en fömtsättning för mottagaren alt starta en egen tillverkning av de avsedda produkterna. Med rätt atl tillverka angivna produkter avses sålunda det medgivande som genom elt avlal eller kontrakt lämnas en motpart att utnyttja viss rätt, eller atl i enlighel med av upplålaren eller överlåtaren tillhandahållna tekniska underiag, såsom rit­ningar, beskrivningar o.d., tillverka produkterna. I det tekniska underia­gel kan ingå upplysningar om uppfinningar och metoder, konstmktions-och verklygsrilningar, Ullverknings- och kontrollföreskrifter, beskrivning­ar av arbetsprocesser m. m. I fråga om krigsmateriel finns en bestämmelse med molsvarande innebörd (prop. 1981/82:196 s. 25).

2 §   I denna lag avses med

1. kärnteknisk anläggning:

a. anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnkraftsreaktor),

b.    annan anläggning i vilken en självunderhållande kärnreaktion kan
ske, säsom forskningsreaktor,

c.     anläggning för utvinning, framställning, hantering, bearbetning, lag­
ring eller förvaring av kärnämne, och

d.    anläggning för hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärn­
avfall,

2. kärnämne:

a.    uran, plutonium eller annat ämne, som används eller kan användas
för utvinning av kärnenergi (kärnbränsle) eller förening i vilken sådant
ämne ingår,

b.    torium eller annat ämne som är ägnat att omvandlas till kärnbränsle
eller förening i vilken sådant ämne ingår, och

c.  använt kärnbränsle som inte har placerats i sluUigt förvar,

3. kärnavfall:

a. använt kärnbränsle som har placerats i slutUgt förvar,

b.    radioaktivt ämne eller material som har bildats eller blivit radioaktivt
förorenat i eller som har erhållits som avfall från en kärnteknisk anlägg­
ning, och

c.  radioakfiva delar av en kärnteknisk anläggning som avvecklas.


 


Prop. 1983/84:60                                                     76

1 paragrafen ges definitioner av begreppen kärnteknisk anläggning, käm­ämne och kärnavfall. Paragrafen motsvarar 5 § i kommitténs förslag.

Paragrafens kärntekniska anläggningar motsvarar de anläggningar som anges i 2 § atomenergilagen och avser samtliga de anläggningstyper som ingår i olika led i hanteringen av kärnämnen. De anläggningar som avses är l.ex. bränslefabrik, kärnkraftsreaktorer samt lager och förvar för använt kärnbränsle eller annat kämämne och kärnavfall. I förhållande till atom­energilagen har bestämmelsen fått en något utförligare avfallning. För­utom anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnkraftsreaktor) anges särskilt annan anläggning, i vilken en självunderhållande kärnreaktion kan ske, säsom forskningsreaktor. Anläggningar av denna typ omnämns inte direki i den nuvarande atomenergilagen men omfattas av den lagens be­stämmelser. Anläggning i vilken en kärnreaktion kan ske avser den i dag förekommande s.k. fissionsreaktorn. Utformningen av punkterna I och 2 innefattar emellertid också den s.k. fusionsreaktorn, beträffande vilken forskning pågår. Även om fusionskrafl inle är aktuell i Sverige bör lagen likväl omfatta också fusionsreaktorer. Härigenom kommer säkerhetsfrå­gor m. m. att vid eventuell forskning på fusionsområdel slällas under samhällets konlroll och lillsyn.

Av definitionen i 1 a och b framgår alt utanför lagen faller anläggningar där kärnomvandling sker på annat sätt, exempelvis i acceleratorer för produktion av olika radioaktiva isotoper. 1 anläggningar av delta slag förekommer inte någon självunderhällande kärnreaktion och de innehåller inte heller några upplagrade energimängder. Principiellt och från risksyn­punkt är således dessa anläggningar av annan karaktär än anläggningar i vilka kärnenergi utvinns. De omfattas därför inle av lagen. Det kan dock framhållas atl lillsländ i dessa fall krävs enligt slrålskyddslagen.

Vidare anges särskill som kärnteknisk anläggning anläggningar för utvin­ning eller framställning av kärnämne samt anläggningar för hantering och bearbetning av kärnämnen och kärnavfall. Till sistnämnda anläggnings­typer hör bl. a. anläggningar för upparbetning eller för inkapsling av använt bränsle.

Med kärnämne avses enligt atomenergilagen klyvbara ämnen som an­vänds som kärnbränsle, varav de viktigaste i kärnkraflssammanhang är uran och plutonium, saml s. k. atområbränsle som är ägnat att omvandlas till kärnbränsle, säsom naturligt eller utarmat uran eller torium. Till kärn­ämne hänförs vidare kemiska föreningar och legeringar, även när ämnets isolopsammansättning är sådan atl en krifisk kedjereaktion inte kan åstad­kommas med den utan bearbetning (anrikning). Nu angivna definifion ansluter sig till internationella atomenergiorganels (IAEA:s) Stalule (art. XX). Motsvarande definition av begreppet kärnämne har överförts till paragrafen.

Till begreppel kärnämne hänförs också sådant kärnbränsle som används eller kan användas i en fusionsreaktor samt använt kärnbränsle frän fis­sionsreaktorer eftersom detta innehåller uran och plutonium.


 


Prop. 1983/84:60                                                     77

I kommitténs förslag har som en särskild punkl under kärnämne angetts också deuterium eller tritium eller förening i vilken sådant ämne ingår. Deulerium och Irifium är emellertid ämnen som kan komma att användas som kärnbränsle (i fusionsreaktorer). Dessa ämnen ingår således i den grupp av kärnämnen som anges i punkten 2 a. Det kan här nämnas att ämnet litium omfattas av definitionen i punkten 2 b. Mot bakgrund av vad som nu har sagts, har bestämmelsen om deuterium och tritium uteslutits.

Under remissbehandlingen har pekats pä att nu angivna ämnen används också inom medicin, i forskningssammanhang m. m. och att en sådan användning inte bör omfattas av tillståndsplikt enligt denna lag. Det får ankomma på regeringen alt lämna de generella tillstånd som behövs för den angivna användningen.

Begreppet kärnämne motsvarar alltså vad som anges i I § aiomenergila­gen med den utvidgningen att som kärnämne också anges använt kärn­bränsle, som efter bearbetning kan användas för utvinning av kärnenergi. Bearbetning av använt bränsle sker vid upparbetning. Ordet bearbetning syftar även på möjligheten atl åtemlnyllja vissa bränslestavar i en använd bränslepatron. Jag återkommer strax till gränsdragningen mellan kärn­ämne och kärnavfall.

Under begreppet kärnavfall anges tre typer av avfall. Den sålunda gjorda uppdelningen gmndas på följande överväganden.

Radioaktivt avfall erhålls i alla led av verksamhel på kämenergiområdet, säsom vid uranbrylning, bränsleframställning, reaktordrifl och upparbet­ning av använt kärnbränsle, i hanteringsanläggningar för kärnavfall och vid rivning av kärntekniska anläggningar. Sådant avfall uppkommer också inom annan industri och inom medicin och forskning.

Som redan har berörts under rubriken Vissa tekniska frågor (avsnitt 4) indelas avfallet ofta efter graden av radioaktivitet i hög-, medel- och lågaktivt avfall. Denna indelning är av intresse främst från strålskyddssyn­punkt, exempelvis med avseende på strälavskärmning. Ur slutförvarings-synvinkel bmkar avfallet dessutom indelas i långlivat och kortlivat avfall. Avgörande är därvid hur lång tid det tar innan avfallets aktivitet avtagit till ofarlig nivå. Det som hänförs till långlivat avfall är framförallt sådant, som innehåller alfastrålande ämnen (transuraner). Gränsen mellan s. k. kort-och långlivat avfall bmkar i detta sammanhang sättas till några 100-lal är.

Vid omhändertagande av det radioaktiva avfallet måste således beaktas främst den aktivitetsnivå avfallet har samt huruvida avfallet innehåller långlivade radioaktiva ämnen och i så fall mängden därav. En ytterligare faktor som måste beaktas är l.ex. avfallels värmeavgivning. Bl.a. nu angivna omständigheter är avgörande för att bedöma behovet av åtgärder dels för att förhindra olyckor, dels för att hindra eller kontrollera spridning av radioaktiva ämnen i omgivningen och tillgodose arbetarskyddet.

I princip kan avfallsprodukler frän kärnkraftsverksamhet indelas i kate­gorierna


 


Prop. 1983/84:60                                                     78

-     använt kärnbränsle och högaktivt avfall från upparbetning,

-     medel- och lågaktivt avfall, som innehåller långlivade radioaktiva äm­nen, dvs. akfinidhalligt avfall från upparbetning och vissa härdkompo­nenter (radioakliva delar från reaktorhärden),

-     medel- och lågaktivt avfall med begränsad livslängd, dvs. bl.a. reaktor-och rivningsavfall.

Det är framför alll beträffande använt kärnbränsle som det måsle slällas krav på, förutom strålskydd, säkerhet vad avser det stora innehållet av klyvningsprodukter, kriticitelsaspekten och materialkontrollen. Det före­ligger dock f. n. olika synpunkter på frågan om använt kärnbränsle skall hänföras till begreppet kärnavfall eller inte. Bakgrunden lill frågeställning­en är bl.a. all man genom upparbetning av använt bränsle kan utvinna kärnämnen, uran och plutonium, vilka kan användas till nytl bränsle. Del innebär således att använt bränsle innehåller kärnämnen som kan tillgodo­göras i vart fall så länge bränslet inte har inkapslats för slutförvaring. Även efter inkapsling kan i och för sig kärnämnena tillgodogöras, även om bränslet i det skedet genomgått en sådan behandling och ingjulning alt del kräver omfallande tekniska åtgärder för atl kärnämnena skall kunna utvin­nas.

Med hänsyn till att placeringen av använt kärnbränsle i ett slutförvar i sig innebär ett avskiljande har atomlagstiftningskommittén förordat att gränsen mellan kärnämne och kärnavfall från lagstiftningssynpunkt anges sä alt använt kärnbränsle hänförs till begreppet kärnämne och alltså inte till kärnavfall ända till dess alt det har placerats i ett slutförvar. Den föreslagna gränsdragningen har av remissinstanserna lämnats utan erinran.

Enligl min mening är den av kommittén förordade gränsdragningen ändamålsenlig från lagstiftningssynpunkt. Genom det avskiljande som pla­ceringen av del använda kärnbränslet i elt slutförvar innebär erhålls en konstaterbar gräns. Med den nu förordade gränsdragningen blir uppdel­ningen mellan kärnämne och kärnavfall denna.

Kärnämne                            Kärnavfall

1.   uran, plutonium eller annat  1. använt kärnbränsle som har
ämne som används eller kan använ-     placerats i elt slutförvar,

das såsom bränsle i en kärnreaktor eller kan omvandlas till sådant ämne,

2. utarmat uran från anrikning, 2. högakfivt avfall från upparbet-

ning,

3.   använt kärnbränsle som inte 3. medel- och lågaktivt avfall
har placerats i ett slutförvar.               som innehåller

a. långlivade ämnen

b.        ämnen  med  begränsad  livs­
längd (inkl. rivningsavfall).


 


Prop. 1983/84:60                                                     79

Begreppel kärnavfall har i paragrafen definierats mot bakgrund av vad jag nu har anfört. Av definitionen framgår atl det avfall som omfattas av lagen är restprodukter från en kärnteknisk anläggning vilka normalt inte skall användas på nytt. Emellertid fmns vissa radioaktiva ämnen i avfallet som används eller kan användas för industriellt; kommersiellt, jordbruks-tekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål. 1 fråga om befattning med sådana ämnen från kärnteknisk verksamhet får det ankomma på regeringen alt lämna generella tillstånd. Det innebär i så fall alt främst strålskyddslagens bestämmelser kommer alt tillämpas på sädana ämnen.

Under remissbehandlingen av atomlagsfiftningskommitténs förslag har av FOA och SKI påpekats att vad som sägs i definifionen av kärnavfall i punkten 3 c är täckt av punkten 3 b. Påpekandet är i och för sig riktigt. I begreppel material som har blivit radioaktivt förorenat i eller som erhållits som avfall från en kämteknisk anläggning ingår också radioaktiva delar av kärntekniska anläggningar som avvecklas. Jag anser emellertid att det i klarhetens intresse i lagen uttryckligen bör anges atl radioakliva delar av en kärnteknisk anläggning som avvecklas omfatlas av begreppel kärnav­fall. Jag har därför stannat för att godta kommitténs förslag i denna del även om den föreslagna lagtexten innebär en viss upprepning.

Grundläggande bestämmelser

3 § Kärnteknisk verksamhel skall bedrivas på elt sådant sätt att den uppfyller samhällets krav på säkerhet och på att de förpliktelser fullgörs som följer av överenskommelser som Sverige har ingått om atl förhindra spridning av kärnvapen. Dessa krav tillgodoses genom prövning av frågor om tillstånd, genom villkor och föreskrifter och genom en fortlöpande fillsyn. Beslämmelser om strålskydd finns i strålskyddslagen (1958:110).

I paragrafen, som molsvarar 2 § i kommitténs förslag men saknar mot­svarighet i atomenergilagen, anges de allmänna intressen som lagen syftar till att ta fillvara. De angivna intressena markerar lagens karaktär av säkerhetslag. Av paragrafens utformning framgår också de mål som upp­ställs från samhällets sida och de medel genom vilka dessa tas lill vara. Frågor om skydd mot strålning regleras i slrålskyddslagen. En hänvisning till denna lag görs i paragrafens andra stycke. De frågor som aktualiseras i paragrafen har tidigare berörts i den allmänna motiveringen (avsnitten 5.2 och 5.3.1).

Atomenergilagens urspmngliga syfte var inte bara att tillgodose all kra­ven pä säkerhet vid verksamhet på kärnenergiområdet blev beaktade ulan också all i kontrollerade former främja införandet och användningen av kärnkraft (prop. 1956; 176 s. 41). Efter riksdagens beslut i fråga om vidare kärnkraftsutbyggnad och om kärnkraftens avveckling får en ny lagstiftning pä kämenergiområdet en i viss mån annorlunda inriktning i förhållande till gällande lagstiftning. Tyngdpunkten i lagstiftningen pä kämenergiområdet


 


Prop. 1983/84:60                                                     80

kommer sålunda, som alomlagsliftningskommiltén har uttalat och remiss­instanserna godtagit, att ligga på verksamhetens säkerhet och strålskydd samt fullgörande av Sveriges internationella åtaganden. Denna inriktning av lagstiftningen gäller såväl under den lid kärnreaktorer är i drift som för tiden därefter dä använt kärnbränsle och radioaktivt avfall och avfall från anläggningar som tagits ur drift skall las om hand. Något behov av att genom denna lagstiftning verka för kärnkraftens utnyttjande föreligger däremot inte längre.

Lagen tillvaralar alltså i första hand de allmänna krav pä säkerhet i verksamheten som uppställs frän samhällets sida. Vilka åtgärder som avses anges i 4 §. Begreppet säkerhet i samband med kärnteknisk verk­samhel avser i korthet de tekniska säkerhetsåtgärder som behöver vidtas för skydd mot utsläpp av radioaktiva ämnen lill följd av olycka eller felfunktion m. m., såsom åtgärder med avseende pä konstruktion, uppfö­rande och drift av kärntekniska anläggningar och med avseende på hante­ring av och befattning med vissa radioakliva ämnen och material, såsom använt kärnbränsle och högaktivt avfall. Kraven på säkerhet och strål­skydd måste vara långt gående och särskilt inriktade på åtgärder för all skydda människor och miljö mot oacceptabel strålning. I den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4.1.1) har framhållits att det krävs en sammanhål­len bedömning - ett systemtänkande - vad gäller verksamheten och en sammanvägning av såväl kortsikfiga som långsiktiga säkerhets- och slrål-skyddskrav.

Intresset av säkerhet i verksamheten fillvaratas genom krav på tillstånd samt genom villkor och föreskrifter för verksamheten och genom att verk­samheten slår under fortlöpande konlroll och tillsyn.

Såväl prövningen av frågor om tillstånd till kärnteknisk verksamhet som de villkor och föreskrifter som ställs upp för alt ta tillvara säkerhet, och enligt slrålskyddslagen strålskydd, vid sådan verksamhet syftar till att trygga en säker drift av anläggningar och en säker hantering av kärnämnen och kärnavfall. Härigenom hålls den stråldos som personal och allmänhet kan utsättas för låg och inom föreskrivna gränser samt hälls risken för okontrollerade utsläpp av radioaktiva ämnen lill omgivningen, liksom deras skadeverkningar, pä en acceptabel låg nivå. För det krävs, särskill vad gäller kärnkraftverk, lekniska lösningar av hög kvalitet samt omfat­tande kontroller vid uppförande och drift. Drift av kraflreaktorer och efterföljande hantering av använt bränsle innefattar långt störte aktivitets­mängder än i andra verksamheter där radioaktiva ämnen förekommer. Kraflreaktorer arbetar dessutom vid höga tryck och temperaturer, med stora effekter och stora lagrade energimängder. I säkerhetsarbetet måste därför, utöver strålningens medicinska och miljömässiga skaderisker, i högre grad än vid andra verksamheter där radioaktiva ämnen förekommer beaktas bl.a. kylningsfrågor, materialfrågor och strålningens inverkan på material samt fillföriitligheten hos säkerhetssystem och funktionen hos de


 


Prop. 1983/84:60                                                     81

barriärer som skall förhindra spridning av radioaktiva ämnen. Vidare mås­te beaktas att kraftförelagen och dessas driftspersonal har erforderlig kompetens så atl de kan svara för en säker drift och handla på ett sådant sätt atl konsekvenserna av störningar i driften eller olyckshändelser redu­ceras så långt möjligt.

Nu angivna förhållanden kräver bl.a. speciell sakkunskap i olika av­seenden. Det gäller t. ex. i fråga om tillverkning, utmstning, uppförande och drift av en anläggning, hantering av klyvbara ämnen, skydd mot joniserande strålning samt i fråga om tillsyn av verksamheten.

Vidare avser lagen att ta tillvara intresset av att de förpliktelser fullgörs som följer av Sveriges internationella åtaganden i överenskommelser som avser att förhindra atl kärnvapen sprids till länder som inte redan har sådana. Somjag tidigare har redogjort för (avsnitt 5.3.3) och framgår av bilaga 4 har Sverige ingått vissa avtal på detta område. Del gäller i första hand del s. k. icke-spridningsfördraget (NPT) och avtal som Sverige har ingått med enskilda länder på kärnenergins område. Också della intresse tillvaratas genom krav på tillstånd, genom villkor och föreskrifter och genom en fortlöpande tillsyn.

De överenskommelser som här avses är inte begränsade lill dem som har ingåtts vid lagens ikraftträdande utan också framledes träffade överens­kommelser som innebär åtaganden avseende icke-spridning omfattas av paragrafen. Det följer av all en överenskommelse blir bindande för svenskl vidkommande först när den har ingåtts. Åtaganden från svensk sida avse­ende icke-spridning kan ha verkningar i fråga om en tillslåndshavares rättigheter. Med hänsyn till det intresse som tillvaratas genom sådana åtaganden är en fillståndsinnehavare i princip skyldig att tåla de begräns­ningar i hans rättigheter som följer härav.

För kämteknisk verksamhet väsentliga beslämmelser ges också i slrål­skyddslagen. Med hänsyn lill dessas vikt hänvisas i paragrafens andra stycke lill den lagen. Härigenom anges också att fillsynsmyndigheterna enligt resp. lag svarar självständigt för sin lillsyn inom sina kompetensom­råden.

Bestämmelser med direkt anknytning till kärnteknisk verksamhet ges vidare i atomansvarighetslagen och i lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i alomanläggningar m. m. Någon särskild hänvisning lill dessa lagar har inte ansetts behövlig. Detsamma gäller i fräga om minerallagens bestäm­melser till vilka hänvisning görs i den nuvarande atomenergilagen (I § tredje stycket). Innehållet i dessa lagar har tidigare redovisats (avsnitt 2) och framgår av bilaga 4.

Vid sidan av nu angivna lagar gäller för kärnteknisk verksamhet bestäm­melser med generell räckvidd i annan skyddslagstiftning, såsom i arbets­miljölagen, miljöskyddslagen, brandlagen och lagen om transport av farligt gods (se avsnitt 2).

6   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                     82

4 §   Vid kärnteknisk verksamhet skall vidtas de säkerhetsåtgärder som krävs för atl

1.    förebygga fel i eller felaktig funktion hos utmstning, felaktigt hand­lande eller annal som kan leda lill en radiologisk olycka, och

2.    förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.

Liksom föregående paragraf saknar denna paragraf motsvarighet i atom­energilagen. Den motsvarar 3 § i kommitténs förslag.

I föregående paragraf behandlas allmänna frågor rörande krav på säker­het. Där sägs atl kärnteknisk verksamhet skall bedrivas på etl sådant sätt alt den uppfyller samhällets krav på säkerhet och pä att de förpliktelser fullgörs som följer av överenskommelser som Sverige har ingått om att förhindra spridning av kärnvapen. I denna paragraf anges vilka säkerhels-åtgärder som åsyftas.

Skyldighet att vidta säkerhetsåtgärder gäller enligt paragrafen såväl vid uppförande och drift av kärnkraftverk och andra kärntekniska anläggning­ar som vid hantering, både på kort och läng sikt, av använt kärnbränsle och kärnavfall. Skyldigheten gäller också vid transport av kärnämnen och kämavfall samt i fråga om in- och utförsel.

Trots att kunskaperna om de risker som är förbundna med användningen av kämenergi har fördjupats och utvecklats, är det inte möjligt alt enkelt och i kvantitativa termer ange en godtagbar säkerhetsnivå. Som berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.1) syftar säkerhetsarbetet till att så långt del överhuvud laget är möjligt undanröja riskerna för förluster av liv eller egendom och att säkerheten på det kärntekniska området skall hållas på en så hög nivå som det är praktiskt möjligt. I paragrafen har mot den nu redovisade bakgrunden bestämmelserna om säkerhetskrav getts en mera allmän formulering som tar hänsyn till utvecklingen i säkerhetstänkande och vad gäller säkerhetskrav.

Den säkerhetsnivå som anges ger uttryck för den målsättning som upp­ställs för säkerhetsarbetet. Förverkligandet av målsättningen är emellertid etl arbete som måste ske på sikt. Bedömning av säkerhetsnivån i enskilda fall måste göras mot bakgrund av de tekniska och ekonomiska omständig­heter som föreligger. I bedömningen måste också ingå strålskyddsintres­sen för att bedömningen skall bli sammanhållen.

Det blir således fråga om att efler en avvägning av samtliga omständig­heter nå fram till sådana åtgärder som ger en optimal säkerhetsnivå. En strävan är dock alt fortlöpande höja nivån med hänsyn främst till den lekniska utvecklingen. Del åligger såväl myndigheter som tillslåndsinneha­vare.

Genom de i punkten I angivna kraven framhålls att säkerheten vid verksamhel på kärnenergiområdet bestäms inte bara av utformningen av tekniska system m. m. utan också av organisatoriska, administrativa och personella faktorer. Kraven avser fömtom åtgärder för alt förebygga ra­diologiska olyckor också haveribekämpande och konsekvenslindrande ål­gärder.


 


Prop. 1983/84:60                                                     83

Med radiologisk olycka avses händelse eller förhållande som medför strålningsrisker utöver vad som accepteras vid normaldrift och som skulle kunna komma att beröra allmänheten. Som radiologisk olycka är alt anse också radioaktiva utläckage, utöver tillåtna gränsvärden, som sker ut­sträckt i tiden.

I säkerheten i vidsträckt mening vid verksamhet på kärnenergiområdet ingår också åtgärder för att förhindra olovlig befattning med kärnämnen och kämavfall. Härmed avses åtgärder för atl säkerställa att kärnämnen används uteslutande för fredliga ändamål och i övrigt för att uppfylla intemationella överenskommelser som ingåtts i detta syfte. Bestämmelsen ansluter lill vad som sagts i föregående paragraf. De åtgärder som åsyftas är således i första hand sådana som följer av Sveriges anslutning lill icke-spridningsfördraget och som bl. a. avser alt förhindra avledning av käm-ämnen och kärnavfall. Åtgärder skall vidare vidtas för skydd-av anlägg­ningar och transporter mot yttre påverkan, såsom obehörigt inträng, hot, sabotage o. d. (s. k. fysiskt skydd). Det följer också av del i bestämmelsen använda uttrycket befattning med kärnämne eller kärnavfall.

Tillståndsplikt m.m.

5 §   För kärnteknisk verksamhel krävs tillstånd enligt denna lag. Frågor

om tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer.

Beslämmelserna i paragrafen om tillslåndsplikt och om vem som prövar frågor om tillstånd har motsvarigheter i 1—3§§ atomenergilagen och i 6§ kommiltéförslaget. Liksom atomenergilagens bestämmelser ger paragra­fen möjhghel för regeringen att i förordning meddela generella tillstånd. Sådana fillstånd kan avse kärnämnen exempelvis i små mängder för under­visnings- och forskningsändamål eller inom medicin samt för industriellt och kommersiellt bmk. Del ankommer på regeringen atl lämna sådana tillstånd.

Tillstånd krävs enligl paragrafen för all kärnteknisk verksamhel. Vad som förslås med sådan verksamhel framgår av 1 §. Liksom enligt gällande ordning krävs tillstånd för viss angiven verksamhel. Det innebär att till­stånd fordras l.ex. för nyuppförande, innehav eller drift av varje anlägg­ning och för varje utförsel av kärnämne m.m.

Ett fillstånd till kärnteknisk verksamhet ställs, liksom f.n., lill en angi­ven innehavare. Med hänsyn lill den vikt som i ett tillsländsärende måsle läggas vid en sökandes fömtsättningar att uppfylla de krav som ställs på verksamheten, får en tillståndshavare inte utan vidare överlåta etl givet tillstånd på någon annan. Detta ansågs vid atomenergilagens tillkomst (SOU 1956:11 s. 109 och prop. 1956:178 s. 29) ligga i sakens natur och någon bestämmelse härom logs inte upp i den lagen. Om överlåtelse sker av en kärnteknisk anläggning, exempelvis en kämkraftsreaktor, måste den nye innehavaren söka tillstånd enligt paragrafen för atl inneha och driva


 


Prop. 1983/84:60                                                     84

anläggningen. En överlåtelse innebär emellertid inte atl den tidigare till­ståndsinnehavarens skyldigheter som anges i 10-13§§ upphör i och med överlåtelsen. Det sker först när den nye innehavaren har fått sitt tillstånd. Vad som nu har sagts framgår av ordalydelsen i nämnda paragrafer och behöver inte särskilt anges i lagen.

Också i fra om kärnämne eller kärnavfall krävs tillstånd lill en överlå­telse vilket framgår av paragrafen jämförd med 1 § 2.

Kraven på tillstånd i transporlsammanhang har behandlats av atomlag­stiftningskommittén och redovisas i bilaga 4. Någon ändring av gällande ordning beträffande de krav som ställs i detta hänseende är inte avsedd.

I atomenergilagen anges inte närmare vilka förutsättningar som skall beaktas för att etl tillstånd skall meddelas. För tillståndsprövningen ges viss vägledning i motiven till atomenergilagen (prop. 1956:176 s. 41) där det framhålls att det för tillstånd skall krävas att en avsedd anläggning och dess konslmklion ur säkerhetssynpunkt m. m. skall kunna godtas saml att sökanden givelvis bör ha erforderiiga kvalifikationer för uppgiften och vara beredd att iaktta de kontrollföreskrifter som kan meddelas.

I likhet med vad som f. n. gäller uppställs i lagen inte några kriterier för tillstånd. Det ankommer liksom hittills på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att pröva frågor om tillstånd. Prövningen sker i allt väsenfiigt ufifrän de syften och intressen som lagstiftningen avser att tillvarata.

Vid en prövning av frågor om tillstånd ger vad som uttalats i motiven lill atomenergilagen en viss ledning. Till det kan framhållas vikten av atl de säkerhets- och slrålskyddskrav som slälls upp kan uppfyllas av den sökan­de. Vidare bör bedömas dennes sakkunskap och förutsättningar i övrigt att bedriva den ifrågavarande verksamheten på ett betryggande sätt samt dennes möjligheter att fortlöpande upprätthålla säkerheten och strålskyd­det.

Vad som nu har anförts stämmer överens med atomlagstiftningskommit­téns ställningslagande som lämnats utan erinran av remissinstanserna.

6 §    En kärnkraftsreaktor får inte utan tillstånd av regeringen första gäng­en tillföras kärnämne så att en självunderhållande kärnreaktion kan ske. Tillstånd lämnas endast om reaktorns innehavare har

1.    visat att det för hantering och slutlig förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör frän detta finns en metod som kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd, och

2.    företett ell program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för alt i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt.

Innehållet i bestämmelserna i paragrafen, som ersätter 1-3 §§ lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m.


 


Prop. 1983/84:60                                                    85

(villkorslagen) och motsvarar 7 § i kommitténs förslag, har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.2.3).

Syftet med bestämmelserna är att man, innan laddning av en kärnkrafts­reaktor sker, får prövat om i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör frän detta kan tas om hand på ett sätt som uppfyller de höga säkerhetskrav som måste ställas upp mot bakgrund av bl. a. den länga lid under vilken avfallet avger radioaktiv strålning. Genom prövningar avses således bli säkerställt atl del finns en metod som kan godtas för atl ta hand om det bränsle som använts i reaktorn och del avfall som härrör från detta.

I förhållande lill atomlagstiftningskommitténs förslag har orden särskilt tillstånd i paragrafen ersatts med enbart ordet tillstånd. Det har gjorts för att särskilja laddningstillståndet från de särskilda tillstånd som, utöver koncessionstillslåndel, krävs vid en reaktors uppförande, innehav och drift. Någon ändring beträffande de övriga tillstånd som fordras i fräga om reaktorn är givetvis inte avsedd.

Till skillnad mot villkorslagen anges inte uttryckligen någon viss metod för omhändertagande av använt bränsle. Det ankommer på regeringen atl pröva humvida den metod som sökanden visar kan godtas. I de beskriv­ningar som reaktorns innehavare lämnar måste ingående och omfattande uppgifter ges för bedömning av säkerheten och strålskyddet. Det räcker således inte med att översiktliga planer och skisser presenteras. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.2.3).

Vad som sägs i punkten 1 om strålskydd avser en bedömning enligl slrälskyddslagens bestämmelser. Säkerhet och strålskydd vid verksamhet på kämenergiområdet har etl inbördes samband och ingår i det samlade säkerhetstänkande som måste gälla på området. De är, som utvecklats i den allmänna mofiveringen (avsnitt 5.3.1.1), delar av den totala säkerhe­ten.

I paragrafen uppställs också krav på alt reaklorinnehavaren skall förete ett forsknings- och utvecklingsprogram för en säker hantering och slutför­varing av det i reaktorn använda bränslet och radioakfivt avfall från detta. Skälen för bestämmelsen, som saknar motsvarighet i villkorslagen, har, liksom frågor om programmets innehåll, behandlats i den allmänna motive­ringen (avsnitt 5.3.2.3). Programmet skall främst vara inriktat på att redo­visa de problem som återstår i den enligt punkten 1 visade metoden och vilka åtgärder samt vilken forskning och utveckling som avses vidtas för alt slutligt kunna lösa dessa problem.

Om tillstånd atl ladda reaktorn ges, åligger del reaktorinnehavaren att fortsätta forsknings- och utvecklingsarbetet. En beslämmelse härom ges i 12§. Den innebär att bl.a. den metod som visats i laddningsärendet blir föremål för fortsalt forsknings- och utvecklingsarbete.


 


Prop. 1983/84:60                                                    86

7 §   Ett tillstånd får begränsas till atl avse viss lid.

Bestämmelsen motsvarar 4§ första stycket aiomenergilagen och 9§ kommiltéförslaget.

Liksom enligt nuvarande bestämmelse kan etl tillstånd lill kärnteknisk verksamhet begränsas till atl avse viss tid antingen i lillslåndsbeslutet eller genom villkor eller föreskrifter som fillsynsmyndigheterna uppställer med stöd av bemyndigande i regeringens tillstånd eller enligt slrålskyddslagen. En begränsning av exempelvis driftstiden vid en anläggning får av myndig­het göras endasl om den är påkallad av säkerhels- eller strälskyddsskäl. Begränsning av tiden för själva innehavet av en kärnteknisk anläggning får inle ske ulan att samtidigt ställning har tagits till det fortsatta ansvaret för anläggningen.

Fömtom tidsbegränsning av elt lillsländ kan etl sådant begränsas vad gäller dess utövning eller omfallning. Exempelvis kan säkerhets- eller strälskyddsskäl motivera att driften vid en anläggning inskränks eller be­fattning med kärnämnen begränsas i förhållande lill ett sökt eller lämnat fillslånd. De nu angivna möjligheterna att begränsa fillstånd följer av allmänna regler utan någon särskild beslämmelse härom.

För annan kärnteknisk verksamhel än reaktordrift, t. ex. befattning med kärnämnen, transport och utförsel, kan en tidsbegränsning av tillståndet vara mofiverat av, fömtom säkerhets- eller strälskyddsskäl, praktiska skäl bl.a. med hänsyn till verksamhetens kortsiktiga natur. Någon bestämmel­se härom torde inte behövas.

Tillståndsvillkor m.m.

8 §   När ett tillstånd meddelas eller under ell tillstånds giltighetstid får
uppställas sådana villkor som behövs med hänsyn till säkerheten.

Paragrafen har sin motsvarighet i 4 § andra stycket aiomenergilagen och 10 § i kommitténs förslag.

Bestämmelsen i paragrafen är, liksom molsvarande beslämmelse i aiom­energilagen, utformad som en allmänt hällen regel. I och för sig skulle del vara en viss fördel om de villkor - och föreskrifter - som bör gälla för kämteknisk verksamhet närmare preciserades. Det skulle bl.a. innebära en förenkling av fillståndsbeslulen och underlätta för tillsynsmyndighe­terna att bedöma omfattningen av de villkor som bör uppställas. Erfaren-helema hittills visar dock alt erforderliga villkor och föreskrifter, även om de i vissa delar kan indelas systematiskt, oftast är av detaljerad teknisk natur som inle utan vidare kan specificeras och rör mänga olika slag av verksamheter. Härtill kommer all en bestämmelse i della avseende måste medge en anpassning till den fortskridande tekniska och vetenskapliga utvecklingen på området.

Vid remissbehandlingen har SKBF anfört atl stadgandet, med hänsyn lill tekniska och ekonomiska förhållanden, lämpligen borde förtydligas så


 


Prop. 1983/84:60                                                     87

att del framgår att de villkor som uppställs i samband med tillstånd inte görs mer betungande för tillståndshavaren än vad som är nödvändigl för uppnående av det syfte som villkoren avser att tillgodose. Enligt min mening ligger detta i sakens natur. I en valsituation bör självfallet den lösning väljas som är minst betungande för den som åläggs villkoret, om det kan ske utan atl syftet med villkoret ändras. Också kravet på rättssä­kerhet är härvid tillgodosett genom besvärsrätt enligl 27 §. Någon särskild beslämmelse i det av SKBF påtalade hänseendet anser jag alltså inte behövlig.

Rätten alt uppställa villkor har anknutits till de syften lagstiftningen avser atl tillvarata. Således kan, hksom f.n., vid meddelande av elt till­stånd eller senare uppställas villkor som är påkallade med hänsyn till säkerheten och enligl strålskyddslagen av strälskyddsskäl. Vad gäller sä­kerheten avses åtgärder som behöver vidtas för atl förebygga fel i och felaktig funktion hos utmstning, felaktigt handlande eller annan omstän­dighet som kan leda till en radiologisk olycka samt för atl förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall. Fömtom åtgärder för atl upp­rätthålla den tekniska säkerheten avses också ålgärder för att säkerställa atl kärnämnen används för endast fredliga ändamål enligt de förpliktelser som följer av de överenskommelser som Sverige har ingått pä kärnener­giområdet. Till villkor som kan meddelas med hänsyn fill dessa intressen hör också de förelägganden om kontroll av klyvbart material, som är grunden för att Sveriges åtaganden skall kunna uppfyllas. I säkerheten ingår vidare åtgärder för att upprätthålla det yttre skyddet av en anläggning och vid transport av kärnämne och kärnavfall. Innebörden och omfattning­en av säkerhetskraven har tidigare behandlats under 4 §.

De villkor som krävs från säkerhetssynpunkt anges vid tillståndspröv­ningen och ingår i tillståndsbeslutet. Frågan om alt uppställa villkor med hänsyn fill strålskyddet och ordningen för meddelande av strålskyddsbe­stämmelser under tillståndets giltighetstid regleras i 5 § tredje stycket slrål­skyddslagen. Enligt den paragrafen får strålskyddsmyndigheten meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för tillståndet gällande villkoren, erfordras för strålskyddet. Fråga om föreskrifter, som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, skall dock underställas regeringens pröv­ning.

Enligl atomenergilagen kan uppställas villkor som är påkallade, fömtom av säkerhetsskäl, också "eljest ur allmän synpunkt". Enligt motiven till atomenergilagen (prop. 1956:178 s. 26) synes med begreppet allmän syn­punkt närmast avses militära synpunkter och förhållanden som är av vikt för civilförsvaret. Det uttalades vidare att befintliga lillgångar på uran kan nödvändiggöra villkor om alt endast en viss mängd uran årligen får använ­das i en reaktor samt att en reaktor skall ligga pä visst avstånd från närmaste bebyggelse.


 


Prop. 1983/84:60                                                     88

Som tidigare har anförts (under 3 §) inriktas lagstiftningen pä kämener­giområdet nu på att ta tillvara säkerhets- och strålskyddsfrågor vid kärn­kraftens utnyttjande och dess användning för fredliga ändamål. Något behov av att genom denna lagstiftning verka för kärnkraftens utnyttjande föreligger däremot inte. Vad gäller lokaliseringen av en anläggning iakttas de ohka intressen som därvid aktualiseras genom bl.a. byggnadslagstift­ningen. För övrigt är någon ytterligare lokalisering av kärnkraftverk i Sverige inte aktuell, men väl olika lager och slutförvar. Vidare ombesörjer kraflinduslrin själv tillgången av kärnbränsle, vari även ingår beredskaps­lager för kristid. Såvitt är känt har villkor med hänsyn fill allmän synpunkt heller aldrig uppställts. Det framgår av det nu sagda att skäl saknas atl överföra rekvisilet till den nya lagen. Rekvisilel har därför utgått.

9 § I fråga om anordningar för kämteknisk verksamhet som är av bety­delse frän säkerhetssynpunkt får regeringen eller den myndighet som rege­ringen bestämmer meddela föreskrifter om provning, konlroll eller besikt­ning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen beslämmer får också meddela föreskrifter om avgifter för sådan provning, kontroll eller besikt­ning.

I paragrafen, som saknar motsvarighet i atomenergilagen men svarar mot 11 § kommiltéförslaget, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer atl ge föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning saml avgifter härför. Bestämmelserna stämmer överens med atomlagstiftningskommitténs förslag vilket godtagils eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Bakgmnden till bestämmelserna är följande.

En viktig del av säkerhetsarbetet vid en kärnteknisk anläggning är att förebygga skador och haverier genom provning och konlroll av anläggning­ens vitala delar. F.n. sker sådan provning för varje enskild anläggning enligl SKLs föreläggande rörande säkerheten hos tryckbärande kompo­nenter, tryckkärl. I dessa förelägganden, som bl. a. baserar sig på svenska och utländska normer, uppställs krav på kvalitetssäkring, egenskaper, konslmklion, konlroll och provning. En omfattande provning av tryck­kärl, rörledningar och lyftanordningar sker också enligt föreskrifter som utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen. Dessa föreskrifter gäller för all indu­striell verksamhet i landet och är en grundval för SKLs föreläggande. Hämtöver uppställer inspektionen vissa tilläggskrav. Provningsverksam­heten avseende tryckbärande komponenter till kärnkraftverken sker vid en särskild kärnkraftsavdelning inom AB Statens Anläggningsprovning.

Den provnings- och kontrollverksamhet som utgår från SKLs föreläg­ganden i enskilda fall är inte officiell provning och lagen (1974:896) om riksprovplatser m. m. är inte direkt tillämplig. Officiell provning föreligger enligt denna lag endasl om provningen är föreskriven i lag eller annan


 


Prop. 1983/84:60                                                    89

författning. Den officiella provningen skall utföras vid riksprovplats, om ej annat är särskill föreskrivet. Riksprovplatsen skall vara ett organ som kan antas ulföra officiell provning på ell opartiskt och kunnigt sätt. Tillsyns­myndighet över verksamheten vid riksprovplats är frän den I juli 1983 statens mäl- och provräd. AB Statens Anläggningsprovning är riksprov­plats för tryckkärl och lyftanordningar. Att riksprovplatsen i praktiken svarar för provning vid kärnkraftverken beror pä att della beslutats i varje särskill fall.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har arbetarskyddsstyrel­sen anfört att den föreslagna bestämmelsen medför att generella föreskrif­ter kan utfärdas och provnings- och kontrollverksamheten bli officiell. Delta är enligt styrelsen lämpligt med hänsyn till att de säkerhetskrav som behöver ställas i kärntekniska sammanhang för alt förebygga en radiolo­gisk olycka ofta är mer långtgående än vad som krävs från allmän arbets­miljösynpunkt. Del är också i överenskommelse med styrelsens föreskrif­ter (AFS 1982:11) om tryckkärl m.m. där undantag från tillämpligheten görs för sådan tryckbärande anordning som finns i kärnkraftsanläggning och för vilken SKI utfärdat föreskrifter. Styrelsen fömtsätter härvid att de föreskrifter som kan komma all utfärdas i kärntekniska sammanhang alltid ställer krav på lägst samma skyddsnivå som styrelsens föreskrifter inne­bär. Sådana anordningar som inte speciellt regleras i föreskrifter på det kärntekniska området och andra förhållanden som rör arbetsmiljön pä ett arbetsställe där kärnteknisk verksamhet bedrivs, regleras och är föremål för tillsyn enligl arbetsmiljölagen. De samordningsbehov som här kan föreligga bör liksom hittills tas om hand genom formella remissförfaranden i samband med fillståndsprövning samt genom samråd mellan myndighe­terna.

Också statens mät- och provråd, som är central förvaltningsmyndighet för officiell provning m.m., uttrycker tillfredsställelse med förslaget om att provningen kan bli likformig och i enlighet med den lagstiftning som reglerar den officiella provningen.

Genom bemyndigandet i denna paragraf för regeringen eller den myndig­het som regeringen beslämmer att ge föreskrifter om provning m. m. kan lagen om riksprovplatser m. m. bli tillämplig. Det sker om regeringen eller myndigheten med stöd av bemyndigandet föreskriver provningstväng i författning. Genom all tillsynsmyndighetens normer och anvisningar ges som rättsligt bindande föreskrifter kommer ansvaret för provningsverk­samheten på del kärntekniska området att automatiskt vila pä riksprov­platsen i den ordning som gäller för officiell provning och provningsverk­samheten att stå under mät- och provrädets tillsyn.

Enligl min mening bör provnings- och kontrollverksamheten omfatta tryckbärande komponenter fill kärntekniska anläggningar samt behållare för transport av kärnämnen och kärnavfall när det är av betydelse för säkerheten. Vad särskilt gäller provning av Iransportbehällare synes dock


 


Prop. 1983/84:60                                                     90

provnings- och kontrollverksamheten närmast böra ske i form av gransk­ning av konslruktion och tillverkning. Däremot bör bedömningen av transportkolli, dvs, emballage och innehåll, inför enskilda transporter bl. a. med hänsyn till kriticitetsrisken förbehållas tillsynsmyndighet pä kärnener­giområdet.

Det kan nämnas att den nuvarande lagstiftningen om officiell provning f. n. ses över av ulredningen (I 1982:01) om riksprovplalssystemet.

Allmänna skyldigheter för en innehavare av tillstånd

10 §   Den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet skall svara för atl

de åtgärder vidtas som behövs för

1.  atl med hänsyn lill verksamhetens art och de förhållanden under vilka
den bedrivs upprätthålla säkerheten,

2.  alt på etl säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten uppkom­met kärnavfall eller däri uppkommet kärnämne som inte används på nylt, och

3.  atl på elt säkert säll avveckla och riva anläggningar i vilka verksamhe­ten inte längre skall bedrivas.

Punkten 1 saknar motsvarighet i gällande bestämmelser. Punkterna 2 och 3 har sin motsvarighet i 1 § 1 och 2 finansieringslagen. Paragrafen överenstämmer med 12 § i kommitténs förslag. Motiven för bestämmelser­na i denna paragraf har redovisats i avsnitt 5.3.1.

Punkten 1 har, som angetts i avsnitt 5.3.1.2, i huvudsak utformats med 10 § första stycket strålskyddslagen som förebild. Enligt den paragrafen åligger det envar som bedriver radiologiskt arbete all vidta alla åtgärder som behövs för skydd mot strålning. Bestämmelsen i förevarande paragraf tar sikle på säkerheten vid kärnteknisk verksamhel och ålägger en Ull-ståndsinnehavare att inte bara följa de villkor och föreskrifter som upp­ställts av regeringen eller tillsynsmyndigheten (SKI) utan även alt själv vara verksam för att vidta alla de åtgärder som behövs för alt upprätthålla säkerheten. Innebörden av begreppet säkerhet anges i 4§.

Punkterna 2 och 3 gäller, liksom punkten 1, inte bara innehavare av kämkraftsreaklorer, ulan alla som har tillstånd till kärnteknisk verksam­het. Enligt 1 § 1 finansieringslagen avser reaktorinnehavarens ansvar an­vänt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta. I milt förslag har tillslåndsinnehavarnas ansvar utvidgats till att avse allt kärnavfall som uppkommer i verksamheten.

Tillståndsinnehavarnas ansvar enligt punkterna 2 och 3 innebär, på molsvarande sätt som gäller enligt finansieringslagen, en skyldighet atl vidta alla de åtgärder som behövs för atl uppkommet kärnavfall och kärnämne som icke återanvänds skall kunna hanleras och slutförvaras på ett säkert sätt och atl den anläggning, i vilken verksamheten inle längre skall bedrivas, avvecklas och rivs på etl säkert sätt. Häri ligger bl. a. elt ansvar för atl klarlägga vilka ålgärder som behövs och hur dessa åtgärder skall kunna vidtas.


 


Prop. 1983/84:60                                                     91

Som angetts i avsnitten 5.3.2.1 och 5.3.2.2 måste de krav som ställs på omhändertagande av kärnavfall med nödvändighet vara mycket långtgåen­de med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Detsamma gäller i fräga om avveckling och rivning av en anläggning. I denna skyldighet ingår även en fullständig demontering och bortforsling av l.ex. en reaktor och övriga anordningar som ingår i reakloranläggningen.

I det ansvar som enligt förevarande paragraf åläggs reaklorinnehavare och övriga innehavare av tillstånd fill kärnteknisk verksamhet ingår att svara för de faktiska kostnader som behövs för avfallshanteringen. Som påpekades av lagrådel i yttrandet över finansieringslagen (prop. 1980/ 81:90, bil. 1, s. 637) omfattar tillständsinnehavarens skyldigheter även atl ansvara med återstoden av sin förmögenhet för kostnader som staten skulle kunna ådra sig för sådana åtaganden, ifall tillståndsinnehavaren skulle underlåta att fullgöra sina skyldigheter och staten därför nödgas vidta åtgärderna.

Ett viktigt komplement till vad som åligger en tillslåndsinnehavare enligt förevarande paragraf ulgör de skyldigheter beträffande iakttagande av strålskyddet som anges i 10 § slrålskyddslagen.

11 § Den som har tillstånd all inneha eller driva en kämkraftsreaktor skall, utöver vad som sägs i 10 §, svara för att den forsknings- och utveck­lingsverksamhet bedrivs som behövs för att vad som föreskrivs i 10 § 2 och 3 skall kunna fullgöras.

Paragrafen, som närmare motiverats i avsnill 5.3.2.2, molsvarar 1§3 finansieringslagen. Paragrafen överensstämmer med 13 § första stycket i kommitténs förslag.

I paragrafen åläggs en innehavare av kämkraftsreaktor, varmed enligt 2§ 1 a förstås en anläggning för utvinning av kärnenergi, atl - utöver de skyldigheter som anges i 10 § — bedriva erforderlig forsknings- och utveck­lingsverksamhet pä avfallsområdet och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att kunna fullgöra denna skyldighet. Motsvarande skyldighet gäller i fråga om avveckling och rivning av reaktoranläggningen.

Skyldigheterna atl bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet m. m. är begränsad till innehavare av kärnkraflsreaktorer. De gäller inle inneha­vare av tillstånd, som avser reaktorer som används för annat än kärn­kraftsproduktion, l.ex. forskningsreaktorer, eller som avser annan verk­samhel på kärnenergiområdet. Som framgår av 14 § är ansvaret inte be­gränsat till den lid driftstillståndet gäller eller kämkraftsreaklorn fakfiskt drivs.

Enligl den nu gällande finansieringslagen (1 §) åligger forskningsskyl­digheten m.m. innehavare av en kärnreaktor för kraftproduktion. I 2§ i förevarande förslag avses med kämkraftsreaktor en anläggning för utvin­ning av kärnenergi. I anslutning till 2§ har närmare behandlats vad som avses med utvinning av kärnenergi.


 


Prop. 1983/84:60                                                     92

12 § Den som innehar lillsländ atl inneha eller driva en kämkraftsreaktor skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta ett allsidigt program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som anges i I0§ 2 och 3, och 11 §. Programmet skall dels innehålla en översikt över samUiga åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst sex är. Programmet skall med början är 1986 vart tredje år insändas lill regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för atl granskas och ulvärderas.

Denna paragraf saknar motsvarighet i atomenergilagen och i kommitténs förslag.

I paragrafen åläggs en innehavare av en kärnkraftsreaktor skyldighet att i samråd med övriga reaktorinnehavare förete ett allsidigt program för den forsknings- och utvecklingsverksamhet som krävs för en säker hantering och slutförvaring av uppkommet kärnavfall och för kärnämne som inte skall användas på nylt. Programmet skall också avse en säker avveckling och rivning av den anläggning i vilken verksamheten har bedrivits.

Problemen på avfallsområdet är i allmänhet gemensamma för samtliga reaktorinnehavare och därför är ett för reaktorinnehavarna, åtminstone i väsentliga delar, gemensamt system en viktig fömtsättning för att lösa frågor om de i flera avseenden svåra och kostsamma åtgärder som krävs för en säker avfallshantering och för avveckling av anläggningarna. En sådan samordning sker f. n. och ombesörjs av det av kraftbolagen gemen­samt ägda Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. Möjligheten att upprätta etl gemensamt forskning- och utvecklingsprogram ges i paragrafen genom föreskriften att en reaktorinnehavare skall upprätta eller låta upprätta programmet i samråd med övriga reaktorinnehavare. Även om reaktorin­nehavarna upprättar etl gemensamt program vilar ansvaret för att pro­grammet upprättas och ges det innehåll som föreskrivs på den enskilde reaktorinnehavaren.

Som jag har angett i avsnitt 5.3.2.2 skall forskningsprogrammet vara inriktat pä att redovisa den forskning och utveckling som behöver vidtas för att slutligt kunna lösa problemen kring en säker hantering och slutför­varing enligt den metod som framstår som bäst med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Forskningen omfattar hela processkedjan för avfallets omhändertagande och slutförvaring, således olika typer av mellanlager och andra anläggningar som behövs före slutförvaringen. I kravet på ett allsi­digt program ingår också en redovisning och en uppföljning av alternativa hanterings- och förvaringsmetoder som framkommer under den fortsatta utvecklingen på avfallsområdet, genom såväl den egna forskningen som ulländsk forskning. Syftet med bestämmelsen är att någon bindning till en viss från början bestämd hanterings- eller förvaringsmetod inte skall ske förtån man fått tillräckliga kunskaper för att kunna överblicka och bedöma föreliggande säkerhets- och strälskyddsproblem. Framkommer under det


 


Prop. 1983/84:60                                                     93

fortsatta forskningsarbetet en ny och bättre metod bör i stället denna väljas.

Del är för den slutliga lösningen av avfallsfrågan väsentligt att program­met ges en långsiktig inriktning. I paragrafen anges därför atl forsknings-och utvecklingsprogrammet skall innehålla en översiktlig del i vilken anges samtliga de åtgärder som kan bli behövliga. Programmet skall emellertid också innehålla en mera detaljerad del som behandlar de åtgärder som avses bli vidtagna på kort sikt. Denna period skall avse en tidrymd om minst sex år.

Programmet skall med början år 1986 vart tredje är insändas lill regering­en eller fill myndighet som regeringen bestämmer för att granskas och utvärderas. Denna granskning och utvärdering skall avse både den plane­rade framtida forskningen och redan uppnådda forskningsresultat. De när­mare skälen för denna prövningsordning har redovisats i avsnitt 5.3.2.2. Behövs i viss fråga en årlig redovisning av forskningsprogrammet har tillsynsmyndigheten på forskningsområdet möjlighel alt med stöd av 16— 18 §§ infordra behövliga upplysningar av reaktorinnehavaren.

13 § I fråga om skyldighet för en reaktorinnehavare att svara för vissa
kostnader som staten har och att erlägga en årlig avgift fill staten finns
beslämmelser i lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för
använt kärnbränsle m. m.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i atomenergilagen, överensstäm­mer med 13 § andra stycket i kommitténs förslag.

Som angetts i 11 § åligger det en reaktorinnehavare att bedriva den forsknings- och utvecklingsverksamhet pä avfallsområdet som behövs för att kunna fullgöra de skyldigheter som anges i 10§. I dessa skyldigheter ingår bl. a. att svara för de kostnader som uppstår.

Bestämmelserna om reaktorinnehavarens forskningsskyldighet m.m. har överförts från I § finansieringslagen. I finansieringslagen kvarstår be­stämmelserna om reaktorinnehavarnas skyldighet att svara för statens kostnader för forskning och utveckling m.m. vad avser avfallshantering samt att erlägga en ärlig avgift till staten. En erinran härom anges i nu förevarande paragraf.

Om reaktorinnehavaren underlåter att belala den årliga avgiften kan avgiften f. n. drivas in enligt allmänna regler härför. Genom att reglerna om ansvar för avfallets omhändertagande, inkl. anläggningens avveckling, överförts till denna lag ges möjlighet att förelägga vite eller återkalla elt meddelat fillslånd om ansvaret åsidosätts.

14 § Om ett tillstånd återkallas eller eft tillstånds giltighetstid går ut,
kvarstår skyldigheterna för tillståndsinnehavaren enligt 10 § till dess de
fullgjorts eller befrielse från dem medgivits. Befrielse kan medges av
regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.


 


Prop. 1983/84:60                                                     94

Paragrafen som saknar motsvarighet i gällande lagstiftning, överens­stämmer i sak med 14 § i kommitténs förslag.

I paragrafen slås fasl alt de skyldigheter som enligl 10 § åligger en innehavare av tillstånd kvarstår även om tillståndet återkallas eller giltig­hetstiden för ett tillstånd går ut ända till dess han har fullgjort sina åliggan­den. Delta ansvar kvarstår oavsett om han lagt ned verksamheten eller inle. Det får dock anses rimligt att tillståndsinnehavaren i vissa fall kan medges befrielse från sina förpliktelser. I samband med en sådan befrielse bör prövas om de åligganden som lillståndsinnehavaren har kan fullföljas av annan. I en sådan situation bör också prövas om kraven pä säkerhet och en säker avfallshantering och avveckhng av en aktuell anläggning kan anses tillgodosedda och att medel finns härför. Ett medgivande till befriel­se ges av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Möjligheten Ull delegering bör kunna utnyttjas i fall som motsvarar dem som gäller enligt 1976 års förordning om tillsynsmyndighet enligt atomen­ergilagen (1956: 306), m. m., vilket innebär att SKI bör kunna medges atl pröva frågor om ansvarsbefrielse beträffande vissa kärnämnen. Det an­kommer på regeringen att lämna föreskrifter om del.

Återkallelse av tillstånd m. m.

15 §   Ett tillstånd atl bedriva kärnteknisk verksamhet kan återkallas av

den som har meddelat tillståndet om

1.  villkor eller föreskrifter som uppställts med slöd av 8 eller 9 § i något
väsenlhgl avseende inte iakttas,

2.  vad som har föreskrivits i 11 eller 12 § inte iakttas och det föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt, eller

3.  del i annat fall föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 4§ tredje stycket atomenergila­gen och 15 § i kommitténs förslag, anger när återkallelse av ett fillstånd till kärnteknisk verksamhet kan ske.

Enligt nu gällande beslämmelser i aiomenergilagen får ett tillstånd åter­kallas, om innehavaren av tillståndet inle iakttar ett uppställt villkor eller eljest synnerliga skäl föreligger. I den nu förevarande paragrafen anges atl en återkallelse avser rätten att bedriva en tillåten kärnteknisk verksamhet. Vad som avses med kärnteknisk verksamhet i denna lag anges i 1 §. Det ansvar som är förenat med tillståndet alt inneha kärnämne, kärnavfall eller kärnteknisk anläggning kvarstår däremot enligt vad som föreskrivs i 14 §.

I paragrafen anges vidare ultryckligen att det är den som meddelat tillståndet, dvs. regeringen eller den myndighet som regeringen enligt 5§ bestämt, som meddelar beslut om återkallelse.

I mofiven till aiomenergilagen (SOU 1956:11 s. 109) uttalas atl om etl villkor åsidosätts i allenast ringa mån eller om det villkor som åsidosätts i och för sig är av mindre vikl, bör det inte komma ifråga all återkalla tillstånd. Elt skäl som enligl motiven kan föranleda återkallelse av tillstånd


 


Prop. 1983/84:60                                                     95

utan atl uppställt villkor har åsidosatts kunde vara att någon som innehar Ullstånd alt driva kärnreaktor i något väsentligt avseende bryter mot be­slämmelserna i 1 eller 4 § atomenergilagen.

Jag delar den uppfattning som uttalades vid alomenergilagens tillkomst att en återkallelse av ett tillstånd bör tillgripas endast vid mera allvariiga försummelser från tillståndsinnehavarens sida. Normalt bör således åter­kallelse av Ullstånd inte fillgripas annat än vid allvarliga eller upprepade överträdelser av uppställda villkor eller av föreskrift i lagen. Av stor betydelse är också om försummelsen är väsentlig med hänsyn lill säkerhet eller strålskydd. I avsnittet 5.3.2.2 har jag närmare utvecklat min syn pä frågan om återkallelse på gmnd av försummad forsknings- och utveck-Ungsverksamhet enligt 11 och 12 §§.

De enskilda rekvisiten för återkallelse av elt fillstånd har i förevarande paragraf utformats mol bakgrund av vad jag nu har uttalat. Punkterna I och 3 har sin motsvarighet i gällande bestämmelser i atomenergilagen. I punkten 1 har dock angetts alt ett åsidosättande av villkor eller föreskrift skall ha skett i något väsentligt avseende. Begreppet väsentligt avseende syftar på sådana villkor eller föreskrifter som är av särskild betydelse för alt säkerheten i verksamheten skall kunna tryggas.

Återkallelse av den anledningen att tillståndsinnehavaren inle iakttagit de villkor och föreskrifter avseende forsknings- och utvecklingsverksam­het på avfallsområdet som uppställts får enligt punkten 2 ske endast om det föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt. Somjag har angelt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.2.2) får bedömningen av en återkallel­sefråga i detta avseende anses vara särskilt svåravvägd.

I flertalet fall torde räUelse kunna uppnås genom att myndigheterna meddelar lämpliga villkor och föreskrifter, vilka liksom enligt gällande bestämmelser kan kombineras med vitesföreläggande. Tillsynsmyndighe­terna har därvid även möjlighel all avbryta verksamheten lill dess föreskri­ven åtgärd vidtagits.

Som framgår av 14 § kvarstår en tillståndsinnehavares skyldigheter en­ligt 10 § Ull dess de fullgjorts. Sedan detta skett kan han begära att tillstån­det återkallas. En begäran härom torde ligga i tillständsinnehavarens in­tresse och jag anser därför en särskild bestämmelse i lag i denna fräga inte behövlig.

Återkallelse med stöd av strålskyddslagen kan inte ske beträffande tillstånd som meddelats enligt förevarande lag. Om strålskyddet åsidosätts gäller enligt 18 § slrålskyddslagen alt strålskyddsmyndigheten, när särskil­da omständigheter påkallar det, som ett led i tillsynen kan förordna au anläggning eller anordning inle får användas, förrän föreskriven åtgärd har vidtagits eller ett radioaktivt ämne jämte strålskyddsanordning har omhän­dertagils.


 


Prop. 1983/84:60                                                     96

Tillsyn

16 § Tillsynen över efterlevnaden av vad som föreskrivs i denna lag och
av villkor eller föreskrifter som meddelats med slöd av denna lag utövas av
den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 5 § första stycket atomenergilagen och 16 § första stycket i kommitténs förslag.

Tillsynen över kärnteknisk verksamhet utövas enligt nu gällande be­slämmelser av SKI och SSI. SKLs lillsyn avser efterlevnaden av frågor som regleras i atomenergilagen och SSLs lillsyn av frågor som regleras i slrålskyddslagen. Jag har i avsnitt 5.3.4 förordat alt denna uppdelning av fillsynsverksamhelen bibehålls.

Enligl förevarande paragraf kan regeringen utse SKI att utöva tillsyn över efterlevnaden av vad som föreskrivs i den nu föreslagna lagen och av villkor och föreskrifter som uppställts med slöd av denna lag.

Den fillsyn som utövas av SKI avser frågor om säkerheten vid kärntek­nisk verksamhet, däri inbegripet viss verksamhet som syftar till att uppfyl­la förpliktelser som Sverige har iklätt sig genom internationella överens­kommelser. I tillsynen ingår också tillständsinnehavarens skyldigheter enligt 10§ att hantera och slulförvara uppkommet kärnavfall m.m. pä etl säkert sätt och att avveckla och riva anläggningen pä ell säkert sätt, när dessa åtgärder vidtas.

Utöver de skyldigheter som anges i 10 § åligger det enligl 11 § en inneha­vare av en kämkraftsreaktor att svara för atl erforderlig forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs på kärnavfallsområdel för att en säker avfallshantering och en säker avveckling av verksamheten skall kunna ske. Övervakningen av nu angivna skyldigheter ombesörjs enligt gällande be­stämmelser av kärnbränslehämnden. Som jag har angelt i avsnitt 5.3.2.2 utreds f. n. myndighetsorganisationen i dessa frågor.

Bestämmelser om tillsynen i fräga om strålskydd finns i 14—20§§ slrål­skyddslagen. SSI utövar tillsynen enligt den lagen.

Vid sidan av den lillsyn som regleras genom denna lag eller strålskydds­lagen föreligger också tillsyn vid kärnteknisk verksamhet enligt arbetsmil­jölagen. Det gäller sådana anordningar som inle regleras genom kärnkrafts-lagstiftningen saml andra förhållanden som rör arbetsmiljön. De samord­ningsbehov som här kan föreligga kan, liksom f. n., beaktas i samband med tillståndsprövningen och genom samråd mellan arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspekUonen samt SKI och SSI.

17 §   En tillståndsinnehavare skall på begäran av tillsynsmyndigheten

1.  lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahälla de handlingar
som behövs för tillsynens utövande, och

2.  ge myndigheten tillträde till anläggning eller plats där kärnteknisk
verksamhel bedrivs, i den omfallning som behövs för tillsynens utövande.


 


Prop. 1983/84:60                                                                   97

Denna paragraf har sin motsvarighet i 6§ atomenergilagen samt 17 och 18 §§ i kommitténs förslag.

I paragrafen åläggs en tillslåndsinnehavare att lämna tillsynsmyndighet upplysningar och tillträde till anläggning och plats där kärnteknisk verk­samhet bedrivs i den omfattning som behövs för att tillsynen skall kunna utövas. I lillståndshavarens upplysningsskyldighet ligger också atl redovi­sa sådana förhållanden vid en anläggning eller plats som behövs för be­dömning av med slöd av lagen uppställda villkor och föreskrifter.

Motsvarande bestämmelser vad avser strålskyddet finns i 15 och 17 §§ slrålskyddslagen.

18 § Tillsynsmyndigheten får besluta om de åtgärder som behövs för all
trygga efterlevnaden av denna lag eller av villkor eller föreskrifter som
uppställts med stöd av lagen.

Paragrafen har sin motsvarighet i 6 § första stycket aiomenergilagen och 17 § första stycket i kommitténs förslag.

För atl kunna fullgöra sin uppgift ges tillsynsmyndigheten i denna para­graf befogenhet atl besluta om sådana åtgärder som behövs för atl trygga efterlevnaden av de allmänna skyldigheter som enligl lagen åligger en tillslåndsinnehavare och av de villkor och föreskrifter som uppställts med stöd av lagen. Sådana åtgärder kan utgöras t. ex. av anvisningar i form av föreskrifter eller av direkta åtgärder för alt underlätta kontrollen av en anläggning.

Offentlig insyn

19    § Den som innehar tillstånd att driva en kärnkraftsreaktor eller en anläggning för lagring, hantering eller förvaring av kärnavfall eller av kämämne som inte skall användas på nytt är skyldig att ge lokal säkerhets­nämnd som regeringen bestämmer insyn i säkerhets- och strålskyddsarbe­tet vid anläggningen.

20    § Insynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämta information om det säkerhets- och strålskyddsarbete som har utförts eller planeras vid en anläggning som avses i 19 § och ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbele.

Paragraferna har sin motsvarighet i 1 och 2§§ lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken och överensstämmer med 19 och 20 §§ i kommitténs förslag. Frågan om offentlig insyn har närmare behand­lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.5).

Till skillnad från nu gällande bestämmelser kan lokal säkerhetsnämnd inrättas även i kommun inom vilken lagrings-, hanterings- och förvarings­anläggningar för kärnavfall m. m. uppförs.

Enligt 19 § har de lokala säkerhetsnämndema fått utökade uppgifter. Nämndernas uppgift är således inte som f. n. begränsad till det kärntek­niska säkerhetsarbete som ulförts eller planeras vid en kärnkraftsreaktor. 7   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                     98

Nämndernas insyn och informationsskyldighet skall omfatta över huvud taget allt förekommande säkerhets- och strålskyddsarbete vid en anlägg­ning. Häri ingår säkerhets- och slrålskyddsfrågor vid bl.a. transporter av kärnavfall till och frän den aktuella anläggningen. Till säkerhetsfrågorna hör också, som framgår av motiveringen lill 4 §, frågor om skydd av en anläggning eller transport (fysiskt skydd), dock i den mån insyns- och informationsskyldigheten är förenlig med kraven pä sekretess.

De lokala säkerhetsnämndema har även tillagts räu att få insyn i och möjlighel att informera om frågor avseende planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor.

21 §   Tillståndsinnehavaren skall på begäran av nämnden

1.    lämna nämnden upplysningar om tillgängliga fakta och låta nämnden ta del av tillgängliga handlingar, allt i den män det behövs för att nämnden skall kunna fullgöra vad som anges i 20 §, och

2.    ge nämnden tillträde till och förevisa anläggningar eller platser, om det behövs för att nämnden skall få innebörden av upplysningar eller handlingar som utlämnats enligt 1 belyst och tillträdet är förenligt med gällande säkerhetsföreskrifter.

Paragrafen överensslämmer i sak med 3 § lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken och 21 § i kommitténs förslag.

I paragrafen regleras fillståndsinnehavarens skyldighet att på en säker-helsnämnds begäran ge de upplysningar m. m. som nämnden behöver för att få insyn och kunna inhämta information. Informationsskyldigheten omfauar sådan informafion som är tillgänglig för innehavaren av anlägg­ningen. Däri ligger bl. a. att den skall kunna tillhandahållas utan väsentliga ölägenheter eller kostnader för innehavaren. Någon skyldighet för denne alt för nämndens räkning göra utredningar i olika frågor är det alltså inte fråga om.

Frågor om tillträde till en anläggning som avses i 19 § regleras av föreskrifter som SKI meddelat med stöd av lämnat tillstånd till innehav och drift av anläggningen. Tillträde av annan än anläggningens personal kräver i princip särskill tillstånd av SKI. Härvid gäller att tillträde inte får stå i konflikt med de säkerhelsintressen som det åvilar inspektionen att beakta. Som framgår av denna paragraf (punkten 2) gäller skyldigheten alt lämna säkerhetsnämnderna tillträde lill en anläggning i den mån tillträdet är förenligt med gällande säkerhetsföreskrifter och i den omfattning sä är fallet.

Av instruktionerna för SKI och SSI framgår att det åligger dessa myn­digheter att bl.a. ge säkerhetsnämndema information om frågor som rör resp. myndighets verksamhetsområde. Motsvarande skyldighet anser jag bör åläggas den myndighet som handhar frågan om hantering och slutför­varing av använt kärnbränsle m.m. och om forskning och utveckling på dessa områden. Det ankommer på regeringen att föreskriva härom.


 


Prop. 1983/84:60                                                     99

Ansvarsbestämmelser m.m.

22 §   Till böter eller fängelse i högsl två år döms den som

1.    utan tillstånd enligl 5 eller 6 § bedriver kärnteknisk verksamhet,

2.    underlåter alt iaktta villkor eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag, eller

3. åsidosätter föreskrifter om provning som meddelats med stöd av 9 §.
I fråga om olovlig införsel av kämämne eller kärnavfall eller olovlig

utförsel av kärnämne eller annat som avses i 1 § 4 eller försök därtill gäller lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Paragrafen har sin motsvarighet i 7 § atomenergilagen och 22 § i kom­mitténs förslag.

I förhållande lill nu gällande bestämmelser i aiomenergilagen har skillna­den mellan påföljd för normala och grova brott lagils bort. Vidare har lagts lill att straffbestämmelserna omfattar även åsidosättande av föreskrift om provning. I andra stycket har angetts att lagen om straff för vamsmuggling skall tillämpas även i fråga om olovlig införsel av kärnämne eller kämav­fall.

I fråga om sådan upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt som avses i 1 § 5 gäller straffbestämmelserna i första stycket.

Bestämmelser om straff för underlåtenhet att iaktta villkor och föreskrif­ter vad avser strålskyddet finns i 23 § andra stycket strålskyddslagen.

23 § Kärnämne eller kärnavfall som någon utan tillstånd enligt 5 § för­
värvat, innehaft, överlåtit, hanterat, bearbetat, transporterat eller annars
tagit befattning med kan förklaras helt eller delvis förverkat, om del inte är
uppenbart obilligt. Innehar han inte längre ämnet, får i stället värdet
förklaras förverkat.

Paragrafen har sin motsvarighet i 8 § atomenergilagen och 23 § kommit­téns förslag. Paragrafen har redaktionellt ändrats så alt den överenstämmer med I §

2.

24 § Den som inte fullgör vad tillsynsmyndigheten begär eller beslutar
med stöd av 17 eller 18 § eller vad den lokala säkerhetsnämnden begär med
stöd av 21 § eller som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar myn­
digheten eller nämnden orikliga uppgifter, döms till böter eller fängelse i
högst sex månader.
                                . _.

Paragrafen molsvarar 9 § atomenergilagen och 5 § lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Motsvarande bestämmelse finns i 24 § kommitténs förslag.

I paragrafen har följts den straffskala som anges i atomenergilagen. Det innebär en skärpning i förhållande till vad som stadgas i 5 § lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken, enligt vilken påfölj­den är böter.


 


Prop. 1983/84:60                                                    100

25 § Den som inte följer vad som föreskrivs i 10-12 § eller med stöd av
denna lag uppställda villkor eller föreskrifter eller att efterkomma vad
fillsynsmyndigheten har begärt eller beslutat med stöd av 17 eller 18 §, får
av myndigheten föreläggas vite.

Paragrafen molsvarar 10 § atomenergilagen och 25 § i kommitténs för­slag.

Fräga om utdömande av vite enligt denna paragraf prövas av allmän domstol pä talan av allmän åklagare. Om tillsynsmyndigheten anser att förelagt vite bör dömas ut, har myndigheten således att hos vederbörande åklagare begära atl denne väcker talan därom.

Bestämmelser om vitesföreläggande i frågor som omfattas av SSLs Ullsyn finns i 20 § slrålskyddslagen.

26 § Brott som avses i 22 § första stycket eller 24 § får åtalas av allmän
åklagare endast om del anmäls till åtal av tillsynsmyndigheten.

Paragrafen molsvarar 12 § atomenergilagen och 26 § i kommitténs för­slag.

Frågor om kärnteknisk verksamhet kräver i stor omfattning speciella kunskaper och avser särskilt vad gäller kärnkraftverk avancerade tekniska system. Med hänsyn härtill anser jag del lämpligt att för åtal för brott som avses i 22 § första stycket eller 24 §, liksom f. n., skall krävas anmälan av fillsynsmyndigheten.

27 § Beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag får överklagas hos
regeringen genom besvär.

Beslut av tillsynsmyndigheten skall gälla omedelbart, om inte annat besiäms.

Denna paragraf överensslämmer i sak med 13 § atomenergilagen och

27      § i kommitténs förslag.

Skrivelse med överklagande ges in lill industridepartementet och prövas av regeringen.

28      § Beslul av en lokal säkerhetsnämnd om begäran enligt 21 § får
överklagas hos länsrätten genom besvär.

Paragrafen överensstämmer i sak med 4 § lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken och 28 § i kommitténs förslag.

Övergångsbeslämmelser

1, Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

2.   Genom denna lag upphävs lagen (1956: 306) om rätt atl utvinna atom­
energi m.m. (atomenergilag), lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att
lillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m., lagen (1979:335) om förbud mot att


 


Prop. 1983/84:60                                                                  101

under viss tid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle och lagen (1980: 1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken.

Bestämmelserna i 4 § lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m. och 2 § lagen om förbud mot att under viss tid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle skall fortfarande gälla intill utgången av år 1989.

3.    Förekommer i lag eller annan författning hänvisning fill föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4.    Tillstånd samt villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av atomenergilagen skall anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i den nya lagen.

5.    I mäl eller ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av den nya lagen tillämpas äldre bestämmelser. Ansökan om tillstånd enligt lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m., som har getts in men inte avgjorts före lagens ikraftträdande, skall dock prövas enligt 6 § i den nya lagen.

6.    Bestämmelserna i 12 § gäller inte i fråga om en kärnkraftsreaktor för vilken tillståndet före lagens ikraftträdande har begränsats till att avse viss lid under den tid som begränsningen gäller. Innehavare av sådan reaktor kan dock under tillståndets giltighetstid hos regeringen eller den myndighet som regeringen beslämmer anmäla att han åtar sig att fullgöra vad som föreskrivs i 12 §. Den bestämmelsen gäller i sä fall frän och med dagen för anmälan.

Motiven för övergångsbestämmelserna har närmare behandlats i avsnit­ten 5.3.2.3 och 5.3.8. Vad som anges i punkterna 1-5 molsvarar i huvud­sak kommitténs förslag.

7.2 Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110)

1 § Med radiologiskt arbete förstås i denna lag arbete med radioaktivt
ämne, arbele vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning,
avsedd att utsända joniserande strålning, och arbete vid kärnteknisk an­
läggning.

Med joniserande strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

Om det är påkallat från strålskyddssynpunkt, får regeringen föreskriva atl vad som i lagen sägs om teknisk anordning avsedd atl utsända jonise­rande strålning eller om radiologiskt arbete skall gälla helt eller delvis även teknisk anordning av visst slag som är avsedd att utsända icke-joniserande strålning respektive arbete vari användes sådan anordning. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som nu har sagts.

2 § Radiologiskt arbele må ej bedrivas utan tillstånd av myndighet som
regeringen bestämmer (strålskyddsmyndigheten). Ej heller må någon ulan
tillstånd av strälskyddsmyndigheten innehava röntgenutrustning eller an­
nan teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning, idka han­
del med radioaktivt ämne eller eljest till riket införa eller här förvärva,
innehava eller överlåta sådant ämne.

Den som ej innehar sådant tillstånd må ej utan medgivande av strål­skyddsmyndigheten taga hand om oförtullat radioaktivt ämne pä säll som


 


Prop. 1983/84:60                                                    102

avses i 3 § andra stycket lullagen (1973:670). I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m.

Tillstånd må meddelas för viss yrkesgmpp eller för vissa inrättningar, institutioner eller förelag.

Avhder någon som innehar tillstånd enligl denna lag, vare tillståndet likväl, såvitt angår rätt alt innehava radioaktivt ämne eller röntgenutrust­ning eller annan teknisk anordning, gällande för dödsboet intill tre månader frän dödsfallet.

Tillstånd enligt denna lag erfordras ej för vad som omfattas av tillstånd enligl lagen (000:000) om kärnteknisk verksamhet om icke annat före­skrives i tillståndet.

I fräga om prövningen av frågor om tillstånd till radiologiskt arbete, avseende tillverkning av radioaktiva läkemedel, eller till handel med eller införsel av sådana läkemedel finns också föreskrifter i lagen (1981; 289) om radioakUva läkemedel.

5 § Vid meddelande av tillstånd skall strälskyddsmyndigheten stadga de
villkor och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur strålskyddssyn­
punkt. Myndigheten må ock senare, när del finnes påkallat, stadga nya
eller ändrade villkor eller föreskrifter.

Meddelas tillstånd enligt 2 § tredje stycket, äger strälskyddsmyndighe­ten föreskriva skyldighet atl göra anmälan om förvärv av anordning eller ämne som avses med tillståndet.

När tillstånd beviljats enligt lagen (0000; 000) om kärnteknisk verksam­het, äger strälskyddsmyndigheten meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för tillslåndel gällande villkoren, erfordras för strålskyddet. Avser fillständet anläggning som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, underställas regeringens prövning.

6 § Ej må någon som innehar tillstånd enligt denna lag utan strålskydds-
myndighetens medgivande bruka annan lokal eller i 2 § avsedd anordning,
annat radioaktivt ämne eller siörre mängd av sådant ämne än som angivits i
tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning eller eljest utnyttja
tillståndet på annat sätt, i störte omfattning eller under andra förhållanden
än tillståndet avser.

Den soni innehar tillstånd enligt lagen (0000:000) om kärnteknisk verk­samhel må ej heller utan strälskyddsmyndighetens medgivande vidtaga ändring med avseende ä förhållande, varom myndigheten meddelat före­skrift enligt 5 § tredje stycket.

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1984.

Ändringarna i strålskyddslagen överensstämmer med kommitténs för­slag.

De förelagna ändringarna innebär en anpassning till den nya terminolo­gin i lagen om kärnteknisk verksamhet. Det nuvarande begreppet anlägg-


 


Prop. 1983/84:60                                                    103

ning för utvinning av kärnenergi i 1 § strålskyddslagen har utvidgats och ersatts med det mera heltäckande begreppet kärnteknisk anläggning. Vad som avses med kärnteknisk anläggning framgår av 2 § lagen om kärntek­nisk verksamhet.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.1 och 5.3.4) tagit upp frågor om samspelet mellan lagen om kärnteknisk verksamhet och slrål­skyddslagen samt uppdelningen av tillsynsansvaret mellan SKI och SSI.

Ändringarna i slrålskyddslagen bör träda i kraft samfidigt med ikraftträ­dandet av lagen om kärnteknisk verksamhet.

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

1 § Av bestämmelserna i 10 och 11 §§ lagen (0000:000) om kärnteknisk
verksamhet följer alt den som har tillstånd atl inneha eller driva en käm­
kraftsreaktor (reaktorinnehavaren) skall svara för kostnaderna för att

1.    i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör frän detta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt,

2.    reaktoranläggningen skall kunna avvecklas och rivas på ett säkert sätt, och

3.    den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i 1 och 2 skall kunna fullgöras.

2 § Utöver vad som anges i I § svarar reaktorinnehavaren även för de
kostnader som staten har för att

1.    komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i 1 § 3,

2.    pröva frågor som avses i 5 § andra stycket eller 10 § och

3.    övervaka och kontrollera slutförvar.

Ändringarna i dessa paragrafer överensstämmer med kommitténs för­slag. En smärre redaktionell ändring har dock vidtagits. Med en kärn­kraftsreaktor avses enligt vad som anges i 2 § 1 a lagen om kärnteknisk verksamhet en anläggning för utvinning av kärnenergi.

De ändringar som föreslås i finansieringslagen är föranledda av all de nuvarande beslämmelserna i 1 § denna lag om en reaktorinnehavares ansvar för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioak­tivt avfall som härrör från detta, för avveckhng och rivning av reaktoran­läggningen och för behövlig forsknings- och utvecklingsverksamhet på avfallsområdet har överförts till 10 och 11 §§ lagen om kärnteknisk verk­samhet. Av bestämmelserna om reaktorinnehavarens skyldigheter följer, att han har att svara för kostnaderna för de åtgärder som behöver vidtas och för att erforderliga åtgärder blir utförda.

Med hänsyn till att bestämmelserna om en reaktorinnehavares skyldig­heter förts över till den nya lagen har bestämmelserna härom i 1 och 2 §§ finansieringslagen utgått. I dessa paragrafer anges därför enbart vilka


 


Prop. 1983/84:60                                                    104

kostnader som en reaklorinnehavare är skyldig alt betala till staten genom årlig avgift. I övrigt har vidtagits vissa justeringar i 1 och 2 §§.

3 § Reaklorinnehavaren skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta en beräkning över de kostnader som behövs för de åtgärder som anges il §. I de beräknade kostnaderna skall ingå dels en uppskattning av kostnaderna för samUiga de åtgärder som kan bli behöv­liga, dels kostnaderna för de ålgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst tre år. Kostnadsberäkningen skall åriigen ses över.

Kostnadsberäkningen skall varje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommitténs förslag, ersätter nuvarande bestämmelser i 3 § om bl.a. skyldighet alt upprätta en plan för forsknings- och utvecklingsverksamhet enligl I §.

Beslämmelserna om reaktorinnehavarnas skyldighet alt bedriva forsk­nings- och utvecklingsverksamhet pä avfallsområdet samt kontrollen och fillsynen häröver har, somjag närmare motiverat i avsnitt 5.3.2.2, över­förts till 10-12 §§ lagen om kärnteknisk verksamhet. I skyldigheterna ingår bl. a. att svara för de kostnader som reaklorinnehavarnäs egen forsk­ningsverksamhet medför. Det innebär att reaktorinnehavarnas uppgifts­skyldighel enligt finansieringslagen begränsas lill atl avse en kostnadsredo­visning för atl de ärliga avgifter som reaktorinnehavarna skall eriägga till staten skall kunna bestämmas. Denna redovisning omfattar dels de beräk­nade kostnaderna för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall samt avveckling och rivning av reaktoranläggningen, dels koslnadema som behövs för de åtgärder som avses bli vidtagna inom den närmaste liden. Bestämmelserna i 3 § har ändrats i enlighet härmed. Un­derlag för en bedömning av kostnadsredovisningen ges i det forsknings-och utvecklingsprogram som reaktorinnehavarna enligl 12 § lagen om kärnteknisk verksamhel skall lämna vart tredje år.

För alt nå överensstämmelse med granskningsliderna i 12 § lagen om kärnteknisk verksamhet har tiden för kostnadsberäkningen beslämts till tre år.

I 4 § finns beslämmelser om myndighetens (kärnbränslenämndens) plan för de åtgärder som staten har för komplettering av reaklorinnehavarnäs forsknings- och utvecklingsverksamhet samt för övriga kostnader som staten har enligl 2 §. Somjag angett i den allmänna motiveringen (avsniU 5.3.2.2) pågår f.n. översyn av frågoma om samhällets forskning på bl.a. avfallsområdet och den lämpligaste organisationen härav. I avvaktan på resultatet av detta arbete bör enligt min mening bestämmelserna i 4 § finansieringslagen kvarstå oförändrade. Del innebär aU planen enligt den­na paragraf bl. a. skall ange vilka forskningsinsatser som staten svarar för samt kostnaderna härför. Underiag för bedömningen av den kompletteran-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  105

de forskning som skall bedrivas enligt 4 § erhålls genom det forsknings-och utvecklingsprogram som anges i 12 § lagen om kärnteknisk verksam­het.

5 § För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostna­
der som avses i 1 och 2 §§ skall reaktorinnehavaren årligen, så länge
reaktorn är i drift, erlägga en avgift till staten. Såvitt angår kostnaderna för
hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle skall skyldigheten att
betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta
har förts bort frän reaktoranläggningen. Avgiften utgår i förhällande till
den från reaktoranläggningen levererade energin.

Avgiftens storlek fastställs ärligen för nästföljande kalenderår av rege­ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Den åriiga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbelop­pen som erläggs under reaktorns drifttid täcker de kostnader som avses i första stycket.

6 § Den årliga avgiften bestäms med ledning av den kostnadsberäkning
och plan som avses i 3 och 4 §§ och med hänsyn till de beräknade utgif­
terna för åtgärder som avses i I och 2 §§. I fråga om åtgärder som avses i
1 § skall härvid beaktas tidigare vidtagna åtgärder för omhändertagande av
använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härtör frän delta, reaktoran­
läggningens beskaffenhet och övriga omständigheter som kan påverka
avgiftsberäkningen.

Om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen, bestäms avgiften lill skäligt belopp.

Dessa paragrafer har ändrats som en följd av ändringarna i 1-3 §§.

Övergångsbestämmelser Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

I fräga om en kärnkraftsreaktor för vilken fillständet före lagens ikraft­trädande har begränsats till atl avse viss tid gäller 3 § i dess äldre lydelse under den tid som begränsningen gäller till dess innehavaren av reaktorn enligl punkten 6 övergångsbestämmelserna lill lagen (0000:000) om kärn­teknisk verksamhet har anmält att han åtar sig att fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i 12 § i den lagen.

Ändringarna i finansieringslagen bör träda i kraft samtidigt med ikraft­trädandet av lagen om kärnteknisk verksamhet.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.2.2) förordat att det beiräffande de fem reaktorer som prövats enligt villkorslagen och som meddelats lidsbegränsade driftstillstånd inte skall uppställas större forsk­ningsskyldigheter pä avfallsområdet än vad som i dag gäller. Enligt 6. övergångsbestämmelserna till lagen om kärnteknisk verksamhet kan dock dessa reaktorinnehavare anmäla att de åtar sig den mera omfattande forsk­ningsskyldighet som följer av 12 § den lagen. I övergångsbestämmelserna till finansieringslagen anges med hänsyn härtill att 3 § fortfarande gäller beträffande nu avsedda reaktorer till dess en sådan anmälan gjorts.


 


Prop. 1983/84:60                                                             106

7.4 Förslaget Ull lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndig­heter

13 § I fråga om rätt att förvärva, inneha eller på annat sätt taga befattning med uran eller annat ämne, som utgör kärnämne enligt 2 § lagen (0000; 000) om kärnteknisk verksamhet, finns bestämmelser i den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Bestämmelsen i 13 § minerallagen har ändrats sä att den ansluter till terminologin i lagen om kärnteknisk verksamhet. Somjag harangett i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.9.2) föreligger tillslåndsplikt enligt la­gen om kärnteknisk verksamhet beträffande sådant material som hämtats upp ur en gmva vid gruvdrift eller provbrytning. Bestämmelserna i 13 § minerallagen har förtydligats i detta hänseende.

F. n. gäller att generella tillstånd för envar lämnas enligt kungörelsen (1970:749) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen (1956: 306) avseende smärre kvanUteter ämnen med uran m. m., bl. a. högst 5000 gram naturiigt eller utarmat uran eller förening därav, samt ämnen, vars hall av uran eller torium ej överstiger 50 gram per ton. I dessa fall fordras tillstånd enligt slrålskyddslagen.

Ändringen i denna paragraf bör träda i kraft samtidigt med ikraftträdan­det av lagen om kärnteknisk verksamhel.

7.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

8 kap.

18 § Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds affärs- eller driftför­hållanden som har lämnats på grund av föreskrift i lagen (0000:000) om kärnteknisk verksamhet beiräffande offentlig insyn i säkerhets- och strål­skyddsarbetet vid vissa kärntekniska anläggningar, om det kan antas alt den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag frän sekretessen, om den finner det vara av vikt alt uppgiften lämnas. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984.

För säkerhelsnämndernas verksamhel finns bestämmelser om sekretess i förevarande paragraf. F. n. gäller sekretess för sådan uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden som har lämnats på gmnd av föreskrift i särskild lagstiftning om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftver­ken.

Den särskilda lagstiftningen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken ingår nu i lagen om kärnteknisk verksamhel. Enligt 19 § den lagen hårde lokala säkerhetsnämnderna fått utökade uppgifter. Nämn-


 


Prop. 1983/84:60                                                   107

dernas insyn och, enligt 20 §, informationsskyldighet omfattar över huvud laget allt förekommande säkerhets- och strålskyddsarbete vid en anlägg­ning. Till skillnad mot vad som f. n. gäller kan lokala säkerhelsnämnder inrättas också i kommuner där lagrings- och förvaringsanläggningar för kärnavfall m. m. uppförs.

Bestämmelserna i 8 kap. 18 § sekretesslagen har ändrats till följd av de ändringar i fråga om offentlig insyn som jag nu har redogjort för.

Ändringen bör träda i kraft samtidigt med ikraftträdandet av lagen om kämteknisk verksamhet.

8   Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yttrande inhämlas över förslagen till

1.    lag om kärnteknisk verksamhet,

2.    lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110),

3.    lag om ändring i lagen (1981:669) om finansiering av framlida utgifter för använt kärnbränsle m. m.,

4.    lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter,

5.    lag om ändring i sekretesslagen (1980; 100).

9   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1983/84:60                                                                  108

Bilaga I Kommitténs förslag

Författningsförslag

1    Förslag till

Lag om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1  §    Denna lag gäller kärnteknisk verksamhet.

2  § Genom prövning av fräga om tillstånd till kärnteknisk verksamhet, genom villkor och föreskrifter och genom en fortlöpande tillsyn skall sörjas för att verksamheten bedrivs med beaktande av samhällets krav på säker­het och av de förpliktelser som följer av avtal och överenskommelser på kärnenergiområdet som Sverige har ingått.

Bestämmelserom strålskydd ges i strålskyddslagen (1958; IfO).

3 § Vid kärnteknisk verksamhet skall vidtas de säkerhetsåtgärder som
krävs för att

1.    förebygga fel i och felaktig funkfion hos utrustning, felaktigt handlan­
de eller annan omständighet som kan leda till en radiologisk olycka och

2. förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.

Tillämpningsområde

4 §    Med kärnteknisk verksamhet avses

1.    uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning,

2.    förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport eller annan befattning med kärnämne eller kärnavfall,

3.    införsel till landel av kärnämne eller kärnavfall,

4.    utförsel ur landet av

a. kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne,

b.    vad som har framställts av kärnämne eller vara i vilket sådant ämne
ingår,

c.    utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordning­
ställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne, om
regeringen föreskriver det.

5.    upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka utrustning
eller material som avses i 4 c av den som inom riket tillverkar sådan
utrustning eller sådant material.


 


Prop. 1983/84:60                                                    109

Deflnitioner

5 §   I denna lag avses med

kärnteknisk anläggning: \. anläggning   för   utvinning   av   kärnenergi (kärnreaktor),

2.    annan anläggning, i vilken en självunderhål­lande kärnreaktion kan ske, säsom forskningsreaktor,

3.    anläggning för utvinning, framställning, hantering, bearbetning, lagring eller förvaring av kärnämne,

4.    anläggning för hantering, bearbetning, lag­ring eller förvaring av kärnavfall,

kärnämne:             1. uran, plutonium eller annat ämne, som an-

vänds eller kan användas för utvinning av kärnenergi (kärnbränsle), eller förening i vilken sådant ämne ingår,

2.    torium eller annat ämne, som är ägnat atl omvandlas till kärnbränsle, eller förening i vilken sådant ämne ingår,

3.    deuterium eller tritium eller förening i vil­ken sådant ämne ingår,

4.    använt kärnbränsle, som efter omvandling kan användas för utvinning av kärnenergi,

kärnavfall:             1. använt  kärnbränsle,  som har placerats  i

slutligt förvar,

2.    radioaktivt ämne eller material som bildats eller blivit radioaktivt förorenat eller erhållits som avfall i samband med kärnteknisk verksamhet,

3.    radioakfiva delar av kärnteknisk anläggning som avvecklas.

Tillståndsplikt m. m.

6   § För kärnteknisk verksamhet krävs tillstånd enligl denna lag. Till­stånd meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm­mer.

7   § En kärnreaktor för utvinning av kärnenergi får inte utan särskilt tillstånd av regeringen första gängen tillföras kärnämne sä att en självun­derhållande kärnreaktion kan ske.

Tillstånd får lämnas endast om reaktorns innehavare har

1.   visat att för hantering och slutlig förvaring av använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall som härrör från detta finns en metod som kan godtas med
hänsyn till säkerhet och strålskydd och

2.   företett ett allsidigt program för den forsknings- och utvecklingsverk­
samhet som behövs för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt
avfall som härrör från detta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett
säkert sätt.

8   § För förvärv eller innehav av uran med en halt av isotoperna uran 233 eller uran 235 som överstiger 20 procentenheter eller av renframställt plutonium krävs särskill tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

9   § Etl tillstånd till kärnteknisk verksamhet får begränsas till att avse viss tid.


 


Prop. 1983/84:60                                                             HO

Tillståndsvillkor m. m.

10 § När ett tillstånd meddelas eller under ett tillstånds giltighetstid får
uppställas sädana villkor som är påkallade med hänsyn Ull säkerhet och
strålskydd.

Bestämmelser om villkor som är påkallade av strålskyddsskäl och om meddelande av föreskrifter härför under ett tillstånds giltighetstid ges i strålskyddslagen (1958:110).

11 § Regeringen kan i fråga om anordningar för kärnteknisk verksamhel,
som är av betydelse från säkerhetssynpunkt, meddela föreskrifter om
provning, kontroll eller besiktning samt om avgifter.

Regeringen får överlåta ät myndighet som regeringen beslämmer att meddela sådana föreskrifter som avses i första stycket.

Allmänna skyldigheter m. m. för innehavare av Ullstånd

12 §   Den som har tillstånd Ull kärnteknisk verksamhet skall svara för atl

1.   de åtgärder vidtas, som med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilken den bedrivs, krävs för att upprätthälla en betryg­gande säkerhet,

2.   i verksamheten uppkommet kärnavfall och i verksamheten uppkom­met kärnämne, som icke används på nytt, hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt och

3.   den anläggning, i vilken verksamheten bedrivs avvecklas och rivs på etl säkert sätt.

Beslämmelser om skyldigheter för tillståndsinnehavare med hänsyn lill strålskyddet ges i slrålskyddslagen (1958:110).

13 § Den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnreaktor för
utvinning av kärnenergi skall, utöver vad som sägs i 12 §, svara för att den
forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt
vidtas som behövs för alt vad som föreskrivs i 12 § 2 och 3 skall kunna
fullgöras.

Om skyldighet för reaklorinnehavaren att svara för vissa kostnader som staten har och all erlägga en ärlig avgift Ull staten ges bestämmelser i lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

14 § Om etl tillstånd återkallas eller etl tillstånds giltighetstid gått ut,
kvarstår skyldigheterna för lillståndsinnehavaren enligt 12 § lill dess de
fullgjorts. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan
medge alt lillståndsinnehavaren befrias från sina skyldigheter.

Återkallelse av tillstånd m. m.

15 §    Ett tillstånd alt bedriva kärnteknisk verksamhet kan återkallas om

1.    villkor eller föreskrift som uppställts med stöd av denna lag eller fillståndsinnehavarens skyldigheter enligt 12 och 13 § inte iakttas eller

2.    det i annal fall föreligger synnerliga skäl frän säkerhetssynpunkt.


 


Prop. 1983/84:60                                                                  111

Tillsyn

16 § Tillsynen över efterlevnaden av vad som föreskrivs i denna lag saml
av villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag utövas av
myndighet som regeringen bestämmer.

Bestämmelser om tillsyn från strålskyddssynpunkt ges i strålskyddsla­gen (1958:110).

17   § En tillslåndsinnehavare skall pä myndighetens anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynens utövande. Tillståndsinnehavaren skall vidare följa de villkor och föreskrif­ter, vilka myndigheten meddelar för att trygga efterlevnaden av vad som föreskrivs i 10, 12 och 13 §§.

18   § För alt möjliggöra lillsyn enligl denna lag är en tillståndsinnehavare skyldig att lämna tillträde till anläggning eller plals, där kärnteknisk verk­samhel bedrivs, samt upplysa om förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av denna lag eller vilkor och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Offentlig insyn

19   § Den som innehar tillstånd atl driva en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi eller en anläggning för lagring, hantering eller förvaring av kämämne, som icke skall användas på nylt, eller av kärnavfall är skyldig atl ge lokal säkerhetsnämnd, som regeringen beslämmer, insyn i säker­hets- och strälskyddsarbetet vid anläggningen.

20   § Insynen skall göra det möjligt för nämnden att inhämta information om det säkerhets- och strälskyddsarbete som utförts eller planeras vid anläggning som avses i 19 § och ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbele.

21   §   Tillständsinnehavaren skall på anfordran av nämnden

 

1.    lämna nämnden upplysningar om tillgängliga fakta och låta nämnden ta del av tillgängliga handlingar, allt i den mån det behövs för att nämnden skall kunna fullgöra vad som anges i 20 §,

2.    ge nämnden tillträde lill och förevisa anläggning eller plats, om det behövs för att nämnden skall få innebörden av upplysning eller handling som utlämnas enligt 1 belyst och tillträdet är förenligt med gällande säker­hetsföreskrifter.

Ansvarsbestämmelser m. m.

22 § Den som bryter mol vad som föreskrivs i 6-8 §§ eller underlåter alt iaktta villkor och föreskrift som meddelats med stöd av denna lag, döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.

Om påföljd för olovlig utförsel av kärnämne eller annal som avses i 4 § 4 eller försök därfill, finns föreskrifter i lagen (1960:418) om straff för varu­smuggling.


 


Prop. 1983/84:60                                                                  112

23    § Kärnämne eller kärnavfall som någon ulan tillstånd enligt 6 eller 8 § innehaft, bearbetat eller annars tagit befattning med kan förklaras helt eller delvis förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. Innehar han inte längre ämnet, får i stället värdet förklaras förverkat.

24    § Den som underlåter atl ställa sig till efterrättelse vad myndighet föreskriver eller fordrar med stöd av 17 eller 18 § eller vad lokal säkerhets­nämnd fordar med stöd av 21 § eller i fall som i nämnda paragrafer avses uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar myndigheten eller nämnden oriklig uppgift, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

25    § Den som underlåter alt följa villkor, som avses i 10 § första stycket eller att efterkomma vad myndighet föreskrivit eller fordrat med stöd av 17 eller 18 §, får av myndigheten föreläggas lämpligt vite.

26    § Brott som avses i 22 eller 24 § får inle åtalas av allmän åklagare, om det inte anmäls till åtal av myndigheten eller den lokala säkerhetsnämnden.

27    § Talan mot beslut av myndighet enligt denna lag förs hos regeringen genom besvär.

Beslut av myndigheten länder omedelbart till efterrättelse, om intet annal förordnas.

28 § Beslut av en lokal säkerhetsnämnd om anfordran enligt 21 § över­
klagas hos länsrätten genom besvär.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag Iräder i kraft den

2.    Genom denna lag uphävs lagen (1956; 306) om rätt alt utvinna atom­energi m.m. (atomenergilag), lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreklor kärnbränsle, m.m. och lagen (1980: 1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken.

3.    Om del i lag eller annars hänvisas till föreskrift, som har ersatts genom en beslämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmel­sen.

4.    Tillstånd samt villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av atomenergilagen skall anses ha meddelats enligt motsvarande beslämmelse i nya lagen.

5.    I mål eller ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av den nya lagen tillämpas äldre beslämmelser. Ansökan om tillstånd enligt lagen om särskill tillstånd att lillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m., som gells in men ej avgjorts före lagens ikraftträdande, skall dock prövas enligt bestämmelserna i den nya lagen.

6.    I fråga om ersättning enligt lagen om särskill tillstånd alt lillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. för åtgärd som har vidtagits före denna lags ikraftträdande gäller fortfarande äldre bestämmelser.


 


Prop. 1983/84:60                                                                  113

2   Förslag till

Lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110)

Härigenom föreskrivs att 1,2,5 och 6 §§ slrålskyddslagen (1958:110) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1 §'

Med radiologiskt arbete förstås i   Med radiologiskt arbete förstås i
denna lag arbele med radioaktivt
denna lag arbele med radioaktivt
ämne, arbete vari bmkas röntgen-
ämne, arbete vari brukas röntgen­
utrustning eller annan teknisk an-
utrustning eller annan teknisk an­
ordning, avsedd att utsända jonise-
ordning, avsedd atl utsända jonise­
rande strålning, och arbete vid an-
rande strålning, och arbete vid
läggning för utvinning av atom-
               kärnteknisk anläggning,
energi.

Med joniserande strålning avses i lagen strålning från radioaktivt ämne, röntgenstrålning och till sin biologiska verkan likartad strålning.

Om det är påkallat från strålningssynpunkt, får regeringen föreskriva att vad som i lagen sägs om teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning eller om radiologiskt arbete skall gälla helt eller.delvis även teknisk anordning av visst slag som är avsedd att utsända icke-joniserande strålning respektive arbele vari användes sådan anordning. Regeringen får överlåta ät förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som nu har sagts.

2      e

Radiologiskt arbete må ej bedrivas utan tillstånd av myndighet som regeringen beslämmer (strålskyddsmyndigheten). Ej heller må någon utan tillstånd av strälskyddsmyndigheten innehava röntgenutrustning eller an­nan teknisk anordning avsedd att utsända joniserande strålning, idka han­del med radioaktivt ämne eller eljest till riket införa eller här förvärva, innehava eller överlåta sådant ämne.

Den som ej innehar sådant tillstånd må ej utan medgivande av sträl­skyddsmyndigheten taga hand om oförtullat radioaktivt ämne pä sätt som avses i 3§ andra stycket tullagen (1973:670). 1 övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor m. m.

Tillstånd må meddelas för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar, insfitutioner eller företag.

Avlider någon som hinnehar Ullständ enligt denna lag, vare tillståndet likväl, såvitt angår rätt att inneha radioaktivt ämne eller röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, gällande för dödsboet intill tre månader från dödsfallet.

' Senaste lydelse 1976:245  Senasle lydelse 1975:709

8   Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60


114


 


Nuvarande lydelse

Tillstånd enligt denna lag erford­ras ej för atl vad som omfattas av tillstånd enligl atomenergitagen (1956:306) om icke annal före­skrives i tillståndet.


Föreslagen lydelse

Tillstånd enligt denna lag erford­ras ej för att vad som omfattas av tillstånd enligt lagen (0000:000) om kärnteknisk verksamhet om icke annat föreskrives i tillståndet.


5 §

Vid meddelande av tillstånd skall strälskyddsmyndigheten stadga de villkor och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur slrälskyddssyn­punkt. Myndigheten må ock senare, när det finnes påkallat, stadga nya eller ändrade villkor eller föreskrifter.

Meddelas tillstånd enligt 2 § tredje stycket, äger strälskyddsmyndigheten föreskriva skyldighet att göra anmälan om förvärv av anordning eller ämne som avses med tillståndet.


När tillstånd beviljats enligt atomenergilagen, äger strålskydds­myndigheten meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för till­ståndet gällande villkoren, erford­ras för strålskyddet. Avser tillstån­det anläggning som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annal än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, understäl­las regeringens prövning.


När tillstånd beviljats enligt la­gen (0000:000) om kärnteknisk verksamhet äger strälskyddsmyn­digheten meddela de särskilda före­skrifter som, utöver de för tillstån­det gällande villkoren, erfordras för strålskyddet. Avser tillståndet an­läggning som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd män på­verka utformningen av eller driften vid anläggningen, underställas re­geringens prövning.


6 § Ej män någon som innehar tillstånd enligt denna lag utan strålskydds-myndighetens medgivande bruka annan lokal eller i 2§ avsedd anordning, annat radioaktivt ämne eller större mängd av sådant ämne än som angivits i tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning eller eljest utnyttja tillståndet pä annal sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden än tillståndet avser.


Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen må ej heller utan strälskyddsmyndighetens medgi­vande vidtaga ändring med avseen­de å förhållande, varom myndighe­ten meddelat föreskrift enligt 5 § tredje stycket.


Den som innehar tillstånd enligt lagen (0000:000) om kärnteknisk verksamhel må ej heller utan strål­skyddsmyndighetens medgivande vidtaga ändring med avseende å förhållande, varom myndigheten meddelat föreskrift enligl 5 § tredje stycket.


Denna lag träder i kraft den

' Senaste lydelse 1976:245


 


Prop. 1983/84:60


115


3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:669) om finansiering av framtida

utgifter för använt kärnbränsle m. m.

Härigenom föreskrivs atl I, 2 och 5 §§ lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Den som har lillsländ enligt atomenergilagen (1956:306) atl in­neha eller driva en kärnreaktor för kraftproduktion (reaklorinneha­varen) skall svara för aU

1.   i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör frän delta hanteras och slulförvaras på ett säkert sätt,

2.   reaktoranläggningen avveck­las och rivs pä ett säkert sätt

3.   den forsknings- och utveck­lingsverksamhet bedrivs och de åt­gärder i övrigt vidtas som behövs för all vad som föreskrivs i 1 och 2 skall kunna fullgöras


1 §


Föreslagen lydelse

Av bestämmelserna i 12 och 13 §§ lagen (0000:000) om kärntek­nisk verksamhet följer att den som har Ullstånd att inneha eller driva en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi (reaklorinnehavaren) skall svara för kostnaderna för alt

1.    i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt,

2.    reaktoranläggningen skall kunna avvecklas och rivas på elt säkert sätt och

3.    den forsknings- och utveck­lingsverksamhet bedrivs och de ål­gärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som anges i I och 2 skall kunna fullgöras.


2§


Utöver de kostnader som följer av reaklorinnehavarens skyldighet enligl 1 § svarar han även för de kostnader som staten har för att

1.    komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i I §3,

2.    pröva frågor som avses i 5 § andra stycket eller 10 § och

3.    övervaka och kontrollera slut­förvar.


Utöver vad som anges i 1 § sva­rar reaklorinnehavaren även för de kostnader som staten har för att

1.   komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i 1 §3,

2.   pröva frågor som avses i 5 § andra stycket eller 10 § och

3.   övervaka och kontrollera slut­förvar.



För att säkerställa att medel finns tillgängliga för atl belala de kostna­der som följer med reaktorinneha­varens skyldigheter enligt 1 § och de kostnader som avses i 2 § skall reaktorinnehavaren åriigen, sä länge reaktorn är i drift, eriägga en


För atl säkerställa att medel finns fillgängliga för att betala de kostna­der som avses i / och 2 §§ skall reaktorinnehavaren årligen, så länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift till staten. Såvitt angår kost­naderna för hantering och slutför-


 


Prop. 1983/84:60


116


Föreslagen lydelse

varing av använt kärnbränsle skall skyldigheten att betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reakloranläggningen. Avgiften utgår i förhållande till den frän reaktoranläggningen levererade en­ergin.

Nuvarande lydelse

avgift fill staten. Såvitt angår kost­naderna för hantering och slutför­varing av använt kärnbränsle skall skyldigheten att belala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan delta har förts bort frän reaktoranläggningen. Avgiften utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen levererade en­ergin.

Avgiftens storlek fastslälls årligen för nästföljande kalenderår av rege­ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbelop­pen som eriäggs under reaktorns drifttid täcker de kostnader som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den


 


Prop. 1983/84:60                                                                 117

I

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs alt 13 § lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndig­heter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

13                                              §

I fräga om rätt aU förvärva eller I fråga om räU att förvärva, inne-

på annat sätt taga befattning med ha eller på annat sätt taga befatt-

uran  eller annat ämne,  som an- ning med uran eller annat ämne,

vändes som bränsle 1 anläggning som utgör kärnämne enligl 5 § la-

för utvinning av atomenergi, finns gen   (0000:000)   om   kärnteknisk

bestämmelser   i   atomenergilagen verksamhet,   ges  beslämmelser  i

(1956:306).                                                                den lagen.

Denna lag Iräder i kraft den


 


Prop. 1983/84:60                                                                  118

Bilaga 2

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1983:9) Lagstift­ningen på kärnenergiområdet

Lagstiftningens samordning

Nu gällande lagstiftning på kämenergiområdet kan i princip indelas i tre huvudgrupper, nämligen regler dels för innehav av kärnteknisk anläggning och kärnämnen m. m. samt för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och radioakfivt avfall, dels för beredskap i händelse av en olycka i kämanläggning, dels för skadeståndsansvar.

Till den första gmppen hänförs enligt denna uppdelning lagen (1956:306) om rätt all utvinna atomenergi m. m. (aiomenergilagen), lagen (1977: 140) om särskill tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m. (villkorsla­gen), lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kämbränsle m.m. (finansieringslagen), lagen (1980: 1123) om offentlig in­syn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken samt slrålskyddslagen (1958:110). Dessa bestämmelser, som syftar till att tillvarata säkerhet och strålskydd samt kontroll av kärnämnen m. m. vid kämteknisk verksamhet, reglerar frågor om tillstånd och villkor för sådan verksamhet samt tillsyn över och insyn i verksamheten.

Bestämmelser om frågor som avser beredskapen mot kärnkraftsolyckor ges i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Denna lag reglerar vissa länsstyrelsers skyldighet att söria för att erforderliga skyddsåtgärder vidtas så snart radioaktiva ämnen sprids eller en överhängande fara föreligger för sådan spridning från en kärnreaktor eller annan kämanläggning i sådan mängd atl särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten.

Den tredje huvudgmppen avser bestämmelser om skadestånd och för­säkringsskyldighet enligt atomansvarighetslagen (1968:45). I denna lag regleras bl.a. den civilrättsliga ansvarigheten för en innehavare av kärn­teknisk anläggning och statligt ersättningsansvar. Atomansvarighelslagen bygger på tvä internationella konventioner, 1960 års Pariskonvenlion och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen.

De gmndläggande skillnaderna i de olika lagarna som rör kärnverksam­heten leder enligl kommittén fill att det är mindre lämpligt att sammanföra dem i en gemensam lag. Kommittén förordar därför atl i första hand beslämmelserna om beredskapsplanering m. m. och skadestånd liksom för närvarande ges i särskilda lagar.

När det gäller samordningen av de bestämmelser som i dag reglerar verksamheten på kämenergiområdet föreslär kommittén all i en lag sam­ordnas bestämmelserna i atomenergilagen, villkorslagen, lagen om offent­lig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken samt finansieringsiagen i


 


Prop. 1983/84:60                                                                  119

de delar denna lag reglerar en reaktorinnehavares ansvar för avfallshante­ring m. m. Övriga delar i finansieringslagen, vilka innehåller regler om bl.a. avgiftsuttag och medlens förvaltning, föresläs kvarstå i den lagen.

I och för sig kan skäl tala för att till en ny, samordnande lagstiftning överföra även de bestämmelser i strålskyddslagen som avser strålskyddet vid kärnverksamhet. Kommittén anser dock - särskilt med hänsyn till skillnaderna i de grundläggande syften som finns mellan strålskyddslagen och lagstiftningen på kämenergiområdet - att det är olämpligt att samman­föra de båda lagarna.

Vid sidan av nu redovisade lagar fmns beslämmelser av särskild betydel­se i angränsande lagstiftning, bl. a. i fräga om tillkomst och lokalisering av kärnteknisk anläggning (136 a § byggnadslagen), uranbrytning, arbetsmiljö och transport av farligt gods.

Kommittén har ej funnit del påkallat att föreslå ändringar i andra lagar än de som direkt avser verksamheten pä kämenergiområdet. Kommittén framhåller dock att det är väsentligl att lokaliseringsprövningen enligt 136 a § byggnadslagen samordnas med tillståndsprövningen enligt den nya lag, som föresläs ersätta atomenergilagen, och att informationsbehovet till bl. a. allmänheten blir beaktat.

Övergripande frågor

Det svenska kärnkraftsprogrammel

Riksdagens beslut under hösten 1980 innebär att ingen ytteriigare kärn­kraftsutbyggnad skall förekomma utöver de tolv reaktorer som är i drift, färdiga eller under byggnad. Beslutet innebär vidare att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovel av elektrisk kraft för att upprätthälla sysselsättning och välfärd samt att säkerhetssyn­punkter bör vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skall tas ur drift. Med hänsyn till att reaktorernas tekniska livslängd bedömdes vara cirka 25 år, fastslog riksdagen att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast är 2010.

Vad riksdagen beslutat i fråga om vidare kärnkraftsulbyggnad och kärn­kraftens avveckling i Sverige är en av utgångspunkterna för kommitténs arbete. Det innebär att lagstiftningen pä kämenergiområdet i första hand bör reglera frågor om ansvar, skydd, säkerhet och övriga villkor för bl. a. innehav och drift av de tolv beslutade kärnkraflsanläggningarna under den tid som kärnkraften avses bli utnyttjad, hantering av kärnbränsle och kärnavfall samt kärnkraftverkens avveckling. För liden såväl före som efter är 2010 föreligger behov av lagstiftning framför allt i fräga om inne­hav, befattning, utförsel och transport av kärnämne, använt kärnbränsle och kärnavfall samt hanterings- och förvaringsanläggningar, forsknings­reaktorer och eventuellt andra kämtekniska anläggningar.


 


Prop. 1983/84:60                                                    120

Kärnkraftslagstiflningens syften

Verksamheten på kämenergiområdet är med hänsyn till kärnkraftens risker och till intresset av att begränsa kärnvapenspridning i väsentligt högre grad än annan industriell verksamhet omgärdad med särskilda regler som tar sikle pä säkerheten i sådan verksamhet och vid hantering av kärnämnen samt på skyddet mot den joniserande strålningens skadliga verkningar. Härtill kommer bl. a. fullföljande av de förpliktelser som följer av jnlernationella avtal och överenskommelser som Sverige har ingått. Genom atomenergilagen och slrålskyddslagen utövas därför en särskild statlig kontroll över utvinningen och användningen av uran och andra ämnen av betydelse för framställningen av kärnenergi. Denna konlroll avser vidare uppförande, innehav och drift av kärnreaktorer samt åtgärder med använt kärnbränsle och radioaktiva ämnen. Ett annat intresse som avsetls tillvaratas genom atomenergilagen är all styra kärnkraftens utnytt­jande och samla landets tekniska och ekonomiska resurser för dess an­vändning.

Sedan kärnenergilagstiflningens tillkomst har utvecklingen ställt ytterli­gare eller skärpta krav pä verksamheten och på klyvbart material som , används, liksom kontrollen därav. Del gäller bl. a. i fråga om begränsning av kärnvapenspridning, hantering av använt kärnbränsle och högaktivt avfall, skydd av kärntekniska anläggningar och transporter samt allmänhe­tens information om och insyn i kärnteknisk verksamhel.

Kommillén anser att de angivna syftena kan läggas lill gmnd för en ny lagstiftning på kärnenergiområdet. Lagstiftningen bör således utformas så atl samhällets krav på skydd och säkerhet saml övriga angivna krav tillvaratas i alla förekommande led i kärnverksamheten.

Lagstiftningen får däremot inle, efter riksdagens beslut om det svenska kärnkraftsprogrammel, som tidigare anses ha någon uppgift atl styra kärn­kraftens utnyttjande eller samla landets tekniska och ekonomiska resurser för dess användning. Tyngdpunkten i kärnkraftslagsUftningen kommer i stället under den tid kärnreaktorer utnyttjas i landel all ligga på verksam­hetens säkerhet och fullgörande av Sveriges internationella åtaganden. Samma inriktning av lagstiftningen bör gälla även i frågor som avser kämbränslehanteringens slutsteg, dvs. omhändertagande av använt kärn­bränsle och avfall från anläggningar som tagils ur drift saml avveckling av anläggningar.

Inte sällan görs en uppdelning mellan strålskydd och säkerhet. Med strålskydd avses de åtgärder som normall behöver vidtas för skydd av anställda som är sysselsatta i radiologiskt arbete och av allmänheten mot skador av joniserande strålning. Begreppet säkerhet i samband med kärn­kraft avser i korthet de tekniska säkerhetsåtgärder som behöver vidtas för skydd mot haverier eller olyckor och därav föranledd strålning, såsom åtgärder med avseende på konstruktion, uppförande och drift av kärnkraft-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  121

verk och åtgärder vid hantering av kärnämnen, använt kärnbränsle och kärnavfall.

Eftersom det övergripande syftet är alt förhindra utsläpp av radioaktiva ämnen och atl kontrollera strålning kan emellertid frågor om strålskydd och teknisk säkerhet inte alllid särskiljas utan måsle beaktas i ell samman­hang. Kommittén betonar därtor att ett samlat säkerhetstänkande måsle gälla på området och att detta iakttas av alla som är verksamma på området, anläggningsinnehavare såväl som tillsynsmyndigheter. Det kan emellertid samtidigt konstateras att säkerhet och strålskydd, som delar av den totala säkerheten, kan ha olika relativa vikt i de skilda leden av kärnteknisk verksamhet.

Grundläggande ansvarsförhållanden

Den nuvarande lagstiftningen pä kämenergiområdet ger uttryck för ett statligt övergripande ansvar för verksamheten. Detta följer bl.a. av de stora samhälleliga konsekvenserna av kärnkraftens utnyttjande inte bara med hänsyn till kärnenergins roll från försörjningssynpunkt utan också med hänsyn till de säkerhets- och miljöproblem som är förenade med utnyttjande av kärnkraft. Det statliga ansvaret gäller även bl. a. planering, forskning och utveckling rörande säkerhet och strålskydd inom kämener­giområdet samt säkerställande av att medel finns tillgängliga härför och för att ta hand om använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, liksom för rivning av reaktorer när driften vid dem har lagts ner. Ett statligt ansvar föreligger vidare genom åtgärder för planering av beredska­pen mot kärnkraftsolyckor utanför ett kärnkraftverk och genom atoman­svarighetslagen i fräga om ersättning av statsmedel i vissa fall till den som skadas i samband med en kärnkraftsolycka.

Kommittén anser att det övergripande ansvar över och insyn i kärn-kraflsverksamheten som samhället iklätt sig är väsentligt för dess bedri­vande och bör bibehållas i sin nuvarande omfattning. Vid sin bedömning av denna fråga har kommittén funnit att behov inte finns av ytterligare utbyggnad av det statliga ansvaret eller insynen pä detta område.

Det direkta ansvaret - dvs. till skillnad mot det övergripande ansvaret - för att kärnteknisk verksamhet bedrivs enligt de krav som samhället uppställer åligger den som har tillstånd till verksamheten.

Innehavarens ansvar avser skyldighet att följa de villkor som är förknip­pade med tillståndet och de villkor och föreskrifter som tillsynsmyndighe­terna - statens kärnkraftinspektion och statens strälskyddsinstitut - med­delar. Lagstiftningens innebörd samt uppställda villkor och föreskrifter anses vidare medföra att en innehavare av en reaktoranläggning eller annan som fått fillstånd till kärnteknisk verksamhet också är skyldig att fortlöpande uppfylla de ökade krav som ställs på verksamheten och att själv vara aktiv för att hålla säkerheten och strålskyddet vid varje lillfälle pä optimal nivå. Det innebär l.ex. att en reaktorinnehavare har att svara


 


Prop. 1983/84:60                                                                  122

för att erforderliga åtgärder faktiskt kommer till stånd och alt betala kostnaderna härför. Han måste också svara för att tekniskt kunnande, utrustning, anläggningar m.m. finns tillgängliga i erforderlig utsträckning och att anläggningen skyddas (fysiskt skydd). Genom särskild lagstiftning - atomansvarighetslagen - har innehavaren åven ålagts skyldighet att svara för skadorna som drabbar tredje man och för att ansvarigheten skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

En innehavare av tillstånd till verksamhet på kärnenergiområdet har således ålagts ett långtgående ansvar för verksamhetens säkerhet och strålskydd. Ett sådant ansvar är av väsentlig betydelse för att verksamhe­ten skall fä bedrivas. Enligt vad kommittén kunnat konstatera är princi­perna för detta ansvar numera i huvudsak klariagda och omfattar samtliga verksamhetsformer på området. På en punkt har kommittén dock funnit behov av kompletterande regler, nämligen i fråga om tiden för ansvarets upphörande. Tillståndsinnehavarens ansvar för en avstängd reaktor samt för kärnämnen och kärnavfall bör kvarstå till dess han fullgjort de skyldig­heter som anges i lagen.

Utförsel av kärnämnen och kärnteknisk utrustning m. m.

Utförsel från Sverige på kärnenergiområdet förekommer endast i be­gränsad omfattning och av ett fätal svenska företag. För utförsel av kärn­ämnen och kärnteknisk utrustning krävs tillstånd av regeringen i varje särskilt fall. Tillståndsgivningen sker mot bakgrund av Sveriges förpliktel­ser främst enligt det s. k. icke spridningsfördraget, enligl vilket Sverige bl.a. åtagit sig att varken själv utveckla kärnvapen m.m. eller genom export bidra till att andra länder gör det och att utförsel sker under kontroll av det internationella kontrollorganet lAEA. Sverige har vidare åtagit sig att följa de riktlinjer för export på kämenergiområdet som överenskommits mellan ett antal stater genom de s. k. Londonriktlinjerna. Dessa riktlinjer tar sikte bl.a. på kontroll av material och utrustning som kräver särskild kontroll. Bestämmelser härom har tagits upp i förordningen (1975:20) om förbud mot utförsel av utrustning eller material för utvinning av atomener­gi, m. m.

Kommittén ansluter sig helt till de icke-spridningsmotiverade hänsyn, som ligger bakom nu gällande bestämmelser och deras fillämpning. Vad gäller reglerna lagtekniskt sett finner kommittén alt de har en sådan ut­formning, att de ger möjlighet till en bedömning utifrån såväl de internatio­nella åtaganden som gjorts som de andra hänsyn som finns att beakta vid export. Kommittén anser därför att de nuvarande exportreglernas kon­struktion - dvs. med ett allmänt tillsländskrav fastställt i lagen och med detaljanvisningar i förordning - myckel väl kan läggas till grund för utförselregleringen även i fortsättningen. Kommittén anser vidare med hänsyn bl.a. lill nuvarande praxis saml det ringa antalet utförselärenden och fätalet berörda exportörer, att det inte föreligger behov av att i lagen


 


Prop. 1983/84:60                                                                  123

närmare ange de omständigheter som regeringen har att beakta vid denna prövning.

I ett avseende föreslår kommittén en utvidgning av de nuvarande be­stämmelserna. Således föreslås att även s.k. teknologiöverföring, dvs. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt (licens), skall kräva rege­ringens tillstånd vad avser sådan utrustning och material som är tillstånds­pliktig.

Enligl kommittén finns dock anledning att granska innehållet i utförsel­förordningen, särskilt vad gäller dess produktförteckning. Någon detalj­granskning av förordningen i detta avseende har kommittén emellertid inle företagit.

Avfallshanteringen

Den nuvarande lagstiftningen ger bestämmelser med krav på avfallshan­tering och slutförvaring i två skilda författningar - villkorslagen och finan­sieringslagen - med olika konstruktion. Villkorslagen angeratt de reaktor­innehavare, som omfattas av lagen vid laddningstillfället av en reaktor skall visa att hantering och slutförvaring kan ske av använt kärnbränsle och högaktivt avfall som erhålls vid upparbetning om sådan sker, eller vid slutförvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle. I samband med givna laddningslillsländ enligt villkorslagen har regeringen begränsat driftstiden med stöd av atomenergilagen och som villkor enligt denna lag för förlängd driftstid slälls krav på att reaktorinnehavaren anger hur den fortsatta avfallshanteringen och slutförvaringen skall kunna ske.

Enligt finansieringslagen åläggs samtliga innehavare av kärnkraftverk i landet att ansvara för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör frän detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt samt att reaktorinnehavaren svarar för de framtida kostnaderna härför. Samma krav uppställs i fräga om reaktoranläggningarnas avveckling och rivning. Ansvaret avser även att reaktorinnehavaren betalar kostnaderna för den forskning och de åtgärder som behövs för det.

Villkorslagens syfte är atl man innan laddning sker får prövat om använt kärnbränsle från en kärnkraftsreaktor kan tas om hand på ett sätt som uppfyller de höga säkerhetskrav som måste uppställas mot bakgrund av bl.a. den långa tid under vilken avfallet avger radioaktiv strålning. Kom­mittén understryker behovet av att en sådan prövning sker. Kommittén anser det således angeläget alt en noggrann och välunderbyggd prövning av det använda bränslets hantering och slutliga förvaring kommer till stånd även för de tvä reaktorer i det svenska kärnkraftsprogrammet (Forsmark 3 och Oskarshamn 3) som ännu inte prövats enligt villkorslagen.

Eftersom kommittén inte kan förutse huruvida prövningen av fräga om laddningstillstånd för dessa reaktorer kommer att ske före eller efter det att en på kommitténs arbele grundad revidering av kärnkraftslagstiftningen


 


Prop. 1983/84:60                                                                  124

kommit till stånd, har beslämmelser om prövning av en laddningsansökan tagits upp i kommitténs lagförslag.

I fråga om den närmare lagregleringen framhåller kommittén att pröv­ningen enligt villkorslagen inte sträcker sig längre än till att det vid ladd-ningslillfället finns en förvaringsmetod lijigänglig enligt de krav lagen stäl­ler, medan något krav om fortsall forskning och utveckling på området inte slälls. Eftersom flera decennier kommer att förflyta mellan prövningen av laddningstillstånd och genomförande av slutförvaring har man all anled­ning att räkna med att en fortsall forskning kan leda till förbättrade meto­der. Det kan därför enligt kommitténs mening vara till nackdel om man alltför tidigt i denna forskningsprocess låser fast sig vid ett speciellt tek­niskt förfaringssätt, medan andra alternativ inte blir lillräckligt studerade.

Kravet på ett allsidigt forsknings- och undersökningsprogram, anpassat lill lidsperspektivet för avfallshanteringen, finns fastslaget i finansierings-lagen. Till skillnad från villkorslagen omfattar finansieringslagen samtliga kraftreaktorer i landet. Kommittén förordar med hänsyn till dessa omstän­digheter alt en ny lagstiftning utgår från finansieringslagens gmndläggande principer, 1 linje härmed bör beträffande laddning av en kärnreaktor för utvinning av kärnenergi krävas av reaktorinnehavaren att han i samband med laddningsansökan dels visat en godtagbar metod med hänsyn till säkerhet och strålskydd finns för avfallshanteringen, vilket för närvarande krävs enligt villkorslagen, dels företer ett allsidigt program för den forsk­nings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att avfallet skall kunna tas om hand,

1 villkorslagen anges att avfallets slutliga förvaring skall vara "helt säker". Kommittén understryker att mycket höga säkerhets- och strål­skyddskrav måste ställas på metoden för det använda kärnbränslets om­händertagande och slutförvaring, men det framhålls samtidigt att det med dagens kunskaper inte kan anges någon "helt" säker metod att lösa detta tekniska problem. Det är därför angeläget att forskningen och utvecklings­arbetet i avfallsfrågorna inte avmattas sedan laddningslillsländ lämnats. Mot denna bakgrund framstår det enligt kommittén som olyckligt om en metod angavs som "helt säker", vilket skulle kunna ge intryck av alt fortsatt forskning var mindre angelägen. Begreppet "helt säker", har därför utmönstrats i den nya lagen.

Vid en uppläggning av lagstiftningen enligt kommitténs förslag bör sam­tidigt stor vikt fästas vid den övervakande och kontrollerande uppgift pä avfallsområdet som handhas av nämnden för hantering av använt kärn­bränsle (kämbränslenämnden). Det bör åligga nämnden att ärligen granska och utvärdera det forsknings- och utvecklingsarbete som kraftbolagen bedrivit. För att nämnden skall kunna fullgöra bl. a. denna uppgift förordas att den ges resurser och utökad kompetens härför.

Kommitténs förslag vad gäller avfallshanteringen innebär sammanfatt­ningsvis att det vid laddningstillfället för en kärnreaktor skall prövas om en


 


Prop. 1983/84:60                                                    125

visad hanteringsmetod kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd och att ett allsidigt forskningsprogram förtetts. Om laddningslillsländ ges, åligger det därefter reaktorinnehavaren att svara för den fortsatta forsk­nings- och utvecklingsverksamheten. Denna verksamhet granskas i första hand av kärnbränslenämnden, som skall bedöma den planerade framtida forskningen och utvärdera redan uppnådda forskningsresultat. Nämnden kan uppställa föreskrifter för forskningsverksamheten och själv, liksom för närvarande, utföra kompletterande forskning på avfallsområdet. Mot bak­grund av den betydelse som avfallshanteringen måste tillmätas är det naturligt att denna har en särskild betydelse för frågan om återkallelse av driftstillstånd. En förutsättning för att driftstillstånd inte skall återkallas är därför att lillståndsinnehavaren uppfyller sin skyldighet i fråga om forsk­nings- och utvecklingsverksamheten. Den årliga prövning, som kärnbräns­lenämnden skall göra och inrapportera till regeringen av hur forsknings-och utvecklingsverksamheten i avfallsfrågorna har bedrivits av tillstånds­innehavarna, mäsle ske efter lika stränga kriterier som den ursprungliga prövningen för laddningstillstånd.

Kommittén fastslår härutöver att ansvaret för omhändertagande av ra­dioaktivt avfall skall åligga envar som har tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet och att detta ansvar omfaltar även låg- och medelaktivt avfall. Skyldigheten att Ull staten betala avgift enligt finansieringslagen föreslås dock gälla endast den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnreak­tor för utvinning av kärnenergi.

Lagreglering av hanteringsmetod

De alternaliv för att ta hand om och slutförvara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som i dag föreligger innebär att bränslet antingen uppar­betas eller direktdeponeras. Det pågår emellertid en omfattande debatt och forskning om den lämpligaste lösningen av det använda bränslets hante­ring. Uppmärksamheten har därvid riktats särskilt mot frågan om uppar­betning skall ske eller ej. Genom upparbetning av det använda bränslet utvinns uran och plutonium som kan återanvändas i nytt kärnbränsle. En betydelsefull fråga i detta sammanhang är om valet av upparbetning påver­kar riskerna för spridning av kärnvapen. Det vid upparbetning utvunna plutoniet från civila reaktorer är visserligen mindre ägnal för kärnvapen­framställning än s. k. vapenplutonium, men dess användning för framställ­ning av kärnladdningar kan principiellt inte uteslutas.

Kommittén betonar det väsentliga i att det av icke-spridningshänsyn krävs långtgående garantier i fråga om kärnämnen - och då sårskilt plu­tonium — som utvinns vid en eventuell upparbetning och att Sverige uppfyller de förpliktelser om kontroll av kärnämnen som följer av icke-spridningsfördraget. De överväganden som kan göras på grund av nuva­rande kunskaper i fråga om avfallshantering talar också för att det använda bränslet direktdeponeras och således ej upparbetas. Vad emellertid kom-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  126

mitten närmare har att överväga är huruvida i lag bör anges vilken metod för omhändertagande av använt kärnbränsle som skall komma lill använd­ning eller om lagen bör ges en sådan utformning att den medger olika hanteringsmetoder, dvs. görs flexibel med hänsyn till främst den tekniska utvecklingen.

Olika skäl — främst vad gäller hänsyn till icke-spridningssynpunkterna - talar enligt kommittén för en slutförvaring av använt kärnbränsle utan föregående upparbetning. Samtidigt pekas pä att högre krav på slutförva­rets långsiktiga hållbarhet ställs vid slutförvaring av använt kärnbränsle än vad som ställs när upparbetningsavfall slutförvaras. Ännu har det heller inte visats atl en frän alla synpunkter tillfredsställande lösning på avfalls­problemet kan uppnås genom direkt slutförvaring. Ett förbud mot en viss hanteringsmetod kan också resultera i lösningar som senare kan visa sig mindre välgrundade. Kommittén anser mot denna bakgrund att det är mindre lämpligt att nu i lag förbjuda upparbetning. Det bör emellertid tillses att metoden med direkt slutförvaring ges mycket hög prioritet i forsknings- och utvecklingsarbetet kring avfallsproblemen.

En annan synpunkt är att syftet med lagstiftningen på kämenergiområ­det är att tillvarata säkerhets- och strålskyddsintressen och att i lagen ange hur dessa intressen skall kunna tillvaratas. Vid prövning av en ansökan om en angiven hanteringsmetod kan bedömas om det uppställda syftet kan anses säkerställt.

Enligt kommitténs mening talar således skäl för att den föreslagna lagen omfattar de olika metoder för hantering av använt kärnbränsle som kan förekomma eller utvecklas, dvs. att lagstiftningen görs flexibel i dessa hänseenden. Samtidigt bör emellertid krävas att en aktuell hanteringsme­tod blir föremål för prövning. Det uppnås genom att del, liksom i gällande lagstiftning, uppställs krav på tillstånd av regeringen för innehav av eller annan befattning med — förutom kärnämne - använt kärnbränsle och att en reaktorinnehavare måste söka tillstånd för att bedriva verksamhet som avser en viss hanteringsmetod.

Samtidigt är det påkallat att det använda kärnbränsle som avses uppar­betas blir föremål för kontroll från samhällets sida. Liksom för närvarande gäller föreslås alt regeringens tillstånd måste föreligga för utförsel ur landet av bl.a. använt bränsle. Regeringen kan därvid uppställa erforderliga villkor beträffande materialkontroll samt hantering och förvaring av uran och plutonium som utvinns vid en eventuell upparbetning av använt bräns­le.

Kärnbränsle, som kan finnas kvar i en kärnreaktor vid en slutlig avstäng­ning av reaktorn får anses omfattas av finansieringslagens bestämmelser om en reaktorinnehavares ansvar att la hand om använt kämbränsle och radioakliva avfallsprodukter. Samma ansvar föreslås föreligga enligt den av kommittén föreslagna nya lagen. En bestämmelse härom har utformats


 


Prop. 1983/84:60                                                                  127

så att den omfattar även sådana kärnämnen (uran och plutonium) som erhålls vid upparbetning och som ej används på nytt.

Avveckling av kärnteknisk verksamhet

Fråga om avstängning och nedläggning av en kärnkraftsanläggning skall enligt kommittén bedömas med hänsyn till säkerheten och strålskyddet. Denna ordning föreligger redan enligt gällande bestämmelser. Således äger tillsynsmyndigheterna som villkor för drift av en reaktor kräva att åtgärder av säkerhets- och strålskyddsskäl vidtas eller upprätthålls. Uppfylls inte dessa villkor får driften ej heller fortsätta. Om således inte säkerhets- och strålskyddsskäl talar mot driften av en reaktor, bör denna få drivas till den beslutade avstängningstiden år 2010.

Kommitténs lagförslag innehåller ej någon särskild bestämmelse om att kärnkraftverken skall avvecklas år 2010. Bl. a. anförs i denna fråga att de lagstiftningsåtgärder som kan behövas bör tas upp först när alla frågor härom finns klarlagda.

Avfallshanteringens finansiering, övervakning och kontroll

Finansieringslagen trädde i kraft den 1 juli 1983 och har således varit i kraft endast en kort lid. Finansieringssystemet tillämpas i full utsträckning först fr.o. m. är 1983, varför några närmare erfarenheter av lagen saknas. Kommittén lägger på grund härav inte fram några ändringsförslag. Vissa frågor som kommittén särskilt har uppmärksammat berörs dock. Bl.a. ifrågasätts om inte kostnaderna för avfallshantering samt forsknings- och utvecklingsarbetet härför bör bäras gemensamt av reaktorinnehavarna. Ett gemensamt system för avfallshanteringen åtminstone i väsentliga delar, får nämligen anses vara en viktig förutsättning för att lösa de i flera avseenden svåra och kostsamma åtgärder som krävs för en säker avfallshantering och avveckling av kärnkraften. Ytterligare erfarenheter i denna fräga bör dock avvaktas och närmare studeras, l.ex. effekten av kostnadsfördelningen mellan reaktorinnehavarna vid ett gemensamt ansvar och de problem som kan föreligga med hänsyn till ägareförhällanden.

En annan fråga som berörs gäller reaktorinnehavarnas möjlighel enligt finansieringslagen till äterlån av de avgiftsmedel en reaktorinnehavare betalat in samt återlänens effekt.

För att kärnbränslenämnden skall kunna fullfölja sin granskande - och i viss mån styrande — uppgift vad gäller avfallsfrågorna förordar kommittén att nämndens reella resurser stärks. En i och för sig möjlig lösning är att nämnden samorganiseras med någon av tillsynsmyndigheterna, som redan inom sig har kunskaper i avfallsfrågor.

Säkerhet och strålskydd

Kontrollen och tillsynen över verksamheten på kärnenergiområdet reg­leras enligt gällande bestämmelser genom tvä huvudlagar, nämligen atom-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  128

energilagen och slrålskyddslagen. Enligl kommitténs förslag behälls denna uppdelning. Således föreslås att bestämmelserna om säkerhet, liksom an­svaret härtor, ges i den av kommittén föreslagna lagen, medan strål­skyddsbestämmelserna ges i slrålskyddslagen.

Liksom den nuvarande lagstiftningen bör i en ny lag anges i vilka avseenden tillstånd krävs av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer samt lämna ål regeringen eller myndighet som regeringen be­stämmer möjlighet alt uppställa behövliga föreskrifter och villkor för verk­samheten. Bestämmelserna om tillstånd, villkor och lillsyn har således en avgörande betydelse för att säkerställa lagstiftningens huvudsyfte att kärn­energins fredliga användning skall kunna ske så långt möjligt riskfria.

En grundläggande princip för kärnteknisk verksamhel är enligt kommit­tén att alla led i kärnbränslets hantering skall fullföljas på ett fullt tillfreds­ställande sätt med hänsyn till säkerhet och strålskydd. För att uppnå detta krav fordras i princip en sammanhållen bedömning av verksamheten och en sammanvägning av såväl kortsiktiga som långsiktiga säkerhets- och strålskyddskrav.

Vad gäller de första leden för kärnteknisk verksamhet, varmed här avses främst bränsletillverkning, befattning med kärnämne och drift av kärn­kraftverk, omfattar den nuvarande atomenergilagen tillstånd till såväl be­fattning med kärnämnet som sådant som uppförande, innehav och drift av anläggningar för bränsleframställning och kärnkraftsproduktion. Denna ordning föresläs bibehållas. Liksom för närvarande bör villkor och före­skrifter avseende strålskyddet vid normaldrift meddelas med stöd av strålskyddslagen.

I de följande leden av kärnenergiverksamhet, nämligen hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, regleras i dag tillståndsfrågan enligt slrålskyddslagen vad gäller innehav av och befatt­ning med radioaktivt avfall, medan i atomenergilagen regleras övriga till­ståndsfrågor, dvs. innehav av använt kärnbränsle saml anläggningar för kärnavfall. Bl.a. med hänsyn till behovet av att uppnå etl sammanhållet lagsystem som ger möjlighet att samordna och väga samman kraven på egenskaperna hos de olika avfallskategorierna samt hanteringsanläggning­ar och förvar, föreslår kommittén att samtliga tillståndsfrågor i avfallsleden regleras genom den nya lagen. Liksom gäller i de tidigare leden tillvaratas strålskyddet genom strålskyddslagen.

Tillsyn över kärnverksamhet

1 syfte atl underlätta en samordning av säkerhets- och strålskyddsintres­sen och öka möjligheterna till en samlad bedömning av dessa intressen har kommittén bl. a. övervägt en sammanslagning av tillsynsmyndigheterna.

Enligt kommittén bör emellertid klara fördelar föreligga för att företa en sammanslagning av två etablerade myndigheter. Flera av de samordnings­problem som gör sig gällande beror bl. a. pä den nuvarande lagstiftningens


 


Prop. 1983/84:60                                                    129

uppdelning mellan kärnavfall, som regleras enligt slrålskyddslagen, och anläggningar för avfallet som regleras enligt atomenergilagen. Genom kommitténs förslag upphör denna skillnad. I övrigt aktualiseras behovet av samordning till största delen i enskilda frågor, exempelvis när säkerhetshö­jande åtgärder skall vidtas.

Det kan också ur allmän synvinkel anses att ett system med tvä tillsyns­myndigheter är en fördel. Bl.a. nås ett visst mätt av dubbelkontroll över kärnverksamheten, vilket kan gagna förtroendet för verksamheten.

Enligt kommittén talar således olika skäl för att den nuvarande tillsyns­organisationen bör behållas. I vart fall vill kommillén nu ej förorda någon form av sammanslagning av myndigheterna. Frågan om tillsynsverksam­heten bör dock i fortsättningen följas med uppmärksamhel i fråga om både samordningsfrågor och administrativa frågor.

Offentlig insyn

Lokala säkerhetsnämnden finns för närvarande i kommuner med kärn­kraftsanläggningar, dvs. Kävlinge, Oskarshamn, Varberg och Östhammar. Enligt kommittén bör härutöver lokal säkerhetsnämnd inrättas även i en sådan kommun inom vilken uppförs anläggning för lagring, hantering och slutförvaring av kärnavfall.

Nämndernas uppgift enligt nuvarande beslämmelser är bl. a. att inhämta information om del kärntekniska säkerhetsarbete som har utförts eller planeras vid ett kärnkraftverk samt lämna allmänheten information härom. Nämnderna skall även följa planeringen av beredskapen mot kärnkrafts­olyckor.

Kommittén föreslär en utvidgning av säkerhetsnämndernas uppgifter. Deras verksamhet bör omfatta alla de åtgärder som berör säkerhels- och strålskyddsfrågor vid ett kärnkraftverk och en avfallsanläggning. Även frågor om s. k. fysiskt skydd av en anläggning, om säkerheten vid transpor­ter av klyvbara ämnen och om planering av beredskapen mot kärnkrafts­olyckor föresläs ingå i nämndernas uppgifter, dock med de begränsningar som följer av sekretesshänsyn.

För att säkerhetsnämnderna skall fä så fullständigt underlag som möjligt för sin informationsskyldighet, föresläs att nämnderna skall få upplysning­ar inte bara frän reaklorinnehavarna, utan även från de tillsynsmyndig­heter, som är verksamma på kärnkraftsområdet, och från vederbörande länsstyrelser och andra organ som svarar för beredskapsfrågor.

Förslaget till lag om kärnteknisk verksamhet

Kommittén har utarbetat förslag till en ny lag. kallad Lag om kärntek­nisk verksamhet, i vilken sammanförs nu gällande bestämmelser i atom­energilagen, villkorslagen, finansieringslagen - i de delar lagen avser en reaktorinnehavares ansvar och skyldighet att betala kostnader för avfalls-9   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                                  130

hantering m. m. - samt lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärakraftverken.

Den föreslagna lagen utgår från den nuvarande atomenergilagens princi­piella uppbyggnad. För verksamhet pä kämenergiområdet uppställs såle­des krav på tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestäm­mer samt på en fortlöpande lillsyn av verksamheten. Tillståndet innefattar rätt för tillståndsinnehavaren att bedriva kärnteknisk verksamhet eller inneha klyvbart material och avfall endast för det ändamål och på det sätt som följer av tillständsbeslutet. Vid meddelande av ett tillstånd kan fogas vissa mera grundläggande och principiella föreskrifter och villkor avseen­de den kärntekniska verksamheten, användningsändamål o.d. När det gäller den fortlöpande driften av en anläggning och l.ex. vidtagande av säkerhetshöjande och strålskyddsförbällrande åtgärder vid anläggningen har tillsynsmyndighetema befogenhet att meddela de kompletterande och mera detaljerade föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga eller ändra föreskrifter och villkor som meddelats av dem. Härtill kommer tillstånd och godkännanden - med villkor och föreskrifter - av mera tillfällig karaklär såsom avseende transport och utförsel.

Enligl kommittén är inriktningen av lagstiftningen på kärnenergiområdet av sådan grundläggande betydelse att den bör klart framgå av lagen. 1 den föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhet anges således att lagens syf­ten är atl verksamhel pä kärnenergiområdet skall bedrivas med beaktande av samhällets krav på säkerhet samt av de förpliktelser som följer av de internationella avtal och överenskommelser pä området som Sverige in­gått. I lagen anges vidare att dessa krav säkerställs genom bestämmelserna om tillstånd, villkor och föreskrifter samt tillsyn över verksamheten.

Det är emellertid med hänsyn till utvecklingen på kämenergiområdet inle möjligt atl enkelt och i kvantitativa termer definiera en godtagbar säkerhetsnivå. En bestämmelse om säkerhetskravet föreslås därför ges en mera allmän formulering av innebörd att det vid verksamhet på kämener­giområdet skall vidtas de säkerhetsåtgärder som krävs för att

-     förebygga fel i och felaktig funktion hos utrustning, felaktigt handlande eller annan omständighet som kan leda till en radiologisk olycka och

-     förhindra olovlig befattning med kärnämne eller kärnavfall.

Från redaktionell synpunkt föreslår kommittén en annan utformning än atomenergilagens vid angivande av lagens tillämpningsområde. För att uppnå en siörre överskådlighet och undvika upprepningar i lagen används som samlingsbeteckning för lagens tillämpningsområde begreppet kärntek­nisk verksamhet. Därmed avses uppförande, innehav och drift av kärntek­niska anläggningar, införsel, innehav, transport av eller annan befattning med kärnämnen och kärnavfall, samt utförsel ur landet av kärnämnen eller viss utrustning m. m. på kärnenergiområdet. Samlingsbeteckningen kärn­teknisk verksamhet är således av central betydelse för lagförslagets syste­matik och avgränsning.


 


Prop. 1983/84:60                                                    131

I lagförslaget preciseras närmare vad som avses med begreppen kärntek­nisk anläggning, kärnämne och kärnavfall.

Bestämmelserna om tillstånd och villkor har i huvudsak sin motsvarig­het i den nu gällande aiomenergilagen. Vissa ändringar och tillägg föreslås dock. I två avseenden uppställs krav på särskilt tillstånd av regeringen, nämligen dels för atl första gängen fä tillföra kärnreaktor för utvinning av kärnenergi kärnbränsle, dels för förvärv eller innehav av uran med en halt av isotoperna uran 233 eller uran 235 som överstiger 20% eller av renfram­ställt plutonium. Kraven för laddningstillständ har angetts i del föregående under rubriken Avfallshanteringen.

Rätlen att uppställa villkor för kärnteknisk verksamhet anges i kommit­téns förslag, liksom i atomenergilagen, i en allmänt hällen regel. Enligt förslaget får sådana villkor uppställas som är påkallade med hänsyn till säkerhet och strålskydd. Bestämmelsens utformning ansluter lill de syften lagen avses tillvarata.

I lagförslaget införs vidare bestämmelser om officiell provning i fråga om anordningar för kärnteknisk verksamhet, som är av betydelse från säker­hetssynpunkt. Härigenom blir lagen om riksprovplatser m.m. tillämplig och provningsverksamheten därmed ställd under statens provningsanstalts tillsyn.

Etl särskilt avsnitt i den föreslagna lagen anger en tillsländsinnehavares allmänna skyldigheter vid kärnteknisk verksamhet. Motsvarande bestäm­melser saknas i atomenergilagen, men ges vad avser strålskydd i slrål­skyddslagen. I kommitténs lagförslag åläggs en tillståndsinnehavare att svara för alt alla de åtgärder vidtas som krävs för att upprätthålla en betryggande säkerhet. Tillståndsinnehavaren skall även svara för att i verksamheten uppkommet kärnavfall och kärnämne, som inte återan­vänds, hanteras och slutförvaras pä etl säkert sätt och att den anläggning, i vilken verksamheten bedrivs, avvecklas och rivs på ett säkert sätt, sedan verksamheten har upphört.

Nu angivna skyldigheter avser envar som enligt lagen meddelats till­stånd Ull kärnteknisk verksamhet och således inte bara innehavare av reaktorer för kraftproduktion. För innehavare av kärnreaktorer för" utvin­ning av kärnenergi åläggs ytterligare ansvar, nämligen att bedriva den forsknings- och utvecklingsverksamhet och vidta de åtgärder i övrigt som behövs för atl kunna fullgöra skyldigheten att ta hand om kärnavfall samt avveckla anläggningen. Bestämmelserna om reaktorinnehavarens skyldig­het att erlägga en årlig avgift till slalen för de framtida kostnaderna för avfallshanteringen kvarstår oförändrade i finansieringslagen.

Om en tillståndshavare inte iakttar uppställt villkor eller sina skyldighe­ter enligt lagen kan tillståndet att bedriva kärnteknisk verksamhet återkal­las. Återkallelse kan också ske om det i annat fall föreligger synnerliga skäl från säkerhetssynpunkt.

Återkallas ett tillstånd eller upphör giltighetstiden för ett tillstånd är


 


Prop. 1983/84:60                                                    132

innehavaren av tillståndet ändå inte befriad frän sina skyldigheter enligt lagen, dvs. alt svara för säkerheten samt för kärnavfallets omhänderta­gande och anläggningens avveckling, förrän dessa fullgjorts.

En särskild fråga, som tas upp i anslutning till återkallelse av ett till­stånd, är tillständsinnehavarens rätt till ersättning på grund av återkallelse. Sådan rätt bör enligl kommillén inte föreligga om återkallelse föranleds av atl lillståndsinnehavaren brustit i sina förpliktelser enligl lagen, l.ex. ej iakttagit uppställda villkor och föreskrifter med hänsyn till säkerhet eller strålskydd eller en anpassning till nya rimliga villkor i dessa hänseenden. Något behov av en särskild lagregel härom föreligger inle enligt kommit­téns mening.

Återkallelse av andra skäl än säkerhets- och strälskyddsskäl kan medfö­ra rätt till ersättning. Frågan härom prövas av allmän domstol med ut­gångspunkt från allmänna rättsprinciper.

Frågan om tillsyn över kärnteknisk verksamhet regleras i kommitténs lagförslag på motsvarande sätt som i atomenergilagen. Till den nya lagen har vidare överförts bestämmelserna i lagen om offentlig insyn i säkerhets­arbetet vid kärnkraftverken, med de kompletteringar som angetts ovan under mbriken Offentlig insyn.

I lagförslaget tas vidare upp bestämmelser om ansvar m. m. av i princip motsvarande innehåll som i atomenergilagen och lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken.

Med ikraftträdandet av den föreslagna nya lagen upphävs atomenergila­gen, villkorslagen och lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. I en särskild övergångsbestämmelse anges att de tillstånd samt villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av atomenergila­gen skall anses ha meddelats enligt motsvarande bestämmelse i nya lagen. Det anges vidare bl.a. att ansökan om laddningstillständ enligt villkorsla­gen, som getts in före lagens ikraftträdande men då ej avgjorts, skall prövas enligt den nya lagen.

Kommitténs förslag medför i övrigt vissa följdändringar i slrål­skyddslagen, finansieringslagen och minerallagen.

Reservationer

Reservationer mot kommitténs förslag har i vissa frågor avgivits av ledamöterna Blom, Olsson och Söderqvist.


 


Prop. 1983/84:60                                                    133

Bilaga 3

Remissyttrandena

Remissammanställningen har begränsats till de frågor som behandlas i . lagrådsremissen.

Allmänna synpunkter

Atomlagstiftningskommitténs förslag till lagstiftning på kärnenergiområ­det har överlag mottagits positivt av remissinstanserna. Dessa har - i en del fall med anförande av synpunkter beträffande enskildheter i förslaget — till övervägande del tillstyrkt, anslutit sig till eller lämnat förslaget ulan erinran.

Kammarrätten i Jönköping anför atl lagstiftningen om och Ull skydd för kärnkraften har kommit till under en lång tidsperiod och tidvis under starka politiska motsättningar. Del är därför värdefullt all den nu — i ell lugnare debattklimat - blivit föremål för en systemaUsk genomgång och en teknisk överarbetning. Det arbele kommittén lagt ned avser närmast en kodifiering av gällande rätt och en komplettering av denna utifrån redan tillämpade principer. Betänkandet fyller genomgående högt ställda krav. Kammarrätten tillstyrker därför att förslaget läggs till gmnd för lagstift­ning. Den disposition av förfatlningsmalerialet som föreslås är konsekvent och praktiskt användbar.

Statens vattenfallsverk biträder kommitténs mening om syftena med lagstiftningen pä kärnenergiområdet. Tyngdpunkten i lagregleringen bör således läggas vid frågorna om säkerheten i verksamhetens alla led och dennas anpassning till Sveriges internafionella åtaganden. Vattenfall finner vidare angeläget att författningsregleringen på kärnenergiområdet - inom ramen för riksdagens beslut om del svenska kärnkraftsprogrammet — sker på ett sådant sätt att verksamheten undgår negativ påverkan av tillfälliga förändringar i den allmänna opinionen. En viktig målsättning för lagregle­ringen torde vara att så långt möjligt garantera konsekvens och fömlsebar-het i myndigheternas handlande.

55/framhåller atl behovel av en särskild säkerhetslag på kärnenergiom­rådet motiveras framförallt av

-     risken för stora olyckor (säkerhetsaspekter),

-     risken för spridning av klyvbart material (safeguard),

-     förpliktelser enligt internafionella avlal,

-     stora ekonomiska bindningar och ansvaret för de konsekvenser på kort och lång sikt kärnkraften innebär.

De säkerhetsrelaterade frågorna pä kämenergiområdet är alltså enligt SSI av stor betydelse och det är väsentligl alt dessa beaktas genom en särskild lagstiftning.


 


Prop. 1983/84:60                                                    134

SKI anför; Jämfört med nuvarande lagstiftning innebär kommitténs för­slag inga stora förändringar vad gäller omfaUningen på del område som läcks in eller den principiella utformningen av ansvarsfördelningen, l.ex. mellan anläggningsinnehavare och myndigheter. På vissa delområden, t. ex. avfallshanteringen, har dock förändringar av betydelse föreslagils. I övrigt innebär förslaget till ny lag främst en samordning och i viss mån modernisering av beslämmelser som hittills återfunnits i flera skilda lagar av varierande ålder. SKI finner för sin del inte heller anledning lill genom­gripande förändringar i omfattning eller principiell utformning av lagstift­ningen på området mol bakgmnd av erfarenhelema av hur nuvarande lagstiftning fungerat. InspekUonen finner del dock väl mofiverat med en samordning och modemisering av lagstiftningen. Kommitténs förslag ul­gör därvid en god gmnd även om inspektionen funnit anledning alt föreslå förändringar och förbättringar pä en rad punkter, som närmare redovisas i del följande. En svaghet med belänkandet är all kommittén inle lagt fram någon analys av hur de föreslagna lagreglerna skall praktiskt tillämpas i ett antal viktiga fall. Inspektionen fömtsäfter all dessa brister uppmärksam­mas i den fortsalla beredningsprocessen.

KriUska röster saknas emellertid inte. Hovrätten för Övre Norrland anför atl kommitténs förslag väsentligen innebär en partiell samordning av befintlig lagstiftning samt vissa terminologiska och redaktionella föränd­ringar. Såväl i materiellt som i formellt hänseende är reforminnehållet ganska tunt. En ny lagstiftning innebär erfarenhetsmässigt att de som berörs av den måste göra nya bedömningar och tolkningsöverväganden, var och en inom sitt verksamhetsområde. Detta är självfallet fullt försvar­ligt när del är fräga om en innehållsmässigt ny lagmateria eller om en mer omfattande och önskvärd samordning av gällande rätt. Enligt hovrättens mening medför kommitténs förslag inte så avgörande fördelar för de tilläm­pande myndigheterna och företagen m. fl. att det utan vidare bör genomfö­ras. Förslagel bör snarare ses som etl gott underlag för en fortsalt, mera fullständig samordning av regelsystemet inom kärnenergiområdet.

Statens industriverk anser att den nya föreslagna lagstiftningen innebär • en mer begränsad hopslagning av lagarna pä området utan introduktion av mer än marginella nyheter. Betänkandet pekar dock på ålskilliga vikliga frågeställningar och samordningsmöjligheter, bl.a. på fillsynsomrädet, or­ganisationen för tillvaratagandet av restprodukter, tillsländsgivningsförfa-randet, vilka enligt industriverkets uppfattning hade bort konkretiseras i förslag Ull ålgärder, bl. a. i form av en enhetlig lagstiftning.

Folkkampanjen mot kärnkraft anför att, eftersom villkorslagen kräver en hell säker metod för slutförvaring av det använda kärnbränslet men det med dagens metod inle kan anges en sådan, tidigare laddningar enligt villkorslagen är olagliga. Lagstiftningen skall inte tillförsäkra en helt säker framtid för kärnkraften, utan tillgodose svenska folkets rättmätiga och lagenliga krav på en helt säker slutförvaring av avfallet. Della är Folkkam-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  135

panjens huvudkrav och enligt Folkkampanjens uppfattning den enda mora­liskt försvarbara ståndpunkten.

Lagstiftningens utformning

Kommitténs förslag till utformningen av lagen, dvs. att i lagen om kärnteknisk verksamhet sammanföra bestämmelser som f. n. finns i atom­energilagen, villkorslagen, lagen om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken och finansieringslagen i de delar den reglerar reaktorinne­havarens ansvar för avfallshantering m.m., har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av de allra flesta remissinstanserna. 55/, som anser del rimligt alt man i görligaste män försöker samordna lagstiftningen inom kämener­giområdet, instämmer i kommitténs förslag alt samordna beslämmelserna. SSI anför: Atomlagstiftningskommittén har konstaterat alt det inte är lämpligt att genom enbart en säkerhetslag reglera hela kärnenergiområdet. Della är en följd av de skillnader som finns beiräffande det gmndläggande syftet hos en kärnenergilag och slrålskyddslagen, vilket också bör åter­speglas i lagstiftningen. Kommittén anser således att strålskyddsfrågorna även fortsättningsvis bör regleras med stöd av slrålskyddslagen. SSI in­stämmer i denna viktiga slutsats, inte minst mot bakgrund av alt det förekommer omfattande slrålskyddsfrågor även utanför kärnenergiområ­det och skilda strälskyddsverksamheter bör bedömas på ett enhetligt sätt.

Också nämnden för hantering av använt kärnbränsle finner upplägg­ningen av förslaget till lagstiftning riktig och finner det värdefullt att de grundläggande bestämmelserna för kärnkraften nu samlas i en lag. Nämn­den har heller ingen erinran mot att bestämmelserna om reaktorinnehava­rens principiella ansvar för omhändertagandel av kärnkraftavfallet och för avveckling av kärnkraftverken förs över från finansieringslagens 1 § till den nya lagen och att finansieringslagen sålunda blir en renodlad speciallag för planerings- och kostnadsfrågor.

FOA anför: Principiellt skulle det vara en fördel med en lag som reglerar all kärnteknisk verksamhet och en fillsynsmyndighet med väldefinierat ansvarsområde. Del finns dock, som kommittén redovisat, betydande nackdelar med en sådan lösning. Flera av de aktuella lagarna, l.ex. slrål­skyddslagen, byggnadslagen och arbetarskyddslagen, har viktiga tillämp­ningar utanför kämenergiområdet och har även andra gmndläggande syf­ten. FOA bedömer alt den föreslagna nya lagen utgör en lämplig kompro­miss.

LO finner det positivt all det blir en samlad lagstiftning inom kämener­giområdet. Detta medger atl en helhetssyn kan utvecklas kring problemen med hanteringen av kärnenergi och atl en gmndläggande inriktning på sikt kan läggas fast. Förslaget till ny lagstiftning medger enligl LO detta. — LO tillstyrker att lagstiftningen pä kämenergiområdet formuleras allmänt så­som kommitténs förslag är formulerat. Detta ger möjligheter atl i framliden


 


Prop. 1983/84:60                                                    136

utnyttja forskningens resultat för att finna bra lösningar avseende t. ex. hantering av avfall.

Också förelrädare för kraftindustrin ullalar sig positivt om den föreslag­na samordningen. OKG säger att den samordning av lagregleringen som nu föresläs av kommittén otvivelaktigt innebär en förenkling av regelsyste­met, vilket enligt OKG:s uppfattning synes i hög grad förtjänstfullt.

Kritiska synpunkter har anförts av hovrätten för Övre Norrland som anser att kommittén har överdrivit farhågorna för att en sammanhållen lag på kämenergiområdet skulle bli alltför omfattande eller komplicerad. Hov­rätten delar dock kommitténs bedömning beträffande slrålskyddslagen. Den lagens syften och karaktär medför att den svårligen låter sig inarbetas i en lag om kärnteknisk verksamhet. Beträffande övrig hithörande lagstift­ning borde det däremot - vilket utredningen i och för sig också har funnit - vara fullt möjligt att åstadkomma en sammanhållen lag, en lag som borde kunna bli mera överskådlig och texlmässigt något mindre omfattande än vad både den befintliga och den föreslagna lagstiftningen är. Hovrätten vill här också framhålla att en mer sammanhållen och kapitelindelad lagtext borde kunna ge förbättrade möjligheter alt koncentrera de många och svåröverskådliga tillämpningsförfatlningar som nu finns inom kämener­giområdet.

Även Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden, har kritiska syn­punkter på förslaget. Fakultelsnämnden uttalar bl.a.: Utredningen har föreslagit en ny lagstiftning som bygger på de olika säkerhetslagar som fanns Udigare, men som utesluter slrålskyddslagen vilken föreslås gälla vid sidan av den nya lagen. Mellan den föreslagna lagstiftningen å ena sidan, och modern grannelags- och miljöskyddslagsliflning å andra sidan, är skillnaden stor. Del förefaller som om utredningen menar att kärnenergi­frågor inle kräver särskilt sträng och detaljerad lagstiftning. Fakultets­nämnden anser å andra sidan att inga skäl har getts för alt verksamhet som avger joniserande strålning ska regleras mildare än annan för omgivningen potentiellt farlig verksamhel.

Naturvårdsverket har pekat på att det finns skäl atl även se över frågor som rör samordning mellan strålskyddslag, miljöskyddslag och lag om hälso- och miljöfarliga varor vad avser ämnen eller verksamhet som med­för såväl radiologiska som kemiska risker.

När det gäller ansvarsregleringen avseende kärnbränslecykelns slutsteg diskuterar kommittén tvä alternativ. Alternativ I innebär en uppdelning mellan klyvbart material (kärnämnen), som inle har förts till elt slutförvar, och radioaktivt avfall. Tillslåndsregler avseende kärnämnen samt anlägg­ningar för mellanlagring och inkapsling av sådant material skulle därvid föras till den föreslagna lagen. Till strålskyddslagen skulle föras regler om ullstånd avseende radioaktivt avfall samt mellanlager och inkapslingsan-läggningar för detta. Tillstånd avseende alla typer av slutförvar skulle vidare enbart hänföras till strålskyddslagen. Alternativ 2 innebär att samtli-


 


Prop. 1983/84:60                                                    137

ga tillståndsfrågor beträffande såväl kärnkraftverken som hantering av använt bränsle och avfall samlas under den föreslagna lagen. Alternativet främjar en teknisk helhetssyn på kärnavfallets samtliga processteg frän uppsamling av avfall i reaktorns reningssystem, över behandling, mellan­lagring, transport och till slutförvaring. Dä underlättas en samlad säker­hetsanalys av hela processkedjan där man kan väga samman avfallets egenskaper med tekniska och naturiiga barriärer i slutförvaret till etl totalsystem. Alternativet innebär också, som kommittén understryker, att den nödvändiga lagtekniska samordningen av säkerhetsfrågorna i olika led av kärnverksamheten tillgodoses. Kommittén förordar alternativ 2. och har formulerat den föreslagna lagen i konsekvens härmed.

Kommiuéns förslag i denna del har vid remissbehandlingen godtagits eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. SKI tillstyrker att samtliga tillståndsfrågor av säkerhetskaraktär för kärntekniska anläggning­ar och kärnämnen regleras enligt den nya lagen, dvs. enligt kommitténs alternaUv 2. Man bör dock överväga, säger SKI, om man inte i tillämp­ningsföreskrifter skulle kunna undanta hantering av mycket lågaktivt avfall från prövning enligt den nya lagen, och endast pröva sådan hantering enligt strålskyddslagen.

Endast en remissinstans intar en motsatt ståndpunkt. 55/ förordar att lagen om kärnteknisk verksamhet utformas i enlighel med det i betänkan­det diskuterade alternativ 1. Detta alternativ skulle enligt institutets me­ning ge en bättre garanti än kommittéförslaget för att kärnkraftens avfalls­frågor bedöms på ett rimligt sätt i förhållande till andra frågor om radioak-Uvt avfall. Om alternativ I ej kan genomföras p.g.a. de av kommittén anförda lagtekniska svårigheterna eller av tidsskäl bör tankarna bakom alternativ 1 istället förverkligas med hjälp av en tillämpningsförordning till lagen. - Vad gäller det radioaktiva avfallet, förutom använt kärnbränsle som inte har placerats i slutförvar och upparbetningsavfall med hög plu-toniumhalt, har atomlagstiftningskommittén konstaterat att problemafiken kring detta primärt är av strålskyddskaraktär, vilket också är SSLs upp­fattning. Detta innebär att det radioaktiva avfallet, med det angivna undan­taget, i princip bör regleras enligt strålskyddslagen och inte enligt den föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhet. De "säkerhetsrelaterade" frågorna är i detta sammanhang i första hand av konventionell art av typen nedrasande berg i en underjordisk anläggning, funktioner hos lyftanord­ningar, brand m. m.

En särskild fräga tas upp i Uppsala universitets, juridiska fakultets-nämnden, remissyttrande. Fakultelsnämnden anför: En särskild brist som fakultetsnämnden vill fästa uppmärksamheten på gäller berörda när­boendes möjligheter aU komma in i beslutsprocedurerna. SSLs beslutsfat­tande enligt strålskyddslagen - som ju också enligt förslaget ska vara en integrerande del i tillståndsprövningen enligt atomenergilagen men for­mellt självständigt - faller under förvaltningslagen, men någon kommuni-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  138

kation med berörda parter utöver sökanden förekommer egentligen inte. Vid prövningen enligt miljöskyddslagen, som är en procedur där när­boende m.fl. verkligen kan komma in och avge synpunkter m.m., prövas ansökan bara utifrån de aspekter som miljöskyddslagen gäller för; alltså inte joniserande strålning. Möjligheterna för närboende och allmänheten att pä annat sätt uppmärksamma relevanta beslutsfattare pä aspekter som dessa har att beakta är närmast obefintliga, om man upprätthäller ett visst krav pä att synpunkter ska bli beaktade och att berörda intressenter ska ha möjlighet att yttra sig över vad "motparten", dvs. sökanden, anför. Fakul­tetsnämnden har ingen förståelse för utredningens åsikt att nuvarande ordning med information till allmänheten är tillräcklig, ulan föreslär i stället att det övervägs en procedur som i rimlig mån uppfyller förvalt­ningslagens kriterier pä kommunikation m.m. Därvid måste intressentbe­greppet ses över och utvidgas lill att motsvara miljöskyddslagens.

Också koncessionsnämnden för miljöskydd anser, med instämmande av naturvårdsverket, alt man bör överväga om inte ökade möjligheter skall ges allmänheten att föra talan vid tillståndsprövning på det kärntekniska området i likhet med vad fallet är på miljöskyddsområdet.

Laddning och därmed nedsmutsning av nya reaktorer bör enligt Folk-kampanjens mot kärnkraft uppfattning överhuvudtaget inte ske. Skulle laddning ändå föreslås kräver Folkkampanjen en omfattande och gmndlig prövning och granskning. Denna prövning och granskning skall gälla allt material av betydelse för att kontrollera hållbarheten i de metoder och forsknings- och utvecklingsprogram som krävs enligt lagförslaget. Detta kräver enligl Folkkampanjen att granskningen och prövningen sker offent­ligt. Folkkampanjen vill därför föreslå att en offentlig hearing eller s. k. vetenskaplig medling genomförs som ett led i tillståndsprövningen. Hea-ringen eller motsvarande kan gå till så att de svenska och internationella remissinstanserna — företrädesvis då sådana med de viktigaste och mest kritiska synpunkterna — blir utfrågare och reaktorinnehavaren/sökanden svarande under juridisk ledning. Hearingen eller motsvarande skall ske i sådana former och pågå under den tid som krävs för atl del skall stå klart vilka för- och nackdelar förslaget har.

Vidare föreslår Folkkampanjen och Centerns Ungdomsförbund atl, om tillstånd till laddning ges, lidsbegränsning av tillståndet skall vara obligato­riskt och tillståndet gälla i högst tre är, varefter en ny prövning skall göras där den aktuella situationen belyses innan eventuellt fortsatt driftstillstånd ges. Liksom i utredningsförslaget skall emellertid Ullståndet kunna återkal­las tidigare.

Uppsala universitet. Juridiska fakultetsnämnden, pekar i sitt yttrande på alt den av Sverige ratificerade Öslersjökonventionen (Helsingforskonven-tionen till skydd för den marina miljön i Östersjön) för landbaserad förore­ning kräver etl tillständssystem med periodvis omprövning. Eftersom ra­dioaktiva ämnen är listade som skadliga i konventionens annex, torde följa


 


Prop. 1983/84:60                                                                  139

atl den föreslagna lagen måste innehålla bestämmelser om regelbunden omprövning av tillstånden.

Tillvaratagande av säkerhet och strålskydd

Kommitténs förslag i denna fråga har i allt väsentligt lämnats utan erinran. Sveriges Arbetsledareförbund anser att lagförslagets text beträf­fande säkerhetsaspekter pä kärnteknisk verksamhet står i väl överens­stämmelse med nu kända tekniska förutsättningar.

Enligt kommitténs förslag regleras säkerhetsrelaterade frågor enligt den föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhet och strålskyddet enligt slrål­skyddslagen. 55/ pekar på att en formell definition av säkerhetsbegreppet i den föreslagna lagtexten saknas. Enligt SSLs uppfattning är det viktigt att betona att begreppel säkerhet i första hand avser sådana tekniska säker­hetsåtgärder som behöver vidtas för atl förhindra olika former av drama­tiska förlopp där konsekvenserna är eller kan ge upphov till stora utsläpp av radioaktiva ämnen. Händelser som endast kan resultera i en stråldos till människor och omgivning som är väl inom de gränser som från strål­skyddssynpunkt kan anses vara accepterbara berör enligt SSLs bedöm­ning inte säkerheten utan enbart strålskyddet. Normaldriftens utsläpps-och arbetarskyddsfrägor skall liksom nu regleras enligt slrålskyddslagen.

Statens vattenfallsverk anser alt kommittén skulle ha nått ännu längre i fråga om samordning och förenkling av regelsystemet om strålskyddsfrå­gorna beaktats i den nya lagen. Vattenfall delar kommitténs uppfattning att frågor om säkerhet och strålskydd vid kärnteknisk verksamhet måste omfattas av ett samlat säkerhetstänkande.

Folkkampanjen mot kärnkraft begär alt, om kravet på "helt säker" avfallshantering tas bort, i stället i lagen inskrivs konkreta krav pä vad som krävs för en "säker" avfallshantering.

Arbelarskyddsstyrelsen anför: Verksamheten pä kämenergiområdet är i väsentligt högre grad än annan industriell verksamhet omgärdad med sär­skilda regler som tar sikle pä såväl säkerheten i sådan verksamhet som skyddet mot den joniserande strålningens skadliga verkningar. Genom vissa övergripande bestämmelser, som ges i förslaget (3 § och 12 §) till lag om kärnteknisk verksamhet, blir också vissa ytterligare krav på åtgärder för att förebygga en radiologisk olycka, som i praktiken hittills tillämpats, reglerade i lag. Med dessa krav uppfyllda ernås för berörda delar av den kärntekniska verksamheten, nämligen säkerhet mot en radiologisk olycka, en skyddsnivå som för arbetstagarna tillgodoser arbelsmiljölagens målsätt­ning.

Redan inledningsvis i lagförslaget föreskrivs, säger tekniska högskolan i Stockholm, fakidtetesnämnden, att de säkerhetsåtgärder skall vidtas som krävs för att förebygga fel i utrustning och felaktigt handlande av personal som kan leda till en radiologisk olycka. I denna formulering ligger implicit


 


Prop. 1983/84:60                                                                  140

kravet att kunnig och kompetent personal alltid skall vara till hands i alla faser av verksamheten såväl vid reaktordrifl som vid kontrollverksamhet och i slutförvaringssammanhang. Man kan starkt ifrågasätta om man med de allmänt negativa lagförslagen baserade pä det strikta avvecklingsbeslu-tel med sikte på visst årtal såsom ändpunkt kommer alt kunna förvärva kompetent personal till området. Fakultetsnämnden vill varna för dessa svårigheter. Staten bör här ha ett övergripande ansvar. Det är väsentligt alt kompetensnivån bibehålles på såväl civilingenjörer som tekn. licentiater och doktorer utbildade inom området. Hur detta krav skall kunna förenas med det strikta avvecklingsbeslutet är oklart. Det synes dock väsentligt att utbildning inom området kan bibehållas på hög nivå sä länge verksamhet bedrivs inom fissions- eller fusionsreaklorområdena.

Ansvaret för säkerhet och strålskydd

Vad kommittén föreslagit i fråga om ansvaret för säkerhet och strål­skydd har av remissinstanserna lämnats utan erinran. Vissa uttalanden har gjorts. SKI anför: Kommittén diskuterar ingående existerande ansvarsför­hållanden för säkerheten på kämenergiområdet. En utgångspunkt för arbe­tet med den föreslagna lagen har varit nuvarande ordning som innebär att staten har en form av övergripande ansvar inom området medan det direkta ansvaret ligger hos tillståndsinnehavaren. Denna ansvarsfördelning kommer också framgent att gälla med kommitténs lagförslag. SKI anser denna fördelning både nödvändig och lämplig mot bakgrund av hittillsva­rande svenska och internationella erfarenheter. Med rättigheten att inneha och driva reaktoranläggningar följer således ett antal skyldigheter både när det gäller att bidra till elenergiförsörjningen och när det gäller säkerheten. Inspektionens roll som tillsynsmyndighet är inte att ta över ansvar för säkerheten från anläggningsinnehavaren utan att tillse att innehavaren utövar sitt ansvar och sina skyldigheter när det gäller säkerheten på ell tillfredsställande sätt.

Den av kommittén gjorda uppdelningen av ansvaret för den kärntek­niska verksamheten är enligt vattenfallsverkets mening ändamålsenlig. Lagförslaget ger emellertid endasl indirekt besked om att staten förbe-hålles det övergripande och tillständshavaren det direkta ansvaret. Vatten­fall anser atl ansvarsfördelningen bör framgå direkt av lagtexten. Liknande synpunkter framför OKG som anmäler att principema angående de grund­läggande ansvarsförhållandena knappast kan föras tillbaka pä den nu före­slagna lagtexten utan endast till förarbetena. Möjligen kan skäl därför, säger OKG, andragas för att sagda princip borde kunna framgå direkt av lagen om kärnteknisk verksamhet.


 


Prop. 1983/84:60                                                                  141

Avfallshantering och slutförvaring

Folkkampanjen mol kärnkraft anför: Om Sverige skall vinna gehör för att vi är etl land som arbetar för fred, mot kärnvapen och för nedrustning, så måste vi ställa kravet att la hem det utbrända kärnbränslet från Wind-scale och La Hague omgående. Slutförvaring av använt kärnbränsle måste bygga på en metod som gör oss helt oberoende av främmande kärnvapen-makt eller annat land. Folkkampanjen anser vidare att slutförvar av använt kärnbränsle och reaktoravfall bör ske på sådant sätt att människan inte avhänder sig möjligheten att vidta ålgärder om - trots säkerhetskraven -sådana blir påkallade exempelvis genom läckage av radioaktivitet. Avfalls­lager bör därför inte byggas pä sådant sätt, l.ex. under vatten, eller förslutas så att sädana skyddsåtgärder försvåras eller omöjliggörs. En bestämmelse om detta bör intagas i lagen eller motivtexten.

Ansvaret för avfallsprodukter

Kommitténs förslag om skyldighet för en tillståndshavare att svara för allt kärnavfall, inkl. använt kärnbränsle som inte återanvänds, har föran­lett kommentarer från endast ett fåtal remissinstanser.

SKI noterar med tillfredsställelse att anläggningshavarnas ansvar för avfallshanteringen slås fast och anför: Den föreslagna lagtexten synes förutsätta alt varje innehavare av kärnreaktor har ett individuellt ansvar för det använda kärnbränsle och det kämavfall som härrör från just den reaktorn. Enligt gällande planer inom kraftföretagen skall använt kärn­bränsle emellertid i ca 40 år förvaras i ett centralt bränslelager (CLAB) för vilket ett av kraftföretagen gemensamt ägt bolag, SKBF, har fått konces­sion. Samma bolag avser också uppföra ett centralt lager för s. k. reaktor­avfall (SFR). Det synes överhuvud taget vara meningen att detta bolag på kraftföretagens samfällda uppdrag skall sköta en stor del av den hantering för vilken kraftföretagen enligt den föreslagna lagens 12 § p, 2 och 13 § skall bära ett rättsligt individuellt ansvar vid äventyr att drifttillstånd för kärnreaktor återkallas. Så som hanteringen är avsedd att fungera i prakti­ken synes emellertid endast ett övergripande solidariskt ansvar hos kraft­företagen kunna urskiljas. Problemet kan ställas på sin spets med en drastisk fråga: Vilken reaktor skall stängas i händelse av SKBF:s bristande uppfyllelse av åliggandena enligt 12 § p. 2 och 13 §? - Kommittén har inte gjort någon analys som skulle tjäna till vägledning för hur de föreslagna reglerna skulle tillämpas i angivna fall. Problemet är snarare av rättslig än av teknisk natur. Inspektionen beklagar atl det inte berörts i betänkandet.

Östhammars kommun tillstyrker föreslagen utvidgning av ansvaret till berörda tillståndshavare och för alla avfallstyper.

Vad gäller radioaktivt avfall vid avveckling och rivning av kärnkraft­verk, som i kommitténs förslag omfattas av punkten 3 i 5 §, instämmer 55/


 


Prop. 1983/84:60                                                                  142

till fullo i behovet av att i kärnenergilagen ålägga tillslåndsinnehavare att svara för att "den anläggning, i vilken verksamheten bedrivs avvecklas och rivs pä ett säkert sätt" (12 § punkten 3) och alt svara för att avfallet från rivningen hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt (12 § punkten 2), Detta ger tillständshavaren skyldighet att avsätta medel för detta och att tillse att nödvändigt kunnande finns,

OKG anser att ansvarsfördelningen mellan stat och anläggningsinneha­vare såvitt avser avfallshanteringen bör framgå direkt av lagen om kämtek­nisk verksamhet.

Forskning och utveckling på avfallsområdet

Vad kommittén anfört om forskning och utveckling på avfallsområdet har under remissbehandlingen lämnats utan gensaga. Nämnden för hante­ring av använt kärnbränsle pekar på att i lagförslaget läggs stor vikt vid den fortsatta forsknings- och utvecklingsverksamheten som skall utgöra grund för det slutliga ställningstagandet till hur det använda kärnbränslet skall förvaras. Nämnden ser detta som helt riktigt. Nämnden vill i detta sammanhang framhålla vikten av att de grundläggande strategiska frågorna om hur vi skall ta hand om det använda kärnbränslet i ökad utsträckning tas upp till behandling inom olika organ som arbetar med frågorna. Hittills har dessa frågor mest behandlats inom Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) som framgår av l.ex. Plan 82 (del 1 avsnitt 2.3 s. 15-19). Som exempel på sädana frågor kan nämnas möjligheterna atl övervaka och ingripa beträffande del använda kärnbränslet och slutförvaret och med vilken grad av nationellt oberoende slutförvaringen skall genomföras. Val av strategi i olika frågor kan naturligtvis på ett avgörande sätt påverka inriktningen av forskningen och vilka områden som särskilt kommer att studeras. Nämnden avser för sin del att i sitt fortsatta arbete la upp och behandla denna typ av frågor. Viktigt för det fortsatta FoU-arbetet är att en öppen attityd behålls även i dessa frågor så att olika alternativ kan studeras före det slutliga ställningstagandet. Mot denna bakgrund delar nämnden kommitténs uppfattning att lagstiftningen bör utformas så att olika tänkbara lösningar kan studeras och alt förbud mot vissa metoder inte skall tas in i lagstiftningen. I detta sammanhang bör, säger nämnden, framhållas också del omfattande arbete beträffande hanteringen av det använda kärnavfallet som görs internationellt. Även om det svenska arbe­tet på detta område kommit långt, har man all anledning att räkna med att väsentliga bidrag till den slutliga lösningen kommer fram i internationell samverkan. Man bör allsä enligt nämnden liksom hittills i den svenska FoU-planeringen räkna med en hög grad av öppenhet och internationellt samarbete. Också valtenfallsverket framhåller att avfallshanteringen berör ett flertal olika kunskapsområden och är tvärvetenskaplig samt att en rationell forskningsplan förutsätter samtidigt internationellt samarbete.


 


Prop. 1983/84:60                                                    143

Enligt SKBF:s uppfattning har det genom rapporten KBS-3 visats att en säker hantering och slutförvaring av det använda kärnbränslet och avfall, som härör från detta, är möjlig att genomföra i Sverige, Inriktningen för det fortsatta forsknings- och utvecklingsarbetet blir enligt SKBF då främst

-     att i internationellt samarbete ta fram det tekniskt-vetenskapliga under­lag som behövs för atl myndigheterna skall ange dels erforderlig säker­hetsnivå och dels riktlinjer och kriterier för vad som krävs för att påvisa att den kan uppnäs,

-     atl med successivt vidareutvecklade undersökningsmetoder fullfölja de platsundersökningar, som skall ge underlag för beslut om lokalisering av elt svenskl slutförvar för använt kärnbränsle,

-     att undersöka och utvärdera olika alternativa lösningar och atl med successivt ökande dellajeringsgrad, fullfölja arbetet med att utveckla etl hanterings- och förvarssystem, som fyller ställda säkerhetskrav och samtidigt är optimalt med hänsyn till ekonomi och resursanvändning.

Också OKG understryker viklen av att forsknings- och utvecklingsarbe­tet i första hand inriktas pä att få fram avfallsförvaringssystem som med bibehållen säkerhet är optimerade med avseende på ekonomi och resurs­användning.

55/ konstaterar att, förutom den forskning som bedrivs av kärnkraftver­ken via SKBF, kärnbränslenämnden, SKI och SSI har ansvar för att forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs inom avfallsområdet. De resurser som de tre myndigheterna har till förfogande för forskning inom avfallsområdet är betydande och det finns anledning att försöka samordna insatserna för att fä ett bättre samhällsutnyttjande av insatta resurser. Nämndens forskning gäller till stora delar problem av strälskyddsmässig karaktär men också säkerhetsfrågor berörs. Regeringen bör därför ta initi­ativ till en stark samordning med och kanske ett inlemmande av nämndens forskning i institutets och SKLs verksamhet. SSI anser inte atl det finns anledning att ändra i den föreslagna lagtexten, men frågan bör beaktas i den kommande förordningen om kärnteknisk verksamhet.

Enligt den föreslagna modellen skall, konstaterar 5A'/, driftiillständen för kärnkraftreaklorerna bli föremål för en återkommande omprövning mot bakgrund av en utvärdering av innehavarnas forsknings- och utveck­lingsprogram (FoU-program) pä avfallsområdet. Detta är en juridiskt sett ovanlig konslruktion vid tillståndsgivning och tillståndsprövning. Inspek­tionen finner dock modellen rimlig med hänsyn till det angelägna i att driva på en fortsatt utveckling av ytterligare förbättrade metoder och tekniker inom avfallsområdet.

Flera remissinstanser pekar på att forskning och utveckling på avfalls­området är av långsiktig karaktär och atl det behövs en viss tidrymd för att tillkommande resultat skall motivera en förnyad totalbedömning av forsk­ningsinriktningen. SKBF anför härom; Avfallshanteringen och slutförva­ringen berör ett flertal olika kunskapsområden och de olika delstudier, som


 


Prop. 1983/84:60                                                                  144

måste utföras, är omfattande och tidskrävande. Därför bör planeringen göras förhållandevis långsiktig och man kan inle räkna med att kunskapslä­get totalt sett ändras väsentligt frän ett är till ett annat. De erfarenheter, som föreligger från KBS-arbetet och andra jämförbara tekniskt-vetenskap­liga utredningar visar att det behövs en tid av minst fem år för all fä fram underlag för en förnyad och meningsfylld totalbedömning av systemet i dess helhet. De forskare, vid universitet och högskolor m.m., som med­verkat i KBS-arbetet, delar denna uppfattning. För forsknings- och ut­vecklingsarbetets planering bör en tidsinriktning anges. I sina hittillsvaran­de planer har kraftindustrin angivit är 2020 som en lämplig tidpunki för att påbörja slutdeponeringen av använt kärnbränsle. Valet av denna tidpunkt har bestämts av önskemålet att begränsa radioaktiviteten vid slulhante-ringen och värmeutvecklingen i slutförvaret. Någon erinran häremot har ej anförts av kämbränslenämnden eller regeringen i samband med gransk­ningen av bl.a. SKBF:s Plan 82. Påbörjande av slutdeponeringen år 2020 föresläs därför utgöra en utgångspunkt för lidsinriktningen. Om så be­finnes lämpligt ur optimeringssynpunkt bör inriktningen senare kunna justeras. För att den återkommande prövningen av reaktorinnehavarnas program för forsknings- och utvecklingsarbete skall bli meningsfylld bör den enligt SKBF:s uppfattning ske med en periodicitet av fem år, såvida inte särskilda omständigheter föranleder annat. Prövningen bör ske mot bakgrund av dels en redovisning av de forskningsresultat som uppnåtts, dels en plan för de fortsatta insatser, som bedöms erforderliga. Mellanlig­gande år bör årsrapporter avges till berörd myndighet så att en kontinuerlig insyn och kontroll möjliggöres.

FoU-arbetets långsiktighet framhålls och åsikten att den återkommande prövningen av reaktorinnehavarnas program bör ske med en periodicitet av fem är delas av vatlenfallsverkel, OKG, Studsvik Energiteknik AB och Sydkrafi AB.

SKI föreslår vad gäller intervall för översyn av FoU-programmet alt en grundlig översyn och utvärdering företas vart femte eller sjätte år. Mellan­liggande år sker en uppföljning av att programmet i huvudsak följer de riktlinjer som dragits upp vid föregående grundliga översyn samt att inget inträffat, t; ex. erhållna forskningsresultat, som föranleder ändringar i de­lar av programmet. Med intervall för stor översyn ca vart sjätte år kan den ärliga uppföljningen göras något mer djupgående vart tredje år. Denna modell för översyn, värdering och uppföljning av stora FoU-program av strategisk betydelse har erfarenhetsmässigt visat sig fungera väl inom andra områden, t. ex. försvaret.

Nämnden för hantering av använt kärnbränsle anför att i kommitténs förslag stor vikt läggs vid en årlig granskning av FoU-verksamheten. Först bör framhållas att FoU-verksamhet inte bedrivs sä att den årligen bör granskas i sin helhet. Program läggs upp för olika områden och bedrivs under en viss tidsperiod varefter resultaten av arbetet kan värderas. Vad


 


Prop. 1983/84:60                                                                  145

som årligen bör ganskas är all verksamheten uppfyller kraven på fullstän­dighet och alt verksamheten fortskrider enligt de uppdragna planerna. Med olika tidsintervaller kan sedan skilda delar av verksamheten närmare granskas. Nämnden vill härvid framhålla betydelsen av stor flexibilitet i verksamheten mot bakgrund av den snabba utvecklingen inom områden som berörs av denna forskning och av att resultat som kommer fram genom forskningsarbetet kan leda till att tidigare ställningstaganden om­prövas. Enligt kommitténs förslag skall också en utvärdering göras av den forskning som redan utförts. Även om det ligger i sakens natur att viss sådan utvärdering görs när behovet av framlida forskning bedöms, så vill nämnden framhålla alt underlag för en sådan utvärdering inte lämnas i de nuvarande årliga planerna ulan snarare i de separata forskningsrapporter som löpande redovisas av SKBF. Nämnden ser inga svårigheter i en sådan utvärdering, utom möjligen all fä tillgäng till kvalificerade oberoende spe­cialister. Del kan visa sig nödvändigt alt anlita utländska specialister. Även här gäller att en ettårig prövningsperiod inle torde vara den lämpli­gaste. 1 detta sammanhang vill nämnden också ta upp frågan om kriteriema för prövning av FoU-verksamheten. Kommillén säger (s. 25) atl den skall ske efter lika stränga kriterier som prövningen för laddningstillstånd. Nämnden uppfattar detta uttalande som att säkerhetskravet principiellt skall vara detsamma hela tiden men del ligger i sakens natur alt prövning­ens karaktär blir annorlunda vid den löpande granskningen mot bakgrund av bl. a. teknikens utveckling.

Sydkraft framhåller alt det är viktigt att reglerna om prövning av forsk­nings- och utvecklingsprogrammet utformas så att de uppfyller normala kriterier för bedömning av vetenskapligt arbete samt utesluter varje risk för godtycke.

Rättssäkerhetsaspekterna understrykes starkt av OKG som anför: Där­est myndigheten i fråga skulle anse att föreskrivna villkor icke kan anses uppfyllda följer enligt 15 § kommittéförslaget att tillståndet att bedriva kärnteknisk verksamhet kan återkallas. Enär en återkallelse på sådan grund icke torde kunna anses skapa rätt till ersättning för tillständsinneha­varen är det självfallet utomordentligt angeläget att underlaget för sådant återkallelsebeslul är rättsligt oantastligt och vetenskapligt tillförlitligt.

Laddningstillstånd

Kommitténs förslag till regler för laddningstillstånd har vid remissbe­handlingen kritiserats endasl av Folkkampanjen mot kärnkraft. Enligt denna remissinstans' uppfattning bör laddning av nya reaktorer överhu­vudtaget inte ske. Molsvarande synpunkt har framförts av Centerns Ung­domsförbund.

De nya formuleringarna i förhållande till nu gällande lag (villkorslagen) får enligt Folkkampanjens mening inte betyda sänkta krav på säkerheten, 10   Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                    146

Samma materiella krav pä säkerhet dvs, "hell säker slutförvaring" måste gälla enligt den nya lagen liksom enligt villkorslagen. Dä detta är en bedömning som skall göras av regeringen efter ansökan frän reaktorinne­havaren och efter remissbehandling av KBS 3-förslagel av svenska och internafionella myndigheter och organisationer är del viktigt att alla syn­punkter på laddningsfrågan blir ingående belysta.

Kommitténs förslag i fråga om metod för omhändertagande av använt kärnbränsle m. m. har med något undantag lämnats utan erinran vid re­missbehandlingen. Studsvik Energiteknik AB, som delar kommitténs upp­fattning i frågan, anser det olämpligt atl i lag förbjuda upparbetning efter­som man då avhänder sig en metod att omhänderta kämbränsle. Mång­åriga erfarenheter och utförda säkerhetsanalyser visar alt denna metod kan tillämpas med fulU tillfredsställande säkerhet för personal och omgivning.

Folkkampanjen yrkar pä förbud mot upparbetning. Motsvarande stånd­punkt intas av Centerns Ungdomsförbund.

Nämnden för hantering av använt kärnbränsle anför: En betydande del av diskussionen rörande kärnkraften har kommit att kretsa kring reglerna för laddningstillständ säsom de uttryckts i villkorslagen. Nämnden finner för sin del att det grundläggande syftet bakom villkorslagen tillgodoses av den föreskrift som ges i 7 § I kommiltéförslaget, nämligen att man före laddning av en reaktor mycket noggrant skall ha prövat alt det använda kärnbränslet kan tas om hand på ett säkert sätt. Prövningen måste givetvis alltid utgå från de kunskaper man äger vid prövningstillfället. Nämnden finner mot denna bakgrund utformningen av 7 § adekvat samt klargörande vad gäller atl den metod som prövas inför laddningen av en reaktor inte är bindande för den slutgiltiga förvaringen. Nämnden ser det också som värdefullt att föreskriften har givits en formulering där hänsyn kan tas till teknikens utveckling, samtidigt som strålskyddets betydelse framhävs. Mot den bakgmnd som kommittén angivit har nämnden också förståelse för atl lill själva redovisningen knyts ett program för forsknings- och utvecklingsverksamhet som skall visa hur man avser att fortsätta arbetet med slutförvaringen.

Utförsel av ämnen och utrustning m. m. på kärnenergiområdet

Kommitténs förslag om utförsel av utrustning och material på kärn­energiområdet har vid remissbehandlingen inte mött någon kritik förutom från Folkkampanjen mot kärnkraft som yrkar att förbud mol export av reaktorer och reaktorteknologi skrivs in i lagen och att regeringen uttalar att den ej avser att lämna några dispenser från det förbudet.

Några remissinstanser har kommenterat kommitténs förslag. AB ASEA-ATOM anför: För ASEA-ATOM och andra berörda svenska företag är det angeläget att villkoren kring kärnenergiexporten är så klara som möjligt. Största möjliga förutsägbarhet om villkor och handläggning är önskvärd.


 


Prop. 1983/84:60                                                    147

Della skulle väsentligt underlälla planering och exportansträngningar. Också gentemot potentiella kundföretag, deras regeringar och utlandet i övrigt skulle detta vara av värde. Det konstateras i betänkandet atl Sverige genom det s. k. icke-spridningsfördraget har åtagit sig alt varken självt utveckla kärnvapen eller andra kärnladdningar eller genom export bidra till att andra länder gör det. Det förtjänar atl i sammanhanget nämnas att icke-spridningsfördraget (NPT) också talar om att underlätta samarbete och handel (utbyte) på kärnkraftens områden (art IV). Förutsatt tillräcklig trovärdighet när del gäller icke-spridning och förutsatt lAEA-kontroll en­ligt ovan, är del angelägel att också denna artikel i NPT verkligen beaktas. ASEA-ATOM inser samtidigt all NPT:s artikel IV knappast, såsom ex­portkontrollen i NPT art III.2.B, kan tolkas som en bindande förpliktelse. Gällande svenska exportreglering ger utrymme för myndigheterna att in­nan tillstånd ges bekräfta att alla formella (internationella) förpliktelser är uppfyllda. Detta sker också. Men dessutom innebär behandlingen av ex­portansökningar inom regeringskansliet möjligheter för regeringen att läg­ga till krav utöver de internationellt faslställda och/eller att göra andra bedömningar av mottagarlandet eller exporten ifråga. I sammanhanget är det intressant att erinra sig den vikt som, i samband med att Sverige gick med i NPT, lades vid alt i Sverige föra en sä likartad exportpolitik som möjligt i förhållande till andra (potentieUl) exporterande länder. Den ak­tuella propositionen till riksdagen (prop. 1972:41), som citeras i betänkan­det, behandlar detta ganska utförligt. Det finns alla skäl att ha de bedöm­ningar som då gjordes i åtanke i samband med diskussioner om eventuella ändringar i den formella regleringen och vid dess tillämpning.

FOA, som bl.a. har lill uppgift att biträda utrikesdepartementet m.fl. med främst tekniskt underlag i här aktuella kärntekniska frågor, kommen­terar kommitténs lagförslag frän dessa utgångspunkter och uttalar bl.a.: FOA:s erfarenheter från medverkan vid behandlingen av exportärenden ger anledning till två kommentarer. Den första är att formuleringen av 4 § 4 c kan leda till en mycket omfattande produktförteckning i tillhörande förordning. Problemet är här att frän spridningssynpunkt kan även annan utrustning och annat material (s.k. "dual-use") vara väl sä känsliga som de som särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, använd­ning eller framställning av kärnämne. Den andra kommentaren har en likartad bakgmnd. Det är förvisso riktigt att för den som vill tillverka kärnladdningar är tillgången till användbara kärnämnen - plutonium, uran 233 eller höganrikat uran - helt avgörande. Det finns dock annan utrust­ning som har stor betydelse i elt kärnladdningsprogram men som inte enbart eller ens huvudsakligen har kärnteknisk användning. Från dessa utgångspunkter finns det alltså skäl att överväga vissa kompletteringar i lagförslaget för att ge en rättslig gmnd för att aktuell förordning skall få den flexibilitet som kan behövas nu eller i framtiden. Detta kan åstadkommas genom att ge regeringen möjlighet att för vissa fall, som inte uppenbart bör kräva tillstånd, införa en anmälningsprocedur.


 


Prop. 1983/84:60                                                    148

Kommitténs uttalanden om s.k. teknologiöverföring kommenteras av några remissinstanser. AB ASEA-ATOM anför: Om ett tillstånd för licens­försäljning kommer atl åtföljas av krav på bilaterala avtal etc. med mot­tagarlandet, som reglerar användningen av den upplåtna eller överlåtna tillverkningsrällen torde resultatet knappast bli en stärkt konlroll över kärnvapenspridningen i världen utan i stället bara få till effekt atl svenska företag inte kommer ifråga för intressanta teknologiexportorder. ASEA-ATOM menar således att svenska krav vad gäller teknologiexport även fortsättningsvis bör vara anpassade fill andra exportörsländers. Det bör tilläggas alt ovanstående kommentar gäller s. k. "icke-känslig" teknologi, l.ex. tillverkning av reaktorbränsle, tryckkärl och andra reaktorkom-ponenler. Att överföring av s. k. "känslig" teknologi (tillverkning av tungt vatten, urananrikning, upparbetning av använt bränsle) skall omfattas av kontroll har ASEA-ATOM full förståelse för.

Sveriges Industriförbund understryker starkt atl det generellt måste gälla att, såvida inte särskilda skäl föreligger, svensk industri inte skall åläggas strängare krav beträffande teknologiexport än de som den konkur­rerande industrin utomlands är utsatt för.

Vattenfallsverket uttalar att mot kravet på tillstånd för viss teknologi­överföring principiellt inte föreligger någon erinran med hänsyn till svensk icke-spridningspolilik. Praktiskt kan emellertid olägenheter uppstå. Ett aktivt säkerhetsarbete kräver omfattande informafionsutbyte även över gränserna. Genom tillständstvänget kan della säkerhetsarbete komma att försväras, om inte reglerna direkt utsäger att teknologiöverföring av säker­hetskaraktär skall underlättas. Vattenfall anser att ett sådant klargörande bör tillfogas under lagförslagets fortsatta behandling. 1 anslutning härtill bör noteras, all överföring svenska tillståndshavare emellan av klyvbart material och kärnteknisk utrustning bör underlättas, eftersom risken atl varan kommer i orätta händer vid sädana transaktioner är liten. SKBF framhåller att det intemationella utbytet av teknologi utgör etl viktigt inslag i, och en av förutsättningarna för, SKBF:s forsknings- och utveck­lingsprogram. Det är därför angeläget att det i en blivande lag klart framgår bl.a. att restriktionerna inte gäller områden som hänför sig till slut­förvaringen och dess säkerhet.

Kompetensfördelningen SKI—SSI

Vad gäller kompetensfördelningen mellan SKI och SSI intar de remiss­instanser som uttalat sig i frågan skilda ståndpunkter. Statens industriverk delar atomlagstiftningskommitténs uppfattning rörande SKl;s huvudan­svar för kontrollen och tillsynen med samtidigt beaktande av strålskydds-myndighetens särskilda ansvar för det direkta strålskyddet enligt strål­skyddslagen. Statskontoret anser att man bör sträva efter atl tillsynen över kärnverksamheten skall åvila SKI. Detta innebär inte att SKI skall ifråga-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  149

sätta de föreskrifter och normer som SSI givit med stöd av strålskyddsla­gen utan endast kontrollera att dessa följs. Kommittén anger att en sam­manslagning av tillsynsmyndighetema kan ge fördelar men anger att klara fördelar bör föreligga för att företa en sammanslagning av tvä etablerade myndigheter. Statskontoret anser alt en sammanslagning av SKI och SSI inte bör göras eftersom del bara är en del av SSI som berör kärnkraften och övriga delar skulle bli lidande av en sådan sammanslagning

OKG menar att gränsdragningen mellan SKI och SSI är som kommittén påpekar dock myckel svår att göra på ett helt tillfredsställande sätt. Det finns flera faktorer som talar för ett väsentligt närmare samarbete på kärnkraflområdel mellan myndigheterna. Å andra sidan synes del enligl OKG:s mening vara meningsfullt att bibehålla en separat strålskyddslag med i stort sett nuvarande innehåll. En sammanslagning av myndighetema skulle vid sådant förhållande få åtskilliga besvärliga praktiska konsekven­ser. OKG accepterar därför kommitténs bedömning att del icke går atl visa på några påtagliga fördelar med en ny kompetensuppdelning mellan SKI och SSI. OKG vill emellertid understryka atl det nuvarande systemet med två säkerhelsgranskande myndigheter pä kärnkraftsomrädet kan fungera endast om SKI och SSI i sitt arbete utgår från en gemensam grundsyn på kärnkraften och dess säkerhet. Etl system med två myndigheter fordrar ett nära samarbete i de konkreta frågeställningar, som behandlas inom bägge myndigheterna.

Sydkrafi AB anser atl kommillén, i än högre grad än vad som redovisats i betänkandet, borde ha sökt att samordna verksamheten på kärnenergi-området mellan SKI, SSI och NAK. En sådan samordning borde kunna genomföras ulan någon genomgripande omorganisation av dessa myndig­heter eller omfattande ändring av strålskyddslagen och finansieringslagen. Eftersom lagen i första hand är en säkerhetslag, bör SKI vid en sådan samordning ha huvudansvaret såsom fillsynsmyndighet.

Statens vattenfallsverk pekar på att fillsynsuppgifternas uppdelning på flera myndigheter medför olägenheter på olika sätt. Den ger en viss tröghet i hanteringen och kan försvåra samordningen av säkerhetsarbetet. Därtill kommer även risk för oklara kompelensgränser. Vattenfall får för sin del understryka behovet av en samordning pä myndighetssidan med hänsyn till säkerhetsintressena och tillsynen av dessa. En samordning är även motiverad för att effektivisera myndigheternas forskning och höja dess systemkompetens. Den kan därjämte främja samhällets beredskap i hän­delse av olycka i alomanläggning. Vattenfall förordar därför, alt frågan om samordning av SKLs och SSLs resurser övervägs under ett framtida utredningsarbete.

Kommitténs uppfattning att ett bibehållande av två tillsynsmyndigheter, SKI och SSI, skulle innebära några påtagliga fördelar ur kontroll- eller säkerhetssynpunkt delas inte av några remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland uttalar att en sammanslagning av dessa myndigheter - en sam-


 


Prop. 1983/84:60                                                    150

manslagning som eventuellt också kunde omfatta kärnbränslenämnden -måste enligt hovrättens mening innebära möjligheter till rationalisering och besparingar. Framför alll torde en samordnad tillsynsorganisalion medföra ett effektivare utnyttjande av befinlliga resurser för bl.a. forsknings- och utvecklingsarbete.

En liknande ståndpunkt intar kammarrätten i Jönköping som anför: Den nuvarande splittringen av tillsynen på två organ är historiskt betingad och kan motiveras från vissa principiella skäl. Hell avgörande för tillsyns­organens organisation bör självfallet vara alt tillsynen fungerar så effektivt som möjligt. Detta bör rimligtvis kunna uppnås om en myndighet, som lyder under ett departement, har det samlade ansvaret. Det är också lättare för de lokala säkerhetsnämnderna att få information från ett tilisynsorgan än frän två. En samordning av de två tillsynsorganen är därför i hög grad önskvärd. Del är ingen nackdel att ett sådant organ också får uppgifter utanför kärnkraftsomrädet.

Också Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden, talar för en sammanslagning av myndigheterna. Fakuhelsnämnden anför: Uppdelning­en mellan SKI och SSI förefaller ge fler nackdelar än fördelar, och tvärt emot vad utredningen föreslår anser fakultelsnämnden atl möjligheterna atl förena de två myndigheterna bör undersökas förutsättningslöst i sam­band med den slutliga utformningen av en lag om kärnteknisk verksamhet. Utredningen har antagit att två myndigheter så atl säga kontrollerar var­andra. Frän praktiska erfarenheter kan inget hämtas som stöder del anta­gandet. Tvärtom finns indikationer på att olika frågor, som i och för sig faller under viss lagstiftning, lätt hamnar mellan de berörda myndigheter­nas bord. Till ovanstående hör att förhållandet mellan lag om kärnteknisk verksamhet och slrålskyddslagen är sådant att svårigheter kommer atl uppstå. Det är för den skull inte nödvändigt att slå samman de två lagarna. Del finns i och för sig inget som hindrar alt en viss lillständsmyndighet i sin prövning lägger även bestämmelser i annan lagstiftning Ull gmnd för sitt beslul. Tillslåndsgivande organ skulle alltså här tillämpa dels lagen om kärnteknisk verksamhet, dels slrålskyddslagen utan atl problem med kon-kurterande kompetens skulle uppstå. Sä sker också i viss ulsiräckning vid regeringsprövningen enligt kärnteknisk lagstiftning. Men dämtöver har idag såväl SKI som SSI egna beslutsfunktioner där samordningsproblemen sätts på sin spets. Ell ytterligare skäl att överväga en samordning enligl ovan är att skillnaden mellan å ena sidan säkerhet, ä andra sidan strål­skydd, i stora delar inte kan upprätthållas och heller inte gör sä i praktiken.

När del gäller frågan om samordning mellan SKI och SSI anser länssty­relsen i Hallands län alt kommillén alltför lättvindigt förkastat tanken på en sammanslagning av myndigheterna. Bl.a. har inte eventuella raUonali-seringsvinster av en sammanslagning belysts. Länsstyrelsen föreslår där­för att denna fråga blir föremål för ytterligare utredning.


 


Prop. 1983/84:60                                                                  151

Offentlig insyn

Statens vatlenfallsverk anser att den gällande lagregleringen av möjlig­heterna till offentlig insyn i den kärntekniska verksamheten fungerar till­fredsställande och att den således bör bibehållas oförändrad.

I fräga om informationsskyldighetens omfaltning har ett flertal remissin­stanser framfört synpunkler. Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av dessa instanser. Folkkampanjen mot kärnkraft yrkar dock alt säkerhetsnämndema vid kärnkraftverken får väsentligt vidgade befo­genheter, rätt till all information som de bedömer vikUg för sitt uppdrag och rätt att tillkalla expertis frän SKI, SSI och NAK i mån av behov.

SKI anser att del är vikligl med stor öppenhet och insyn i arbetet för kärnsäkerhet. Frågorna är komplicerade och kan för många vara svära att sätta sig in i. Del är därför viktigt all informationen görs sä lättillgänglig som möjligt. Viktiga målgmpper utgör de människor som bor mnt kärn­kraftverken. Här har de lokala säkerhetsnämndema en angelägen funktion att fylla. Inspektionen vill därför stödja kommitténs förslag till utökade befogenheter och vidgat ansvar för de lokala säkerhetsnämndema, som presenteras i betänkandet.

Svenska kommunförbundets styrelse anger att styrelsen har erfarit atl de lokala säkerhetsnämndernas arbete uppfattas vara etl väsenfiigt inslag i kärnkraftssäkerhetsarbetet. För att ge allmänheten en objektiv och full­ständig information om säkerhetsarbetet krävs enligt styrelsen atl säker­hetsnämnderna har en mycket god kunskap om verksamheten. Mot denna bakgmnd stödjer styrelsen kommitténs förslag om utvidgning av nämnder­nas verksamhetsområde. Den utvidgade verksamheten är viktig för att nämnderna skall få elt sä allsidigt underlag som möjligt för sin informationsuppgifl.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker införandet av den nya lagen och att de lokala säkerhelsnämndernas verksamhet utvidgas lill att omfatta insyn i alla åtgärder som berör säkerhets- och slrålskyddsfrågor vid kärn­teknisk verksamhet. Nämndverksamheten bör enligt länsstyrelsen leda fill en vidgad offentlig insyn samt en för samhället betydelsefull opartisk information om dessa frågor. Länsstyrelsen i Kalmar län som för sin del anser att kommitténs förslag i vad avser säkerhetsnämndernas befogen­heter rörande insyn och möjligheter alt informera även om beredskaps­planeringen utanför kärnkraftverk i praktiken redan föreligger, bifaller kommitténs förslag. Länsstyrelsen anser också alt det är lämpligt alt genom föreskrifter i resp. myndigheters instruktioner formalisera nämnda förhållanden. Länsstyrelsen i Hallands län har inget alt erinra mol att säkerhetsnämndernas uppgifter utvidgas i enlighet med kommitténs för­slag. I realiteten, säger länsstyrelsen, fungerar den lokala säkerhetsnämn­den vid Ringhals kärnkraftverk redan på del sätt som här föreslås.

Oskarshamns kommun, som hört den lokala säkerhetsnämnden vid Os-


 


Prop. 1983/84:60                                                    152

karshamns kärnkraftverk, anför: Allmänhetens intresse för olika frågor som rör kämenergiområdet är stort. Det är enligt kommunstyrelsens me­ning av största vikl atl allsidig och saklig information ständigt lämnas om driftsförhållandena vid kärnkraflsanläggningarna, om analyser och bedöm­ningar av framtida förhållanden i olika avseenden liksom om resultaten av den forsknings- och utvecklingsverksamhet som genomförs på kärnener­giområdet. Sä långt kommunstyrelsen kan bedöma har OKG visat öppen­het i fråga om driften och om anläggningarna vid Oskarshamnsverket. Beredvilligt har också vid behov lämnats redovisningar och analyser av skilda förhållanden och problem. Denna öppenhet har gällt inle bara gent­emot kommunen och lokala säkerhetsnämnden ulan även mot allmänheten bl.a. via massmedierna. SKI och SSI har också beredvilligt bistått med upplysningar och synpunkter i förekommande frågor. Det framstår som mycket viktigt alt rådande öppenhet och möjligheter till insyn kommer alt bestå i framliden. Angeläget är också att informationen präglas av saklig­het och opartiskhet samt utformas pä sådant sätt alt den kan förstås och bedömas av allmänheten. - Kommunstyrelsen ansluter sig lill kommitténs bedömning alt nuvarande beslämmelser om inriktningen av lokala säker­hetsnämndens uppgifter bör ligga fasl säsom de kommil till uttryck i lagen om offentlig insyn och motiven Ull denna. Kommunstyrelsen vill dessutom understryka kommitténs uttalande alt säkerhetsnämndens uppgifter inte bör begränsas lill enbart konsekvenslindrande eller utsläppsbegränsande åtgärder utan omfatta överhuvud tagel alla åtgärder som berör säkerhets-och strålskyddsfrågor. Bestämmelse härom bör införas i lagen. - Kom­munstyrelsen tillstyrker föreslagen utvidgning av säkerhetsnämndens verksamhet till att även omfatta s.k. fysiskt skydd av anläggning och säkerheten vid transport av klyvbara ämnen i den män inte begränsningar bör göras av säkerhetsskäl. Kommunstyrelsen tillstyrker också att nu gällande begränsning, som innebär alt säkerhelsnämnden endast skall följa planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor, undanröjs. Bärande skäl saknas för alt begränsa säkerhetsnämndens och därmed också kom­munens möjligheter atl informera om planeringen och dess innehåll. För kommunstyrelsen framstår det som viktigt att allmänheten och berörd kommunal personal inom bl.a. barn- och äldreomsorg samt skolan får beredas kännedom om beredskapsplanens innehåll. Detta bör kunna ske när förslag till lösningar föreligger för olika delområden men framför alll innan planen eller delar av denna fastställs. Denna informaUon kan ske i form av pressmeddelanden. Som sagts Udigare har tillsynsmyndigheterna välvilligt ställt resurser till förfogande för information och överläggningar med säkerhetsnämnden i frågor som nämnden haft under behandling. Länsstyrelsen har fortlöpande informerat om arbetet med beredskapspla­neringen. Även om samarbetet mellan säkerhetsnämnden och nämnda myndigheter förlöpt hell tillfredsställande kan ändock skäl föreligga atl fastlägga en rätt för nämnden atl frän myndigheterna erhålla den informa-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  153

tion som erfordras. Kommunstyrelsen tillstyrker därför kommitténs för­slag att bestämmelser utfärdas som innebär skyldighet för berörda myndig­heter att bistå säkerhetsnämnd med information i erforderlig omfattning.

Kommitténs förslag om atl lokala säkerhetsnämnder bör inrättas också i sädana kommuner inom vilka uppförs anläggningar för lagring, hantering eller slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall har lämnats ulan erinran vid remissbehandlingen. Länsstyrelsen i Kalmar län anser det naturiigt att det framledes inrättas lokala säkerhetsnämnder i kommuner där anläggningar för lagring av använt kärnbränsle kan komma atl etable­ras. Också styrelsen för Svenska kommunförbundet delar kommitténs uppfattning att lokala säkerhetsnämnder bör inrättas även i kommuner där kärnavfallsanläggningar uppförs.

I betänkandet har kommittén diskuterat frågor om inrättande av lokala säkerhetsnämnder även i Nyköping och Västerås men ansett att skäl saknas härför. Studsvik Energiteknik AB delar denna uppfattning. Länssty­relsen 1 Väslmaidands län har vad gäller Västerås samma uppfattning. Också AB ASEA-A TOM delar kommitténs uppfattning om att det inte finns något behov av en lokal säkerhetsnämnd i Västerås. Dels utgör hantering­en av uranhexafluorid och kärnbränsle en mycket liten risk ur radiologisk synpunkt, dels står verksamheten under kontroll av SKI och SSI, varige­nom allmänheten således bereds insyn. ASEA-ATOM:s bränsletillverk­ning är redan idag omgärdad av bestämmelser ifråga om säkerhet och strål­skydd. Såvitt bolaget kan se ansluter kommitténs lagförslag väl till nu rådande förhållanden vilket bolaget finner tillfredsställande.

Reglering av kärnkraftens avveckling

I här aktuell fräga anför Folkkampanjen mol kärnkraft: Riksdagen har fastslagit att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år 2010 och att inga reaktorer utöver dem som idag är i drift eller under byggnad, tillsam­mans 12 stycken, skall ingå i det svenska reaktorprogrammet. I Sverige idag, tre år efter folkomröstningen, finns starka krafter inom näringsliv och f. d. linje 1 och 2 som vill riva upp riksdagens beslut att avveckla kärnkraf­ten. Inom det numera helprivata ASEA-ATOM planerar ledningen utbygg­nad och forskning som om något avvecklingsbeslut aldrig hade fattats. Att som kommittén i en sådan situation inte vilja skriva in dessa förutsättning­ar i lagen är detsamma som alt hälla öppet för fortsatt kärnkraftsutbygg­nad. Detta kan Folkkampanjen ej acceptera. Folkkampanjen kräver att i lagen skall slå att kärnkraften skall vara avvecklad senast till år 2010 och alt byggande av SECURE-reaklorer, PlUS-reaktorer eller bridreaktorer inte skall förekomma i Sverige. Samma krav framställs av Centerns Ung­domsförbund.

De övriga remissinstanser som uttalat sig i frågan har en annan mening. Östhammars kommun biträder kommitténs uppfattning vad gäller lagregle-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  154

ring av antalet reaktorer som får byggas och av det år när den sista reaktorn skall stängas. Styrelsen för teknisk utveckling understryker sär­skilt vikten av att teknisk utveckling även för detta område görs menings­full genom att i lagen inte införs bestämmelser om driftstillstånd längst t. o. m. visst datum eller om visst högsta anlal reaktorer vid viss tidpunkt.

Ersättning

Vad gäller frågor om ersättning vid återkallelse av ett lämnat tillstånd har remissinstanserna delat kommitténs uppfattning att någon ersättning inte utgår när ett tillstånd återkallas av säkerhets- eller strålskyddsskäl. Däremot föreligger skiljaktiga meningar i fråga om rätten till ersättning när ett tillstånd återkallas av andra skäl och om lagfästande av en sådan rätt. Kammarrätten i Jönköping uttalar: Det kan förekomma en mängd olika situationer där det är befogat att återkalla ett givet tillstånd. Nya bedöm­ningar av säkerhetssituationen kan aldrig uteslutas och situationer som är helt arlskilda från vad som är vanligt när det gäller minerallagstiftning och lagstiftning som rör industriell verksamhet kan förekomma. Mot bakgrund härav vore del olämpligt att uppställa särskilda regler beträffande ersätt­ning av statsmedel. Sådana regler blir med nödvändighet, som reservan­tens förslag visar, sä allmänna att de inte ger någon vägledning utöver vad som följer av de skadeständsrättsliga principer som gäller utan särskild lagstiftning.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden anför: Vad först gäller verkningarna för den som har fått tillstånd har utredningen särskilt tagit upp frågan om möjligheten att senare ge ytterligare villkor eller kanske även förbjuda fortsatt verksamhet. Utredningen menar att om skärpta villkor ges eller verksamhet förbjuds, och detta i sin tur beror på säkerhets­hänsyn eller liknande i den aktuella lagen tillgodosedda intressen, ingen ersättning ska betalas till tillståndshavaren. Fakultetsnämnden anser att det förslaget ligger i linje med gängse synsätt pä ersättningsrätten för den som vägras utöva eller fortsätta en för andra skadlig eller potentiellt skadlig verksamhel. Förslaget ansluter alltså till gällande rätt inom hälso-och miljöskyddsområdet och bygger på samma principer som t. ex. förbud eller villkor enligl miljöskyddslagen, lagen om hälso- och miljöfariiga varor, hälsoskyddslagen m.fl. Utredningen tar även upp situationen att förbud ges av annat skäl. Emellertid förefaller lagförslaget vara så kon­struerat, atl lagen i fräga inte kan åberopas för förbud av annat skäl, varför frågan om ersättningsrätt i sådana hänseenden saknar intresse.

Lunds universitet, juridiska fakultetsnämnden gör ett påpekande i rätts­frågan och uttalar; På tal om fråga om ersättning för koncessionsinneha­vare, vilken utan egen förskyllan får tillståndet indraget, anser kommittén att förvaltningsrättslig praxis är tillräckligt klar och att någon lagregel om


 


Prop. 1983/84:60                                                                  155

ersättning inte behövs. Fakultetsnämnden delar inte den anförda uppfatt­ningen om praxis och anser att ersättningsfrågan bör närmare utredas.

Sveriges civilingenjörsförbund framför att förbundet givetvis delar upp­fattningen att en anläggningsinnehavare skall ha rätt till ersättning för sina kostnader vid ett återkallande av ett tillstånd, om uppställda villkor och föreskrifter ej åsidosatts. Förbundet anser detta t.o.m. så självklart i en rättsstat, att särskilt stadgande härom ej behöver införas i lagen.

Beträffande frågor om ersättning vid återkallelse av tillstånd kan vatten­fallsverket endast delvis ansluta sig till kommitténs uppfattning. Klarl synes vara att ersättning inte bör ifrågakomma dä återkallelsen föranleds av att tillståndsinnehavaren inte iakttagit rimliga villkor och följt medde­lade föreskrifter. Om däremot myndigheterna - med anledning av händel­se vid utländskt kärnkraftverk eller av annan exceptionell anledning -stoppar driften vid ett svenskt kraftverk, synes det i princip böra föreligga en ersätlningsmöjlighet. Om tillstånd indrages finnes risker för att lån lill kärnkraftbolagen uppsäges. Utländska lån har ibland i kontrakten bestäm­melser som möjliggöra detta. Kärnkraftbolagen skulle härvid ställas inför krav på att pä en gång betala ut stora belopp. Detta kan påverka kraftin­dustrins investeringsmöjligheter, prissättning på el m.m. Om problemen hänför sig till omständigheter som kärnkraftföretagen inte kunnat råda över, är det inle rimligt att kraftföretagen skall ensamma bära konsekven­serna härav. Ersättningen bör täcka den ekonomiska skada som driftsin­skränkningen orsakar. Att hänskjuta frågan till normal skadeståndsprocess innebär att mycket lång tid förflyter innan frågan är avgjord och ev. ersättning kan utbetalas. Under tiden får problemen bäras av kraftindu­strin. De allmänna rättsprinciper till vilka kommittén hänvisar (s. 195) är enligt vattenfalls mening otillräckliga. Eftersom rättsläget är oklart, behö­ver ersättningsrätten regleras i lag. Också statens industriverk menar att ersättningsfrågan vid indragning av koncessioner av andra skäl än direkt säkerhets- eller strålskyddsmässiga borde ha upptagits i den föreslagna lagen.

Östhammars kommun uttalar: Den som beviljats koncession för under­sökning och bearbetning av mineralfyndighet har tillerkänts ersättnings­rätt. I lagen om vissa mineralfyndigheter 12 § 3 st. heter det: "Återkallas koncession ulan att koncessionsinnehavaren åsidosatt föreskrift eller vill­kor i koncession, är han berättigad att erhålla ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han vidtagit med anledning av konces­sionen". Enligt kommunens mening bör även tillståndshavare enligt lagen om kärnteknisk verksamhet få en lagfäst rätt till ersättning i sädana fall. En lagbestämmelse om ersättningsrätt kan lämpligen utformas med den citera­de bestämmelsen som förebild. Lagförslaget bör kompletteras på denna punkt.

Det synes, säger OKG, anmärkningsvärt att kommittén - ulan att ange några egentliga skäl härför — slutligen stannar för att i lagförslaget icke


 


Prop. 1983/84:60                                                                  156

intaga någon bestämmelse angående ersäUningsfrägor. Kommittén hänvi­sar i stället till atl dessa får bli föremål för särskild prövning av domstol och avgöras med utgångspunkt i allmänna rättsprinciper. Enligt OKG:s syn­punkt är en sådan behandling av ersättningsfrågan klart otillfredsställande. 1 de fall elt tillstånd återkallas beroende på alt tillståndsinnehavaren icke iakttagit villkor och föreskrifter för verksamheten bör givetvis rätt till ersättning ej föreligga. I övrigt synes det väsentligt alt tillståndsinneha­varen kan förlita sig på de tillstånd som erhållits och att arbetet kan utföras och investeringar genomföras inom den ram som tillståndet anger. Återkal­las därt"ör etl tillstånd av skäl som ej beror pä brister hos innehavaren alt följa gällande föreskrifter bör enligt OKG:s mening ersättningsrätt förelig­ga. Med hänsyn bl.a. till avsaknaden av rättspraxis, de ekonomiska vär­den det här kan bli frågan om samt osäkerheten om dels allmän domstols behörighet att uppta tvist av här angiven art dels materiella rättsregler vill OKG understryka nödvändigheten av att förslaget kompletteras med en lagregel som explicit fastställer såväl frågan om jurisdiktion som gällande materiella regler. Likaledes synes rättssäkerhetsskäl göra sig gällande vad avser kommitténs framställning under 7.6.2 sista stycket (sid. 196). Vad kommittén uttalar angående etablerande av en "allmän princip" beträffan­de där angivna frågeställningar samtidigt som kommittén själv föreslår att frågan icke tas upp i "del här avsedda lagstiftningssammanhanget" synes böra utgå ur blivande proposition. - Också enligt Forsmarks Kraftgrupp AB bör rätten till sådan ersättning lagregleras.

En lagfäst rätt lill ersättning vid återkallelse eller vägrad föriängning av ett tillstånd i andra fall än då det kan motiveras av de intressen som den föreslagna lagen avser att tillvarata förespråkas även av Sydkraft AB, som uttalar: Att som kommittén hänvisa frågan om ersättning, i dessa som man säger exceptionella situationer, till särskild prövning av domstol är otill­fredsställande, bland annat pä grund av avsaknad av rättspraxis samt osäkerhet om domstolarnas behörighet och om de materiella regler som gäller. En lagfäst rätt till ersäUning bör kompletteras med en föreskrift aU talan om ersättning skall föras vid allmän domstol. Vidare delar Sydkrafi ej kommitténs uppfattning att rätt till ersättning ej i något fall skulle föreligga om tillsynsmyndigheterna stoppar ett kärnkraftverk i avvaktan på utred­ningar med anledning av inträffad allvariig olycka i ett liknande kraftverk i Sverige eller utomlands. För atl en anläggningsinnehavare i fall som här avses inte skall vara helt räftslös bör även här möjlighet Ull ersättning inskrivas i lagtexten.

I fråga om möjligheterna till återkallande av tillstånd att genomföra åtgärder och driva anläggningar som avser behandling eller förvaring av radioaktivt avfall finner SKBF det rimligt att i lagen införs en bestämmelse om rätt till ersättning, såvida icke återkallandet sker på grund av atl tillståndshavaren inte uppnår eller åsidosätter uppställda säkerhetskrav. En ersäUningsrätt är särskilt påkallad, om ändringar sker i myndigheternas


 


Prop. 1983/84:60                                                                  157

policy och delta medför återkallelse av tillstånd för exempelvis upparbet­ning och lagring av upparbetningsavfall. Enligt SKBF:s mening råder oklarhet såväl ifråga om omfattningen av domstolarnas behörighet att pröva ersättningsfrågor av hithörande mycket speciella slag som också vad gäller de materiella regler som är att tillämpa på förevarande område. Med hänsyn härtill och de ekonomiska värden det regelmässigt blir fråga om anser SKBF del sakligt motiverat att en ny lagstiftning uttryckligen be­handlar ersättningsfrågorna. En bestämmelse härom skulle kunna föreskri­va, att orn ett tillstånd återkallas eller begränsas utan att tillständshavaren åsidosatt bestämmelse i lagen eller villkor eller föreskrift som meddelats med stöd därav, denne är berättigad till ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han vidtagit med anledning av tillståndet, samt att talan om ersättning förs vid allmän domstol.

Tillkomst och lokalisering av kärnteknisk anläggning m. m.

Vad kommittén anfört om tillkomst och lokalisering av kärntekniska anläggningar, dvs. främst prövning enligt 136 a § byggnadslagen, har kom­menterats av flera remissinstanser.

Sädana anläggningar som kommer i fräga vid kärnteknisk verksamhet anser Nyköpings kommun även fortsättningsvis bör underkastas prövning enligt den lydelse 136 a § byggnadslagen har idag. Statens planverk anser, i likhet med kommittén, inle skäl att nu föreslå någon ändring i den gällande prövningsordningen med hänsyn till den samlade översyn av byggnadslagstiftningen som f. n. sker inom regeringskansliet.

Kammarrätten i Jönköping understryker det otillfredsställande i nuva­rande dubbla prövningsförfarande, som komplicerar arbetet och gör det i viss mån oklart vilka synpunkter som skall beaktas i resp. prövningsförfa­rande.

Vikten av samordning med lokaliseringsprövning enligt bl.a. byggnads­lagen understryks av länsstyrelsen i Uppsala län. Statens vatlenfallsverk ansluter sig till kommitténs uppfattning att de dubbla prövningssystemen är en otillfredsställande ordning både för myndigheter och allmänheten, I likhet med kommittén emotser vattenfall att samordningsfrågan beaktas vid den pågående revisionen av byggnadslagstiftningen. Vattenfall föror­dar att formerna för information till allmänheten i samband med lokalise­ringen av kärnteknisk anläggning bibehålles.

55/ framhåller att institutet vid ett flertal tillfällen har påtalat de nackde­lar det innebär att granska en kärnteknisk anläggning utifrån så olika utformade lagar som atomenergilagen/strålskyddslagen ä ena sidan och byggnadslagen (136a S) å andra sidan. Senast skedde delta i samband med granskningen av ansökan för slutförvar av reaktoravfall i Forsmark. Kom­munen har vetorätt enligt byggnadslagen men inte enligt atomenergilagen/ strålskyddslagen. Erfarenheterna från tidigare granskningar har visat alt


 


Prop. 1983/84:60                                                                  158

det är säkerhets- och strålskyddsfrågorna som tilldrar sig det stora intres­set även vid kommunernas granskning av byggnadsärenden. Normalt är inte SKLs och SSLs granskning av säkerhets- och strälskyddsproblemati-ken klar då kommunen skall ta ställning i byggnadslagsärenden. Detta har ofta medfört att kommunen ansett sig ha ett otillräckligt beslutsunderlag för att kunna ta ställning till om rätten att inlägga veto skall utnyttjas eller ej. SSI anser det beklagligt att kommittén i betänkandet om förslag till lag om kärnteknisk verksamhet bara har påpekat detta problem, och inte anvisat en lösning.

SKI kan med utgångspunkt frän behandlingen av ansökan om ett förvar i Forsmark verifiera att problem finns med den nuvarande behandlingsord­ningen. Som kommittén framhåller har emellertid överväganden av denna karaktär beröring med principiella frågor i bl.a. byggnadslagstiftningen. SKI vill understryka det angelägna i att inspektionens erfarenheter tas tillvara vid regeringskansliets beredning av en ny byggnadslag. • Länsstyrelsen i Malmöhus län pekar pä att i lillståndsärenden mänga myndigheter är inblandade och ansvarsförhållandena sä allmänt definiera­de alt ansvarsfrågorna täcker över varandra. Det framlagda förslaget inne­bär inte någon förändring i detta förhällande. Gränserna för olika myndig­heters delansvar vid tillståndsgivning föresläs av länsstyrelsen därför bli föremål för ytterligare överväganden.

Uppsala universitet, juridiska fakultelsnämnden anför: Nu gällande lag­stiftning har medfört att ärenden där kärnteknisk verksamhet ingår blivit mycket otympliga för både myndigheter och inte minst enskilda. För t, ex, ett kärnkraftverk eller ett lager för reaktoravfall krävs regelmässigt pröv­ning enligt

-     atomenergilagen (enligt förslaget lagen om kärnteknisk verksamhel)

-     miljöskyddslagen

-     vattenlagen (fördel mesta)

-     136a § byggnadslagen (nästan genomgående)

-     förordningen om miljöfarligt avfall (om ansökan gäller ett lager)

-     byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadslov.

Vid dessa prövningar ska beaktas, förutom de redan nämnda lagarna även

-     naturvärdslagen

-     hälsoskyddslagen

-     lagen om hälso- och miljöfariiga varor

-     slrålskyddslagen.

De nämnda lagarna gäller för fråga om grannelag, miljöskydd etc. Dämt­över kommer lagstiftning av helt annat slag. Vidare måste beaktas interna­tionella överenskommelser säsom Öslersjökonventionen och Nordiska miljöskyddskonventionen, - Ett problem som råder idag och som inte kommer närmare sin lösning genom lagförslaget är enligt fakultetsnämn­den att tillståndsprövningen är uppdelad på olika organ samt att varje


 


Prop. 1983/84:60                                                                  159

organ beslutar ulan överblick och tillräckligt beslutsunderlag vad gäller huruvida övrig lagstiftning och olika internationella överenskommelser är uppfyllda. Formellt är regeringsprövningen enligl 136 a § byggnadslagen och atomenergilagen ett undantag härifrån, men beslutsunderlaget som regeringen får tillgäng till är sektoriseral och ofullständigt på det nu be­skrivna sättet.

Också statens industriverk anser det vara väsentligt att de olika till­ståndsförfarandena samordnas sä att information, prövning och beslut kan ske med samtidigt beaktande av alla berörda lagrum. Dessa tillståndspröv­ningar bör därför enligt industriverkets mening göras vid samma lillfälle sä att problemen med olika ansökningsförfaranden och prövningar vid olika tidpunkter av olika aspekter av verksamheten kan elimineras. Härmed skulle även bortfalla frågan om de samhälleliga kostnaderna och ev, ersätt­ningar vid uteblivet tillstånd dä anläggningen står färdigbyggd. Det synes lämpligt, anser industriverket, att denna samordningsprocess bör ske och komma till uttryck i den föreslagna lagen pä det kärntekniska området, vilket nu icke är fallet.

Brytning av uran m. m.

Frågor om uranbrylning har behandlats i några remissyttranden. Folk-kampanjen mol kärnkraft anser att ett förbud mot uranprospektering och uranbrylning bör införas antingen i den nya lagen eller samtidigt med denna i en separat lag för att ge eftertryck åt lagens bestämmelser om avveckling av kärnkraften. Centerns Ungdomsförbund uttalar att uran­prospektering och uranbrytning måste förbjudas eftersom det är onödiga hot mot vår natur.

Transport

Kommitténs förslag om att transporter av kärnämnen och kärnavfall utgör kärnteknisk verksamhet behandlas i några remissyttranden. 55/ anför: Det finns en sedan mänga är etablerad praxis vad avser lillämpning­en av nationella och internationella transportregler i Sverige. För interna­tionella transporter har Sverige genom konventioner och andra internatio­nella överenskommelser anslutit sig till nu gällande regelverk för de olika transportvägarna dvs. väg, järnväg, vatten och luft. För de två sistnämnda transportvägarna gäller de internationella reglerna även nationellt, medan för väg och järnväg gäller särskilda nationella regler vilka i huvudsak överensstämmer med de internationella. I samtliga dessa regelverk finns utförligt angivet pä vilkel sätt radioaktiva varor skall emballeras, hur emballaget skall typgodkännas, villkor för transporters genomförande samt i vilka fall särskilt tillstånd för transporten krävs. Sedan länge har en uppdelning av transportärenden skett mellan SKI och SSI och denna uppdelning finns också angiven i förordningen (1982: 923) om transport av


 


Prop. 1983/84:60                                                                  160

farligt gods. Denna uppdelning innebär att för de frågor som berör trans­porter av radioaktiva ämnen, som ej är klyvbara, är SSI s.k. behörig myndighet och handlägger transportärenden i enlighet med ovannämnda transportregler och slrålskyddslagen. 1 de fall ämnet är klyvbart utfärdar SKI nödvändiga certifikat och tillstånd, efter samråd med SSI vad avser de strålskyddsmässiga aspekterna. För icke-klyvbara ämnen, då alltså ingen kriticitetsrisk föreligger och alltså strålskyddsaspekterna helt dominerar riskbilden, handlägger idag SSI förekommande certifikat- och tillståndsfrå­gor för såväl transporter knutna till kärnteknisk verksamhet som annan industriell, medicinsk eller teknisk verksamhet. Frågor om fysiskt skydd, som är viktiga för säkerheten, handläggs av SKI. Fysiskt skydd tillämpas idag enbart på transporter av klyvbart material. Enligl SSLs bedömning finns för närvarande inga skäl att utvidga kraven på fysiskt skydd att gälla icke-klyvbart material, utöver de regler som finns inskrivna i gällande transportregler. Nuvarande uppdelning av arbetsuppgifter på transportom­rådet mellan SSI och SKI har visat sig fungera väl och bör därför enligt SSLs bedömning bibehållas. Detta överensstämmer också med kommit­téns mening (sid. 214). För att i framtiden undvika oklarheter i ansvars­fördelningen mellan myndigheterna bör emellertid denna uppdelning av ansvaret klart framgå i den kommande förordningen till lagen om kärntek­nisk verksamhet varvid lämpligen samma uppdelning kan göras som i förordningen (1982:923) om transport av farligt gods.

5"/ yttrar: Transport av kärnämne och kärnavfall föreslås i betänkandet kräva tillstånd. Sä är i huvudsak fallet redan idag. Praxis har blivit all vid transport av kärnämnen i Sverige svarar avsändande anläggning (till­ståndshavare enligt atomenergilagen) för transporten och blir därmed den som innehar tillstånd för genomförandet. Vid internationella transporter där någon svensk anläggning med tillstånd enligt atomenergilagen är in­blandad, blir den svenska anläggningen på samma sätt ansvarig. Transpor­ter verkställs vanligtvis genom utnyttjande av etablerade transportföretag. Det har därvid hitintills inte bedömts nödvändigt med särskill tillstånd enligt atomenergilagen för dessa fraktförare, utan har ansetts tillräckligl med anläggningens tillstånd. SKI har inte funnit att kommittén går emot denna praxis men anser det ändå inte klart uttryckt i betänkandet huruvida fraktföraren i alla sammanhang ska vara befriad från tillståndsplikt. Det framgår heller inte klart hur kravet på tillstånd för transport stämmer överens med t. ex. ADR-konventionen enligt vilken en internationell träns-port accepteras om villkoren i ADR är uppfyllda (gäller bl.a. vid Iransiie­ring genom Sverige). SKI noterar vidare att tillsynsfrågan avseende trans­port av kärnämne och kärnavfall inte behandlats i konsekvens med betän­kandets ställningstagande för SKI som övergripande säkerhetsmyndighet i alla led av den kärntekniska verksamheten. Genom kommitténs uppfatt­ning att valet av myndighet ska regleras enligt den uppdelning som skett i förordningen om transport av farligt gods kommer den nuvarande kompe-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  161

tensfördelningen mellan SKI och SSI att bibehållas och någon egentlig förändring avseende tillståndsgivning och lillsyn inle att ske.

Sjöfartsverket uttalar: Sjöfartsverket har nedanstående beröringspunk­ter med frågor om säkerheten på kärnindustriomrädet, nämligen

-     behörig myndighet — i den mån denna roll inle ankommer på SKI resp. SSI enligl särskilda beslämmelser - vid lillämpningen av lagen om transport av farligt gods i fräga om landsvägs-, järnvägs- och sjötrans­porter. I vissa fall dä det gäller sjötransporter utövas myndighetsuppgif­terna vid transport även enligl lagen om säkerheten på fartyg.

-     övergripande sjösäkerhetsmyndighet vid organisationen och genomfö­randet av sjötransporter av utbränt kärnavfall och annat aktivt avfall frän de svenska kärnkraftverken lill anläggningar för upparbetning och förvaring.

-     tillsynsmyndighet enligt lagen om säkerheten på fartyg i fråga om atom-drivet fartyg och allmän sjösäkerhetsmyndighet vid anlöp fill svensk hamn eller passage genom svenskt vatten i fråga om sådana fartyg, f. n. en föga aktuell uppgift.

Den i betänkandet föreslagna lagstiftningen innebär ej ändrade uppgifter för sjöfartsverket eller ändrad ansvarsfördelning för verket. Sjöfartsverket som finner gällande ordning ändamålsenlig ansluter sig till betänkandets uppläggning av lagstiftningen.

SJ tar för givet att tillstånd enligt den nya lagen till kämteknisk verksam­hel som omfattar transport inte ges annan än den som enligt alomansva-righetslagen har att bära ansvaret för atomskada framkallad under trans­porten. Det blir därvid denne och inte transportören som svarar för att föreskrivna villkor för Ullståndet blir iakttagna även i vad transporten angår. SJ har inte förutsättningar atl ingå i bedömningar härvidlag med erforderlig sakkunskap. SJ förbehåller sig emellertid att oberoende av tillstårid som må finnas meddelat för transport föreskriva de ytterligare villkor som SJ anser påkallade för säkerställande av det särskilda skydd som SJ har att tillgodose, i första hand som arbetsgivare. Häri inbegrips också skyddet mot obehörigt inträng.

Transport av radioaktiva ämnen på väg innebär oftast, säger statens vägverk, all för vägen gällande viktbestämmelser (106 § vägtrafikkungö-relsen) kommer att överskridas, vilket medför att transportlillstånd måste sökas. Transporten anvisas dä i tillståndet en färdväg där den får fram­föras. Är det fråga om stora bruttovikter kan det innebära länga omvägar p. g, a. dålig brobärighet. Dessa bärighetsproblem gör att sjötransport syns vara ett bättre alternativ för dessa tunga transporter, vilket också betän­kandet framhåller,

Rikspolisstyrelsen understryker betydelsen av att polisen kontaktas/ larmas i samlHga fall av incidenter oavsett om de inträffar till lands eller sjöss. Polisens uppgift atl upprätthälla allmän ordning och säkerhet gäller även det svenska sjöterritoriet. Självfallet måste ett samarbete i sädana fall ske med kustbevakningen och andra berörda myndigheter. 11    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                                  162

OfTiciell provning

Kommitténs förslag i fråga om officiell provning biträds av Östhammars kommun och lämnas av övriga remissinstanser utan erinran. De remissin­slanser som har tagit upp frågan behandlar de olika myndigheternas roller på området.

SKI anför: Som kommillén påpekar utfärdar inspektionen redan nu föreskrifter om provning och kontroll av tryckbärande komponenter gäl­lande för samtliga kämenergianläggningar. Arbetarskyddsstyrelsen har un­dantagit sädana komponenter saml vissa Iransportbehällare från arbetar­skyddsstyrelsens föreskrifters tillämplighet, dock endast när det gäller provning och kontroll. När det gäller krav pä materialegenskaper såsom hållfasthet och dylikt, konstruktioner m. m. skall enligt arbetarskyddssty­relsens meddelande 1974:8 Tryckkärlskommissionens Tryckkärlsnormer gälla. Här görs inget undantag för material i kärnkraftskomponenler. Så­lunda mäsle t. ex. dispens för användning av material som inte i förväg är godkänt i dessa normer sökas hos arbelarskyddsstyrelsen. Man har såle­des, summariskt beskrivet, den situationen att arbetarskyddsstyrelsen för­behåller sig ansvaret för materialfrågorna men lämnar regleringen av prov­ningen åt SKI. Inspektionen har i och för sig ingen erinran mot att inspek­tionens föreskrifter om provning ges i författning till allmän efterrättelse men kan inle se atl kommitténs lagförslag eller motiven lill detta bidrar lill lämplig gränsdragning eller samordning mellan de båda myndigheternas arbete.

Arbelarskyddsstyrelsen uttalar: I lagförslaget ingår en bestämmelse (11 §) om att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om provning, kontroll och besiktning av anordningar för kärnteknisk verksamhet som är av betydelse från säkerhetssynpunkt. Med en sådan bestämmelse kan generella föreskrifter utfärdas och prov­nings- och kontrollverksamheten bli officiell. Arbetarskyddsstyrelsen fin­ner detta lämpligt med hänsyn till att de säkerhetskrav som behöver ställas i kärntekniska sammanhang för atl förebygga en radiologisk olycka ofta är mer långtgående än vad som krävs från allmän arbetsmiljösynpunkt. Detta är också i överensstämmelse med styrelsens föreskrifter (arbetarskydds-styrelsens författningssamling, AFS 1982: 11) om tryckkärl m.m. där un­dantag från tillämpligheten görs för sådan tryckbärande anordning, som finns i kärnkraftsanläggning och för vilken SKI utfärdat föreskrifter. Sty­relsen förutsätter härvid att de föreskrifter som kan komma att utfärdas i kärntekniska sammanhang alltid ställer krav pä lägst samma skyddsnivå som styrelsens föreskrifter innebär. - Sådana anordningar som ej speciellt regleras i föreskrifter på det kärntekniska området och andra förhållanden som rör arbetsmiljön på ett arbetsställe där kärnteknisk verksamhel be­drivs, regleras och är föremål för lillsyn enligt arbetsmiljölagen. De sam­ordningsbehov som här kan föreligga bör liksom hittills tas om hand genom


 


Prop. 1983/84:60                                                    163

formella remissförfaranden i samband med tillståndsprövning samt genom samråd mellan myndigheterna.

Statens mät- och provråd (MPR), som är central förvaltningsmyndighet för officiell provning m.m., finner att kommhtén väl beskriver fömtsätt­ningarna för och omfattningen av den kärntekniska verksamheten. Där­emot är rollfördelningen mellan olika myndigheter som ansvarar för säker­heten i kärntekniska anläggningar fortfarande oklar. I frågor som gäller krav på provning och kontroll är del således inle klart hur ansvaret för t. ex. tryckkärlssäkerhelen bör fördelas mellan arbelarskyddsstyrelsen och SKI. Ett klarläggande av vilken myndighets krav som gäller på det kärn­tekniska området är en förutsättning för atl den ansvariga riksprovplatsen skall kunna arbeta effektivt. Det minskar också risken för konflikter mel­lan myndigheter, riksprovplatsen, anläggningsägare m.fl. om ansvarsför­hållandena är entydiga och klara. Utredningen pekar vidare pä den skillnad som idag görs mellan provning som i del ena fallet är etl krav i generella föreskrifter, i det andra följer av enskilda förelägganden. Det är således endast generella föreskrifter från arbetarskyddsstyrelsen .som leder till officiell provning. Vid enskilda förelägganden från SKI är formen för provningen inte reglerad på samma sätt. I praktiken svarar dock normalt riksprovplatsen - om det krävs opartisk provning - för provningen även i detta fall. MPR finner det tillfredsställande att kommittén nu föreslår att båda dessa områden framledes behandlas pä elt likformigt sätt och i enlighel med den särskilda lagstiftningen som reglerar den officiella prov­ningen. Detta föreslås bli reglerat genom att regeringen ges möjlighet att meddela föreskrifter om provning, kontroll eller besiktning av sådan an­ordning för kärnteknisk verksamhet som är av betydelse ur säkerhetssyn­punkt.

MPR delar däremot inte kommitténs uppfattning till alla delar att den provning som företas inför enskilda transporter, främst klyvbart material bör förbehållas SKI. Den del av provningen som är inriktad mot mekanisk hållfasthet av transportbehållare m.m. bör i stället utföras av riksprovplat­sen. Riksprovplatsen har sakkunskap och erfarenhet av sådana undersök­ningar inom ett brett område. Det gäller såväl teoretiska beräkningar som praktiska provningar av både material och konstruktioner. De provningar av detta slag som blir aktuella på det kärntekniska området bör utan svårighet kunna passas in i riksprovplatsens löpande verksamhet eftersom transportbehovet som regel är väl känt läng tid i förväg. Beträffande sådana beräkningar och bedömningar som gäller kriticitetsrisker och vars resultat skall ligga till gmnd för SKLs slutliga beslut finns det däremot skäl som talar för alt SKLs sakkunskap utnyttjas. Allmänt sett är det emellertid inte lämpligt att den föreskrivande myndigheten samtidigt är provande organ (prop. 1977: 78 s. 132). MPR har dock inget att invända mot att SKI l.v. utför denna uppgift.


 


Prop. 1983/84:60                                                    164

Övergångsfrågor

Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser kommenteras i endast ett remissyttrande. OKG anför: Enligt föreslagna övergångsbestämmelser p 6 gäller såvitt avser fråga om ersättning enligl lagen om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktorer kärnbränsle, m. m. för åtgärd som vidtagits före den nu tilltänkta lagens ikraftträdande fortfarande äldre bestämmelser. Sagda lagbestämmelse kommenteras närmare på sid 197. Mot bakgrund av vad senast angivits synes det fullt klart att bestämmelserna skall äga sin Ullämpning även för kärnkraftreaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3. Med hänvisning lill kommitténs utläggning å sid 195 synes principen dock icke helt fastlagd.

Kommentarer till enskilda paragrafer i kommitténs lagförslag

Åtskilliga remissinslanser har lämnat synpunkter på eller i anslutning till enskilda paragrafer i kommitténs lagförslag. 1 det följande lämnas en redovisning av synpunkterna i paragrafordning.

1 §

OKG ansluter sig till kommitténs uppfattning om syftet med den till­tänkta lagstiftningen. Tyngdpunkten i lagregleringen bör sålunda läggas vid säkerhetsfrågor i verksamhetens alla led och anpassningen därav till Sveri­ges internationella åtaganden. Sagda faktum torde dock med fördel kunna understrykas tydligare och framhävas direkt i själva lagtexten. Första paragrafen föreslås därför få följande lydelse: "Denna lag gäller säkerhet vid kärnteknisk verksamhel".

Tekniska högskolan i Stockholm anser att utredningens förslag är prag­matiska och diskussionen begränsad till värt land. Man bör vid lagstiftning­en genomtänka att framtiden skulle tänkas bjuda pä förvaringsplatser av typ obebodda öar i världshaven som nu besudlas med kärnvapentester. Våra regelverk bör dä ej förhindra alternativ placering där.

2 §

Enligt SKBF:s mening ger utformningen av 2 § ej på elt helt adekvat sätt uttryck för den grundläggande principen om ansvarsfördelningen mellan det allmänna, som förbehålls det övergripande ansvaret, och tillständsha-varna, som har det direkta ansvaret. SKBF anser det önskvärt aU denna princip kan utläsas direkt ur lagtexten.

3 §

Hovrätten för Övre Norrland anser att lagtexten borde kunna förenklas. En möjlighet kunde vara att avfatta lagbestämmelsen enligt följande; Vid kärnteknisk verksamhet skall vidtas de säkerhetsåtgärder som krävs för att


 


Prop. 1983/84:60                                                                  165

förebygga radiologisk olycka och förhindra olovlig befattning med kärnäm­ne eller kärnavfall.

Med hänsyn till att del fysiska skyddet är en synnerligen viktig del av de säkerhetsåtgärder som enligl 3 § i lagförslaget skall vidtas borde detta förhållande enligt rikspolisstyrelsens mening komma lill direkt uttryck i lagförslaget genom alt till 3 § foga en tredje punkt med förslagsvis följande lydelse: "3. skydda anläggningar och transporter mot yttre påverkan".

FOA anser att begreppet "radiologisk olycka" bör ersättas med "strål­ningsolycka" och hänvisar fill TNC 55 (1975) s. 101 och 103.

SSI anför: 1 lagförslaget 3 § används termen "radiologisk olycka" vilken definieras i specialmoliveringen till lagen (sid 213) som "händelse eller förhållande som medför strälningsrisker utöver vad som accepteras vid normaldrift". En följd av en sådan definition av termen "radiologisk olycka" är atl tveksamhet uppstår huruvida arbetarskyddsfrägor om oför­utsedda och potentiella yrkesexponeringar, vilka i andra sammanhang än i den här aktuella lagen kan benämnas radiologisk olycka, också skall om­fattas av lagen om kärnteknisk verksamhet. SSI har uppfattat lagförslaget sä att delta inte är avsikten. Yrkesmässigt strälningsarbele vid kämtek­niska anläggningar sker och fömtses också i framtiden ske med föreskrifter och tillsyn enligt strålskyddslagen och lagtekniskt även enligt arbetsmiljö­lagen. Genom att definiera begreppel radiologisk olycka i denna lag som "händelse eller förhällande som medför strälningsrisker utöver vad som accepteras vid normaldrift och vilka skulle kunna komma att beröra all­mänheten" elimineras eventuella tvetydigheter och risken för missför­stånd. Eftersom begreppet "radiologisk olycka" är principiellt viktigt i den föreslagna lagen om kärnteknisk verksamhel föreslår SSI atl 5 § komplet­teras med ovanstående definition. Enligt SSLs uppfallning kommer den föreslagna definitionen av termen "radiologisk olycka" alt också klargöra att yrkesmässigt strålningsarbete vid kärnteknisk verksamhet och verk­samheter inom medicin, konventionell industri och forskning lagtekniskt är likställda.

SKI uttalar: I denna paragraf nämns endast alt säkerhetsåtgärder skall vidtagas för atl förebygga olyckor. I säkerhetsåtgärder skall enligt SKLs mening också ingå införande av haveribekämpande och konsekvenslind­rande system, vilka har till syfte att "förhindra stora utsläpp av radioakfiva ämnen". Den senare termen bör föredras framför uttrycket "radiologisk olycka" som har ett alltför stort betydelseområde.

4 §

Hovrätten för Övre Norrland anser atl del inle klart framgår av betän­kandet varför kommittén har valt alt stanna för olika definitioner av begreppet "kämteknisk verksamhet" i punkterna 3 och 4.

FOA föreslär att ett Ullägg görs i moment 4c enligt följande: "... eller framställning av kärnämne eller som eljest är väsentliga vid konstruktion


 


Prop. 1983/84:60                                                    166

eller tillverkning av kärnladdningar, om regeringen föreskriver det". Skä­let för detta tillägg är atl även annan utmstning eller annal material (s. k. "dual-use") kan vara väl sä känsliga frän spridningssynpunkt som de som särskill konstmerats eller iordningsställts för bearbetning, användning el­ler framställning av kärnämne. - Vidare föreslär FOA all i moment 5 görs tillägget: ", om regeringen föreskriver det". FOA anser det inte vara motiverat alt ha en undantagslös formulering. Den förordning som bygger på 4 c skulle nämligen kunna omfatta ett stort antal produkter även om 4 c inte ändras enligt FOA:s förslag. Tillståndsprövning för verksamhet som avses i moment 5 erfordras inte för alla produkter, i synnerhet inte för sådana av "dual-use"-karaktär.

Också 55/ föreslår alt punkten 5 kompletteras med "om regeringen föreskriver det".

Den föreslagna lagens konslmklion kan, anser generaltullstyrelsen, leda Ull uppfattningen atl den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet aUtid har tillstånd till införsel av kärnämne eller kärnavfall samt utförsel av kämämne eller annal som avses i 4§ 4. Detta torde emellertid ej vara avsikten med lagförslaget utan tillstånd kommer även framledes att krävas vid varje införsel- eller utförseltillfälle. Generaltullstyrelsen föreslår all föreskrifterna om krav på tillstånd för införsel och utförsel av kämämnen m.m. bryts ul ur 4 § till en särskild paragraf. Detta är väsentligt bl. a. för att tvekan ej skall råda om vamsmugglingslagens tillämplighet. Tveksamhet kan även uppstå huruvida vid olovlig utförsel samma gärning kan innebära överträdelse såväl av 22 § första stycket som av varusmugglingslagen.

55/anför: I specialmotiveringen till 4§ (sid. 215) sägs "Bestämmelsen har en vidsträckt innebörd och omfattar inte bara upplåtelse eller överlå­telse av nyssnämnda rättigheter, utan även vaije sådan licensgivning som innebär ett tillhandahällande av sådant tekniskt underlag e. dyl. som utgör en fömtsättning för mottagaren att starta egen tillverkning av de avsedda produkterna". En sådan vidsträcktare tolkning ger mot bakgrund av vad kommittén sagt om teknologiöverföring på sid. 119, även möjlighel att förbjuda personer att ta anställning ulomlands vilket lätt skulle kunna tolkas som ett oacceptabelt ingrepp i den personliga integriteten. Det måsle klart sägas ut att della inte är lagens innebörd. Med nuvarande lydelse synes det vidare möjligt, l.ex. för elt rent konslmktionsföretag som inte har någon egen tillverkning, att utomlands marknadsföra och sälja konstmktioner som är avsedda för kärnteknisk verksamhel utan att detta omfattas av 4§ i punkten 5. Också SKI pekar på att lagen borde omfatta även den som konstmerar (men inte nödvändigtvis tillverkar) i punkten 4 c angiven utmstning eller material i Sverige.

AB ASEA-ATOM anför all bolaget ibland överiåter små kvantiteter uran till universitet och högskolor och att det därför är viktigt alt, som kommit­tén föreslagit, det nuvarande förhällandet med generella tillstånd för be­gränsade kvantiteter kärnämne skall vara oförändrat.  Också Studsvik


 


Prop. 1983/84:60                                                    167

Energiteknik AB anser alt undantag bör göras för mindre mängder och låga haller av reaktorproducerade radioakfiva ämnen som används för medi­cinskt bruk eller för andra vetenskapliga och tekniska ändamål.

5 §

FOA uttalar: Definitionen av kärnteknisk anläggning pkt 1 och 2 omfat­tar enligt kommittén anläggningar som utnyttjar såväl fissions- som fu­sionsprocesser. Detta är bra men framgår inte självklart av formuleringar­na. I pkt 1 bör "kärnreaktor" ersättas med "kärnkraftsreaktor". En forskningsreaktor är också en kärnreaktor. - Kommittén anger i sina överväganden att pkt 3 inte omfattar acceleratorer. Frän icke-spridnings­synpunkt är delta undanlag tveksamt. Vissa acceleratorer med särskilda prestanda skulle kunna användas för framställning av kärnladdningsmate­rial och bör alltså inbegripas i kärnteknisk verksamhet. - Under kärnämne pkt 4 bör "omvandling" ersättas med "bearbetning". - Pkt 3 i definitio­nen av kärnavfall kan utgå eftersom den redan täckts i pkt 2 (... blivit radioaktivt förorenat ...). Eventuellt kan pkt 2 förtydligas i detta avseen­de.

55/ anför: En komplikation av att införa det radioaktiva avfallet som ämne i lagen om kärnteknisk verksamhet, som kommittén inte synes tillfullo ha beaktat, rör användningen av radionuklider utanför denna verk­samhet. Den helt dominerande delen av de radioaktiva ämnen som an­vänds inom sjukvård, forskning och industri kommer atl omfattas av definitionen av kärnavfall (5 § punkten 2). I specialmoliveringen till 5 § sägs att "Utanför begreppet kärnavfall i denna lag faller således radioakfiva ämnen - oavsett ursprung - som används eller gjorts färdiga för alt användas för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt el­ler vetenskapligt ändamål. I fråga om sådana ämnen gäller endasl bestäm­melserna i strålskyddslagen''. Detta gäller dock endast själva användandet eller då det radioaktiva ämnet "gjorts färdigt för att användas". Oklarheter kan uppstå om tillämpningen av kärnenenergilagen respektive strålskydds-lagen. Viss oklarhet kan också råda om hur de föroreningar av andra radionuklider som kan medfölja och som därför inte skall användas skall formellt regleras. Det kan uppstå icke önskvärda skillnader mellan de regler som avses gälla för hantering av radioakliva ämnen som har sitt urspmng i eller i anslutning till en kärnreaktor och sådana som är produce­rade med hjälp av acceleratorer (vilka inte omfattas av begreppet "käm­teknisk verksamhel"). - SSI delar kommitténs uppfattning att den nya lagen, liksom atomenergilagen i princip bör omfatta även fusionsreaktorer. Arbeiet på fusionsreaktorn befinner sig emellertid fortfarande på forsk­ningsstadiet. De säkerhels- och strålskyddsproblem som kan uppkomma på fusionsområdet är ännu långt ifrån kända och nya överväganden på lagsliftningsomrädet kommer säkert atl krävas i framtiden (om fusions­energin blir industriellt tillgänglig). Lagens målsättning på delta område


 


Prop. 1983/84:60                                                    168

bör därför anges endast i mycket allmänna termer, vilket även har påpe­kats av kommittén. SSI anser därför att det inte finns anledning att låta den nya lagen omfatta deuterium, som är en stabil nuklid, och tritium, som regleras enligt strålskyddslagen, eftersom detta komplicerar användningen av dessa ämnen.

SKI anser alt det från icke-spridningssynpunkt kan vara motiverat atl även utvinning av fusionsenergi i princip täcks in av den nya lagen. Lagtext och tillämpningsföreskrifter bör dock utformas så att inspektionen inle åläggs tillsynsansvar, l.ex. vad gäller fusionsforskning. Några tek­niskt färdiga anläggningar för fredlig energiutvinning genom fusion torde inle kunna byggas än på många är. Deuterium och tritium samt deras föreningar bör heller inte omfattas ovillkorligt av lagen. Konsekvensen av kommitténs förslag blir enligt SKLs mening att regeringen får utfärda generellt fillstånd enligt lagen inte bara för medicinskt bmk av trifium utan även för innehav och hantering av vanligt vatten som innehåller deulerium. - SKI anser vidare att definitionen av vad som bör avses med kämavfall inte är helt klar vad det gäller utrustning i och delar av kärnteknisk anläggning som behöver bytas ut, om inte begreppet material också inne­fattar dessa objekt. I sä fall torde punkten 3 avseende radioakliva delar från avveckling av anläggning vara onödig.

Socialstyrelsen anför: Socialstyrelsens läkemedelsavdelning vill framfö­ra att förslaget fill ny lag om kärnteknisk verksamhel enligt nuvarande definitioner kommer att beröra radioaktiva ämnen som omfattas av be­stämmelserna i lagen (1981:289) om radioaktiva läkemedel över vilken socialstyrelsen har tillsynen. Om nuvarande definition av begreppet kärn­ämne skall bibehållas på ett sådant sätt alt även Irifierade produkter skall innefattas däri, bör av lagen klart framgå att radioaktiva läkemedel ej omfattas av den. Vidare vill socialstyrelsens läkemedelsavdelning framfö­ra att deuterium och tritium även har en omfattande medicinsk och veten­skaplig användning, samt att det av lag om kärnteknisk verksamhet klart bör framgå att till medicinskt eller vetenskapligt ändamål använt kärnämne som deulerium eller tritium och kämavfall i samband härmed faller utanför lagen.

6 §

FOA, som anser atl del för vissa produkter m. m. kan vara fillfyllest alt anmälan sker av planerad eller pågående utförsel, föreslår att paragrafen omformuleras i enlighet härmed. En sådan selektiv anmälningsskyldighet bör enligt FOA kunna tillgodose icke-spridningskrav utan att leda fill en betungande kontrollapparat.

7 §

Hovrätten för Övre Norrland pekar på att i 7§ anges bl.a. atl för laddningsfillstånd krävs alt påvisad metod för omhändertagande av använt


 


Prop. 1983/84:60                                                                  169

bränsle kan godtas med hänsyn till säkerhet och strålskydd. 1 12 § fastställs att det åligger den som bedriver kärnteknisk verksamhet att vidta de åtgärder som krävs för alt upprätthålla en betryggande säkerhet. Hovrät­ten har inte kunnat finna något molivstöd för att det skulle röra sig om säkerhetskrav av tvä olika grader.

Statens vatlenfallsverk ifrågasätter om kraven på åtgärder beträffande avfall bör uppställas även i 7§, eftersom bestämmelserna i 12 § är sä vittgående.

Ur saklig synvinkel synes, uttalar SKBF, det vara missvisande att be­teckna laddningstillstånd som "särskill" tillstånd enär all kärnteknisk verksamhet är underkastad tillståndsprövning. Avsikten torde vara att markera att ett lämnat tillstånd att uppföra, inneha och driva en kärnreak­tor icke innefattar rätt att första gången tillföra denna kärnämne. Bestäm­melsen bör anser SKBF omformuleras i enlighet därmed.

8 §

FOA pekar pä att begreppet "renframställt plutonium" inte har definie­rats och är oklart och föreslär alt det ersätts med "... eller av plutonium som inte ingår i använt kärnbränsle".

Tekniska högskolan 1 Stockholm anser att angivna gränser, 20%, synes liberala och pragmatiska men att en användning av en så relativt ofarlig substans som Pu-237, som faller under bestämmelserna och ej är vapenma­terial, inte bör försvåras. Om dess användning regleras genom strålskydds-lagen borde det vara tillfyllest.

SKI anför: Denna paragraf har av kommittén ansetts påkallad av icke-spridningshänsyn. Kommittén anser det därvid viktigt alt tillstånd för förvärv eller innehav av i paragrafen angivna ämnen ska krävas för varje enskilt fall. Det är inspektionens mening att de bilaterala åtaganden Sveri­ge gjort med avseende på höganrikat uran och renframställt plutonium väl omfattas av det allmänna kravet på tillstånd till kärnteknisk verksamhet enligt §6. Inspektionen anser det därför tillräckligt att i det allmänna tillståndet för sådan verksamhet ange de villkor som ska gälla avseende förvärv och innehav av angivna ämnen.

10 §

SKBF anser att stadgandet med hänsyn till tekniska och ekonomiska förhållanden lämpligen bör förtydligas sä att det framgår, atl de villkor som uppställs i samband med tillstånd inle görs mer betungande för tillstånds­havaren än vad som är nödvändigt för uppnående av det syfte som vill­koret avser atl tillgodose.

12 §

Beträffande 12 § vill hovrätten för Övre Norrland ifrågasätta om inte uttrycket "svara för" är något för allmänt med tanke på all den som har


 


Prop. 1983/84:60                                                                  170

tillstånd till kärnteknisk verksamhet enligt motiven är skyldig att ombe­sörja och bekosta viss närmare beskriven verksamhet.

Studsvik Energiteknik AB anser att moment 3 i 12§ borde ha formule­ringen ",,, den anläggning i vilken verksamhet ej längre ska bedrivas, avvecklas ,,,"

15 §

Det är enligt statens valtenfallsverks mening väsentligt att kontrollen av tillståndsinnehavarna utformas på ett sätt som utesluter risken för god­tycke. Resultatet av att villkoren befunnits inte vara uppfyllda kan nämli­gen enligt 15 S bli att tillståndet återkallas. Ett återkallelsebeslul kan ge oacceptabla effekter på landets kraftförsörjning och kostnaderna härför. Underiagel för ett sådant beslut måste därför vara tillförlitligt. Även ur rättssäkerhetssynpunkt är detta angeläget för tillståndshavaren, som inte har rätt till ersättning för produktionsbortfall.

19 §

55/ föreslär att paragrafen avslutas med "... i säkerhetsarbetet vid anläggningen liksom i strälskyddsarbetet reglerat enligt strålskyddslagen".

21 §

55/ föreslår att paragrafen avslutas med "... är förenligt med gällande säkerhets- och strålskyddsföreskrifter".

Ansvarsbestämmelser m. m.

Uppsala universitet. Juridiska fakultetsnämnden, anför: Utredningens lagförslag innehåller mildare straffbestämmelser med avseende pä kärntek­nisk verksamhet än annan omgivningsfarlig verksamhet. Skillnaden har inte motiverats. Enligt fakultetsnämndens uppfattning saknas skäl att be­döma överträdelser av en atomlagstiftning mildare än brott mot annan miljölagstiftning. Värt att notera i sammanhanget är också att miljöbrott enligt brottsbalkens 13 kap. 8 a§ föreligger om någon på ett för allmänhe­ten särskilt farligt sätt orsakar strålning utanför en anläggning. Den rimli­gaste laglekniska lösningen är att straffbestämmelserna i lagen om kärntek­nisk verksamhet utformas med miljöskyddslagens straffbestämmelser som förebild och med samma straffskala som i miljöskyddslagen.

22 §

Generaltullstyrelsen anför: 22 § andra stycket förslaget fill lag om kärn­teknisk verksamhet innehåller en hänvisning till att det i varusmugglingsla­gen finns föreskrifter om påföljd för olovlig utförsel. Konsekvensen kräver att motsvarande hänvisning även görs beträffande olovlig införsel. Gene­raltullstyrelsen föreslår att 22§ andra stycket ges följande lydelse: "Om


 


Prop. 1983/84:60                                                                  171

påföljd för olovlig införsel av kärnämne eller kärnavfall eller utförsel av kärnämne eller annal som avses i 4 § 4 eller försök därtill, finns föreskrifter i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling".

26 §

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden, uttalar: Till tillsyn hör också att se lill att överträdelser beivras. På förekommen anledning inför­des 1981 i miljöskyddslagen en skyldighet för tillsynsmyndighet att anmäla -överträdelser för åtal och miljöskyddsavgift (i förekommande fall). Lik­nande skärpningar avseende tillsynsmyndighets skyldigheter att åtgärda överträdelser har tidigare skett inom byggnadsomrädet genom lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande. Utredningen har emeller­tid föreslagit att nuvarande bestämmelser i atomenergilagen ska föras över till den nya lagen, innebärande att åtal för överträdelse får väckas bara om tillsynsmyndighet anmäler den för åtal. Inga skäl har av utredningen förts fram för denna begränsning avseende åtal. Fakultetsnämnden anser atl det inte finns vare sig sakliga eller lagtekniska skäl för en sådan bestämmelse, särskilt emedan en grövre överträdelse också innebär miljöbrolt i brotts­balkens mening och därmed faller under allmänt åtal utan begränsning till att speciell myndighet måste anmäla brottet. Det förefaller i stället rimli­gare att miljöskyddslagens metod att ålägga tillsynsmyndighet att anmäla brott också används i lagen om kärnteknisk verksamhet. En sådan lagstift­ningsåtgärd skulle sannolikt även bidra till att stärka allmänhetens förtro­ende för pågående kärnteknisk verksamhet.


 


Prop. 1983/84:60                                                                  172

Bilaga 4

Översikt över gällande lagstiftning och tillämpningen av bestämmelserna om säkerhet och beredskapsplanering

Avsnitten 4.2 och 4.3 i betänkandet (SoU 1983:9)

4.2 Gällande lagstiftning

4.2.1 Bestämmelser för innehav m.m. av kärnteknisk anläggning och

kärnämne

Tillstånd

I 1 § första och andra styckena lagen (1956:306, ändrad senast 1978:281) om rätt att utvinna atomenergi m.m. (atomenergilagen) uppställs krav pä tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för att förvärva, inneha, överiåla, bearbeta eller eljest ta befattning med uran, plutonium eller annat ämne, som används som bränsle i anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor), eller förening vari sådant ämne ingår. Tillståndskravet gäller också i fråga om torium och annat ämne, som kan omvandlas till kärnbränsle samt förening vari sådant ämne ingår och kärnbränsle som använts i en kärnreaktor.

Vidare uppställs i atomenergilagen krav på tillstånd för att uppföra, inneha eller driva en kärnreaktor eller anläggning för bearbetning av äm­nen eller föreningar som avses i I §. Tillsländskrav gäller även i fråga om anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som uppkommer vid användning av kärnbränsle eller vid bearbetning av använt kärnbränsle (2 §).

1 atomenergilagen uppställs också krav på tillstånd att ur riket föra ämnen eller förening av ämnen som avses i I §, mineral med halt av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår. De närmare bestämmelserna härom redovisas i avsnitt 4.2.2.

Tillstånd enligt 1-3 §§ atomenergilagen får begränsas till att avse viss tid (4 § första stycket).

I förordningen (1976: 12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergilagen (1956:306), m.m. har regeringen överiätit ät statens kärnkraftinspekfion att pröva vissa tillståndsfrågor. Tillstånd att uppföra, inneha eller driva en kärnreaktor måste dock alltid meddelas av regeringen. Vidare har rege­ringen i kungörelsen (1970: 749) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen (1956: 306) reglerat fall då enskilda och institutioner utan särskilt tillstånd får ta befattning med uran, plutonium eller torium eller förening vari något av dessa ämnen ingår.

1 fråga om kärnreaktor, för vilken tillstånd enligt 2 § atomenergilagen meddelats före den 8 oktober 1976, uppställs i lagen (1977; 140) om särskilt


 


Prop. 1983/84:60                                                                  173

tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen) krav pä särskilt tillstånd av regeringen när det gäller alt första gängen tillföra en reaktor kärnbränsle sä att självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske. Sådant tillstånd får enligt 2 § andra stycket villkorslagen meddelas endast om reaktorinnehavaren har företett avtal som på ell betryggande sätt tillgodoser behovel av upparbetning av använt kärnbränsle och dessut­om har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbet­ning erhållna högaktiva avfallet kan ske. Avses upparbetning ej ske, krävs för laddningstillstånd att reaklorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av kärnbränslet kan ske utan föregående upparbet­ning.

Enligt 2§ strålskyddslagen (1958:10, ändrad senast 1982:922) krävs tillstånd av myndighet som regeringen bestämmer för att bedriva radiolo­giskt arbete. Därmed avses bl. a. arbete med radioaktivt ämne, arbete vari brukas röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, som är avsedd att sända ut joniserande strålning, samt arbele vid anläggning för utvinning av kärnenergi (1 § första stycket). Tillständsplikten gäller för innehav av röntgenutrustning eller annan teknisk anordning som utsänder joniserande strålning. Radioaktivt ämne får inte heller ulan tillstånd enligt slrålskydds­lagen importeras, förvärvas, innehas eller överlåtas.

Tillstånd enligt slrålskyddslagen behövs dock inte för vad som omfattas av tillstånd enligt aiomenergilagen, om inte annat föreskrivs i det tillstån­det (2 § femte stycket).

Vid sidan av nu angivna lagar förekommer ytterligare tillsländskrav som rör kärnverksamhet. Sålunda fordras för rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av bl. a. uranhaltigt eller toriumhaltigt mineral särskilt tillstånd - s.k. undersökningskoncession eller bearbetningskoncession - enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (minerallagen). Konces­sionsfrågan prövas av regeringen eller myndighet som regeringen besläm­mer.

För tillkomsten och lokaliseringen av en kärnkraftsanläggning eller an­läggning för upparbetning av kärnbränsle krävs vidare regeringens pröv­ning och tillstånd enligt 136a § byggnadslagen (1947:385). Sådant tillstånd får meddelas endast om kommunen tillstyrkt del. Prövning av en anlägg­nings tillåtlighet sker vidare enligl miljöskyddslagen (1969; 387). Ofta krävs även en tillåtlighetsprövning enligt vattenlagen (1918:523). Prövningen enligt miljöskyddslagen och vattenlagen görs av koncessionsnämnden för miljöskydd respektive vattendomstolen, vilkas avgöranden i vissa fall skall underställas regeringen, eller - såvitt avser prövning enligt miljöskyddsla­gen - kan föras till regeringen genom besvär.

Villkor

Vid meddelande av tillstånd enligt atomenergilagen får uppställas sådana villkor som är påkallade av säkerhetsskäl eller annars från allmän syn-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  174

punkt. Det är också möjligt atl uppställa nya eller ändrade villkor under tillståndets giltighetstid (4 S andra stycket). Om ett uppställt villkor inle iakttas eller annars synnerliga skäl föranleder det kan ett meddelat tillstånd återkallas (4 S tredje stycket).

Också enligt strålskyddslagen kan villkor uppställas. När tillstånd enligt denna lag meddelas skall strälskyddsmyndigheten meddela de villkor och övriga föreskrifter som behövs från strålskyddssynpunkt (5 S första stycket). Nya eller ändrade villkor och föreskrifter får även meddelas senare när det är påkallat. När ett tillstånd har meddelats enligt atomener­gilagen, får strålskyddsmyndigheten enligt 5 S tredje stycket meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de villkor som gäller för sådant tillstånd, behövs för strålskyddet. Om tillståndet avser anläggning som avses i atomenergilagen, skall dock fråga om föreskrift som angår annat än den normala driften vid anläggningen underställas regeringens prövning.

Om föreskrift som avser strålskyddet inte har iakttagits eller om det annars är påkallat från slrälskyddssynpunkt får tillstånd eller godkännande som meddelats enligt strålskyddslagen återkallas (7 §).

Tillsyn

Tillsynen av atomenergilagens efterlevnad samt av villkor som medde­lats i tillstånd eller senare utövas av myndighet som regeringen bestämmer (5 § första stycket).

För tillsynens utövande har tillsynsmyndigheten enligt 6 S atomenergila­gen rätt att efter anfordran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen samt rätt att meddela de föreskrifter som behövs för atl Irygga efterlevnaden av uppställt villkor. Myndigheten har vidare rätt att få tillträ­de till anläggning eller plats där kärnverksamhet bedrivs samt atl göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen av atomenergilagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter.

Enligl förordningen (1976: 12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergila­gen (1956:303), m.m. utövar statens kärnkraftinspektion lillsynen över atomenergilagens efterlevnad och av villkor som meddelats med stöd av lagen.

Tillsynen över efterlevnaden av strålskyddslagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag utövas av strålskyddsmyndigheten och tillsynsmän (14 §). Tillsynsman har enligt 15 5 strålskyddslagen rätt att verkställa besiktning av lokal, som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt ämne samt av utrymme i närheten av sådan lokal. Han får inle utan synnerliga skäl vägras att i samband med besiktning följa radiologisk verksamhet. När del är påkallat får tillsyns­mannen fordra, att prov och undersökningar verkställs för kontroll av att meddelade skyddsföreskrifter iakttas och att i övrigt goda strålskyddsför­hållanden råder. Behövs i visst fall särskild skyddsföreskrift får tillsyns­mannen själv förordna om det, såvida föreskriften inte medför större


 


Prop. 1983/84:60                                                                  175

kostnad eller olägenhet (16 §). Den som bl. a. bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne och hans personal är skyldig atl på anford­ran lämna de upplysningar som behövs för lillsynen (17 §).

Enligt strålskyddsförordningen (1958:652) är statens strälskyddsinstitut strålskyddsmyndighet.

Skydd mot joniserande strålning vid radiologiskt arbete regleras gene­rellt även i arbetsmiljölagen (1977: 1160). 1 denna lag ges beslämmelser om bl.a. arbetsmiljöns beskaffenhet, skyddsföreskrifter avseende tekniska anordningar och farliga ämnen för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet, samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare samt tillsyn. Till­synen utövas av arbetarskyddsstyrelsen och av yrkesinspektionen.

Huvudansvaret för tillsynen av arbete med joniserande strålning ligger dock pä statens strålskyddsinstitut i kraft av strålskyddslagen. Institutet utgör således en experlmyndighet i de frågor som kräver speciell kunskap.

Avgifter

Enligt förordningen (1975:421) om vissa avgifter till statens kärnkraftin­spektion utgår — förutom särskild ansökningsavgift för tillstånd - ersätt­ning av tillslåndsinnehavare för tillsynen enligt atomenergilagen. Sedan ett tillstånd meddelats skall tillständsinnehavaren dessulom utge

-     generell kvart al savgifl för kärnreaktor för industriell energifram-slällning, för anläggning för framställning av reaktorbränsle för industriell energiframställning och för forskningsstation med försöksreaktor,

-     särskild avgift för sådan kontroll av atområbränsle och särskilt klyv­bart material som följer av Sveriges internationella åtaganden. Denna avgift utgår frän anläggning vari framställs kärnbränsle för industriell ener­giframställning, forskningsstation med försöksreaktor samt kärnreaktor för industriell energiframställning,

-     avgift för forskning och utveckUng angående säkerheten vid anlägg­ning som avses i atomenergilagen.

För finansieringen av den verksamhet som är knuten till statens strål­skyddsinstitut skall enligt förordningen (1976:247) om vissa avgifter till statens strälskyddsinstitut den som enligt atomenergilagen har tillstånd alt uppföra, inneha eller driva kärnreaktor för industriell energiframställning erlägga avgifter för finansieringen av

-     strålskyddsinstitutets verksamhet,

-     särskilda beredskapsåtgärder mot kärnkraftsolyckor,

-     strälskyddsforskning med anknytning till kärnkraftsproduktionen.

Offentlig insyn

Enligt lagen (1980:1123) om offenlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärn­kraftverken och anslutande förordning (1981; 10, ändrad 1981:679) med instruktion för de lokala säkerhetsnämnderna vid kärnkraftverken skall det för offentlig insyn i det kärntekniska säkerhetsarbetet finnas en särskild


 


Prop. 1983/84:60                                                                  176

säkerhetsnämnd vid varje kraftverk. Insynen skall göra det möjligt för nämnden alt inhämta information om det kärntekniska säkerhetsarbete som ulförts eller planeras vid kärnkraftverk och ställa samman material för att informera allmänheten om detta arbele (2 §). Det åligger enligt lagen den som har tillstånd att driva en kärnreaktor som ingår i elt kärnkraftverk att pä nämndens begäran lämna erforderliga upplysningar för nämndens verksamhet och ge tillträde m. m. lill anläggningen (3 8).

En viss indirekt offentlig insyn i kärnkraftsverksamheten sker även genom att regeringen utser representanter i styrelserna för kärnkraftin­spektionen och strålskyddsinstitutet. Detsamma gäller beträffande slyrel­sen i den statliga kraftproducenten (statens vattenfallsverk). Hos kärn­kraftinspektionen och strålskyddsinstilutet finns vidare en särskild enhet som bl. a. har hand om informationsfrågor.

Skydd mot obehörigt intrång m. m.

Med stöd av lagen (1940: 358, ändrad 1980:585) med vissa beslämmelser till skydd för försvaret m. m. och den i anslutning därtill utfärdade bevak­ningskungörelsen (1940:383, ändrad 1980:586) kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vederbörande länsstyrelse utfärda förbud mot bl.a. tillträde till kärnkraftsanläggning och annan anläggning som avses i atomenergilagen. 1940 års lag ger bl. a. skyddsvakt vid anläggningen befo­genhet att i angivna fall företa kroppsvisilation, undersökning av föremål och tillfälligt omhänderta personer och föremål.

Straffbestämmelser för olaga intrång, stöld, skadegörelse, sabotage m. m. finns i brottsbalken.

Finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

Enligt 1 § lagen (1981:669) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. åligger del den som har tillstånd att inneha och driva en kärnreaktor för kraftproduktion att svara för alt

1.    i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från delta hante­ras och slutförvaras pä ett säkert sätt,

2.    reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt och

3.    den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i I och 2 skall kunna fullgöras.

Utöver de kostnader som följer av skyldigheten enligt 1 § åligger det reaktorinnehavaren alt svara även för de kostnader som staten har bl.a. för alt komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet på området samt för att övervaka och kontrollera slutförvar (2 §).

Det åligger vidare reaktorinnehavaren att i samråd med övriga reaktorin­nehavare upprätta eller låta upprätta en plan för den forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som anges i 1 §. Sådan plan


 


Prop. 1983/84:60                                                    177

skall dels innehålla en översikt över samtliga de åtgärder som kan bli behövliga, dels närmare ange de ålgärder som avses bli vidtagna inom en lidsrymd om minst fem år. Planen skall ses över årligen (3 § första stycket). Planen skall varje är insändas till regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer (3 § andra stycket). Denna myndighet skall upprätta en plan för den kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamheten saml för övervakning och kontroll av slutförvar (4 §).

För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostnader som följer med reaktorinnehavarens skyldighet enligt lagen och statens kostnader skall reaktorinnehavaren årligen, sä länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift lill staten. Avgiften utgår i förhållande till den energi som levereras frän reaktoranläggningen och fastställs årligen av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (5 §), Avgiftsmedlen skall sät­tas in på räntebärande konto i riksbanken (7 §), Av inbetalade avgifter kan län beviljas till reaklorinnehavaren (8 §),

Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet, övervakning och kontroll av slutförvar, utlåning till reaktorinnehavare av inbetalade avgifter och villkoren för sådant lån samt användande av inbeta­lade avgifter prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (10 §).

1 11 § åläggs reaktorinnehavaren att på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för att avgift skall kunna fastställas och frågor prövas enligt 10 §. Om del behövs härför skall reak­torinnehavaren på anfordran även lämna tillträde till anläggningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som härrör frän detta förvaras eller hanteras.

Enligt förordningen (1981:671) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. prövas vissa frågor och handhas vissa uppgifter enligt lagen av nämnden för hantering av använt kärnbränsle.

Transport av radioaktiva ämnen m. m.

Regleringen av transport av sådant radioaktivt material som består av uran, plutonium eller annat ämne, som används som bränsle i anläggning för utvinning av kärnenergi, eller förening vari sådant ämne ingår (liksom använt kärnbränsle) sker genom tillståndsprövning med stöd av atomener­gilagen i det särskilda fallet. Kravet på tillstånd härleds frän de regler om tillståndsplikt som uppställs för all slags befattning med uran m. m. i I och 3 §§ atomenergilagen.

Kravet att tillstånd erfordras för att ta befattning med uran etc. har i praxis tolkats så att fraktförare, t. ex. statens järnvägar, flygbolag, rederier eller åkerier, inte anses ta befattning med materialet, när det transporteras pä sådana företags transportmedel. Däremot skall det finns en ansvarig innehavare av materialet såsom befraktare, som skall ha ett giltigt tillstånd för transporten. Det sagda gäller inrikes transporter av klyvbart material. 12    Riksdagen 1983/84. t .saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                                  178

För internationella transporter tillkommer ytterligare regler av olika status genom konventioner eller andra internationella överenskommelser, l.ex. åtaganden gentemot olika leverantörsländer. De innebär att transportlill­stånd krävs och atl statens kärnkraftinspektion vad avser klyvbart material och statens strälskyddsinstitut för övriga varor anges som "behöriga myn­digheter", vilka skall utfärda nödvändiga tillstånd och föreskrifter.

Den förfatlningsmässiga regleringen av säkerheten vid transport av far­ligt gods med alla Iransportslag utgårfrän lagen (1982; 821) om transport av farligt gods och förordningen (1982:923) om transport av farligt gods. Med slöd av lagen bemyndigar regeringen sjöfartsverket och luftfartsverket att för respektive Iransportslag meddela de föreskrifter för transporterna som behövs frän transportsäkerhetssynpunkt. För väg- och järnvägstransporter meddelas erforderliga föreskrifter av en särskild enhet inom sjöfartsverket (enheten för landlransporter av farligt gods).

Vid transport av radioaktiva ämnen gäller dessutom bestämmelserna i aiomenergilagen och strålskyddslagen samt de föreskrifter och villkor som meddelas av statens kämkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. Dessa föreskrifter grundas pä rekommendationer som fortlöpande ges av lAEA och andra internationella organ, främst av Internationella strål­skyddskommissionen. De särskilda säkerhetsreglerna ställer omfattande tekniska krav på transportkolli - emballage med innehåll - samt trans­portsätt.

För transportbeslämmelsernas iakttagande svarar innehavaren av den anläggning frän vilken transport skall ske. Avsändaren svarar således generellt för alt gällande transportkrav är uppfyllda när en försändelse lämnar anläggningen. Det åligger honom att t. ex. anskaffa den rätta typen av emballage som krävs för aktuell mängd och sort av radioaktivt material, inhämta giltiga transportcertifikat och lämna säkerhetsredovisning med hänsyn till transportkollit när dessa handlingar krävs, svara för att mate­rialet är riktigt förpackat och skyltat och att, när det behövs, föreskriven bevakning av transporten är ordnad. Härtill kommer kravet att teckna tredjemansförsäkring enligt atomansvarighetslagen.

Transportörens eller fraktförarens skyldigheter är i första hand atl be­fordra den radioaktiva försändelsen till mottagaren. Det innebär bl.a. att han svarar för själva forlskaffningen enligt de krav som anges för respekti­ve transportmedel och villkor för transporten samt för utlämning och redovisning av godset till mottagaren. En viktig del i hans ansvar är därvid vårdnaden av godset och övervakning av transportmedlet.

4.2.2 Utförsel uv material och utrustning Internationella förpliktelser m, m.

Sverige har ratificerat ett av Förenia Nationernas generalförsamling den 12 juni 1968 anlaget fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen.


 


Prop. 1983/84:60                                                    179

det s.k, icke-spridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty, NPT) (prop. 1969:164, UU 23, rskr 374). Till fördraget är för närvarande anslutna 120 medlemsstater. Syftet med NPT är att förhindra, att kretsen av kärnvapen-stater utökas. De kärnvapenstater — enligt fördraget Förenta staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina - som är fördragspar­ter, dvs. Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien, har bl.a. förbundit sig att inte lill någon överlåta kärnvapen eller andra kärnladd­ningar vare sig direkt eller indirekt eller att på något sätt bistå, uppmuntra eller förmå någon icke-kärnvapenslat att tillverka eller förvärva kärnvapen (artikel I). Sverige och övriga icke-vapenslaler som är fördragsparter har åtagit sig bl. a. att inle motta kärnvapen eller andra kärnladdningar (artikel II) och förklarat sig godta kontroll beträffande atområbränsle och s.k. särskilt klyvbart material (artikel IILl). Kontrollen skall utövas av det internationella atomenergiorganel lAEA enligt avtal som träffats mellan lAEA och berörda stater.

Samtliga fördragsparter har vidare ulfäst sig att endast i enlighet med fastlagda kontrollbestämmelser tillhandahålla icke-kärnvapenstater atom­råbränsle eller särskilt klyvbart material (artikel III;2a). Enligt artikel III: 2 har de fördragsslutande parterna, däribland Sverige, även förbundit sig att för fredliga ändamål inte tillhandahålla någon icke-kärnvapenstal (a) atom­råbränsle eller särskill klyvbart material eller (b) utrustning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, använd­ning eller framställning av särskill klyvbart material, med mindre atområ­bränsle eller det särskilda klyvbara materialet underkastats kontroll enligt artikel III i fördraget. (I NPT-sammanhang har det därvid, bl.a. vid granskningskonferenserna, varit myckel diskussion huruvida kontroll en­ligt artikel III betyder att det borde krävas s. k. heltäckande kontroll eller om det enligt gällande praxis är tillräckligt med s.k. projektbunden kon­troll).

De fördragsslutande staterna förbinder sig vidare enligt artikel IV:2 att underlätta fullständigast möjliga utbyte av utrustning, material samt veten­skaplig och teknisk information för kärnenergins fredliga användning, dock utan att detta sker på bekostnad av huvudsyftet med NPT, nämligen icke-spridning.

Fördragsstat har rätt att tre månader i förväg säga upp fördraget, om extraordinära händelser, som hänger samman med NPT, har äventyrat dess högsta intressen (artikel X).

Med benämningen "särskilt klyvbart material" förstås enligt IAEA:s stadga plulonium-239, uran-233 eller uran som anrikats på isotoperna -235 eller -233. I stadgan anges också under vilka förutsättningar uran skall anses vara anrikat på isotoperna -235 eller -233.

De flesta industriländer som anslutit sig till NPT samarbetar i den s. k. Zanggerkommittén, vars arbete avser uttolkning av artikel 111:2 i icke-spridningsfördraget. Arbetet syftar främst till att närmare bestämma vilka


 


Prop. 1983/84:60                                                                  180

produkter som bör omfattas av denna artikel. Utförsel av sådant material, utöver kvantitetsgränser som angetts av Zanggerkommittén, eller utrust­ning till icke-kärnvapenstal, som ej anslutit sig till fördraget, skall inte ske om inte materialet blir underkastat IAEA:s kontroll i mottagarlandet.

Fråga om ytterligare restriktioner med hänsyn till export på kämener­giområdet behandlas också i en särskild grupp som bildades är 1975 i London. 1 dessa diskussioner deltog 15 stater, däribland Förenta staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland samt Sverige. Föremålet för diskussionerna var att komma fram till enhet­lig praxis för deltagarländerna när det gällde export av material och utrust­ning till samtliga kärnvapenfria länder oavsett om de anslutit sig till NPT eller ej. Diskussionerna har i praktiken slutförts även om de inte formellt har avslutats. Gruppen har enats om gemensamma riktlinjer för export av vissa typer av nukleärt material och utrustning.

De gemensamma riktlinjer gruppen enats om var först hemliga men har sedermera blivit offentliga genom att de har överlämnats till lAEA. Rikt­linjerna har cirkulerat i dokument lAEA INFCIRK 254. Genom regerings­beslut 1976-03-25 har riktlinjerna antagits för svensk export på kärnener­gins område. TillståndsplikUgt material och utrustning enligt Londonriki-linjerna finns nu angivet i förordningen (1975:20, ändrad senast 1977: 254) om förbud mot utförsel av utrustning eller material för utvinning av atom­energi, m.m. Riktlinjerna, som utgör en vidareutveckling av NPT:s kon­trollkrav och Zanggerkommitténs förteckning över material och utrustning som omfatlas av kontroll, innebär bl. a. att exportländerna tillser att motta­get material och utrustning inte utnyttjas för vapenframställning och låter detta underkastas IAEA:s kontroll.

Därutöver tillkommer krav om garantier som tilltänkta mottagarländer måste uppfylla. Här märks bl.a. försäkran att inte tillverka eller förvärva kärnladdningar av något slag samt krav om miniminivåer för det fysiska skydd som krävs. London-riktlinjerna innebär också att överföringen av information (teknologiöverföring) i vissa fall skall utlösa samma kontroll­krav som export av material eller utrustning. Kravet på varaktighet av den föreskrivna kontrollen går också utöver vad som uppnäs enbart på grund­val av NPT eller gängse kontrollavtal med lAEA. Liksom NPT:s artikel 111:2 gäller London-riktlinjerna enbart vid export till icke-kärnvapenstater.

Sverige har vidare ingått bilaterala avtal med vissa stater om samarbete och kontroll inom kärnenergiområdet. De mest betydelsefulla är med Förenta staterna, Canada och Australien. 1 avtalen fastsläs bl. a. att mate­rial m.m. som innehåller uran, plutonium, torium och tungt vatten och som levereras av avtalsparten endasl får användas för fredliga (icke-militä-ra) ändamål. Vidare gäller att reexport och vissa slags utnyttjande (egen anrikning, upparbetning o.d.) inle får ske utan föregående tillstånd frän ursprungslandet.

Är 1972 ingick Sverige ett trepartsavial med Förenta staterna och lAEA,


 


Prop. 1983/84:60                                                    181

vilket medför att lAEA har övertagit kontrollrätten av uran, plutonium och torium med amerikanskt ursprung i Sverige.

År 1975 undertecknade Sverige ett avtal med lAEA om kontroll av uran, plutonium och torium i anslutning till icke-spridningsfördraget. Därigenom har Sverige ställt hela sitt kärnenergiprogram under IAEA:s konlroll. Detta ersatte 1972 års trepartsavtal med Förenta staterna.

Sammanfattningsvis har Sverige genom NPT, Zanggerkommittén och de s. k. Londonriktlinjerna åtagit sig att varken själv utveckla kärnladdningar eller genom export bidra till att andra länder gör det. Genom bilaterala avtal har Sverige dessutom gentemot vissa av våra viktigaste leverantörer pä kärnenergiområdet bl.a. förbundit sig att inhämta förhandsgodkän­nande innan åtemtförsel sker av material med ursprung i dessa länder.

I fråga om export av material och utrustning pä kämenergiområdet har uttalanden gjorts av regeringen i den svenska riksdagen. Sålunda anförde utrikesministern vid utrikesdebatten den 30 mars 1977 följande.

Icke-spridningshänsyn tillmäts en avgörande betydelse i den ingående prövningen frän fall lill fall som sker när regeringen överväger frågor om tillstånd för svensk export på kärnkraftens område. Som en allmän princip för regeringens fortsatta behandling av dessa ärenden kan anges atl export­tillstånd fill icke-kärnvapenstater endast kan lämnas om de rafificerat NPT eller gjort minst motsvarande kontrollätaganden genom lAEA över all kärnkraftsverksamhet.

Gällande svenska bestämmelser

I 3 § atomenergilagen finns bestämmelser om utförsel av klyvbara ämnen och material. Utan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får inte ur riket föras ämne eller förening som avses i 1 § atomenergilagen, dvs. atombränsle, mineral med hall av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår m. m. Regeringen kan vidare föreskriva att utförsel av utmstning eller material som har särskilt konstruerats eller iordningställts för bearbetning, använd­ning eller framställning av särskilt klyvbart material ej får äga rum ulan tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt förordningen (1976: 12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergila­gen (1956; 306), m. m. utövar statens kärnkraftinspektion tillsyn över efter­levnaden av bl.a. 3 § atomenergilagen samt av villkor som har meddelats med stöd av 4 § samma lag. 1 förordningen (3 §) har regeringen överiätit åt kärnkraftinspektionen att pröva fråga om tillstånd att ur riket föra mindre mängd uran, plutonium eller torium i ren form eller i form av legering, förening eller blandning. Enligt förordningen (1974:427) med instmktion för statens kärnkraftinspektion åligger det vidare inspektionen att som central förvaltningsmyndighet bl. a. handha sådana uppgifter med avseen­de på kontroll av atområbränsle och särskill klyvbart material som följer


 


Prop. 1983/84:60                                                    182

av Sveriges internationella åtaganden eller i övrigt är påkallade från allmän synpunkt.

Ytterligare föreskrifter om utförsel ges i förordningen (1975:20) om förbud mol utförsel av utmstning eller material för utvinning av atomener­gi, m. m. I 1 § förordningen anges atl utrustning eller material, som har särskilt konstmerats eller iordningställts för bearbetning, användning eller framställning av särskill klyvbart material och som har lagils upp i bilaga lill förordningen, inte får föras ut ur riket utan tillstånd av regeringen. Ansökan om sådant tillstånd skall enligt 2 § ges in till kärnkraftinspek­tionen som med eget yttrande skall överiämna handlingarna i ärendet till regeringen.

Bilagan till 1975 års förordning upptar efter senaste ändringen (SFS 1977:254) förbud mot utförsel av följande utmstning eller material.

1.    Kärnreaktor

2.    Utmstning lill kärnreaktor

 

a)  reaktortryckkärl, färdigtillverkat eller i form av förtillverkade de­lar,

b) maskin för laddning eller utbyte av bränsle i reaktor,

c)  reaklorstyrstav,

d)         tryckrör, avsett att innesluta bränsleelement och kylmedel vid elt
tryck överstigande 5000 kilopascal,

e)         rör för bränsleelement av zirkonium eller zirkoniumlegering vari
halten hafnium är mindre än 0,02 viktprocent av ingående mängd
.zirkonium lill den del av viklen av de rör som utföres ur rikel
överstiger 500 kilogram per är,

f)          huvudcirkulationspump för cirkulation av kylmedel i form av fly­
tande metall.

3.    Välgas innehållande tungt väte (deuterium), om viktförhållandet mel­lan deulerium och väte (protium) överstiger 1:2500 och vikten av i gasen ingående deuterium översfiger 2 kilogram vid varje utförseltillfälle.

4.    Vatten innehållande tungt vatten (deuteriumoxid), om viktförhållan­det mellan deulerium och väte (protium) överstiger 1:2500 och vikten av i vattnet ingående deuteriumoxid översfiger 10 kilogram vid varje utförsel-Ullfälle.

5.    Grafit för reaklorändamål vars föroreningshalt motsvarar högst fem miljondelar bor, räknat som neulrongift, och vars täthet överstiger 1 500 kg/m, såvida dess vikl överstiger 5 000 kilogram vid varje utförsellillfälle.

6.    Anläggning för upparbetning av bestrålade bränsleelement.

7.    Utmstning till anläggning för upparbetning av bestrålade bränsleele­ment

 

a)   maskin för sönderdelning av bränsleelement,

b)   tank för upplösning av bestrålat reaklorbränsle.

 

8.    Anläggning för tillverkning av bränsleelement.

9.    Anläggning för anrikning av uran.

10.  Utrustning som konstruerats för anrikning av uran.

11.  Anläggning för framställning av tungt vatten.

12.  Utrustning som konstruerats för framställning av tungt vallen.


 


Prop. 1983/84:60                                                                  183

4.2.3 Beredskap mot olyckor i kärnkraftverk m. m.

Beredskapsålgärder m. m.

Ansvaret för ålgärder och organisation av beredskapen mot olyckor inom

ett område för kärnteknisk verksamhet åligger anläggningens innehavare.

Krav härpå uppställs i samband med prövning och meddelande av fillstånd

enligt atomenergilagen och regleras närmare i de villkor som ges för

verksamheten.

Beredskapsålgärder utanför en anläggning regleras i lagen (1960:331, ändrad senast 1981:539) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggning­ar m.m. och förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. Lagen ulgör en beredskapslag som skall kunna utnyttjas så snart radioaktiva ämnen - av vad orsak det vara må - sprids eller en överhängande fara föreligger för sådan utspridning från en kärn­reaktor eller annan kämanläggning i riket i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten. Huvudansvaret för atl all­mänheten skyddas mot skadlig strålning ligger pä länsstyrelsen (1 §).

I län som regeringen bestämmer skall länsstyrelsen som förberedande åtgärder dels upprätta en organisationsplan för de åtgärder som behövs för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen, dels utse en befaUningsha-vare samt en eller flera ställföreträdare för honom med befogenhet att vid behov interimistiskt handla i länsstyrelsens ställe (2 §).

Om det vid en anläggning inträffat en händelse, som påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten, är anläggningsinnehavaren skyldig alt genast underrätta den lokala polismyndigheten och länsstyrelsen (3 §).

När en olycka inträffat, har länsstyrelsen eller anläggningsinnehavaren olika befogenheter för att vidta erforderiiga skyddsåtgärder. Sålunda får enligt 4 § kontrollmätningar och andra undersökningar företas i syfte all utröna radioaktivitetens spridning utan hinder av att inträng därigenom sker i enskilds rätt. Åtgärderna får vidtas efter länsstyrelsens förordnande eller pä uppdrag av anläggningens innehavare. När det är påkallat från slrålningssynpunkt, äger länsstyrelsen vidare befogenhet att förelägga dem som uppehåller sig inom området att inte vistas utomhus eller att lämna området eller att förbjuda tillträde till området. Som etl komplement härtill åligger det länsstyrelsen att vid evakuering ordna inkvarterings- och ut-spisningsfrägan för personer som utrymts och atl lämna dem annan behöv­lig hjälp. Länsstyrelsen har vidare befogenhet aft dels påbjuda bortförande av levande djur eller livsmedel, dels förordna om inskränkningar i enskil­das rätt att faktiskt nyttja eller rättsligt förfoga över egendom. Livsmedel eller annal, som redan blivit förorenat av radioaktivitet, får omhändertas och oskadliggöras (5 §).

Härutöver innehåller lagen bestämmelser om tjänsteplikt och förfogan­derätt. Enligt 6 § omfattar tjänsteplikten personer i åldrarna 18-65 år. Tjänsteplikt förordnas av länsstyrelsen när behovet av arbetskraft för att


 


Prop. 1983/84:60                                                    184

genomföra behövliga åtgärder inte kan tillgodoses tillräckligl skyndsamt på annat sätt. Det ankommer därefter på polisbefäl som länsstyrelsen bestäm­mer att ombesörja själva uttagningen. I förarbetena till lagen (prop. 1960:139 s. 56 och 71) understryks att bl.a. möjligheterna aU tvångsvis utlaga arbetskraft bör användas som en nödfallsutväg och att särskilt strålkänsliga åldrar inte utsätts för strålfara. Rekvisition av förnödenheter kan avse all slags egendom, såsom mätinstrument, transportmedel eller annat som behövs. I likhet med vad som gäller vid tjänsteplikt förordnar länsstyrelsen att avsedd egendom skall tillhandahållas på polisbefäls an­fordran. Den egendom som rekvireras skall anses ha tillhandahållits med nyttjanderätt, om annat inte har särskilt angivits eller framgår av omstän­digheterna. Kan behovet av arbetskraft eller förnödenheter inte tillgodoses inom del egna länet, får annan länsstyrelse förordna om tjänsteplikt eller rekvisition (7 §). Det åligger också kommunal myndighet att på begäran lämna länsstyrelsen erforderiigl bistånd för skyddsåtgärder och, enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen, biträda vid planeringen av skyddsåtgärder (9 §).

Den som ålagts tjänsteplikt eller alt tillhandhålla förnödenheter har räll lill ersättning av statsmedel. Samma rätt föreligger även för den som frivilligt varit verksam i skyddsarbete (8 §).

1960 års lag är utformad med sikte på alt bemästra olyckor vid slaUonära kärnanläggningar inom landel. När det gäller andra slag av olyckor tillkom­mer enligt 13 § länsstyrelsens befogenheter atl ingripa i stället regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Det ankommer också på rege­ringen att meddela behövliga förordnanden och föreskrifter om beredskap mot sådana olyckor. Regeringen får vidare bestämma att en länsstyrelses åligganden enligl lagen helt eller delvis skall fullgöras av länsstyrelsen i ell annat län. Även i della fall får regeringen i stället för länsstyrelsen meddela förordnanden och föreskrifter.

Personskadeskydd

För deltagande och annan medverkan i skyddsarbete samt för annan skada än personskada, vilken åsamkats någon som medverkat i skyddsarbete, utgår ersättning av statsmedel enligt 12 § kungörelsen (1961:457) om er­sättning på gmnd av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanlägg­ningar m. m. Ersättningen utgår med belopp som prövas skäligt med hän­syn till beskaffenheten av det arbele som deltagandet avsetl om det pågått i minst två timmar. Ersättning utgår dessutom för resor och uppehälle samt för skada pä kläder eller annat som uppkommit (3 och 4 §§). Skälig ersätt­ning utgår även för mätinstmment, transportmedel eller annan förnöden­het som tillhandahållits för skyddsarbete (5 §). Ersättningsrätt föreligger dock ej för kommun eller anläggningsinnehavare eller för den som utan begäran medverkat i skyddsarbete och denna medverkan måste anses ha varit uppenbart opåkallad. Ersättning utgår inte heller för medverkan i


 


Prop. 1983/84:60                                                                  185

skyddsarbete som väsentligen avsetl att skydda den medverkande själv. hans familj eller dem tillbörlig egendom (6 §), Anspråk på ersättning prö­vas av länsstyrelsen i det län där skyddsarbetet bedrivits (8 §),

Inträffar beträffande någon som deltar i skyddsarbete sjukdom, beståen­de nedsättning av arbetsförmågan eller dödsfall utgår ersättning enligt 1 § lagen (1977:265) om slalligl personskadeskydd. Efler regeringens förord­nande kan sådan ersättning också utgå till den som frivilligt deltar i verk­samhet för att avvärja eller begränsa skada pä människor eller egendom eller i miljö. Skadeskyddet handhas av riksförsäkringsverket och de all­männa försäkringskassorna (3 S). Ersättningen regleras i enlighel med bestämmelser i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring (10 S).

Enligt I § lagen (1977:266) om slallig ersättning vid ideell skada utgår ersättning av staten även för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt allmänna olägenheter lill följd av skadan. Ersättningen utgår med belopp som skulle ha utgått om den skadade hade rätt till ersättning enligt statens personskadeförsäkring (2 §). Ersättningen för ideell skada beslutas av trygghetsnämnden (4 §).

Nybyggnadsförbud

Till lagstiftningen pä beredskapsområdet kan även hänföras vissa bestäm­melser om nybyggnadsförbud i byggnadslagstiftningen. Sålunda får enligt 81 § andra stycket byggnadslagen nybyggnad inle ske utan länsstyrelsens medgivande inom området i närheten av kärnreaktor eller annan kärnener­gianläggning, om risk kan antas föreligga för skadlig strålning från anlägg­ningen. Har tillstånd getts att anlägga eller utvidga en kärnreaktor eller annan kärnenergianläggning får länsstyrelsen enligt 82 § byggnadslagen förordna att bestämmelserna i 81 § skall tillämpas pä motsvarande sätt.

I byggnadsstadgan (1959: 612, omtryckt 1981:873) föreskrivs i 24 § 1 mom. första stycket att ett område med nybyggnadsförbud enligt 82 S byggnadslagen skall av länsstyrelsen anges till sina gränser på en karta. Enligt 71 § 4 mom. andra stycket byggnadsstadgan skall byggnadsnämn­den tillställa tillsynsmyndigheten de planer som berör anläggningen enligl 81 och 82 §§ byggnadslagen. Tillsynsmyndigheten kan enligt 72 § andra stycket byggnadsstadgan föra talan mot beslut av byggnadsnämnd, läns­styrelse eller kammarrätt om nybyggnadstillstånd i närheten av kärnreak­tor.

Särskilda tillämpningsanvisningar i fråga om markanvändningen kring kärnkraftverken utarbetas av statens planverk i samarbete med statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut (planverkets rapport 42/1977 Användning av mark kring kärnkraftverk).

4.2.4 Skadeståndsansvar

Ansvarigheten för skador som uppkommer i samband med driften av

kärnkraftsanläggningar (atomanläggningar) regleras i atomansvarighetsla-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  186

gen. Denna lag bygger pä två internationella konventioner, 1960 års Paris­konvention och 1963 års tilläggskonvention till Pariskonvenlionen. Båda dessa konventioner har ändrats genom tilläggsprotokoll är 1964. De har dessutom är 1982 reviderats genom två ändringsprotokoll.

1 Pariskonventionen regleras alomanläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet. Genom tilläggskonventionen införs elt system med suppleran­de ersättning av statsmedel vid mycket stora olyckor. I det följande lämnas en redovisning av huvuddragen i Pariskonventionen och tilläggskonven-lionen, i dessas lydelse efter den förelagna revideringen, samt av atoman­svarighetslagen.

Riksdagen har i december 1982 godkänt ändringsprotokollen och antagit de ändringar i atomansvarighetslagen som behövs för att Sverige skall kunna tillträda protokollen (prop. 1981/82: 163, LU 1982/83: 15). Regering­en har den 27 januari 1983 beslutat ratificera protokollen. Dessa har ännu inte trätt i kraft.

Pariskonventionen

1 Pariskonventionen regleras ansvarigheten för skador som uppkommer genom drift av landbaserade atomanläggningar. Konventionen bygger på fyra grundläggande principer:

1.    ansvarigheten skall åvila innehavaren av en atomanläggning oberoen­
de av vällande, dvs. på objektiv grund,

2.    ansvarigheten skall begränsas till visst belopp för varje skadeorsa­kande händelse,

3.    ansvarigheten skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti,

4.    ansvarigheten skall kanaliseras lill vederbörande anläggningsinneha­vare, dvs. i princip skall ingen annan än denne kunna åläggas ersättnings­skyldighet.

Pariskonventionen är inte tillämplig på atomolycka som inträffar eller skada som uppkommer i sådan stat som inte har tillträtt konventionen, om inte annat har föreskrivits i lagen i den konventionsstat där den ansvarige innehavarens anläggning ligger (i det följande benämnd "anläggningssta­ten") (art.2).

Innehavare av en atomanläggning svarar enligt Pariskonventionen obe­roende av vållande för person- eller egendomsskada orsakad av en atom­olycka vid vilken har medverkat alombränsle eller radioaktiv produkt som fanns i hans anläggning eller av atomsubstans som - utan att vara under transport - kom från anläggningen (art. 3.a). Från anläggningsinnehava­rens ansvarighet undantas dock skador på s.k. "on-sile-property", dvs. skador på själva anläggningen eller - efter det 1982 års ändringsprotokoll trätt i kraft för svenskt vidkommande - på annan anläggning i dess omedelbara närhet, däri inbegripet annan atomanläggning under uppföran­de. Undantaget avser även skada på sådan egendom inom anläggningsom-


 


Prop. 1983/84:60                                                                  187

rådet som används eller var avsedd att användas i förbindelse med aloman­läggning inom området (arl. 3.a.ii.l). Innehavaren är inte heller ansvarig för skador orsakade av en atomolycka som är en direki följd av krigshandling eller vissa därmed jämställda handlingar. Han är inte heller ansvarig för skador orsakade av en atomolycka som är en direki följd av en allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art, om inte annat föreskrivs i anläggningssla-tens lag (art.9).

Innehavarens ansvarighet omfattar också skada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans till eller från anläggningen (arl.4.a, och b.). Bestämmelserna om innehavarens ansvarighet under transport innebär i huvudsak följande. Vid transport mellan atomanläggningar i konventions-staterna är den avsändande anläggningsinnehavaren ansvarig lill dess an­svarigheten enligt skriftligt avtal mellan avsändare och mottagare övergår på den sistnämnde. Finns inte sådant avtal, övergår ansvarigheten pä mottagaren när denne övertar atomsubstansen. Sker transport till mottaga­re i icke-konventionsstat, upphör avsändarens ansvarighet när atomsub­stansen lossas från det transportmedel med vilket substansen har anlänt till den staten. Vid transport till alomanläggning i konvenlionsstal från avsän­dare i icke-konventionsstat blir mottagaren ansvarig från det atl alomsub-stansen lastats på det transportmedel med vilket den sänds från den främ­mande staten. I sistnämnda fall blir dock mottagaren ansvarig endast om transporten har skett med hans skriftliga samtycke.

Enligt Pariskonventionen skall anläggningsinnehavarens ansvarighet vara begränsad (art. 7.a och b). Ansvarighetsbeloppet för varje olycka skall utgöra 15 milj. särskilda dragningsrätter (ca 120 milj. kr) såsom dessa definieras av Internationella valutafonden och används för dess verksam­het och transaktioner (en särskild dragningsrätt motsvarande den I novem­ber 1982 ett värde av 7 kr. 92 öre). Konventionsstat kan dock under vissa förutsättningar genom nationell lag fastställa elt lägre belopp, dock lägst 5 milj. särskilda dragningsrätter (ca 40 milj. kr). Ett sådant lägre belopp får fastställas om del behövs av försäkringsmässiga skäl eller om det är sanno­likt att de skador som kan uppkomma vid en olycka i en viss anläggning eller till följd av en viss transport blir av ringa omfattning. En stat får alltså fastställa lägre ansvarighetsbelopp med hänsyn till karaktären av en viss atomanläggning eller vissa atomsubstanser och till de sannolika följderna av en olycka som härrör från anläggning eller substanserna.

Det ansvarighetsbelopp som har fastställts med stöd av konventionen omfattar inte ränta eller rättegångskostnader (art. 7.g).

Ansvarigheten för atomskada kanaliseras till vederbörande anläggnings­innehavare. Anspråk på ersättning för atomskada får sålunda i princip inte riktas mot någon annan än anläggningsinnehavaren eller dennes försäk­ringsgivare (art. 6.a).

Innehavare av atomanläggning är enligt konventionen i princip inte


 


Prop. 1983/84:60                                                                  188

ansvarig enligt andra bestämmelser än dem som innefattas i konventionen
för skada orsakad av atomolycka (art, 6,c,ii),
 

Anläggningsinnehavaren är skyldig all läcka sin ansvarighet enligt kon­ventionen med försäkring eller annan ekonomisk garanti, Anläggningssta-len beslämmer de närmasle villkoren för sådan försäkring eller garanti (art, K),a),

1 den män annat inle följer av särskilda bestämmelser i konventionen skall frågan om skadeståndels art. form och omfattning avgöras enligt nationell lag (lex fori) (arl 11).

Konventionen innehåller tvingande jurisdiktionsbeslämmelser (art. 13.a, b och c). Den innehåller också reglerom verkställighet av domar (art. 13,d).

Konventionen och nationell lagstiftning som bygger på den skall tilläm­pas ulan diskriminering med hänsyn lill nationalitet, hemvist eller uppe­hållsort (arl, 14, a och c).

Varje konvenlionsstal får vidta de åtgärder som den finner nödvändiga för alt bygga ut konventionens ersättningssystem.

Tilläggskon venlionen

Tilläggskonventionen syftar till en reglering av frågan om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor. Den är supplementär i för­hållande till Pariskonventionen, Beslämmelserna i Pariskonventionen gäl­ler alltså beträffande ersättningar som utgår enligt tilläggskonventionen med endast de avvikelser som följer av uttryckliga bestämmelser i denna. Tilläggskonventionens konstruktion innebär att skadorna i första hand ersätts av vederbörande anläggningsinnehavare enligt Pariskonventionens regler och att supplerande ersättning av statsmedel utgår bara i den mån ansvarighetsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersätt­ning.

Tilläggskonventionen gäller bara beträffande atomolyckor för vars ska­deverkningar innehavare av alomanläggning i stat som har tillträtt tilläggs­konventionen (i det följande benämnd "Brysselstat") är ansvarig enligt Pariskonventionen (art, 2. a). En ytterligare förutsättning är atl anläggning­en utnyttjas för fredliga ändamål och vid tiden för olyckan fanns upptagen på en förteckning som förs av Belgiens regering enligt vissa regler i kon­ventionen.

Konventionen är enligt art, 2,a.ii tillämplig endast beträffande

1.    skador som uppkommeri Brysselstal,

2.    skador som uppkommer ombord på fartyg eller luftfartyg registrerat i Brysselstal under det att fartyget eller luftfartyget befinner sig på eller över det fria havet,

3.    skador som i övrigt uppkommer på eller över det fria havet och drabbar medborgare i Brysselstat, varvid dock skada pä fartyg eller luftfar­tyg ersätts bara om fartyget eller luftfartyget är registrerat i Brysselstat.


 


Prop. 1983/84:60                                                                 189

Ersättningssystemet enligt tilläggskonventionen innebär i korthet föl­jande. Systemet är indelat i tre steg (arl. 3, a och b, saml arl, 8), Ersäiining utgår i första hand frän anläggningsinnehavarens ansvarighetsbelopp, dvs, normalt ur dennes försäkring. Skulle ansvarighetsbeloppet inte räcka för att ge alla skadelidande full ersättning, betalas ersättning av den stat där den skadevällande anläggningen ligger upp till ett sammanlagt belopp pä 175 milj, särskilda dragningsrätter (ca 1,4 miljarder kr). Skulle inle heller detta belopp räcka, utgår ersättning enligt tredje steget upp till sammanlagt 300 milj. särskilda dragningsrätter (ca 2,4 miljarder kr). Enligt tilläggskon­ventionen i dess lydelse före 1982 års ändringar är motsvarande belopp 70 milj. särskilda dragningsrätter (cirka 950 milj. kr) respektive 120 milj. särskilda dragningsrätter (cirka 550 milj. kr). Ersättningar inom detta steg betalas av statsmedel, som skall ställas till förfogande gemensamt av samtliga stater som har tillträtt tilläggskonventionen. Staterna svarar för utbetalda belopp enligt vissa fördelningsregler som grundas pä varje stats bruttonationalprodukt och den sammanlagda effekten hos vederbörande stats atomanläggningar (art. 12.a).

De skadelidande äger i princip rätt till full ersättning. Vad som är att anse som full ersättning bestäms enligt lagen i den stat där rättegången förs (lex fori). Konventionsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa kriterier för ersättningarnas rättvisa fördelning i fall dä skadorna totalt överstiger eller kan beräknas överstiga 300 milj, särskilda dragningsrätter. Härvid får dock inte göras någon diskriminering som grundas på nationali­tet, hemvist eller uppehållsort. Inte heller får olika kriterier tillämpas allteftersom ersättningarna skall utgå inom första, andra eller tredje steget (art. 8).

Gällande svensk rätt

Ansvarigheten för skada orsakad av atomolycka regleras i atomansvarig­helslagen (1968:45, ändrad senast 1982: 1275), Som tidigare nämnts grun­dar sig denna lag på Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Atoman­svarighetslagen överensstämmer därför i fråga om sitt sakliga innehåll i huvudsak med konventionerna. Den följande redogörelsen för gällande svensk rätt begränsas därför till de punkter på vilka konventionerna ger konventionsstaterna valfrihet eller på vilka konventionsreglering saknas.

Tillämpningsområde

Atomansvarighelslagen gäller alltid i fråga om atomskador som uppkom­mer i konventionsstat (eller på eller över det fria havet) och som orsakas av atomolyckor som inträffar i konventionsstat (eller på eller över det fria havet), 1 fråga om sädana olyckor som lagen är tillämplig på, dvs, atom­olyckor i konventionsstat eller på eller över del fria havet, gäller i övrigt olika bestämmelser beroende pä om atomanläggningen är belägen i Sverige eller i utlandet. I fräga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i


 


Prop. 1983/84:60                                                                  190

Sverige är lagen tillämplig på atomskada som har uppkommit i annan stat än konvenlionssiat endast om olyckan har inträffat i Sverige. 1 fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggmng i utlandet gäller beträffande ansvarighetens utsträckning i rummet vad som föreskrivs i anläggningssta­tens lag.

Ansvar

I överensstämmelse med Pariskonvenlionens artiklar 3 och 9 fastslås i 11 § principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavaren. Ersättning ut­går således enligt atomansvarighetslagen även om atomanläggningens in­nehavare inte är vållande lill skadan. Innehavare av alomanläggning i Sverige är dock inte ansvarig enligl atomansvarighelslagen i anledning av atomolycka som är en direki följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror eller som har orsakats av allvariig naturkatastrof av osedvanlig art. För innehavare av alomanlägg­ning i annan konvenlionsstal föreligger i sådana fall ansvarighet endast om anläggningssiatens lag föreskriver del.

Innehavare svarar inte enligl atomansvarighelslagen för skada på atom­anläggningen eller på annan alomanläggning i dess omedelbara närhet eller - efler ikraftträdandet av ändringsprotokollet för Sveriges del - på egen­dom som vid tiden för atomolyckan fanns inom anläggningsområdet och används eller var avsedd att användas i förbindelse med en alomanlägg­ning inom området, s. k, on-siie-properiy (12S första stycket).

Enligt Pariskonventionen i dess ursprungliga lydelse omfattade anlågg-ningsinnehavarens ansvarighet vid iransporlolyckor inle skada på irans-porlmedel, om inte annat föreskrivs i anläggningsstatens lag (arl, 3 a,ii,2), Genom ändringsprotokollet har undantaget för skador på transportmedel upphävts. Under en övergångstid, som troligen kommeratt omfatta många år, kommer dock konventionen alt gälla i dess äldi"e lydelse i förhållande lill vissa konvenlionsstater, Sverige har redan år 1968 utnyttjat möjligheten att låta anläggningsinnehavarens ansvarighet omfatta även skada på trans­portmedlet,

I 14 § finns regler om s, k, kanalisation av ansvarigheten lill anläggnings­innehavaren, dvs, upphävande av skadeståndsansvar enligt andra regler än atomansvarighetslagen.

Ansvarighetsbelopp

Ansvarigheten för atomskada skall enligt Pariskonventionen begränsas lill visst belopp för varje skadeorsakande händelse (arl, 7), För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt atomansvarighelslagen begränsad till 500 milj, kronor för varje atomolycka och detta belopp skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk säkerhet. Såvitt gäller en


 


Prop. 1983/84:60                                                                  191

anläggning enbart för framställning, behandling eller förvaring av obesträ­lat uran är ansvarigheten begränsad till 100 milj, kronor för varje olycka. Detsamma gäller i fråga om alomolycka som uppkommer under transport av sådant uran. För innehavare av atomanläggning i utlandet besiäms ansvarighetsbeloppet enligl anläggningssiatens lag. I fråga om alomolycka som inträffar under transport av atomsubslans avser anläggningsinneha­varens ansvarighet enligt atomansvarighetslagen för andra skador än skada på transportmedlet inte i något fall ett lägre sammanlagt belopp än 100 milj, kronor. De belopp som nu nämnts innefattar inle ränla eller ersättning för rättegångskostnader (I7§),

Om det ansvarighetsbelopp som gäller för vederbörande anläggningsin­nehavare inte förslär för alt alla skadelidande skall få full ersättning, nedsätts deras ersättningar och därpå belöpande ränta proportionellt. Kan det efter inträffad olycka befaras alt sådan nedsättning fordras, får rege­ringen eller myndighet som regeringen beslämmer förordna all ersättning tills vidare skall utgå endasl med viss kvotdel (19S).

Regressrätt

Anläggningsinnehavarens regressrätt, dvs, rätt att av annan kräva äter vad han utgivit enligt atomansvarighetslagen eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat, är starkt begränsad. Regressrätt föreligger sålunda endast mol fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen och mot den som genom skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren ultryckligen har åtagit sig att svara för skadan (20§).

Preskription m.m.

1 21 S finns särskilda preskriptionsbeslämmelser. Ersättningsanspråk mot innehavare av atomanläggning eller mot den som har meddelat försäkring mol hans ansvarighet preskriberas, om inte vederbörande anmäler sill anspråk inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet hade bort få kännedom om att han lidit skada som medför rätt till ersättning enligt atomansvarighetslagen och om den för skadan ansvari­ge-Talan om ersättning skall väckas mot innehavaren eller dennes försäk­ringsgivare inom tio år från den dag dä atomolyckan inträffade. Har skadan orsakals av atomsubstans som har lillgripits olovligen, förlorats eller över­givits ulan att åter ha tillvaratagils, får talan dock inle väckas efter del atl tjugo är har förflutit från dagen för tillgreppet, förlusten eller övergivandet.

Försäkringsplikt

Bestämmelserom obligatorisk ansvarsförsäkring finns i 22-27SS. Inneha­vare av atomanläggning i Sverige skall teckna och vidmakthålla försäkring för alt täcka sin ansvarighet för atomskada enligt atomansvarighelslagen eller molsvarande lagstiftning i annan konvenlionsstal. Försäkringen skall


 


Prop. 1983/84:60                                                                  192

läcka ansviirigheten inlill del ansvarighetsbelopp som gäller för vederbö-r;tnde anläggningsinnehavare. Försäkringen skall godkännas av legeringen eller myndighet som regeringen beslämmer (22 S förslå slyckel).

Skyldighel all ha försäkring enligl alomansvarighelslagen är slraffsank-lionerad (40S).

Den skadelidande har rätt alt få ul ersäiining direki av försäkringsgi­varen (24 S),

I 25 S finns vissa beslämmelser som begränsar försäkringsgivarens r-ätt all s;iga upp försäkringsavialel. Vidare gäller all försäkringsgivaren i prin­cip inle lår lill befrielse från ansvarighet mol den skadelidande åberopa omständighet som beror av annan än denne.

Försäkringsplikt åvilar inte staten. Regeringen eller myndighet som re­geringen beslämmer kan från försäkringsplikten befria innehavare av alomanläggning som slåller betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligl atomansvarighelslagen och molsvarande lagsiilining i annan kon­venlionsstal saml visar alt han på tillfredsställande säll har söijl lör regle­ring av uppkommande skador, I sådant fall har vad som föreskrivs i lagen om försäkring motsvarande tillämpning i fråga om dylik säkerhet (27 S).

Ersättning av statsmedel

I 28-35 SS finns beslämmelser om ersättning av slalsmedel för alomskada.

Enligl 28 S har svenska staten subsidiårl ansvar för den ersättningsskyl­dighet som åvilar innehavare av en svensk alomanläggning. Om sålunda den som enligt atomansvarighelslagen eller motsvarande lagstiftning i an­nan konvenlionsstal är berättigad till ersättning av innehavare av aloman­läggning i Sverige visar alt han inte har kunnat få ul ersättningen av anlägg­ningsinnehavarens försäkringsgivare, utges ersättning av slalen. Sådan ersäiining uigår inle med högre belopp än som svarar mot del ansvarig­hetsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren,

Alomansvarighelslagen innehåller också bestämmelser om ersättning av statsmedel vid vissa kataslrofolyckor (29-31 a SS), Dessa bestämmelser grundas pä tilläggskonvenlionen. Del sammanlagda beloppel av de ersätt­ningar som skall utges till följd av en atomolycka är för närvarande enligl tilläggskonvenlionen i dess ursprungliga lydelse 120 milj, särskilda drag­ningsrätter (cirka 950 milj, kr). När 1982 års ändringsprotokoll iräder i kraft höjs delta belopp till 300 milj, särskilda dragningsrätter (ca 2,4 mil­jarder kronor).

För det fall alt anläggningsinnehavarens ansvarighetsbelopp och i före­kommande fall vad som utgår enligl tilläggskonventionen inle är tillräckligt för atl ge full ersättning lill de skadelidande ges 131 aS bestämmelser om ytterligare ersättning av statsmedel. Denna rätt till ersättning är begränsad lill atomskador som innehavaren av en alomanläggning i Sverige är ansva­rig för och avser skador som uppkommit i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Med sådana skador jämställs skador som uppkomniit på ell fartyg


 


Prop. 1983/84:60                                                    193

eller luftfartyg som är registrerat i något av de nordiska länderna eller på annat ställe, om skadorna har tillfogats en svensk medborgare eller en svensk juridisk person. Sådan ersättning utgår också för skada i annan stat som har tillträtt konventionen i samma män som ersättning i denna stat skulle utgå för atomskada som uppkommer i Sverige. De sammanlagda ersättningsbeloppen är i dessa fall begränsade till 3 miljarder kronor (31 a S tredje stycket).

Vid en atomolycka kan genom radioakfiv strålning uppkomma skador som visar sig först läng tid efter olyckan, s. k. sena skador. Bestämmelser om ersättning av statsmedel för sena skador ges i 32 §. Denna paragraf är tillämplig pä atomskada som har uppkommit i Sverige till följd av atom­olycka för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig. Ersättning av statsmedel utgår för skada som har yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet har preskriberats, dvs. efter det att preskriptionstiden på tio eller i vissa fall tjugo är har gått ut, men inom trettio är frän dagen för olyckan. Beträffande ersättningsskyldig­heten för sena skador gäller samma korttidspreskription på tre är som för atomskador i allmänhet.

Skulle begränsningen av anläggningsinnehavares ansvarighetsbelopp leda till att de skadelidande inte får ut full ersättning och ersättning av statsmedel enligt atomansvarighetslagens tidigare bestämmelser inte för­slär fullt ut för uppkommen skada, bereds gottgörelse av statsmedel enligt grunder som fastställs av riksdagen i särskild lag (33 §).

Övriga författningar m.m.

I tvä kungörelser (1969:439 och 1970: 264) om ersättning av statsmedel vid vissa atomolyckor har förordnats att intill dess Danmark och Norge blivit bundna av 1963 års tilläggskonvention till Pariskonventionen särskilt angi­ven ersättning av statsmedel utgår för skada i följd av atomolycka i atom-reaktoranläggningarna i Simpevarp och Ringhals. Kungörelserna torde numera ha betydelse endast när det gäller reglering av eventuella "sena skador" som kan ha uppkommit före dessa länders tillträde till tilläggskon­ventionen.

Särskilda ersättningsbestämmelser beträffande atomfartyg gavs tidigare genom lagen (1963: 158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Lagen gällde ursprungligen t.o.m. den 31 december 1965, men giltighetstiden föriängdes i olika omgångar till utgången av år 1979. Efter­som lagen inte ansetts fylla något praktiskt behov har någon ytterligare förlängning inte skett.

13    Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                                  194

4.3 Tillämpningen av bestämmelserna om säkerhet och beredskapsplanering

4.3.1 Anläggande och drift av kärnkraftverk m. m. Prövning av tillstånd

I ansökan om tillstånd för uppförande, innehav och drift av ett kärnkraft­verk eller annan kärnteknisk anläggning, t. ex. forskningsreaktor, bränsle­fabrik och förvaringsanläggning, lämnar anläggningsägaren en beskrivning av förläggningsplatsen och av anläggningen och dess påverkan på omgiv­ningen i olika driftsituationer. Anläggningsägaren presenterar också en preliminär säkerhetsrapport, vanligtvis benämnd PSAR. Rapporten be­skriver detaljerat det säkerhetstänkande som ligger till grund för anlägg­ningens utformning, förhållandena på föriäggningsplatsen samt anläggning­ens preliminära utformning och funktion. Särskild vikt läggs vid beskriv­ningen av säkerhetssystem och konsekvenserna av tänkta haverier.

Vid tillståndsprövningen, som sker efter en omfattande remissbehand­ling, bedömer statens kärnkraftinspektion - efter prövning av tillstånds­ansökan och en översiktlig granskning av PSAR - anläggningen ur säker­hetssynpunkt och uppställer allmänna tekniska villkor för anläggningens uppförande. Statens strålskyddsinstitut prövar ärendet från strålskydds­synpunkt och uppställer villkor för strålskyddet inom anläggningen och för utsläpp av aktivitet i luft och vatten.

Tillstånd enligl aiomenergilagen att uppföra, inneha och driva en kärn­teknisk anläggning samt i förekommande fall ta befattning med kärnämne eller använt kärnbränsle lämnas därefter av regeringen. De villkor som tillsynsmyndigheterna uppställt tas in i tillståndet tillsammans med andra erforderiiga villkor av allmän art. Regeringen uppdrar samlidigl ät kärn­kraftinspektionen au som tillsynsmyndighet uppställa de ytteriigare villkor som behövs från säkerhetssynpunkt för anläggningens uppförande och drift.

Sedan tillstånd lämnats fortsätter såväl kärnkraftinspektionen som strål­skyddsinstitutet granskningen av PSAR. Myndigheterna bedömer hur an­läggningen kommer aU uppfylla gällande säkerhetskrav. Därefter ges med­givande till uppförande tillsammans med erforderliga villkor. Samtidigt ges föreskrifter om den redovisning som under byggandet skall ges in till kärnkraftinspektionen. Strålskyddsinstitutet granskar rapporten ur strål­skyddssynpunkt och lämnar sina anvisningar för arbetet.

Uppförande och idrifttagning

Under hela uppförandeskedet ges tillsynsmyndigheterna fortlöpande in­formation om frågor inom respektive tillsynsområde. För vissa komponen­ter och system i kärnkraftverk av stor säkerhetsmässig betydelse kan föreskrivas om speciell redovisning innan dessa får monteras.

S.k. safeguardsredovisning, dvs. beskrivning av anläggningen, bränsle-konstruktion, mängden kärnämnen och bokföringsrutiner härtör m.m..


 


Prop. 1983/84:60                                                    195

skall normalt lämnas Ull kärnkrafUnspektionen minst åtta månader före planerad laddning.

De villkor som föreskrivits i regeringens tillstånd enligt atomenergilagen innebär, som framgått av del föregående, att anläggningens konstruktion och uppförande blir föremål för en ingående och kontinuerlig övervakning från myndigheternas sida. Uppförande av en anläggning får således inte påbörjas förtän kärnkraftinspektionen godkänt organisation och program för att säkerställa kvalitet och funktion hos anläggningen och kärnkrafUn­spektionen och strålskyddsinstitutet skall hållas fortlöpande underrättade om konslruktion och uppförande.

Under uppförandet av anläggningen utarbetar tillståndshavaren en slut­lig säkerhetsrapport, vanligen benämnd FSAR. Rapporten granskas av tillsynsmyndigheterna. Kärnkraftinspektionen kontrollerar utförandet mot gällande säkerhetskrav och gör behöriga kontroller av beräkningar och analyser. Strålskyddsinstilutet granskar det slutliga utförandet ur strål­skyddssynpunkt. Anläggningen får inte las i drift förrän den har blivit slutligt godkänd av dessa myndigheter.

Efter hand som anläggningen färdigställs, driftsätls och provas olika komponenter och system. Innan bränsle tillförs reaktorn genomförs en omfattande icke-nukleär provdrift, först med kalla system, sedan varma upp till fullt tryck och full temperatur för att så långt möjligt efteriikna och verifiera funktion och samfunkfion av systemen vid normala driftförhållan­den. Resultatet av denna provdrift sammanställs och redovisas till kärn-kraftinspektionen.

När anläggningen är färdigställd och resultaten av icke-nukleär provdrifl redovisats, kan tillsynsmyndigheterna på basis av den slutliga säkerhets-rapporten (FSAR), provningsresultat och genomförda kontroller och in­spektioner ta ställning till frågan om slutligt godkännande av anläggningen för laddning av bränsle och nukleär driftsättning.

För att lillföra reaktorn bränsle krävs, som tidigare nämnts, särskilt tillstånd enligt villkorslagen. Denna lag uppställer krav på att det bränsle, som används vid reaktorns drift, kan las om hand.

Om tillsynsmyndigheterna godkänner anläggningen och ingiven redovis­ning samt regeringen lämnat tillstånd enligt villkorslagen kan bränsle till­föras reaktorn och nukleär provdrift påbörjas. Denna sker i etapper enligt ett i FSAR redovisat program. Provdriften börjar vid låg effekt (några få procent). Effekten ökas därefter etappvis till cirka 20%, 60% och slutligen fill 100%.

Tillsynsmyndigheterna ger som regel tillstånd för endast en etapp i taget. Resultaten frän provdriften i en etapp skall sammanställas och redovisas samt granskas innan tillstånd för följande etapp lämnas. Efter redovisning av sista etappen i provprogrammet kan tillstånd för s, k, rutinmäsig drift lämnas.

Under uppförandetidens slutfas och provdriftfaserna är anläggningen


 


Prop. 1983/84:60                                                                  196

föremål för ökade kontroller och inspektioner frän tillsynsmyndigheternas sida.

Rufinmässig drift, rapportering

Vid meddelande av tillstånd för rutinmässig drift fastlägger kärnkraftin­spektionen de villkor, som skall gälla för den forlsatla driften. Viktigast av dessa är vad som kallas "Säkerhetstekniska föreskrifter" (STF). Före­skrifterna, som är specifika för varje kärnkraft block, innehåller tekniska villkor och begränsningar för driften, bemanningskrav, föreskrifter om periodiska provningar och kontroller samt administrativa föreskrifter om organisation för drift, handläggning av säkerhetsfrågor, underhåll och rap­portering lill myndigheter.

SträlskyddsinsUlulet fastlägger föreskrifter för strålskydd avseende per­sonal, ulsläppsbegränsningar och omgivningsundersökningar.

Under den mlinmässiga driften sker regelbunden rapportering till till­synsmyndigheterna. Rapporteringen sker dygnsvis till kärnkraftinspek­tionen om anläggningens driflläge och produktion. Strålskyddsinstitutet erhåller månadsvis och kvartalsvis rapportering om strålnings- och aktivi-letsövervakningen i och omkring anläggningen. Rapportering av anlägg­ningens drift och underhäll sker årsvis till båda tillsynsmyndigheterna. Redovisning av det klyvbara materialet samt rapportering av vissa händel­ser sker enligl meddelade generella föreskrifter till kärnkraftinspektionen. Vidare sker lill inspektionen särskild rapportering av inträffade händelser och av förhållanden som har säkerhetsmässig betydelse. Till strålskyddsin­stitutet rapporteras om utsläppen börjar öka utöver fastlagda värden för utsläppslakten eller om onormal exponering av personal förekommit inom anläggningen eller annan händelse av betydelse ur strålskyddssynpunkt inträffat.

Tillsynsmyndigheterna följer den rutinmässiga driften genom erhållen rapportering och genom inspektioner pä platsen.

Provning av vitala anläggningsdelar

Som villkor för meddelade tillstånd till uppförande och drift av kärn­kraftverk meddelar kärnkraftinspektionen förelägganden rörande säkerhe­ten hos tryckbärande komponenter, tryckkärl. 1 dessa förelägganden, som bl.a. baserar sig på svenska och utländska normer, uppställs krav pä kvalitetssäkring, egenskaper, konstruktion, kontroll och provningar.

En omfattande provning av tryckkärl, rörledningar och lyftanordningar sker även enligl föreskrifter som utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen. Des­sa föreskrifter gäller för all industriell verksamhet i landet och är en grundval för kärnkraftinspektionens förelägganden vad gäller dessa an­läggningar. Härutöver uppställer inspektionen vissa tilläggskrav.

Provningsverksamhet avseende tryckbärande komponenter till kärn­kraftverken sker vid en särskild kårnkraftavdelning inom riksprovplatsen


 


Prop. 1983/84:60                                                    197

för tryckkäri, AB Statens Anläggningsprovning. Till grund för provningen ligger detaljerade kontrollplaner som enligt riktlinjer i kärnkraftinspeklio-nens förelägganden skall upprättas av beställaren eller tillverkaren. Kon-Irollplaner finns således för konstruktion, tillverkning och montage saml för återkommande provning och besiktning. Provningsunderlag i form av kontrollplalser, specifikationer för provning och godkännande samt resul­tat från provningarna skall granskas för godkännande av riksprovplatsen. Genomförandet av vissa provningar skall helt eller delvis övervakas av riksprovplatsen och viss viktigare provning utförs av riksprovplatsen. För de viktigaste komponenterna, l.ex. reaktorkärl, är provningen avsevärt mer omfattande än för konventionella tryckkärl.

Lyftanordningar, hissar och viss elektrisk utrustning är föremål för officiell provning av riksprovplats. Vidare har anläggningsägaren att som föreskriven egenkontroH utföra omfattande provning och funktionskon­troll av utrustning som är av betydelse för säkerheten i övrigt, såsom utrustning för el-försörjning, instrument och reglemtmstning, olika kylsy­stem, ventilationssystem o.d.

Annan kontrollverksamhet utförs härutöver av tillverkaren som elt krav från anläggningsägaren. Den har som mäl att säkerställa kvalitet så alt tillgängligheten blir god.

Närmare om strålskydd och säkerhet vid kärnkraftverk

Kontrollen av stråldoser sker på olika sätt, dels genom direktmälning på personer som arbetar i utrymmen där strålning kan förekomma, dels ge­nom mätning av de radioaktiva utsläppen. Vissa kontroller görs också av aktivitet i luft, vatten, mark och födoämnen i omgivningen kring kärn­kraftsanläggningen.

Alla som arbetar med strålning vid s. k. yrkesmässigt exponering får sina stråldoser kontrollerade regelbundet enligt de villkor som uppställs av strålskyddsinstitutet. Stråldoserna får vid bestrålning av hela kroppen ej överskrida 50 mSv/år (mSv = milli Sievert; 1 Sievert = 100 rem) och för andra än yrkesarbetare ej överskrida 5 mSv/år.

Stråldoser till mesl utsatt (bestrålad) grupp bland allmänheten i omgiv­ningen får inte överstiga 5 mSv/är. Eftersom stråldoser kan erhållas också frän andra källor än kärnkraftverken har de nordiska strålskyddsmyndig­heterna föreslagit en gräns pä 0,5 mSv/år för utsatta grupper. Målsättning­en enligt de svenska bestämmelserna är att de individuella stråldoserna i kraftstationernas närhet inte skall överstiga 0,1 mSv/år.

Genom de uppställda dosgränserna kan gränsen för utsläpp vid kraftverk beräknas. Denna beräkning är komplicerad och kan skilja frän anläggning till anläggning beroende på befolkningsstruktur, klimat o.d. Tillåtna ut­släpp kan därför variera från olika anläggningar.

Vid mätningar av slrälningsniväer i omgivningen, vilka företas av strål-skyddsinslitutet och kraftproducenten, mäts strålningen i luft och radioak-


 


Prop. 1983/84:60                                                    198

liviteten i jord, vallen och näringsämnen. Resultatel av de mätningar, som utförs av kraftproducenten skall bokföras och rapporteras till strålskydds-insfilutel. Rapportering av mätningar av de radioaktiva utsläppen skall ske till strålskyddsinslilulel bl. a. kvartalsvis av alla utsläpp, som har förevarit i luft och vatten, dels utsläpp som sker i en högre takt än vad man normall kan förvänta sig. Della kan ske på gmnd av ökat läckage från bränslet eller någon annan störning har inträffat i normaldriften. Rapportering fill strål­skyddsinstilutet av sädana utsläpp skall ske enligt de föreskrifter som har getts av institutet och som i korthet innebär att tidsrymden inom vilken rapportering skall ske är kortare ju mera ulsläppslakten avviker frän det normala. Därigenom ges en garanti alt inle otillfredsställande ulsläppsför-hållanden skall få fortsätta utan strålskyddsinstitulels kännedom. Är ul­släppslakten för hög kan reaktorn behöva stängas av.

För att förhindra okontrollerade utsläpp av radioaktiva ämnen uppställs för kärnkraftverk omfattande säkerhetskrav. Dessa krav indelas i dels grundläggande säkerhetskrav, dels speciella säkerhetskrav.

De grundläggande säkerhetskraven bygger pä vad som bmkar kallas "försvar pä djupet" (defence in depth). De innebär att säkerheten inle får bero pä enbart särskilda säkerhetssystem utan måste vara "inbyggd" i själva anläggningen genom dess utformning, kvalitet och funktion av etl slort antal komponenter och system. De grundläggande kraven kan in­delas i

-     kvalitetssäkring,

-     inbyggda säkerhetsegenskaper,

-     haveriförhindrande säkerhetssystem,

-     konsekvenslindrande och utsläppsbegränsande säkerhetssystem,

-     övertalighet (redundans), skilda syslem (diversifiering) och fysisk sepa­rering,

-     skydd mot yttre påverkan och sabotage.

Kvalitetssäkring, som omfattar konslmklion, byggnad, drift och under­håll, har berörts tidigare i della avsnitt. Till denna grupp av åtgärder kan även räknas val och utbildning av driftpersonal.

Inbyggd säkerhet avser främst själva reaktorn och innebär sådan utform­ning av reaktorhärden att effeklhöjning på grund av vissa störningar be­gränsas i mesta möjliga mån.

Haveriförebyggande system avser konlroll- och styrsystem som har till uppgift atl vid avvikelser eller störningar automatiskt återföra reaktorn till stabilt driftläge eller slänga av reaktorn.

Konsekvenslindrande och utsläppsbegränsande syslem har Ull uppgift atl vid felfunktioner eller haverier dels ställa av reaktorn, dels kyla reak­torhärden, dels förhindra läckage fill omgivningen av radioaktiva ämnen (inneslulnings-, isolerings- och filtersyslem).

Kravet på övertalighet eller redundans innebär att varje skydds- och säkerhetsfunktion måste ombesörjas med minst tvä delsystem. På sä säll


 


Prop. 1983/84:60                                                    199

säkerställs funktionen även om en enstaka komponent inte fungerar. Här­till kommer kravet att delsystemen för en viss funktion skall vara fysiskt separerade för att inte en händelse som påverkar elt delsystem, t. ex. brand, skall äventyra säkerhetsfunktionen. För atl ytterligare höja tillför­litligheten strävar man efter att delsystem för en viss funktion skall bygga pä skilda tekniska principer (diversifiering).

Säkerheten mot okontrollerade utsläpp bygger också på flera i anlägg­ningen inbyggda barriärer. Man bmkar tala om fyra sädana barriärer. Den första barriären utgörs av bränslekutsarna, som är etl keramiskt material med god förmåga att binda huvuddelen av klyvningsprodukterna. Först vid överhettning eller smältning frigörs en siörre andel. Den andra barriären, bränslekapslingen, utgörs av helt lillslutna rör av en zirkoniumlegering, i vilka urankutsarna är inneslutna. Som den tredje barriären räknas reaktor­tanken med anslutande rör av stål. Den fjärde barriären slutligen utgörs av den s. k. reaktorinneslutningen, dvs. den täta och trycksäkra byggnad av stål eller förspänd betong, som omger reaktorn och vissa tillhörande sy­stem. Inneslutningen är dimensionerad för att tåla det tryck och den temperatur, som uppstår om större mängder kylmedel skulle läcka ut och förångas. De rör, som passerar genom inneslutningsväggen, tillsluts gent­emot omgivningen i sådant fall med dubbla automatiska ventiler.

De angivna grundläggande säkerhetskraven omsätts i praktiken i mera detaljerade specifika säkerhetskrav. Dessa krav uppställs av tillsynsmyn­digheterna. Flera av kraven gmndas på egna och andras erferenheter samt pä såväl nationella som internationella standards och föreskrifter.

Säkerhetshöjande åtgärder efter idrifttagning

Säkerhetshöjande åtgärder vid kärnkraftanläggningarna vidtas fortlö­pande i takt med den alltmera ökade insikten om de omfattande konse­kvenser som en svår olycka kan få, samt ökade kunskaper i Sverige och utomlands från driften av kärnkraftverk och analyser av dessa erfarenhe­ter. Som en följd härav har efterhand ställts allt högre säkerhetskrav på nytillkommande anläggningar. På redan uppförda kraftverk har genom­förts förhållandevis omfattande säkerhetshöjande åtgärder och ytterligare sädana förbereds. Några exempel på säkerhetshöjande åtgärder som ge­nomförts redovisas nedan i tabell 4.1.


 


Prop. 1983/84:60                                                                 200

Tabell 4.1 Exempel på mera omfattande säkerhetshöjande åtgärder vid svenska reak­torer.

Anläggning             Åtgärd

Ringhals 1              Separation av pumpar för härdnödkylning        1971

Alla kokarreaktorer      Ändring i strilmunstycken för härdnödkyl-       1974

ning

Ringhals 1-2           Förbättring av vattenintag för resteffekt-       1975

kylning

Alla kokarreaktorer      Ändring av vattenintag för härdnödkylning       1977

Alla kokarreaktorer      Förstärkningsålgärder på inneslutningsbas-       1978

säng

Alla tryckvattenreak-      Utbyte av värmeisolering på härdnödkyl-       1979-
torer
                       system

Oskarshamn 1        Införande av reservsyslem för el-matning 1979-

Alla kokarreaktorer      Utbyte av komponenter för förbättrad mil-       1979-

jötälighel i haverisituationer

Ringhals 2, 3 och 4 Utbyte till spegelisolering i vissa rörsystem      1978-82

Barsebäck 1 och 2  Utsläppsbegränsande    åtgärder   (filteran-       1983-85

läggning)

Enligt riksdagens beslut (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381) skall vidare upprättas elt program som syftar Ull att varje kärnkraftblock i Sverige skall om möjligt under sin tekniska livslängd genomgå minst tre fullständiga säkerhetsgranskningar. En sådan granskning kommer således atl ske vart åttonde fill tionde år.

4.3.2 Maierialkontroll

Kontroll av internationella kontrollorganet lAEA m. m.

Kontrollen av klyvbart material i Sverige regleras, som berörts i avsnitt 4.2.2, av de åtaganden som Sverige gjort i olika internationella överens­kommelser. Grunden i det nuvarande svenska kontrollsystemet utgörs av kontrollavtalet mellan Sverige och lAEA, vilket träffals i anslutning till icke-spridningsfördraget, och de bilagor som ingår i detta avtal. Dessutom har Sverige i avtal med de länder som leverar viktiga komponenter till det svenska kärnenergiprogrammet (t. ex. uran till reaktorbränsle) gjort vissa åtaganden om fredlig användning. Del gäller främst USA, Canada och Australien.

Kontrollen enligl icke-spridningsfördraget (artikel III: 1) har till syfte att garantera att klyvbart material, som införts lill Sverige, hanleras eller förvaras här eller utförs ur landet, inte används för tillverkning av kärn­laddningar eller pä annat sätt som står i strid med gjorda åtaganden eller överenskommelser.

Omfattningen av IAEA:s kontrollverksamhet besiäms i allmänhet med hänsyn till den kärnverksamhet som bedrivs i ifrågavarande land och regleras i avtalet mellan lAEA och medlemsstaten. lAEA har därvid


 


Prop. 1983/84:60                                                                 201

tillförsäkrats rätt att via ett informations- och rapporteringssystem få ak­tuella uppgifter om vilken mängd och sammansättning klyvbart material som finns i anläggningar saml om de kvaniteter som tas emot eller avsänds lill och från respektive anläggningar. Dessutom skall lAEA i förväg infor­meras om förestående internationella transporter. lAEA utför också, på plats, inspektioner av det klyvbara materialet med de tekniska inriktade kontroller man anser erfordras. Samordningen av 1 AEA:s verksamhet sker i Sverige hos statens kärnkraftinspektion.

Frågor om kontroll av bl. a. bränsleleveranser tas upp i de överenskom­melser som träffas mellan leverantörs- och mottagarlandet. Sålunda skall l.ex. material med olika ursprungsbeteckning hällas åtskilt. Innan sådant material får föras ut ur Sverige skall leverantörslandets medgivande in­hämtas. En redovisning av allt levererat material med angivande av bl, a, förflyttningar skall årligen tillställas leverantörslandet. Kärnkraftinspek­tionen svarar för att de åtaganden Sverige gjort i de bilaterala avtalen uppfylls. För detta ändamål har särskilda tillämpningsöverenskommelser träffats mellan inspektionen och molsvarande kontrollmyndighet i leveran­törslandet.

Kontroll av statens kämkraftinspektion

Kärnkraftinspektionens föreskrifter om kontroll av klyvbart material består dels av en administrativ del, vilken är tillämplig för samtliga kärn­energianläggningar och lokaler som handhar klyvbart material, dels av en tekniskt relaterad anläggningsdel, vilken är specifik för en viss anläggning eller typ av anläggning.

1 den allmänna delen regleras en rad administrativa funktioner i kontroll­systemet.

En bärande princip i kontrollsystemet är att kärnkraftinspektionen från varje anlägging skall erhålla tillräcklig information för att ha aktuell känne­dom om innehav av klyvbart material och tungt vatten vid anläggningen. Kontrollen sker genom registrering av allt klyvbart material och tungt vatten samt av varje förändring i inventariet. Bokföring och redovisning skall ske separat för uran, plutonium, torium och tungt vatten, materialets ursprungsland samt för uran även anrikning (halt av isotopen U-235 alter­nativt U-233).

I enlighet med de bilaterala avlal Sverige ingått måste material med olika ursprungsland hållas fysiskt åtskilt och sådan material får inte blandas utan kärnkraftinspektionens förhandstillständ. Genomförda blandningar skall rapporteras till inspektionen.

I en reaktoranläggning skall hantering av stavar i bränslepatroner redo­visas till kärnkraftinspektionen. Eftersom utbyte av stavar ofta innebär att bränsleknippen demonteras, skall detta också förhandsanmälas till inspek­tionen.

Efter det att en anläggningsinnehavare genomfört en fysisk inventering


 


Prop. 1983/84:60                                                                 202

skall resultatet av denna redovisas lill kärnkraftinspektionen. 1 redovis­ningen ingår inventarielistor.

Ansökan om att få utföra klyvbart material skall inges till kärnkraftin­spektionen som med eget yttrande överlämnar handlingarna i ärendet till regeringen. Kontrollföreskrifternas administrativa del avser den informa­tion om materialet m.m. som ansökan skall innehålla för att tillstånd för export skall kunna meddelas.

För den redovisning som anläggningsinnehavarna ålagts finns utarbetat dels rutiner, dels ett system av formulär. De grundläggande kraven inklusi­ve tidsgränser för redovisning och rapportering saml användningsanvis­ningar för förekommande formulär finns i kontrollsystemets administrativa del.

För att den kontroll (inspektioner m.m.), som kärnkraftinspektionen gör av det klyvbara materialet på anläggningarna, skall kunna utföras effektivt krävs att anläggningsinnehavarna informerar inspektionen om sin plane­ring av sådana aktiviteter som ingår i kontrollsystemet. Del kan t. ex. gälla fysisk inventering eller avsändande respektive mottagande av klyvbart material.

lAEA utför, i samarbete med kärnkraftinspektionen, ett stort antal inspektioner i Sverige. Vid dessa inspektioner har lAEA rätt till viss hjälp att hantera klyvbart material, kontorsservice m. m. Omfattningen av skyl­digheten att lämna sådant bistånd vid anläggningen anges i den administra­tiva delen.

Reglerna i kontrollföreskrifternas anläggningsrelaterade delar är mer tekniskt inriktade än de som presenteras i den allmänna delen. De anlägg­ningsrelaterade delarna är utformade med hänsyn till anläggningarnas olika funktioner i kärnbränslecykeln.

Enligt de tekniska kontrollkraven skall bl.a, mättekniska system tas fram för bestämning av kvantiteter klyvbart material i icke-kapslat maleri-al. I mätssystemen ingår bl.a. metoder för bestämning av nettovikt, det klyvbara materialets halt av uran, plutonium och torium samt uranets anrikning. Mätsystemens noggrannhet skall utvärderas. Baserat på de mätmetoder som tillämpas kan de många olika fysiska och kemiska mate­rialformer som förekommer sammanföras i materialkategorier.

För en anläggning där endasl kapslat material hanteras, l.ex. ett kärn­kraftverk, ingår indirekta mätmetoder i kontrollsystemet. Dessa används t. ex. för att fastställa de uranförluster samt den produktion av plutonium som uppslår vid bestrålning i reaktorn. Även dessa indirekta mätmetoders noggrannhet skall utvärderas. I fråga om en reaktoranläggning gäller också att tekniska anordningar skall finnas för att identifiering av allt kärnbränsle skall kunna ske.

Efter bearbetning eller annan hantering av klyvbart material kan vissa mängder avfall, t. ex. avfallsvätskor, erhållas. I en del av sådant avfall kan det klyvbara materialet inte återvinnas. För respektive anläggningar finns


 


Prop. 1983/84:60                                                                 203

angivet hur stora kvaniteter klyvbart material som kan disponeras som avfall. De angivna kvantiteterna får ej överskridas utan att tillstånd först inhämtats från kärnkraftinspektionen.

Vid samtliga anläggningar skall periodvis genomföras fysisk inventering av allt klyvbart material och tungt vatten. Frekvens och krav på invente­ringens utförande anges i kontrollföreskrifternas anläggningsdelar. Möjlig­heter skall finnas för kärnkraftinspektionen att verifiera resultatet av in­venteringen. Sammanställt inventeringsresultatet skall rapporteras lill in­spektionen enligt de regler som anges i kontrollsystemets administrativa del.

Det betonas i kontrollföreskrifternas anläggningsrelaterade delar att den personal som arbetar med kontroll av klyvbart material skall ha tillräcklig grundutbildning för att kunna fullfölja sina arbetsuppgifter. Behovet av att även övrig berörd personal erhåller information om materialkontrollen framhålls också.

För alla anläggningar gäller att en beskrivning av anläggningen skall sammanställas. I denna skall, förutom anläggningens utseende och funk­tion, samtliga kontrollfunktioner beskrivas med tonvikt på ovannämnda mättekniska kontrollsystem. 1 anläggningsbeskrivningen skall också redo­visas det sätt enligt vilket den egna administrativa kontrollen lösts.

4.3.3 Transport av radioaktiva ämnen Svenska transportsystem

För transport av radioaktiva ämnen uppställs särskilda bestämmelser med hänsyn till materialets fariighet. Dessa ämnens radioaktivitet varierar i hög grad. Bland de radioaktiva ämnena finns också klyvbara ämnen som, förutom sina radioaktiva egenskaper, har den egenskapen att de kan uppnå kriticitet under vissa betingelser. Ämnen med låg aktivitet som ej är klyvbara får transporteras i sådant emballage som är brukligt för industriel­la produkter och på avsändarens egel ansvar. För övriga radioaktiva ämnen ställs däremot speciella krav på emballage och transportlillstånd av behörig myndighet. För transport av klyvbara ämnen gäller särskilda till-läggskrav.

De vanligaste transporterna inom kärnbränslecykeln är i dag transport av nytt kärnbränsle till kärnreaktorerna samt transport av uranhexafluorid och uranoxidpulver. Dessa transporter, som företas med bil eller båt, utgör en mycket liten risk frän radiologisk synpunkt. Transporterna av nytl kärnbränsle frän AB ASEA-ATOM:s bränslefabrik i Västerås till kärn­kraftverken sker i ståltuber med bränslet infruset i is.

Framtida transport av bestrålat kärnbränsle och avfall från kärnreak­torer skall i första hand ske sjövägen och huvudsakligen företas med ett specialfartyg, vilket för Svensk Kärnbränsleförsörjning AB:s (SKBF) räk­ning är byggt vid ett franskt varv. Fartyget planeras fr.o.m. är 1983


 


Prop. 1983/84:60                                                                 204

användas för transport av använt kärnbränsle mellan de svenska kärnkraft­verken och del centrala lagret för använt bränsle (CLAB) saml för trans­port av använt kärnbränsle lill den franska upparbetningsanläggningen i La Hague. Under senare delen av 1980-lalet avses sjötransportsystemet även användas för transport av reaktor- och CLAB-avfall lill ett slutförvar för reakloravfall (SFR) vilkel f.n, projekteras. Vid anläggningarna avses ma­terialet forslas med specialfordon.

Valet av sjötransporter framför landtransporter är en följd av att de svenska kärnkraftverken är lokaliserade till kusterna och alt befintliga vägnät inte är dimensionerade för rutinmässig trafik med fordonsenheter över 100 ton. Järnvägsanslutningar saknas helt.

Konsekvenser som måsle beaktas vid sjötransporter är tänkbara have­rier, t. ex. att fartyget sjunker, att etl antal kollin faller över bord eller all fartyget börjar brinna. Sjötransportsystemet är därför kompletterat med bärgningsmöjlighei av fartyg eller last. Transportemballaget skall vidare normalt kunna tåla extrema djup och vara korrusionsbeständigt under läng tid. Mot brand skyddas transporten genom framför allt fartygets saml transportbehällarnas speciella konstruktion,

Transportkolli

lAEA har i sina rekommendationer angett vilka krav som skall slällas pä transportkolli av olika typer av radioaktivt material. Syftet med transport­föreskrifterna är att

-     förebygga otillåtna stråldoser till transportpersonal, passagerare och allmänhet vid normal transport,

-     förhindra att människor och miljö kontamineras (nedsmutsas av ra­dioaktivt material),

-     förhindra att strålskärmningen av materialet eller emballagets täthet förioras vid en eventuell transportolycka,

-     förhindra situationer där kriticitet kan uppstå.

De tekniska säkerhetsåtgärder som uppställs beträffande transportkolli, dvs. emballage med innehåll, och transportsätt bestäms i sin tur med hänsyn till flera faktorer, bl. a. vilket slags strålning materialet avger (alfa-, beta-, gamma- eller neutronsträlning), aktivitetsmängdens storiek och energiinnehåll, huruvida ämnet är klyvbart (dvs. om det innehåller uran eller plutonium) eller det radioaktiva materialets fysiska form.

Bl.a. nu angivna faktorer är bestämmande i det enskilda fallet för utformningen av emballaget med innehåll. För detta uppställs gränser för aktivitetsinnehället i kollit samt strålningsnivån på kollits yta och på etl visst avstånd från kollit. Vidare ställs bestämda krav på kvanUteter, ke­miska och fysiska former av både klyvbart material och annat material som transporteras tillsammans med detta. Ett ytterligare krav som ställs är begränsning av antalet kollin som får sändas med ell och samma transport­medel.


 


Prop. 1983/84:60                                                   205

Emballage och kolli

Ett emballage till en radioaktiv vara kan innefatta etl eller flera kärl, absorbatorer, distanshällare för uppehållande av säkerhetsavstånd, strål-skärm, kylanordning, stötskydd och värmeskydd. Till ett emballage kan också räknas ett fordon med fastgöringsanordningar om dessa utgör en integrerad del av della.

I vissa fall är det tillåtet att vid transporter av radioaktivt material använda emballage av normal standard vad avser förmågan att förhindra förlust eller utspridning av radioaktivt innehåll och avskärmningsförmåga. 1 dessa fall begränsas den aktivitet och koncentration av aktivitet som emballaget får innehålla. Emballaget med sitt innehåll benämns i dessa fall i transportföreskrifterna för kolli av typ A. Försändelser som innehåller obesträlat kärnbränsle, flertalet strålkällor för industri och forskningsverk­samhet är i regel kolli av typ A.

I vissa andra fall erfordras enligt transportföreskrifterna emballage som kan motstå, förutom förhållanden vid normal transport, även sådana på-känningar som kan uppstå vid en olyckshändelse under transporten. Em­ballaget med sitt innehåll kallas i detta för kolli typ B. Försändelser av använt kärnbränsle, radiograferingsstrålkällor och strålkällor till s. k. ko­boltkanoner för medicinsk användning är exempel på kollin av typ B.

Förhållandena vid normala transporter och olyckor återges av provning­ar vilka specificeras i transportföreskrifterna.

Nukleära säkerhetsklasser

Kollin som innehåller klyvbara ämnen skall med några undantag hänfö­ras till någon av följande tre nukleära säkerhetsklasser.

-     Nukleär säkerhetsklass 1: Kolli som under alla förutsebara förhållanden vid transport ej innebär någon risk för kriticitet oavsett antal och posi­tion.

-     Nukleär säkerhetsklass II: Kolli som under alla förutsebara förhållan­den vid transport i begränsat antal ej innebär någon risk för kriticitet oavsett position.

-     Nukleär säkerhetsklass 111: Kolli som under alla förutsebara förhållan­den vid transport är säkra för kriticitet beroende pä speciella åtgärder eller administrativa begränsningar. Det är kärnkraftinspektionen som avgör hur dessa åtgärder eller begränsningar skall se ut.

Innan den nukleära säkerhetsklassningen bedöms skall alla kollin med klyvbart material utsättas för den provning som i transportföreskrifterna specificeras som normala transportpåkänningar och påkänningar vid olyckssituationer.


 


Prop. 1983/84:60                                                                 206

Skyltning av kolli

Beroende på strålningsnivån på ett kollis yta eller på en meters avstånd skall kollit förses med etiketter som visar kollits kategori. Föreskrifterna anger de tre kategorierna 1-vit, Il-gul och lll-gul med den lägsta gränsen för strälnivån för 1-vit. Ett kollis kategoritillhörighet har betydelse för samlastning av kollin med radioaktiva varor och det är avsändarens ansvar att rätt kategoriskyltar används. Om kollit innehåller klyvbara ämnen bestäms kategorin av den nukleära säkerhetsklassen (säkerhetsklass I medför kategori 1-vit osv.) om inte strålnivåerna medför högre kategori.

Transportföreskrifterna anger även regler för skyltning av container, järnvägsvagnar och vägfordon vilka är lastade med kollin som innehåller radioaktiva ämnen.

Provning och godkännande

1 lAEA:s rekommendationer (Regulations for the Safe Transport of Radioactive Materials) föreskrivs att godkännande skall ske av kolliproto-typ för radioaktivt material. För en del kolliprototyper gäller att de endast behöver godkännas i ursprungslandet. Övriga länder som tillträtt de inter­nationella transportbestämmelserna skall sedan acceptera godkännandet. Andra kolliprototyper, l.ex. samtliga för klyvbart material, skall godkän­nas av behörig myndighet i de länder som berörs av transporterna. Vid provning av kolliprototyp ställs i varje enskilt fall krav pä emballagets hållfasthet med hänsyn till yttre skador och läckage samt till det radioak­tiva — och i förekommande fall klyvbara — innehållet.

lAEA-rekommendationerna ligger till grund för de internationella trans­portreglerna ADR (den europeiska överenskommelsen om internationell vägtransport av farligt gods), RID (det internationella reglementet om befordran av farligt gods på järnväg), IMDG-koden (internationell kod för transport av farligt gods till sjöss) och DGR (bestämmelser för flygtrans­port av farligt gods).

Sjöfartsverket, statens järnvägar och luftfartsverket har i sina författ­ningar tagit upp vad som beskrivs i de internationella transportreglemen­tena att gälla för såväl internationell som nationell transport. Förutom den konventionella provningen av transportmedel sker provning av transport­kolli för radioaktiva ämnen. Som behörig myndighet anger sjöfartsverket statens strålskyddsinstitut, medan staten järnvägar anger både statens kärnkraftinspektion och strålskyddsinslitul. Luftfartsverket är självt fö­reskrivande myndighet men anger att samråd skall ske med strälskyddsin-stitutet.

I fråga om internationella vägtransporter företas provning med stöd av förordningen (1982:923) om transport av farligt gods, varigenom ADR:s föreskrifter gäller för svenskt vidkommande. Behöriga svenska myndighe­ter vad avser bl.a. godkännande av transporlkoHin är kärnkraftinspek-lionen och strälskyddsinstitutet.


 


Prop. 1983/84:60                                                   207

Provningen i transportsammanhang avser bl.a. hållfasthet och i vissa fall utformning beträffande enhelslastanordningar, behållare m.m. I fråga om industriemballage och emballage av typ A uppställs inga krav på godkännande av behörig myndighet.

För emballage av typ B krävs godkännande av tillsynsmyndigheterna. På sådant emballage ställs stränga krav på hållfasthet, mot brand och fall samt strålskärmningsförmåga. Kärnkraftinspektionens krav pä godkän­nande i fräga om kriticitetssäkerhet gäller alla typer av kollin för klyvbart material oavsett om kollina är svenska eller utländska. Godkänns säker­hetsredovisningen för emballaget med sitt innehåll utfärdas ett tidsbegrän­sat kolliprolotypcertifikat; som utvisar att kollit uppfyller de fastställda kraven vad avser kriticitetssäkerhet. Certifikatet skall också ange det maximala innehållet av klyvbart material som får transporteras.

För vissa typer av B-kollin måste kolliprototypen godkännas av varje land som berörs av transporten, s. k. multilateralt godkännande. För trans­port av uran och plutonium skall kolliprototypen med avseende på kritici­tetssäkerhet alltid godkännas av varje land som berörs av transporten. När dessa certifikat föreligger kan transport normalt ske efter anmälan till behörig myndighet utan att denna skall behöva övervaka varje enskild transport.

Vissa delar av provningsverksamheten vad avser mekanisk hållfasthet, brandprov etc. sker som officiell provning vid statens provningsanstalt. Det är dock kärnkraftinspektionen eller strålskyddsinstitutet som utfärdar certifikat för godkännande av en kolliprototyp. Om kollit tillhör någon av de nukleära säkerhetsklasserna utges certifikat för godkännande av kolli­prototypen av kärnkraftinspektionen i samråd med strålskyddsinstitutet vad avser de strälskyddstekniska aspekterna. 1 övriga fall utges certifikatet för godkännande av kolliprototypen av strålskyddsinstitutet.

4.3.4 Fysiskt skydd

I samband med tillståndsprövningen för kärnkraftsanläggningar och and­ra anläggningar som avses i 2 S atomenergilagen prövas också frågor om det s. k. fysiska skyddet. Därmed avses skydd mot avsiktlig skadegörelse, sabotage, stöid och terroristhandlingar. Vid tillståndsprövningen föreskri­ver statens kämkraftinspektion som villkor för tillstånd att anläggningen förses med tillfredsställande skydd i dessa avseenden. Syftet med villkoren är för det första att förhindra alt obehöriga personer tilltvingar sig tillträde till anläggningen. För det andra är syftet, om tillträde trots allt sker, att anläggningen skall ha en sådan utformning att en mycket liten sannolikhet finns för att en inkräktare lyckas i sitt uppsåt. Skyddet består därför av en serie åtgärder såsom områdesskydd, tillträdesskydd, bevakning, sekretess samt byggnads- och systemtekniska åtgärder.

Utformningen av fysiskt skydd för transport av klyvbart material — varmed avses skydd av transportbehållare och innehåll mot angrepp ut-


 


Prop. 1983/84:60                                                                 208

ifrån - kompliceras av alt olika materialtyper kräver elt differentierat skydd. Skyddet måsle t. ex. vara olika för transport av höganrikat uran där strålningen är obetydlig och för material med mycket hög radioaktivitet. I praktiken tillämpas dock ett gemensami grundskydd för all transport av klyvbart material, vilket sedan kompletteras med särskilda åtgärder anpas­sade för olika materialtyper. Ansvaret för det fysiska skyddet vid transport inom svenskt jurisdiktionsområde åvilar vid import mottagaren och vid export avsändaren. Vid transport mellan anläggningar inom landet åvilar ansvaret avsändaren.

Skyddet syftar alltså till att försvåra eller i möjligaste mån förhindra att en illegal aktion skall kunna genomföras. Del sker bl.a. genom olika åtgärder såsom noggrann planering av transporten, alternativa vägval, samband o. d. samt genom åtgärder som försvårar tillgång till del klyvbara materialet, l.ex. genom mekaniska barriärer för materialets inneslutning. Inneslutningen kan utgöras antingen av emballaget eller av transportfor­donet eller en kombination av båda.

För transporter av material som skulle kunna användas för tillverkning av kärnvapen är kraven om positionsrapporlering m. m. avsevärt skärpta. Transportfordonet skall l.ex. vara speciellt konstruerat sä atl obehöriga inte utan att tillgripa extraordinära åtgärder kan få vare sig tillgång till materialet eller manövrera fordonet.

Vid transport av starkt radioaktivt material, l.ex. använt kärnbränsle, måste särskilda skyddsåtgärder sättas in för att förhindra sabotage.

Fysiskt skydd betraktas av praktiskt tagel alla länder som en rent natio­nell angelägenhet, bl. a. beroende på att man inte vill sprida kännedom om vilket skydd man har. Vid intemationella transporter måste därför särskil­da försiktighetsåtgärder vidtas från den ansvariga myndighetens sida (i Sverige kärnkraftinspektionen) för atl skyddet skall vara tillräckligt säkert under hela transporten. Speciella svårigheter möter härvid när transporten går på internationellt vatten eller i internationellt luftrum. För atl lösa denna svårighet har ett antal länder inom ramen för 1AEA;s verk.samhei under drygt två år arbetat fram en konvention för internationella transpor­ter av klyvbart material. Konventionen öppnades för undertecknande i mars 1980. Grundsyftet är att skapa förhållanden som gör det omöjligt att kapa en transport av klyvbart material.

Till det fysiska skyddet kan också hänföras beredskapsåtgärder för en eventuell olyckshändelse under transporten. Översiktligt innebär vidtagna beredskapsåtgärder att vid en inträffad händelse under landtransport skall kontakt tas med polis eller brandkår och under sjötransport med kustbe­vakningen. Efter preliminära åtgärder av dem skall kontakt tas med kärn­kraftinspektionen och strälskyddsinstitutet eller med Studsvik Energitek­nik AB. Är en olycka omfattande skall räddningsarbetet övertas av läns­styrelsen eller av en länsstyrelsen utsedd befattningshavare. Närmare råd och anvisningar lämnas därvid fortlöpande av strålskyddsinstitutet.


 


Prop. 1983/84:60                                                   209

4.3.5 Beredskapsplanering

Ansvaret för skyddsåtgärder utanför kärnkraftverk vid en kärnolycka åligger, som redovisas i avsnitt 4.2.3, länsstyrelsen i län med kärnkraftverk eller forskningsreaktor (länsstyrelserna i Uppsala, Sörmlands, Kalmar, Hallands och Malmöhus län). Dessa länsstyrelser har ansvar även för skyddsåtgärder utanför det egna länet, om regeringen inte föreskriver annat. I åliggandena ingår skyldighet att upprätta en organisationsplan för skydd av allmänheten mot radioaktivitet i samband med en olycka. Planen avser de åtgärder som i första hand brand- och poUsmyndigheter skall vidta vid larm om olycka. Vid planeringen skall också berörda kommuner ta del i enlighet med föreskrifter frän regeringen. Planeringen av beredska­pen mot kärnkraftsolyckor skall följas av de lokala säkerhetsnämnderna.

Vid respektive länsstyrelse finns en särskild befattningshavare, oftast försvarsdirektören, och ersättare för denne som skall kunna handla i länsstyrelsens ställe vid en olycka. Vissa skyddsåtgärder kan också utlösas från kärnkraftverket utan ingripande från länsstyrelsen. För genomföran­det svarar en fältorganisation, som till en del träder i funktion automatiskt efler i förhand uppgjorda planer så snart larm går oni en olycka som kan beröra allmänheten. Fältorganisationen utgörs främst av de lokala polisdi­strikten, det kommunala brandväsendet samt kustbevakningen.

En rådgivande experlkommission finns sedan lång tid organiserad under namnet nämnden för frågor om beredskapen mot atomolyckor (bered­skapsnämnden). I den ingår representanter för tillsynsmyndigheterna och ett flertal andra myndigheter. Beredskapsnämnden organiseras av statens strälskyddsinstitut.

Vid Studsvik Energiteknik AB finns också en beredskapsstyrka som dygnet runt kan transporteras med helikopter till en olycksplats för att göra indikerings- och saneringsarbete.

Ansvaret för beredskapen inom kärnkraftverken, liksom för ålgärder inom verket vid ett haveri, vilar på anläggningsägaren. Denna beredskap regleras i huvudsak genom de koncessionsvillkor som meddelas för varje kämkraftverk med stöd av atomenergilagen och genom detaljerade anvis­ning av statens kämkraftinspektion.

Senast genom 1981 års riktlinjer för energipolitiken (prop. 1980/81:90, bil. 2, JoU 1980/81: 24, rskr 1980/81: 274) och som amagits av riksdagen har översyn och komplettering gjorts vad avser den framtida beredskapen. Utgångspunkten för beredskapsplaneringen är att långtgående åtgärder måste vidtas vid kärnkraftverken för att förebygga olyckor och mildra deras konsekvenser. Samtidigt krävs en väl fungerande beredskap utanför kärnkraftverken för att i görligaste mån lindra omgivningskonsekvenserna om en olycka som medför utsläpp av radioaktiva ämnen skulle inträffa. Beredskapsplaneringen måste därvid i princip beakta alla typer av olyckor, alltifrån sådana med myckel obetydliga omgivningskonsekvenser till de största haverierna. A andra sidan har angetts att det i dessa frågor, liksom 14    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 60


 


Prop. 1983/84:60                                                    210

inom andra samhällsområden, inte är realistiskt atl bygga upp beredskaps­resurser sä alt full säkerhet garanteras i varje situation för varje enskild medborgare.

I området nära etl kärnkraftverk ställs med hänsyn till riskerna för högre strålningsnivåer och den kortare förvarningstiden större krav på detaljpla­nering av skyddsåtgärderna och på anordningar för att omgående varna och informera befolkningen. Till ledning för länsstyrelsernas bered­skapsplanering skall, efter samråd med strålskyddsinstilutet, för kärnkraft­verken i Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp gälla en inre beredskapszon och en zon för strålningsmätning (indikeringszon) enligt vad som närmare anges i förordningen (1981:540) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Inom den inre beredskapszonen, som i princip har en utsträckning av minsl 12 km och i allmänhet upp till 15 km, skall genomföras en mera detaljerad ålgärdsplanering för att exempelvis en snabb evakuering skall kunna genomföras efter beslut från fall lill fall. Planeringen av indikeringszonen skall omfatta cirka 50 km och läcka det område inom vilket akuta livshotande skador kan tänkas uppkomma vid en mycket stor olycka. I planerna skall behandlas frågor om alarmering, information lill allmänheten, utdelning av jodtabletler, utrymning, strål­ningsmätning och andra frågor av betydelse för beredskapen.

För forskningsreaklorn i Studsvik skall beredskapsplanen upprättas en­ligt föreskrifter som meddelas av strålskyddsinstitutet.

Vid mer omfattande olyckor inom landel förutses att alla samhällets resurser utnyttjas för alt genomföra de skyddsåtgärder som behövs såväl inom som utom beredskapszonerna. Bl.a. förutsätts samordning med den civilförsvarsplanering som är genomförd främst inom större tätorter.

I länsstyrelsernas beredskapsplanering skall vidare vidtas åtgärder för en systematiserad utbildning av beslutsfattarna, en ständigt fungerande personalberedskap och ett säkerställt telesamband. Särskilda ålgärder skall också vidtas för mätningar - indikering - av strälningsnivåer och därmed hälsoriskerna. Indikeringsorganisationen byggs i första hand upp med de kommunala brandförsvarens resurser.

För den sammanhållande, rådgivande funktionen gentemot länsstyrel­sen i en olyckssituation svarar strålskyddsinstitutet och beredskapsnämn­den mot atomolyckor. Personalberedskapen skall därvid samordnas med länsstyrelserna och expertis främst inom områdena radiofysik, meteoro­logi, befolkningsskydd och reaktorteknologi skall finnas tillgänglig med kort varsel.


 


Prop. 1983/84:60                                                             211

Bdaga5

De remitterade

förslagen

1    Förslag till

Lag om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 §   Denna lag gäller kärnteknisk verksamhet. Därmed avses

1.    uppförande, innehav eller drift av kärnteknisk anläggning,

2.    förvärv, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kärnämne eller kärnavfall,

3.    införsel liU landet av kärnämne eller kärnavfall,

4.    utförsel ur landet av

a. kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne,

b.    vad som har framställts av kärnämne eller vara i vilken sådant ämne
ingår,

c.     utmstning eller material som har särskih konstruerats eller iordning­
ställts för bearbetning, användning eller framställning av kärnämne eller
som annars är av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar,
om regeringen föreskriver det, och

5.    upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka utmstning
eller material som avses i 4c av den som inom riket tillverkar sådan
utrustning eller sådant material, om regeringen föreskriver det.