Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1983/84:23

Regeringens proposition

1983/84:23

om rätten tili offentlig försvarare;

beslutad den 6 oktober 1983.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

OVE RAINER

Propositionens huvudsakliga innehåll

Statens kostnader för offentliga försvarare har ökat kraftigt under senare år. Delta beror bl.a. på att domstolarnas praxis när det gäller försvararför-ordnanden har blivU alltmer frikostig.

I proposiiionen föresläs alt nuvarande regler för rätten till offentlig försvarare skärps något, samtidigt som de ges en mera preciserad lydelse. Syftet är att återföra domstolarnas praxis till den nivå som avsågs med nuvarande lagstiftning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1984.

1    Riksdagen 1983184. 1 saml. Nr 23

 

Prop. 1983/84:23                                                                 2

1    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 21 kap. 3, 6 och 10 §S, 23 kap. 5 § samt 31 kap. 1, 2 och 11 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels all i 21 kap. skall föras in en ny paragraf, 3 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

21 kap. 3§'

Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år eller sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.

En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständig­heterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga all iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Om försvarare gäller i övrigt 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket.

Har den misstänkte ej utsett för­svarare eller avvisas av honom ut­sedd försvarare och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke kunna utan bi­träde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för honom. Ar den misstänkte anhållen eller häk­tad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare jörordnas.

3a§

Är den misstänkte anhållen eller häktad skall offentlig jorsvarare förordnas för honom, om han be­gär del. Offentlig försvarare skall också på begäran förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader.

Offentlig försvarare skall därut­över förordnas

Senaste lydelse 1982:201.

 

Prop. 1983/84:23

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

1.    om den misstänkte är i behov
av försvarare med hänsyn till utred­
ningen om brottet,

2.     om försvarare behövs med
hänsyn till all det är tveksamt vil­
ken påföljd som skall väljas och del
finns anledning att döma till annan
påföljd än böler eller villkorlig dom
eller sådana påföljder i förening,
eller

3.    om del i övrigt föreligger sär­
skilda skäl med hänsyn till den
misstänktes personliga förhållan­
den eller till vad målet rör.

Om den misstänkte biträds av försvarare som han själv har ulsett, skall inte vid sidan av denne någon offentlig försvarare förordnas.

6§

Förordnande av offentlig försva­rare må av rätten återkallas, om giltigt skäl därtiU förekommer. Utser den misstänkte själv annan försvarare, skall förordnandet åter­kallas, om ej därav skulle uppstå synnerlig olägenhet.

Offentlig försvarare må ej utan rättens medgivande sätta annan i sitt ställe.

101

Offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid be­dömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och om­fallning beaktas. Hänsyn skall ock­så tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdragel.

Ett förordnande av offentlig för­svarare/dr återkallas av rätten, om behovet av offentlig försvarare upphör eller något annat giltigt skäl för ålerkaUdse föreligger. Utser den misstänkte själv annan försva­rare, skall förordnandet återkallas, om det inte skulle uppstå synneriig olägenhet.

En offentlig försvarare får inte Utah rättens medgivande sätta nå­gon annan i sill ställe.

Offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdragel har krävt. Vid be­dömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets arl och om­fattning beaktas. Hänsyn skall ock­så las till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Har försva­raren lämnat den misstänkte råd­givning i saken enligt rättshjälpsla­gen (1972:429), skall avdrag göras för den rådgivningsavgifi som för-svartiren uppburit.

Senaste lydelse 1981:1289.

 

Prop. 1983/84:23                                                                    4

Nuvarande lyddse                        Föreslagen lydelse

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid beslämmaide av ersättningen.

Offentlig försvarare fär inte förbehålla sig ytterligare ersättning av den misstänkte. Om så ändå har skett, är förbehållet utan verkan.

23 kap.
5§
Skall enligt 21 kap. 3 § offenflig  Skall enligt 21 kap. 3 a § offentlig

försvarare utses för den misslänk- försvarare utses för den misslänk-
te, ö//,!?' undersökningsledaren atl te, åligger det undersökningsle-
göra anmälan därom hos rätten.         dåren atl göra anmälan om det hos

rätlen.

31 kap. 1§' Dömes i mäl, vari åklagare för lalan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslul av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rätte­gången saml i ersättning till försvarare så ock statsverkets koslnad för hans hämtande till rätlen. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller för kost­nad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Han vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig att betala mera än som motsvarar del för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt rällshjälpslagen (1972:429).

Om den tilltalade har haft offent­
lig försvarare i målet, skall vid
tillämpning av första stycket sista
meningen hans maximibelopp för
rättshjälpsavgiften minskas med
vad han har betalat i rådgivnings­
avgift till försvararen.
Vad den tilltalade enligt första   Vad den tilltalade enligt första

stycket skall återgälda får jämkas stycket skall återbetala får jämkas
eller eftergivas, om skäl härtill före- eller efterges, om skäl härtill före­
ligger med hänsyn till den tilltalades ligger med hänsyn till den tilltalades
brottslighet eller hans personliga brottslighet eller hans personliga
och ekonomiska förhållanden.    och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig atl ersätta under­stiger en viss av regeringen fastställd gräns, skall ersättningsskyldighet inte åläggas.

' Senaste lydelse 1983:154.

 

Prop. 1983/84:23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 8

Frikännes tilltalad i mål, vari åklagare för lalan, eller avvisas el­ler avskrives av åklagare väckt åtal, äge rätten av allmänna medel tiller­känna den tilltalade ersättning för hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången samt för delgiv­ning och för utskrift av protokoll eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvara­tagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.

Frikänns tilltalad i mål, vari åkla­gare för talan, eller avvisas eller av­skrivs av åklagare väckt åtal, kan rätten av allmänna medel tillerkän­na den filltalade ersättning för hans koslnad för försvarare, för råd­givning enligt rättshjälpslagen (1972:429), för vittne eUer sakkun­nig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegäng­en samt för delgivning och för ut­skrift av protokoll eller annal dy­likt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.

Ersättning för tilltalads inställelse ulgår i enlighet med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp.

11 § Om rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för lalan, gälle i tillämpliga delar vad i 18 kap. är stadgat.

I fråga om den liUtalades skyldig­het alt ersätta statsverket kostnad för offentlig försvarare och för an­nan rättshjälp åt honom själv äge dock 1 § första stycket tredje punk­ten och andra stycket detta kapitel motsvarande tillämpning.

I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för måls-äganden, ersätta rättegångskostnad och om hans rält till ersättning för sådan kostnad gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

rättshjälp ål honom själv tillämpas dock I § första stycket sista me­ningen samt andra och tredje styck­ena detta kapitel.

I fråga om den tilltalades skyldig­het att ersätta staten kostnad för offentlig försvarare och för annan

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.1 fråga om offentliga försvara­re som har förordnals före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

" Senaste lydelse 1972:430, ' Senaste lydelse 1972:430. ti    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr23

 

Prop. 1983/84:23                                                                 6

2   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs alt 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestäm­melser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

II §'
Saknar ifaU, som sägs i 10§, den Om en tilltalad inte har fyllt ar-

tilltalade försvarare, skaU offentlig ton år och det finns anledning atl
försvarare förordnas för honom, döma till annan påföljd än böter,
om det icke på grund av sakens be- skall offentlig försvarare förordnas
skaffenhet eller eljest finnes uppen- för honom, om det inle är uppen­
bart, att försvarare ej erfordras.    bart att han saknar behov av för­
svarare.

Denna lag träder i kraft den I januari 1984.

Senaste lydelse 1969:163.

 

Prop. 1983/84:23                                                                7

3   Förslag till

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)

Härigenom föreskrivs att 87 § militära rättegångslagen (1948:472) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

87                                                                                           §'
/ miUlärt mål som handlägges av  Utöver vad som annars är före­
åklagare eller domstol skall rätt att skrivet om rätt till offentlig försva-
på begäran erhålla offentlig försvå- rare har en misstänkt som är tagen
rare tillkomma, förutom anhållen iförvarsarrest i ett miUtärt mål som
och häktad, jämväl den som är ta- handläggs av åklagare eller dom­
gen iförvarsarrest samt annan som stol rätt att få sådan försvarare, om
är misstänkt för brott, för vilket är                         han begär det.
stadgat fängelse I mer än ett år el­
ler avsättning.

Den som är tilltalad eller misstänkt i sådant mål har rätt att erhålla nödig ledighet från tjänstgöring vid försvarsmakten för alt samråda med sin försvarare och i övrigt förbereda sin talan.      '

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.

Senaste lydelse 1976:512.

 

Prop. 1983/84:23

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-09-15

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carls­son, Lundkvist, Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Rainer, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R, Carlsson, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer

Lagrådsremiss om rätten till offentlig försvarare

1    Inledning

RäUshjälpskommitlén (Ju 1982:01) har enligt sina direktiv (Dir 1981:75) att göra en allmän översyn av det allmännas åtaganden inom rättshjälps­systemet, bl.a, i fråga om rätten till offentlig försvarare. Kommittén avgav i januari 1983 delbetänkandet (Ds Ju 1983:2) Rätten tUl offentlig försvara­re. I betänkandet föreslår kommittén bl.a. en viss skärpning av förutsätt­ningarna för förordnande av offentlig försvarare samt nya regler för alt underlätta användningen av rättshjälpsformen rådgivning i brottmål. Kom­mitténs förslag till lagtext bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitie­kanslern, riksåklagaren (RÅ), domstolsverket (DV), rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt. Södra Roslags tingsrätt, Helsing­borgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, rältegångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med Förening­en Sveriges polischefer, Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemän­nens Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige och Medborgar­rättsrörelsen, En sammanställning över remissyttrandena har upprättats inom justiliedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 369-83).

 

Prop. 1983/84:23                                                                 9

2    Gällande rätt

Rätten till offentlig försvarare regleras i 21 kap. 3 S fjärde stycket rättegångsbalken (RB). Därutöver finns regler om offentlig försvarare för unga lagöverträdare i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) och för misstänkta i militära brottmål i militära rättegångslagen (1948:472, MRL).

Har den misstänkte inte själv utsett försvarare eller avvisas en av honom utsedd försvarare, skall enligt 21 kap. 3 § fjärde stycket RB offentlig försvarare förordnas för honom, om på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans räU inle kan tillvaratas utan biträde. Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall offentlig försvarare alltid förordnas om den misstänkte begär det.

Enligt 11 § LUL skall offentlig försvarare förordnas för en misstänkt som inle har fyllt ljugoett år, om han saknar försvarare och anledning förekommer att döma till annan påföljd för brottsligheten än böter. Detta gäller dock inte om det pä grund av sakens beskaffenhet eller annars är uppenbart alt försvarare inte behövs.

Enligt 87 § MRL har, ulöver vad som annars gäller, den som i militärt mål som handläggs av åklagare eller domstol är tagen i förvarsarrest rätt atl på begäran få offentlig försvarare. Samma rätt tillkommer den som i sådanl mål är misstänkt för brott, för vilket är stadgal fängelse i mer än ell år.

Offentlig försvarare förordnas av domstolen antingen på begäran eller då domstolen annars finner anledning till det (21 kap. 4 § RB). Till offenflig försvarare skall förordnas advokat eller - om särskilda skäl föreligger -annan jurist (21 kap. 5 § första stycket RB). Offentlig försvarare har rält till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, fidsspillan och ullägg som uppdraget har krävt. Sådan ersättning skall i regel bestämmas enligt en taxa, som fastställs av DV. En -offentlig försvarare får inte av den miss­tänkte begära yUeriigare ersäUning för uppdraget (21 kap. 10 § RB).

Döms den tilltalade för brottet i mål, vari åklagare för talan, skall han till statsverket betala tillbaka vad som enligt domstolens beslut har betalats ut av allmänna medel bl.a, i ersättning till hans försvarare. Han är dock i allmänhel inle skyldig alt betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för rältshjälpsavgift vid allmän räushjälp enligt räUshjälpslagen(1972:429,RHL). Den tilltalades ersättningsskyldighet får jämkas eller efterges om det finns skäl fill det med hänsyn fill den fillta-lades broUslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden. Om det belopp som den tilltalade skall betala understiger en viss av regeringen fastställd gräns (f.n. 250 kr.) skall ersättningsskyldighet inte åläggas (31 kap. 1 § RB och 42 a § rättshjälpsförordningen 1979:938).

Frikänns den tilltalade i eU mål, vari åklagare för talan, behöver han inle betala kostnaderna för en offentlig försvarare eller vad som i övrigt har betalats av allmänna medel för utredning av ansvarsfrågan. En tilltalad

 

Prop. 1983/84:23                                                     10

som frikänns kan vidare få ersättning av allmänna medel för egna kostna­der för bevisning, delgivning, vissa utskrifter och privat försvarare. Han kan också få ersättning för sina kostnader för inställelsen vid rätten (31 kap. 2 § RB).

Rådgivning är en särskild rällshjälpsform enligt RHL. Den innebär att en rättssökande kan få råd och upplysningar och annan jämförlig hjälp av en advokat eller en biträdande jurist på en advokatbyrå. Rådgivning får pågå högst en timme. Den rättssökandc betalar en rådgivningsavgifi (f.n. 85 kr. per påbörjad tidsperiod om femi:on minuter). Avgiften kan sättas ned i vissa fall. Om avgiften sätts ned får den jurist som har meddelat rådgiv­ningen ersättning av staten för mellanskillnaden (46-48 §§ RHL).

Rådgivning får utnyttjas även av den som är misstänkt eller tilltalad för ett brott.

3   Föredragandens överväganden

3.1 Rätten fill offentlig försvarare

3.1.1 AUmänt

Mitt förslag: I syfte att återföra praxis till vad som ursprungligen avsetts gälla beträffande rätlen till offentlig försvarare skärps förutsätt­ningarna för förordnande av sådan försvarare något. Förutsättningarna görs samtidigt mer preciserade.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 54-56).

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker kom­mitténs förslag eller lämnar det utan erinran. En remissinstans betonar vikten av att en misstänkt skall ha möjlighet att tillvarata sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation och anser sig därför inte kunna tillstyrka kommitténs förslag. En annan vill inte tillstyrka någon generell åtstramning av förutsättningarna för förordnande av offentlig för­svarare men har inle någon erinran mot de föreslagna reglerna, om kom­mitténs förslag anses böra genomföras av besparingsskäl. Advokatsamfun­det avstyrker förslaget. Samfundet anser alt en lagstiftning grundad på kommitténs förslag kan leda till alt ett stort anlal misstänkta som är i behov av biträde av offentlig försvarare kan bli ställda utan sådan hjälp. Samfun­det påpekar också atl en minskning av antalet offentliga försvar enligt kommitténs förslag inte kan genomföras utan en märkbar försämring av de ekonomiska viUkoren för de advokater som har sin huvudsakliga inkomst från detta verksamhetsområde.

 

Prop. 1983/84:23                                                     11

Skäl för mitt förslag: Samhällets kostnader för rättshjälp åt misstänkta i brottmål är betydande. De har ökat kraftigt under senare år. Budgetårei 1973/74 uppgick de till ca 30 milj. kr., 1976/77 till ca 42 milj. kr. och 1979/80 fill ca 59 milj. kr. Därefter steg de 1980/81 till 72 milj. kr., 1981/82 fiU 83 milj. kr. och 1982/83 till drygt 92 milj. kr. Den helt dominerande delen av dessa kostnader gäller ersättningar till offentliga försvarare.

Den kraftiga kostnadsökningen kan antas ha flera orsaker. Den allmänna kostnadsutvecklingen har givetvis medfört en ökning av försvararkostna-derna. Det har också sagts all de grövre brottmålen oftare än förr är svåmlredda och därför ställer krav på ökade försvararinsatser. Det torde emellertid också förhålla sig så att andelen tilltalade som har offentlig försvarare har ökat under senare år. Rätlshjälpskommitlén har på grundval av stafistiska undersökningar kommit fram till att det finns en klar tendens hos domstolarna att i ökande utsträckning förordna offentlig försvarare. En sådan förordnas numera inte sällan även i mål av enkel beskaffenhet. Denna uppfattning delas av nästan alla remissinstanserna. Kommittén nämner också, liksom en del remissinstanser, att det förekommer att offentlig försvarare förordnas främst i kurativt syfte utan att något behov av försvarare finns från rättslig synpunkt.

I rådande stalsfinansiella läge är det angeläget alt försöka hejda ökning­
en av statens utgifter för offentliga försvarare. Kommittén diskuterar i
betänkandet olika vägar för att nä detta syfte. En väg skulle kunna vara alt
sänka ersättningen till de offentliga försvararna. Såvitt gäller de taxe­
bundna målen anser jag emellertid i likhet med kommittén alt frågan om
ersättningens storlek inle bör tas upp i detta sammanhang. När det gäller
övriga mål kan erinras om atl reglerna för domstolarnas arvodesprövning
skärptes för inte så länge sedan (prop. 1981/82:28, JuU 19, rskr 105, SFS
1981: 1289). Det kan antas att effekterna av de nya reglerna ännu inte slagit
igenom fullt ul.              '

Kommittén berör också möjligheten av ändrade regler för återbetalning av bl.a. försvarararvoden. 1 likhet med kommittén anser jag atl frågan om den enskildes bidrag till kostnaderna har ett nära samband med utform­ningen av molsvarande regler för den allmänna rättshjälpen. Frågan bör därför inte tas upp nu utan i samband med kommitténs fortsatta övervä­ganden angående rättshjälpen i stort.

Vad som nu kan göras är i stället att försöka få till stånd en mera ingående prövning från domstolarnas sida när det gäller att förordna of­fentlig försvarare. Målet bör vara att återföra praxis till den mera restrik­tiva nivå som gällde tidigare. Fömtsättningarna för att förordna offentlig försvarare bör alltså för de flesta fallen skärpas något. Detta kräver att lagtexten utformas med en större grad av precisering av de fall då offentlig försvarare skall förordnas.

Genom att återföra praxis till den nivå som ursprungligen gällde kan samhällets årliga kostnader för rättshjälp åt misstänkt i brottmål beräknas

 

Prop. 1983/84:23                                                                   12

minska med minst fem milj. kr. Jag vill emellertid betona att det inte bara är fråga om att åstadkomma en omedelbar kostnadsbesparing. Minst lika viktigt från statsfinansiella synpunkter är att bromsa ökningstakten i utgif­terna.

Som nämnts har rättshjälpskommittén i uppdrag att göra en allmän översyn av rättshjälpssystemet. 1 avvaktan på resultatel av denna översyn . bör man givetvis såvitt möjligt undvika ändringar i RHL. Frågan om rätten till offentlig försvarare är emellertiid fristående frän kommitténs arbete i övrigt. Del förslag somjag nu lägger fram är avsett att vara definitivt i den meningen att det inte påverkas av förslag till lösningar som kommittén kommer fram till beträffande rättshjälpssyslemet i stort. Frågan berör f.ö. inte i första hand RHL ulan RB. Jag ser därför inte något hinder mot alt försvararfrågan tas upp redan nu. Det är också angelägel att den broms-ning av ökningstakten i utgifterna somjag nyss talade om kommer till stånd så snart som möjligt.

Sammanfattning av skälen: Kostnadsutvecklingen och nuvarande generö­sa praxis när det gäller att förordnei offentliga försvarare gör det angeläget att förutsättningarna för att förordna sådana försvarare nu skärps någol.

3.1.2 Förordnanden enligt RB

Mitt förslag: En anhållen eller häktad person skall alltid få offentlig försvarare, om han begär del. Även den som är misstänkt för elt brott för vilket inte är stadgat lindrigare straffan fängelse sex månader, skall på begäran få en offentlig försvarare. Därutöver skall en misstänkt - oavsett om han begär det eller ej och oavsett om han är berövad friheten eller är på fri fot - få offentlig försvarare om det behövs med hänsyn till utredningen om brottet eller med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som bör väljas och det kan bli aktuellt att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller om det annars finns särskilda skäl till det med hänsyn fill den misstänktes personliga förhål­landen eller till vad målet rör.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida all kommittén föreslår att straffgränsen för den i övrigt förutsättningslösa rätten till offentlig försvarare sätts vid fängelse ett år samt att i regeln om särskilda skäl såsom förutsättning för offenflig försvarare anges hänsynen till målets art eller omfattning i stället för till vad målet rör (betänkandet s. 56-69).

Remissinstanserna: Förslaget beträffande frihetsberövade personer stöds av remissinstanserna. Även förslaget beträffande den som är misstänkt för broll för vilka det lindrigaste straffet är minst ett ärs fängelse godtas av

 

Prop. 1983/84:23                                                     13

nästan alla remissinstanser. RA och advokatsamfundet anser dock all gränsen har satts för högt. Kommitténs sätt att precisera övriga fall då offentlig försvarare skall förordnas stöds av flertalet remissinstanser. Någ­ra remissinstanser har föreslagit vissa justeringar i lagtexten, huvudsakli­gen av lagteknisk karaktär. Advokatsamfundet anser dock atl offentlig försvarare behövs i betydligt fler fall än enligt kommitténs förslag. Samfun­det anser bl.a. atl försvarare bör förordnas även av rent kurativa skäl. Några remissinstanser framhåller alt behovet av offentlig försvarare kan vara större i överrätt än i underrätt.

Skäl för mitt förslag: Enligt RB ankommer det i första hand på den misstänkte alt själv sörja för silt försvar och utse försvarare. Syftet med offentliga försvarare är att skapa en garanti för att en misstänkt, som inte själv har skaffat en försvarare, inle lämnas utan möjlighet till juridisk hjälp när sådan hjälp behövs. Orsakerna till att den tilltalade inte själv har anlitat försvarare kan t.ex. vara atl han inle har ekonomiska möjligheter till del eller att han inte själv har insett behovei av försvarare. Utgångspunkten för rättens bedömning av om offentlig försvarare skall förordnas skall alltid vara om försvarare över huvud taget behövs med hänsyn till målets beskaf­fenhet o.d. Någon prövning skall inte ske av den misstänktes ekonomiska förhållanden. Endast processuella synpunkter skall vara bestämmande.

Vad som i övrigt får antas vara bestämmande för förordnande av offent­lig försvarare enligt 21 kap. 3 § Qärde stycket RB - frånsett när det gäller anhållna och häktade - är om målet innehåller komplicerade rätts- eller bevisfrågor eller om saken gäller omfattande eller på annat sätl svåröver­skådliga sakförhållanden. Av betydelse är också om den misstänkte vid fällande dom riskerar en frihetsberövande påföljd, som inte är endasl kortvarig, eller om påföljdsvalet kan diskuteras och annan påföljd än böter eller villkorlig dom kan komma i fråga. Då rättspsykialrisk undersökning är aktuell bör offentlig försvarare regelmässigt förordnas. Vad nu har sagts gäller såväl mål vari den misstänkte har erkänt gärningen som mål vari han har förnekat denna. När den misstänkte har förnekat gärningen torde därutöver - bortsett från mål om s.k. förseelser, trafikbrott och andra lindrigare broll - försvarare i regel förordnas om den misstänkte begär det (se vidare SOU 1938:44 s. 274, Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken, 1949, s. 266, Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl. s. 100, Ekelöf, Rättegång II, 5 uppl. s. 86, samt Laurin i Brottels beivrande = Kriminolo-gisk Handbok, utgiven av Kari Schlyter, IV, 1952 s. 193).

Åtminstone enligt äldre praxis har offentlig försvarare förordnats i tra­fikmål endast under särskilda förhållanden (se SvJT 1956 rf. s. 62, Welam­son i SvJT 1959 s. 241 f och NJA 1977 s. 741). Exempel på fall då särskilda förhållanden anses föreligga är alt den tilltalade har nedsatt syn eller hörsel, inte behärskar svenska språket, är myckel gammal eller inte har fyllt 21 år. Även när åtalet gäller grov vårdslöshet, då del har uppstått stora t2    Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 23

 

Prop. 1983/84:23                                                     14

skador eller då en komplicerad rätts- eller bevisfråga föreligger i målet har offentlig försvarare ibland förordnals.

Vad som sagts om trafikmål får anses tillämpligt även beträffande andra lindriga brott, främst sådana som noimalt förskyller endast elt bötesstraff. Vad gäller ordningsförseelser och brott som i straffskalan inle har annan påföljd än penningböter får det anses i det närmaste uteslutet att förordna offentlig försvarare.

Beträffande frågan om offentlig försvarare i högre instans finns en del rättsfall från högsta domstolen (HD, se NJA 1974 s. 522 I och II, 1977 s. 741 och 1978 s. 449). Av 1974 års båda fall synes man kunna dra i vart fall den slutsatsen att om domen i ell brottmål har överklagats till hovrätten och del där är fråga om huruvida påföljden skall bestämmas till fängelse eller inle, skall offentlig försvarare enligt HD: s uppfattning förordnas, om den tilltalade begär del.

I 1977 års fall begärde den tilltalade att få offentlig försvarare sedan åklagaren hade överklagat tingsrättens frikännande dom till hovrätten. Åtalet avsåg ett trafikbrott, som inle var belagt med strängare straff än böter. Den tilltalade motiverade sin begäran med att saken hade betydelse inle bara för honom själv utan också för viss yrkesverksamhet i allmänhet. HD fann under åberopande av vad som nu redovisats samt eftersom muntlig bevisning skulle föras i hovrätten, att offentlig försvarare borde förordnas, I 1978 års fall hade den tilltalade av tingsrätten mol sitt nekande dömts för brottet till femton dagsböter. Den tilltalade yrkade i hovrätten frikännande och åklagaren yrkade där att bötesstraffet skulle skärpas. HD fann att den tilltalades begäran om offentlig försvarare i hovrätten borde bifallas med hänsyn till att muntlig bevisning skulle förekomma, att målet inte kunde anses vara helt okomplicerat och att den tilltalade motiverat sin begäran med att han ansåg sig själv inte vara tillräckligt kunnig att föra en diskussion inför rätten i en viss för målels utgång möjligen avgörande rättsfråga.

Offentlig försvarare kan som nämnts förordnas även om den tilltalade inle begärt det eller till och med motsätter sig del. Den tilltalades uppfatt­ning torde dock tillmätas stor belydelse. Atl offentlig försvarare förordnas mot den misstänktes önskan torde huvudsakligen förekomma då den miss­tänkte är under 21 år eller visar tecken på psykisk abnormitet eller då det gäller mycket allvarlig brottslighet. Vid avgörande av om offentlig försva­rare skall förordnas torde rätten även ta hänsyn till alt den tilltalade, om han fälls, normalt får betala tillbaka försvararkostnaden till staten (31 kap. 1 S RB).

Somjag redan har nämnt och som också framgår av de nyss redovisade domarna från HD har domstolarnas praxis när det gäller förordnande av offentliga försvarare med tiden blivit alltmer frikostig. Försvarare förord­nas nu i betydligt fler fall än som åtminstone vid RB: s tillkomst torde ha varit avsett. Den skärpning av förutsättningarna för förordnande av offent-

 

Prop. 1983/84:23                                                     15

liga försvarare som nu förordas syftar till att återföra domstolarnas praxis till en mer restriktiv nivå.

Det finns i detla sammanhang anledning att påpeka att den misstänkte inte står utan hjälp med silt försvar även om han inte har försvarare. Sålunda åligger del åklagaren att bedriva utredningen på ett objektivt sätl och försöka ta fram även sådant som talar till den misstänktes förmån (jfr 23 kap. 4 § RB). Domstolen skall verka för alt målet blir uttömmande behandlat och har alltså att se till att utredningen är tillräcklig i såväl ansvars- som päföljdsfrågan (jfr 46 kap. 4 § RB). I praktiken brukar domstolarna utöva en mer aktiv processledning när den tilltalade inte biträds av försvarare.

För att åstadkomma en mer restriktiv tillämpning är det nödvändigt att nuvarande bestämmelse i 21 kap. 3 § RB formuleras om och att därvid förutsättningarna för försvararförordnande preciseras mer än nu. En ny bestämmelse i ämnet bör. liksom den nuvarande, särskilt ta upp det fallet att den tilltalade är anhållen eller häktad. Vid sidan härav bör som ett huvudfall tas upp atl misstanken avser ell allvarligt brott med ell högt minimistraff i straffskalan. 1 dessa båda fall bör liksom hittills offentlig försvarare alltid tillhandahållas en misstänkt som begär det, oavsett om han har erkänt eller förnekat brottet.

Rättshjälpskommiltén har föreslagit alt ovillkorlig rätt till offentlig för­svarare skall föreligga vid elt minimistraff om fängelse elt år. Två remissin­stanser har ansett alt denna gräns har satts för högt. Även jag anser att gränsen bör dras på en något lägre straffnivå. Om kommitténs förslag accepterades skulle den som misstänks för t.ex. grovt vållande till annans död, grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring, grov oredlighet mol borgenärer och grov urkundsförfalskning kunna vägras offentlig försvara­re. Jag anser emellertid alt dessa brott generellt selt är av så allvarlig art att en misstänkt nära nog undantagslöst har behov av en försvarare. Gemen­samt för dessa brott är atl straffskalans nedre gräns är fängelse sex måna­der. Jag förordar alt gränsen sätts vid den straffnivån.

När del gäller övriga fall bör del till en början konstateras att det inte bör komma i fråga alt offentliga försvarare förordnas av enbart kurativa skäl. I övrigt bör gränsdragningen ske i enlighet med kommitténs rekommenda­tioner, vilka jag i allt väsentligt ansluter mig till. Detta innebär i huvudsak följande.

För alt ett åtal skall kunna bifallas måste en utredning i ansvarsfrågan alltid presenteras från åklagarens sida. Detta gäller även erkända gärning­ar. Erkännandet måste stödjas av andra omständigheter. Om den tilltalade har erkänt gärningen torde emellertid utredningen av själva brottet i all­mänhet inle motivera alt en försvarare förordnas. Däremot kan han även i ett sådanl mål ha behov av försvarare med hänsyn till frågan om valet av påföljd. Jag skall strax återkomma till den frågan.

Om den tilltalade förnekar den gärning som han är misstänkt för kan han

 

Prop. 1983/84:23                                                                   16

däremot ha behov av juridisk hjälp för alt kunna hävda sin ståndpunkt gentemot åklagarens. Det kan bero på alt målet innehåller komplicerade rätts- eller bevisfrågor eller atl saken gäller omfattande eller på annat sätt svåröverskådliga sakförhållanden. I enklare mål - framför allt mål om mindre förseelser, trafikbrott och brott i övrigt med endasl böter i straff­skalan — bör den misstänkte normalt kunna föra sin talan själv även om muntlig bevisning förekommer. Som nämnts ankommer det på domstolen att verka för atl målet blir tillfredsställande utrett. Om försvarare inte medverkar kan delta kompenseras genom en mera aktiv processledning från domstolens sida. Enbart den omständigheten all del i sådana mål skall förekomma förhör med målsägande och vittnen utgör alltså inte i sig elt skäl att förordna offenflig försvarare.

Den skriftliga bevisningen i brottmål kan utgöras av t.ex. analysbevis i mål om rattfylleri, läkarintyg i mål om misshandel och värderingsintyg i mål om stöld eller skadegörelse. Bevisning av den typen motiverar sällan att offentlig försvarare förordnas. Är emellertid den skriftliga bevisningen omfattande och svåröverskådlig kan det finnas behov av en försvarare. Detta är t.ex. ofta fallet i mål där bokföringsmaterial åberopas som bevis­ning.

Ibland händer det all en misstänkt accepterar åklagarens beskrivning av händelseförloppet men bestrider ansvar för brottet. Kommittén anför som exempel atl den tilltalade erkänner atl han utdelat ell slag mot mälsägan-den men gör gällande atl han har blivit provocerad. En sådan invändning kan medföra behov av biträde vid målsägandeförhöret. Å andra sidan bör beaktas atl invändningar av det slaget är så vanliga i misshandelsmål att del är mer eller mindre självklart för domstolen att se till alt de blir uppmärksammade och ordentligt utredda. Detta måste också finnas med i bilden vid bedömningen av behovet av en offentlig försvarare.

Ett annat liknande fall är att den tilltalade invänder att han handlat i nöd eller nödvärn. När del är fråga on juridiska spörsmål av den arten torde den tilltalade inte sällan ha behov av offentlig försvarare.

Kommittén nämner också den situationen att den tilltalade erkänner gärningen men anser atl denna bör rubriceras på annal sätt än vad åklaga­ren gjort. Rubriceringsfrågan skall emellertid prövas självmant av domsto­len, som inle är bunden av parternas åsikter i saken. I likhet med kommit­tén anser jag att behovet av försvarare i sådana fall inte är framträdande. Saken kan emellertid ligga annorlunda till om en rubriceringsfräga har belydelse för påföljden.

Sammanfattningsvis anser jag » likhet med rättshjälpskommittén och remissinstanserna alt som ell särskilt skäl till att förordna offentlig försva­rare bör anges alt en försvarare behövs med hänsyn till utredningen om brottet. Jag vill understryka alt det i varje enskilt fall måste göras en prövning av om en försvarare verkligen behövs. Bl.a. bör beaktas om den misstänktes önskemål om juridiskt bistånd kan tillgodoses genom rådgiv-

 

Prop. 1983/84:23                                                                   17

ning enligt RHL. Vid bedömningen måste hänsyn givetvis också tas till den misstänktes personliga förutsättningar att klara försvaret på egen hand. Jag återkommer till den frågan i det följande. Liksom f.n. bör det inte krävas att den misstänkte själv begär atl få en försvarare. Utan en sådan begäran bör emellertid en försvarare i nu avsedda fall endasl undantagsvis förord­nas.

Som kommittén framhåller måste i bedömningen ingå en prövning huru­vida den åberopade utredningen är rimlig med hänsyn till vad målet gäller. Det kan inträffa atl den tilltalade för in bevisning i bagatellmål som inle står i nägon rimlig proportion till vad målet gäller. Atl förordna offentlig försva­rare i sådana fall bör i allmänhet inte komma i fråga.

Behov av försvarare kan föreligga även med hänsyn till valet av påföljd för brottet. I mål där det är tveksamt vilken påföljd som skall väljas krävs ofta att den tilltalade biträds av en försvarare för atl man skall vara säker pä aU de relevanta omständigheterna kommer fram. Detla kan vara fallet även i mäl som i övrigt är enkla. Föreligger inte någon egentlig tveksamhet vid påföljdsvalet bör offentlig försvarare inle förordnas såvida det inte behövs av andra skäl.

Del finns numera en klar tendens hos domstolarna att förordna offentlig försvarare i mål om rattfylleri. Detla torde sammanhänga med att alterna­tiva påföljder - främst skyddstillsyn - vid sådana brott numera kommer i fråga oftare än förr. Mot att försvarare förordnas i fall där det föreligger skäl för en sådan alternativ påföljd finns inle någol att invända. Jag vill emellertid understryka atl offentlig försvarare i rattfyllerimål inle bör förordnas enbart av den anledningen att det kan bli fråga om en frihetsbe­rövande påföljd. I detla sammanhang vill jag anmärka att det är min avsiki att senare ta upp sanktionssyslemet vid rattfylleri på grundval av departe­mentspromemorian (Ds Ju 1983:6) Trafiknykterhetsbrotlen och remissytt­randena över denna.

Om valet kan länkas slå mellan böter eller villkorlig dom finns det knappast anledning atl förordna offentlig försvarare för atl tillvarata den misstänktes rätt i påföljdsdelen. Varken böter eller villkorlig dom kan anses utgöra så ingripande påföljder all någon försvarare behövs.

Som kommittén framhåller kan del ofta. främst vid vissa förmögenhels­brott, slå i det närmaste klart att påföljden kommer att bli skyddstillsyn. I likhet med kommittén vill jag förorda restriktivitet när det gäller att för­ordna offentliga försvarare i sådana fall.

Del sagda förutsätter atl en viss förhandsbedömning görs av påföljdsfrå­gan, t.ex. pä grundval av stämningsansökningen. Detta är viktigt för att undvika att offentliga försvarare förordnas slentrianmässigt. En liknande förhandsbedömning måste redan i dag ofta göras av andra skäl, t.ex. för atl avgöra frågorna om rätlens sammansättning vid huvudförhandlingen och möjligheten alt handlägga målet i den tilltalades utevaro. Att en viss förhandsgranskning görs har godtagits i andra lagstiftningsärenden som

 

Prop. 1983/84:23                                                                   18

varil aktuella under senare år (se t.ex. prop. 1981/82: 105. JuU 45. rskr 273 och prop. 1982/83:41, JuU 11, rskr 83).

Vid sidan av de fall somjag nu har tagit upp bör i enlighet med kommit­téns förslag rätl till offentlig försvarare också föreligga då del är motiverat av särskilda skäl. Elt sådant skäl är alt den misstänkte har svårt all själv klara silt försvar på grund av personliga förhållanden, t.ex. mycket hög levnadsålder, psykisk eller allvarlig fysisk sjukdom, nedsatt syn eller hör­sel eller annat allvarligt handikapp. Då rättspsykialrisk undersökning kom­mer i fräga bör offentlig försvarare regelmässigt förordnas. I dessa fall anser jag alt den misstänkte bör ha rätt att erhålla offentlig försvarare även vid mindre allvarliga brott.

Kommittén har också föreslagit att offentlig försvarare skall kunna för­ordnas om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets art eller omfattning. Kommittén syftar bl.a. på det fallet att åtalet gäller en gärning med myckel komplicerade sakförhållanden eller att en skadeslåndsfråga i brottmålet av processekonomiska skäl motiverar att en offentlig försvarare förordnas.

För egen del vill jag framhålla aitt i fall då sakförhållandena är komplice­rade det i regel - om den misstänkte har förnekat brottet eller i övrigt har haft invändningar i ansvarsfrågan - finns skäl att förordna offentlig försva­rare enligt den tidigare behandlade grunden atl en försvarare behövs med hänsyn till utredningen om brottet. Någol skäl alt därutöver medge offent­lig försvarare med hänsyn till komplicerade sakförhållanden torde knap­past finnas. Inte heller bör förekomsten av skadeståndsanspråk enligt min mening ensamt motivera att offentlig försvarare förordnas, frånsett möjli­gen då det rör sig om ett mycket betydande belopp (jfr Ekelöf, Rättegäng II, 5 uppl. s 86). Normall avgörs endast okomplicerade skadeståndsfrågor i brottmålet. I andra fall brukar skadeståndsdelen avskiljas för all handläg­gas som tvistemål. Detsamma gäller om utredningen om skadeståndets storiek är omfattande.

Jag anser inle heller atl målets omfattning i sig bör utgöra grund för alt förordna offentlig försvarare.

Däremot kan det i en del mål finnas särskilda frågor som är komplicera­de och som motiverar att en offentlig försvarare biträder den misstänkte. Det kan l.ex. gälla yrkanden om förverkande eller annan särskild rättsver­kan. Dessa fall bör enligt min mening kunna inrymmas under uttrycket alt offentlig försvarare skall förordnas om del föreligger särskilda skäl med hänsyn till vad målet rör.

1 likhet med kommittén anser jag att del ofta föreligger särskilda skäl att förordna offentlig försvarare i mål om näringsförbud (jfr prop. 1979/80; 83, s. 59). Även det fallet täcks av uttrycket med hänsyn till vad målet rör.

Mot bakgrund av vad några remissinstanser har anföll om behovei av offentlig försvarare i högre instans vill jag framhålla att behovet av försva­rare i regel inte blir större därför att målet skall prövas av ytterligare en

 

Prop. 1983/84:23                                                                   19

domstol. Ibland kan emellertid detta vara fallet. Jag kan sålunda erinra om atl del för prövningstillstånd i HD i princip krävs aU målet har prejudikat­intresse och an det ankommer på den som begär prövningstillstånd aU ange de omständigheter han åberopar till slöd för alt sådant fillstånd skall meddelas (55 kap. 4 § andra .stycket RB). Den enskilde lorde mera sällan ha möjligheter att själv bedöma målets prejudikalvärde och kan därför ha behov av en försvarare. I likhet med kommiuén anser jag emellertid att några särbestämmelser för rätt till försvarare i högre instans inle behövs.

Sammanfattning av skälen: Förutsättningarna för atl få offentlig försvarare bör skärpas något och de fall i vilka en rätt till offentlig försvarare förelig­ger preciseras mera än i nuvarande lagtext. Därvid bör utgångspunkten vara de principer som ligger bakom nuvarande lagstiftning. Detta leder till att en ovillkorlig rätt till offentlig försvarare liksom hittills bör finnas för den som är anhållen eller häktad samt för den som är misstänkt för ett allvarligt brott. Därutöver bör behovei av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet eller val av påföljd vara avgörande. Vid sidan härav bör offentlig försvarare förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.

3.1.3 Försvarare för unga lagöverträdare

Mitt förslag: Enligt 11 S LUL skall offentlig försvarare förordnas för den som är under 21 år, om det inle på grund av sakens beskaffenhet eller av andra skäl är uppenbart att försvarare inte behövs. Delta gäller dock endast om det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Jag föreslår nu atl åldersgränsen sänks till 18 år.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 69-70).

Remissinstan.serna: Flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag. RA och hovrätten för Västra Sverige anser däremoi alt den nuvarande åldersgränsen bör behållas och åberopar som skäl bl.a. de speciella på­följdsregler som gäller för tilltalade under 21 år. Stockholms tingsrätt anser alt offentlig försvarare i många fall inle heller skulle behövas för tilltalade i åldersgruppen 15-17 år om - såsom oftast är fallet utomlands - vårdnads­havaren vore skyldig att vara närvarande vid rättegången. Tingsrätten föreslär alt en sådan regel införs.

Skäl för mitt förslag: Nuvarande myndighetsålder är 18 år. Den som har uppnått denna ålder antas själv kunna sköta sina egna angelägenheter. Han eller hon har rätt att rösta i allmänna val och är valbar såväl till riksdagen

 

Prop. 1983/84:23                                                                   20

som till fullmäktige och styrelser i kommuner och landsting. Jag anser bl .a. med hänsyn härtill att den nuvarande åldersgränsen i 11 § LUL — som f.ö. tillkom när myndighetsåldern var 21 år - bör sänkas till 18 år.

Med anledning av vad RÅ och hovrätten för Västra Sverige har anfört vill jag påpeka alt de speciella påföljdsfrägor som de åberopat ofta i det enskilda fallet kan vara sådana atl det finns skäl att förordna offentlig försvarare enligt den föreslagna nya regeln i 21 kap. 3 a § RB, om den tilltalade är mellan 18 och 20 år.

Enligt 9 § LUL får den som inte fyllt 18 är inte dömas till fängelse eller skyddstillsyn om inte vårdnadshavaren - där så lämpligen har kunnat ske - har blivit hörd i målet. Någon skyldighet för en vårdnadshavare att infinna sig vid huvudförhandlingen i målet innebär dock inte denna regel. Någon sådan skyldighet finns inte heller på grund av andra regler (jfr 21 kap. 1 § RB).

I likhet med Stockholms tingsrätt anser jag atl vissa skäl talar för alt en vårdnadshavare i de avsedda fallen skall vara skyldig alt närvara vid rättegången. Frågan huruvida en närvaroplikl bör införas är emellertid komplicerad. Frågan kan i vart fall inle behandlas i detta sammanhang utan får tas upp i samband med andra ändringar i LUL.

3.1.4 Försvarare i militära mål

Mitt förslag: En misstänkt som är vägen i förvarsarrest enligt 30 § MRL skall alllid ha rätt alt få offentlig försvarare om han önskar det. I övrigt bör nuvarande särbestämmelser för militära mäl upphävas och RB: s regler i ställel gälla även i dessa mål när de handläggs av åklagare eller domstol. Därvid bör disciplinstraff anses jämställt med böter.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt förslag (betänkandet s. 70-71).

Remissinstanserna: De remissinstanser som har berört frågan tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar det utan erinran.

Skäl för mitt förslag: Förvarsarrest är en särskild form av tvångsmedel som bara förekommer i de militära målen. Samma skäl som motiverar att anhållna eller häktade har rätt all på begäran få offentlig försvarare talar för atl den som är tagen i förvarsanest skall ha en sådan rätt. Jag föreslår således ingen ändring av gällande rält på den punkten.

I militära mål gäller emellertid som redan nämnts en särskild regel även för den som misstänks för ett brott för vilket stadgas fängelse i mer än ett är. I så fall föreligger en ovillkorlig rätl till offentlig försvarare. Denna regel är belydligl förmånligare än molsvarande regler i RB.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag alt skäl saknas

 

Prop. 1983/84:23                                                    21

atl numera särbehandlade militära målen i detta avseende. RB:.s reglerom rält till offentlig försvarare bör alltså gälla även i de militära målen. Den särskilda militära påföljden disciplinstraff bör därvid jämställas med böter.

Jag vill i sammanhanget erinra om att den som är tilltalad eller misstänkt i ett militärt mål har rätt alt erhålla behövlig ledighet från sin tjänstgöring vid försvarsmakten för att samråda med sin försvarare och i övrigt förbere­da sin lalan (87 § andra stycket MRL).

Enligt 6 § MRL skall vad som är föreskrivet om rättegång i allmänhet gälla i lillämpliga delar vid rättegång i militära mål, om inle avvikande bestämmelser finns i MRL eller i annan författning. Enligt samma lagrum skall disciplinstraff därvid anses lika med böter. RB: s regler om rätlen till offentlig försvarare gäller alltså även i militära mål. om inle avvikande bestämmelser meddelas i MRL eller annan författning. Vad som behöver regleras särskilt i MRL är därför endast alt en misstänkt som är tagen i förvarsarrest skall ha rätt att få offentlig försvarare om han begär det. 87 § bör därför få en något annan utformning än vad kommittén har föreslagit.

Sammanfattning av skälen: Det saknas anledning att ha kvar nuvarande särbestämmelser för rätten till offentlig försvarare i militära mål. Det särskilda militära tvångsmedlet förvarsarrest bör dock även i fortsättning­en jämställas med anhållande och häktning närdet gäller rätten till offentlig försvarare.

3.1.5 Förhållandet till privat försvarare

Mitt förslag: En offentlig försvarare skall inte förordnas vid sidan av en försvarare som den misstänkte har utsett. Detta bör uttryckligen anges i lagtexten.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att kommittén inte ansett atl regeln behöver anges uttryckligen i lagtexten (betänkandet s. 15-16 jämfört med s. 29-30).

Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.

Skäl för mitt förslag: En av förutsättningarna för att offentlig försvarare skall kunna förordnas enligt gällande rätt är all den misstänkte inte själv har utsett någon försvarare. Enligt praxis betyder detla numera endast att en offentlig försvarare inte skall förordnas vid sidan av en av den misslänk-te utsedd försvarare. Däremoi bör regeln inte förstås så alt en försvarare som den misstänkte har utsett inte kan förordnas som offentlig försvarare (NJA 1975 s. 332, se Welamson i SvJT 1982 s. 127).

Kommittén har föreslagit alt den nuvarande regeln beträffande förhål­landet till privat försvarare skall slopas. I sak godtar jag kommitténs

 

Prop. 1983/84:23                                                                   22

förslag. Jag anser emellertid aU det i lagtexten i överensstämmelse med praxis bör anges att en offentlig försvarare inte skall förordnas vid sidan av en försvarare som den misstänkte har utsett.

3.1.6 ÅlerkaUdse av förordnande av offentlig försvarare

Mitt förslag: I RB anges uttryckligen att elt förordnande av offentlig försvarare får återkallas, om det inte längre finns behov av någon försvarare.

Kommittén har inle behandlat frågan.

Remissinstanserna: Några remissinstanser anser att det bör öppnas möjlig­het all återkalla ett förordnande av offentlig försvarare, när behovet av försvarare upphör under förfarandets gång. Detta kan enligt dessa remiss­instanser vara fallet exempelvis om den som är misstänkt för flera brott har fått offentlig försvarare på gmnd av misstanke om ett av dessa brott och förundersökningen sedan läggs ned beträffande det brottet men fullföljs till åtal beträffande övriga brott, som inte är av den karaktären alt de medför behov av offentlig försvarare. Ett annat exempel är att offentlig försvarare förordnas för nägon som anhållits på grund av misstanke om ett grovt brott men där åtalet på grund av bevislägel senare bara kommer atl omfatta ett mindre grovt brott, som inte medför behov av försvarare.

Skäl för mitt förslag: Enligt 21 kap 6 § första stycket första meningen RB får rätten återkalla ett förordnande av offentlig försvarare, om det före­kommer giltigt skäl för del. Det är något ovisst om den bestämmelsen kan åberopas som stöd för att återkalla ett förordnande, om behov av försvara­re inte längre kan anses föreligga.

För egen del anser jag att ett förordnande av offentlig försvarare skall kunna återkallas om den misstänkte inle längre kan anses ha behov av en försvarare. Med hänsyn till att det inte är helt klart huruvida den möjlighe­ten finns enligt gällande rätt. bör en uttrycklig bestämmelse om det införas.

Som exempel på fall då ett försvararförordnande bör kunna återkallas på den grunden kan nämnas att förordnandet meddelats innan åtal väckls och det senare visar sig att åtalet inle omfattar det brott som motiverade förordnandet. Ett annat exempel är att efter överklagande prövningen i högre instans omfattar endasl frågor som inte kräver biträde av försvarare. Om den misstänkte utser en privat försvarare sedan en offentlig försvarare förordnats, bör i allmänhet förordnandet återkallas. Som regel finns det i det läget inte heller tillräckliga skäl att förordna den private försvararen till offentlig sådan.

Slor försiktighet bör emellertid iakttas när det gäller att återkalla elt förordnande som meddelats efler det alt åtal har väckts. En tilltalad som

 

Prop. 1983/84:23                                                                   23

under pågående förfarande mister den försvarare som förberett och kanske till en del genomfört hans försvar riskerar atl komma i ett sämre läge än om han själv hade skött sitt försvar från början. Detta gäller i viss utsträckning oberoende av brottets svärhetsgrad.

Innan frågan om alt återkalla ett försvararförordnande avgörs, bör dom­stolen givetvis bereda den tilltalade och försvararen tillfälle att yttra sig.

3.2 Rådgivningsinstitutet

3.2.1 Rätten till rådgivning i brottmål

Mitt förslag: Den avsedda minskningen av antalel försvararförordnan-den bör till en del kunna kompenseras genom att den som behöver vägledning för sitt försvar i stället använder sig av möjligheten till rådgivning enligt RHL.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 48-51).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna anser att rådgivningsinsti-tulet bör kunna användas på del sätt som kommittén har föreslagit. Några är dock tveksamma till om rådgivning verkligen kommer att användas i den utsträckning som kommittén har räknat med. RPS föreslår alt rådgivnings-tiden utökas från högst en timme till högst två timmar för att möjliggöra bl.a. en ytterligare minskning av antalet förordnanden av offentliga försva­rare. Även Stockholms tingsrätt har varit inne på att tiden bör förlängas, främst för alt ge möjlighet för rådgivning i anledning av ett eventuellt överklagande av underrättens dom. Hovrätten för Övre Norrland har påpekat att rättegängen i varje högre instans bör kunna ses som en ny rättslig angelägenhet i fråga om rätten till rådgivning.

Skäl för mitt förslag: Redan enligt gällande rält kan institutet rådgivning användas för all en misstänkt i brottmål skall kunna få räd och upplysning­ar av en advokat eller en biträdande jurist på en advokatbyrå rörande sitt försvar. Denna möjlighet bör kunna utnyttjas i de fall då något behov av offentlig försvarare inle kan anses föreligga men den misstänkte ändå behöver råd och upplysningar före huvudförhandlingen i målet.

När det gäller rådgivningstidens längd torde, som kommittén har fram­hållit (s. 49), de spörsmål som en misstänkt är intresserad av att diskutera ofta kunna vara avhandlade på någon halvtimme. Den nuvarande rådgiv-ningsliden om högst en timme får i varje fall anses tillräcklig.

Med anledning av vad kommittén har anfört (s. 72) om att en tilltalad redan inför målels handläggning kan ha uttömt sina möjligheter till rådgiv­ning vill jag framhålla att jag i likhet med hovrätten för Övre Norrland

 

Prop. 1983/84:23                                                                   24

anser att rättegången i varje högre instans bör ses som en ny rättslig angelägenhet i fråga om rätten till rådgivning. Att så är fallet förutsätts i 8 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden och någon skillnad torde inte föreligga när del gäller rådgivning i brottmål (jfr prop. 1973:87 s. 225).'

Självfallet är del viktigt alt den som är misstänkt för brott informeras om rådgivningsmöjligheten. Formerna för den informationen kan lämpligen övervägas av DV.

3.2.2 Rådgivningskostnaderna

Mitt förslag: Från den ersättning som skall tillerkännas en offentlig försvarare skall avdrag göras för den rådgivningsavgift som försvararen har mottagit av den misstänkte vid rådgivningen.

Kommitténs förslag:  Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s.

53).

Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som har berört frågan lämnar kommitténs förslag utan erinran. Två tingsrätter är dock negativa till förslaget. Den ena anser del tveksamt om rådgivningen alltid omfattar samma uppgifter som åligger en offentlig försvarare medan den andra anser att den föreslagna regeln blir s\år atl tillämpa.

Skäl för mitt förslag: Den ersättning som tillerkänns en offentlig försvarare är avsedd atl läcka även dennes förberedande arbete i målet. Om försvara­ren har meddelat rådgivning innan han har förordnats till offentlig försvara­re bör han således få vidkännas elt avdrag på försvararersättningen som motsvarar vad han uppburit i rådgivningsavgifi. Om rådgivning någon enstaka gång har meddelats av någon annan än den som förordnas som offentlig försvarare skall någon avräkning givelvis inle göras.

Någon svårighet atl tillämpa den föreslagna regeln bör inte uppstå. Det får ankomma på den offentlige försvararen att upplysa domstolen om att rådgivningsavgifi har uppburits och att ange avgiftens storlek i samband med att han yrkar ersättning för försvaret. Någon särskild kontroll från domstolarnas sida torde inte behövas. Det uppgivna avgiftsbeloppet dras av från den ersättning som skall tillkomma försvararen enligt den taxa för ersättning till offentlig försvarare som fastställs av DV. När det gäller de icke taxebundna målen bör försvararen själv göra avdrag i kostnadsräk­ningen.

Sammanfattning av skälen: Eftersom ersättningen till en offentlig försvara­re omfattar även dennes förberedande arbete i målet, bör vad försvararen erhållit i rådgivningsavgifi avräknas rnol försvararersättningen.

 

Prop. 1983/84:23                                                              25

3.2.3 Aterbetalningsskyldighet

Mitt förslag: Om en tilltalad som har offentlig försvarare döms för brottet och skall förpliktas atl återbetala vissa rättegångskostnader till slaten, skall han från den övre gränsen för sin återbetalningsskyldighet få avräkna vad han har betalat i rådgivningsavgift till försvararen.

Kommitténs förslag: Den dömdes återbetalningsskyldighet för rättegångs­kostnader skall minskas med vad han har betalat i rådgivningsavgift (be­tänkandet s. 52-54).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag har mött kraftig kritik vid remiss­behandlingen. Bl.a. har framhållits atl förslaget kan medföra att en tilltalad får avräkna avgiften två gånger, att systemet blir svårhanterligt, atl det bygger på att domstolen före huvudförhandlingens slut får upplysning av den tilltalade om att han betalat rådgivningsavgift med visst belopp, att sådana uppgifter blir svåra atl kontrollera före huvudförhandlingens slut, att förslaget kan medföra att rådgivningen blir gratis samt atl det kan medföra ökade kostnader för staten. Det har också framhållits att avräk­ning i vart fall inte bör ske mot vad den tilltalade annars skulle ha atl betala ulan mot den tilltalades maximibelopp för rältshjälpsavgift vid allmän rättshjälp enligt RHL. En remissinstans har också påpekat att avräkning endast bör ske om offentlig försvarare har varit förordnad i målet. 1 annat fall borde även andra egna rättegångskostnader än rådgivningsavgift - t.ex. kostnader för privat försvarare, vittneslöner och inslällelsekosl-nader - få avräknas. En annan remissinstans har menat atl det inle behövs någon avräkning därför alt rådgivningsavgiften är så låg att den bör kunna bäras av alla tilltalade.

Skäl för mitt förslag: Om en tilltalad fälls för brottet, skall han enligt 31 kap. I § RB normalt till staten betala tillbaka vad som enligt domstolens beslut har betalats ut av allmänna medel. De kostnader som avses är främst koslnaderna för bevisning och försvarare. Den tilltalade behöver dock inte betala tillbaka mer än som motsvarar del för honom gällande maximibeloppet för rältshjälpsavgiften vid allmän rättshjälp enligt RHL. Beloppet får jämkas eller efterges hell, om det finns skäl till del med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden. Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger 250 kr., behöver den lilllaiade aldrig betala beloppet.

Kommitténs förslag innebär atl del belopp som den tilltalade skulle betala enligt de nu redovisade reglerna skall minskas med vad han har betalat i rådgivningsavgift. Denna avgift kan uppgå till högst 340 kr. Den får sällas ned så att den inle överstiger den tilltalades maximibelopp för rältshjälpsavgift vid allmän rättshjälp.

 

Prop. 1983/84:23                                                                   26

Av vad jag nu har anfört framgår all rådgivningsavgiften ligger på en sådan nivå alt den normalt bör kunna bäras av alla. Den skall eriäggas direkt till den jurist som meddelar riidgivningen. 1 de fall då rådgivningen leder till att offentlig försvarare förordnas skall rådgivningsavgiften enligt vad jag redan anfört avräknas moe den ersättning som försvararen är beräuigad till. I dessa fall erhåller domstolen uppgift om rådgivnings­avgiften från försvararen. Rådgivningsavgiften har betalats av den tillta­lade. Om den tilltalade i stället hade fått offentlig försvarare från böijan, skulle del arbete som ersatts genom rådgivningsavgiften i stället ha ersaUs av allmänna medel. Jag anser därför att det är rimligt att den rådgivnings-avgift som den tilltalade har erlagt till försvararen får avräknas när återbe­talningsskyldigheten fastställs.

Som några remissinstanser har påpekat bör rädgivningsavgifien avräk­nas mol den tilltalades maximibelopp för räUshjälpsavgift vid allmän rättshjälp och inle mol del rättegångskostnadsbelopp som den tilltalade annars skulle vara skyldig atl ersätta.

1 likhet med en av remissinstanserna anser jag vidare atl det saknas skäl att låta rådgivningsavgiften avräknas när den tilltalade inte har haft någon offentlig försvarare. 1 konsekvens härmed bör den tilltalade inte heller få avräkna rådgivningsavgiften om han undantagsvis erhållit rådgivningen hos någon annan än den som senare har förordnats till offentlig försvarare för honom.

Ulöver vad kommiuén har föreslagU bör en följdändring göras i 31 kap. 11 § andra stycket RB. De följdändringar som behövs i rättshjälpsförord­ningen (1979:938) kan beslutas av regeringen.

Sammanfattning av skälen: Eftersom det arbete som omfattas av en rådgiv­ning skulle ha ersatts som försvararaibete om den rådgivande juristen varit förordnad som offentlig försvarare bör, om den som meddelat rådgivning­en blir förordnad som offentlig försvarare, rådgivningsavgiften få avräknas som försvararkoslnad när del gäller atl fastställa en dömd tilltalads aterbe­talningsskyldighet för rättegångskostnader.

3.2.4 Ersättning för rådgivningskostnaden vid frikännande dom

Mitt förslag: Om en tilltalad frikänins i ell mål vari åklagare för talan, kan rätten av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för hans kostnader för rådgivning enligt RHL.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 54).

Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av alla remissinstanser utom Helsingborgs tingsrätt, som anser alt hela systemet med avdrag och

 

Prop. 1983/84:23                                                     27

ersättning för rådgivningsavgiften är för svärhanleriigt. DV anser atl rätl till ersättning för kostnaden för rådgivning för tilltalad som frikänns förelig­ger redan enligt gällande rätt.

Skäl för mitt förslag: Om en tilltalad frikänns i ett mål vari åklagare för lalan, kan den tilltalade få ersättning av allmänna medel för sina rätte­gångskostnader, bl.a. för kostnaden för privat försvarare. Den tilltalades kostnad för rådgivning i brottmål är av samma slag som kostnaden för privat försvarare. Rådgivningskostnaden bör anses som en sådan rälle-gångskoslnad som den tilltalade kan få ersättning för vid frikännande dom. Detta är av belydelse även för att rådgivningsinstitutet i avsedd omfattning skall kunna ersätta försvararförordnande. En uttrycklig bestämmelse i saken bör tas in i 31 kap. 2 § första stycket RB.

En tilltalad som begär ersättning för rådgivningskostnad bör tillerkännas ersättning endast om han kan styrka att han har haft kostnaden.

3.3      Kostnadseffekter

Slalens kostnader för offentliga försvar var ca 80 milj. kr. budgetåret 1981/82.

Kommittén har (betänkandet s. 75-76) med ledning av vissa statistiska uppgifter uppskattat att statens kostnader för offentliga försvarare kommer att minska med mer än 5 milj. kr. årligen om kommitténs förslag genom­förs. Kommittén har dock betonat alt dessa uppskattningar är osäkra.

Även jag finner det svårt att närmare uppskatta hur stora kostnadsbe­sparingar som kan göras. De förslag somjag har förordat i del föregående avviker också i någon mån från kommittéförslaget. Jag vill emellertid på nytt betona all det inte bara är fråga om all åstadkomma en omedelbar kostnadsbesparing. Minst lika viktigt är att man bromsar den utveckling mot allt fler försvararförordnanden som har kunnat märkas under senare år. Härigenom kan ytteriigare kostnadsökningar undvikas.

3.4      Ikraftträdande

Lagändringarna bör träda i kraft den I januari 1984. Som kommittén har föreslagit bör äldre beslämmelser gälla beträffande offentliga försvarare som har förordnats före ikraftträdandet.

 

Prop. 1983/84:23                                                               28

4   Upprättade lagförslag

1 enlighel med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.    lag om ändring i rättegångsbalken,

2.    lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3. lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472).
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yllrande inhämtas över lagförslagen.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet mied föredragandens hemställan.

 

Prop. 1983/84:23                                                     29

'                                    Utdrag

LAGRÅDET                                               PROTOKOLL

vid sammanträde 1983-09-30

Närvarande: f.d. regeringsrådet Lidbeck, regeringsrådet Brink, justitierå­det Heuman,

Enligt lagrådet den 21 september 1983 tillhandakommet utdrag av proto­koll vid regeringssammanträde den 15 september 1983 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Rainer beslu­tat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om ändring i rättegångsbalken,

2.    lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare,

3.    lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av byråchefen Anders Eriksson. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

 

Prop. 1983/84:23                                                                   30

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1983-10-06

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carisson, Feldl, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Rainer, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Rainer Proposition om rätten till offentlig försvarare

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i räUegångsbalken,

2.    lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,

3.    lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472).
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erin­
ran.

Föredraganden hemställer all regeringen föreslär riksdagen att anta de remitterade förslagen med en redaktionell jämkning i 21 kap. 3 a § rätte­gångsbalken.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan­den har lagt fram.

Beslut om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 september 1983.

 

Prop. 1983/84:23

31

Bilaga I Kommitténs förslag

Författningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Enligt riksdagens beslut' föreskrivs alt 21 kap. 3 och 10 §§ samt 31 kap. I och 2 §§ rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 kap. 3 §2

Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år eller sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.

En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständig­heterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga atl iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § första slyckel. Om försvarare gäller i övrigt 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket.

Har den misstänkte ej utsett för­svarare eller avvisas av honom ut­sedd försvarare och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätl icke kunna utan bi­träde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för honom. Ar den misstänkte anhållen eller häk­tad, skall även eljest, om han begär det, offentlig försvarare förordnas.

År den misstänkte anhållen eller häktad skall en offentlig försvarare förordnas för honom om han begär det. Detsamma gäller om han är misstänkt för elt broll, för vilket inle är stadgat lindrigare straff än fängelse ett år.

En offentlig försvarare skall ock­så förordnas

I. om den misstänkte är i behov av en försvarare med hänsyn till utredningen i ansvarsfrågan, . 2. om en försvarare behövs med hänsyn till att frågan om val av på­följd är tveksam och anledning fö­rekommer att döma till annan på­följd än böter eller villkorlig dom, eller

3. om det i övrigt föreligger sär­skUda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållan­den eller till målels art eller omfatt­ning.

' Senaste lydelse 1982:201.

 

Prop. 1983/84:23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

32

10 §'

Offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid be­dömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och om­fattning beaktas. Hänsyn skall ock­så tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har ulförts med saml den tid som har lagts ned på uppdraget.

Offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdragel har krävt. Vid be­dömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och om­fattning beaktas. Hänsyn skall ock­så tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdragel har utförts med samt den lid som har lagts ned pä uppdragel. Avdrag skaU ske för den rådgivningsavgifi försvararen har uppburit enligt rällshjälpslagen (1972:429).

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen.

Offentlig försvarare får inte förbehålla sig ytterligare ersättning av den misstänkte. Om så ändå har skett, är förbehållet ulan verkan.

31 kap. 1 «" Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han fill statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för hans inställelse vid rätten under förundersökningen, till vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rätte­gången samt i ersättning till försvarare så ock statsverkets kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig för kostnad, som icke skäligen varil påkallad för utredningen, eller för kost­nad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Hän vare ej heller i annat fall än som sägs i 4 § första stycket skyldig all betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet för rältshjälpspavgift vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429).

Vad den tilltalade enligt första    Vad den tilltalade enligt första

stycket skall återgälda får jämkas eller eftergivas, om skäl härtill före­ligger med hänsyn till den tilltalades broUslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

slyckel skall återgälda skaU mins­kas med vad han har betalat i råd­givningsavgift enligt rättshjälpsla­gen. Beloppet får vitfare jämkas el­ler efterges, om skäl härtill förelig­ger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden.

' Senaste lydelse 1981: 1289.

".Senaste lydelse 1979:242. I prop.  I9S2/83:6I föreslås tredje stycket få en ny

lydelse.

 

Prop. 1983/84:23

33

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lyddse

Om det belopp som den tilltalade skulle hava att ersätta ej överstiger maximibeloppet enligt 12 § första stycket första meningen rättshjälpsla­gen, skall kostnaden stanna å statsverket.

2§'

Frikännes tilltalad i mål, vari åklagare för talan, eller avvisas el­ler avskrives av åklagare väckt åtal, äge rätten av allmänna medel filler-känna den tilltalade ersättning för hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i rättegången saml för delgiv­ning och för utskrift av protokoll eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvara­tagande av hans rält, så ock för hans inställelse vid rätten.

Frikänns tilltalad i mål, vari åkla­gare för talan, eller avvisas eller av-skrivs av åklagare väckt åtal, kan rätten av allmänna medel tillerkän­na den tilltalade ersättning för hans kostnad för försvarare, för råd­givning enligt rättshjälpslagen (1972:429), för vittne eller sakkun­nig eller eljest för bevisning under fömndersökningen eller i rättegång­en samt för delgivning och för ut­skrift av protokoll eller annat dy­likt, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.

Ersättning för tilltalads inställelse utgår i enlighel med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp.

Denna lag träder i kraft den

I fråga om offentliga försvarare som har förordnats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

' Senaste lydelse 1972:430.

 

Prop. 1983/84:23                                                                34

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Enligt riksdagens beslut' föreskrivs att 11 § lagen (1964: 167) med sär­skilda beslämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna ly­delse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

11 §=
Saknar ifall, som sägs i 10 §, den Om en tilltalad inte har fyllt ader-

tiUtalade försvarare, skall offentlig ton år och det finns anledning att
försvarare förordnas för honom, döma till annan påföljd än böler
om det icke på grund av sakens be- skall en offentlig försvarare förord-
skaffenhet eller eljest finnes uppen- nas för honom om det inte är up-
bart, atl försvarare ej erfordras.    penbart alt han saknar behov av en

försvarare.

Denna lag träder i kraft den

- Senaste lydelse 1969; 163.

 

Prop. 1983/84:23                                                                35

Förslag till

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)

Enligt riksdagens beslut' föreskrivs att 87 § militära rättegångslagen (1948:472) skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

87 §2

/ miUtärt mål som handlägges av  I fråga om rätl UU offentUg för­
åklagare eller domstol skall rätt att svårare för den som är misstänkt i
på begäran erhålla offentligJörsva- elt miUtärt mål, som handläggs av
rare tillkomma, förutom anhållen åklagare eller domstol, gäller rälte-
och häktad. Jämväl den som är ta- gångsbalkens beslämmelser. Där-
gen iförvarsarrest samt annan som vid skall disciplinstraff anses jam­
ar misstänkt för brott, för vilket är ställt med böter. Är den misstänkte
stadgat fängelse i mer än ett år el- tagen i förvarsarrest har han alltid
ler avsättning.                        rätt till offentUg försvarare om han

begär det.

Den som är tilltalad eller misstänkt i sådanl mål har räu aU erhålla nödig ledighet från tjänstgöring vid försvarsmakten för att samråda med sin försvarare och i övrigt förbereda sin lalan.

Denna lag träder i kraft den

- Senaste lydelse 1976:512.

 

Prop. 1983/84:23                                                                   36

BUaga2 De remitterade lagförslagen'

1    Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

21 kap. 3a§

Är den misstänkte anhållen eller häktad skall offentlig försvarare förordnas för honom, om han be­gär det. OffenUig försvarare skaU också på begäran förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader.

Offentlig försvarare skall därut­över förordnas

1.     om den misstänkte är i behov
av försvarare med hänsyn tiU utred­
ningen om brottet,

2.    om försvarare behövs med hänsyn till ull det är tveksamt vil­ken påföljd som skall väljas och det finns anledning att döma tUl annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller

3.    om det i övrigt föreligger sär­skUda skäl med hänsyn tUl den misstänktes personliga förhållan­den eller till vad målet rör.

Om den misstänkte själv har ut­sett försvarare, skall inle därutöver offentlig jorsvarare förordnas.

' De remitterade lagförslagen överensstämmer med propositionens lagförslag utom vad gäller 21 kap. 3 a § rättegångsbalken. Här återges endast den remitterade lydelsen av nämnda paragraf.

 

Prop. 1983/84:23                                                    37
Innehåll'

Proposition   ......................................................     1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ..................... ... 1

Lagförslag .........................................................     2

1. Lag om ändring i rättegångsbalken  .................. ... 2

2. Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare   ............................... ... 6

3. Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472)           7

Utdrag av protokoU vid regeringssammanträde den 15 september 1983

1   Inledning  .......................................................     8

2   Gällande rält    .................................................     9

3   Föredragandens överväganden ............................    10

3.1                                                                  Rätten till offentlig försvarare             10

3.1.1    Allmänt   ..............................................    10

3.1.2    Förordnanden enligt RB    ........................ .. 12

3.1.3    Försvarare för unga lagöverträdare   ......... .. 19

3.1.4    Försvarare i militära mål   ........................ .. 20

3.1.5    Förhållandel liU privat försvarare   .............    21

3.1.6    Återkallelse av förordnande av offentlig försvarare   ....          22

3.2                                                                  Rådgivningsinstilutet                23

3.2.1    Rätten till rådgivning i brottmål   ...............    23

3.2.2    Rådgivningskostnaderna   ........................    24

3.2.3    Aterbetalningsskyldighet   .......................    25

3.2.4    Ersättning  för  rådgivningskostnaden   vid  frikännande dom                 26

 

3.3    Kostnadseffekter.......................................... .. 27

3.4    Ikraftträdande ............................................. .. 27

 

4      Upprättade lagförslag  ..................................... .. 28

5      Hemställan   ................................................... .. 28

6      Beslut   ......................................................... .. 28

Utdrag av lagrådets protokoll den 30 september 1983                29

Uldrag av protokoll vid regeringssammanträde den 6 oktober 1983         30

Bilagor

Bilaga 1 Kommitténs förfaltningsförslag   .................    31

Bilaga 2 De remitterade lagförslagen   .....................    36

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1983