Prop. 1983/84:187

Regeringens proposition

1983/84:187

om utredning av brott av barn under 15 år;

beslutad den 12 april 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

Barn under 15 år är inte straffmyndiga och kan därför i princip inte bli föremål för rättsväsendets åtgärder på grund av brott. Brottslighet kan emellertid ibland vara ett tecken på att barnets utveckling är i fara. När åtgärder från samhällets sida måste vidtas i sådana fall, är detta i första hand en uppgift för socialtjänsten.

För att socialtjänstens hjälpinsatser skall bli adekvata och kunna sättas in i tid kan det vara nödvändigt att få klarlagt hur en misstänkt lagstridig handling från ett barns sida har gått till. Inom socialtjänsten finns inte alltid möjlighet att utreda sådana förhållanden och polisen - som ofta först får del av misstanken - saknar i princip befogenhet att göra utredningar i dessa fall. Vad polisen får göra är att hålla förhör i särskilt angivna fall, nämligen för att utröna om någon som har fyllt 15 år är delaktig i ett brott eller för att efterforska stöldgods eller om det annars är av särskild vikt att få uppgifter från barnet om gärningen.

I propositionen förelås att polisen skall kunna verkställa utredning i vissa fall när ett barn misstänks för brott. Därvid införs en helt ny grund för en sådan utredning som inte har motsvarighet i gällande rätt, nämligen att en utredning skulle vara av betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser beträffande barnet. Det innebär att det är socialnämnden som avgör om en utredning skall göras eller inte. Innan nämnden tagit ställning får dock ett polisförhör hållas med barnet.

Utredning beträffande barn som inte fyllt 12 år får enligt förslaget inledas endast om det föreligger synnerliga skäl. Detta gäller även de fall där förhör med barn får hållas redan f.n. 1 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 187

Prop. 1983/84:187 2

Vid förhör med barn skall om hinder inte möter en företrädare för socialtjänsten närvara. Även föräldrar eller andra vårdnadshavare skall i princip närvara. Förhören bör skötas av poliser som har erfarenhet av och särskild fallenhet för uppgiften att hålla förhör med barn.

Polis och åklagare får befogenhet att beträffande lagövertriidare som inte fyllt 15 år använda instituten hämtning och medlagande till förhör samt kvarstannande för förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken. Beträffande sistnämnda institut föreslås en tidsbegränsning till tre limmar - mot nuvarande sex limmar - när den som hörs är under 15 år vare sig den hörde är misstänkt för brott eller inte. Om det är av synnerlig vikt för utredningen, föreslås dock en möjlighet alt hålla kvar den hörde ytterligare iic limmar för förhör.

Vidare föreslås en möjlighet för medborgare i allmänhet all tillfälligt gripa ett barn som tas på bar gärning i samband med brott enligt i princip samma regler som gäller då fråga är om en person över 15 är. Polisen skall då kontaktas omedelbart och förhöra barnet om hroiiet när det bedöms som nödvändigt. Barnet får emellertid aldrig sättas in i polisarrest.

Dessutom föreslås att bestämmelserna i rättegångsbalken som rör beslag, husrannsakan och kroppsvisitation under vissa förutsättningar skall kunna tillämpas även på barn under 15 år som misstänks för brott. Enligt förslaget får uppgifter som rör brottsmisstankar moi barn under 15 år inte registreras.

Förslagen har bedömts kunna genomföras inom ramen lör befintliga resurser.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den I januari 1985.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 7). lagrådets yttrande (s. 40) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 43).

För att få skälen till lagförslagen helt klara för sig måste läsaren ta del av alla tre texterna.

Prop. 1983/84:187

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

dels att nuvarande 13 och 14 §S skall betecknas 19 §,

dels att den nya 19 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 13-18 S&, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

Kan ett barn misstänkas för att jöre femton års ålder ha begått ett brott får utredning rörande brottet inledas

1. om en utredning kan antas ha
betydelse jör att avgöra behovet av
socialtjänstens insatser med avse
ende på barnet,

2. om det behövs jör att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,

3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet, eller

4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.

Har barnet inte fyllt tolv år får utredning inledas endast om det jinns synnerUga skäl.

Barnets vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart underrättas om att en utredning har inletts. Underrättelse till vårdnadshavaren får dock underlåtas, om det finns särskilda skäl mot en underrättelse.

14 §

Bestämmelserna om jörunder-sökning 123 kap. 3 §, 4 §, 6 - 12 §§, 13 § första stycket och andra stycket andra och tredje meningarna, 14 §, 17§, I8§ andra stycket, 19 §, 21 § och 24 § rättegångsbalken skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan utredning som avses i 13 §.

15 ,«■

Under utredning som avses i 13 H skull, om hinder inle möter, företrädare Jör soclidtjänsten närvara vidjörhör med barnet.

Innan socialnämnden har yttrat sig (ingående betydelsen av en utredning enligt 13 första stycket I, får utredningen inte (nnjätta annan åtgärd än förhör med barnet. Om hroiismissliinkcn kviirslur efter förhöret, skall protokoll tiver delta omgående sändas till socialnämnden.

16 S

Har ett barn före femton års ålder begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och antiäj-jas barnet på bur gärning eller på Jlykl från brottsplatsen, får barnet gripas av envar. Om en enskild person har gripit barnet, skall haniet skyndsamt överlämnas till närmaste polisnian.

Polismyndigheten eller åklagaren skall omedelbart besluta om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör.

17 §

År ett barn misstänkt för (ill före femton års ålder ha hegåll ell hroll får. om del Jinns särskilda skäl. beslag, hiisninnsakan och kroppsvisitation enligt hestänunelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken företas mot baniei. Vad som i 27 kap. 7 och 8 §§ sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks skall i stället avse hcvisUilan och talan om förverkande samt verkan av att s(i-dan talan inle väcks. Tvångsmedel som avses i 24 - 26 kap. rättegångsbalken får inte användas.

18 §

Har en utredning inletts med stöd av 13 § jorsKi stycket I. skoli sedan utredningen har avslutats protokoll över denna så snart S(mi möjligt sändas till socialnämnden.

13 §'

/Misstankes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt 15 år må. efter framställning av socialnämnd ('//('/■ länsstyrelse, åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, hos domstol begära prövning huruvida den misstänkte begått gärningen ( b e v i s t a I a n ).

Om bevistalan skall vad som gäller betriiffande allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år. äga motsvarande tillämpning. Vad i 24 och 25 kap. rättegångsbalken år stadgat skall dock icke gälla beträffande dylik talan. Sådan riittegångskostnad som avses i 31 kap. I S riiltegångs-balken skall stanna å statsverket.

19 S

Misstänks ett barn för att före femton års ålder ha begått ett brott får åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialniimnd. länsstyrelse eller vårdnadshavare för barnet, begära prövning hos domstol huruvida barnet begått brottet (be vistalan).

Vid bevistaUin tillämpas hestäin-melseriui helräffande allmiint åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år. / fråga om tvångsmedel gäller 17 S. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. I S rättegångsbalken skall statsverket slå för.

Närvarande: statsministern Pal.ie. ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundqvist, Feldt. Sigurdsen. Gustafsson. Hjelm-Wallén. Peterson. Andersson. Boström, Gradin, Dahl. R. Carlsson. Holmberg, Hellström. Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om utredning av brott av barn under 15 år

1 Inledning

För brott som ell barn under 15 år har begått kan straff eller annan straffrättslig påföljd inle komma i fråga. Om samhället griper in till följd av ett sådant brott, sker det normalt enligt de förutsättningar som anges i lagstiftningen om socialtjänstens verksamhet.

Brottsförebyggande rådcl (BRÅ) publicerade år 1979 en rapport (1979: 2) Samhället och de unga lagöverlrädarna. där bl.a. samhällets åtgärder mot lagöverträdare under 15 år behandlades. Med hänvisning till de forskningsresultat som redovisades i rapporten tillkallade BRÅ en arbetsgrupp för all utreda vilka åtgärder som bör vidtas från samhällets sida när ungdomar under 15 år har begått brolt. Arbetsgruppens överväganden har redovisats i promemorian (BRÅ PM 1982:3) De unga lagöverträdarna, som genom beslut av BRÅ:s styrelse har överlämnats till justiliedepartementel. I promemorian föreslås bl. a. att polisen får befogenheter atl utreda brott av lagöverträdare under 15 år, i vart fall om den unge fyllt 12 år. Förslaget berör också miijlighelerna all mot barn under 15 år använda vissa i rättegångsbalken (RB) reglerade tvångsmedel saml frågan om registrering bör ske av brottsmisstankar mot barn under 15 år.

Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), dalainspektionen, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, statens ungdomsråd, länsstyrelsen i Blekinge län. styrelsen för Hammargårdens yrkesskola, utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt. socialdaiaulredningen (S 1980:04), socialberedningen (S

Prop. 1983/84:187 8

1980:07), Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Malmö kommun, Partille kommun, Skellefteå kommun. Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska polisförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionomers personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund. Föreningen Barnens rätt i samhället och Riksförbundet Hem och skola.

RÅ har bifogat yttranden från åklagarmyndigheten i Stockholms åkla-gardistrikt och från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Gävleborgs och Uppsala län. Länsstyrelsen i Blekinge län har bifogat yttranden frän länsstyrelsens allmänna enhet, polisstyrelserna i Karlshamns och Karlskronas polisdistrikt, skolstyrelsen i Karlskrona kommun, socialnämnderna i Karlshamns, Kariskrona och Ronneby kommuner samt länsskolnämnden i Blekinge län. Stockholms kommun har bifogat yttranden från stadskansliets juridiska avdelning, socialnämnden och skolstyrelsen. Malmö kommun har bifogat yttranden från socialnämnden, skolstyrelsen och sjukvårdsstyrelsen. Centralorganisationen SACO/SR har som sitt yttrande hänvisat till yttrandet från Sveriges socionomers personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund.

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justitiede-parternentet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 507-82).

I detta ärende bör till protokollet fogas dels en sammanfattning av promemorieförslaget som bilaga 1. dels arbetsgruppens lagförslag som bilaga 2.

Beträffande gällande ordning och arbetsgruppens närmare överväganden lämnar jag översiktliga uppgifter i det följande, men i huvudsak får jag hänvisa till promemorian.

2 Föredragandens överväganden

2.1 Allmänna utgångspunkter

Ungdomsbrottsligheten och dess utveckling har sedan lång tid tillbaka väckt oro och även varit ett återkommande tema i den allmänna debatten. Även om den officiella kriminalstatistiken är så utformad att den inte genomgående omfattar ungdomar som inte har uppnått straffbarhetsåldern 15 år, anses det inte råda någon tvekan om att brottsligheten bland barn och ungdom har ökat. Ungdomskriminaliteten bedöms i stor utsträckning vara koncentrerad till åldrarna 12-17 år och brottsligheten anses i övervägande grad vara av typen gängbrottslighet.

Prop. 1983/84:187 9

För att vi skall komma tillrätta med den tilltagande barn- och ungdomskriminaliteten krävs åtgärder på lång sikt och bred front. Insatser på många olika samhällsområden behövs. I ett längre perspektiv måste insatserna syfta till att bl. a. genom förebyggande åtgärder förbättra situationen för barn och ungdomar. Åtgärder med brottsförebyggande inriktning beträffande barn och ungdomar ankommer inte i första hand på rättsväsendets myndigheter utan på andra organ, t.ex. socialtjänsten, skolväsendet och arbetsmarknadsmyndigheterna. På rättsväsendets område behövs emellertid också åtgärder. I synnerhet polisens insatser mot barn- och ungdomsbrottsligheten fyller en viktig funktion både när det gäller det brottsförebyggande arbetet och i fråga om spaning och utredning beträffande brott begångna av ungdomar.

Det är enligt min mening angeläget att man under det mer långsiktiga och omfattande arbete som behövs för att minska barn- och ungdomskriminaliteten också vidtar åtgärder som i och för sig kan framstå som begränsade men som kan leda till en viss förbättring av situationen. Vissa frågor av sådant slag beträffande lagöverträdare under 15 år har övervägts i BRÅ-promemorian.

Arbetsgruppen utgår från att det varken för ungdomarnas egen del eller från samhällets synpunkt är tillfredsställande att lagstridiga handlingar av dessa ungdomar i praktiken ofta inte föranleder någon åtgärd. Det är, framhåller arbetsgruppen, från samhällets synpunkt viktigt att man i görligaste mån tar till vara möjligheterna att på ett ändamålsenligt sätt markera var gränserna går för vad som är socialt acceptabelt för att på så sätt få ungdomarna att lära sig samhällets normsystem. Jag delar denna bedömning.

Arbetsgruppen föreslår att polisens ansvar för att utreda brott av unga lagöverträdare under 15 år vidgas. F.n. kan förundersökning inte ske rörande brott som misstänks vara begångna av barn under 15 år. Däremot får polisförhör ske i vissa särskilt angivna fall, nämligen för att utröna om någon som har fyllt 15 år är delaktig i ett brott eller för att efterforska stöldgods eller om det annars är av särskild vikt att få uppgifter från barnet om gärningen.

Enligt promemorieförslaget skall en regelrätt förundersökning kunna äga rum i de fall da förhör f.n. får hållas. Detta innebär att polis och åklagare ges befogenhet att beträffande lagöverträdare som inte fyllt 15 år använda instituten hämtning och medtagande till förhör samt kvarstannande för förhör enligt 23 kap. RB. Dessutom föreslås en ny grund för förundersökning, nämligen att en polisutredning är av betydelse för socialnämndens handläggning. Enligt förslaget bör socialnämnden se till att ett uppföljande samtal - helst i omedelbar anslutning till polisförhöret - hålls med barnel och dess vårdnadshavare. Det föreslås vidare att förundersökningar som rör barn och ungdomar görs vid särskilda ungdomsrotlar vid polisen och att. om möjligt, en socialjourgrupp knyts till dessa ungdomsrotlar. Någon

Prop. 1983/84:187 10

registrering av brottsmisstankar mot barn under 15 år skall inte få ske. Slutligen föreslås att bestämmelsen i 24 kap. 7 S andra stycket RB om rätt för enskilda personer att gripa den som anträffas på bar gärning eller "flyende fot", s.k. envarsgripande, skall kunna tillämpas även beträffande barn under 15 år.

Promemorieförslagen har fått ett mycket positivt mottagande av remissinstanserna. Enigheten är stor om att polisen bör ges ett ökat utredningsansvar närdet gäller lagöverträdare under 15 år. Åven förslaget om envarsgripande stöds av remissinstanserna. De lagtekniska lösningarna godtas också i stort sett. Tankarna bakom förslagen om särskilda ungdomsrotlar. sociala jourgrupper och socialtjänstemans uppföljande samtal välkomnas allmänt. Från åklagarhåll har man emellertid beklagat att arbetsgruppens övervägänden inte omfattat en genomgång av alla tvångsmedel, bl. a. eti så frekvenl tvångsmedel som husrannsakan. Några remissinstanser har i frågan huruvida registrering av brottsmisstankar mot barn bör ske anslutit sig till ett särskilt yttrande i den delen, vari förordas atl viss registrering skall ske för forskningsändamål.

Det förhållandet att brott begångna av ungdomar under 15 år ofta inte föranleder någon reaktion från samhällets sida har lagils upp av riksdagen vid 1982/83 års riksmöte. Med anledning av en motion (1982/83: 1592) om dels prioritering av insatser mot ungdomsbrottslighet, dels åtgärder mot lagöverträdare under 15 år samt en motion (1982/83:373) om översyn av lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) och av ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och åklagarmyndigheten, uttalade justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande, att frågan om behovet av ändrad lagstiftning eller andra åtgärder som motionärerna förespråkade till stor del var avhängig av utfallel av socialtjänstreformen samt att. eftersom tillräckliga erfarenheter på området inte vunnits, ytterligare tid fick avvaktas innan man kunde påriikna ställningstaganden från regeringens sida (JuU 1982/83:35, rskr 319). Frågan har återkommit i motioner till innevarande riksmöte (1983/84: 1152. 135 I).

För egen del menar jag att det för den relativt begriinsade fråga som del nu rör sig om knappast finns anledning att avvakta någon mer allmän utvärdering av socialtjänstreformen. Jag ser en reform som angelägen inte bara för att öka möjligheterna atl markera för de unga vad som är socialt acceptabelt utan också för att lösa vissa andra mer praktiska problem vid ingripanden mot barn under 15 år. Enligt min uppfattning ger arbetsgruppens promemoria ett gott underlag för lagstiftning i ämnel. Väsentligt för mitt ställningstagande är inte minst den breda anslutning som förslaget har fått från remissinstansernas sida.

Prop. 1983/84:187 11

2.2 Vilken myndighet bör genomföra brottsutredning då barn under 15 år misstänks ha begått brott?

Mitt förslag: Polisen ges vidgad befogenhet att utreda brott av barn som inte fyllt 15 år. Befogenheten innebär inte någon inskränkning i socialnämndens ansvar på området.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (promemorian s. 111-117).

Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker arbetsgruppens förslag eller lämnar det utan erinran. En remissinstans, socialberedningen, ställer sig tveksam till om förslaget är ägnat att främja en utveckling som står i överensstämmelse med socialtjänstlagens utgångspunkter.

Skäl för mitt förslag: För brott som någon under 15 år har begått kan enligt svensk rätt straff eller annan brottspåföljd inom slraffrättsskipningen inte förekomma. 1 33 kap. 1 S brottsbalken (BrB) föreskrivs nämligen, att påföljd inte får ådömas för brott som någon har begått innan han fyllt 15 år. En följd av detta blir att de regler som i RB är knutna till att ett brott har begåtts inte utan vidare kan tillämpas på brott av barn under 15 år. Ett sådant brott skall sålunda i regel inte föranleda förundersökning, eftersom del från straffprocessuell synpunkt saknas anledning till atl utreda brottet.

Under vissa omständigheter kan domstol ändå få pröva huruvida ett barn under 15 år begått brottslig gärning. Institutet kallas enligt 13 § LUL för bevistalan. Sådan talan förs av åklagare på framställning av socialnämnd eller länsstyrelse, om det anses påkallat ur allmän synpunkt. Beträffande proceduren gäller i huvudsak samma allmänna regler som för processen i brottmål för unga över 15 år. Domstolens avgörande av saken sker genom dom. Domen innehåller endast ett uttalande antingen att rätlen funnit att den unge begått gärningen eller att det inte blivit styrkt att han begått den. Institutet, som är avsett närmast för sådant fall där barnet misslänks för en gärning av mycket allvarlig beskaffenhet, har mycket sällan använts i praktiken. Dessutom finns enligt 15 S förundersökningskungörelsen (1947:948) möjligheter att i vissa fall hålla polisförhör med elt barn vid misstanke om brott av barnet. En närmare redogörelse härför lämnar jag i det följande (avsnitt 2.3).

Om samhället anser att ett ingripande till följd av brottslig gärning av ett barn under 15 år är nödvändigt, får det i princip ske enligt de förutsättningar som anges i den lagstiftning som reglerar socialtjänstens verksamhet, dvs. främst socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Dessa lagar Irädde i kraft den I januari 1982 i samband med att barnavårdslagen från år 1960 upphörde att gälla. Den aktuella lagstiftningen bygger på grundtanken att samhället har

Prop. 1983/84:187 12

ett särskilt ansvar för att verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall få det skydd och del stöd som de behöver (12 § socialtjänstlagen).

Som socialtjänstlagen är uppbyggd är det kommunerna som genom socialnämnden har huvudansvaret för åtgärder beträffande personer under 15 år som begått brott. Med tanke på socialnämndernas roll i samrnanhang-et är deras verksamhet i första hand inte inriktad på att utreda brott i dessa fall. De har emellertid i princip en allmän skyldighet att inleda utredning av vad som kommit till deras kännedom i det fall ett behov av ett ingripande kan anses föreligga. Brottslighet kan ju vara ett tecken på bristande anpassning hos barnet som innebär att åtgärder behöver vidtas, även om detta naturiigtvis långt ifrån alltid behöver vara fallet.

I socialtjänstlagen finns ingen katalog över åtgärder som socialnämnden skall vidta då ett barn visar sig ha behov av stöd. I stället anges vissa riktlinjer för socialtjänsten. Det sägs att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar (8 §). I socialtjänstlagen finns inte några bestämmelser om tvångsåtgärder. Ingripande med tvång mot unga regleras i stället i LVU. Ett sådant ingripande skall ha sin grund i ett vårdbehov, som inte kan tillgodoses i frivilliga former inom socialtjänsten i övrigt. Bestämmelserna i LVU ersätter i viss utsträckning barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande för samhällsvård. Vård med stöd av LVU skall, om samtycke inte kan fås, beredas den som är under 18 år om antingen brister i omsorgen om honom eller något annat förhällande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvariig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende

(I §).

Den gällande regleringen vilar alltså på den principiella utgångspunkten att det är socialnämnden som har ansvaret för att vid behov vidta åtgärder, när det misstänks att ett barn under 15 år har begått en lagstridig handling. Denna ordning fungerar naturiigtvis bra i många fall. men den har också visat sig vara förenad med vissa nackdelar. Från socialtjänstens sida ställer man sig sålunda i praktiken ofta starkt tveksam till all ha hand om uppgifter som har karaktären av brottsutredningar. Detta anses kunna försvåra fortsatt samarbete med familjen för stöd och behandling. Vidare har man hänvisat till att socialtjänstens personal saknar utbildning för sådana uppgifter och att dessa är oförenliga med personalens yrkesroll. 1 praktiken blir det därför ofta så - särskilt naturligtvis i bestridda eller annars komplicerade fall - att någon utredning från socialtjänstens sida inte kommer till stånd. Eftersom polisen å sin sida normalt är förhindrad atl utreda brotlet. innebär detta ibland att någon åtgärd över huvud tagel inte vidtas från samhällets sida i dessa fall.

Prop. 1983/84:187 13

Arbetsgruppen föreslår som nämnts att polisen ges ett större ansvar för undersökning av brott som misstänks ha begåtts av barn under 15 år och att detta ansvar skall omfatta att, så långt det är möjligt, klarlägga om brott har förövats och vem som har utfört den brottsliga gärningen. Arbetsgruppen framhåller att ansvaret inte skall innebära någon inskränkning i socialnämndernas rätt och skyldighet att göra utredningar. Bestämmelserna om förundersökning i RB och i förundersökningskungörelsen bör enligt arbetsgruppens förslag gälla i tillämpliga delar.

Själv vill jag först framhålla att jag finner det klart att man inte bör ändra på principen att ansvaret för åtgärder från samhällets sida i anledning av brott av barn under 15 år normalt vilar på socialnämnderna. Därmed är emellertid inte sagt att nämnderna inte skulle kunna få hjälp av polisen med att verkställa utredningar om brott av barn under 15 år. Jag fäster därvid framför allt avseende vid att den nuvarande ordningen av allt att döma ganska ofta får den konsekvensen att även förhållandevis allvarlig brottslighet av barn under 15 år i praktiken inte blir föremål för någon åtgärd från samhällets sida. Det har visserligen varit omdiskuterat i vad mån ingripanden av samhället i sådana situationer verkligen medför några fördelar generellt sett. Den allmänna uppfattningen torde dock numera vara att det ofta ligger ett visst värde i att de unga i dessa fall möts av en reaktion som markerar var gränsen går för vad som är socialt acceptabelt. Att detta i forsla hand bör vara en uppgift för föräldrar eller andra vårdnadshavare hindrar inte att även samhället här har ett ansvar. Mycket ofta torde ett förhör tillsammans med elt uppföljande samtal vara fullt lillräckligt som reaktion, men i en del fall kan naturligtvis brottet ge en antydan om att mera fortlöpande hjälpinsatser behövs.

Jag har förståelse för att man från socialtjänstens sida finner det främmande för verksamheten att ta befattning med utredningar om brott. Detta talar för att polisens möjligheter att göra brottsutredningar i de situationer som diskuteras här bör utvidgas. Det kan ju i många fall le sig naturligt att brottsutredningar genomförs av samma samhällsorgan, oavsett i vilken åldersgrupp den misstänkte råkar befinna sig. En stor del av den brottslighet som det nu är fråga om är erfarenhetsmässigt fö. av typen gängbrottslighet, dvs. den har ofta förövats av flera ungdomar varav någon eller några kan vara över 15 år.

Vidare bör framhållas att en brottsutredning kan omfatta dels det till polisverksamheten hörande förberedande spanings- och eftertorskningsar-bele som avser att klarlägga om något brott har förövats och om det föreligger skäl till misstanke mot någon, dels den utredning som äger rum sedan missianken riktats mot någon viss person. Såsom arbetsgruppen framhåller finns inte alltid någon bestämd gräns mellan dessa stadier av polisens brottsutredning. Det ter sig därför ofta opraktiskt med en ordning som innebär att utredningar får skickas fram och tillbaka mellan polismyndighet och socialnämnd då någon under 15 år som utpekats som misstänkt

Prop. 1983/84:187 14

förnekar att ha haft med brottet att göra och utredningen därför behöver kompletteras. En sådan uppdelning av brottsutredningen mellan polis och socialnämnd är, såsom också framhållits av RÅ vid remissbehandlingen av arbetsgruppens promemoria, ägnad att medföra ineffektivitet och tung-roddhet.

Ytterligare en omständighet som man bör hålla i minnet är att anmälningar om brott normalt görs till polisen. Polisen är den myndighet som i sin övervakningsverksamhet är närmast till att upptäcka att ett brott har begåtts. Det bör därför såsom arbetsgmppen påpekar påskynda handläggningen, om polisen på eget ansvar får sätta igång en utredning. En viktig synpunkt är också att polispersonalen har utbildning för uppgiften även i den mån utredningen innefattar annat än förhör med den misstänkte. Förmågan att göra straffrättsliga bedömningar får antas vara större hos polispersonal än hos socialarbetare, något som kan vara av värde för den unge särskilt om hans inblandning inte alls har varit brottslig.

Jag är medveten om att det är en utomordentligt svår och känslig uppgift för polisen att genomföra utredningar som rör barn. De skäl som jag redovisat nyss är emellertid så starka att jag liksom remissinstanserna anser mig kunna biträda arbetsgruppens överväganden till den del dessa leder fram till att polisen bör få ökade befogenheter att verkställa utredningar i de nu avsedda fallen.

Arbetsgruppen har föreslagit att brottsutredningar i dessa situationer bör göras i förundersökningens form. Såtillvida delar jag gruppens uppfattning att jag finner det klart att vissa av bestämmelserna i 23 kap. RB i princip bör gälla även när brottsmisstankar riktas mot den som är under 15 år, dock naturligtvis med vissa modifieringar med hänsyn till att del rör sig om barn. Som arbetsgruppen framhåller kommer utredningen till övervägande del att utgöras av förhör med det barn som är misstänkt. Till detta kan komma förhör med andra delaktiga. Behövs utredning av annat slag bör hinder härför i princip inte möta.

Jag vill emellertid redan här slå fast att jag finner det mindre lämpligt att beteckna de utredningar som behöver göras i nu aktuella fall som "förundersökning". En förundersökning syftarju till att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott och om det föreligger tillräckliga skäl för åtal. Därvid måste preliminär ställning tas till uppsåtsfrågor, brottsrubricering och andra spörsmål av rättslig natur.

1 de fall som det här gäller är sådana ställningstaganden som regel inte behövliga. För socialnämnden - som skall pröva frågan om eventuella hjälpinsatser med utgångspunkt i en helhetsbedömning av barnets situation - är det normalt tillräckligt att det händelseförlopp i vilket barnet har tagit del blir närmare klarlagt. Huruvida barnets handlande formellt skulle ha betraktats som ett brott, om det varit fråga om en straffmyndig person, och hur detta i så fall skulle ha rubricerats är däremot i princip ovidkommande. Från barnets synpunkt får det dessutom betraktas som mindre lämpligt att

Prop. 1983/84:187 15

man från polisens eller åklagarens sida tar uttrycklig ställning till sådana frågor. Generellt bör i fråga om utredningar beträffande brott av barn gälla, att utredningen aldrig skall drivas längre än vad som är påkallat med hänsyn till dess syfte.

Jag vill vidare understryka att intresset av atl en utredning kan genomföras givetvis måste vägas mot de påfrestningar som utredningen kan medföra för barnet. Jag återkommer till detta i det följande men vill redan nu framhålla att personella tvångsmedel som häktning, anhållande och reseförbud av uppenbara skäl inte bör komma i fråga. Användande av andra tvångsmedel kommer jag atl diskutera närmare i det följande (avsnitt 2.5).

2.3 Avgränsningen av polisens utredningsbefogenheter

Mitt förslag: Utredning genom polisens försorg rörande brott av barn får - vid sidan av de fall då det är tillåtet i dag - ske när en utredning är av betydelse för att avgöra behovet av socialnämndens insatser rörande barnet. Någon utredning skall dock som regel inte inledas om barnet inte fyllt 12 år.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i princip med milt förslag (promemorian s. 117 - 121).

Remissinstanserna: Många remissinstanser som har berört frågan lämnar arbetsgruppens förslag ulan erinran. Främst från åklagarhåll har man dock utlrycki tveksamhet till tanken au polisens befogenheter att verkställa utredningar i vissa fall skall vara heli sammankopplade med socialnämndens behov. Bl.a. RÅ föreslår att det också skall ställas upp ett krav på att broiiet skall vara av en viss svårhcisgrad. Andra remissinstanser har liknande synpunkter.

Skäl för mitt förslag: Enligt gällande räll har polisen vissa befogenheter att hålla förhör med barn som inte uppnått siruffbarhetsåldern. Har en straff-myndig medverkat i brottslighet, kan det sålunda vara nödvändigt att höra barn under 15 år för alt kunna bedöma den äldres brottslighet. Även i vissa andra fall. då det är av särskild vikt atl erhålla uppgifter av barnet angående gärningen och dessa uppgifter ej lämpligen kan erhållas på annat sätt än genom förhör med barnet, kan del erfordras atl polisförhör äger rum. Som exempel nämns i förarbetena till förundersökningskungörelsen att det. när en minderårig bragt annan om livet eller vållat brandskada, kan vara av stor vikt att erhålla närmare kännedom om hur gärningen utförts för att kunna fastställa dödsorsaken eller brandens uppkomst och vidare föriopp. eftersom detta i sin tur kan vara avgörande för bedömandet av vissa försäkringsfrågor.

Prop. 1983/84:187 16

Avgränsningen av polisens befogenheter i nu nämnda hänseenden har kommit till uttryck i 15 § första stycket förundersökningskungörelsen. Där sägs att, om det förekommer anledning att anta att brottslig gärning blivit begången av barn som ej fyllt 15 år, förhör inte får hållas med barnet annat än för att utröna huruvida någon som uppnått nämnda ålder är delaktig eller för att efterforska gods som åtkommits genom brottet eller om det eljest är av särskild vikt att erhålla uppgifter av barnet angående gärningen samt dessa uppgifter ej lämpligen kan erhållas på annat sätt än genom förhör med barnet. Sådana förhör får enligt andra stycket i samma paragraf inte hållas utan särskilt medgivande av undersökningsledaren. I övrigt gäller enligt förarbetena för dessa förhör att de bör hållas i den ordning som är föreskriven för förhör under förundersökning, dvs. enligt 23 kap. RB, och att dessutom de allmänna föreskrifterna angående tillvägagångssättet vid förhör med barn, dvs. 16 - 19 §§ förundersökningskungörelsen, skall tillämpas. Vid sidan av formliga förhör får polisen ställa frågor till barnet, om det är absolut nödvändigt för att få reda på om barnet har begått gärningen (15 § tredje stycket förundersökningskungörelsen). Sådana mycket kortfattade förhör torde få begagnas för att spaningsverksamheten hos polisen skall underlättas, dvs. för att man skall få underlag för att bedöma om spaningsverksamheten kan avbrytas eller skall fortsätta.

Arbetsgruppen föreslår att det, vid sidan av de förutsättningar som nu gäller för att polisen skall få höra barn under 15 år, som en ny förutsättning införs att undersökningen har betydelse för socialnämnden. Enligt förslaget skall alltså undersökning rörande brottet ske 1) om det kan antas ha betydelse för socialnämndens handläggning av ärende rörande barnet, 2) om det behövs för att klarlägga huruvida någon som fyllt 15 år har tagit del i brottet, 3) om det behövs för att efterforska gods som åtkommits genom brottet och 4) om det annars är av särskild vikt att undersökningen äger rum. Som en allmän begränsning i fråga om barn som inte fyllt 12 år föreslås att undersökning får ske endast om det föreligger synnerliga skäl.

I likhet med arbetsgruppen anser jag det naturligt att en ny befogenhet för polisen att inleda utredningar anknyts till utredningens betydelse för socialnämnden. Jag kan också i princip ansluta mig till de överväganden arbetsgruppen gjort i denna fråga. Det innebär att polisen primärt bör kunna göra bedömningen av om förutsättningar för att påbörja en utredning föreligger. Socialnämnden bör dock omedelbart underrättas om att en utredning har inletts, och delsamma bör gälla barnets vårdnadshavare, om inte särskilda skäl talar mot det. Skulle socialnämnden begära att en utredning görs, måste man naturligtvis från polisens sida utgå från att en utredning har betydelse för nämnden.

Jag anser det överflödigt att ställa upp något krav på att brottet skall vara av viss svårhetsgrad. Självfallet har i enlighet med vad arbetsgruppen konstaterat den brottsliga handlingens straffvärde ett visst inflytande på frågan om utredningen kan antas, ha betydelse för socialnämnden. En

Prop. 1983/84:187 17

undersökning framstår naturligtvis typiskt sett som viktigare ju allvarligare ett brott är.

De brott som i första hand bör föranleda utredning är enligt min mening överlagda brott mot person eller egendom och brott som vittnar om en hög grad av hänsynslöshet eller grov tanklöshet i fråga om andra människors liv, hälsa eller egendom liksom över huvud taget brott som med hänsyn till sin karaktär gör det sannolikt att behov av hjälpinsatser föreligger. Narkotikabrottslighet och brott som har samband med sådan brottslighet tillhör givetvis mycket ofta den kategorien. Genomgående bör man hålla i minnet att det i första hand är omsorgen om barnets bästa som bör beaktas vid ställningstagandet. Att märka är också att brottets svårhetsgrad bara är en av de omständigheter som socialnämnden har att beakta vid den helhetsbedömning av barnets situation som ligger till grund för nämndens överväganden angående eventuella särskilda hjälpinsatser.

I fråga om den närmare utformningen av en bestämmelse om att utredning skall få göras när den är av betydelse för socialnämnden återkommer jag i specialmotiveringen. När det gäller övriga grunder för att inleda utredningar ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag, som i den delen i sak överensstämmer med 15 § första stycket förundersökningskungörelsen.

Jag anser i likhet med arbetsgruppen att särskild restriktivitet måste iakttas när det gäller att överväga om en utredning skall få äga rum om brottsmisstankar riktas mot ett barn som inte fyllt 12 år. Att helt undanta barn i så låg ålder från bestämmelsernas tillämpningsområde framstår av olika skäl som mindre lämpligt, men jag delar arbetsgruppens uppfattning att utredning i dessa fall bör få äga rum endast om det finns synnerliga skäl.

Enligt arbetsgruppen torde förslaget kunna genomföras inom ramen för redan tillgängliga resurser både hos polismyndigheter och hos socialförvaltningar. Några remissinstanser har ansett att vissa resursförstärkningar erfordras.

Genomförs mitt förslag, innebär detta att polisen får utvidgade befogenheter i fråga om utredning av brott som har begåtts av barn. I rådande statsfinansiella läge kan några resursförstärkningar inte påräknas för det här aktuella ändamålet. 1 vad mån de utredningar som det här gäller kan genomföras inom ramen för de nuvarande resurserna blir en fråga som får lösas i den ordning som gäller för polisens prioriteringar i allmänhet. Den förestående organisationsreformen inom polisväsendet (jfr prop. 1983/84:89) innebär att medborgarrepresentanterna i polisstyrelsen får starkt inflytande i dessa frågor. Bl.a. av de skäl som har angetts nyss är det inte lämpligt att göra utredningarna obligatoriska.

Såsom arbetsgruppen konstaterat bör polismyndigheten och socialnämnden samråda och dra upp de närmare riktlinjerna för verksamheten innan man inom ett polisdistrikt mer systematiskt börjar att utreda brott av misstänkta under 15 år. Självklart är det lämpligt om polismyndigheten och 2 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 187

Prop. 1983/84:187 18

socialnämnden redan före reformens ikraftträdande kommer överens om hur kontakterna skalLtas mellan myndigheterna när ett fall blir aktuellt liksom om de rutiner i övrigt som bör tillämpas.

Jag vill i det sammanhanget tillägga att jag för min del tror att det på sikt kan visa sig lönsamt att satsa på åtgärder från polisens sida niir det gäller brott av minderåriga. Vad det handlar om är ofta atl på ett tidigt stadium söka bryta en utveckling, som annars med tiden kan bli dyrbar både för den enskilde och för samhället.

Ansvaret för en utredning som påbörjats och bedrivs inom polismyndigheten bör ligga hos undersökningsledaren. Om emellertid utredningen har påbörjats på begäran av socialnämnden och nämnden därefter förklarar att den inte önskar att utredningen fullföljs, måste undersökningsledaren ta hänsyn till detta. I det fallet blir ett sådant ställningstagande från nämndens sida bindande för polismyndigheten.

Undersökningsledaren bör också innan han eller hon beslutar om undersökning och förhör särskilt beakta om det gått lång tid sedan gärningen begicks. Ju längre tid som har passerat, desto mindre angeläget blir del att inleda undersökningen eftersom, enligt vad som allmänt hävdas, barnets möjligheter att förstå att samhällsreaktionen inträffar på grund av brottet då minskar.

Enligt min uppfattning bör naturligtvis sekretess även gälla för utredningar som berör barn. Att sekretess kommer att gälla för dessa utredningar följer av 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980: 100).

2.4 Skyndsam handläggning m. m.

Mitt förslag: Skyndsamhet skall iakttas i fråga om utredningar som gäller brott av barn. Några bestämda tidsfrister för utredningarna hos polismyndighet eller socialnämnd föreskrivs dock inte. Förhören hos polisen bör såvitt möjligt utföras av poliser som har erfarenhet av och särskild fallenhet för uppgiften att hålla förhör med barn. Som regel skall en företrädare för socialtjänsten närvara.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (promemorian s. 130 och 131).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som berört frågan instämmer i vikten av en skyndsam handläggning och tillstyrker arbetsgruppens förslag eller lämnar det utan erinran. En remissinstans anser att bestämda tidsfrister för utredningarna bör föreskrivas. Socialberedningen framhåller att frågan hur man skall åstadkomma en samhällsreaktion som framför allt inträffar snabbt och uppfattas som konsekvent är den mest angelägna uppgiften när det gäller att effektivisera arbetet med de unga lagöverträ-

Prop. 1983/84:187 19

darna. Polisstyrelsen i Karishamns polisdistrikt uttalaratt handläggningstiderna f n. är helt oacceptabla och att ungdomar ofta hinrter med att dra på sig omfattande kriminalitet innan någon myndighetsreaktion förmärks.

Skal för mitt förslag: Allmänt gäller att särskild skyndsamhet skall iakttas vid behandlingen av frågor om brott av ungdomar. Enligt LUL gäller sålunda elt skyndsamhetskrav vid behandlingen av mål mot den som inte fyllt 21 år och vid handläggningen av fråga om beslut om åtalsunderiåtelse beträffande unga under 18 år. Även socialnämndens yttrande i sådana frågor skall avges skyndsamt.

Arbetsgruppen föreslår inte några bestämda tidsfrister för de nya utredningarna hos polismyndighet eller socialnämnd. Arbetsgruppen framhåller att utredningar med barn måste genomföras med största skyndsamhet och att bästa sättet att åstadkomma detta förmodligen är att organisera verksamheten på lämpligt sätt.

Arbetsgruppens överväganden och förslag rörande hur verksamheten bör organiseras är i huvudsak följande. Särskilda ungdomsrotlar eller grupper hos polisen bör underlätta att brottsmisstankar mot unga utreds snabbt. Vid sådana rotlar eller grupper behöver dessa ärenden inte rutinmässigt konkurtera med andra. Även den personkännedom som utredarna vid sådana enheter kan få bör kunna bidra till att förkorta handläggningstiderna för polisens undersökningar. I mindre polisdistrikt kan det knappast finnas vare sig behov av eller möjlighet till att inrätta särskilda rotlar eller grupper för ändamålet. Om det i dessa distrikt finns någon eller några utredare med särskild uppgift att utreda ungdomsbrott, bör det emellertid kunna bidra till att förkorta handläggningstiderna.

Vid ungdomsrotlarna eller motsvarande bör polismän med särskilt intresse och fallenhet för uppgiften arbeta. Arbetsgruppen rekommenderar också en organisation inom socialförvaltningen som gör att en representant för socialnämnden som regel kan vara med vid polisförhöret. Vid förhöret hos polisen kan mycket komma fram som inte skulle komma fram vid ett senare samtal med en utredare hos socialnämnden. Genom att en socialtjänsteman är med vid polisförhöret vet han eller hon vad som har sagts och behöver inte lita till andrahandsuppgifter. Den unge och hans vårdnadshavare vet härigenom också vad socialtjänstemannen har för informationer.

Enligt arbetsgruppen bör socialnämnden ge barnet och vårdnadshavaren möjlighet till ett uppföljande samtal. Samtalet bör hållas i omedelbar anslutning till polisförhöret medan saken fortfarande känns aktuell. Ett uppföljande samtal kan ses som ett led såväl i socialnämndens uppsökande och informerande verksamhet som i dess skyldighet att inleda utredning när någon åtgärd av nämnden kan komma i fråga. Om vårdnadshavaren inte har varit med vid förhöret, måste han eller hon efter förhöret underrättas om vad som har hänt. Om barnet eller barnets familj sedan tidigare har

Prop. 1983/84:187 20

kontakt med en ijänsieman vid socialförvaltningen, bör denne vara med vid förhöret. Ibland kan det dock. enligt vad gruppen påpekar, vara svårl eller omöjligt för en sådan tjänsteman att närvara i den utsträckning som är önskvärd.

För att socialnämnden skall kunna vara representerad vid förhören och kunna tala med barn och föräldrar i omedelbar anslutning lill förhören, kan enligt arbetsgruppen en lösning vara ett joursystem. Alt ge tillgång till sociala tjänster även utom kontorslid utgör en uiomordenlligl viktig uppgift för en fungerande socialtjänslorganisation. Behoven kan skifta efter olika lokala förhållanden och är knappast desamma i sioisladsomiäden som i glesbygd. Den närmare utformningen av jourverksaniheien måsie därför bli beroende av de lokala förhållandena. I den mån jour kan ordnas genom samarbete mellan flera kommuner är det väsenlligl all denna möjlighet tas till vara.

Det är enligt min mening av grundläggande vikl att förhören hos polisen anförtros åt befattningshavare med siirskild erfarenhet och fallenhet för uppgiften att hålla förhör med barn. Jag vill här peka på all åtskilliga polismän redan i dag har stor erfarenhet av arbete med barn och ungdom och atl utbildning när del gäller förhör med barn numera ingår i grundkursen vid polishögskolan. Det är angeliigel all man från centralt håll noga följer verksamheten så all eventuella ytterligare utbildningsbehov uppmärksammas.

Angelägel är naturligtvis också att utredningarna både hos polis och socialnämnd handläggs ytterst skyndsamt. Delta vitsordas också allmänt av remissinstanserna. Liksom arbetsgruppen anser jag del dock onödigt alt ange någon bestämd lidsgräns i författning.

Jag anser det också vara av sior vikl att en företrädare för socialnämnden — liksom naturligtvis som regel barnets vårdnadshavare - är närvarande vid förhör hos polisen. Den som företräder socialtjänsten har en särskilt viktig roll när det gäller förhör som äger rum enligl den nya grund som förordats under avsnitt 2.3. Enligl min mening är det därför mycket värdefullt om socialnämnden genom lämplig beredskap ser till all personal från socialtjänsten kan närvara vid förhören. Socialnämndens företrädare kan ju bestämma att förhöret skall avbrytas, om han eller hon anser att vad som kommit fram är tillräckligt för att socialtjänsten skall kunna ta ställning. Företrädare för socialnämnden får då också möjlighet all vid behov ställa upp när den unge inte längre behöver stanna kvar för förhör men han eller hon inte har någonstans atl ta vägen.

De lösningar arbetsgruppen förordar för att få lill stånd en ändamålsenlig och snabb handläggning har genomgående fått ell positivt mottagande av remissinstanserna. Del förtjänar nämnas atl det vid några polisdistrikt redan nu har tillskapats särskilda ungdomsenheter eller avdelats viss personal för att utreda brott av unga. Så är fallet i Stockholm. Göteborg, Uppsala, Västerås, Borlänge, Nacka och Huddinge. En ordning som liknar

Prop. 1983/84:187 21

den föreslagna, med ungdomsrotel och social jourgrupp, har lillämpals bl.a. i Västerås. Erfarenheterna av denna ordning är goda. Möjligheterna till omorganisation på säll som föreslås blir naturligtvis på både den statliga och den kommunala sidan beroende av lokala förhållanden. I fråga om polisväsendet bör erinras om alt sedan andra etappen av den förul berörda organisationsreformen på polisområdel är genomförd (jfr prop. 1983/84: 89). de lokala polisstyrelserna får slarki ökad frihet alt bilda rollar eller grupper för exempelvis sådana ändamål som avses nu. allt i den mån detta bedöms som påkallat utifrån de lokala förhållandena.

2.5 Tvångsmedel

2.5.1 Hämtning och medtagande till jörliör

Mitt förslag: Polis och åklagare får befogenhet alt anviinda inslilulen hämtning och medtagande lill förhör enligt 23 kap. RB även vid misstanke om brott av den som inle fyllt 15 år.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med milt förslag (promemorian s. 131-135).

Remi.ssinstanserna: De remissinslanser som lagil upp frågan ställer sig överlag positiva till förslaget, utom Föreningen Sveriges socialchefer som uttryckt tveksamhet.

Skäl för mitt förslag: Del är en allmän medborgerlig skyldighet all stå lill förfogande för förhör under förundersökning (23 kap. 6 S RB). Skyldigheten gäller såväl den som misstänks för brottet som vittnen; målsägande eller andra. Skyldigheten omfattar också den som inle har fyllt 15 år, i vart fall då denne inte själv är misstänkt för brolt. Om den misstänkte inte har uppnått straffbarhetsåldern skall, såsom jag redogjorde för tidigare ( avsnitt 2.2), förundersökning i regel inte inledas. Det finns därför inte någon skyldighet alt inställa sig till förhör i en sådan situation, varken för den misstänkte eller för dem som kan ha något alt säga om den underåriges förehavanden, dvs. målsägande och vittnen.

Med skyldigheten alt slå till förfogande för förhör sammanhänger en skyldighet alt inställa sig till förhör. Den skyldigheten sanktioneras genom reglerna i 23 kap. 7 och 8 SS RB om hämtning och medtagande till förhör. För alt hämtning skall få ske gäller i huvudsak atl antingen den som kallats lill elt förhör låter bli all komma eller - vid brolt som kan medföra fängelse - det skäligen kan befaras atl den som skall höras inle skulle efterkomma en kallelse eller i anledning av kallelse skulle försvåra utredningen. För att den som skall höras skall få tas med till förhör krävs att han befinner sig på platsen för ett brott och ulan giltig orsak vägrar att följa

Prop. 1983/84:187 22

med på tillsägelse. Oavsett om den som skall höras har infunnit sig frivilligt eller förts med till förhöret, är han skyldig att stanna kvar för förhör.

1 2 kap. 8 § regeringsformen (RF) föreskrivs att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot bl.a. frihetsberövande. Denna rättig-hel får begränsas endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begränsningen får ske endast genom lag. Lagbestämmelser som begränsar den nu åsyftade fri- och rättigheten finns bl. a. i 23 kap. RB i vad gäller instituten hämtning och medtagande till förhör.

Såsom jag redogjorde för tidigare (avsnitt 2.3) kan enligt förundersökningskungörelsen polisförhör med minderåriga som är misstänkta för brott hållas i vissa undantagsfall. Dessa förhör skall enligl förarbetena till kungörelsen hållas i den ordning som är föreskriven för förhör under förundersökning, dvs. enligt 23 kap. RB. Huruvida stöd i lag kan anses finnas för att tillämpa bestämmelserna om hämtning och medtagande lill förhör när brottsmisstankar riktas mot den som är under 15 år får emellertid anses oklart. Däremot är det fullt klart att dessa åtgärder får vidtas när barnet skall höras med anledning av misstanke mot en straffmyndig person.

Arbetsgruppen föreslår atl bestämmelserna i 23 kap. RB om skyldighet att inställa sig till förhör samt om hämtning och om medtagande till förhör ges en vidare tillämpning och att de skall gälla även vid misstanke om brott av den som inte har fyllt 15 år.

Med hänsyn till att det rör sig om inskränkningar i gmndlagsskyddade fri- och rättigheter anser jag att det finns ett behov av alt otvetydigt slå fast i vilka fall hämtning och medlagande till förhör får ske av misstänkta och vittnen m.fl. när misstankar om brott riktas mot den som är under 15 år. Jag anser i likhet med arbetsgruppen alt polisen, för alt få till stånd ett effektivt utredningsarbete, i princip bör ha rätt atl använda tvång av nämnt slag i de fall dåden far göra utredning om brott av barn. En annan sak är alt tillämpningen när det gäller barn bör ske med hänsynstagande lill barnets ålder och mognad och således med stor restriktivitet. Såsom betonats från några håll under remissbehandlingen bör hämtning till förhör så långt möjligt undvikas. Måste en sådan åtgärd vidtas, är det viktigt att det sker på ett diskret sätt och med all den hänsyn som förhållandena påkallar. Endast i undantagsfall bör hämtning ske av uniformerad polis eller på något ställe där uppmärksamhet kan väckas. All varken hämtning eller förhör sker i skolan annat än när mycket speciella skäl föreligger är enligt min mening av särskild vikt. Medtagande till förhör bör. utom för de fall då en misstänkt som anträffas på en brottsplats inte kan identifieras omedelbart, komma i fråga främst då det är uppenbar risk alt han annars skulle undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Prop. 1983/84:187 23

2.5.2 KvarluilUinde för förhör

Mitt förslag: Skyldigheten i 23 kap. 9 S första stycket RB all stanna kvar för förhör begränsas lill tre limmar beträffande barn under 15 år. vare sig barnel är misstänkt för brott eller inle. Om det är av synnerlig vikt kan barnel dock få stanna kvar ytterligare tre limmar.

Arbetsgruppens förslag: Gruppen har berört frågan genom all framhålla all institutet kvarhållande för förhör bör tillämpas synnerligen rcslriktivi (promemorian s. 134).

Remissinstanserna har inle berört frågan.

Skäl för mitt förslag: Den som inte är anhållen eller häktad är enligl 23 kap. 9 § RB skyldig all stanna kvar för förhör längst sex timmar. Belriiflande den som kan misstänkas för brottet kan i vissa fall denna tid utsträckas till tolv timmar. För all den hörde skall behöva inställa sig på nytt för förhör krävs synnerliga skiil och all en tidsrymd om tolv timmar har passerat från förhöret.

1 15-19 SS förundersökningskungörelsen finns detaljerade föreskrifter angående förhör med barn. Av dessa framgår bl.a. atl förhör med barn skall verkställas så alt fiira för att barnel tar skada därav inle uppkommer, all förhöret om möjligt bör hållas endast en gång och att delta bör hållas av en person med särskild fallenhet för uppgiften. RPS har efter samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen också meddelat utförliga anvisningar i ämnel (RPS FS 1977: 15). Jag finner del följdriktigt all i linje med dessa föreskrifter förorda en begränsning av den tid under vilken ell barn, vare sig barnel är misstänkt för brott eller ej, kan kvarhållas för förhör. Tiden bör lämpligen sättas till tre limmar.

I undanlagsfall kan emellertid en tid av ire limmar visa sig för kort. Detta kan vara fallet t.ex. om flera inblandade skall höras samtidigt och deras utsagor ställas mot varandra. Dessutom kan den unge ibland behöva tid på sig för atl vänja sig vid förhörsledaren och den miljö där förhöret skall äga rum. Delta gäller i synnerhet vid förhör med barn i lägre åldrar eller om förhöret rör känsliga frågor, t.ex. sexuella övergrepp mot barn. Om förhörsledaren är i tidsnöd, finns del risk för atl förhöret blir alltför pressande för barnet. Det bör därför finnas möjlighet till atl hålla kvar barnel ytterligare tre timmar, om del är av synnerlig vikl för utredningen.

Frågan om kvarhållande för förhör bör, med hänsyn lill att del rör sig om ell intrång i grundlagsskyddade fri- och rättigheter, regleras i lag.

Prop. 1983/84:187 24

2.5.3 Gripande

Mitt förslag: Rätten för polismän och enskilda att gripa den som anträffas på bar gärning i färd med att begå brott eller på flykt från brottsplatsen utsträcks till att gälla den som är under 15 år. 1 lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen) görs ett undantag så att barn som gripits enligt det nyss sagda inle blir underkastade bestämmelserna i den lagen.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att bestämmelsen i 24 kap. 7 S andra stycket RB om en enskild persons rätt att gripa, del s.k. envarsgripandel, skall kunna tillämpas även på barn under 15 år (promemorian s. 135—137).

Remissinstanserna: De allra flesta tillstyrker eller lämnar arbetsgruppens förslag utan erinran. Två remissinstanser, styrelsen för Hammargårdens yrkesskola och Föreningen Sveriges socialchefer, har uttalat tveksamhet beträffande utvidgningen av envarsgripandel till att omfatta även barn under 15 år.

Skäl för mitt förslag: 24 kap. RB reglerar förutom häktning och anhållande också tvångsmedlet gripande som vanligen föregår de förutnämnda tvångsmedlen och som är ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på prövning av frågan huruvida anhållande skall ske. Enligl 24 kap. 7 S första stycket RB får en polisman gripa en person, om skäl för anhållande föreligger mot honom och beslut om anhållande inle utan fara kan avvaktas. I andra stycket samma lagrum föreskrivs följande om envarsgripandel. "Träffas den som begått brott, vara fängelse kan följa, å bar gärning eller flyende fot, må. han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman." Det har satts i fråga om även en polisman har rätt alt gripa någon med stöd av andra stycket (Ekelöf, Rättegång III, 4 uppl. s. 34 not 66).

Enligt ett rättsfall från högsta domstolen (HD, se NJA 1978 s. 67) är bestämmelserna om gripande inle tillämpliga beträffande barn under 15 år. HD: s ställningstagande grundades bl. a. på den tankegången atl brott över huvud tagel inte ansågs kunna begås av barn under 15 år vid liden för RB: s tillkomst på 1940-talet, då fortfarande 1864 års strafflag gällde. Eftersom misstanke om brott är en genomgående förutsättning för gripande och brott enligt strafflagen definitionsmässigt inte kunde begås av barn under 15 år. menade HD att sådana barn inte heller kunde gripas. Enligt BrB, som trädde i kraft 1965, anses barn under 15 år kunna begå brott. De får dock inte straffas därför och följaktligen inte heller åtalas. Eftersom man vid denna definitionsändring vid övergången från strafflagen till BrB inte närmare ventilerade eventuella processrättsliga konsekvenser såvitt avsåg de

Prop. 1983/84:187 25

bestämmelser i 24 kap. RB i vilka begreppet "brott" förekommer, ansåg HD att gripandeinstitutet inte heller efter BrB: s tillkomst kunde tillämpas på barn under 15 år.

Ell barn under 15 år kan således inte gripas enligl 24 kap. RB för brott vare sig av polisman eller enskild person. RB: s bestämmelser om envarsgripande är de enda som ger en enskild rätt att göra något slag av omhändertagande.

Arbetsgruppen anser att benägenheten att ingripa vid brott inle bör motverkas genom kriminalisering av elt för allmänheten naturligt sätt att ingripa ulan all samma regler bör gälla för enskilds rätt alt gripa lagöverträdare oavsett dessas ålder. Jag delar arbelsgmppens uppfattning i berört hänseende och vill särskilt framhålla atl del vid exempelvis grova vålds-och egendomsbrott skulle framstå som stötande om möjligheter till gripande av barn under 15 år som las på bar gärning inte ges enskilda. Vidare anser jag all ett gripande inte skall hindras av all den enskilde är osäker på barnels ålder, låt vara all större försiktighet givetvis bör iakttas ju yngre barnet är. En bestämmelse om rätt lill envarsgripande i sådana fall bör las in i LUL. På samma säll som nu gäller enligl 24 kap. 7 § andra stycket RB bör föreskrivas all den gripne skyndsamt skall överlämnas lill närmaste polisman.

I sakens natur ligger atl skyldigheten att överlämna barnel till en polisman inle gäller för del fallet all barnel har frigetts innan polisen haft rimlig möjlighet all komma till platsen eller éll överlämnande annars i praktiken skulle ha kunnat äga rum.

När del gäller frågan om även en polisman bör ha räll lill gripande i samma situation av den som är under 15 år vill jag lill en början erinra om atl det i lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) och lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) finns bestämmelser som ger en polisman rätt alt ingripa mot sådana minderåriga i vissa fall. Enligl 2 § LTO får en polisman i vissa nödfallsliknande situationer då del finns en överhängande och allvarlig risk för den unges hälsa eller utveckling se till alt han eller hon kommer bort från den miljö där den unge påträffas. Enligl vad som uttalades under förarbetena till bestämmelsen skall institutet uppfattas som elt yttersta komplement lill socialnämndens egen uppsökande verksamhet. I 3 8 LTO föreskrivs all en polisman skall omhänderta den som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Ett sådant omhändertagande skall ske också när del fordras för att avvärja straffbelagd handling. Omhändertagande på grund av berusning kan ske även av den som inle fyllt 15 år.

LTO/LÖB-utredningen (Ju 1978:03) har i betänkandet (SOU 1982:64) Frihetsberövande vid bråk och berusning föreslagit att LOB behålls i allt väsentligt och atl LTO upphävs. I den propositionen om en ny polislag (prop. 1983/84: III) som nyligen beslutats föreslås all motsvarigheter lill 2

Prop. 1983/84:187 26

och 3 S§ LTO förs in i den nya polislagen medan LOB får kvarstå med vissa jämkningar.

Mot bakgrund av polismans befogenheter i de avseenden jag nu redovisat och med beaktande av mitt förslag om att ge polisman befogenhet alt använda bl.a. institutet medtagande lill förhör (avsnitt 2.5.1) kan del hävdas, att behovet av att utvidga polismans befogenheter enligl RB lill atl omfatta gripande av barn under 15 år kanske inte är så stort. Det kan emellertid länkas situationer där en polisman behöver tillgripa tvång som inte motsvaras av institutet medtagande till förhör. Jag tänker bl. a. på den situationen atl barnel tar till flykten innan polismannen hunnit anmoda barnel alt medfölja till förhör. Jag anser vidare alt del skulle te sig närmast stötande om en polisman inle skulle ha samma befogenhet som en enskild att gripa den som är under 15 år och som las på bar gärning. Sammanfattningsvis finner jag alltså att polismän bör ha samma möjligheter som enskilda all gripa den som är under 15 år och som anträffas på bar gärning.

Hämtning eller medtagande till förhör med därtill hörande kvarhållande innefattar en skyldighet för den som utsätts för åtgärden atl stå lill förfogande i den mån det påkallas av utredningen. Under väntetiden får den som skall höras uppehålla sig på anvisad plats inom polisens lokaler. Om del är nödvändigt får polisen ordna med bevakning (se JO 1972 s. 51). Åtgärderna innefattar inte. vilket institutet gripande kan göra, något frihetsberövande i form av förvaring i låst rum. Den som hämtats eller tagils med till förhör är således inle underkastad bestämmelserna i behandlingslagen. Däremot är behandlingslagen tillämplig pä den som "gripits på grund av misstanke om brott". Detta skulle innebära, atl i det fall ett barn under 15 år blir föremål för ett gripande, behandlirigslagen skulle bli tillämplig. Delta kan inte anses lämpligt. 1 behandlingslagens 17 S bör därför stadgas ell undantag från lagen vad gäller gripande som sker enligl LUL av barn under 15 år. Behövliga bestämmelser kan meddelas i förordning.

Avslutningsvis vill jag i delta sammanhang beröra en fråga som under senare tid uppmärksammals i debatten, nämligen den rättsliga karaktären av butikskontrollanters ingripanden mot personer som misslänks för butikstillgrepp. 1 anledning av den ståndpunkt juslitiekanslern (JK) intagit i elt ärende har stöldulredningen i sitt betänkande (SOU 1982:39) Slöld i butik, lagil upp frågan om hur del ingripande som bulikskonlrollanler normall gör mot erlappade snällare skall kvalificeras. En betydande del av sådana ingripanden gäller barn under 15 år. JK (se skrivelse 1980-02-19) har ansett att det vanligen tillämpade förfarandet, som består i dels en uppmaning all följa med lill en avskild lokal, dels en uppmaning all lämna tillbaka stulna varor och all lämna namn och adress, dels en fråga om vederbörande erkänner eller förnekar, bör anses vara ell gripande i RB: s mening. Härav följer bl.a. att delta förfarande inte enligt gällande rätt skulle kunna tillämpas beträffande barn under 15 år. JK:s uppfattning är

Prop. 1983/84:187 27

således alt de rutiner som tillämpas vid ingripandena inle slår i överensstämmelse med bestämmelserna i RB om gripande.

Stöldulredningen däremot menar all förfarandet bara innebär all den bestulne utövar sin räll alt "återta stulet gods å färsk gärning", dvs. laga självtäkl (jfr 14 § lagen om införande av BrB) varför förfaringssättet inte står i strid med RB:s bestämmelser. Slöldulredningens betänkande har remissbehandlats, men har inle föranlett lagstiftning.

Flertalet av de remissinslanser som lagil upp frågan har anslulil sig lill slöldulredningens uppfattning. Den aktuella frågan har tidigare också diskuterats av 1968 års brollmålsutredning som i sitt belänkande (SOU 1971: 10) Snalleri gav uttryck för uppfattningen all del ingripande som sker mot en misstänkt, då en butikskontrollant ber honom all följa med lill förelagels kontor för närmare utredning, inte formellt är all betrakta som ett gripande i RB: s mening.

För egen del anser jag att de rutiner som nu i allmänhet tillämpas överensstämmer med gällande räll och alt de alltså inle innebär något otillåtet förfarande och inte heller något frihetsberövande eller gripande i RB: s mening. Jag anser i stället all den praxis som utbildats är lämplig. Polisen har generellt sett inle sådana resurser all man snabbt kan komma lill platsen vid varje ingripande mot misstänkta snällare. Det skulle vara olyckligt om snatlerimisslänkla, som erkänt och lämnat tillbaka det tagna, kvarhölls en längre lid på platsen i avvaktan på all polisen får möjlighet att komma dit. Genom de nuvarande rutinerna kan ingripandena göras så skonsamma och kortvariga som möjligt. Om man anser alt butikskontrollanters ingripanden alllid skall bedömas som gripande, skulle konsekvensen bli all polis alltid måste tillkallas, något som jag enligt del nyss sagda inle anser lämpligt.

2.5.4 Beslag, husrannsakan m.m.

Mitt förslag: Beslag, husrannsakan och kroppsvisitation skall kunna företas mot barn under 15 år om del föreligger särskilda skäl därtill. RB: s bestämmelser om dessa tvångsmedel skall gälla i tillämpliga delar.

Arbetsgruppen har inle behandlat frågan.

Remissinstanserna: RÅ och länsåklagarmyndighelerna i Uppsala och Gävleborgs län påtalar som en brist i arbetsgruppens förslag all endast en reglering av tvångsmedlen i 24 och 25 kap. RB har berörts. Man anser alt frågan huruvida övriga tvångsmedel får användas mot misstänkta under 15 år borde ha diskuterats med hänsyn lill den iveksamhet som exempelvis råder om möjligheterna att mot icke straffmyndiga använda ell så frekvenl tvångsmedel som husrannsakan. Länsåklagarmyndigheten i Uppsala län

Prop. 1983/84:187 28

har påpekat atl den osäkerhet som råder på området ofta har kommit till ullryck på de kurser om olika förundersökningsfrågor som RÅ och RPS har anordnat sedan fiera år.

Skäl för mitt förslag: Möjligheterna atl vid förundersökning i brottmål använda beslag, husrannsakan och liknande tvångsmedel regleras i bl.a. 27 och 28 kap. RB. Bestämmelser som i förhållande till RB ger vidgade möjligheter till användning åV tvångsmedel under förundersökning finns också i ändra lagar, som emellertid inle är av intresse i delta sammanhang.

Om beslag ges regler i 27 kap. RB. Beslag får avse en skriftlig handling eller ell föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brolt eller ha avhänls någon genom brolt eller vara förverkat på grund av brolt. Beslag kan också ske av föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet kan befaras komma till brottslig användning. Det broti som missianken avser behöver inte vara av viss svårhetsgrad. Beslag får ske såväl hos den som är misstänkt som hos annan person. Särskilda regler finns lill skydd för anonymitetsinlresset enligt bl.a. tryckfrihetsförordningen och för andra uppgifter i skriftliga handlingar som av rättsordningen lillerkänns elt särskilt skydd.

För atl söka efter föremål som itite lämnas ul frivilligt kan andra tvångsmedel bli aktuella, såsom husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Bestämmelser härom finns i 28 kap. RB. Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning får företas vid utredning om brolt på vilket kan följa fängelse, i syfte ätt söka efter föremål som är underkastat beslag eller för atl utröna omständighet som kan ha betydelse för utredningen. För husrannsakan hos eller kroppsvisitation av annan än den misstänkte krävs att synnerfig anledning förekommer alt föremål som är underkastat beslag skall anträffas eller atl annan utredning skall vinnas om brotlet. Husrannsakan får dock alltid företas där brottet har begåtts eller den misstänkte har gripits. Husrannsakan får också företas för att söka efter en person som skall gripas, anhållas eller häktas eller inställas lill .förhör. Kroppsbesiktning får inle företas på annan än den som är skäligen misstänkt för brotlet. För användning av de tvångsmedel som nu har nämnts krävs i princip särskilt beslut av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

Som jag tidigare nämnde (avsnitt 2.5.3) har HD ansett atl gripande som straffprocessuelll tvångsmedel inle får användas beträffande den som är under 15 år. Mot bakgrund av det resonemang som HD fört får det anses tveksamt i vilken utsträckning sådana tvångsmedel som beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning enligt gällande räll kan användas mot den som är misstänkt för brolt och som inle fyllt 15 år. Något hinder torde däremot inle föreligga mot alt använda dessa tvångsmedel mot den som inle fyllt 15 år om denne inte själv kan misstänkas för brott och tvångsmedlet över huvud tagel får användas mot annan än den misstänkte.

Prop. 1983/84:187 29

Enligt min mening kan del i vissa fall vara slötande atl exempelvis husrannsakan inte skulle kunna företas hos den som inte fyllt 15 år för all möjliggöra beslag av stöldgods som denne åtkommit eller för atl efter-. Ibrska denne för hämtning lill förhör om han är misstänkt för brott. Den oklarhet som råder i fråga om möjligheten alt vidta sådana åtgärder bör därför undanröjas. Eftersom del här är fråga om all begränsa del grundläggande fri- och rältighetsskyddel enligt RF erfordras det lagstiftning på området.

När del gäller kroppsbesiklning framstår emellertid det praktiska behovet av all använda del tvångsmedlet som ganska ringa beträffande den ålderskategori varom här är fråga. Dessiitom kan lämpligheten sättas i fråga av atl använda kroppsbesiktning i fråga om barn som befinner sig i förpuberteien och i en känslig period ay sjn utveckling. Tvärtom är ett särskilt hänsynslagande lill den personliga integriteten påkallad. Kroppsbesiklning bör alltså inte få företas i fråga om denna ålderskategori.

Ell tvångsmedel som arbetsgruppen inte har berört är kvarstad. Åtgärden alt kvarsladsbelägga egendom har till syfte atl säkersiälla en ekonomisk prestation, som kan utdömas i brottmål. Åtgärden synes därför ha ytterligt marginell betydelse i fråga om lagöverträdare under 15 år. Någon anledning atl låta en reglering omfatta delta tvångsmedel föreligger därför inte.

Jag anser således all de tvångsmedel som bör komma i fråga mot barn under 15 år är beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. De bör självfallet tillämpas restriktivt, vilket bör markeras i lagtexten genom all särskilda skäl skall vara för handen. Misstanke om allvarligare brottslighet eller brottslighet av större omfiiilning bör i allnlänhei föreligga. I fråga om beslag bör som elt särskilt skäl anses att förverkande av föremålet kan ifrågakomma. Regleringen bör ske i LUL genom en hänvisning till RB:s bestämmelser.

2.6 Dokumentation

Mitt förslag: Uppgifter som rör brottsmisstankar mot barn får inle tas in i personregister hos polisen.

.Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (promemorian s. 138-142).

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig i frägan föreligger en övervikt för arbetsgruppens förslag. Från flera håll har man dock ansett alt register för statistik och forskningsändamål efter de linjer som anges i ett till prornemorian fogat särskilt yttrande bör övervägas närmare.

Prop. 1983/84:187 30

Skäl för mitt förslag: Socialnämndernas och polismyndigheternas skyldig-hel all dokumentera sin verksamhet kan hänföras både lill allmänna för-vallningsrällsliga principer och till bestämmelser i de lagar som reglerar respektive myndigheters verksamhet. Dokumentation kan bestå av mer eller mindre formbundna anteckningar som förs av myndigheterna. En myndighet är med vissa undanlag skyldig atl registrera allmänna handlingar när de har kommit in lill eller upprättats hos myndigheten. Utöver dessa register, som innefattas i uttrycket diarier, kan del hos olika myndigheter finnas register av olika slag, vilkas syfte är alt möjliggöra eller underlätta myndighetens egen verksamhet. Myndigheterna kan därutöver ha skyldighet atl lämna uppgifter för statistik och forskningsändamål.

De från inlegriletssynpunkt känsligaste frågorna i detta sammanhang är de som rör personregister. Personregister är sådana sammanställningar av uppgifter som gör del lätt eller i vart fall möjligt atl få fram upplysningar om en viss person. Ett personregister kan också beslå av akter som förvaras på ett sådant säll all del går lätt atl få fram personakler på dem som finns i registret. Personakler med sökregister bildar därför personregister. Ofta avses dock med personregister endast sammanställningar av uppgifter som gör uppgifterna mera omedelbart tillgängliga i ett sammanhang.

Arbetsgruppen har särskilt övervägt den känsliga frågan om inrättande av personregister och därvid konstaterat atl det inom varje socialförvaltning måste finnas den typ av personregister som beslår av personakler och sökregister. Något register hos polisen bör emellertid enligl gruppen inle inrättas.

Som skäl för att inle inrätta register hos polisen anför arbetsgruppen i huvudsak följande. Genom registrering skulle möjligen vissa praktiska fördelar vinnas i arbetet med att avhålla ungdomar som befinner sig i en riskzon för brott. Vilka risker som är förknippade med all hamna i ell belaslningsregister har visserligen knappast belagts men misstron och oviljan mot sådana register är i allmänhet påtaglig. De praktiska fördelarna är så osäkra atl de inte motiverar införandet av bestämmelser i detta sammanhang. I ett sådant register skulle dessutom göras anteckningar om brott utan att misstankarna prövats av domstol eller ens av åklagare. Till detta kommer den betydelse lokala förhållanden och förutsättningar avses få för frågan om undersökning skall göras eller inle. Slumpmässighelen i fråga om registrering blir därmed större.

Det sagda avser inte de arbetsregister som måste finnas hos polisen medan en utredning pågår. Arbetsgruppen har inte heller riktal någon kritik mot en metod som används på något håll, nämligen alt i sökbar form spara "sista" utredningshandlingarna om den Unge, eftersom delta i hög grad underlättar bl.a. all den unge får behålla samma förhörsledare vid misstanke om nya brott.

Prop. 1983/84:187 31

Av huvudsakligen samma skäl vill arbetsgruppen inle heller föreslå att personregister för statistiska ändamål inrättas. Arbetsgruppen anser det dock värdefullt alt de möjligheter som finns all genom statistik få bidrag lill våra kunskaper om ungdomsbrottslighet utan all personregister upprättas tas till vara. Arbetsgruppen framhåller härvid att de uppgifter som kommer fram vid polisens undersökningar ger möjlighet till statistik - utan anknytning till personnummer - över antalet utredda brott samt bl.a. den misstänktes kön och ålder, antalet delaktiga i varje brolt och antalet brott som den misstänkte anses bunden till vid varje utredningstiilfälle. Enligt arbetsgruppen finns från inlegritelssynpunkl inte några invändningar mot atl sådana uppgifter används för statistiska ändamål.

Jag vill för egen del till en början liksom arbetsgruppen framhålla att de åtgärder som myndigheterna vidtar och som rör enskilda på något sätt måste dokumenteras. Det är en förutsättning för att den enskilde skall kunna få insyn i ärenden som rör honom och för atl tillsynsorgan som t. ex. JO och JK skall kunna utöva sina uppgifter. En ev. besvärsprövning förutsätter också atl det överklagade beslutet och underlaget för detta finns bevarat. Även för myndighetens egen del är viss dokumentation nödvändig, särskilt om ell ärende skall överläs av en annan handläggare. För myndighetens arbeisplanering krävs en överblick som man endast kan få om del finns tillräcklig dokumeniaiion.

Liksom arbetsgruppen anser jag emellertid atl någon registrering i personregister hos polisen inle skall få ske. Jag vill i det sammanhanget betona den fakultativa karaktären av den reform som jag nu föreslår beträffande utredning av brolt av barn under 15 år. Alt förutsättningarna utformats fakultativt är som jag tidigare redogjort för beroende på bl. a. den inverkan lokala förhållanden och förutsättningar bör ha på frågan om en utredning skall göras eller inte. Detia medför emellertid atl en viss slumpmässighel i fråga om registreringen kan bli följden. Det underlag som lämnas för statistiska ändamål kan då bli så brisifålligt att värdet av statistiken kan diskuteras.

Jag är självfallet medveten om att en tillförlitlig statistik, särskilt om den innehåller uppgifter om återfall, skulle öka våra kunskaper om brottslighetens omfattning och karaktär hos barn och unga. Om statistiken dessutom upplyste om vilka åtgärder som vidtogs i fråga om unga lagöverträdare skulle den också bidra lill bättre kunskap om effekten av olika åtgärder. De centrala myndigheterna kan också behöva särskild statistik för all utöva sin tillsyn och för att utveckla metoder för alt förebygga ungdomskrimina-liiei.

Sammanfattningsvis anser jag emellertid övervägande skäl tala för att man avvaktar utfallet av den nu föreslagna reformen innan ställning las till den från inlegriletssynpunkt känsliga frågan om registrering av brottsmisstankar mot barn skall få ske i personregister hos polisen. Jag anser därför inte att man f n. bör öppna någon möjlighet till en sådan registrering.

Prop. 1983/84:187 32

3 Ikraftträdande

Den reform som det här gäller kräver åtskilligt förberedelsearbete. Bl.a. kan det finnas ett behov av att berörda myndigheter meddelar allmänna råd i del aktuella ämnet. Det är av största vikl alt genomförandet förbereds noggrant eftersom det här gäller mycket känsliga och svåra uppgifter för polisen. Jag föreslär att lagändringarna får träda j kraft den 1 januari 1985.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förelag till

1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

2. lag om ändring i rättegångsbalken saml

3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl,

Förslagen bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 3.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

I 13-19 SS tas upp särskilda bestämmelser i fråga om misstanke om brolt av barn under 15 år- Före 13 S har förts in en ny rubrik som läcker innehållet i det nya avsnjttet. Genom att tillämpningsområdet angetts i rubriken har de följande bestämmelserna kunnjit utforrnas på elt enklare sätt.

13 S

1 första stycket anges under skilda punkter fyra olika förutsättningar för all en utredning skall få inledas. Punkt 1 är ny medan punkterna 2-4 har sin motsvarighet i 15 § förundersökningskungörelsen. Av hänvisningen i 14 § till 23 kap. 3 S RB följer att utredningen inleds ay polismyndigheten eller åklagaren.

Genom anknytningen i punkt I till socialtjänstens insatser med avseende på barnet markeras att åtgärder från del allmärvnas sida på grund av brott av barn under 15 år i princip ankommer på sociala myndigheter, dvs. i första hand socialnämnden.

Bestämmelsen ger möjlighet för poli eller åklagare att inleda utredning på begäran av socialnämnden såväl i enskilda fall som efter mera generella

Prop. 1983/84:187 33

överenskommelser. Någon uttrycklig begäran från nämndens sida behövs inte. Del räcker alt del kan antas att en utredning har betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på barnel, i första hand enligt socialtjänstlagen och LVU. Mot socialnämndens önskan får emellertid en utredning med stöd av punkt I inte genomföras. Innan nämnden har tagit ställning får dock förhör hållas med barnet (se 15 S andra stycket). Del ankommer självfallet på socialnämnden själv att bestämma vilka tjänstemän som skall vara behöriga alt lämna besked av nu avsett slag.

Del bör framhållas atl bestämmelserna inle berör socialnämndens möjligheter all själva göra utredning ulan endasi frågan i vad mån polismyndighet eller åklagare får agera.

Ofta kan en utredning inledas med stöd av såväl punkt I som någon av övriga punkterna i första stycket. Vilken punkt som åberopas får betydelse om socialnämnden och polismyndigheten har olika uppfattningar i frågan om en utredning skall äga rum eller inte.

Är ett brott redan vid anmälan erkänt och klart, t.ex. ett bulikssnalteri där barnel erlappals på bar gärning och lämnat tillbaka det tagna, behöver i regel inle någon polisutredning ske annat än om barnets identitet måste klarläggas. Ärendet kan i stället efter ett kort förhör överlämnas direkt lill socialnämnden, om del bedöms vara av betydelse för insatser från nämndens sida. Skulle del vid nämndens handläggning av ärendet visa sig alt gärningen behöver utredas närmare, bör polisen biträda med det, i den mån del kan ske utan att andra uppgifter eftersatts. Finns det misstanke om atl andra har varit delaktiga i ell brolt som barnel för sin del har erkänt, får behovet av polisutredning bedömas i förMa hand med utgångspunkt i behovet av utredning om de andras brottslighet. Är de andra som misslänks för delaktighet över 15 år kan behovet av utredning vara atl bedöma enligt punkt 2.

Gemensamt för alla lyra punkierna är att en utredning /ri/- inledas, dvs. den är inle obligatorisk. Häri ligger en skillnad i förhållande lill vad som i princip gäller om brottsmisstankar mot någon som uppnått sirafl"barhelsål-dern. Särskilt i fråga om punkt 1 innebår delta atl hänsyn kan las till omständigheierna i del enskilda fallet och till lokala förutsättningar och överenskommelser mellan polismyndighet och socialnämnd saml nämndens möjligheter atl själv göra utredning.

Enligt andra stycket krävs synnerliga skäl för att en utredning skall få inledas mot ett barn som inte har fyllt 12 år. Någon förändring i praktiken torde detta inle innebära när del gäller punkierna 2-4. eftersom motsvarande bestämmelser i förundersökningskungörelsen har lillämpals med största restriktivitet i sådana fall.

12-årsgränsen innefattar en avvägning mellan utredningsiniressel och hänsynen till barnet. Del är dessutom uppenbart att barnet måste ha uppnått en viss mognad för atl en utredning över huvud taget skall framstå 3 Riksdagen 1983/84. I saml. \r 187

Prop. 1983/84:187 34

som meningsfull. Ju yngre barnet är, desto starkare skäl talar för all socialnämnden ombesörjer den utredning som kan behövas rörande barnet. Detta gäller framför allt om utredningen inte motiveras av något annat skäl än all den kan ha betydelse för socialnämnden.

Enligl tredje stycket skall barnets vårdnadshavare och socialnämnden omedelbart underrättas om all en utredning har inletts. Har barnel råkat i svårigheter är del givetvis föräldrarna som i första hand skall la ansvar för barnel. Såväl föräldrarna som barnel kan emellertid behöva stöd från det allmännas sida. Del är därför naturligt atl också socialnämnden underrättas oavsett på vilken grund utredningen har inletts. I fall som avses i första stycket punkt I har socialnämnden ibland redan kännedom om brottsmisstanken. Nämnden bör givelvis ändå få reda på när en utredning inletts.

Underrättelse till vårdnadshavare är inle obligatorisk ulan kan underlåtas om det finns särskilda skäl, t.ex. om barnet bestämt motsätter sig del och undersökningsledaren bedömer atl en underrättelse mer skulle kunna skada än hjälpa barnet.

14S

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) skall flertalet av bestämmelserna i 23 kap. RB rörande förundersökning i allmänhet gälla även beträffande brottsutredning som avser barn under 15 år. Lämpligen hör i lagen direkt anges vilka bestämmelser i 23 kap. som skall vara tillämpliga. I de fall avvikelser behövs har bestämmelser meddelats i förevarande lag.

En utredning med anledning av brottsmisstanke mot den som inle fyllt 15 år syftar inte till åtal eller till lagföring i annan form. Därav följer att 23 kap. 1 S första stycket inte skall tillämpas. Syftet med utredningen framgår i stället av 13 S.

Enligl 23 kap. I § andra stycket får vid angivelsebroll förundersökning inledas trots atl angivelse inte föreligger om del skulle innebära fara atl avvakta en angivelse. Riktar sig vid sådana brott misstankarna mot någon som är under 15 år finns inte anledning all öppna möjlighet för polis eller åklagare all inleda en utredning innan angivelse föreligger. Någon hänvisning har därför inle gjorts till 23 kap. I § andra stycket.

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) är det vid en utredning som inletts med slöd av 13 § första stycket I tillräckligt all del händelseförlopp i vilket barnet har tagit del blir klarlagt. Däremot är det inte meningen att ställning skall las till frågor om gärningen formellt varit att betrakta som ett brolt om den begåtts av en straffmyndig person eller hur den i så fall skulle ha rubricerats. Har utredningen inletts med stöd av 13 S första stycket 2 eller 3 framgår direkt av* dessa bestämmelser vad utredningen syftar lill. 1 fråga om punkt 4 kan lägel ofta förutsättas vara detsamma som beträffande punkt I, nämligen atl något utöver händelseförloppet inle behöver klarläggas. Med hänsyn till det sagda har någon hänvisning inte gjorts till 23 kap. 2 8 RB.

Prop. 1983/84:187 35

Av hänvisningen till 23 kap. 3 § framgår bl. a. att såväl polismyndigheten som åklagaren är behöriga att inleda utredningen. Normall bör undersökningsledningen i här avsedda fall ankomma på polisen, men exempelvis i del fall åklagarinträde sker mot slraffmyndiga vid gängbrollslighet kan del vara naturligt all åklagaren är undersökningsledare i fråga om samtliga misstänkta, däri inbegripet dem som inle fyllt 15 år. Elt särskilt skäl för atl åklagaren skall inträda som undersökningsledare kan vara atl frågan om bevistalan aktualiseras. Oavsett vem som har ledningen av utredningen är principen densamma som f n., nämligen all utredningsarbetet huvudsakligen sker genom polisens försorg.

Allmänt gäller atl utredningen skall bedrivas på elt opartiskt sätt och så att inle någon onödigtvis utsätts för misstanke eller drabbas av kostnad eller olägenhet, atl den skall bedrivas skyndsamt och alt förhör får hållas med alla som kan antas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen. Detta framgår av hänvisningen lill 23 kap. 4 och 6 SS RB. Eftersom utredning inle är obligatorisk i de aktuella fallen behövs inle någon hänvisning till 4 a S.

Enligt 15 S första stycket skall, om hinder inle möter, en socialtjänsle-man närvara vid förhör med barnel. Vidare framgår av hänvisningen lill 23 kap. 10 S RB att vårdnadshavaren bör närvara om del kan ske utan men för utredningen. Något behov av juridiskt biträde i form av en offentlig försvarare torde däremot inle föreligga, eftersom utredningen inle syftar till lagföring. Hänvisning har därför inle skett till 23 kap. 5 S RB. Förs bevislalan mot barnel enligl 19 § ligger saken annoriunda lill. Av hänvisningen i den paragrafen lill bestämmelserna om allmänt åtal för brott för vilket är stadgat fängelse i mer än elt år, följer alt offentlig försvarare då kan förordnas.

1 enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1 och 2.5.2) bör möjligheterna lill hämtning och medlagande till förhör samt möjligheten till kvarhållande för förhör föreligga beträffande misstänkta och vittnen m.m. även då brottsmisstankar riktas mot någon som inte uppnått straffbarhetsåldern. 1 enlighet härmed haren hänvisning skelt till 23 kap. 7-9 SS RB. Som framgår av förslaget om ändring i RB skall den som är under 15 är som regel inte vara skyldig all kvarstanna för förhör längre än tre timmar.

Vad som sägs i 23 kap. 10-12 SS om förfarandet vid förhör bör i stort sett gälla även vid en utredning som rör barn. Skolöverstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande atl del ofta kan vara så atl personal vid skolan bättre känner barnet än personal från socialnämnden. Styrelsen framhåller bl.a. alt skolkuratorn, skolsköterskan, skolpsykologen eller någon lärare -exempelvis lärare för invandrarbarn - många gånger har kännedom om barnels hemförhållanden och sociala situation och alt barnet ofta känner trygghet inför dessa personer. Skolöverstyrelsen föreslår därför alt någon sådan person som väl känner barnel får närvara vid förhör hos polisen

Prop. 1983/84:187 36

eftersom de därigenom kan ges tillfälle alt hjälpa och stödja barnet och att anlitas i efterföljningsarbetel.

Jag kan för egen del ansluta mig lill skolöverstyrelsens synpunkter. Atl undersökningsledaren, där förhållandena så medger, kan tillåla närvaro av denna personkategori framgår av hänvisningen lill 23 kap. 10 S andra stycket RB. Av hänvisningen till tredje stycket följer, som redan nämnts, att den som har vårdnaden om barnel också får närvara om det kan ske ulan men för utredningen.

I 23 kap. 13-15 SS finns bestämmelser för vissa speciella situationer under en förundersökning. Av dessa torde endast 13 S första stycket och 14 S få aktualitet. 16 § reglerar användningen av tvångsmedel under förundersökning. Den frågan regleras i stället av 16 och 17 SS i förevarande lag. Av 23 kap. 18 § RB blir endast andra stycket aktuellt att tillämpa. 20. 22 och 23 SS. som rör åtalsfrågor, skall inle gälla utredningar som avses nu.

15 S

Bestämmelsen i första stycket om all en företrädare för socialtjänsten i princip skall vara närvarande vid förhör med barn har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) och i anslutning lill 14 S. Att en social-ijänsleman är närvarande är betydelsefullt inle minst för socialnämndens egen utredning.

Om en utredning har inletts innan nämnden har yttrat sig angående utredningens betydelse för nämnden, får utredningen enligt andra stycket omfatta endast förhör med barnel. Ett protokoll över förhöret skall då omgående tillställas nämnden, förutsatt all brottsmisstanken fortfarande kvarstår. Meddelar socialnämnden, efter all ha tagit del av förhörsprotokollet, atl utredningen inle har någon betydelse för nämnden, skall den läggas ned.

Enligt 23 kap 3 S fiärde stycket RB får sådana åtgärder för utredning av brott som inle kan uppskjulas ulan olägenhet vidtas innan förundersökning har inletts. Bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf får anses ta över förstnämnda bestämmelse. Det innebär atl provisoriska ulredningsåtgärder inle kommer i fråga när en utredning enligl 13 S första stycket punkt I kan bli aktuell.

I6S

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om i vilka fall en polisman eller enskild person får gripa ell barn som inle fyllt 15 år. Bakgrunden lill förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3). De förutsättningar som skall gälla för att gripa ett barn överensstämmer med rekvisilen för det s. k. envarsgripandel enligt 24 kap. 7 S andra stycket första meningen RB. Rätten enligl andra meningen i samma stycke alt gripa den som är efterfysl för broll saknar aktualitet när del gäller barn under 15 år. Del nuvarande uttrycket "pä flyende fot" har av

Prop. 1983/84:187 37

språkliga skäl ersatts med "på flykt från brollsplalsen". som är avsett att ha samma innebörd.

Bestämmelserna är uttömmande. Inte heller en polisman får alltså gripa ett barn under 15 år under andra förulsättningar än som anges i första stycket. En annan sak är atl polisen i vissa fall kan ha befogenhet all verkställa tillfälliga omhändertaganden.

Svårigheter kan föreligga att på platsen utröna barnets ålder. Jag har därför inte ansett del lämpligt iit i lag ange en särskild åldersgräns under vilken del måste iakttas större resiriklivitet för ell gripande. En bedömning på platsen av det angelägna i ett gripande kan också vara svår alt göra. Givetvis bör ändå. såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, vid tillämpningen av denna paragraf eflerslrävas större försiklighel ju yngre barnel är.

Enligt andra stycket skall polismyndigheten eller åklagaren omedelbart besluta om barnel skall friges eller kvarhållas för förhör. Skall barnel inle kvarhållas. får del omedelbart avkigsna sig. Beträffande frågan om den lid ett barn får kvarhållas för förhör hänvisas till vad som sägs i anslutning till förslaget om ändring av 23 kap. 9 S RB.

178

I paragrafen regleras vilka tvångsmedel i RB som får användas mot barn. Bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4). Endasi beslag, husrannsakan och kroppsvisitation får användas. Tvångsmedel enligl 24-26 kap. får inle användas, frånsett att enligt 16 S gripande får ske i vissa fall. Atl resiriklivitet skall iakttas vid användande av tvångsmedel mot barn markeras genom atl i paragrafen anges all särskilda skäl skall föreligga för alt använda tvångsmedlen. Innebörden härav har angetts i den allmänna motiveringen.

Enligt 27 kap. 7 och 8 S8 RB skall ett beslag hävas om ålal inle väcks inom viss där angiven frist. När del gäller beslag som rör barn under 15 år får i stället väckande av bevistalan eller talan om förverkande utgöra förutsättning för beslagets bestånd.

18 8

Paragrafen reglerar vad som skall ske när en utredning som har inletts med slöd av 13 8 första stycket I avslutas. För socialnämndens fortsatta handläggning är del givetvis betydelsefullt alt nämnden får del av protokollet från utredningen.

Någon mera ingående utredning om händelseförloppet är ofta inte nödvändig för atl socialnämnden skall kunna avgöra vilka åtgärder som kan bli aktuella från nämndens sida. En noggrannare utredning kan däremot behövas för att det skall kunna bedömas om barnets uppgifter är sanna. Även om barnet tar på sig skulden för vad som har inträffat, måste barnets uppgifter i princip stödjas av andra omständigheter. Inle minst för den

Prop. 1983/84:187 38

unges egen skull kan I. ex. ansvarsfördelningen inom elt kamratgäng behöva klariäggas. Liksom vid andra utredningar måste de omständigheter som talar för alt den misstänkte inte är delaktig noggrant uppmärksammas.

Om del i del enskilda fallet bedöms lämpligt, kan socialnämnden i ell uppföljande samtal ta upp frågan om vad den unge kan göra för alt ställa lill rätta vad han gjort.

19 8

Paragrafen, som behandlar institutet bevislalan, motsvarar nuvarande 13 och 14 SS. I sak innebär bestämmelsen lill en början den nyheten all även vårdnadshavaren har getts möjlighet atl påkalla bevislalan. Till skillnad från arbetsgruppen har jag ansett att denna möjlighet bör öppnas. Visserligen bör man kunna utgå från att socialnämnden i sitt handlande normall förutsätter att barnet inte har begått brott i större utsträckning än barnet medgivit eller möjligen nämnden tillsammans med vårdnadshavaren finner klariagt. Vidare gäller ju alt, om fråga angående omhändertagande enligl LVU skulle komma upp, bevisningens styrka får prövas i förvaltningsdomstolarna. Inte desto mindre kan det i vissa av de fall som det här gäller tänkas finnas ett befogat intresse för vårdnadshavarna att, om de är övertygade om barnets oskuld, kunna utverka all frågan blir prövad av domstol.

En nyhet i paragrafen är vidare atl möjligheten lill tvångsmedelsanvändning gjorts mer restriktiv genom en hänvisning till 17 8.

1 övrigt har gjorts språkliga justeringar.

5.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

23 kap.

Paragrafen behandlar institutet kvarstannande för förhör, dvs. den reglerar den maximitid under vilken den som skall höras är skyldig atl stanna kvar för förhör. Den tiden är i allmänhet sex limmar. Gällande rätt torde utgå från att bestämmelserna i princip även avser barn under 15 år, vare sig barnet hörs i anledning av misstanke om eget broll (15 8 förundersökningskungörelsen) eller förhöret avser misstanke mot någon straffmyndig person.

Som framgår av förslaget om ändring i LUL (14 S) skall genom en hänvisning lill 23 kap. 9 8 RB institutet kvarstannande för förhör också tillämpas vid en polisutredning beträffande den som inte är straffmyndig.

1 ett nytt andra stycke föreslås i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) i princip en begränsning lill tre limmar av den tid under vilken ett barn under 15 år skall kunna kvarhållas för förhör. Om det är av synnerfig vikt för utredningen, ges emellertid möjlighet atl hålla kvar barnel för förhör under ytteriigare tre timmar.

Prop. 1983/84:187 39

De angivna lidsgränserna hindrar inle atl barnel frivilligt kan få stanna kvar på en polisstation, t.ex. om förhöret ägt rum nattetid och barnet just då inle har någon annanslans all la vägen. Del bör emellertid understrykas att barnel inte får hindras alt avlägsna sig.

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

17 8

1 paragrafen anges i vilka fall behandlingslagens bestämmelser om häktad skall ha motsvarande tillämpning på andra personkategorier. Behandlingslagen är tillämplig bl. a. på den som "gripits på grund av misstanke om brott". I ett nytt andra stycke föreslås all elt undantag görs beträffande barn som gripits med stöd av 16 8 LUL. Bakgrunden lill förslaget har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3).

Jag vill i anslutning härtill understryka atl del självfallet inle får förekomma all barn under 15 år i här avsedda fall förvaras i polisarrest.

6 Hemställan

Jag hemställer att lagrådels yttrande inhämtas över förslagen fill

1. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

2. lag om ändring i rättegångsbalken saml

3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1983/84:187 40

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammantriide 1984-03-30

Närvarande: fd. juslitierådet Petrén. justitierådet Rydin. regeringsrådet Voss.

Enligl lagrådet den 16 mars 1984 tillhandakommel utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justiliedepariemeniei Wickbom besluiai inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare,

2. lag om ändring i rättegångsbalken saml

3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingegerd Thuresson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Enligl förslaget införs en underrubrik som avser heslämmelserna i de följande 13-19 88. Dessa beslämmelser gäller enligt rubriken i fråga om misstanke om brolt av barn under femton år. Tillämpningsområdet har därför inte angivits i respektive paragraf. Denna lagstiftningsteknik medför visserligen att bestämmelserna kan utformas på ett enklare sätt än om tillämpningsområdet anges i varje paragraf. Enligl lagrådels mening förio-rar emellertid bestämmelserna i klarhet, om man för atl förslå deras tillämpningsområde är hänvisad till en underrubrik. Någon annan underrubrik finns inte i lagen. Lagrådet anser att tillämpningsområdet bör framgå av respektive paragrafs formulering och atl den föreslagna underrubriken bör utgå. I sådant fall bör också Ijärde dels-satsen i den föreslagna lagens ingress utgå.

14 8

Genom hänvisningen i förevarande paragraf till 23 kap. 13 8 första stycket rättegångsbalken öppnas möjlighet att i samband med utredning huruvida barn under femlon år begått brott hålla vittnesförhör inför rätten.

Prop. 1983/84:187 41

113 8 andra stycket - vartill hänvisning ej görs - ges i dess andra och tredje meningar regler om alt rörande förhöret vad om bevisupptagning utom huvudförhandling är stadgat skall gälla, all den misstänkte skall erhålla fillfälle att närvara vid förhöret samt att ersättning för hans inställelse skall utgå av allmänna medel i enlighet med vad som gäller för tilltalad som åtnjuter rättshjälp. Då dessa regler synes vara av betydelse även beträffande sådant förhör varom nu är fråga, förordar lagrådet, alt hänvisning i förevarande paragraf görs även till 23 kap. 13 8 andra stycket andra och tredje meningarna.

15 8

Om vad lagrådet inledningsvis anfört godtas, kan paragrafens första stycke ges exempelvis följande lydelse: "Under utredning som avses i 13 8 skall, om hinder inte möter, företrädare för socialtjänsten närvara vid förhör med barnel."

16 8

I enlighet med vad lagrådet inledningsvis anfört föreslås all i paragrafens början orden "före femlon års ålder" införs mellan orden "barn" och "begått".

17 8

På förul anförda skäl föreslås all i paragrafens början orden "att före femlon års ålder ha begått ett" införs mellan orden "för" och "brott".

I paragrafens andra mening hänvisas lill 27 kap. 7 och 8 88 rättegångsbalken. Med hänsyn till innehållet i dessa paragrafer föreslås all meningen får följande lydelse: "Vad som i 27 kap. 7 och 8 88 sägs om ålal och om verkan av alt åtal inte väcks skall i stället avse bevislalan och talan om förverkande och verkan av atl sådan talan inte väcks."

Genom alt det i paragrafens första mening utsågs alt användningen av tvångsmedel är begränsad lill beslag, husrannsakan och kroppsvisitation får del anses klart all andra tvångsmedel såsom t.ex. telefonavlyssning enligl 27 kap. 16 § och lagande av fingeravtryck enligt 28 kap. 14 8 inte får förekomma i dessa fall.

19 8

På förul anförda skäl föreslås alt i paragrafens början orden "alt före femlon års ålder ha begått elt" införs mellan orden "för" och "broll".

4 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 187

Prop. 1983/84:187 42

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

23 kap. 9 S

1 likhet med vad som sedan gammalt har varit brukligt i lagstiftningen används i rättegångsbalken "han" (honom, hans) såsom pronomen för den - man eller kvinna - som avses med en bestämmelse. Denna teknik, som har praktiska fördelar i lagsammanhang, torde inle ha föranleil missförstånd eller osäkerhet i rättstillämpningen. 1 det remiticrade förslagel lill ny lydelse av förevarande paragraf har bl.a. den ändringen gjorts atl "han" kompletterats med "eller hon". En sådan ändring leder lill en onöjakiig inkonsekvens i den gällande regleringen i 23 kap. Där förekommer nämligen elt flertal andra med 9 8 närbesläktade beslämmelser i vilka på sedvanligt sätt endast "han" (honom, hans)används som pronomen, se t.ex. 7, 8. 10 och 13 §S. Med hänsyn härtill föreslår lagrådet all orden "eller hon" på tre ställen i förevarande paragraf enligt del remitterade förslagel får utgå.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Förslaget lämnas ulan erinran.

Prop. 1983/84:187 43

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-04-12

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Leijon, Peterson, Boström, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om utredning av brott av barn under 15 år

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare,

2. lag om ändring i rättegångsbalken samt

3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Lagrådet har godtagit de remitterade förslagen i sak men förordat en del redaktionella justeringar. Jag har ingen erinran mot dessa. Jag förordar dessutom några smärre språkliga jämkningar.

Med anledning av vad lagrådet i anslutning lill 17 8 lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har anfört angående tvångsmedelsanvändning mot barn vill jag för tydlighetens skull framhålla all det i fortsättningen liksom hittills naturligtvis kan länkas förekomma all fingeravtryck behöver tas av ell barn för utredning av någon annan persons broll på vilket fängelse kan följa. Delta har i så fall stöd i 28 kap. 14 8 första stycket andra meningen rättegångsbalken.

Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 mars 1984.

Prop. 1983/84:187 45

Bilaga I

Sammanfattning av promemorian (BRÅ PM 1982:3) De unga lagöverträdarna

Arbetsgruppen har haft i uppdrag att utreda vilka åtgärder som hör vidtas från samhällets sida när ungdomar under 15 år har begått eller misslänks ha begått brolt. Den huvudsakliga uppgiften har varit all överväga i vad mån och på vilket sätt misstankar om brolt av sådana unga kan bli ordentligt utredda i större utstriickning än som sker för närvarande. I uppgiften har ingått atl pröva vilka möjligheter som bör finnas att använda tvång mot sådana unga på grund av misstanke om brott. Uppdraget har också omfattat alt pröva hur samhället skall markera för de unga var gränserna går för vad som år socialt acceplabell saml all överväga frågan om registrering skulle vara ell belydelsefiillt medel all nå ett positivt resultat.

Enligt direktiven har arbetsgruppen haft att utgå ifrån att det varken för den unges egen del eller från samhällets synpunkt är lillfredssliillande alt lagsiridiga handlingar som begås av unga under 15 år ofta inle föranleder någon som helst åtgärd.

För att sådana brott skall kunna föranleda någon åtgärd är del ofta en förulsällning alt de utreds i större utsträckning än som sker för närvarande. Sedan ett brott har utretts, behöver däremot inle alltid någon ytteriigare åtgärd vidtas.

Hos socialnämnderna finns ofta stor tveksamhet när det gäller alt utreda elt broll och omständigheterna kring della. I många fall är del knappast heller lämpligt eller praktiskt möjligt att nämnderna reder ut brottslighet. Gällande författningsbestämmelser begränsar polisens rätt all höra barn under 15 år om broll som de misslänks för.

Arbetsgruppen föreslår all polisens ansvar för att utreda även brolt av unga under 15 år vidgas. Detta skall ske genom atl lill de förutsättningar som för närvarande ger polisen räll att höra barn under 15 år läggs ytterligare en förutsättning. Utredning omfattande förhör bör, även i annat fall än då förhör nu är tillåtet, få ske om utredningen har betydelse för en socialnämnds handläggning av ärende rörande barnet. Denna förutsättning för utredning skall dock som regel inle tillämpas om barnet inle har fyllt tolv år.

Har ell barn begått ell broll bör socialnämnden se lill att ett uppföljande samtal hålls med barnel och dess vårdnadshavare. Samtalet bör hållas i omedelbar anslutning lill ell förhör hos polisen och av en socialarbetare som har varit närvarande vid förhöret. Vid samtalet bör så långt möjligt klariäggas om någon fortsatt utredning om barnets sociala förhållanden eller någon annan kontakt behövs.

Prop. 1983/84:187 46

Brottsutredningarna med barn och unga bör göras vid särskilda ungdomsrotlar eller liknande enheter. Detta underlättar all förhör hålls av polispersonal med särskild fallenhet för uppgiften och all utredarna får personkännedom. Det bör även i allmänhet påskynda handläggningen.

För atl en socialarbetare skall kunna närvara vid ett förhör och kunna tala med barn och vårdnadshavare i anslutning till förhöret, är del en fördel om en socialjourgrupp knyts lill ungdomsrotlarna. Personal vid jourgruppen skall antingen förmedla kontakten med en socialarbetare, som barnel eller familjen sedan tidigare har anknytning till, eller själv närvara vid förhöret och hålla det uppföljande samtalet.

Både polismyndighet och socialnämnd bör eftersträva atl ett barn eller en ung människa som återkommer för utredning lill följd av broll får kontakt med samma tjänsteman inom myndigheten som tidigare.

En ordning som liknar den föreslagna, med ungdomsrotel och social jourgrupp, har redan lillämpals på sina håll i landet. Erfarenheterna av denna ordning är positiva.

Det förekommer all även unga under 15 år las med lill eller hämtas lill förhör. Dessa tvångsmedel regleras i rättegångsbalken. De kan endasi användas av polis. Arbetsgruppen föreslår alt del skall klargöras i lag att instituten får användas även på grund av misstanke mot unga under 15 är. De bör givetvis tillämpas med stor restriktivitet. Arbetsgruppen föreslår vidare att i princip samma regler skall gälla för enskildas, såsom butikskontrollanter och bevakningspersonal, rätt att gripa en lagöverträdare på bar gärning, vare sig denne har fyllt 15 år eller inte.

Sedan brottsutredning och eventuell utredning om barnets sociala förhållanden har gjorts, behövs ofta inle någon ytterligare åtgärd för all markera för en ung lagöverträdare alt han överskridit gränserna för vad samhället accepterar. Arbetsgruppen vill inle föreslå några bestämmelser om sådana åtgärder. Gmppen vill dock peka på möjligheten atl i enskilda fall la upp frågan om den unge kan försöka ställa till rätta vad han gjort. Om frågan skall las upp, skall del ske vid socialnämndens kontakt med den unge och hans vårdnadshavare.

Några register över brottsmisstankar mot ungdomar under 15 år föreslås inle. De möjligheter lill statistik som utredningarna ger. ulan all register behöver upprättas, bör däremot las lill vara. Sådan statistik kan omfatta antal och typer av brott som ungdomar under 15 år misstänks för. Uppdelning kan ske efter ålder och kön hos dem som misstänks. Antalet brott som någon misstänks för vid ell utredningstillfälle kan anges, liksom antalet delaktiga i varje brott.

Genom alt brott av barn under 15 år blir utredda i större utsträckning och genom alt della sker i samförstånd mellan polismyndigheterna och socialnämnderna, ökar nämndernas möjligheter att uppmärksamma brott av barn såväl i det individinriktade som i det förebyggande arbetet.

Arbetsgruppen förutsätter alt förslaget kan genomföras genom omprioriteringar av tillgängliga resurser hos respektive myndigheter.

Prop. 1983/84:187 47

Bilaga 2

Författningsförslag i promemorian (BRÅ PM 1982:3) De unga lagöverträdarna

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs all i lagen (1964: 167) med särskilda besliimmelser om unga lagöverträdare skall införas en ny paragraf. 15 8. av nedan angivna lydelse.

Nuvaraiide lydelse Föreslagen lydelse

15 8

O/n ett barn misstänks ha begått ett brott innan barnet har fylll femton år. får undersökning rörande brottet ske med tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken

1. om undersökningen kan antas
ha betydelse för socialnämnds
handläggning av ärende rörande
barnet,

2. om det behövs för att klarlägga huruvida någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet,

3. om det behövs för att efterforska gods S(nn åtkommits genom brottet, eller

4. om det annars är av sårskild vikt att undersökningen äger rum.

Har barnel inte fyllt tolv år. Jår undersökning som avses i Jörsta sty( ket ske endast om det föreligger synnerliga skäl.

Bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken jår inte tillämpas beträffande sådan undersökning som avses i första stycket. Vad som föreskrivs i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken skall dock i tillämpliga delar gälla beträffande en misstänkt sinn inte har fyllt Jem-ton år.

Denna lag träder i kraft den

Förekommer anledning antaga att br(ntslig gärning blivit begången av barn som ej fyllt femton år. må förhör ej hållas med barnet annat anför att utröna, huruvida någon som uppnått nämnda ålder är delaktig, eller för att efterforska gods som åtkommits genom brotlet eller om det eljest är av särskild vikt att erhålla uppgifter av barnet angående gärningen samt dessa uppgifter ej lämpligen kunna erhållas på annat sätt än genom förhör med barnet.

Förhör som nu sagts må ej hållas ulan särskilt medgivande därtill av undersökningsledaren.

Bestämmelserna i första och andra styckena skola ej äga tillämpning i fall. där fråga uppkommit om anställande av bevistalan, och ej heller utgöra hinder för atl i annat fall till barnet rikta fråga som oundgängligen erfordras för alt utröna om barnel begått gärningen.

Kan det antas att ett brott har begåtts av ett barn som inte har fyllt femton år, får förhör hållas med barnet endast om förutsättningar för undersökning föreligger enligt 15 f lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Förhör som avses i första stycket får inte hållas ulan särskilt medgivande av undersökningsledaren.

Vad som har sagts nu utgör inte hinder för atl i annat fall till barnet rikta fråga som är absolut nödvändig för atl utröna om barnet har begått gärningen.

Prop. 1983/84:187 49

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen

1 Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverrädare

dels atl nuvarande 13 och 14 §8 skall betecknas 19 §,

dets att den nya 19 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels all i lagen skall införas sex nya paragrafer, 13-18 SS, av nedan angivna lydelse,

dels alt närmast före 13 § skall införas en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Särskilda bestämmelser i fråga om misstanke om brott av barn under femlon år

13 §

Kan elt barn misstänkas för att före femton års ålder ha begått ett brott får utredning rörande brottet inledas

1. om en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på barnet,

2. om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet.

3. om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brottet, eller

4. om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum.

Har barnet inte fyllt tolv år får utredning inledas endast om det finns .synnerliga skäl.

Barnets vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart underrättas om att en utredning har inletts. Underrättelse titt vårdnadshavaren får dock underlåtas, om det finns särskilda skäl mot en underrättelse.

14 §

Bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. 3 §. 4 §, 6 - 12 H. 13 S första .stycket. 14 §. 17 §, 18 § andra stycket. 19 §. 21 § och 24 § rättegångsbalken skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan utredning som avses i 13 §.

15 §

Vid förhör med barn skatt om hinder inte möter företrädare Jör socialtjänsten närvara.

Innan socialnämnden har yttrat sig angående en utrednings betydelse enligt 13 § forsla stycket I .Jår utredningen inte omfatta annan åt-gåi\l än förhör med barnet. Om brottsmisstanken kvarstår efter förhöret, skall protokoll över detta omgående sändas till socialnämnden.

16 §

Har ett barn begått ett brott på vilket fängelse skulle ha kunnat följa och anträffas barnet på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får barnet gripas av envar. Om en enskild person har gripit barnet, skatt barnet skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Polismyndigheten etter åklagaren skall omedelbart besluta om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör.

17 S

År ett barn misstänkt för brott får. om det finns särskilda skäl. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation enligt lyestämmetserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken företas mot barnet. Vad som i 27 kap. 7 och 8 iiS sägs om verkan av att åtal inle väcks skall i stället avse att bevistalan eller talan om förverkande inte väcks. Tvångsmedel som avses i 24 - 26 kap. rättegångsbalken får inte användas.

18 §

13 §'

Misstankes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt 15 år må, efter framställning av socialnämnd eller länsstyrelse, åklagare, om del finnes påkallat ur allmän synpunkt, hos domstol begära prövning huruvida den misstänkte begått gärningen (bevistalan).

14 §

Om bevistalan skall vad som gäller beträffande allmänt ålal för broll, för vilket är stadgal fängelse i mer än elt år, äga motsvarande tillämpning. Vad i 24 och 25 kap. rättegångsbalken är stadgat skall dock icke gälla beträffande dylik talan. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 S rättegångsbalken skall stanna å statsverket.

Har en utredning inletts med stöd av 13 § första stycket 1, skall då utredningen avslutas protokoll från denna så snart som möjligt sändas till socialnämnden.

19 §

Misstänks ett barn för brott får åklagare, om det krävs ur allmän synpunkt, efter framställning av socialnämnd, länsstyrelse eller vårdnadshavare för barnet, begära prövning hos domstol huruvida barnet begått brottet (be vis talan).

Vid bevistalan tillämpas bestämmelserna beträffande allmänt ålal för brott, för vilket är stadgal fängelse i mer än ett år. / fråga om tvångsmedel gäller 17 §. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. I 5 rättegångsbalken skall statsverket stå för.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

178'

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på

1. den som har anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott.

2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstall och

3. den som har tillfälligt placerats i häkte med slöd av 23 8 tredje stycket.
43 8 första stycket tredje meningen eller 50 8 tredje meningen lagen
(1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

Denna tag tillämpas inte på barn som gripits enligt 16 H lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

' Senaste lydelse 1980:931.

Prop. 1983/84:187 53

Innehållsförteckning

Proposition ..................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ...... I

Lagförslag ........................................................................ ..... 3

1. Förslag lill lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda beslämmelser om unga lagöverträdare ........... 3

2. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ...... 5

3. Förslag lill lag om ändring i lagen (1976: 371) om behandlingen

av häktade och anhållna m.fl.................. 6

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984 .... 7

1 Inledning .................................................................... ..... 7

2 Föredragandens överväganden ........ ................... ..... 8

2.1 Allmänna utgångspunkter .................................... 8

2.2 Vilken myndighet bör genomföra brottsutredning då barn under 15 år misstänks ha begått brott? ............................................................................... II

2.3 Avgränsningen av polisens utredningsbefogenheter 15

2.4 Skyndsam handläggning m. m. ........................ 18

2.5 Tvångsmedel ......................... ........................... 21

2.5.1 Hämtning och medlagande till förhör ........... 21

2.5.2 Kvarhållande för förhör ............................... 23

2.5.3 Gripande ...................... ........................ 24

2.5.4 Beslag, husrannsakan m.m. ................ 27

2.6 Dokumentation .......................... ....................... ... 29

3 Ikraftträdande ,........................................................... 32

4 Upprättade lagförslag ........................ .................... 32

5 Specialmotivering ..................... ................ 32

5.1 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 32

5.2 Förslaget lill lag om ändring i rättegångsbalken .. 38

5.3 Förslagel lill lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl 39

6 Hemställan .......................... ................................... 39

7 Beslut ........................................................................ 39

Utdrag av lagrådels protokoll den 30 mars 1984 ........... ... 40

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 12 april 1984 ... 43

1 Anmälan av lagrådsyttrande . ........................................ 43

2 Hemställan ..................................................................... 44

3 Beslut ................................... ................................. 44

Bilagor

Bilaga i Sammanfattning av promemorian (BRÅ PM 1982:3) De

unga lagöverträdarna .................................... 45

Bilaga 2 Förfallningsförslag i promemorian (BRÅ PM 1982: 3) De

unga lagöverträdarna .... .......................... 47

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen .................... 49

Norstedts Trycken, Stockholm 1984